Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
N:r 38 (717 . LÖRDAGEN DEN 22 SEPTEMBER 1900. 13:de Arg
ILLtlSTRERAD MTI DN ! NG
KVINNAN OCH • HEnnET
SET»
m
Idüns praktupplaga ...
IdüNS MoDBTIDN. MED PL.
iDUNS MoDETIDN. UTAN PL.
PR ÅR: UTGIFNINGSTID : REDAKTÖR OCH UTGIFVARE : BYRÅ OCH EXPEDITION:
kr. 5: — HVARJE LÖRDAG. FRITHIOF HELLBERG KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR.
7: 50 —-—• TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3. öppen kl. 10—5.
> 3: — LÖSNUMMERPRIS : 10 ÖRE.
Redaktionssekr.: JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 6147. RIKS 1646
KOMMISSIONÄRER
ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÄ ALL
DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR.
Stockholm
Iddns Küngl. Hofboktryckeri.
G, Florman foto.
H. EXC. STATSMINISTERN FRIH. F. W. VON OTTER.
YÅR NYE STATSMINISTER.
FTER EXCELLENSEN Boströms till- bakaträdande ur konungens råd har nu, som bekant, friherre Fredrik Wilhelm v. Otter kallats att öfvertaga statsministerbef attningen.
Den nye statsministern är född den 11 april 1833 och son af öfverstelöjtnanten frih. Kar
sten von Otter och dennes maka, född Santes- son. Han ingick 1850 som sekundlöjtnant vid k. flottan, där han, som med bravur och utmärkelse tjänstgjort några år på engelska örlogsfartyg, 1872 avancerade till kommendör
kapten af andra klassen. De framstående egenskaper han lade i dagen gjorde honom tidigt bemärkt och föranledde, att han blef
anlitad i mångahanda uppdrag, särskildt som ledamot i flere sjö
militära kommitéer. I december 1874 inkal
lades han, samtidigt utnämnd till kom
mendör, som sjömini
ster i konungens råd och kvarstod där till 1880, då han, som efterträddes af sin äl
dre broder, dåvarande lotsdirektören frih. K.
G. von Otter, utbyt
te sjöministersposten mot befattningen som varfschef vid Karls
krona station. År 1884 utnämndes han till konteramiral samt sta- tionsbefälhafvare och öfverkommendant vid Karlskrona station.
1892 avancerade han till vice amiral och slutligen här om da
gen till amiral.
I Blekinge har hans förmåga varit tagen i anspråk för många kommunala värf. I landstinget invaldes han 1888 och inträdde 1892 som representant för länet i första kam
maren. Redan vid 1893 års riksdag in
satte . kammaren ho
nom i statsutskottet, där han förvärfvade en infljdelserik och ansedd position.
Den nye statsministerns namn är äfven på ett bemärkt sätt förbundet med vår polarforsk
nings historia. I egenskap af befälhafvare på Sofia under Nordenskiölds expedition till Spets
bergen visste han nämligen på flerfaldigt sätt främja expeditionens syften, och det var i främsta rummet tack vare frih. von Otters rådighet och skicklighet som navigatör, som fartyget på hemresan kunde anlöpa Beeren Eiland och reparera en under färden från Spetsbergen under stark sjögång med isdrift erhållen, farlig läcka.
Excellensen frih. v. Otter är sedan 1863 gift med Mathilda Dahlström, dotter af lands- höfdingen Jak. Ax. Dahlström och hans maka, samt äger med henne fyra barn ännu i lifvet.
t
EN HÄDANGÅNGEN NATURFOR
SKARE.
PROFESSOR OTTO TORELLS häromdagen ti- made död innebär en stor förlust för den svenska naturforskningen.
Det var förnämligast pâ de geologiska undersök- ningarnes område, som professor Torell inristat sitt namn i svensk forskningshistoria.
Professor Otto Martin Torell föddes i Warberg d. 5 juni 1828, blef 1844 student i Lund, 1853 filos, doktor, 1858 med. kandidat samt 1866 e. o. profes
sor i zoologi och geologi vid Lunds universitet. År 1871 förordnades han till chef för Sveriges geolo
giska undersökning.
År 1856 företog T. en resa till Schweiz för att studera glacierernas verksamhet med afseende sär- skildt fäst på frågan om sådana varit utbredda öfver den skandinaviska halfön, och följande år besökte han i samma syfte Island. 1858 företog han, åtföljd af A. E. Nordenskiöld, sin första färd till Spetsber
gen och var året därefter stadd på en forsknings
resa till Grönland. Dessa färder kunna sägas hafva bildat uppslaget till de svenska polarexpeditionerna, och I. var själf ledare för den första mera betydan
de af dessa, den i vetenskapligt hänseende särdeles resultatrika Spetsbergsexpeditionen 1861, i hvilken flere vetenskapsmän deltogo.
Under sina arbeten med istidsteorien visade Torell de egenskaper, som göra honom till en natur-
PROFESSOR OTTO TORELL.
IDUN 1900 602 —
forskare af rang, entusiasm för de idéer, som sys
selsätta honom, förmåga att under uppskattande af detaljers värde dock ej tappa bort sig i desamma, utan bibehålla den stora öfversikten, samt den divinatoriska blicken att i någon mån åtminstone gripa detaljforskningen i förväg.
Hans långa och. betydelsefulla vetenskapliga ar
bete, hans många resor i tre världsdelar och hans ställning som den främste officiella representanten för den svenska geologien ha tillsammans bidragit att göra Torells namn till ett af den svenska veten
skapens i utlandet mest bekanta. Ordensutmärkel- ser och ledamotskap i lärda samfund hemma och ute ha ock i riklig mängd kommit honom till del.
Vid sin död hade Torell varit förenad i ett öfver 40-årigt lyckligt äktenskap med sin maka, född Strömberg. Utom af maka och barn skall han sak
nas af en vid krets äldre och yngre vänner, som i ho
nom skola minnas ej endast den berömde forskaren, utan den idérike, geniale mannen.
-HEMMETS TOMTAR. FÖR IDUN AF SNORRE.
EJ MER i våra dagar man ser de tomtar små
Med sina lufvor röda och vadmalsrockar grå, Den gamla, vackra kända sagodräkten.
Men gråa tomtar pyssla dock kring oss litet hvar, Kanske en gammal »dadda», som troget stannat
kvar, Kanske en gammal tant uti släkten.
De gå så stilla bland oss, vi tänka ej därpå, Hur tröttsamt deras dagsverk, hur många fjät
de gå, Ilur villigt de ta’ på sig dagens tunga, Hur vägen för oss jämnas på svår och stenig
mark, Hur gamla skuldror kunna, där kärleken är
stark, De tyngsta bördor bära för de unga.
Och dagens stilla trefnad och nattens lugna ro, Den känsla utaf trygghet, som möter i vårt bo, Ger tomten, som sig glömmer helt för andra.
Från tidigaste morgon till senan aftonstund, När mor rundt om i huset gör än sin sista
rund, Hon är så van att höra tomten vandra.
Så är det de som gifva och vi som ständigt ta’, Nog kunna vi väl säga, att tomtarne ä’ bra, Men deras gärning blir oss lätt en vana.
Vi kanske dunkelt känna, där de ibland oss gå, Den tack vi borde skänka, men som de aldrig få, Och hur vår skuld är stor vi knappast ana.
Men är vår tomte borta, hur ödsligt i vårt hem.
De kända, vanda fjäten, o! hvad vi sakna dem, Dess omsorg, som oss ständigt följt i spåren.
Då vakna alla minnen, då blir vår blick så klar,
Då först vi riktigt fatta, hvad tomten för oss var Igenom lust och nöd de flydda åren.
Gud signe alla tomtar, som uti hemmen gå, Och allra mest de gamla, de böjda och de grå, För hvad de skänkt af trygghet och af trefnad.
Och må vi tacksamt vårda den skatten i vårt hus Och göra deras afton så solig och så ljus, Som de ha sökt att göra all vår lefnad.
»STORTVÄTTENS LAND».
TVÄTTBUDET! Helt säkert ser flertalet af denna tidnings läsarinnor i Stockholm några gånger årligen en enkel landtlig skjuts, det s. k. »tvättbudet», stanna utanför sina por
tar. — Går ni, särdeles en lördags- eller mån- dagseftermiddag, utför Götgatan, kan ni möta dessa »tvättbud», dussinvis körande »en file»
uppför hackarne ut mot Skanstull. De kännas så väl igen: gamla, tröttkörda hästar, som sprun
git sig ömfotade på stengatorna, dåliga, aldrig rengjorda, skramlande vagnar, stundom utan fjädrar; på stolen fram en gammal gubbe eller en flicka, alltid i »mjölkbudsuniform», stort hvitt »huckle» och förkläde, och bak- till det stora klädsäckslasset. — Ni vet natur
ligtvis ert »tvättbuds» adress, men ni har troligen aldrig tagit närmare reda på »tvätt
ställets» belägenhet. — Skulle ni följa ert
»bud» åt, komme ni troligen efter en mödo
sam, ofta milslång färd på en oändligt vac
ker väg ut till de sörmländskt täcka trak
terna kring Drefviken, Magelugnen, Trehörnin- gen, Orlångan, och hvad de allt heta, dessa många insjöar. — Här ligger »Stortvättens land».
» Stortvättens lanån är för många yngre stock
holmare, särdeles de inflyttade, ofta »ett okändt rike». — För »de äldre», och så än mer i början af 18-hundra- och slutet af 17- hundratalet, var det ej så. — Det är egentli
gen Nynäsbanans anläggande med alla villa
stadsplaner som följd, hvilket å nyo fäst upp
märksamheten på dessa trakter. —- Förr — i de dåliga kommunikationernas tid, före ång
båtens och järnvägens tidehvarf — lefde här stockholmarne, särdeles de rika söder
borgarna sitt sommarlif. — Några namn tyda redan härpå såsom: »Hökareängen» vid Dref- vikens sköna strand. Granngården i Skön- dalsbro ägdes ett flertal år af den rike bryg
garen Lyckou, »Lyckan», om hvilken man för hans rörlighet sjöng »Lyckan kommer, Lyckan går». — Dessa ord fingo sedan en annan be
tydelse, då »Lyckan» slutade sina dagar på
»gubbhuset». — Vid Magelugnen, på Högmora
— nu endast ett torp — lefdes för ett sjuttio
tal år sedan ett ungdomsfriskt sommar- och vinterlif. Här hade en änkefru W. — änka efter en rik söder-handlande i Postmästare
backen tagit sitt änkesäte. — Glad ungdom fanns i huset och lockade annan ungdom från
»staden» dit ut. Här var prof. Scholander — då elev vid konstakademien och »murarelär
ling» — en kär gäst. Här sjöng han som en äldre »Sven Scholander» sina ofta improvise
rade »chansons» till guitarr. Hit — en milslång väg — drog han på kälke en vinter
afton efter ändadt handtverksarbete en hel liten »teater» — kulisser och allt — »egen
händigt målade på lediga stunder. » Och sedan spelades ett stycke af honom med af honom komponerad musik. — På Sköndal blomstrade
»Sköndals ros» — skildrad i Iduns spalter — Nanna Stridbeck, Edv. Bäckströms mor. — Ofverallt är »historisk» mark, äfven om man går längre tillbaka. Sköndal var ett af »Drott
ning Kristinas jaktslott» 1— Farsta tillhörde
Axel Oxenstjerna. — Naturligtvis finnas äfven hemska blad i dessa bygders krönika. — Birger Schöld ström har en gång skildrat ett Vetseradrama på SkärmabrinJc. På Farsta skedde en vinternatt ett mystiskt mord. Det ägdes på 1820-talet af en löjtnant Watz
— all den glada ungdomens »farbror». Om sommaraftnarna brukade han samla omkring sig en skara flickor. Så vandrade man i väg Vä mil till Sandsborg —- då ett, äfven af ståndspersoner besökt förfriskningsställe, sedan landsvägskrog och nu boställe för tillsynings- mannen vid Södra begrafningsplatsen. — På dess öfre veranda hvilade man en stund och återvände. Man var rörlig den tiden. »Far
bror» Watz anträffades en morgon mördad i sin säng. Den bössa, hvarmed dådet ut
förts, låg bredvid sängen. Utanför det öppna fönstret på gafveln — rummet låg en trappa upp — lågo sönderrifna räkenskapshandlingar.
Alla kontanter voro borttagna ur en uppbru
ten kassakista. Mördaren, som aldrig anträf
fades, troddes hafva gått upp och ned för en takränna. Spår syntes i snön. — Bygdekrö- nikan hade en annan tydning att meddela.
W., som hade »dåliga affärer», påstods själf hafva företagit den nattliga promenaden för att insvepa allt i mörker och sedan skju
tit sig. — — För många år sedan kallades några berg vid Drefviken »Grönhagens berg.»
På det här belägna Orhem bodde en person vid namn G. — Under sinnesförvirring mör
dade han sin hustru, sprang sedan nt i sko
gen, på hvilken han tände eld. Den troligen mycket omfattande skogselden stannade länge kvar i minnet. Däraf namnet — — — Härute funnos ursprungligen endast större och mindre adelsgods. De hafva, särdeles under förra århundradet, sönderstyckats och inköpts af isynnerhet rika söderborgare: bryggare, bagare, handlande. Dessa idoga »godsägare», hvilka velat draga största möjliga inkomst af sin jord, hafva idkat handel på sina »lägen
heter». Trädgårdarna hafva utarrenderats till handelsträdgårdsmästare. På de flesta finnas större eller mindre tvättstugor, stundom flere, hvilka uthyras åt yrkestvätterskor. — Dessa senare äro isynnerhet talrika och berättiga namnet: »Stortvättens land». — En dag räk
nades från Drefvikens strand ej mindre än ett tiotal »tvättställen», lätt igenkänneliga på sina till torkning uthängda tvättkläder. —- Dessa yrkestvätterskor äro ur mycket skilda stånd och klasser. I forna tider var det ofta vanligt, när familjefadern i en borgarfamilj föll ifrån, att änkan med vänners hjälp slog sig på att baka, öppnade ett mindre bageri
— en del sådana hafva utvecklats till stora affärer — eller att tvätta. — Hon flyttade i senare fallet ut till landet, ofta till denna vattenrika trakt, och skötte med ett par pigors och legda »tvättmadamers» hjälp en' ofta ganska stor affärsverksamhet. — Här inne
hades en tid »ett tvättställe» af änkan efter en häradshöfding. Hon använde ett tiotal tvätterskor och kunde betala en hyra på öfver ett tusental kronor. — På en liten lägenhet hade hustrun till en uttjänt, sjuklig egendoms- inspektor slagit sig ned. Hon använde 5—-6 arbeterskor och kunde bland sina kunder räkna våra större hotell och restauranter.
Stora lass kördes flere gånger i veckan till
»staden». — På senare tid, när det blifvit nästan omöjligt att i ett stockholmshem sköta en större tvätt, ja, då t. o. m. arbetare
hustrurna lega bort sin tvätt — det finns ju stundom ej tvättstuga i våra moderna hus — hafva »tvättställena» ökats i ofantligt antal.
Handtverkarehustrnr, torpare- och statkarls- hustrur hafva nu alla »tvätt» till binäring.
I hvarje liten bäck, dam, ja, dike klappas det.
603 IDUN 1900
— Denna handtvätt, ofta slarfvig, med sin lufttorkning kan, likväl uppehålla konkurrensen med vår tids stora, klädförstörande maskin
tvättinrättningar. — Den gammaldags redbara behandlingen af tvättkläderna håller på att försvinna. De gammaldags »tvättställena»
hafva dött ut. Det kan därför måhända roa att få en skildring af ett sådant, då det i viss mån var typiskt för trakten. — —
JEtt gammaldags »tvättställe». På skogen emel
lan Länna gästgifvaregård och L. herrgård — räknande hland sina forna ägare äfven »kunga
makaren» — ligger en mindre hemmansdel K. — Den ägdes i början af 18-hundratalet af en änkefru W. af en gammal » söderfamilj », änka efter en sjökapten. — Hon hade flere barn — en son, som sedermera blef officer, men tillika en mycket inom familjer anlitad pianolärare (dessa yrken kunde den tiden för
enas), en dotter, som, såsom en sextonårig skönhet, bortgiftes med en betydligt äldre man, en då rik sockerbruksägare å »Söder».
Efter mannens död och husets ruin återkom hon, ej mer än 20-årig, till mödernehemmet. För sitt behagliga väsende erhöll hon, om ej minnet sviker, binamnet »Södertörns ros». Under ett långt lif — hon afled för ett tiotal år sedan, 90-årig — ägnade hon sig åt folkundervisnin
gen, var en af de första lärarinnor, hvilka med bidrag af »Sällskapet för folkundervisningens befrämjande» upprättade och ledde folkskolor å skilda trakter och rönte härför å sin ålder
dom åtskilligt offentligt erkännande. Så till
delades hon egenhändigt af änkedrottning Jo
sefina guldmedalj o. s. v. — Det var »tvätt
ställets» ägare. — Det lilla jordbruket sköttes af en — låtom oss säga — arrendator, fast
än namnet ej är fullt adekvat för den tidens patriarkaliska förhållanden.
Arrende betalades på sätt och vis med täm
ligen godtyckliga naturaprestationer till så väl fru W. som hennes mycket talrika släkt, hvar- till hörde flere ansedda familjer. Så bodde å K. sommartiden, sedan fru W. afflyttat, i många år flere af hennes gifta döttrar och deras barn. — Sedan arrendatorn W-n aflidit, började änkan att tvätta, först och främst åt »herrskapet» och dess släkt, sedan äfven åt andra. Efter moderns död hafva sedan de två äldsta döttrarna Eva och Fiken under ett femtiotal år sysslat med tvätt.
En tredje dotter flyttade till »staden», öpp
nade »magasin» å Söder, och, som det var i
»den gamla goda tiden» kunde hon efter ett par tiotal år återkomma smått förmögen. Hur K. kom i »flickornas» — så kallades Eva och Fiken ännu vid 60 och 70 år —: ägo, är obe
kant — om genom gåfva eller köp — men under det sista 50-talet var »herrskapet» en
dast »tvättkunder».
K. är byggdt på gammaldags sätt. Det ligger så hemtrefligt på den skogklädda höj
den, det hundraåriga, långsträckta, låga huset, ljusrödt och hvitt med ett något svankryggigt tegeltak. De två enkla farstubroarna med sina gröna säten se så inbjudande ut. Den ena leder in till gästrummet med tunga, gamla dragkistor och skåp, med sina gammaldags gedigna prydnader: silfverbägare, tennkannor m. m. I rummet därintill residerar »poj
ken» — som den 50 årige drängen kallades, tills han för några år sedan flck'en verk
lig drängpojke till biträde vid åkerbruket.
Så har man »farstun» med utgång till den andra farstubron. Till denna gränsa å andra sidan »flickornas» egen lilla kammare med sitt lilla antika sybord, sin dito förgyllda spegel, ett par väldiga emmastolar och den breda enkla tvåmanssängen med sina präktiga fjä- derbolstrar och sidentäcken, — och det stora, rymliga köket med den väldiga spiseln och
det långa matbordet. I dessa enkla rum har lifvet gått som ett urverk — evigt detsamma
— sedan snart ett hundratal år.
Kl. 5 hafva Fiken och de två nu gamlå pigorna, Stina och Sofi, stått i »stugan» — tvättstugan — och kl. 6 har Eva haft kaffet färdigt. Så har arbetet fortgått till sena af
tonen — dag in och dag ut, år efter år.
»Pojken» har på fredagarne kört till »staden»
med parlass. »Flickorna» ha suttit i ängslan hela dagen, att han i sin »ungdomliga»
yra skulle komma alltför glad hem. Kl. 9, 10 på aftonen kör det tunga lasset långsamt uppför backen. »Pojken» är något upprymd, skämtsam, alltför skämtsam, men för räken
skaperna gör han ordentligt reda. Sedan lägges tvätten i blöt, kokas, stötes, klappas och vrides, torkas, räknas och packas in, ofta tillsammans med rosenblad, i de stora säckarna, och nästa fredag far »lasset» å nyo till »sta
den».
Hela tiden hafva »flickorna» endast gått i oro för, att torkvädret ej skulle fortvara och att, om det är sommartid, vattnet i »rännilen»
skulle taga slut. »Rännilen» är så att säga ställets »nervus rerum». Den kommer upp ifrån en skogssjö, är ej bredare än ett dike, dämmes upp vid »stugan» till en klappdam och fortsätter sedan, tills den utfaller i L.-ån, ett af Drefvikens tillflöden.
Om söndagen hvilar man. »Flickorna»
krypa in i kammaren till den kära »tidnin
gen» — deras enda nöje. De fara aldrig till
»staden» eller annorstädes. Pigorna gå ut och plocka blommor för att få en biförtjänst eller hälsa möjligen på en bekant. »Pojken»
sofver. Sommartiden komma ofta »flickornas»
barndomsbekantas barn och barnbarn ut. De mottagas gästfritt. Mat finnes i rikligt mått, men allt är gammaldags enkelt. Man har lärt att hushålla. Ständigt skiner den gam
maldags aktningen för arbetet och dess ekvi
valent penningen igenom. Så har lifvet tiotals år krupit fram på detta gamla »tvätt
ställe» och så, fastän i mera moderniserad form, har det lefvats å andra »tvättställen» i trakten — ofta enkelt och enformigt, alltid arbetsamt och träget. ^ -
Nu är snart Nynäsbanans banvall färdig.
Rälsen har utlagts ganska nära dessa trak
ter. Snart hör man grustågens ånghvisslor, och andra tider stunda. Egendomarna säljas, styc
kas sönder till villatomter, vägar anläggas.
»Tvättställena» få vika. Deras ägare måste flytta till andra trakter eller byta om yrke.
Möjligen blir deras industri ombildad till »stor
industri». »De små» få draga sig undan. Så tillhör snart »Stortvättens land» historien.
S.
AMATÖRFOTOGRAFER !
Kommen alltid ihåg Idun med lämpliga och trefliga bidrag för vår illustrationsaf- delning! För hvarje fotografi, som infö
res i tidningen, betala vi ett arvode af 3 kr. för format intill 9x12 cm., 4 kr. för större format. Så snart en och samma insändare fått tio olika bil
der antagna och införda i tidnin
gen, utbetala vi dessutom till henne eller honom
en extra hederspremie på 25 kronor.
Ej använda fotografier återsändas endast om returporto medföljer.
Se för öfrigt närmare uppropet »Till ama
törfotograferna» i Idun n:r 2 för i årl
SJÄLFPORTRÄTT, TECKNADT FÖR IDUN AF 90-ÅRINGEN.
SVENSKA PRESSENS NESTOR.
SVENSKA PRESSENS nestor Carl Henrik Wallberg fyller den 21 d:s 90 år. Ett mycket godt porträtt af honom finnes i H.
Tullbergs »Sv.porträttgalleri» (afdelningen »Tid
ningsmän»), men vida större intresse har dock bilden här ofvan — ritad som den är för några dagar sedan af den raske 90-åringen själf!
Att tidningsmannens yrke sliter krafter och nerver kan nog intygas jämväl af denne vete
ran i det fria ordets tjänst, och dock är han ännu vid 90 års ålder mäktig att föra både pennan och ritstiftet. Det var den 24 sep
tember 1838 —• det var icke i går detl — som han i n:r 1 af Östgöta Co r resp o n dente n skref en längre musikresension, och allt sedan dess har han dag efter dag lämnat sina bidrag till nämnda tidning. Inom dess redaktion
■jhar den ena publicistgenerationen aflöst den jandra, men till den trånga, men minnesrika redaktionslokalen kommer den gamle ännu med sina manuskript, med sin vänliga hälsning och några ord om dagens frågor eller om minnena från fordom.
Han föddes i Vadstena den 21 sept. 1810.
Fadern var präst, men hade tidigare varit löjtnant vid artilleriet och deltagit i finska kriget 1788—90. Såsom den tiden var ganska vanligt med krigaresöner bestämdes unge Carl Henrik redan i gossåren för soldatens kall och inskrefs före fem års ålder som underofficer vid (första) lifgrenadierregementet — »för visad fallenhet och skicklighet i krigstjänsten», som det hette i fullmakten. I sinom tid gjorde han också regementsmöten (1827—30), men tog afsked och reste till Uppsala för att ägna sig åt studiebanan. Åtskilliga omständigheter, bl. a. ekonomiska hänsyn, gjorde emellertid att han ej kom att aflägga några akademiska examina.
Under sin Upsalatid hade Wallberg den lyckan att få umgås i sådana hem som Geijers, Atterboms, Palmblads, generalerna Lagerbergs och Hårds m. fl. Hos den sistnämnde inne
hade han ett slags amanuensbefattning vid dennes rika samling af målningar, handteck
ningar, gravyrer och flerfaldiga dyrbara konst
skatter. Begåfvad med synnerliga anlag för teckning och målning, hade Wallberg under sin Upsalavistelse ett väl behöfligt bidrag till sitt uppehälle af att måla miniatyrporträtt på elfen
ben. Längre fram i tiden blef honom ritstiftet en ännu kraftigare hjälp, i det han under åren 1846—81 var ritlärare vid Linköpings läroverk.
IDUN 1900 604
000**.
■ st#9feiés
Emm f®
s?2^3
.ÄSÄ
• '-
iif ’p;
«s
<y^*r
fttUp*»'
STOCKHOLMSBOR PÅ SOMMARNÖJE. I. EFTER FÖR IDON TAGNA FOTOGRAFIER AF A. BLOMBERG. 1. ÅNGFARTYGET SERLA. 2. HÖGGARN. 3. VÄSTRA GRANHOLMEN.
4. STEGSUND. 5. NICKEBO. 6. RINDÖ BY. 7. ISSKÄR. 8. SKÄRMARÄNG. 9. »DET UNGA SVERIGE» PÅ AKTERDÄCK. 10. UTSIKT ÖFVER FÖRDÄCK.
— 605 IDUN 1900
...
lampans låga sjunger som en syrsa inom fluss- kupan och familjen sitter samlad kring bordet, kan det ju vara ett kärt nöje för Iduns läsare att i sin tidnings spalter möta en rekapitulation af sina sommarupplefvelser.
Det är denna gång ångaren Sérias färd från Stockholm utåt Vaxholmsleden en vacker som
mardag, som skänkt motiven åt vår fotografs kamera. Sérias första tilläggsbrygga på utgå
endet är Höggarn, därefter följer Västra Gran
holmen och så vidare brygga efter brygga ända till slutstationen.
Huru välbekanta och kära äro ej alla dessa friska scenerier för hvar je med vårt stock
holmska sommarlif förtrogen hufvudstadsbol Bryggornas glada vimmel af solbrända unga stockholmskor, af kommissionsbelastade famil
jefäder, trygga skepparfigurer och mun viga skär- gårdsjäntor, och där bakom de vackra tall- eller löfskogsbeklädda granitklipporna med bro
kiga villor och röda stugor — allt glittrande i sol och omsusadt af friska skärgårdsbrisar.
Här på udden ligger den lilla ljusa villan, där familjen bodde det första året. Far och mor voro nygifta då och hade ej behof af så många rum. Dessutom ville de lefva för sig själfva under sin smekmånads första tid ...
Och där är den lilla tallbrinken, där man gick och svärmade i månskenet, medan vågorna sakta sorlade nedanför.
Åh, så många minnen! . . .
Som bilderna af de olika bryggorna på Sér
ias trade äro alltför talrika för ett Idunsrium- mer, meddela vi i dag seriens första hälft och återstoden i nästa veckas nummer.
Nästa sommarsäsong hoppas vi kunna kom
plettera den tilltalande serien med bilder från några andra af våra mest trafikerade skärgårds- leder.
FRÅN KADETTFARTYGET SAGAS SOMMAREXPEDITION. AMATÖR
FOTOGRAFIER FÖR IDUN AF B.
GOVERT. 1. SIESTA EFTER MID
DAGEN PÅ KRONPRINSENS FÖ
DELSEDAG. 2 KRONPRINSESSAN VICTORIA OMBORD. 3. HAND- VAPENSEXERCIS. 4. »MELLAN
DRABBNINGARNA».
När den kvicke H. B. Palmær på hösten 1838 uppsatte Östgöta Correspondenten, blef Wallberg hans medarbetare och fick — mak
lig och bekväm som Palmær till ytterlighet var — bära den egentliga arbetsbördan. Emel
lertid öfvergick tidningen inom kort till C. F.
Ridderstad, hvilken var en arbetsmänniska som få; helt naturligt bief dä Wallbergs verksam
het inom tidningen mera begränsad, väsent
ligen gällande in- och utländska notisafdel- ningarna, följetongen, musik- och teater m. m.
Men då Ridderstad vistades vid riksdagarne eller befann sig på utländska resor, satt Wall
berg fortfarande ensam vid redaktionsbestyret.
Så arbetade Ridderstad och Wallberg samman Here årtionden igenom, tills efter hand också yngre krafter inträdde i redaktionen.
Under åren 1843—44 utgaf Wallberg skämt
tidningen Bytingen, till hvilken han både för
fattade texten och ritade illustrationerna. Hof- berg uppgifver i sitt biograf lexikon, att By
tingen utgaf s af Palmær, men detta är miss
tag; P. skref icke ens en rad däri, men Onkel Adam och Ridderstad lämnade väl ett och annat bidrag.
Under många år har Wallbergs hörsel varit mycket svag, och på sistone har äfven synför
mågan börjat aftaga, men i öfrigt är han ännu rask och kry, intresserad för allt, till det inre ung. Hans arbetsdag har varit ovanligt lång, och han har fyllt ut densamma med trägen
5 MÖNSTRING FÖR PER
MISSION.
6. PRINS WIL
HELM TILL RORS I HÅRDT VÄ
DER.
id, med samvetsgrannt, uthålligt, plikttroget arbete. Liksom den gamle soldaten växer fast vid sitt gevär och ej vill skiljas därifrån, så håller veteranen Carl Henrik Wallberg ännu vid 90 år fast i den penna, som i öfver 60 år varit hans vapen i det fria ordets tjänst — ett vapen, som han också i sin tid sökt hålla uddigt och skarpt, men tillika alltid blankt.
Det är för den svenska pressen en glädje och heder att få räkna Carl Henrik Wallberg som sin nestor. Må den sjunkande solen skänka hans lefnadsafton ännu mycket af ljus och värme!
G. G-n.
STOCKHOLMSBOR PÅ SOMMAR
NÖJE.
NU, NÄR SOMMAREN snart är ett fagert minne blott och de tusentals hufvud- stadsbor, som under de sistförflutna månaderna befolkat vår vackra skärgård, flyttat tillbaka till staden, ha vi trott, att det skulle intres
sera alla dessa sommarnomader att i min
net ånyo upplefva de svunna idyllerna därute i den stora arkipelagen. Exempelvis när hem
men i staden blifvit väl ombonade mot höst
kylan, när brasan brinner i kakelugnen eller
/
IDUN 1900 — 606 —
N
ärNINGSBILD FÖR IDUN AF löfven falla, stäm- L. TILLBERG.AG SITTER ENSAM i höstens bleka efter- middagsdager under den stora lönnen med det skiftande, rika löfverket. I stillhet som aldrig förr sitter jag och öfvertänker den viss
het, som i veckor varit min enda tanke: jag fikall dö. Inte i en oviss framtid, inte om ett eller annat år, inte om ett halft ens, utan om en vecka kanske . . . eller två. . . eller tre . . .
Man tror, att jag kan lefva längre, eller man säger åtminstone så. Jag vet, att jag ej kommer att göra det. Jag känner, hur smärtorna tära och tära, och hur lifskraften sjunker dag för dag, stund för stund.
Jag har smugit mig hit, ensam, undan sköterska och tjänare . . . hit ut, att än en gång vara fri . . . fri, innan jag når den stora friheten.
Solen sjunker, och vinden sveper in under min dräkt. Det är höstens dystra kyla. Min kropp darrar och ryser, måhända skall denna vind tära bort en och annan af de dagar, som kunnat vara mina. Men hvad mer? Jag vag
gas till ro af vindens lek. Jag känner en säll
sam njutning af aftonkölden. Och så magné
tiseras mina blickar af de dansande löfven.
I fiere dagar ha löfven fallit. tJag har suttit vid mitt fönster och sett därpå, och jag har ansträngt min hjärna med planer till flykt.
Nu är jag här. För sista gången . . . sista.
Det är underbart, hvilken betydelse, som kan ligga i ett ord.
Där faller ett löf. Det kommer så lätt, lätt som en smekning. Invid min fot blir det liggande, men ej alldeles stilla. Det ligger och gungar upp och ned helt sakta, som om det ännu ej vore fullt belåtet med att dö.
Det är så vackert i sin sköflade prakt, så färg- mättadt och moget.
Så faller ett till, och ännu ett. . . Tätt, tätt komma de, tätt, tätt som sekunder följa på hvarandra, eller som minuter . . . eller . . . eller . . . det faller mig in, som dagar; dagar, som komma och gå, tätt, tätt. . . dagar i en människas lif. Hållen upp att falla ett ögon
blick, medan jag tänker. Det är jag, som är det gamla trädet, jag, jag . .. och af mina dagar är snart den sista till ända.
De ligga och se upp till mig, de fallna löfven. Är det de gångna dagarne? Du, och du, och du? Hvarför har du lagt dig just här framför mina fötter. Och hvad vill du minna mig om? Jag älskar att se dig falla; men jag ville, att du skulle hvila lugnt, där du fallit.
Lugnt, i ro som minnet af mitt lif. Jag vill ej tänka därpå nu, när det stora okända öpp
nar sig för min blick.
Ett människolif, ett öde . . . hvad är, som formar det? Är det de små tillfälligheterna i ödets lek eller är det de små behärskade rörelserna af den Osynliges starka hand? Jag har frågat, och jag har förnummit svaret. Ej en gång, men många. Och dock — jag ville förnimma det om igen, nu, just nu.
Du lilla blad, som faller, hvad har du att tälja? Och du dag, hvarom jag minnes, hvad vill du säga?
Jag är en gammal kvinna, kanske ej så gammal till åren, men ändå så gammal, där
för att lifvet är bakom, och därför att jag väntar på döden.
Mitt lif är förbi, och jag ville ändå ej börja det på nytt. Min kraft är till intet, och jag önskar den ej igen. Du blad, som faller, tala med mig om döden! Till det döda hörer du,
ej till det lefvande; hvarför talar du då med mig om lifvet. Ett lif . . . hvad är det? En lång trängtan efter frihet, efter harmoni, sjä
lens musik, stämningars poesi. Och när det är till ända, skulle man vilja hålla det till
baka? Nej, nej.
Och dock är där något, som fjättrar mig, då jag står på gränsen till det oändliga, något, som tynger på själen, då den skall vara redo till flykt. Det är tyngden af det oharmoniska, af det orena, af allt det, som skulle varit bortsmält, om mitt lifs arbete varit väl ut- fördt, om ändamålet med mitt lif varit vun
net. Till ändligheten hör det osköna, det falska; till det oändliga endast det rena, det sanna. Men det osköna tynger på själen, där
för att det hör till det oskönas värld och vill stäfja själen i dess flykt.
Så ren som en snöflinga, den ej lidit men af jordens besudlande närhet, är den själ, som sväfvar lätt, utan tyngande motstånd mot harmoniernas värld.
Hur önskar jag ej, att jag suttit här mången gång förut och tänkt som nu, tänkt, utan att hafva visshet om, att döden är nära.
Tron på lyckan i ändligheten och hoppet därom håller anden bunden och släpper den ej lös. Och arbetet, det stora, det viktiga, det, som utgör förutsättningen för hvilan och den sanna lyckan, står ogjordt vid’ arbets
tidens slut.
I blad, som fallen, talen med människorna härom! Lären dem, att blott ett är, som gör själen ren, ett är att göra för att kunna dö i frid. Det att älska den Osynlige, därför att han är renhet och sanning.' Sägen dem, att ju mer de tillägna sig af Hans väsen, dess lättare skall själen svinga sig till flykt.
Att önska att finna sanningen är ej det
samma som att söka efter den. Jag vet det väl. Man förspiller sitt lif i den förvillelsen.
Att önska att vara ren är ej detsamma som att blifva det. Men att blifva det är själens gudstjänst.
Nu, när jag står vid lifvets gräns, glädes jag öfver det, som förut varit min sorg, att jag står ensam i världen. Det är obeskrifligt ljufligt att tänka, att ingen skall gråta öfver min graf. Att mitt lif varit som ett spår i snön, igensopadt af vinden, och att min död blir som en fläkt, en sakta susning, som ingen oro åstadkommer.
Du lilla blad, jag älskar dig, därför att du talar med mig så mildt- Jag behöfver mild
het, ro. Aldrig har lifvet förefallit mig så härligt som i denna stund och aldrig döden
så skön. ,
Solen sjunker än mer och vinden blir kallare.
Jag måste vända tillbaka till sjukrummets däm
pade dager, innan min flykt blir upptäckt.
Bort från de milda stämningarnas sfer till bräcklighetens disharmoni.
Med möda reser jag mig upp. Och så blir jag stående en stund för att betrakta de fallna löfven. Det är ett afsked från det sista, som jag skall se af denna jords skönhet. Jag böjer mig ned och tager några af dem upp i min famn, där de hvila under den korta väg, jag har att gå. När jag kommer till den punkt, där stigen viker om byggnadens hörn, blir jag stilla ett ögonblick. Ännu en gång, den sista . .. Farväl! Så låter jag löfven falla.
Jag ser bort till den gamla lönnen, som till största delen förlorat sin skrud. Det tyckes mig, som om den stode där helt sorgsen i aftondunklet, vemodig öfver förlusten af sin prakt. Men mig gör denna nakenhet ej sorg, utan en stilla glädje. Jag vet, att när det sista af den gamla lönnens blad faller, skall min själ vara fri.
HEDEMORA STADS NYA VARMBADHUS.
ETT LITET MÖNSTERBAD.
HURU MÅNGA af våra mindre stadssam
hällen ha väl en verkligt treflig och praktisk varmbadinrättning? De torde vara ganska lätt räknade, och det är ej heller så mycket att undra på, om man betänker svårig
heten att ordna ett dylikt litet bad på samma gång komfortabelt och tidsenligt och med ekono
misk bärkraft. Frågan är af stor betydelse, ej minst i hygieniskt hänseende och hvarje bidrag till densammas lösning torde kunna påräkna ett ganska allmänt intresse. Af denna anledning vilja vi här lämna en kort beskrif- ning till de införda afbildningarna af en i dagarne fullbordad anläggning, - som infört åt
skilliga värdefulla nyheter så väl i fråga om planläggning och inredning som drift: Hede- mora stads nya varmbadhus. •
En varmbadinrättning af den vanliga typen med ångpanna och maskinist lämpar sig tyd- ligtvis icke för små samhällen, då man här
igenom så godt som tvingas att inskränka bad- ningen till en à två dagar i veckan, såvida man skall vara istånd att lämna baden till rimligt pris, och detta är naturligtvis af den allra största betydelse, för så vidt saken skall komma de bredare samhällslagren tillgodo.
Detta insåg man i i Hedemora och var desto angelägnare att finna en enkel, i driften billig, på samma gång som bekväm och tidsenlig anordning, som badhuset skulle byggas hufvud- sakligen för medel, som donerats till allmän
nyttiga och välgörande ändamål och anlägg
ningen, lyckad eller icke, för all framtid skulle komma att utesluta hvarje enskildt initiativ i samma väg. Man lade alltså hufvudvikten vid att ' erhålla en inrättning, som lät sig så att säga inställas efter den ojämna, tidtals obetydliga frekvens, hvarmed man måste räkna.
Först tänkte man för vattenvärmningen an
vända en stor badkamin för samtidig servering
Pröfva det nya seklets förnämsta munvatten
Extra koncentrerad
ASEPTOL
à 2 kronor per flaska; verksammaste antiseptlcnm; oskadlig, särdeles angenäm, kylande smak ; drygast, i längden billigast; mångsidigast nyttig. S;t Efüi:s Tekn Fabriki Stockholm.
607 iDUN 1900
af 4 karbad och för badstun en murad ugn af nyare finsk modell. Sedermera lyckades man emellertid erhålla en inredning, som, på samma gång den erbjuder ånguppvärmningens fördelar, är till den grad lättskött och brändsle- besparande, att den möjliggör upprätthållan
det af driften, äfven då baden droppa med endast ett eller annat pr dag. Då det torde vara första gången systemet här i landet an- vändts vid ofientlig badinrättning, vilja vi vid
röra det något närmare.
Värmekällan är en inmurad Körtings lâgtrycks- ângpanna om 9,5 kvadratmeters eldyta (se Uppfin
ningarnas bok I: 648, nya uppl.), som eldas upp måndagsmorgnar, hvarefter elden bibehälles natt och dag till lördagskvällen. Medels automatiskt verkande apparater för alla möjliga ändamål sköter denna sig i det närmaste själf och kräfver egent
ligen ingen annan tillsyn än en vanlig antracit- kamin, nämligen att nödigt bränsle morgon och kväll påfylles. Draget regleras automatiskt, så att trycket städse håller sig omkring det för inrättnin
gen normala (0,15 atmosfär), men skulle det af en eller annan anledning gå upp så högt som till 0,3 atm. (ett i och för sig mycket lågt tryck, som här användes för besparings skull och till undvi
kande af explosionsfara), signalerar manometern detta genast genom den elektriska ringledningen — automatiskt. En automatisk regulator håller jämväl badvattnet, som värmes i en särskild behållare med automatisk matning, inom en viss maximitempera
tur. Endast ångpannan matas för hand, dock ej oftare än då det i ledningarna fördunstade vattnet med en eller annan veckas mellanrum behöfver ersättas med några liter nytt. Det är klart, att man med en sådan anordning nått så att säga ide
alet i fråga om lättskötthet. Bränsleåtgången är ock genom ofvanstående så väl som andra speci
ella anordningar nedbragt till en förhållandevis mycket måttlig mängd: 9 à 10 hektoliter koks i veckan.
Till en början på prof vågade man sig nu, så snart maskineriet var färdigt och visade sig fungera, att dels hålla badhuset öppet hela veckan, så när som söndagen, dels bestämma följande låga badtaxa:
I Kl. II Kl.
Karbad--- 60 öre 40 öre Halfbad___ ______ 50 » 30 >
Finsk badstu __________________ 40 » 20 » Dusch 15 öre, dusch med bassin 25 öre.
Skolbad (finsk badstu, dusch och bassin) 10 öre.
Då nu i ofvanstående priser ingå så väl badbetjäning som tvål, linne o. d. samt genom köp af rabattkuponger ytterligare 10 procents prisreduktion kan erhållas, måste medges, att experimentet var vågad t, men dess bättre synes det gångna halfårets provisoriska verksamhet gifva vid handen, att afgifterna icke endast betäcka driftkostnaden, utan jämväl lämna något litet öfverskott, om det ock, med nu
varande enorma kolpris, ej kan blifva tal om någon nämnvärd ränta på anläggningskostna
den, som uppgått till omkring 15,000 kr., där- af för inredningen något öfver 5,000 kronor.
Planen för badinrättningen är uppgjord in
om den af stadsfullmäktige för ändamålet till
satta kommittén. Ritningarna till de vackra facaderna äro af arkitekten L. J. Wahlman och till inredningen af ingeniören Carl Hans
son, Göteborg. Huset innehåller i ett och samma plan 4 karbadsrum med duscher, bas- sinrum med dusch- och afklädningshytter, finsk badstu med duschrum samt maskinrum, klosett- och väntrum. Bassinen, i midten, är åtkom
lig från samtliga badafdelningar. Å vinden bostad för en baderska, torkrum för linne m. m.
Hedemora stad är att lyckönska till egan- det af denna, Sveriges måhända behändigaste badinrättning, som helt säkert skall, då den blir känd,, vinna efterföljare äfven på andra platser.
HULTMÅ1S CACAO
har brutit väg för den svenska Cacaofabrikationen.
S. A. HEDLUND.
. 'V Atf'»v*
MEDAN VI å annat ställe i dagens num
mer äro i tillfälle att för vår läse
krets presentera de åldriga dragen af den svenska journalistikens nestor, den ännu lifs- kraftige C. H. Wallberg, ingår just i ombryt- ningsstunden från den stora handelsstaden vid Göta älf sorgebudet, att en annan af den svenska pressens veteraner, den mångårige hufvudredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, fil. d:r S. A. Hedlund, för alltid nedlagt sin eldiga penna.
Med honom har Sveriges press förlorat en af sina förnämsta prydnader och vårt lands politiska lif en af sina yppersta och af de ädlaste syften besjälade kämpar.
Vårt knappa utrymme tillåter oss icke någon ingående skildring af den aflidnes rika och verksamma lif. Han har själf i ord och hand
ling framställt sin personlighet för nationen under sin mångåriga tidnings- och riksdags
mannabana, och frukterna af hans entusiastiska och idéfyllda andes id gifva mera vederhäftiga vittnesbörd om hvad han varit än alla min- nesrunor tillhopa.
Född 1821 å ön Eldgarn i Mälaren, blef H. 1839 student i Upsala och började efter aflagd fil. kandidatexamen sin publicistiska bana som medarbetare i olika hufvudstads- tidningar. Från och med år 1852 öfvertog Hedlund hufvudredaktörsbefattningen för Göte
borgs Handels- och Sjöfartstidning, hvilken kraftpröfvande post han bibehöll in i sena ålderdomen.
Han sörjes närmast af maka, född Ruden- schöld, samt af fyra döttrar och en son, bok
tryckaren Torsten Hedlund i Göteborg.
För öfrigt skall han saknas af alla, som i honom förstodo att se en af de hängifna såningsmännen i vårt kulturella lif.
I FLYTTFÅGELSTIDEN. BADORTS- STÄMNING AF MARI MIHI.
Annies sista morgon på Saltskär surrade väckaruret redan klockan sju.
Och hon sprang genast ur sängen, kastade en sorgsen blick på de packade koffertarna, klädde sig i en handvändning, tog hatt och parasoll och öppnade försiktigt porten för att inte väcka far och mor.
När hon kom ut, låg den smala kullerstens
gatan med sin långa sandstenstramp öde och tom, inga badgäster hade ännu visat sig, och de allra tidigaste hade knappast hunnit få eld på krustångslamporna. — Och det var just detta hon hade beräknat. Hon ville inte råka dem på några af de vanliga samlingsplatserna.
Hon ville vara ensam med dem nu, när hon gick att bjuda sina sommarvänner farväl, ville finna dem en för en . . .
Vid dammen bredvid varmbadhuset slog hon sig först ned. Ty han var ock en af hennes bekanta, den stora dammen under lönnarna, hvilka genom nattfrosten antagit hvarje tänkbar skiftning mellan hrandgult och ren karmin.
På ytan af det kalla, klara vattnet summo stilla några nedfallna löf likt rosenbladen i fajansbassängerna i seraljens lustgårdar. Och därnere på djupet rörde sig makligt några bredryggiga, mossgröna kultingar. De voro Saltskärs ryktbara heliga karpar, de enda söt- vattensfiskar, som funnos i all nejden. Och aldrig, ens i de odygdigaste pojkhjärnor, hade där runnit upp en tanke nog förmäten att fånga dessa karpar.
Ingen kände deras ålder; de sades vara mycket gamla, och det var på det stora hela allt, hvad människors barn visste om dem.
Det gick en sägen, att de en gång, en enda gång, på hvarje generation gingo upp till vatten
ytan för att titta efter, om världen ännu var sig lik, för att sedan med ett långsamt slag af de mjuka fenorna lika ljudlöst vända till
baka till djupet. — För min del tror jag, att då de omsider nått tillvarons sista och yttersta gräns, de med någon gammal glömd och svår- tydd filosofis svala oberördhet gräfde ned sig bland de frodiga, grönbladiga algerna i dam
mens blå bottenlera och där bidade sin rein- kar nation.
Det finnes få skapade ting, så ägnade att öppna portarna till de vakna drömmarnas värld som stillastående vatten, kallt, klart vatten, hvilket rinner till från okända källor på bottnen och som dunstar bort genom luften för att på så sätt om tusen eller tio tusen år komma tillbaka till sin källa — som stilla
stående vatten eller en kort pipa, hårdt stoppad med svart tobak.
Det senare låg nu utom Annies erfarenhet, men när hon satt där och stirrade ned i karp- dammen, mindes hon de första dagarne strax hon kommit till Saltskär. Där hade inte an- ländt några badgäster före dem, så att hon hade en gång varit lik sommarens första svala. —
Och nu, nu var tiden inne att lyfta och flyga bort, den pinsamma, ängslande flyttfågels- tiden.
Hon undrade, hvad meningen då egentligen var med allt detta, att människor skulle träffa samman så där en sommar, människor, de där aldrig vetat af hvarandra förut, att de skulle närma sig hvarandra, lära sig hålla af hvar
andra, för att sedan skiljas till Gud vete när härnäst.
Och hon tänkte, att det där kanhända var så ordnadt, för att man skulle vara bättre på det klara med saken, när en gång den stora skilsmässan kom.
Dess absoluta renhet garanteras, men förbrukare däraf uppmanas enträget att vid köp noga tillse, att de verkligen erhålla Hultmans Cacao och icke billigare uppblandade och förfalskade cacaosorter af svensk eller utländsk tillverkning, hvilka ofta utgifvas för Hultmans Cacao.
Partiförsäljning : Hultmans Fabrikers Filial, Riddargatan 10.
IDUN 1900 608
sjgMmngMp
ma
i____
FRÅN HÖSTKAPPLÖPNINGARNA PÅ LINDARÄNGEN. EFTER FÖR IDUN TAGNA FOTOGRAFIER AF A. BLOMBERG.
1. »ETT SPÄNNANDE ÖGONBLICK». 2. PÅ TRIBUNEN Å SADELPLATSEN. 3. DE KUNGLIGA PERSONERNAS ANKOMST. 4. FÖRSTE PRISTAGAREN I »GYLLENE HÄSTENS» LÖPNING, LÖJTNANT N. RUDEBECK.
5. DEN KUNGLIGA ESTRADEN OCH ÅSKÅDARELÄKTAREN.
För resten äro människor i regel aldrig trefligare, än då man träffar dem på resor eller vid brunns- och badorter. De äro då för
flyttade ur sin grå hvardagsmiljö in i några korta veckors solig sorglöshet.
Husfadern slipper ämbetsrummet och bläck
fläcken på högra handens långfinger, societets- restauranten befriar husmodern från saluhalls- besök och köksbestyr, och sjuklingen hoppas ännu en gång, att denna sommar skall skänka honom hälsan åter.
Man har en förnimmelse af, att den lilla hyrda villan, omspunnen som den är af vild
vin och kaprifolium, af rosor och lavendel, trots allt drag och otäthet, trots trappans knarr och regnfläckarne i taket, är en bra mycket värdigare och mänskligare boning än det korrekt förstklassiga stenröse, i hvilket man om vintrarna kryper in tillsammans med ett dussin andra familjer.
Man plockar omsorgsfullt fram sina samtliga sällskapstalanger och ställer upp dem till all
mänt beskådande. På teaterföreställningar och basarer, på välgörenbetssoaréer och kafferep komma dessa synnerligen väl till pass, och dess ägare eller ägarinnor fira små triumfer, som ibland mäkta hålla dem varma under den följande vinterns köld.
Men är man nu inte begåfvad med några särskilda egenskaper till att roa eller höja sina medbröder och systrar, så bjuder man åtminstone till att vara så vänlig och före
kommande som möjligt. Man söker att med ett helgons tålamod åhöra sjuklingarnas beskrif- ningar öfver sina mångahanda krämpor, man håller i garnhärfvor åt äldre damer och vänder noter åt de yngre — och vänder du galet, uppfattas detta mindre som okunnighet i not- läsning än som en temporär förvirring, åsam
kad af den musicerandes stora fägring — man lyssnar uppmärksamt, när fröken Rosalie spelar Jungfruns bön, och sveder leende brännblåsor på alla fingrarna, när det gäller att sköta fyr
verkeriet på badkamrerns silfverbröllop — med ett ord, man gör sig saker till en följd af Don-Quijoterier, hvilka det väl näppeligen skulle falla en genomsnittsvarelse in att lägga två strå i kors för under pågående vinter
kampanj . . .
Men Annie reste sig från bänken vid dam
men och lossade sitt armband. Det bief en liten ring i vattnet, där det föll, en ring, som vidgades och slätade ut sig, tills ytan blef spegelblänk igen. Hon hade offrat åt de heliga karparna, och nu tyckte hon det var så lustigt att veta, att det stod alldeles utom mänsklig räckvidd att få det där smycket åter. Ty ingen hade någonsin dristat störa de vördade åldriges ro. —
Och därpå fortsatte hon sin afskedsvandring.
Emellertid hade Saltskär småningom börjat morna sig. Här och hvar såg man ett öpp- nadt fönster, och de smala blåhvita rökpelarne, som stego upp från villornas skorstenar, talade sitt tysta språk om puttrande kaffepannor, kokta ägg och yrvakna pigor.
Kapten Bergk kom ridande på sin stora fuchs — Berndt Bergk, som stafvade på det sista bladet af sin lefnads långa roman, Berndt Bergk, som äfven redde sig att lämna Salt
skär och sin Märta "Wahren — och revisor Holmstrands Albatros hade redan seglen hissade, beredd att sticka ut till dörjfiske på kobbarna.
I societetssalongen var det tyst och liflöst.
Där hade ju varit bal aftonen förut, säsongens sista bal. Notställarne skräpade ännu på estra
den, och stolarne stodo fortfarande såsom man lämnat dem föregående kväll, då de samman- knutits två och två för kotiljongen.
Men midt på golfvet låg en kvarglömd ros, en stackars blomma, född till världen i ett
