I det fria ordets lag
En studie i fristadsprogrammets verksamhet och funktion
Fredrik Söderbaum
Litteraturvetenskap C, 15 hp Ventilerad: VT 2015
Handledare: Anna Williams Examinator: Margaretha Fahlgren
Inledning
……… 3Syfte och frågeställning ………. 3
Teoretiska utgångspunkter ………... 4
Metod ………... 6
Etiska problem ………... 8
Fristadssystemet
……….. 8Bakgrund: Satansverserna & det moderna tillståndet ……… 8
Fristadsnätverket ………..………...…... 10
Svenska fristäder ……… 12
Det nationella nätverket ..………... 14
Samarbetspartners ………...…………... 15
Fristadsförfattaren
……….…… 16Exilen ………..……... 16
Författaren ……..………..………..……….... 17
Språket och litteraturen ………..………..………..…… 20
Fristaden ……….………....…………...…. 24
Slutdiskussion
………..……….………... 27Fristadsperioden ……….…….…………...…...……. 26
För yttrandefriheten ……….……….………...…………... 27
Exilen och individen …………..………. 29
Sammanfattning ……….. 30
Inledning
When another writer in another house is not free, no writer is free.1
Orhan Pamuk
Möjligheterna att göra sin röst hörd fick ett genombrott när internet introducerades för allmänheten och gav det fria ordet nya kanaler att kommunicera sitt budskap. Men det fria ordet är utsatt när det utforskar gränser, och möts fortfarande av krafter som vill tysta ner det. I takt med de totalitära regimernas avancemang i kampen mot teknologins framsteg fortsätter listan med namn på drabbade skribenter att växa. Även i demokratiska länder kan vi i spåren av krigstillståndets normalisering se en ökad acceptans för det globala övervakningssystemets utbredning, och få höjer ens ett ögonbryn åt Sveriges samarbetsvilliga medverkan i dess spridning.
Fristadsprogrammet har sedan i början av 1990-talet bjudit in författare och journalister vilkas möjligheter att verka fritt i sin yrkesroll har inskränkts och begränsats. Programmet drivs av enskilda städer runt om i världen och skiljer sig från andra konstnärliga
residensprogram genom att kriteriet vid urval baseras på behovet av säkerhet och/eller
angelägenheten att få komma till uttryck, snarare än konstnärliga meriter. Varje fristad bjuder in en författare åt gången men ändamålet begränsas inte till den enskilda individen och verksamheten avser i det stora till att säkra yttrandefriheten och den universella rätten att fritt hysa åsikter, samt möjligheten att få dessa framförda i offentliga sammanhang. Verksamheten har under senare år breddats och inrymmer i dagsläget även översättare, låtskrivare,
akademiker och bildkonstnärer.2
Syfte och frågeställning
Göteborg utnämndes till Sveriges första fristad år 1996, tätt följt av Stockholm (1998) men det var inte förrän nästintill tio år senare som fristadsprogrammet fick sitt genomslag i Sverige, som idag är ledande med flest antal representerade fristäder i världen. I regeringens proposition ”Tid för kultur” (prop. 2009/10:3)3 hade kulturutredningen satt som mål att föra
kulturen närmare medborgaren och främja ett lokalt och regionalt engagemang för kulturfrågor, och i portalparagrafen till de nationella kulturpolitiska målen förankrades
1 Orhan Pamuk, ”Freedom to write”,
(http://www.nybooks.com/articles/archives/2006/may/25/freedom-to-write/), 23/4 2015.
2 Fristadshandboken, “Fristaden”, (http://www.kulturradet.se/sv/Handbok-for-fristadsforfattare/Fristaden/), 10/4 2 Fristadshandboken, “Fristaden”, (http://www.kulturradet.se/sv/Handbok-for-fristadsforfattare/Fristaden/), 10/4
2015
förslaget ”med yttrandefriheten som grund”.4 Fristadsprogrammet har i linje med regeringens
utlåtande väckt stort intresse såväl bland svenska kommuner som runt om i världen och verksamheten har fortsatt att expandera. Med tanke på den tid vi lever i, där allt fler författare och journalister förföljs, fängslas och dödas, är fristadsprogrammet aktuellare än någonsin.
Syftet med den här studien är att utforska den svenska fristadens åtagande och författarens förutsättningar inom ramen för fristadsprogrammet. Eftersom systemet är så pass nytt och i pågående utveckling vill jag göra en kartläggning av det nationella nätverket och de
relationer, organisationer och institutioner som utgör systemet för att kontextualisera
fristadsförfattarens roll och identitet. I sin fullständighet hoppas jag med föreliggande uppsats kunna förmedla fristadssystemets betydelse för litteraturen samt det inflytande det har på litteraturens roll i samhället.
Till följd av de politiska förändringar som sker runt om i världen och de nya
förutsättningar som växer fram gällande kulturens möjlighet att utvecklas på egna villkor är fristadsprogrammet ett av de organ vars roll är central för den kulturella förnyelsen. Genom att stärka den interkulturella kommunikationen, något som är av högsta betydelse för
samhällets och konstens utveckling, är fristadsprogrammet av flera anledningar ett intressant och relevant område som bör utforskas vidare.
Hur kan fristadsprogrammet erbjuda rätt förutsättningar i linje med systemets intention? Vad innebär det att vara fristadsförfattare i Sverige?
Vad betyder fristadsprogrammet för litteraturens roll i samhället?
Teoretiska utgångspunkter
Litteratursociologin har för avsikt att undersöka samspelet mellan litteratur och samhälle och beskrivs av professor Lars Furuland som ett ”systematiskt studium av litteraturen som socialt fenomen och som system och institution i samhället”.5 I ”Det litteraturvetenskapliga
perspektivet” har Johan Svedjedal urskilt tre huvudriktningar inom det litteratursociologiska perspektivet: hur samhället skildras i litteraturen, hur litteraturen fungerar i samhället och vilka villkor som gäller för litteratursamhället; studiet av produktion, distribution och konsumtion av litteratur. Litteratursociologin är således ”en vetenskap om litterära
4 Ibid, s. 26. 6/5 2015.
5 Johan Svedjedal, ”Det litteratursociologiska perspektivet. Om en forskningstradition och dess
värderingar snarare än en litterärt värderande vetenskap”.6 Enligt Svedjedal tenderar
litteraturbegreppet i sin omfattning att associeras med estetisk relativism, i den meningen att litteratursociologin i sitt utförande gärna utser sitt litterära objekt efter dess representativitet eller betydelse för breda publikgrupper snarare än efter föreställningar om ett givet, inherent estetiskt värde. Att studera litterärt värde handlar alltså enligt Svedjedal om att analysera litteraturens funktioner och värderingarnas förändringar.7
Uppsatsen som föreligger kommer huvudsakligen utgå från de två senare av Svedjedals riktningar, vilket innebär att det är litteraturens funktion som opinionsbildare, politisk kraft och förmedlare av idéer som inom gällande kontext kommer att undersökas. I denna specifika studie utgör litteraturens yttre villkor sammanhanget, men snarare än att återkoppla frågor till strukturer av utvalda litterära verk kommer röster inom verksamhetens ramar stå som grund för besvarandet av de mer övergripande frågorna. Med detta hoppas studien bland annat belysa det som inom marxistisk teoribildning kallas förmedling – basens inverkan på överbyggnaden8, i detta fall samhällets inverkan på litteraturen. Med utgångspunkt i
fristadsprogrammets verksamhet kommer förhållandet till den litterära processen, det vill säga den litterära textens tillkomst, spridning, mottagande, verkan och värdering att tas i
beaktande.9
Ämnesområdet kommer även att angripas ur ett materiellt perspektiv, då människan som självständigt tänkande varelse, strävandes efter frihet och välbefinnande är bunden av de särskilda historiska och materiella villkor som gäller på den plats och under den tid som hen lever. De materiella faktorer som påverkar författarens handlande kommer att undersökas, varav samhällsläge, produktionsförhållande och ekonomisk situation är av intresse eftersom dessa faktorer på olika sätt bestämmer individens tillvaro. Fristadsprogrammet är särskilt intressant ur en sådan emancipatorisk aspekt då det drastiskt förändrar materiella villkor när författare tas ur en drabbad levnadssituation och förflyttas till en annan, i syfte att frigöra individen från de yttre villkor som inskränkt dennes frihet. I linje med denna förändring kommer litteraturens funktion att vid olika tidpunkter och sammanhang bekräfta såväl som ifrågasätta en dominerande ideologi att utforskas vidare.10
Eftersom studien baserar stora delar av sitt material på uppfattningar och erfarenheter av individer inom verksamheten kommer framställningen i viss mån sammanställas i
6 Ibid, s. 91. 7 Ibid, s. 91-97. 8 Ibid, s. 82.
grupperspektiv. Genom att förstå informanterna mot bakgrunden av en större grupp strävar denna uppsats efter att sammankoppla informantens identitet med programmets verksamhet.11
I syfte att tillvarata material anskaffat genom intervju och observation, av vad informanter säger och gör, krävs en växelverkan mellan observation av fakta och teoretiskt
slutledningstänkande. Undersökningen innefattar på så vis en induktiv såväl som deduktiv dimension i sitt utförande.12
I redogörandet av exilen som situation och tillstånd har Anders Olssons Ordens asyl: en inledning till den moderna exillitteraturen (2011) varit central. I sin studie undersöker Olsson landsflyktens betydelse för den moderna litteraturen samt hur förhållandet mellan migration och nationallitteratur påverkar hur det skönlitterära skrivandet utvecklas och bedöms. Edward Saids essä ”Reflections on Exile” (1994) har använts som underlag i utredningen av exilens inverkan på individen samt i redogörelsen för exiltillståndets inflytande på 1900-talets skönlitteratur.
Metod
Den 19-20 mars 2015 arrangerade fristadskommunerna Uppsala och Sigtuna tillsammans med Sigtunastiftelsen Fristadskonferensen där jag bereddes möjlighet att delta. Personer
engagerade i verksamheten möttes för att utbyta erfarenheter och samtala om nätverkets framtid. På plats befann sig bland andra aktuella fristadsförfattare, koordinatorer från större delen av de svenska fristäderna samt representanter från ICORN13, Svenska PEN14,
Författarförbundet och Statens Kulturråd. Möjligheten att samtala med personer från olika delar av nätverket gav mig en närmare såväl som översiktligare bild av hur verksamheten ser ut och fungerar. Genom att delta vid de författarsamtal som vid två tillfällen hölls under konferensdagarna kunde jag även observera författarnas erfarenhetsutbyte rörande
fristadsprogrammet. Eftersom författarsamtalen ägde rum samtidigt som koordinationsmötena där övriga konferensdeltagare deltog gavs jag även möjligheten att träffa författarna avsides från koordinatorer och övriga tjänstemän. Jag har även talat med författarna separat och har uppehållit korrespondens med några av dem under fortgående uppsatsarbete, likaså med branschfolk på olika sätt anslutna till fristadsprogrammet.
11 Svedjedal 2011, s. 93f.
12 Thomas Hylland Eriksen, Små platser – stora frågor: en introduktion till socialantropologi, Nora: Nya Doxa
2000, s. 29.
13 The International Cities Of Refuge Network är en medlemsorganisation för städer och regioner runt om i
världen som arbetar för att ge skydd åt förföljda författare.
14 Svenska PEN är en ideell organisation för skribenter. Svenska PEN engagerar sig i frågor om yttrandefrihet
Utöver generell research baseras alltså uppsatsen på material anskaffat genom intervju och observation. I mitt fältarbete har jag använt mig av en aktiv metodik för att begreppsliggöra relationerna mellan de olika aktörerna och utforska de informella och outtalade faktorer som till stor del utgör premisserna för relationerna. Det har krävts att jag inte varit styrd av
förutfattade meningar eller föreställningar, vilket eventuellt skulle kunna få mig att missa eller missförstå viktig data, samtidigt som det har varit viktigt att skilja det förutfattade från det rationella förebådandet av problem som skulle kunnat ha inverkan på fältarbetets
tillvägagångssätt.15 Att föra intervjuer med informanter på ett konstruktivt sätt har krävt förståelse för deras roll i sammanhanget samt förmåga att kunna kontrollera och tyda de känslointryck som uppträder vid interaktionstillfället för att på ett lämpligt sätt anpassa bemötande efter dessa på ett för studien ändamålsenligt vis.16 I intervjusituationen har dessa faktorer underbyggt förutsättningen att som informant kunna tala fritt och ge så uttömmande svar som möjligt.
I den mån som en kvantitativ metod varit möjlig kommer jag använda mig av material från intervjuer med aktuella och före detta fristadsförfattare för att nå en vidare inblick i den utveckling av programmet som skett under senare år. Eftersom fristäderna skiljer sig åt, såväl som den individuella fristadsförfattarens situation, förutsättningar och behov, kan arbetet liknas vid att fånga vinden i en plastpåse. Även om jag kommer att basera vissa resonemang på utvalda typexempel gör jag alltså inte anspråk på en allsidig framställning av ett
heltäckande material. Med min metod har ambitionen att sammanställa en nyanserad utgångspunkt varit central i arbetet för att kunna förmedla insikt och förståelse av ett ämne som i dagsläget brister i tidigare forskning.
Med förankring i facklitteratur som behandlar exilbegreppet har jag avsett att ge underlag för vidare (slutliga) resonemang koncentrerade i fristadsförfattarens unika situation. Eftersom de aktuella fristadsförfattarna generellt sett har spenderat en kort tid i exil kommer
erfarenheter från andra erfarna exilförfattare att fungera som stöd i redogörelsen av exilen som situation och tillstånd. Bland annat kommer den svenska antologin Fria ord på flykt (2012), där sju före detta fristadsförfattare som alla levt i exil i Sverige presenteras, att användas som källa. Eftersom exilsituationen i sig är svår att beskriva och alltid är historiskt
15 Bronislaw Malinowski, [1922], “Method and Scope of Anthropological Fieldwork”, Robben, A. C. G. M. & J.
A. Sluka (eds.), I Ethnographic Fieldwork: An Anthropolocial Reader (2nd ed.), Chichester: John Wiley & Sons Ltd. 2012, s.72.
16 Gerald D. Berreman. [1972], “Behind Many Masks: Ethnography and Impression Management”, Robben, A.
unik kommer jag att redogöra för skillnaden mellan det traditionella och moderna exilbegreppet, för att lyfta fram de element som framträder essentiella för det avsedda sammanhanget.
I kartläggningen av fristadsnätverket har jag även använt mig av det nationella kulturrådets Fristadshandbok. Fristadshandboken är en manual för svenska fristäder som baserad på information och erfarenheter om fristadssystemet syftar till att hjälpa städerna att göra förarbete för motioner och ärenden så att politikerna har välunderbyggda uppgifter att fatta beslut utifrån. Dessutom ämnar handboken vara en hjälp under fristadsperioden och både beskriva konkreta fakta i förhållande till Migrationsverket och andra myndigheter men också tips och råd utifrån de erfarenheter som städer och tidigare fristadsförfattare delat med sig av.17
Etiska problem
Valet att framställa särskilda data ur ett grupperspektiv grundar sig inte enbart i praktiska anledningar, utan togs snarare i hänsyn till mina informanter. Med anledning av författarnas utsatta position är de under sin vistelse i Sverige i hög grad beroende av sin omgivning. För att kunna tala fritt och bidra till konstruktiva intervjuer har i vissa fall, och ofta i
förebyggande syfte, anonymitet utlovats för att främja intervjusituationer i linje med studiens intentioner. Det finns även en sekretess- och säkerhetsaspekt som varit nödvändig att ta hänsyn till då vissa författare inom fristadsprogrammet lever under skyddad identitet. För att kunna ta tillvara de röster som kommit till tals under mitt arbetes gång är grupperspektivet därför ett tillvägagångssätt för att hålla känsliga personuppgifter utanför uppsatsen.
Fristadssystemet
Bakgrund: Satansverserna & det moderna tillståndet
Utgivandet av Salman Rushdies Satansverserna (1988) gav upphov till en stor kontrovers i den muslimska världen. Romanens innehåll betraktades som hädiskt gentemot Islam, och Irans högste politiske och andlige ledare ayatolla Ruhollah Khomeini utfärdade en fatwa över Rushdie och påkallade muslimer världen över att straffa honom och alla delaktiga i
publicerandet av Satansverserna med döden. Rushdie flydde till Storbritannien och boken brändes offentligt på flera platser runt om i världen. Översättare och utgivare av boken
17 Korrespondens med Fredrik Elg, utvecklingschef, Malmö kommun och författare av Fristadshandboken, 26/3
trakasserades, attackerades och mördades, och med ett pris på sitt huvud tvingades Rushdie till tio år under jord.
En av påföljderna av den uppmärksammade kontroversen kring Satansverserna var att förläggare och förlag runt om i världen avvägde sina publikationer efter nya
säkerhetspremisser. Trots att man generellt ansågs stå bakom sina författare och deras fria diskussion av idéer, togs flera verk ur tryck till följd av kontroversen och med anledning av säkerheten för de delaktiga.18 Rushdie beskrevs som en farlig opportunist, som med full vetskap om vilka känslor som verket kunde riva upp i den muslimska världen utnyttjat situationen med förhoppning om en förstaplats på bästsäljarlistan. I en kritik riktad mot Rushdie gick författaren Roald Dahl så långt som att i ett brev publicerat av The Times uppmana andra författare till ett visst mått av självcensur i syfte att underbygga principen av det fria ordet genom att följa de moraliska förpliktelser som Rushdie ansågs förkasta. Andra beskrev honom som ett hot mot demokratin och uppmanade honom att dra tillbaka sin roman från förlagen. Dock inte med hänsyn till sin egen säkerhet, men med hänsyn till alla de oskyldiga människor som han försatt i risk i och med de potentiella repressalier som kunde tänkas bli följden.19
Kontroversen kring Satansverserna är ett av flera uppmärksammade fall där den konstnärliga friheten blivit ifrågasatt. Med orden ”Freedom is indivisable” myntade M. L. King meningen som kom att beskriva den demokratiska friheten som omständighet; vår frihet, liksom de mänskliga rättigheterna, är inte förhandlingsbara. De gäller antingen i kraft av sin helhet eller inte alls. Men vår uppfattning om att dagens definition av yttrandefrihet skulle vara det bestämmande paradigmet är skenbar och yttrandefrihetens innebörd kan ses skilja sig åt mellan olika demokratier.20 Räknat i modern tid, från det Armeniska folkmordet 1915 till attacken mot satirmagasinet Charlie Hebdo 2015, har diskussionen kring yttrandefrihet tenderat att bli mer restriktiv. Parallellt har den konstnärliga frihetens gränser över tid flyttats i olika riktningar och det talas allt oftare om sensationalism och missbrukandet av det fria ordet. Ämnet som på senare tid blivit något av en brännpunkt i diskursen har kastat skugga över det faktum att det är den lagliga rätten som utgör handlingsgrunden. Friheten att envar utan ingripande få framföra och sprida sina åsikter är trots allt en rättighet som de allra flesta i Sverige tar för givet, och som något som vi inom de flesta sammanhang aldrig skulle vara
18 Andrew Anthony, “How one book ignited a culture war”,
(http://www.theguardian.com/books/2009/jan/11/salman-rushdie-satanic-verses) Hämtat 10/4 2015.
19 Associated Press, “Salman Rushdie on Charlie Hebdo: Freedom of speech must be absolute”,
(http://mashable.com/2015/01/15/salman-rushdie-charlie-hebdo-freedom-speech/) Hämtat 10/4 2015.
beredda att kompromissa med. De otaliga exempel på attacker mot press- och yttrandefrihet vittnar om att vi inte alltid kan skydda oss mot yttre krafter som vill tysta ner det fria ordet. Ändå förblir det yttrandefrihetens uppgift att, exempelvis, utforska gränserna för den religiösa toleransen och genom en variation av uttryck och åsikter bibehålla samhället öppet för det fria ordet.
När den turkiske författaren Orhan Pamuk år 2005 åtalades för att ha kränkt nationens heder i ett uttalande gällande Turkiets behandling av armenier och kurder uppstod stor upprördhet i flera delar av Europa, varav många höjde sina röster till Pamuks försvar. Det tycks utanför det enskilda exemplet finns en viss inkonsekvens i tankemönstret så fort yttrandefriheten ska diskuteras. Det är nödvändigt att belysa då vi alla är delaktiga i att definiera villkoren för yttrandefriheten och den konstnärliga frihetens framtid. I en tid då vi allt oftare ser den ifrågasättas, friheten och rättigheten att ifrågasätta det till och med
heligaste, kan man konstatera att yttrandefrihetens innebörd är allt annat än tydlig. För Pamuk är det i just detta tillstånd av förvirring som litteraturen har en av sina viktiga funktioner: ”The pleasure of writing novels comes from exploring this peculiarly modern condition whereby people are forever contradictic their own minds.”21 Den moderna människan ger intryck av att befinna sig i en tid och i ett tillstånd där hen ständigt står i strid med sina sinnen, handfallen inför omöjligheten att reducera sina tankar till en enskild röst och synpunkt. Enligt Pamuk är av detta skäl yttrandefriheten alltså viktig. ”It is because our modern minds are so slippery that freedom of expression becomes so important: we need it to understand ourselves, our shady, contradictory, inner thoughts, and the pride and shame…”22
Kanske har vi kommit till en punkt i tiden då yttrandefriheten blivit så självklar för oss att vi inte längre ser den för vad den är. Enligt den tidigare fristadsförfattaren Faraj Bayrakdar finns inte frihetens skönhetsvärde i det europeiska tänkandet: ”Människor i demokratiska länder har gift sig med friheten, men det är som om kärlekens låga har slocknat.”23
Fristadsnätverket
I svallvågorna av kontroversen kring Satansverserna och som en reaktion på det ökande
antalet avrättningar av författare i Algeriet24 kom idén att starta ett nätverk av städer som
jobbade för att erbjuda skydd åt förföljda författare. International Parliament of Writers
21 Orhan Pamuk, 27/4 2015. 22 Ibid.
23 Faraj Bayrakdar & Jenny Tunedal, ”Verkligheten är mycket, mycket smärtsammare än något som kan
beskrivas med ord.”, Fria ord på flykt, Malmö: Rásmus 2012, s. 88.
24 Autodafe I, “The International Parliament of Writers”, (http://catalog.sevenstories.com/products/autodafe-1),
(IPW) bildades i början av 90-talet på initiativ av Salman Rushdie som i egenskap av
ordförande var högst delaktig i utvecklingen av organisationen. Vid en kongress i Strasbourg initierade IPW den första samarbetsorganisationen för fristäder, International Network of
Cities of Asylum (INCA), som i sin tur knöts till Europarådet. Strasbourg blev i samband med
detta förklarat som ”City of Asylum” och Rushdie erbjöds att stanna permanent i staden.
År 1995 började IPW rekrytera städer till INCA och verksamheten höll i sig fram till 2004, då den efterhand tvingades läggas ner med anledning av administrativa och ekonomiska svårigheter. De fristäder som under perioden anslutit sig till nätverket bestod trots bakslaget och startade tillsammans den rådande organisationen International Cities of Refuge Network (ICORN) år 2005, med bas i Stavanger.25
ICORN är en oberoende internationell organisation bestående av städer och regioner runt om i världen och som i likhet med tidigare INCA är dedikerad till försvaret av demokratiska
värden, främjandet av yttrandefrihet och en utbredd internationell solidaritet. ICORNs föreskrift bygger på ett historiskt och kollektivt bedyrande av mänskliga rättigheter, varav artikel 19 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är grundläggande för
verksamheten:26 ”Everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive, and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers.”27
Som ett svar på den systematiska förföljelsen av författare, journalister och andra
professionella skribenter jobbar man kollektivt med att erbjuda drabbade yrkesutövare skydd genom att bjuda in, ta emot och integrera dem lokalt i någon av de anslutna fristäderna.28
Eftersom fristadsprogrammet drivs av enskilda städer fungerar ICORN som en samarbetsorganisation för städerna, varav administrationscentret i Stavanger utgör en kommunikationscentral för de representerade fristäderna och fristadsförfattarna.29
Alla städer världen över har möjlighet att ansöka medlemskap hos ICORN. Genom att skriva på medlemsavtalet intygar staden att uppfylla följande åtaganden:
- Arrange for the relocation and reception of the Guest Writer to the city. - Provide the writer and his/her family with an appropriate dwelling.
25 Fristadshandboken, “Bakgrund och historik”,
(http://www.kulturradet.se/sv/Handbok-for-fristadsforfattare/Fristaden/Bakgrund-och-historik/), 20/4 2015.
26 ICORN, “The ICORN Charter 3/6 2010”,
(http://www.icorn.org/editor/filemanager/files/founding_documents/Charter%20Nov2010.pdf), 20/4 2015.
27 United Nations, “The Universal Declaration of Human Rights”,
(http://www.un.org/en/documents/udhr/index.shtml#a19), 20/4 2015.
28 ICORN, “About ICORN”, (http://www.icorn.org/history.php), 20/4 2015.
- Provide the writer with an appropriate scholarship/grant for his/her period of stay. - Help the writer to integrate with the local community, both socially and artistically. - Appoint a City of Refuge coordinator to support the writer in legal and practical matters.30
Oftast väcks initiativ om att ansluta sig till fristadsnätverket av tjänstemän inom kommunen eller personer inom kulturlivet/civilsamhället, alternativt genom att en politiker väcker förslag om anslutning. Om utredningen besvaras med positiv respons kan Kulturnämnden i sin tur besluta om att yrka medel från Kommunstyrelsen för att driva fristadsprogrammet i staden.
Idag ingår ett fyrtiotal städer i Europa, samt Mexico City och Oaxaca i ICORN, varav ett tiotal finns i Sverige (2014). Varje förföljd författare kan ansöka om att bli en av ICORNs fristadsförfattare. Just nu pågår en rörelse i Norden för att bredda fristadsrörelsen och
begreppet fristadsförfattare har på senare år utökats till att innefatta journalister och författare såväl som redaktörer, låtskrivare, akademiker och bildkonstnärer. Enligt ICORNs föreskrift ska den sökande vara:
a) At risk as a direct consequence of his/her writing – whether in danger of being killed, abducted, physically attacked or “disappeared”.
b) Sentenced to (or at risk of being sentenced to) a prison term by the authorities in his/her country as a direct consequence of his/her writing.
c) Unable to express him/herself freely through his/her writing for fear of persecution due to actual or probable actions of the government or non-government entities of the country where he/she resides.31
I en avstämning med Internationella PEN, som genom underavdelningen Writers in Prison Committee (WiPC) ansvarar för research och lägesrapport angående författares situation; att de uppgifter som angetts i ansökan stämmer och att individen är i akut skyddsbehov, upprättar ICORN utifrån ansökningarna en lista på författare som kan erbjudas en fristad i någon av städerna som anslutit sig till nätverket.32
Svenska fristäder
Efter att ICORN har anpassat ansökningarna från fristadsförfattarna och fristäderna skickas ett antal förslag på presumtiva fristadskonstnärer till den redan anslutna eller blivande
30 ICORN City Member Agreement,
(http://www.icorn.org/resource/userfiles/ICORN_CITY_MemberAgreement2013.pdf), 20/4 2015.
31 ICORN, “The ICORN charter 3/6 2010”,
(http://www.icorn.org/editor/filemanager/files/founding_documents/Charter%20Nov2010.pdf), 20/4 2015.
32 Fristadshandboken, “Att bli en fristad”,
fristadskommunen. Fristadskommunen tar i sin tur ett beslut om vem som ska bli stadens nya fristadsförfattare.33 Enligt de koordinatorer som talats med är det en mycket svår uppgift och
att det saknas ett planmässigt ramverk att utgå från. Städerna kan dock ange vissa preferenser när ICORN upprättar urvalet, till exempel så har det förekommit önskemål av en stad att ta emot en Iransk författare med anledning av att staden i fråga haft en stor exiliransk
befolkning.34
I det förberedande arbetet till att ta emot författaren utser staden en koordinator.
Koordinatorn som vanligtvis är anställd inom stadens kulturförvaltning är huvudansvarig för stadens fristadsprogram och ansvarar för projektets struktur, planering, genomförande, utvärdering och företräder staden i fristadssammanhang.35 Koordinatorn figurerar även
kontaktperson och har som uppgift att integrera den väl anlände fristadsförfattaren i det lokala kulturlivet36 genom förmedling av kontakter med sociala och kollegiala nätverk.37
Koordinatorn ska även förbereda möjlighet för svenskundervisning, till exempel SFI.38 Det handlar generellt om en individ med ett akut skyddsbehov, varav processen från att fristaden har en profil att utgå från i sina förberedelser till dagen för ankomst ofta blir kort. Eftersom varje författares situation är unik kan det därför vara svårt att förutse vilka behov författaren har. Till exempel kan skyddsbehovet se väldigt olika ut mellan individer och även om många fristadsförfattare blivit offentliga personer i sin fristad finns flera författare som inte velat gå ut med sitt namn eller ursprung. Oavsett offentlig profil kvarstår än dock behovet av sociala och kollegiala kontakter, vilket bidrar till en känsla av trygghet och ökat
välmående, något som fristaden förväntas förbereda inför författarens ankomst.39 Städerna
tillråds även samla och engagera de kommunala kulturinstitutionerna såväl som
studieförbunden och universiteteten för att kunna erbjuda bästa tänkbara förutsättningar för fristadsförfattaren.
Fristadsperioden omfattar de två år som stipendiet avser, under vilken fristaden ska stå för alla av fristadsförfattarens kostnader som regelmässigt betalas ut i ett månatligt skattefritt
33 Astrid Trotzig, ”Fristadsförfattarna: Avrapportering och överlämning”, 5/4 2015, s.1. Opublicerat material. 34 Ibid, s.1.
35 Fristadshandboken, “Checklista för fristadskoordinatorer”,
(http://www.kulturradet.se/Documents/Handbok%20för%20fristadsförfattare/Checklista%20fristad.pdf), 18/5 2015.
36 Fristadshandboken, ”Introduktion i staden”,
(http://www.kulturradet.se/sv/Handbok-for-fristadsforfattare/Fristaden/Introduktion-i-staden/), 17/5 2015.
37 Fristadshandboken, ”Ansvarsområden”,
(http://www.kulturradet.se/sv/Handbok-for-fristadsforfattare/Fristaden/Ansvarsomraden/), 17/5 2015.
38 Fristadshandboken, “Checklista för fristadskoordinatorer”,
(http://www.kulturradet.se/sv/Handbok-for-fristadsforfattare/Checklista-for-fristadskoordinatorn/), 23/5 2015.
39 Fristadshandboken, ”Introduktion i staden”,
stipendium, fritt från krav på motprestation. Den totala årliga budgeten kan skilja sig åt mellan olika städer, exempelvis på grund av skiftande bostadskostnader. Generellt sett
förhåller fristäderna sig till den poster som publicerats i Fristadshandboken: Stipendium på ca 10 tkr/månad eller 14tkr/månad om fristadskonstnären kommer med familjemedlem, hyra av lägenhet, el, bredband, TV-avgift och telefon, resa till och från landet, medlemskap i ICORN (€2000/år), kostnad för årsmöte i ICORN, samt resa och uppehälle för författare och
koordinator, övriga resor, seminarier och kurser, arbetstid för koordinator och eventuell extern resurs av totalt ca 20-25% tjänst. Administration och övriga internkostnader hos förvaltningen ingår i regel inte i budgeten. Finansieringen kommer generellt från respektive stads
kommunstyrelse genom kulturnämnden och brukar uppgå till ca 300 tkr.40
Det nationella nätverket
Under mars månad år 2014 mötte det svenska fristadssystemet motstånd när tre moderata Gävlepolitiker överklagade kommunstyrelsens beslut att ansöka om medlemskap i ICORN till förvaltningsrätten. De tre politikerna ifrågasatte om det var förenligt med det kommunala uppdraget att vara medlem i ett internationellt nätverk som ICORN, eftersom de ansåg att det var en utrikespolitisk fråga. Överklagandet godtogs av förvaltningsrätten, men efter en ett år lång process fastslog slutligen Kammarrätten i slutet av mars 2015 att det inte stred mot det kommunala uppdraget, vilket möjliggjorde för Gävle att ansluta sig till nätverket.41
Det nationella nätverket är utformat på ett sätt så att enskilda kommunala beslut inte ska kunna hota de resterande fristädernas arbete. Denna form av cellverksamhet innebär att om en fristadskommun mot förmodan skulle frånsäga sig sitt medlemskap så skulle det inte ha en direkt inverkan på de övriga fristädernas verksamhet.
Även om konstruktionen av det nationella nätverket har stärkt utvecklingen har det på senare år med anledning av nätverkets tillväxt uppstått ett behov av nationell samordning, och under Sigtunakonferensen väcktes också frågan och initiativet till att bilda en
samordningsgrupp. Enligt Annika Strömberg, fristadskoordinator och kulturstrateg i Uppsala kommun samt styrelseledamot i ICORN, är programmet i behov av administrativ roll knuten till Sverige för att ”hålla ihop allt”, eventuellt i form av en nationell styrelse som kan ta ett ledningsansvar: ”We’re not that organized yet. We need to scan our needs, what we can do together and alone as coordinators; coordinating the system to use all of our knowledge and
40 Fristadshandboken, ”Att bli en fristad”,
(http://www.kulturradet.se/sv/Handbok-for-fristadsforfattare/Fristaden/Att-bli-en-fristad/Ekonomi/), 17/5 2015
41 Bodil Juggas, ”Fristadsdomen föll rätt: Nu andas vi ut”,
not have to invent it over and over again”.42 För tillfället ligger frågan i ett tidigt skeende men
en ansökan om bistånd för samordning är på väg att skickas ut till Statens kulturråd.43
Samarbetspartners
Fristadsnätverket är såväl stort som brett och består av flera olika organisationer, myndigheter och institutioner som på olika sätt utgör viktiga roller för verksamheten. Statens kulturråd har som uppgift att främja fristadsprogrammet samt ge stöd till projekt som kan bidra till att stärka fristadsförfattarens möjligheter i den kulturella offentligheten. Kulturrådet kan även ge bistånd till översättning av författarens verk inför evenemang eller publicering samt annan verksamhet som stödjer författarens skapande.44
Migrationsverket är en annan statlig förvaltningsmyndighet som utöver själva beviljandet av uppehållstillstånd för fristadsförfattare, sedan ett rättsligt ställningstagande 2011 även gjorde det möjligt för fristadsförfattare att räkna fristadsvistelsen som arbete och därmed söka permanent uppehållstillstånd som fria yrkesutövare efter stipendiet. Detta förutsätter att författaren från början har ansökt om visum till Sverige som fri yrkesutövare.45
Migrationsverket har beviljat majoriteten av de fristadsförfattare som har sökt permanent uppehållstillstånd.46
Svenska PEN är en ideell författarorganisation som engagerar sig i frågor om yttrandefrihet och arbetar för att stödja författare som lever i exil.47 Svenska PEN ingår i ett nära samarbete med de enskilda fristadsförfattarna såväl som med de svenska fristäderna och ICORN. Genom sitt breda nätverk kan Svenska PEN, och genom huvudorganisationen internationella PEN som finns representerad i cirka 100 länder, hjälpa till i förmedlandet av kollegiala kontakter i och utanför landet. PEN har en nästintill hundraårig erfarenhet i frågor rörande de hot som yttrandefriheten står inför samt situationen som drabbade författare runt om i världen befinner sig i.48 Svenska PEN, med stöd av Statens kulturråd och SIDA, står även för arbetet bakom Dissidentbloggen, en internetbaserad tidskrift som publicerar texter som författarna inte kan
42 Författarens anteckningar, Sigtunakonferensen 19/3 2015.
43 Korrespondens med Annika Strömberg, Uppsala kommun, 7/4 2015.
44 Fristadshandboken, ”Fristäder”, (http://kulturradet.se/sv/verksamhet/fristad/), 18/5 2015. 45 Migrationsverket, “Fristad åt förföljda författare”,
(http://www.migrationsverket.se/Andra-aktorer/Kommuner/Fristad-at-forfattare.html), 18/5 2015.
46 Trotzig, 5/4 2015, s. 2.
47 Svenska PEN, “Svenska PEN:s kommittéer”,
(http://www.svenskapen.se/index.php?option=com_content&view=article&id=165&itemid=31&lang=sv), 18/5 2015.
48 Fristadshandboken, “Andra viktiga organisationer i nätverket”,
skriva eller ge ut i sina hemländer. Samtliga texter publiceras på författarens egna tungomål men även översatta till svenska och engelska.49
Svenska författarförbundet (SFF) är inte en huvudorganisation i fristadsprogrammet men utgör ett betydelsefullt komplement till det befintliga nätverket. SFF:s fristadsverksamhet riktar sig enbart till fristadsförfattaren och syftar till ett kollegialt utbyte kring såväl
skrivandet som författar- och översättaryrket. I samarbete med Svenska PEN och SFF pågår just nu utvecklingen av en mentorsverksamhet för förbundets medlemmar. Med syfte att ta vara på den kompetens och erfarenhet som förbundets medlemmar besitter som yrkessamma författare och översättare ämnar mentorsverksamheten skapa kontakt mellan
fristadsförfattarna och lokala etablerade författare. Förbundsmedlemmarna kan på så vis bidra med kunskap om skrivandets villkor och litteraturbranschen samt förmedla kontakt med översättare och förlag. Verksamheten avser i stort till att stärka fristadsförfattaren i sitt yrke och främja dennes möjlighet att ta del av och delta i konstnärliga och sociala sammanhang.50 Även om mentorsverksamheten är ideell och därmed implicerar vissa begränsningar kommer det sannolikt fylla ett stort behov bland fristadsförfattarna.
Fristadsförfattaren
I följande avsnitt vill jag redogöra för exilen som situation och tillstånd, och i avseende till ämnet göra ett nedslag i språket för att tydliggöra deras samband för litteraturen.
Exilen
I Brev från svarta havet beskriver Ovidius exilens påverkan till vännen Rufinus: ”Tveklöst betraktas Odysseus som klok, men han önskade ändå att han ånyo fick se röken från
hembygdens härd. Fädernejorden drar med en särskild trollmakt oss alla till sig och tillåter ej att den blir bortglömd av oss.”51
”Exil” kommer ursprungligen från exsilium, som betecknar landsförvisning, såväl fördrivningen ur hemlandet som själva tillståndet av att befinna sig i landsflykt. Ovidius landsförvisades av kejsar Augustus 8 år e.Kr., dömd att lämna sitt Rom för att aldrig tillåtas
49 Dissidentbloggen, ”Om oss”, (https://www.dissidentblog.org/sv/om), 18/5 2015. 50 Trotzig, s 3f.
51 Publius Ovidius Naso, Brev från svarta havet, Epistulae ex Ponto. Tolkade och kommenterade av John W.
återvända till sin fru och sina vänner52, och för att bosätta sig i det ociviliserade Tomis, som
av Ovidius kom att beskrivas som ”ett oändligt havs bortersta kust”.53 I Ordens asyl: en
inledning till den moderna exillitteraturen (2011) förklarar litteraturforskaren Anders Olsson hur exilen som begrepp, mellan Ovidius klagosånger och 1900-talets exillitteratur, har genomgått en betydande förändring, och att det när det talas om exil i dess moderna
bemärkelse inte går att frånse de mer differentierade och nationalistiskt präglade formerna.54 I en värld till större delen bestående av nationalstater som i grunden baserats på en doktrin som hävdar att statsgränser bör överensstämma med kulturella gränser, uppstår problem när invånare tvingas fly sina hemländer och söka skydd på främmande destinationer. Även om det moderna exilbegreppet generellt sett innefattar förflyttningen från en diktatur till en demokrati bekräftar exilforskning stora begreppsliga svårigheter, något som enligt Olsson ”speglar landsflyktens skiftande former och betydelser för litteraturen.”55 I ”Reflections on Exile” påvisar Edward Said hur skillnaden mellan flyktingar i vår tid och tidigare flyktingar grundar sig i dess omfattning: ”our age – with its modern warfare, imperialism, and the
quasi-theological ambitions of totalitarian rulers – is indeed the age of the refugee, the displaced person, mass immigration.”56 Socio- och antropologiska undersökningar av migration gällande rörelse från fattiga till rika länder har i sin tur huvudsakligen koncentrerats i frågor rörande diskriminering och diskvalificering från värdbefolkningens sida. Strategier för upprätthållandet av gruppidentiteten och relationen mellan invandrarkulturen och
majoritetskulturen är centrala teman i forskningen, men också frågor om personlig identitet, där ett vanligt förekommande perspektiv beskriver invandrare som levandes i två världar57,
med ena foten i hemlandet och den andra i värdlandet.
Författaren
I Two realities simultaneously (2000) sammanställdes de tal som hölls under symposiet ”Writing out of exile” på Rhodos 1999. Den iranske författaren Azar Mahloujian som kom till Sverige som flykting i början av 80-talet beskrev exilen som ett tillstånd av dislokation;
52 Anders Olsson, Ordens asyl: en inledning till den moderna exillitteraturen, Stockholm: Bonnier 2011, s.25. 53 Ovidius, 1991, s. 115.
54 Olsson 2011, s. 39. 55 Ibid, s. 8.
56 Edward Said, ”Reflections on Exile”, i Marc Robinson (ed.). Altogether Elsewhere: Writers on Exile. Boston:
Faber & Faber 1994, s. 138.
57 Thomas Hylland Eriksen, Små platser – stora frågor: en introduktion till socialantropologi. Nora: Nya Doxa
geografiskt, socialt, kulturellt och mentalt.58 Den landsförvisning som Ovidius vittnar om
korrelerar inte på alla plan med vad Mahloujian beskriver; idag innebär det generellt sett att i hot om frihetsberövande och/eller fara för sitt liv med anledning av politiska eller religiösa uppfattningar, av etnicitet eller sexualitet, på eget initiativ lämna sitt hemland dels för sin egen säkerhet men också som symbolisk protest mot den rådande maktens repressioner. Det individuella initiativtagandet, om så grundat i något av Mahloujians exempel eller av ekonomiska eller rent psykologiska skäl, har ingen avgörande betydelse för att innefattas av begreppet. Exilen förutsätter i det befintliga sammanhanget den faktiska förflyttningen, på ett eller annat sätt förorsakad av tvång, samt det levnadstillstånd som blir till följd.59
När Olssons beskriver det postmoderna tänkandet under 1970- och 1980-talen visar han till föreställningen om ett nomadiskt tillstånd, ”som gjort upp med territoriella band och tillhörigheter”.60 För Mahloujian kan exilens tillstånd snarare liknas med en form av social degradering; en definitiv gränsövergång med stora följder för identitet, språk och tänkande. Till skillnad från de många författare som frivilligt valt att gå i exil, sökandes efter en ny litterär identitet i valfritt land, befinner sig emigrantförfattaren här åsyftad i ett tillstånd av överhängande ovisshet. Långt bortom hemlandets gränser upplöses således social identitet i en förlust av ursprunglig kulturell kontext.
Babak Salimizadeh är en annan iransk författare, aktivist, chefredaktör och akademiker, som idag är aktuell fristadsförfattare i Norrköping kommun. Han kan känna igen sig i Mahloujians beskrivning av exilen.
You are forced to start everything from the zero point, that is how you may become like a child who does not know anything and needs others’ help. (…) The other aspect of the ”zero point” is that you were not just a ”person” in your own country, but you were among a ”group”, among a ”movement”. But here you are lost; you lost your connections to society and your social symbolic status. In this respect, one of the hardest challenges related to others is how to rebuild your social experiences and participate in society (intellectually, artistically, and politically).61
Exilanten finner sig i en situation där hen nödgas växla mellan olika kulturella koder, och ur en position där etnisk identitet tenderar att underkommuniceras i relationer med
värdbefolkningen, förekommer ofta att den överkommuniceras internt.62
The basic problem of being a writer in exile is the simple fact that ”you are from somewhere else”. It has lots of meaning (socially, historically, ontologically, etc.). This is how the problem of ”origin” and ”past”
58 Azar Mahloujian, “Writing out of exile”, Two realities simultaneously: The Symposium ”Writing out of exile” in Rhodes, October 7th to 19th 1999, Uwe Friesel (ed), Stockholm: Podium 2000, s.29.
59 Olsson 2011, s. 8f. 60 Ibid, s. 197.
comes to you in exile when you are far from ”home”. This is how a writer in exile may start to think about his/her homeland more than before.63
Till följd har författare i exil genom sin litterära verksamhet tenderat att stärka kopplingen med ursprunget, och genom en stark hemlängtan har ursprungets motiv mytologiserats och därmed stärkt den nationalistiska hållningen.64Även om platser skiljer sig åt i olika grad avgör den sociala och kulturella förändringen den personliga identitetens sammanhang och villkor. Som redan indikeratsförefaller individens etniska identitet som allra viktigast för bäraren när hen utstår hot, och kampen om det förflutna blir av stor betydelse för den egna identiteten.65 Maktskillnaden i relationen mellan majoritet och minoritet är som förevisat inte
bara politisk och ekonomisk och majoriteten kontrollerar och fastställer de kulturella
uttryckssätt och egenskaper som anses utgöra det symboliska kapital som spelar en avgörande roll för individens integrering och positionering i samhället.66 För Mahloujian har det
inneburit stora konsekvenser för hennes författarskap:
At home you usually wrote in your native language and now, very naturally, you continue to do so. You have no choise at the beginning either. (Unless, of course, you are already bilingual or your native language is one of the major languages of Europe.) But the problem is that of communication, you lose your readers. You do not have access to your ordinary readers, normally your books can not be exported or smuggled into the country you left.67
Den traditionella definitionen av exil är starkt förknippad med avståndets svårigheter, men dagens teknologi och infrastruktur har vidgat rummet och reducerar avstånd bidrar med hjälp av en större rörlighet ökade kommunikationsmöjligheter.68 Olsson skriver: ”Om asylen betecknar platsen som gör någon oangriplig, är också ordens existens skyddad i moderniteten av åtminstone idén om en universell mottagare.”69 Men även där censuren inte längre
inskränker författarens arbete kan problemet att kommunicera sitt budskap till läsaren kvarstå. När texterna inte når mottagaren i hemlandet utgörs den nya publiken av andra landsmän i exil. Mahloujian erfar att den nya läsaren ofta bär på andra politiska intressen eller har förnyat sina litterära preferenser efter tiden som tillbringats i utlandet, varav många författare
upplever ett främlingskap gentemot den nya läsarskaran.70 Även om detta kan tyckas
oundvikligt står författaren i ständigt behov av att övertyga läsaren. Vid ett misslyckande kan den överhängande ovisshet som präglar exilanten, samt den förlorade trygghet som fanns i
den ursprungliga mottagaren enligt Mahloujian resultera i att arbetet i sin helhet genomsyras av rädsla och självcensur.71
I Den osynliga litteraturskatten (2010) presenteras författare vars namn inte sällan är stora i hemlandet men som fortfarande är okända för den breda svenska allmänheten. En av dem är den estniske författaren Helga Nõu som flydde till Sverige år 1944, mitt under den sovjetiska ockupationen. Hon beskriver dislokationen som en förlust av nationellt fäste, där exilens spår medfört att hon inte längre upplever sig tillhörande någonstans trots att hon genom sitt författarskap stått med var fot i respektive land.72
Salimizadeh upplever hemlöshetens tillstånd som ett resultat av rubbningen av rummet.
As everybody’s inception of the world is related to time and place, by changing the place it seems that the ”time” is obscured too (your understanding of the past, present, and future) so it would effect on your memory, your life would become not only in search of a lost place, but also ”In Search of Lost Time. From this point of view, the exile condition is a really modern one, capable of producing a subject who has no place and time, let’s say a Nomadic Subject.73
Nõus och Salimizadehs erfarenheter korrelerar med Olssons redogörelse av det nomadiska tillståndet och vittnar om att det vidgade rummet och de ökade kommunikationsmöjligheterna inte har lyckats minska avstånden men snarare urholkat det traditionella exilbegreppet.
Globaliseringen kan följaktligen ses som paradoxal när världen betraktas som både mindre och större – mindre genom ökad mobilitet och tätare kommunikation, och större i den meningen att vi har en bättre uppfattning om världens omfång och är mer medvetna om våra inbördes skillnader.74 Statsmakterna uppmanar samtidigt människor till rörelse och den intensifierade mobiliteten har resulterat i ett normaltillstånd i västvärlden där gränsen mellan hemma och borta i viss mån upphävts.75 I ett mail beskriver Salimizadeh hur han under sin flykt genom Turkiet upplevde detta upplösningstillstånd dras till sin spets.
The fact that ”I am from somewhere else” happend for me first when I was in the heart of ”origin”, i.e. in Iran. I mean I was from somewhere else exactly when I was at home, and I am from somewhere else now when I’m in Sweden/exile. Imagine me in a wet underground home in Turkey with highest danger and depression, when I was whispering on my bed in the dark room what Zarathustra’s shadow said to him: ’Where is my home?’ For it do I ask and seek, and have sought, but have not found it. O eternal everywhere, O eternal nowhere, O eternal – in- vain!76
71 Ibid, s. 32.
72 Anna Franklin & Reza Rezvani, Den osynliga litteraturskatten, Stockholm: Tranan 2010, s. 102. 73 Korrespondens med Babak Salimizadeh, 30/3 2015.
74 Eriksen 2000, s. 432. 75 Olsson 2011, s.197.
Språket och litteraturen
Man kan ställa sig frågande till sambandet mellan de sociala och kulturella förändringar som moderniseringen medfört, och uppkomsten av vad Eriksen benämner som ”traditionalistiska rörelser”, vilka strävar efter att återuppliva och bevara de värden som de finner i förfädernas kultur.77 Enligt Eriksen handlar det om en form av anpassningsstrategi till de nya sociala och kulturella omständigheterna; ”att anpassa sig, men utan att helt och hållet ge avkall på det gamla, så att en känsla av kontinuitet med det förflutna skapas i en snabbt föränderlig värld.”78 Eriksen berör något som haft en avgörande roll för exillitteraturen: nostalgins smärtor, sprungna ur förlusten av rötter och ursprunglig förbindelse.
Litteratur och historia har genom alla tider skildrat såväl heroiska som romantiska
berättelser om livet i exil, men i realiteten kan vi endast tyda dessa som insatser i kampen att övervinna den sorg och förlust av det som lämnades bakom. Exilens verkan har aldrig haft ett så stort inflytande på skönlitteraturen som under 1900-talet, och den moderna västerländska kulturen beskrivs av Said till stora delar som en produkt av landsförvisade, emigranter och flyktingar.79 I ”We refugees” (1994) menar Hannah Arendt att de moraliska normer som lever
i samhällets strukturer i sin tur går förlorade för individen när dennes rötter ryckts ur jorden. Hon menar att det är ytterst få individer som är kapabla att konservera sin egen integritet när social, politisk och rättslig status förlorar sin grund, och att flyktingen ofta påbörjar sökandet efter en ny identitet snarare än att slåss för sin gamla: ”this curious behavior makes matters much worse. The confusion in which we live is partly our own work”.80
Det förra avsnittet berörde några av de element som är essentiella för exilens situation; förlusten; bristen på tillhörighet; avståndet och dislokationen i tid och rum; identitet. Den ovisshet som Arendt beskriver måste dock kompletteras med andra element som hittills endast berörts på ytan, och som kan förstås i ett avseende till språk och litteratur. I enlighet med globaliseringens paradox ligger den avgörande förutsättningen för den moderna europeiska exillitteraturen i kombinationen mellan tidigare nämnda element, och utbytet med andra språk och kulturer, insikten i det litterära rummets vidgade gränser och nya de litterära och
intellektuella impulser som uppstått under moderniseringen. Olsson hävdar att dessa faktorer
77 Eriksen 2000, s. 281. 78 Ibid.
79 Said 1994, s. 137.
80 Arendt, Hannah, ”We refugees”, i Marc Robinson (ed.). Altogether Elsewhere: Writers on Exile. Boston:
inte bara varit avgörande för exillitteraturens tillblivelse, utan också har utmärkt den och tilldelat den dess innebörd.81
Enligt poeten Joseph Brodsky är det politiska skillnader i anknytning med
internationaliseringen av litteraturen som har lett till exilbegreppets omdaning, vilken skiljer den från vad han ironiskt benämner som ”den gamla goda exilen”. Han beskriver i essän ”Sorg och förnuft” exilen som förflyttningen från en politisk och ekonomisk avkrok, ”till ett modernt industrisamhälle med det senaste ordet om frihet på sina läppar”.82 Han menar följaktligen att landsflykten för författaren på sätt och vis innebär en hemkomst i och med reducerandet av avstånd till det centrum för vilka ideal som för henne alltid varit av yttersta vikt. I jämförelse med Ovidius’ Tomis innefattar den moderna exilen ingen slutdestination utan snarare en provisorisk uppehållsort. Said pekar på det som anledningen till att många exilanter tycks utgöras av skribenter, schackspelare, politiska aktivister och intellektuella; sysselsättningar som kräver minimal investering i objekt och som är högst lämpade för mobilitet och skicklighet.83
I ”Reflections on exile” refererar Said till George Lukács Theory of the Novel, i vilken han redogör för det hur klassiska eposet utgått från en ordnad kultur med tydliga värden, stabila identiteter och där livet beskrivits som oföränderligt. Den europeiska novellen är i total motsats grundad i ett ständigt föränderligt samhälle, där den rotlöse medelklasshjälten i sitt sökande efter en ny värld, som är lik den värld som en gång övergavs. I eposet existerar endast den värld inom vilken hjälten berättar sin historia, men novellen existerar endast på grund av att det kan föreligga andra världar som sökandet förmår att eftersträva.84 Liksom
emigranten upplever ett behov av att återskapa sig som delaktig av något i kampen mot nostalgins smärtor, finner vi liknade aspekter i novellens utformning.
En av moderniseringens kulturella verkningar är det som Eriksen kallar det sociologiska tankesättet; hur människan formulerar och omformulerar sin kulturella identitet i hopp om att förhandla sig fram till en identitet som hen slutligen trivs i.85 I förra delen nämndes bland annat hur författare i exil tenderar att stärka sin nationalistiska inställning, något som i linje med den moderna reflexiviteten och nostalgins tema kan tolkas som ett försök att motverka känslan av förlust. Denna teori gör dock inte anspråk på en allmängiltig företeelse eftersom exilen på samma sätt distanserar exilanten från sitt nationella ursprung.
81 Olsson 2011, s. 16.
82 Joseph Brodsky, Sorg och förnuft: essäer, Stockholm: Wahlström & Widstrand 1997, s. 28f. 83 Said 1994, s. 144.
84 Ibid.
I kapitlet ”Transatlantisk motexil” använder Olsson Vladimir Nabokov (1899-1977) och Witold Gombrowizc (1904-1969) författarskap som typexempel för den moderna
exillitteraturen under 1900-talet. Inskrivna i ett politiskt våld som drivit dem från sina
hemländer skriver de mot exilen, där själva avståndet möjliggjort ett reflektivt perspektiv som bland annat kommer till uttryck i gensagan och satiren.86 Olsson menar att författare genom denna typ av litterära mot-exil gör upp med nostalgins effekt87 för att tillskriva sig en identitet åtskild från den nationella tillhörigheten.88 Samuel Becketts landsflykt och författarskap används ofta som exempel för att beskriva den välfunna överflyttningen av språk och sammanhang, något som för honom gav upphov till nya uttrycksmöjligheter i författandet. Gombrovicz och Nabokov tog snarare sina rika språkkunskaper i anspråk och under sin latinamerikanska exil översatte Gombrovicz sina polska verk till spanska. Nabokov hade genom sin uppväxt i en starkt kosmopolitisk miljö utöver modersmålet lärt sig behärska engelskan såväl som franskan och kunde översatta en rad av sina ryskspråkiga verk.89 Deras situation skiljer sig på ett avgörande plan från de författare som i ett nytt land ställs inför ett främmande språk och bristfälliga översättningsmöjligheter.
När Nõu i ung ålder anlände till Sverige kunde hon ingen svenska. Kriget hade väckt en rädsla för att det estniska språket och kulturen bakom järnridån skulle utplånas och hon ansåg det som nödvändigt att bevara modersmålet i sitt författarskap. Hon betraktade skrivandet som ett politiskt vapen och exilen som en ny möjlighet att kommunicera det fria ordet. Genom att hennes alster kunde smugglas in i hemlandet fortsatte hon kommunicera med sina
ursprungliga läsare och även om svenskan idag blivit hennes vardagsspråk har modersmålet förblivit det känslomässiga uttryck som hon brukar i sitt skrivande. Att skriva på ett annat språk beskriver hon som ”att teckna med vänster hand”.90 Under ett av de författarsamtal som ägde rum under Sigtunakonferensen diskuterade fristadsförfattarna sina uttrycksmöjligheter, varav Salimizadeh sammanfattade sin situation med en enda mening: ”Without translation, my expression won’t be able to get any reception.”91
Nõus situation är inte unik och exemplifierar två anledningar till varför många författare i exil behåller sitt modersmål i skrivandet; dels för att bevara kommunikation med läsare i hemlandet, dels på grund av att författaren inte behärskar språket till den grad att hon kan uttrycka sig fritt. Hennes berättelse vittnar även om språket som kärna för den nationella
86 Olsson 2011, s. 111. 87 Ibid, s. 112
88 Ibid, s. 115. 89 Ibid, s. 124.
90 Franklin & Rezvani 2010, s. 97.
identiteten. Språk – denna kulturellt universella företeelse vars överlevnad förutsätts av den levande poesin och litteraturen är oumbärlig för kulturen. Rahman menar: ”Om det svenska språket inte skulle försvaras idag skulle allt gå förlorat för er: alla era framtidsperspektiv, all er kreativitet, alla era känslor, alla era perspektiv.”92 Om man utgår från Rahmans yttrande om att alla känslolägen tar ansats i språket kan man konstatera att kulturen och den etniska identitetens existens är fullkomligt beroende av språkets överlevnad, och där poeten betraktas som språkets väktare. I programmet OBS i SR P1 läste den tidigare fristadsförfattaren
Naiemeh Doostdar upp en essä om exilförfattarens förlorade språk:
Att inte kunna språket förpassade mig till en position av svaghet. (…) När jag pratar, tycker jag att allt är mycket lätt och trivialt. Mitt ordförråd är smalt och litet, och när jag pratar om en viktig sak, blir det otillräckligt. (…) Jag vill skriva. Jag kan inte göra något annat än att skriva. Det enda område jag
behärskar är mitt skrivande. Ändå har jag många ord att berätta om. Ibland kommer du att känna dig svag, trött: Vem är din verkliga läsare? Har du sagt det du skulle ha velat uttrycka på ditt modersmål? Har du sagt alla ord till publiken tidigare? Vem vill lyssna på det du säger i denna nya värld? (…) Får man kritisera det som man ser? Vilken är chansen att du blir stark igen, att du hittar tillbaka till den plats där du kan förstå och kritisera ditt samhälle? Ibland kan du bli besviken: det finns ingen plats för dig. Jag hittar inte några kontakter med min ofullkomliga svenska. Inte en chans. Jag är inte ung längre. Detta är den punkt som har oroat mig mest under två års erfarenhet av migration. En stark känsla hos en kvinna, en mor, en författare som har blivit barn på nytt och åter vill använda språket.93
Även om exilen inneburit den frihet för skapandet som inte existerade i hemlandet har författarens egen situation och relation till språket en avgörande roll för huruvida hennes ord når en mottagare. Förutsättningarna för de författare som tvingats till exil i ett senare stadium i livet förefaller svårare. Som starkt inrättad i ursprungskulturen blir förlusten av sammanhang större för den individuella identiteten och det blir svårare att anpassa sig till ett nytt litterärt klimat, samtidigt som potentialen att anamma ett nytt språk visat sig vara mindre. Då
översättningsmöjligheterna generellt sett är små och bokförlagen sällan engagerar sig så länge författaren skriver på sitt modersmål94 innebär exilen i dessa fall en nästintill total förlust av uttrycksmöjligheter.
Författare i exil som integrerat det nya språket i sitt författarskap har dock visat sig utveckla en stor konstnärlig räckvidd genom exilens dubblerade språklighet, vilket har resulterat i nya självständiga uttryck. Som exilant är författaren åtminstone medveten om två olika kulturer, vilket även ger en ökad insikt i samtidiga dimensioner. Det som gått förlorat i exilens dislokation kan på sätt och vis övervinnas genom ett unikt uttryck och perspektiv.95
Said skriver: ”For an exile, habits of life, expression or activity in the new environment, inevitably occur against the memory of these things in another environment. Thus both the
92 Rahman & Larsmo 2012, s. 184.
93 Naiemeh Doostdar, OBS Magasin, Sveriges Radio, Publicerat 2/10 2014 94 Franklin & Rezvani 2010, s. 9.
