De sju sakramenten : några nyidentifieringar Kilström, Bengt Ingmar
Fornvännen 286-295
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1954_286
Ingår i: samla.raa.se
DE SJU SAKRAMENTEN
NÅGRA N Y I D E N T I F I E R I N G A K
Av Bengt Ingmar Kilström
I Sveriges kyrkor, Uppland, band II, häfte 1 (Häverö och Väddö skeppslag, utarbetad av Karl Asplund och Martin Olsson, Stock- holm 1918) förekommer på sid. 40 ff. en beskrivning av Häverö kyrkas altarskåp. Tolkningen av de sju småscener, som återfin- nas på konsoler runtom altarskåpets corpus, är felaktig, varför här en kritisk granskning av denna tolkning skall framläggas.
De n ä m n d a sju småmotiven äro grupperade över varandra, tre till vänster om huvudscenen, korsfästelsen, och tre till höger där- om. En sjunde scen återfinnes ovanför huvudscenen. Den översta av de tre scenerna på vänstra sidan, i häftet betecknad I b, har fått följande tydning: »översteprästen välsignar Maria (Proto- evangelium 9: 18)». Det är riktigt, att en präst eller rättare sagt en biskop och cn ung kvinna förekomma i sammanhanget. Men scenen upplager också ett par andra personer, tydligen den unga kvinnans föräldrar. Biskopen lägger sina händer på hennes hu- vud, men den välsignelse, som han utdelar är av en annan art, vilket vi framdeles skola påvisa. - - Scenen därunder, betecknad I c, kallas för »Marias och Josefs förraälning». Och det tillägges:
»över parets händer bryter översteprästen cn stav». Att det här är fråga om en vigselakt, är alldeles riktigt, men scenen torde dock snarare visa, hur officianten lägger stolan över parets hän- der. Varför det emellertid inte kan vara fråga om Marias och Josefs förmälning, kommer att framgå av det följande. — Den nedersta scenen på vänstra sidan, I d, har man kallat »Jesu dop».
Och det heter vidare, att »Maria och översteprästen hålla barnet över en stor dopfunt». Det är uppenbart, att det ej kan vara
D E S J U S A K R A M E N T E N
fråga om Jesu dop.1 Scenen framställer ett barndop, och Jesus döptes j u såsom vuxen av Johannes Döparen i Jordan. Sådana Jesudopsscencr förekomma j u allmänt, men här gäller det ett van- ligt barndop, där den lille av sina faddrar frambäres till dopet.
De återstående fyra scenerna h a r m a n kallat »Scener ur en biskops eller en m u n k s historia». Den första av dem, den översta bilden på högra sidan om mittscenen, l e , tolkas så: »Biskopen välsignar en kvinna. Munkar assistera.» Det säges ingenting om, vem kvinnan är, och det förefaller som om tolkningen vore en ren gissning. Lika allmänt hållen är också tolkningen av scenen därunder, I f, som lyder: »Munk knäböjer för biskop. Två mun- kar bakom. En läser i bok.» För tolkningen av den nedersta sce- nen på högra sidan har m a n funnit ett uppslag. Bild I g presen- teras nämligen sålunda: »Munk på sjukbädd. Biskop, kvinna samt en m u n k med fat stå bredvid sängen. (Denna framställning förekommer målad i den närbelägna Edebo kyrka, trave IV.")»*
I Edebo kyrka, liksom också i Hargs och Dannemora kyrkor, förekommer en scen ur Ursulalegenden, där helgonet jämte hen-
1 Förf. b a r för sin tolkning åberopat Svensk Konsthistoria, utgiven av A . L . R o m d a h l och J . Roosval, d ä r på sid. 17 avbildas en f r a m s t ä l l n i n g av Jesu dop på dopfunten i Grötlingbo k y r k a . J e s u s s t å r d ä r verkligen i en dop- funt, omgiven av Maria och J o h a n n e s Döparen. Men h a n ä r vuxen och b ä r korsgloria. Det ä r helt enkelt så, a t t J o r d a n f l o d c n ersatts med en bild av en dopfunt. L i k n a n d e ä r f ö r h å l l a n d e t med en f r a m s t ä l l n i n g av Jesu dop i Bjä- resjö kyrka, som av R o m d a h l — R o o s v a l b e h a n d l a s i s a m m a n h a n g e t : »I Bjer- sjöfuntcn en egendomlig ikonografisk d e t a l j . Kristi dop . . . sker b ä r i en dopfunt, lians moder s t å r vid funtens ena sida, J o h a n n e s vid den a n d r a ; scenens betydelse ä r böjd öfver allt tvifvel, då den ä r försedd med en t i t e l : ' J o h a n n e s , Kristi dop, Maria' . . . Detta ä r en sorts folketymologi af en ofta framställd biscen till Kristi födelse, d ä r b a r n e t badas, som m ä s t a r e n m ä t t e ha sett och missförstående efterbildat. Det ä r som om Maria tagit sin store son med sig till prästen J o h a n n e s för a t t döpas. Hos Sighraf får dopscenen en ä n n u m e r f a m i l j ä r k a r a k t ä r . » Det sista syftar på den ovan n ä m n d a bil- den i Grötlingbo. — De berörda a v b i l d n i n g a r n a av Kristi dop i cn dopfunt framställa j u i b å d a fallen Kristus säsom vuxen, varför det icke ä r möjligt a t t — såsom förf. till Sveriges Kyrkor-häftet gjort — för sin tolkning av dopscenen i Häveröskäpet åberopa R o m d a h l Boosval.
- J f r b l . a. K a r l Asplund, Edebo k y r k a s m å l n i n g a r i Studier i Upplands kyrkliga konst, Uppsala 1918, sid. 166 f. Asplund h a r h ä r lockats i fällan av förf. till beskrivningen över Häverö k y r k a , då h a n efter scenens beskriv- ning tillägger: »Jfr a l t a r s k å p e t i Häverö.»
B E N G T I N G M A R K I L S T R Ö M
nes följeslagare besöka en sjuk m u n k . Men bilden på altarskåpet i Häverö skiljer sig högst väsentligt från dessa framställningar, vilka för övrigt ingå i en längre serie med bilder från S. Ursulas pilgrimsfärd. Bl. a. närvaron av flera m u n k a r på Häveröbiklen skiljer den också från bilderna i Edebo, Harg och Dannemora.
— Den sista bilden i serien, I h, som återfinnes högst upp i mitt- fältet, ovanför huvudscencn, har fått följande presentation:
»Biskopen utdelar Nattvarden till en m u n k och en kvinna, som knäböja framför en bädd. Två bipersoner.» Författarna fortsätta sedan sina reflexioner om »Munken i Edebo och Häverö» och ifrågasätta, om han ej kan vara identisk med Hieronymus.'
Man m ä r k e r redan vid en flyktig granskning av dessa tolk- ningar, att de äro trevande och obestämda. De bygga inte på det verklighetsunderlag eller den förankring i legend och tradition, som motiven i våra kyrkor hänföra sig till. Man har därför grun- dad anledning att från början antaga, att hela tydningen av sce- nerna I b—I h i Häveröskåpet är felaktig. Saken ligger nämligen så till, att dessa bilder äro mycket svåra att få någon rätsida på, om m a n inte från början känner till själva utgångsläget. När m a n i senmedeltida framställningar påträffar sju småscener, grupperade kring en bild av den lidande Kristus eller en Golgata- scen eller dylikt, har m a n anledning undersöka, om det icke till äventyrs rör sig om en framställning av de sju sakramenten.
Sedan sakramentens sjutal blivit fixerat på Baselkoncilict 1439, börjar m a n mot medeltidens slut framställa sakraments-cyklar, varvid m a n — som antytts — gärna ansluter dessa till en bild av den lidande Frälsaren eller till korsfästelsen. Sakramenten ses då såsom direkta frukter av Jesu lidande. På målade framställ-
3 För teorin om H i e r o n y m u s såsom m u n k e n på konsolerna i Häveröskåpet h a r m a n åberopat Rcinachs Repertoire des P e i n t u r e s du moyen äge et de la renaissance, I I I : 624, 627, I I I : 531. Den f ö r s t n ä m n d a bilden i Relnachs a r b e t e föreställer S. H i e r o n y m u s på s j u k b ä d d e n : »Maladie de S. J é r ö m e . Au fond ä gauche, un ange frappe S. J é r ö m e parce qu'il n'est pas chrétien, m a i s cicéronien (Légende Dorée).» Bilden h a r föga likhet med f r a m s t ä l l n i n g e n av Sista smörjeisen. Något n ä r m a r e kominer i så fall n ä s t a anförda bild (sid.
627), en f r a m s t ä l l n i n g av »Mört de S. Jéröme.» En b i s k o p v ä l s i g n a r den döende. — Bilden på sid. 531 är en f r a m s t ä l l n i n g av de fyra stora k y r k o - fäderna t i l l s a m m a n s . Denna f r a m s t ä l l n i n g är mycket vanlig på predellor till senmedeltida a l t a r s k å p , men j u s t i Häverö liar predellan icke detta motiv ( 1 ) .
D E S J U S A K II A M E N T B N
Fig. 1. Dopscenen blund de sju s a k r a - menten i Häverö k y r k u s a l t a r s k å p . Hornet hålles fram över dopfunten uv g u d m o d e r n . En b i i k o p f ö r r ä t t a r dopet.
He två a n d r a p e r s o n e r n a äro gudfadern och den tredje faddern. — B a p t i i m , one of the seven sacrament» p o r t r a g e d on the altar-piece in Häverö Church.
The child is held över the font by ils
godmother. A bishop officiate» ut the
cbristening. The other two people are godparent».
ningar, såsom i Rimbo och Tortuna, utgå blodsstrålar från Kris- tus till vart och ett av de sju sakramenten. Ett flertal altarskåp, samtliga av nederländskt ursprung, k u n n a uppvisa liknande framställningar, t. ex. Hökhuvud, Möklinta, Väster-Färnebo, Neder-Luleå, Jonsberg och Vånå.4 Det råder heller inte något tvivel om att våra sju småscener i Häverö just äro att förstå som illustrationer till de sju sakramenten. Låt oss därför återvända till dessa bilder och försöka all tolka dem utifrån denna förut- sättning.
Vi börja nu lämpligen med scenen längst ned på vänster sida om korsncdtagningen, I d, som av Asplund—Olsson benämnes Jesu dop. Här har vi alltså framställningen av dopets sakrament.
Det är ett barn, som bäres fram lill dopet av sina tre faddrar.
Dopsättet synes överensstämma med senmedeltida praxis. — Bilden omedelbart ovanför, I c, som i Sveriges kyrkor tolkades
1 S a k r a m e n t s m o t i v e n i Häverö, Jonsberg och Hukhuvud f i n n a s påpekade i Borchgrave d'Altena, Les retablcs b r a b a n j o n s conscrvés en Suéde, Bruxelles 1948, sid. 59, 60 resp. 63. Beträffande s a k r a m e n t s s e r i e n i Vånå, se Meinander, Medeltida a l t a r s k å p och t r ä s n i d e r i e r , Finska F o r n m i n n e s f ö r e n i n g e n s Tid- skrift XXIV, Helsingfors 1908, sid. 324 f.
289
B E N G T I N G M A R K I L S T R Ö M
Fig. 2. P r ä s t v i g n i n g e n s s a k r a m e n t i Häveröskåpet. O r d i n a n d u s k n ä b ö j e r för biskopen. Tuå m u n k a r assistera.
— The s a c r a m e n t of Orders on the Häuerö altar-piece. The p r i e s t to he ordained kneels before the bishop..
Two m o n k s assist.
såsom Marias och Josefs trolovning, föreställer helt enkelt äkten- skapets sakrament. Ett par m a k a r tar emot sakramentet av en präst (biskop), som på medeltida sätt välsignar dem genom att lägga stolan över deras händer. — Den översta scenen på vänster- sidan, I b , som m a n tolkat: »översteprästen välsignar Maria», måste i själva verket vara en illustration till konfirmationens sakrament. Handpåläggningen, som länge var en integrerande del av det katolska konfirmationsritualet, är nyckeln till scenens tolkning. Bipersonerna äro av allt att döma konfirmandens fadd- rar. — Vi ha nu kommit fram till bilderna på högra sidan om huvudscenen. Den översta i raden, I e, som till det yttre icke skil- jer sig mycket från föregående scen, k a n inte gärna föreställa något annat än botens sakrament. Sveriges Kyrkors tolkning.
»Biskopen välsignar en kvinna» torde få omformuleras därhän, att en biskop emottager bikten av en kvinna. Bipersonerna i bak- grunden äro tre till antalet. Närmast den biktande knäböjer en man, som tydligen bereder sig att bikta efter kvinnan. De båda m u n k a r n a i bakgrunden är det svårare att placera in i s a m m a n - 290
D E S J U S A K R A M E N T E N
F i g . 3. Den sista smörjeisen i Hä- verö k g r k a s a l t a r s k å p . Biskopen förbereder s m ö r j a n d e t au den sjuke med helig olja. — E x t r e m e Vnetion on the altar-piece in Häverö Church.
The bishop p r e p a r e s to a n o i n t lhe
»ick m a n with consecrated oil.
hanget. Eventuellt stå också de i kön för att få bikta, men å andra sidan kanske man kan tänka sig, att konstnären tagit med dem såsom representanter för den kyrkliga undervisningen och uppfostran; de skulle i så fall spela rollen av vägledare till bikt- stolen och tillskyndare av det andliga livet. På en del andra fram- ställningar av de sju sakramenten avbildas änglar på motsva- rande plats. — Nästa bild, I f, hade Sveriges kyrkor kallat: »Munk knäböjer för biskop. Två m u n k a r bakom. En läser i bok.» Denna intetsägande definition bör rätteligen utbytas mot följande för- klaring: Ordinationens sakrament. Prästvigningskandidaten k n ä - böjer framför biskopen, vilken assisteras av två andliga. — Sce- nen längst ned på höger sida, vilken i Sveriges kyrkor s a m m a n - kopplades med Ursulalcgcndens framställning av helgonets besök vid cn m u n k s sjukläger, föreställer helt enkelt sista smörjeisen.
En m a n ligger i sin säng, och vid sidan står hans hustru ( ? ) . Biskopen utdelar sista smörjeisens sakrament, assisterad av en andlig i dalmatika. — Det sista sakramentet i ordningen — om vi följa den i Sveriges kyrkor uppgjorda planen — är nattvardens .sakrament, I h, vilket fått den dominerande platsen högst u p p
291
ii i; N G T I N G M A R K I L B T B O M
ovanom mittfältet i corpus. Enligt den medeltida synen är väl detla sakrament snarast att betrakta som det främsta. Sveriges kyrkor hade här rätt uppfattat, alt det rörde sig om utdelandet av nattvarden. Däremot är det oriktigt, att det är »en m u n k och kvinna, som knäböja framför en bädd», vilka mottaga sakramentet.
Det är en högst vanlig borgerlig man och hans hustru, som gå till kommunionen. Ej heller knäböja de framför en säng utan vid cn med en duk överhöljd kommunionbänk. — Teorien om att bilderna I e—h skulle illustrera scener ur en biskops och en m u n k s historia saknar fog.
I Cornell—Wallins nyutgivna »Uppsvenska kyrkomålningar på 1500-talet» förekommer som en av arbetets tre huvudundersök- ningar målningsbeslåndet i Tortuna kyrka i Västmanland." På väggen ovanför portalen lill sakristian (korels nordvägg) åter- finnes i denna kyrka en stort upplagd målad framställning av de sju sakramenten, komponerad kring Nattvarden, som avbildas med en monstrans. Samma motiv återfinnes för övrigt och med cn motsvarande placering i Rimbo kyrka i Uppland, ehuru i ett vid en restaurering kring sekelskiftet mycket förvanskat skick.
Dylika framställningar av de sju sakramenten, grupperade kring nattvardssakramentet äro kända både från England och Neder- länderna."
Den aktuella scenen i Tortuna kyrka har av Cornell—Wallin fått följande tolkning: »1. Monstrans buren av två dominikaner- m u n k a r . Därunder en rosenkrans kring Kristi hjärta. Nedtill fyra knäböjande; på elt s p r å k b a n d : miserere me ihesus. 2. En stiftare förd av ett kvinnligt skyddshelgon. 3. Sittande helgon. 4. Dop- scen med skyddshelgonet. 5—9. Scener ur samma helgonlegend.»7
Förhållandet är här detsamma som beträffande bilderna i Häverö.
B Henrik Cornell och Sigurd Wallin, Uppsvenska k y r k o m å l n i n g a r pä 1500- talet, S t h l m 1953, sid. 11 m. fl.
• Jfr E d w a r d Peacock, English Church F u r n i t u r c , London 1866, sid. 24 ff., d ä r en dylik s a k r a m e u t s c y k c l i k y r k a n Kirton-in-Lindsey s k i l d r a s . I Musée Royal des Bcaux-Arts i Antwerpen förvaras cn t a v l a av Rogicr van der W e y - den, föreställande de sju s a k r a m e n t e n . J f r Karl Kiinstle, Ikonographie der christlichen Kunst, I, sid. 171.
7 Cornell—Wallin, a. a., sid. 11.
D E S J O S A K R A M E N T E N
Fig. i . De sju s a k r a m e n t e n i T o r t u n a k y r k a . Mittfältet, som visur m o n s t r a n - sen ( n a t t v a r d e n ) b u r e n av två m u n k a r . De sex öuriga scenerna f l a n k e r a m o n s t r a n s e n . —• The seuen s a c r a m e n t s in T o r t u n a Church. The centre field showing the m o n s t r a n c e ( t h e E u c h a r i s t ) held aloft by two m o n k s . The other
si.r scenes flank the m o n s t r a n c e .
293
B B K Q T I N G M A R K I L S T R Ö M
Man har ej haft nyckeln till scenens tolkning, och därför ha tyd- ningsförsöken misslyckats. Att mittsccnen, monstransen, tolkats rätt, är utan vidare klart, men m a n har knappast förstått dess roll i sammanhanget. Den är, som vi antytt, bilden av Nattvar- dens sakrament, kring vilken de övriga sex gruppera sig. Tolk- ningen av personerna kring monstransen kan i detta samman- hang lämnas därhän. Likaså de mycket intressanta bimotiven:
rosenkransen och Jesu hjärta. Scenen högst upp till vänster om mittbilden har riktigt uppfattats som en dopscen. Men det är mycket tveksamt, om kvinnan till höger om dopfunten verkligen skall tolkas som ett skyddshelgon. De övriga fem scenerna kring monstransen har m a n helt enkelt avstått ifrån att tolka. Bilden snett ned till vänster från dopscenen sett är cn framställning av konfirmationen. En biskop lägger handen på en flicka, som föres fram till honom, och en gosse står sedan i t u r att komma fram till biskopen. Föräldrar eller faddrar ledsaga barnen. Till höger h ä r o m avbildas äktenskapet. En präst sammanfogar h ä n d e r n a på det unga paret, som av sina giftomän föras fram till honom.
Därmed är de tre bilderna till vänster om mittfältet klara, överst till höger om monstransen är biktsakramentet framställt. E n person knäböjer framför en präst, som sitter i biktstolen. Flera personer stå i kö för att få bikta. De två återstående scenerna i sviten äro skadade och svåra att i detalj k u n n a skåda. Snett till vänster under biktscenen framställes emellertid ordinationen.
Man kan endast iakttaga konturerna av en ung man, ordinandus, som knäböjer inför biskopen. Av den sista scenen i serien, den sista smörjeisen, återstår knappast mer än svaga konturer. Man k a n dock ana sig till bilden av en säng, där den sjuke ligger, och en man, prästen, som betjänar honom med Kyrkans sista sakrament. Men även om bilden är otydlig, är tolkningen genom analogislut höjd över allt tvivel.
Våra medeltida kyrkmålningar ha i allmänhet en rent teo- logisk bakgrund och ha spelat en direkt roll i den kyrkliga undervisningens och folkfostrans tjänst. Vid tolkningen av de motiv, som möta i våra medeltidskyrkor, är det därför av vikt att söka se målningar och skulpturer just i deras teoloyiska sam- 294
D E S J U S A K R A M E N T E N
m a n h a n g . Man bör lämpligen se efter, i vilket s a m m a n h a n g veder- börande bilder äro insatta, på vilken plats i det heliga r u m m e t d e äro placerade o. s. v. Ty ett medeltida k y r k o r u m var ingalunda
uppbyggt efter slumpartade principer utan på ett sådant sätt, att s n a r t sagt varje detalj spelade en roll och tjänade en given uppgift i det stora kult- och undervisningssammanhanget. Det är därför ingen tillfällighet, att t. ex. framställningarna av de sju sakra- menten i Tortuna och Rimbo äro placerade ovan ingången till sakristian. Man måste sålunda vid tolkandet av vår medeltida kyrkokonst alltid försöka så att säga se saken inifrån. Då ger sig
•också lösningen på ett naturligt sätt.
SUMMARY
Bengt Ingmar Kilström: The Seven Sacraments. Some New Identi- fications.
In the late Middle Ages representations of the seven sacraments of the Koman Church are not infrequcnt in ecclesiastical art. These are often dis- posed around an imagc of the Passion of Christ, a Crucifixion group or even a monstrance; the latter is then also a symbol of the Eucharist, which the Roman Catholic world generally rccognizes as the most important sacrament.
The altar-piece in Häverö Church in Uppland represents the seven sacra- ments in this männer; they surround the central scene, which portrays the Crucifixion. On small consoles episodes are depicted illustrating the recep-
tion of the holy sacraments: Baptism, Confirmation, Marriage, the Eucharist, Penance, Orders and Extreme Unction.
In Tortuna Church in Västmanland there is a painting of the seven sacra- ments on the north wall of the choir. Here the monstrance is shown in the
•centre, flanked by the other six sacraments. Similar sacrament cycles occur in England, the Netherlands and Germany.
295
