This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Världsbanken missade målet
Sedan slutet av 1980-talet har Världsbanken och andra givare styrt de ekonomiska omstruktureringsprogrammen i Moçambique.
Med den privata sektorn som drivande kraft skulle fattigdomen i Moçambique minskas och allt skulle konkurrensutsättas på den "fria marknaden".
Men, erkänner nu Världsbanken, det gick inte riktigt som man tänkt sig.
Efter självständigheten 1975 förstatligades alla företag i den socialistiska anda som då rådde i Moçambique. Under 1990-talet privatiserades dessa industrier i rask takt vilket ledde till att tiotusentals människor förlorade sina arbeten. Företagen omstrukturerades och
effektiviserades. Flera stora industrisektorer försvann i stort sett under denna förändring, framför allt cashew- och textilproduktionen.
Andra sektorer, som socker- och bomullsindustrin, har köpts upp av utländska multinationella företag. Speciella regler för att stimulera utländska investeringar gör att en stor del av
tillväxten hänger samman med uppköp eller nyinvestering av utländskt kapital. Detta är särskilt uppenbart i den största företagsinvesteringen hittills i Moçambique, Mozal, ett av världens modernaste aluminiumssmältverk utanför Maputo. Ett engelskt investmentbolag är största ägaren medan Moçambique bara äger några enstaka procent. Företaget ligger i en exportfri zon och är skattebefriad under ett antal år.
Världsbanken erkänner okunnighet
I Världsbankens interna dokument Project Performance Assessment Report från 2002 skriver man: "huvudsyftet att minska fattigdomen rejält, med en utveckling genom den privata sektorn, har inte åstadkommits." En av huvudorsakerna är att man inte hade tillräcklig kunskap om den politisk-ekonomiska situationen i landet.
Banken konstaterar vidare att de utländska ägarna haft större framgångar än de inhemska.
Detta, samt att de utländska ägarna bara 25 år tidigare var kolonialherrar, skapade ett motstånd mot reformer. Investeringarna har skett framför allt med utländska aktörer och de inhemska ekonomiska aktörerna har marginaliserats. Det är ett scenario som är oroväckande anser till och med Världsbanken, eftersom "få demokratiskt valda regeringar kan klara att stå emot bitterhet från stora organiserade grupper i samhäller som känner sig uteslutna från landets utveckling."
Erfarenheterna med omstruktureringsprogramment i Moçambique visar att det inte räcker med att regeringen "äger" programmen och att dessa genomförs till punkt och pricka för att målen ska uppfyllas.
Men trots att Världsbanken erkänner sina fel tar de inte konsekvenserna av det. Politiken har ändrats i liten utsträckning och har den ändrats, som i fallet med skuldavskrivning, så har det skett efter omfattande protester.
Det mest graverande är dock att Världsbanken inte tar ansvar för de negativa effekterna av den politik man tvingat på Moçambique. Vem, om inte Världsbanken, borde tvingas ersätta
alla de dryga 60 procent av befolkningen som förblivit fattiga och inte fått del av utvecklingen?
Ulrika Blom Mondlane
