En resa i khoisanfolkets fotspår
I Sydafrikas otillgängliga marker lever världens äldsta folk. I flera årtionden ansågs de vara utrotade. Nu stiger de fram ur sina gömställen och de möter gärna turister.
Kalaharis storvuxna lejonhanar kommer skridande över de röda sanddynerna. Reklamfilmarna står beredda och Ooma Rachel är inhyrd för att sjunga "lejonens sång". Det har hon gjort ända sedan barnsben men då, på den tiden då khoisanfolket gömde sig i öknen, handlade det om överlevnad av det mer praktiska slaget.
Hon kryper ihop och börjar sjunga höga toner som låter som en samisk jojk. Lejonen lägger öronen framåt och gnyr som hundvalpar. Rachel skrattar. Hon har målat läppstiftsröda ringar på de djupt fårade kinderna. Hon är lycklig. Snart har hon sin första löning i fickan.
Khoisanfolket, eller /Xam som de kallar sig själva, hade levt i Sydafrika i mer än 100 000 år men dukade under efter 300 år av kolonisation där de aldrig erkändes som människor. De gavs en slags mellanstatus och dåtidens forskare hävdade med framgång att de var den förlorade länken i den mänskliga evolutionen.
Fram tills för tio år sedan antog man att Sydafrikas ursprungsbefolkning var så gott som utrotad. På 1970-talet dödförklarades deras språk, som för övrigt är ett av världens äldsta, och känt för de tungvrickande klickljuden. Nu, trodde man, fanns det enbart på kassett på en antropologisk institution i Kapstaden, arkiverat tillsammans med kranium och skrumpna könsdelar i formalin.
Jorden är framtiden
Petrus Vaalbooi är khoisanfolkets förste demokratiskt valde ledare. Hans mor, som nyligen fyllt 97, tvingades att lämna bort honom när han var fyra år. En folkbokföringsbyråkrat hade tittade honom i ögonen och skrivit "färgad" i sina papper, och genom detta enkla ord var Petrus identitet borta.
– Så här i efterhand kan man ändå säga att jag haft tur. Jag togs till en missionsskola och jag fick en utbildning, något som är få förunnat bland oss khoisan, förklarar Vaalbooi.
Efter apartheids fall började han leta efter sina biologiska rötter. Inom loppet av ett par år hade den "utrotade" gruppen växt till 230 personer, och hans mor och ett par andra gamla kvinnor hade börjat tala med varandra på kumani. Det var mer än trettio år sedan hans mor uttalat, vad hon trodde var, sitt sista ord på språket och nu väntade en intensiv
räddningsoperation.
– Våra barn lär sig kumani i skolan och blir med andra ord den första generationen på nästan fyra hundra år som får växa upp med vår kultur utan att behöva smussla eller skämmas.
Det sägs att khoisanfolket aldrig ältar det förflutna, trots att de antagligen är den folkgrupp i Sydafrika som lidit de svåraste övergreppen. Petrus vill helst inte tala om det förgångna.
– Jorden är vår framtid, historien kan vi inte göra någonting åt.
Den 21 mars år 2000, på de mänskliga rättigheternas dag i Sydafrika, återbördades över 60 000 hektar i Kalahariöknen till khoisan, mark som de själva identifierat som sina förfäders jord.
Här kan du möta khoisan
Kgalagadi Transfrontier National Park, Kalahariöknen:
Familjen Kruiper bor i ett purpurfärgat lerhus. De är inte många, bara ett 40-tal personer som lever på en sandremsa ett par kilometer från Kgalagadi Transfrontier National Park. Hälften av khoisanfolkets nya mark ligger i nationalparken och här vill de anlägga en by för turister som är intresserade av deras kultur.
Öknen sträcker sig över tre länder: Sydafrika, Namibia och Botswana. Hettan kan ibland bli väl svår. Under sommarmånaderna ligger temperaturen oftast ett par grader över 40. Maj och september är den bästa tiden. Området ligger långt från de vanliga turiststråken och besökare kan välja mellan att köra bil hela sträckan eller att ta bussen eller flyget till Upington (som ligger 80 mil från Johannesburg och 89 mil från Kapstaden) och därifrån köra de sista 20 milen i hyrbil.
Den som vill besöka khoisanfolket rekommenderas att bo på Malope Lodge i Mierområdet där du bor bekvämt i afrikanska stugor för ca 350 kronor per natt. Ägarna hjälper till med tolk och besök både hos khoisan och i nationalparken. För bokning ring eller faxa till nummer +27 (0)54 51100 08/9 eller skicka ett mail till molopo@intekom.co.za. För mer info se:
www.kalahari.co.za.
Familjen Kruiper säljer hantverk utanför hotellet och organiserar vandringsturer i området.
Kagga Kamma Nature Reserve, Western Cape:
Sandstenar reser sig i mäktiga formationer mot den glödande solen som sänker sig över bergen. Bilderna i rödockra och blod på klippväggen visar stolta män på väg till jakt. De målades för 6 000 år sedan.
Kagga Kamma ligger på fyra timmars bilavstånd från Kapstaden. De sista milen ringlar sig fram på grusväg över ensliga bergspassager. Det är lätt att drabbas av känslan att man färdas mot världens ände och det måste vara precis den egenskapen som lockade det flyende khoisanfolket till området.
För 250 år sedan lämnade de sista khoisan Kagga Kamma och Cedarbergen, bortträngda av nybyggarnas hunger på jord. För ett par år sedan slogs en markägare av khoisans öde och tog kontakt med familjen Kruiper, kända från Hollywood-produktionen "Gudarna måste vara tokiga" och den något taffligare sydafrikanska varianten "Kalahari Harry".
"Khoisan kan kanske överleva rent genetiskt, men i det moderna samhället kommer deras kultur att gå under. Vi ger dem en fristad där de kan vara sig själva", säger viltvårdaren Danie Jacobs.
För honom är ekvationen enkel. Khoisanfolket måste skyddas som vilken annan utrotningshotad art som helst, och det enda sättet att göra det är i ett reservat.
Bokningar till Kagga Kamma görs på tel:+27 (0)21-863 83 34, fax +27 (0)21-863 83 83 eller Drakensbergen, KwaZulu-Natal:
År 1879 blev ett ödesdigert år för khoisanfolket i Drakensbergen. I ett sista desperat försök att skydda sina marker allierade de sig med baphutihövdingen Moorosi i kriget mot de brittiska kolonialisterna. De förlorade slaget och i den massaker som följde halshöggs de upproriska hövdingarna. Där slutade spåren efter dessa "bergsbushmän", som också kallas för världens minsta människor. De hade bott i de majestätiska bergen i 8 000 år och på klippväggar i området finns 550 kända khoisan-målningar som sägs vara Sydafrikas svar på Lascaux i Frankrike.
Genom årens lopp har forskarna antagit att de som inte dog i slaget mot kolonialmakten sökte skydd i närliggande zulubyar, och så småningom assimilerades med denna folkgrupp.
Men för fem år sedan stötte antropologen Frans Prins på ett 50-tal personer vid Lake Chrissie, inte långt från gränsen till Mpumalanga-provinsen. De kallar sig själva "amaBushmana", men den mångtusenåriga kulturen finns bara bevarad i muntliga berättelser om jakt med pilbåge och klippmålningar. Deras modersmål, xegwi, talas nu bara av två äldre män.
"AmaBushmana" tar gärna emot besökare och planerar organiserade turer i framtiden. För mer information, kontakta Natal Museum på telefon: +27 (0)331-45 14 04 eller per post till Frans Prins, PO Box 947, Howick 3290, South Africa.
Tsitsikamma Khoisan Village, Eastern Cape:
"Den allra sötaste honungens plats", Tsitsikamma, ligger inbäddad mellan berg, en regnskog och indiska oceanen. Här på Sydafrikas sydostkust ringlar också den världsberömda
"trädgårdsrutten" och det är bara 20 minuters bilväg till badparadiset Plettenberg.
I Tsitsikamma har khoisanfolket identifierat sina förfäders jord och för två år sedan fick de 29 hektar som ett led i landreformen. De har öppnat en egen stugby för besökare. Här finns också en marknad, ett flertal klippmålningar, vandringsleder, kanot- och cykeluthyrning och för den äventyrlige världens högsta bungy jump.
Att bo i dubbelrum kostar ca 150 kr per natt och övernattning i vandrarhem ca 60. För bokning kontakta Juline Prinsloo på telefon: +27 (0)42-2811 450, fax: +27 (0)42-2811 457 eller e-mail: juline@intekom.co.za.
The !Xu and Khwe Community, Platfontein, Kimberley:
!Xu- och khwefolket rekryterades av den sydafrikanska apartheidarmén i Namibia på 1970- talet och utgjorde den beryktade "Bushman Battalion". De är utmärkta spårare och kunde hitta befrielsesoldater som bokstavligen gått under jorden.
År 1990 blev Namibia självständigt och den nya regeringen ville inte befatta sig med
"förrädarna" och därför förflyttades de till Sydafrika. Där hamnade de i militärtält på en torrbränd bas i Schmidtsdrift utanför Kimberley. Men snart började frihetens vindar blåsa även i Sydafrika och inte heller här var den nya regeringen särskilt intresserade av !Xu- och Kwefolkets väl och ve.
Först nu, efter tio år i tält, har de lokala myndigheterna köpt farmen Platfontein åt de illa medfarna flyktingarna. Den ligger två mil utanför Kimberley i norra Kap och där kan besökare hänge sig åt !Xu och kwes rika hantverk.
För mer information ring +27 (0)53-861 18 66 eller +27 (0)82-464 02 87.
Lästips
Sidsel Saugestad
The Inconvenient Indigenous
Remote Area Development in Botswana, Donor Assistance and the First People of the Kalahari
2001, The Nordic Africa Institute
Annika Forsberg, Johannesburg
This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
