Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
N:R 29 (1436) À. 27:DE ARG. VANLIGA UPPLAGAN. LOSNUMMERPRIS: 12 ORE.
ILLCJSTREPAD M TI DN ING
FOR KVINNANiOCH-HEMMETf 1 FRITHIOF HELLBERG
HUFVUDREDAKTOR OCH ANSV. UTGIFVARE BITR. REDAKTOR: ERNST HÖGMAN, la
T— Jl
SONDAGEN DEN 19 JULI 1914. JOHAN NORDLING. RED.-SEKRETERARE: ELIN WAGNER.
T ill K arlffldts fo - årspag .
SS»'
«
“HÖG RULLAR älfven mellan våla slätter“, bred mel
lan “sandiga brin- kar, där svalorna bo“.
Del är i Folka- rebygden, i Da
larnas sydosiliga- sle hörn. Jag tyc
ker mig se en pilt slå på älfslranden, bred och trygg, högst på brinkens kant. Han står där lanklull och all
varsam, lyst och mörklagd, en liten envis dalkarl, men med en glimt i ögat och ett ljus öfver pannan. Han står och ser tim
merstockarna flyta förbi och lyss till älfvens sorl.
Det är något att lyssna till. Älfven rinner ut ur land
skapet en bit här- nedanför — näs
tan allt Dalarnas land har han run
nit igenom, när han hunnit hit, larnas vrår alla ha de alla dessa vens djup
Dalälfven vid Karlfeldls fädernehem.
nästan från alla Da- har han fått tillflöden. Och haft något att förtälja, och röster höras ännu i älf- som sorlet af ett ändlöst myllrande vandringståg, som den mång- stämmiga dämpade sången af en jättekor i fjärran.
Där komma böljor, som varit snö på fjällen — på Salfjällets kam och på Städ
jans stjälpta båt. Där komma böljor från källor i de stora skogarna och från gölar i de stora myrarna. Där hörs fiolspel i sorlet, och där stiga låtar från klarinett och djurhorn — bockhorn och tjurhorn — ur älfvens djup.
Man kan höra ett surr som från spinn
rockar och ett dunk som af väfstolars slagbommar. Man kan tycka att flodens böljgång har samma rytm som dalurets
säfliga slag och som sommarkar
larnas hemmarsch öfver hed och backar bruna. Där hörs klang af skällor och af kyrk
klockor — det är alla de hvita lil
jornas klockor kring Siljan, som ringa. Där höras ensamma dröm
ska röster, som gnola visor, bräd
dade af längtan, och muntra röster som sjunga friska fiskarvisor, käcka
sjömansvisor, dråpliga skämt
visor. Där ström
mar orgelbrus, där ljuder psalm
sång hänryckt och världsförglöm- mande, där mull
rar en gammal
testamentlig ior- dönsbas.
Hvirflar snurra i älfvens yta, hans vågor slå mot
stranden och prassla i dess buskar och alsnår. Då är det som om man hörde smattret af jägarhorn och af skratt från värds
hus, där landtliga ungkarlar glamma
— hörde stamp från dansbanor och hviskningar ur hagsnår och löfsalar.
Nu kommer en mörk ström i djupet, den tonar som en sträf och skorrande sträng. Den berättar om häxbål, som speglat sig i älfven, och andra naitsagor ur det förgångna. — Nu hörs en stark manlig stämma, som talar liksom för att väcka och rycka med — en ung höfvids- mans röst, och honom svara andra starka stämmor, det blir ett sorl i sorlet, det växer och skrider fram med maki — däri blandas svärdsklang och vapengny, det är kopparbergsmän, silfverbergsmän, järn
bergsmän och menige allmogen öfver alla dalar, som kommer tågande. Det
Nilsson, Krylbo, foto för Idun.
V.../
Fall, sommarskur, och föd på nylt!
*•
TUNG HVILAR OFVER STAD OCH land
en ändlös ökendag i brand, som ingen lisa hämtar;
och under febervåndans tryck förgäfves efter läskedryck den kvalda jorden flämtar.
Se, vårens löftesrika sådd, vårt blyga hopp, vår unga brodd i rotlös vanmakt tvina.
En maskfräit drifva grenens blom, en grafplats skogens helgedom,
där lifvets ådror sina.
En gnista på en irrfärd stadd bland furans fnöske... och sin gadd i snåret flamman stinger.
Blott en sekund... och jordens brand mot fästets sträcker djärft sin hand.
Till storms, till storms det ringer!
Men när den långa feberdag till sist med matta pulsars slag emot sin nedgång glider, en afton utan skymningsfrid, en lika ändlös natt ta vid, hvars drömmar maran rider. ■—
Af nötta vanan tanklöst ledd blef så vår sommarfest beredd med några vissna kransar,
och kring vårt vårdträds dufna stam vi trådde utan lust och glam tyst våra tröga dansar.
Då ändtligt... öfver fästets rund sköt upp en sky i samma stund som dagen dödströit segnar.
En droppe föll. Naturen all lyss andlös till den droppens fall:
det regnar, ja, det regnar!
Ett vindstråk genom kvällen drog, en vällustyrsel oss betog,
att jorden ännu andas.
En droppe, och så åter en, och tusen, tusen så igen, som i vårt jubel blandas. —
Fall, sommarskur, fall himlens gråt, skölj spåren bort ur härjarns stråt,
släck branden vid hans vägar.
Sväll till en mäktig glömskans flod, där bittra gårdagsstriden stod kring våra svedda tegar.
Fall, sommarskur, och föd på nytt!
Vår tro, som svek, vårt hopp som flytt, oss himlen återbördar —-
för våra tunga mödors skull, för våra bleka fröjders skull och våra karga skördar.
lOHAN NORDLING.
vm.
:/■ CC.- ■
«»r»;
ïiiâsP
närmar sig, och just här, vid färjan och åsen därborta - Brunnbäcks färja och Långhedens ås - stannar sorlet, stiger mot skyn, blir stridslarm och skäk- tors hvin — blir segerjubel och tyst
nad. — s ,
Karlbo heter en gammal gard, som ligger nära älfven och nästan lika nära färjan och åsen. Den är piltens hem.
Den har all den varma fina hemtrefnaden och den stora ljufligheten hos en mindre, svensk herrgård. Den har hyst många släktled af bärgade bönder och bergs
män. Och kanske har den liksom andra gamla gårdar i nejden haft sina sals- väggar prydda med gamla trohjärtade färgrika dalmålningar, där Eva står skam
sen i fikonlöfskjol och Adam i gröna kal
songer, där Elias far till himla i sm karra så blänkande ny, och där den lilla kullan jungfrn Maria går sin brudegång till para
dis på solstrålens skälfvande lilja.
Här ha fäderna bott, som “bröto åker på älfvens strand och malm ur grufvan bred
vid“. Här hör pilt
en i älfvens sorl allt, hvad “de sjun
git tyst genom många led vid yxans klang, bak
om fora och plog“.
Och han hör, hur
“doft som en va
kande humla bak åsarna tonar Ave
sta fors“. Det var dit, som all Falu- malmen en gång fördes utför älfven för ait garas och präglas till gång
bart mynt.
Det är rätt tungt och mörkt, allt älfVCns sorl. Men
det är tungt som lödig svensk malm, mörki som blödsten och tjära. Och älfven blänker som järnglans i iunglet och som kopparkis i solen. Älfven är här liksom en samlad och förtätad droppe, som hänger på Dalarnas yttersta spets. —
Var det underligt, att den pilten skulle bära med sig ut i lifvet genom alla sina år och på alla sina vägar en stor läng
tan — tillbaka till fäderna och minnena, till älfven och åsen! Att hans själ ofta skulle vända åter till det gamla träslottet och stå där vid den ensliga gårdens grind och höra dånet af älfvens vatten — att hans ande, förklädd i Haguin Frido
lins ålderdomligt sirliga dräkt, skulle fly från de präktiga Juda städer bort till lust
gårdens kärfva ensamhet med dess tung
sinta lycka.
Var det underligt att detta art och denna längtan skulle göra honom till
Dalarnas mästersångare, till den siste och störste bland Dalmålare! —
Nu är han 50 år. Han föddes mitt i vår korta sommar — “gränsbo mellan höst och vår“. Jag ser honom stå och räcka ut sina händer, den ena mot vårens Flora, den andra mot höstens Pomona
— för att ta emot deras ymnighelshorn, fulla af blomster och frukter. Han står som en man, hufvudet högre än alla tidens små skrifvare — står med nacken rak under hatten och 1er mot hyllningen. Men blicken är fjärran, och i dess djup liksom i älfvens tycker jag mig höra ett halfhögt mummel: “stapplande fram eländigt, tycks jag mig närmre ständigt stjärnorna, blomstren, Gud.“ —
Dalälfven är vid Brunnbäck en åldring, som ej har långt kvar till hafvet. Under
stundom kan hans sorl få klangen af ett doft och molltungi “Jorum, Jorum“. Men
det smälter och fördunstar åter som en bubbla.
Han är alltjämt i sin mandoms fulla kraft, stark och bred, verksam och god. Och ännu skall han drifva många verk, vatt
na vida marker, skänka kraft och ljus rikligen.
Må som han hans trogne sån
gare ännu länge
“gnola visor om den sälla vår, fast alla flaggor blåsa högst i toppen“ —
visor om “den stolta vår, de svag a kalla höst“!
KAPL-ERIK FORSSLUND.
Karlfeldts fädernehem Karlbo, Folkärna. Nilsson, Krylbo, foto för Idun.
- 458 -
Ett memento.
JÄLARNAS BOKSTAFSLGSA tungomål är oemotståndligt.
Dess verkningar omätbara. Of- vermänsklig styrka ligger exem
pelvis i sådana stämningar som i samma ögonblick gripa tusenden. Hvem har ej vid något tillfälle sett, att allt hvad braskande kraftyttring heter kan bli till skuggspel inför en tysf själskraft?
När likartade — sympatiserande — själar mötas, förnimma de på samma gång någon
ting befriande, något som liknar lundens svalka en het sommardag, ängens blomdoft.
Då antipatiska stängas tätt till hvarandra, mänges emellan dem ett andligt fluidum, som lika å ömse sidor tvingar till värjande af det individuella, det omedvetna innersta. Däraf permanent lynnesdepression i många äkten
skap, benämnda ”olyckliga”.
In i de lyckligas bo hittar visserligen också den tyste okände ”vêtu du noir”, som Al
fred de Musset porträtterat i strofer af oför
liknelig rytm. Den där stumme främlingen, som kommer till skolynglingen, till den af första kärlekens ve kvidande unge mannen, till vivören i festens tummel, till resenären på jakt jorden rundt efter hoppets spår — den hemlighetsfulle främling, som slutligen talar och förråder hvem han är:
”Le ciel m’a confié ton coeur.
Quand tu seras dans la douleur, Viens à moi sans inquiétude, je te suivrai sur le chemin;
Mais je ne puis toucher ta main;
Ami, je suis la Solitude.”
Ensamhet är en gång själens gifna lott, kanske kriterium på storhet. Men åt ensam
het, skapad af främmande element, i en för henne antipatisk lifsförening, är själen icke räddningslöst prisgifven. Hon har fått utväg att undvika denna genom att lyssna till sin egen genius. Hon måste hålla de själiska hörselapparaterna på spänn, och när de gif- vit sitt utslag — de misstaga sig aldrig — måste hon ha mod att handla efter befall
ning.
I äktenskapet, lifvets intimaste förhållande, blir sympati så hufvudsaklig för lyckan, att, när man ser parter alldeles blindvis gifva sig in däri, grips man af samma hemlighetsfulla rysning, som i vissa ögonblick kan framkal
las af den där ”främlingen i svart”.
I flydda dagar, då andlig odling var ett försvinnande fåtals egendom, då giftermål mestadels afgjordes af föräldrar och för
myndare som rena borgerliga angelägen
heter, då äktenskap betraktades inom adeln oftast ur konvenanssynpunkt, inom präster- ståndet som befordringsfråga, inom alla klasser hufvudsakligast från natursidan, voro kontrahenterna förhållandevis skuldlösa till den sympatilösa misär, som alltför ofta ka
raktäriserade äktenskapen. Hvardagslif- vets fordringar fogo dem emellertid då i an
språk på annat sätt än nu, tvingade kvin
norna till beständig huslig verksamhet och läfo männen förbli i okvald besittning af det arbete, de kallade sitt. Ärffighetsfeorierna voro föga eller intet diskuterade och an
svarskänslan genf emot afkomman ännu ej väckt. Under sådana förhållanden kunde betänkligheterna vid ingående af omaka äk
tenskap reduceras högst betydligt. Sympa
tiens fina blomma, hon som direkt ur gu
domens hand faller ned i människans sköte, skänktes någon gång oförskyldt åt de ut
valda.
Men allt för ofta synes äktenskapslycka ha
varit okänd. Knappast har en make eller ma
ka slutit sina ögon i döden, förrän den efter*
lefvande ser ut sin nya följeslagare. Änke- män gifta om sig med några få månaders mellanrum 3 till 4 gånger. Änkor förlofva sig t. o. m. redan på aftonen af mannens begraf- ningsdag. I regel gifta de om sig så ofta tillfälle bjudes; men en och annan önskar dock ”lefva ensligi” och ber friaren välja mellan hennes döttrar. Dessa änkor befinna sig ekonomiskt i sådana villkor, att de kunna handla fritt. För många står valet mellan rent armod eller omgiffe. Det är rätt mänskligt att i det längsta parera undan svältgränsen.
Magens kraf måste sättas i första rummet, så länge lifvet hänger på den tråden.
I häfder och anteckningar från 1700-ialef träffar man rätt ofta på kvinnor med ut
präglad ”melankoli” — det är egentligen de gifta som bli omnämnda, — en och annan väcker förvåning hos sin omgifning genom
”sällsamma iankar”. Hvarom dessa sällsam
ma tankar rörde sig blir ej meddeladt. Kan
ske kämpade någon ensam själ för att nå fram till frihet, värjde omedvetet någonting individuellt. Eller bottnade kanske de min
dre vanliga tankarna i en fysisk grund. Äk
tenskapen voro mycket ofta välsignade med halfva och hela tjog barn, fast minst halfva antalet nästan alltid gick bort i första lef- nadsåren. I elfva års äktenskap omtalas un
derstundom tio barn, hvarefter hustrurnas död tämligen naturligt följde och änkemän- nen skyndade att gifta om sig och på nytt fylla hemmen med afkomlingar. En fru Fun- dahn hade emellertid aderton barn, af hvilka sex voro födda inom två år. Fru Anna Ma
ria Trägårdh, född Meisner, hade nitton barn, och mödrar till ijugueii bli omtalade. Om många förmäles, att de hade ”hufvudsvag- het”. Grefvinnan Barnekow, född Stenbock, död 1785, bief en tid sinnessvag efter sista sonens födelse.
Rätt ofta får man veta, hur frierierna gått till eller rättare på hvilka premisser äkten
skapen kommit till stånd.
Fröken Wivika Trolle följde med en släk
ting, grefvinnan Malte Ramel, till Stockholm och träffade där riksrådet grefve Gustaf Bonde. Riksrådet reste sedan efter till hen
nes hem, men vid hans ankomst till Näs, Trolleska egendomen, hade den tilltänkta fått kopporna, och han fick ej se henne. Då kopporna inte kunde beröfva den unga da
men ett betydligt arf, säger krönikören, fram
förde grefven i alla fall siff frieri till fadern.
När sedan fröken Wivika tillfrisknade, blef hon högst förundrad att finna sig förlofvad med en man, som stått brudgum redan för trettio år sedan och som hade giftasvuxna barn. ”Hon gjorde dock inte sin far emot”, utan gifte sig med Bonde.
En adjunkt friar i bref fill den utvaldas far, däri han förklarar, att ”probstinnans oförtröt- na flitighet i hushållet, i hvars fotspår jung
frun träder”, hos honom ”uppväckt en hjärie- lig kärlek”. Kärleken på den tiden är ofta af allmännelig art. Om en fästmö råkar af- lida, blir det hennes syster, till hvilken fäst
mannen ”drager en otvungen kärlek såväl som förut till den döda”.
Pastorat ernås i allmänhet fortast genom giftermål med änka eller dofter efter afliden innehafvare. Huset måste ju i allmänhet kon
serveras. Att sökaren aldrig sett föremålet betyder mindre. Ibland blir pastoratsjägaren, när han står ansikte mot ansikte med den be
stämda, så ångerköpf och förtviflad, att han Ser hela befordringen på båten. Någon gang är det änkan, som inte vill visa sig
bekväm”, eller dottern, som ”inte kan fatta behag” för aspiranten på kallet. Konsisto
rierna ha då vanligen ett fasligt bråk för att öfvervinna motståndet och bringa saken till
”ett godt slut”.
En präst anhåller att få sin förlofning med änkan upphäfd, emedan han ”med henne ej kunde vänta annat än ett dagligt helvete”.
Deblefvo dock gifta. För många par blef slutet allt annat än ”godt”, konsistorier
nas kortsynta spådomar till trots. Så sä- ges om somliga: ”makarna kommo aldrig;
väl öfverens”. Eller: ”makarna bodde i hvar sitt hus å gården”. Eller: ”makarna öfverläm- nade sig båda åt dryckenskap”. Ibland för hustrun ”oskickligt lefverne”, ibland mannen
”lastbart lefverne”. En prästhustru har ”ej haft en god dag sedan sitt giftermål”, en be
gär skilsmässa på grund af daglig miss
handel o. s. v. Tingsprotokoll från denna tid innehålla ibland i några få ord hela lifs- hisforier. En viss Sjövall drunknade en dag i sin egen trädgårdsdamm och def blef rätts
lig undersökning. ”Den dagen hade makar
na ej grälat”.
Ibland orda dock krönikorna om innerlig äktenskapslycka. Och läsaren kommer ovill
korligen att tänka på sympatiens blomma, doftande i lönndom.
En högre andans man är så fästad vid sin hustru, att han ej kan vara skild från henne ens på resor, och hvilka obehag han därun
der får uthärda betyder intet, blott hustrun kan få det bekvämt och bra. En annan mans kärlek skildras af en hans ämbetsbroder i lustiga ordalag: ”husfrun kan intet vara sjuk med mindre mannen hänger öfver sängen.”
Det är skada att vittnesbörden om äkten
skaplig sympati och innerlighet äro fåtaliga i jämförelse med dem som bekräfta mot
satsen till samförstånd. Ofver sommarvin
dens ljufhet filosoferas ju sällan, orkanens härjningar bli däremof ofta antecknade.
Under 1800-talet ökas möjligheterna för flertalet att ingå äktenskap efter fritt val.
Bildningen blir mera allmän och med den hu
maniteten. Ståndsfördomama få maka åf sig. Kvinnorna ställa upp anspråk, och de liksom männen finna lefvebröd i fordom obefintliga yrken, uppkomna genom århun
dradets storartade uppfinningar. Människor
na blifva ock i fråga om äktenskap mera kräsna. Far och mor få inte lägga sig i va
let af lifsledsagare, hvar och en lefver blott sitt eget lif och svarar för sig.
Och nu kan det tyckas, att ”misstag” knap
past skulle komma i fråga.
Tänk efter, ni, som äro på den stranden af lifvets vatten, där blomstren gått ut, och starren breder sig, ni, som äro själiskt så ly
hörda att ni förstå andras lidande och som därför mottagit medmänniskors bikt i för- krosselsens ögonblick, tänk efter, ha ni hört en enda ”olyckligt gift” som sagt: ”Jag tog miste?” Nej, alla säga detsamma om ock i skilda uttryck: ”Jag visste, att det var åt orätt, håll, men jag gick ändå.”
Då de äro borta, de som talat, förråder man dem icke genom några anföranden.
En äkta man sade: ”Jag förstod, att min fästmö och jag inte talade samma språk och jag gjorde försök att bryta, men hon upp
fattade dem ej, eller ville ej förstå dem.” En hustru sade: ”Jag gifte mig i desperation. Den jag ville haft, var för alltid borta”. En annan sade: ”Jag trodde det var af sympati med mi
na idéer och tycken som min fästman giék med pa allt. Det var bara enkla eftergifter för den vackra flickan han var kär i. Vårt samlif är en evig malström, där åtminstone jag snart
KOSTyMER
för 5 kronor stycket är väl billigt? Sänd Eder gamla smutsiga, nerfläckade kos+ym i och för ke-
£tek tvätt och prässning till Orgryte Kemiska Tvätt- & Färger! A.-B., Göteborg och Ni blir för
vånad öfver det goda resultatet.
+ ff , Det är ej likgiltigt, till hvilken affär Ni vänder Kder, ty det är stor skillnad på kemisk tvätt och — kemisk tvätt.
KLIPPAN.
Modernaste Finpappersbruk, 459 -
SjiactaUtämr > ;
Finare Post-, Shrtf-, Kopim- \ och Tnyctkpappmr :
samt hartong. § Iduns textpapper tillverkas at Klippan. :
MARINO FALIERO.
VENEZIA. n« ^s.Af ERNST DIDRING.
dukar under.” (Hon dog ung.) Men denna bekännelse var inte fullt ärlig. Den inre rö
sten hade länge varnat. Men de yttre om
ständigheterna hade blifvit sådana att ett eget hem för den ensamma kvinnan hägrade allt för lockande. En sade: ”jag väntade och väntade dag från dag att möta min brud
gums själ. Det kom aldrig till ett möte, men jag tänkte ändå alltid: nästa gång. Men nä
sta gång var det samma historia. Så har för min man och mig lifvet gått och nu först har jag slutat - att vänta”. En nyss förlofvad man vred händerna och utbrast: ”hvarför gjorde jag det, hvarför gjorde jag det? Det var som om han kastat nyckeln till sitt skai- leskrin i hafvet. På själfva sin bröllopsafton dukade en brudgum ett ögonblick under för sin själsångest: ”människorna, vinet, tvånget håller mig uppe, annars stupade jag här på mattan, det vore slut — och bäst så.”
Det kan inte betviflas, att människans ge
nius, hennes samvete, hennes innersta jag i lifvets afgörande stunder ger en fingervis
ning. Men lika säkert är att många sakna mod och lust att lyda. De ha ämnat sig en viss väg, den är utstakad, de vilja inte vända om, inte taga på sig kanske de obehagliga konsekvenserna af en omkastning. Försent kommer insikten om ”misstaget”, som icke var något misstag utan opposition mot det finaste, det gudomliga hos individen.
Henrik Schartau, den mäktige predikanten och läraren, har själf yttrat, att ”allt ondt, som drabbat honom i världen, härflutit däri
från, att han mot sitt samvetes varning lät förmå sig att konservera huset”.
Hur lätt är icke luften beskaffad i dessa hem, där sympatien blommar i hvar liten kruka och gömmer sig bakom hvart leende.
Landshöfdingskan Wennerberg yttrade en gång i ett sällskap, där äktenskapet diskute
rades, dessa betydelsefulla ord, klingande likt Höga Visans: ”Äktenskapet har inga skugg
sidor”. De lyssnande damerna omkring hen
ne häpnade. Protest gömdes kanske i mer än
•en barm och trånsjuka blickar liksom ropa
de: den lyckliga, den lyckliga!
En förfluten tids människor tänkte mera sällan på att bryta ingångna förbindelser. I våra dagar tycks skilsmässa allt för lätt komma i åtanke. Men hvad står kvar, alla omskiften till trots, om ej en skuldbörda?
Tunga skulder till de barn, hvilka nödgats gå ut i lifvet med föräldrarnas disharmoni som lifsarf i sitt blod.
Förlåt oss våra skulder, behöfva vi väl alla bedja. För den bönen kommer tyvärr att alltid finnas fog, äfven om människans lyssnande till samvetet, till det innersta indi
viduella, blir hvad det borde vara — en lifs-
sak. GERTRUD RUNCRANTZ.
PERSONER:
Marino Faliero, doge af Venezia.*
Alvisa, hans maka.
Calendario, bildhuggare.
Morosini.
Rådet.
Främlingen.
Mannen i kappan.
Scenen föreställer den nedre pelargången i doge- palatset i Venezia. På en stenbänk inne i gången sitter en man inhöljd i en svart kappa. Främlingen kommer från vänster. Natt med starkt månsken.
När främlingen kommer midt framför mannen, säger
mannen (lågt):
Dropp — — dropp — — dropp!
FRÄMLINGEN (stannar):
Ville du något?
MANNEN:
Nej. Dropp — — dropp.
FRÄMLINGEN:
Hvad är det du säger?
MANNEN (gäspar)
Ingenting.
FRÄMLINGEN :
Hvarför går du infe hem och lägger dig i stället för att sitta där och gäspa?
MANNEN :
Hem? Hvad är det?
FRÄMLINGEN :
Där du sofver och äter — och älskar.
Där du har hustru och barn. Där du har fred för de andra vilddjuren.
MANNEN :
Javisst. Det har du rätt i. Människo- lyorna. Heml Jag hade också en lya en gång, men det är längesen, mycket länge
sen. (Gäspar.) Hvad har vi för datum i dag?
FRÄMLINGEN:
Tror du jag håller reda på data, när jag reser? Jo, vänta så kan jag se efter i tid
ningen (tar en tidning ur Fickan). Sjuttonde april.
MANNEN (skrattar till):
Ha! Sjuttonde april. Och hvilket år — he?
främlingen:
Jag trodde mig åtminstone veta det nyss, men du gör mig verkligen förlägen, (ser efter
i tidningen). Nittonhundratretton — ja, så står det åtminstone här.
mannen (skrattar till):
Ha! Och det tror du på? Då skulle jag bara väntat här i femhundrafemtioåtta år.
FRÄMLINGEN :
Hör du, antingen är jag eller du galen!
MANNEN:
Du naturligtvis, du!
FRÄMLINGEN :
Hvarför inte likaväl du?
MANNEN:
Därför att den första betingelsen för att vara galen är att ha ett hufvud. Och efter
som jag tappade mitt hufvud här den sjut
tonde april irettonhundrafemtiofem så — haha!
FRÄMLINGEN:
Hör du, du vill väl inte inbilla mig, att du skulle vara Marino Faliero?
MANNEN :
Dropp — — dropp — — ! Stå still! Och akta hatten; - det dryper däruppifrån jämt
— stora, tunga, röda droppar.
FRÄMLINGEN (tar ett steg framåt):
Faliero?
MANNEN:
Akta dig — ; mellan mig och dig står ett regn af blod. Hör du inte, hur det sipprar mellan marmorspringorna? Hur det porlar i kanalerna — tusen små söta, röda ström
mar — och alla rinna de mot hafvet — Venezias haf, där vi, doger, vigde Venezia med hafvet med den tunga, gyllne ringen — Ser du inte de mörka fläckarna mellan dina fotter? — Trampa inte på dem. Hvarför står du inte still? Är du rädd? — — Åh, mitt hufvud! Hvar är mitt hufvud? (Slår sig med handen på kapuschongen, som sjunker in).
FRÄMLINGEN:
Nej du, taskspelare! Nu kan det vara nog (rusar fram och griper efter honom. Mannen är utan hufvud.) Ah! — — (Det mörknar. Mannen
försvinner. Ropar]. Faliero! - Faliero!
Ett hundra (100) kronor
i pris för en skildring af
En fotvandring i svenska bygder.
Under sommaren komma ofvifvelaktigt många bland våra naturälskande läsare att genomströf- va ett eller flera af Sveriges landskap, och det är intrycken från en sådan färd vi önska skildrade på ett anslående sätt, hvarjämte texten bör illu
streras af vackra fotografier.
Täflingsmanuskripfen, med påskrift IDUNS SEPTEMBERTAFLING samt åtföljda af förseg
lad namnsedel måste vara inlämnade till redak
tionen af Idun senast den 1° nästkorn- rn a n d e augusti. Skulle icke något af de in
sända manuskripten vara af den beskaffenhet, att dei‘ anses förtjäna hela priset, förbehåller sig redaktionen rätt till prisets delning mellan de iva bästa täflingsskrifterna. Stockholm den 1 juli
1914. IDUNS REDAKTION.
FRÄMLINGEN f
Du var mig en lustigkurre.
hvad det är för år?
Vet du inte
MANNEN:
Nej. Vet du?
MANNENS röst (hörs ur mörkret):
Hvem ropar på Faliero?
galne!Jag
FRÄMLINGEN :
(Besinnar sig och säger ironiskt.) Den
* Marino Faliero eller Maria Faliero, grefve de Val de Marino som hans fullständiga namn lyder, född 1278, biet 1354 doge af Venezia och afrätta- des 1355 för delaktighet i en sammansvärjning mot den aristokratiska författningsformen och dess vik
tigaste handhafvare, Tiomannarådet, som vid denna tid utöfvade eit fullständigt skräckvälde i Venezia.
Faliero tillhörde en af Venezias äldsta och ansed- daste familjer och hade själf som yngre upprepade gånger varit medlem af Tiomannarådet. Han var en man af stor klokhet, erfarenhet och insikter och hade vid sin död en lysande bana bakom sig så
som statsman och krigare.
mannens röst (mild):
Så kom!
(I mörkret syns först Falieros hufvud i dogemös- san, sedan kommer figuren mer och mer fram och sceneriet blir fulli synligt. Eit rum i dogens palats.)
FALIERO:
(följd af sina sex råd in genom dörren i fonden):
Skall detta kallas dom och rätt? En niding min maka vågat skymfa, och ni ger den mannen fri.
För tandena vård och ansiktets skönhet
J. SIMON,
PARIS.
K. ANDERSON
nltiiiTiiiiiii ■■■■■■■■■■■■■ ...
- 460 -
■■■■■■■■■■■■■■■■a ■■■■■■■■■■■■■
Förlofningsringar*
Exira nya modeller.
Praklkalalog, ringmålt gratis.
KUNGL. HOFJUVELËRÀRE.
IAKOBSTORO 1. REOERINOSQ. lP-Bl.
■■■■■■■■■■■■■
rådet (den äldste af de sex):
Ej fri, Faliero.
FALIERO:
J O,
just fri! Jag räknar ej den lumpna summa han böta skall, att han min maka kränkt.
Det kan ej mätas upp, ej ens i pärlor.
Det finns blott ett, som väger jämnt på vågen — hans lif.
RÅDET:
En adelsmans?
FALIERO:
Är brottet mindre för att han födts i adlig purpursäng och ändå diat till sig pöbelns vanor?
[rådet :
Hans far var en af signorians äldste.
FALIERO:
Och jag, hvad är väl jag?
rådet:
Du? Du är dogen.
faliero (bittert) :
Men engång var jag mer. Den gång mitt svärd slog konung Ludvigs härar ingen skulle ha vågat fläcka duken på mitt tält och ingen skuggat stigen för min maka, men nul — Den första, bästa adelsdrummel, som nöter sina långa dagar
i dådlös ro på torgets mosaik,
bespottar hånfullt min gemål, och jag — jag sväljer bara tåligt dag för dag.
(Vänder sig bort och ser ut genom fönstret):
Jag vill se bort ifrån att mig det gäller, min maka, min gemål, min ålders glans, min kärleks stolthet, ja min enda lycka.
Jag vill se bort från allt, att hon är skön, att hon är god, att allt hvad jord kan skapa, i henne fått sin ädlaste gestalt —
det vill jag låta vara, ty jag har ej större rätt till aktning jag än andra, men goda herrar, fråga gondolieren hvad han vill fordra, när hans kvinna skymfats!
Tror ni, att någon skulle spisa af
en sådan fordran med en lumpen penning liksom i dag ni gjort er kvitt med min?
Försök! Åhnej, där nere uti gränden och där gondolen vaggar, blod det kostar att skymfa hvad en annan man har kärt, ty där finns inget tiomannaråd.
Men här i maktens hus en ej har makt att skydda ifrån smuts sin helgedom.
En enda kvinna finns man lugnt kan smäda här i Venezia, och det är min.
RÅDET:
Ers nåde! Dom är dom, och dogen måste för rådets utslag böja sig som andra.
FALIERO:
Är detta hot?
RÅDET:
Nej, nej I Ers nåde torde märka •—
om någon hotat, är det icke vi.
FALIERO (1er):
Jag tackar er och sätter pris på sådant.
RÅDET:
Det skulle ni, ers nåd. Vi vill erf väl.
FALIERO:
Så är jag otacksam, er älskat såsom jag.
jag er om ursäkt, mina herrar, ber, att ni förlåter, att jag har ett hjärta, som talar allt för högt ibland om det, för hvilken ingen annan hjärta har.
Mitt hår är hvilt af ålder, men härinne (visar på sitt bröst:) mitt blod är fullt af ungdoms dumma längtan att lyfta berg och storma molnens borgar.
Den längtan ledt mig fel. Jag tackar er för att ni med mitt hjärta öfverser.
(De sex råden gå bugande. Faliero safter sig vid ett bo:d med pannan stödd mot händerna.)
Jalvisa (in långsamt):
Så tyst — så grubblande. Hur kan^ditt hufvud så tunga tankar hvälfva på så fager dag?
(Faliero ser upp.) Din panna dyster var som en decemberkväll, när frostfull dimma drifver in från hafvet och dryper tårar öfver hvita marmorn.
Är du ej lycklig mer?
faliero (reser sig och drar henne till sig):
Om du är lycklig är äfven jag. Vår lycka är den ring vi själfva smidt af våra väsens guld, och den skall hålla oss i lifvet samman hvad än som väntar oss i ofödd dag.
Att tung och dyster var min panna är nog riktigt, men jag har väl skäl jag ock att mulna då och då i dessa tider
och kanske mest i dag. (Ser ömt på henne.)
ALVISA':
Jag vet det redan.
faliero:
Du? Redan? Säg, hvem var så hård, så grym att icke låta mig få tälja skymfen?
Du vet då allt? Vet hur man illdåd dömer och vet hur dogens maka aktas här?
Och du är lika lugn och god som förr?
Hvar tar du dina sinnens styrka från?
Du rodnar ej af harm, din puls ej bultar mer hårdt än annars, dina ögons speglar ej immats ens af orättvisans kyla,
som slog emot dig vid ditt eget hem.
En annan ropar efter hämnd, men du, du 1er som endast himlens änglar le, när dumma mänskor söka stjärnor skymfa.
Hvem har berättat dig?
alvisa:
Ej någon enda har sagt ett ord, men i din pannas rynkor jag läste domen nyss så tydligt som jag sett den präntad ut på pergament.
Han har gått fri?
(Det mörknar hastigt. Några lampor tändas af sig själfva.)
faliero (menande] :
Ja — för en tid — med böter.
ALVISA:
Så tackar jag Sanct Marcus! Jag kan sofva i ro.
faliero :
Du! Och din ära?,
AL VISA:
Hvad är ära, om ej den tål att fläckas af en fluga?
Min ära det är den att vara din.
När du mig skymfar, kanske jag skall rodna, men för en tölp, en svagsint narr, som vill ha plats för dålig andedräkt, nej, aldrig!
Hvad skall jag med hans lif? Ger det mig åter min ära, om jag har förlorat den?
Det vore som att sminka bleka kinder
att dölja hvad ej döljas bör. Om jag en skymt af sanning funnit i hans ord då såg vi aldrig mer hvarann, min make.
Hvad ondska än af mänskors mun kan födas, af ord kan ej Falieros maka dödas.
FALIERO:
Nej, ej af ord vi dö, ej ormens tand vi dödas af men af det lömska gift, som sprides efter hand i våra hjärtan, och jag fått gift i mina ådrors gömmor, alltsen jag drog hit in som deras doge.
Gå nu och sof min älskade, i morgon det är för sent att sofva.
ALVISA :
Än du själf?
FALIERO:
Jag väntar Calendario.
ALVISA:
Filippo?
FALIERO :
Han skulle visa mig en ritning till den södra flygeln bortåt piazettan.
ALVISA:
Du gjorde bättre i att hvila.
FALIERO':
Hvarför?
ALVISA:
Jag misstror Calendario. Han har för många planer. Akta dig, min make och se först till att grunden håller.
FALIERO:
Hvad menar du?
ALVISA:
Han blir för dyr. Godnatt! (Går.)
CALENDARIO
(in med en pergamentsrulle i handen):
Förlåt, ers nåde, att jag kommer senti
faliero (som sait sig vid bordet):
Åh, natten räcker till. Är allting färdigt?
(ser fast på Calendario, som räcker honom rullen).
(Öppnar rullen): Är detta flygeln emot öster?
(visar på ritningen).
CALENDARIO:
Ja. (visar på ritningen):
Och här är stora rådets sal. Här syns hur mycket lägre södra flygeln ligger.
(Bada luta sig fram öfver ritningen.)
FALIERO:
Är grunden dålig?
CALENDARIO:
Pålningen var usel.
(Tyst och snabbt): Allt är beredt.
faliero (som vanligt):
Så får ni påla bättre.
(Tyst och snabbt): Och när?
calendario (tyst och snabbt):
I morgon.
(Som vanligt): Ja, helt visst, ers nåd, Basejo aktar nog, att det ej sjunker.
faliero [betydelsefullt) :
Ja, det är konst att spänna hvalf, som håller.
Men ingen doge Och därför ber
Badhanddukar från —.50, —.85, 1.50, 2.—.
Badlakan från 3.50 till 8.—.
Simdräkter, Badmössor, Badkappor, Badmattor.
4 St. Nygatan. Österlund åt Andersons A.-B. 11 Hötorget.
STOCKHOLM. ... .
Badarfiklar IDUNS KOKBOK
AF
ELISABETH ÖSTMAN
är den bästa kokbok för det svenska hemmet. - - - På mindre än 2 år har den utgått i öfver 25,000 ex. - Pris: Kr. 5:50 inb.
- 461
CALENDARIO :
Basejo kan sitt yrke. Jag blott snidar och hugger ut i marmor eller trä hvad än ers nåd befaller. Frågan var om här skall bli ett lejon öfver porten.
FALIERO :
Får vi då aldrig nog af döda lejon?
CALENDARIO :
Jag hade tänkt mig ett, som slår med tassen och ryter vildt med hela gapet öppet.
Det blefve en symbol på vaksamhet och kraft, som finns här i Venezia.
Hög tid det är, ers nådl nyst och snabbt):
När skall vi komma?
FALIERO fsom vanligt):
Den bilden tål att tänka på. Jag vill ej råka ut för att bli missförstådd.
Ett lejon där — det kanske kunde sägas, att det var jag, som ville slå och ryta och därför tog den där till sinnebild hvad innerst inom mig jag hemligt bär, och sådant vore ju ratt löjligt, när jag endast längtar efter ett — att sofva.
CALENDARIO :
Då är det bäst jag går.
FALIERO:
Se hit i morgon [när Calendario \ill ia ritningen) Nej, låt den ligga! Skulle sömnen svika det är rätt godt för trötta ögon att få se sitt drömslott färdigt på en natt.
CALENDARIO :
Jag går. [Tyst och snabbt). Och när?
(Böjer sig fram och kysser hans hand).
FALIERO (tyst i det han stirrar framför sig):
I natt.
calendario (tyst och snabbt):
Jag väntar tecknet. [Reser sig och går).
(Strax efteråt hörs ett svagt buller utanför och ett halfkvätdt rop.
FALIERO
(reser sig och ser mot dörren en stund tyst):
Hvem skrek? (lyssnar). — — — — ' Det tassar ner för trappor — smyger på tå omkring därutanför så tyst som vore det hyenor, hvilka luktat
sig till att det finns färska lik. — Hvems tur härnäst? (sätter sig ner).
(De sex råden in och stanna tysta innanför dörren.)
FALIERO (reser sig):
Välkomna, om ock sent! När nyss vi skildes åt, jag trodde, att ni gick till sömns som jag mig ämnat nu, men minen, som mörk och tyst kring era munnar sitter, mig ger förhoppning om att vi få vaka.
rådet (den äldste af de sex)|:
Ni gissat rätt, ers nåd. Ett hastigt bud från tiomannarådet kallat oss
att sammanträda strax på stund, och därför vi kommit för att följa er dithän.
FALIERO:
Hvad har då händt?
rådet (ironiskt):
Ja, den som bara visste!
Ett elakt rykte löpte nyss därute omkring i trappor, salar, öfveralli, och hviskade, att tiomannarådet
lått kunskap om förräderi mot staten — en sammansvärjning värre än Quirinis.
Det namnes namn — Bertuccio Isarello — Filippo Calendario —
FALIERO:
Han gick nyss härifrån.
RÅDET:
Vi såg det, och jag sade till mina vänner just — se dogens vän och högt betrodde konstnär Calendario!
Är denna tok med fjäder i baretten, som kraflar nerför trapporna så ynklig, den jätte, som skall störta republiken?
Att lejon leka svårare är dock än hugga lejon ut i marmorblock.
FALIERO:’
Ni goda öron har — det gläder mig!
(rian går. De sex råden efter. Lamporna slockna af sig själfva. Sceneriet väx ar hastigt. Rummet försvinner och i stället blir balkongen i dogepalat- set utåt torget synlig. Dimmig natt med svagt månljus. På balkongen stå Faliero och Morosini.}
FALIERO:
Nå, ser du något?
MOROSINI
(som lutar sig fram öfver balkongräcket):
Intet — endast dimma.
FALIERO:
Och mellan pelarna?
MOROSINI :
Vad väntar du att se? Du stirrar in i töcknets haf som väntar du att skåda spökgestalter.
Hvad ser du efter?
FALIERO:
Intet får jag veta, och ändå känner jag, hur ringen krymper och drar sig samman. Calendario
är fången — kanske redan dömd — och jag kan intet göra — intet!
JMOROSINI:
Säg, hvad hotar ditt lif? Hvad räds du för?
FALIERO (samlar sig):
Mig? — Intet.
Det är blott ett jag icke tål, och det är ovisshet. Den ligger som en snara omkring min hals. — Tyst — hörde du?
MOROSINI:
Hvad då?j
FALIERO :
Jag tyckte någon skrek. Gå och hör efter hvad som står på! Jag känner ända hit att torget proppadt är med folk, som väntar, att sömnlöst dygn skall ändtligen få slut.
Gå! Skyndal — Ah, jag minns! Jag ock ärfånge och du'fmin nya vaktare, att ej
jag tar mitt eget lif.
MOROSINI:
Du yrar! Fånge?
Jag inte hört ett ord om det. Jag kom blott för att be dig om ett råd.
FALIERO :
Jag ger ej mera några råd. Jag rådt tillräckligt.
Hur länge skall du vakta mig?
morosini (ömt):
Faliero!
FALIERO:
Om ej du deras uppdrag gör — om du som vän kom hit — gå fort! Gå genast! Jag
förbannad är, och hvarje ord du säger sugs upp af väggar, golf och fak, och finns där ord, som kunna vändas om, man gör det.
Af nej blir ja, af ja blir nej, och innan du talat slut du borta är.
MOROSINI:
Som jag
dig följt i dina krigstågs bragd så skall jag följa dig hvart än det bär.
FALIERO
(storskrattar för att Morosinis ord ej skola höras):
Haha!
Ja, visst, det var en god historia. Gål Du pratar hufvut af dig. (Skjuter honom bort.)
MOROSINI:
Och Alvisa?
FALIERO :
Alvisa har jag icke sett, men finner
du väg till hennes dörr så säg min maka, att hvad som än må ske, hvad ondt än stundar min sista tankes tanke far till henne.
(Dimman skingras öfver torget och man ser de två pelarna med St. Marcus-lejonet och St.
Theodor — mellan pelarna synas två hängda.) Ah! Nu jag svar har fått på alla frågor och dimmans flor var blott barmhärtighet.
Se, Morosini, tiomannarådet
har svarat tydligt nog. De båda hängda där mellan pelarna var mina vänner!
Filippo Calendario! Bertuccio Isarello!
Jag skall ej svika er och ej vår dröm.
(Till Morosini):
Gå nu! För mig finns ingen bot. Min dom jag väntar nu och gör det lugnt. Gå bort och bed för mig en mässa, om du kan.
Du hör! De tysta steg därutanför de nalkas mig — med dem Faliero dör.
(Vakter synas i utgången till balkongen):
Jag är beredd. Till Tiomannarådet!
(Sceneriet växlar. Tiomannarådets sal med brin
nande facklor i väggarna. Tiomannarådet och Faüeros sex råd sitta efter väggarna i höga kaim- stolar. Faliero står ensam i salens midt).
faliero (efter en stunds tystnad):
Er dom jag hört och tackar er, att ej den lät mig lefva. — Hvad skall jag med lifvet?
Vi två ha tröttnat på hvarann, och dit jag går finns kanske mera rätt än dom.
Jag kunde gå helt lugnt dit ni mig sänder förutan sorg och utan klagoljud,
men när ni frågat mig tre gånger redan hvad skäl jag haft att svika republiken och svika eden, som jag gaf som doge, det vore mindre höfligt att ej svara på sista frågan, som mitt öra når,
och därför här mitt svar ni nu kan få. — Jag har ej svikit dogens ed. — Jaja, jag minns rätt väl dess många löften och kanske jag har brustit i de mindre — dess största löfte svek jag likväl ej — att lefva för mitt land och för dess väl och skydda folkets rätt och folkets ära.
Ni har en annan mening, jag har min, tyvärr jag tycks rätt ensam vara om den.
Hvad är Venezias folk? Hvad är dess ära?
Är ni dess folk, är ni dess enda ära, då bröt jag eden helt förvisst, om ej så går jag lugnt att dömas om igen. — Hvad var vår stolthets makt, vår rätt och ära?
Hvad var veneters glans och storhets ljus?
Hvad bar oss hän till krigets bragd och segrar?
Hvad födde oss på nytt ur nederlag?
Hvad gaf oss kraft att kämpa till det sista för denna bit af jord vi kalla vår?
Det var — vår frihet från tyranner!
Nu är den äran stäckt, den glansen slocknad, som brann likt vårdkgs kring Venezia.
Och det är ni, som släckt den för oss alla!
462 -
