Drop in-kultur

Drop in-kultur

– ett sätt att tillgängliggöra och främja spontant kulturutövande?

Drop in-culture

- a way to increase availability and encourage spontaneous culture practice?

Linnea Thunberg

Estetisk-filosofiska fakulteten Kulturvetenskapliga programmet Nivå/Högskolepoäng: C-nivå/15hp Handledare: John Sundholm

2

Abstract

The recent development in society, such as the increased digitalisation, has brought new terms for both production and consumption within the cultural field. One of the main goals within Swedish Cultural Policies today is that everyone should have the same opportunities to practice and participate in cultural activities, with the right to develop their creative abilities. The cultural policies also contain the possibility to encourage spontaneous culture practice. The question is how to reach this goal.

During the spring of 2012 I have been examining the term ’spontankultur’ (spontaneous culture practice) as it appears in the discussion around participation in cultural activities and its connection to creativity. A bid for the development of Drop in-culture is currently in progress in the municipality of Karlstad. The target group is children and young adults and the aim is to make the cultural field available for more people and in that way encourage

3

Innehållsförteckning

1. Inledning

1.1 Ämnesval ………...………...4

1.2 Forskningsläge ………...5

1.3 Problemformulering och frågeställning ...6

1.4 Syfte ...6 1.5 Avgränsning ………...6 1.6 Tillvägagångssätt/metod ………...7 1.7 Teoretiska utgångspunkter ………...7 1.8 Empiri ………...8 1.9 Disposition ………...8

2. Bakgrund

Kreativitet och eget skapande ………...13

Tillgänglighet och deltagande ………...14

Barn och ungas rätt till kultur ………...14

3. Analys

3.1 Spontankultur och Drop in-kultur – samma sak? ………...16

3.2 Drop in-kultur i Karlstad ………...18

Bakgrund ………...18

Satsningen ………...19

Två likadana satsningar inom kultur och idrott ………...20

Att organisera utan att begränsa ………...21

Drop in-kultur i förhållande till föreningslivet och andra aktörer ……...22

Aktörer, projekt och miljöer – vad ska man satsa på och varför? ……...24

Efter utredningen i Malmö ...25

Spontankultur för äldre målgrupper ...26

3.3 Införandet av den nya kulturpolitiken i Värmland ...28

4. Diskussion och slutsatser ...

5. Sammanfattning ...

4

1. Inledning

Under hösten 2011 kom jag för första gången i kontakt med ordet Drop in-kultur när jag befann mig på ett dialogmöte som hölls i Karlstads kommun inför skrivandet av Värmlands regionala kulturplan. Jag tyckte det lät spännande med satsningar som utformas för att främja kreativitet och spontant kulturutövande på ett sätt som tillgängliggör kultur för fler människor. Därför har jag valt att skriva en uppsats som uppmärksammar satsningar för spontant

kulturutövande som till exempel Drop in-kultur i Karlstad.

1.1 Ämnesval

År 2011 gjordes en satsning på spontanidrott i Karlstad för att ungdomar skulle kunna ta del av idrott utan att behöva vara medlem i ett lag. Detta för att öka tillgängligheten och ge fler möjlighet att delta. I samband med beslutet väcktes idén om att göra en liknande satsning på kulturområdet. En sådan Drop in-verksamhet skulle till exempel kunna erbjuda möjligheten att utöva kultur utan att behöva binda upp sig vid något. Kultur- och fritidsnämnden tog därför beslut om att en sådan satsning ska genomföras och arbetet är nu i startgroparna på

verksamheten Kultur- och föreningsstöd. Detta är ett exempel på ny typ av kultursatsningar som växer fram i och med att kulturpolitiken förändras och möjliggör satsningar på till exempel spontankultur.

5

1.2 Forskningsläge

Varken spontankultur eller drop in-kultur är begrepp vars betydelse är fullkomligt förankrade. Därför finns det inte heller särskilt mycket forskning gjord kring ämnet. År 2008 gjordes dock en utredning på uppdrag av Malmö kulturförvaltning kring spontankulturen i Malmö, vilket resulterade i rapporten Laboratorium för spontankultur av Adam Arvidsson och Daniel Tjäder. Rapporten handlar i första hand om villkoren för spontankultur i Malmö stad och hur spontankulturell verksamhet kan främjas. Författarna ser spontankultur som en kollektiv intelligens hos medborgarna och diskuterar huruvida sådana resurser kan tas till vara och bidra till stadens hållbara utveckling. Rapporten är också en samtidsanalys och är därför även till viss del spekulerande och präglad av författarnas egna intressen som aktörer inom såväl forsknings- som kulturområdet. Rapporten skulle kunna ses som ett exempel på det argument som forskaren Jenny Johannisson lyfter fram i Det lokala möter världen, om att

kulturpolitiska utredningar ofta återspeglar intressen hos de aktörer som är direkt eller indirekt involverade i processen (Johannisson, 55).

Laboratorium för spontankultur är baserad på en kvantitativ del och en kvalitativ. Den

kvantitativa delen känns något bristfällig då enkätundersökningen som gjordes endast inbringade 172 valida svar. Författarna redogör för att spridningen bland olika typer av människor som svarat på enkäten ändå är av stor variation, men frågan är om 172 personer trots det kan representera de 280 800 personer som vid tillfället var bosatta i Malmö. Den kvalitativa delen består av intervjuer och deltagande observationer vid vad som i rapporten benämns som Malmös spontankulturella scener, till exempel kring stadsdelen Möllevången. Arvidsson och Tjäder menar att det i stort handlar om att kommunen bör ha en förståelse för vad spontankultur är och hur det kan påverka medborgarna och staden på ett positivt sätt. De efterfrågar en ”förvaltningsövergripande spontankulturell strategi” som resultat av processen och menar att det kan vara svårt att uppnå inom kommunens organisation. En av deras föreslagna åtgärder är därför att skapa en ny ”gränsöverskridande organisation” som kan verka för att främja spontankulturell verksamhet och ha en samordnande funktion inom fältet. Utöver det föreslås ett antal kortsiktiga åtgärder som kommunen kan göra för att direkt stödja spontankulturell verksamhet genom till exempel aktörer och projekt.

6

1.3 Problemformulering och frågeställning

Kulturpolitiken har sedan 60-talet förändrats och utvecklats på flera olika sätt. Det har skett en kulturell demokratisering vilket har ändrat förutsättningarna för hur kultur utövas och

konsumeras (Duelund). På senare år har en trend av deltagande blivit allt mer tydlig,

människor vill i större utsträckning vara deltagare i kultur, inte bara åskådare (Arvidsson och Tjäder). Det har också inneburit att det egna spontana kulturutövandet har ökat, speciellt i samband med digitaliseringen (Arvidsson och Tjäder, 18).

Ett av de svenska kulturpolitiska målen som antogs år 2009 är att ”främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och att utveckla sina skapande förmågor” och det läggs i

kulturpolitiken stor vikt vid att alla har rätt till kultur (Tid för kultur, 2009/10:3) Samtidigt har människor i dagens samhälle kanske inte alltid tid eller möjlighet att binda sig till traditionella former av kulturutövande, till exempel en tioveckors kurs. Problematiken ligger alltså i hur man tar vara på människors vilja att utöva kultur på ett sätt som gör att de har möjlighet att delta. Min undersökning har utgångspunkt i följande frågeställning: hur anser Karlstads kommun att en satsning på Drop in-kultur kan leda till ökat deltagande och tillgänglighet?

1.4 Syfte

Syftet med uppsatsen är att se på vilket sätt en Drop in-kultursatsning antas kunna främja människors spontana kulturutövande och på vilket sätt den överensstämmer med lokala kulturpolitiska ambitioner. Uppsatsen är därför också en studie i implementeringen av en kulturpolitik som framhåller allas lika rätt till möjligheten att delta i kulturlivet.

1.5 Avgränsning

7

1.6 Tillvägagångssätt/metod

Min analys är baserad på kvalitativa intervjuer med tre personer som är involverade i arbetet med Drop in-kultursatsningen på Karlstads kommun: Andreas Lindgren, Amalia Linninger och Karin Karlsson, som alla arbetar på Kultur- och föreningsstöd som är en av

verksamheterna på Kultur- och fritidsförvaltningen i Karlstads kommun. Andreas Lindgren jobbar som fritidskonsult och är ansvarig för satsningen på Drop in-idrott i Karlstad. Amalia Linninger är kulturproducent och arbetar i nuläget bland annat med Skaparverkstaden. Karin Karlsson är verksamhetschef på Kultur- och föreningsstöd och har tidigare arbetat som barn- och ungdomskultursekreterare i Karlstads kommun. Min avsikt var även att intervjua Åsa Svanström som är ny barn- och ungdomskultursekreterare, eftersom satsningen berör barn- och ungdomskultur i Karlstad. Det var dock ej genomförbart inom undersökningens

tidsperiod.

Intervjuerna utformades utifrån böckerna Forskningsmetodikens grunder (2011) av Runa Patel och Bo Davidson samt Etnologiskt fältarbete (1999) av Lars Kaijser och Magnus Öhlander (red.).

I min analys har jag satt resultatet från dessa kvalitativa intervjuer i förhållande till utvald litteratur som berör området, samt de nationella kulturpolitiska målen och den regionala kulturplanen för Värmland som är under uppbyggnad i och med samverkansmodellen.

1.7 Teoretiska utgångspunkter

Som grund för min uppsats har jag använt mig av artikeln ”Nordic cultural policies: A critical view” skriven av Peter Duelund, professor i konst och kulturstudier vid universitetet

i Köpenhamn. I denna artikel lyfter Duelund fram den utveckling som skett i de nordiska ländernas kulturpolitik sedan 60-talet. Jag har valt att utgå från artikeln för att ha en

grundläggande bild av hur kulturpolitiken förändrats för att sedan kunna resonera kring hur sådana förändringar påverkat till exempel tillgänglighetsfrågor. Jag kommer därför även att studera de svenska kulturpolitiska målen och hur deltagande och tillgänglighet lyfts fram idag och på vilket sätt det har uppmärksammats i svensk kulturpolitik tidigare.

8 Laboratorium för spontankultur. Rapporten presenterar åtgärder inom området men innehåller

också även ett resonemang kring vad begreppet spontankultur kan innebära. Jag har utifrån

Laboratorium för spontankultur gjort en jämförelse mellan den definition av spontankultur

som rapporten presenterar och Drop in-kultur utifrån den satsning som Karlstads kommun planerar. Satsningarna skiljer sig åt på många sätt men är trots det jämförbara eftersom de båda eftersträvar ett gemensamt mål: att skapa bra förutsättningar för spontant

kulturutövande.

1.8 Empiri

Mitt empiriska material består av de tre kvalitativa intervjuer som genomförts på Karlstads kommun under våren 2012, rapporten Laboratorium för spontankultur av Adam Arvidsson och Daniel Tjäder som finns omnämnd ovan samt ett antal kulturpolitiska dokument, främst: kulturpropositionen Tid för kultur (Prop. 2009/10:3), en sammanfattning av Ny kulturpolitik (SOU 1972:67) samt remissen för Värmlands kulturplan 2013-2015 (RV2010-91).

1.9 Disposition

Jag har valt att disponera min uppsats på följande sätt:

Kapitel 1 - Inledning

I mitt inledande kapitel ovan presenterar jag hur jag genomfört mitt arbete. Först presenteras problemområde, frågeställning, syfte och avgränsning. Vidare beskriver jag även mitt tillvägagångsätt, mina teoretiska utgångspunkter och mitt empiriska material.

Kapitel 2 - Bakgrund

Kapitlet innehåller en kortfattad bakgrundsbeskrivning av den kulturpolitiska utveckling som ligger till grund för min analys. Under rubriken Kulturpolitiska mål presenterar jag de

nuvarande kulturpolitiska målen och går in närmare på de områden som jag anser har störst betydelse för satsningar på spontan-/Drop in-kultur.

Kapitel 3 - Analys

9 Drop kultur i Karlstad, en studie av utformningen och avsikten med Drop

in-kultursatsningen i Karlstad kommun samt en översikt av den samtida kulturpolitiska

utvecklingen i Värmland. I delkapitlet Drop in-kultur i Karlstad förekommer underrubriker vars ändamål är att underlätta för läsaren att orientera sig i texten.

Kapitel 4 - Diskussion och slutsatser

I detta kapitel diskuterar jag resultatet av min analys samt presenterar mina slutsatser. I kapitlet återfinns även förslag på möjlig fortsatt undersökning inom forskningsområdet.

Kapitel 5 - Sammanfattning

10

2. Bakgrund

Följande kapitel innehåller en kortfattad bakgrundsbeskrivning av den kulturpolitiska utveckling som ligger till grund för min analys. Under rubriken Kulturpolitiska mål

presenterar jag de nuvarande kulturpolitiska målen och går in närmare på de områden som jag anser har störst betydelse för satsningar på spontan-/Drop in-kultur.

2.1 Kulturpolitikens utveckling

Peter Duelund delar i sin artikel ”Nordic cultural policies: A critical view” upp den nordiska kulturpolitikens utveckling i fyra olika faser: demokratiseringen av kultur, kulturell

demokratisering, social och ekonomisk instrumentalisering samt ekonomisk och politisk kolonisering (Duelund, 14).

Demokratiseringen av kultur sker under 60-talet och början av 70-talet. Kulturpolitiken skulle under den här tiden i första hand främja känslan av nationell tillhörighet och en gemensam identitet. Kulturen skulle föras närmare folket och finansieringen av konst och kultur blev ett sätt för politikerna att influera folket till att ta del av ”rätt” kultur. Den rådande inställningen var att folket behövde räddas från den skadliga kommersiella kulturen och därför behövde upplysas (Duelund, 14-15).

Runt 1975 sker ett skifte i kulturpolitiken. Demokratiseringen av kulturen övergår i kulturell demokratisering, vilket inbegriper en vidare tolkning av vad kulturpolitiken bör innefatta. Duelund lyfter fram amatörkultur, lokala kulturinitiativ och deltagande som exempel på vad som nu fick mer rum i kulturpolitiken. Lokala och regionala krafter fick en större roll i och med att staten ville dela ansvaret om kulturinstitutionerna och det lokala som tidigare åsidosatts för den nationella gemenskapen fick nu mer utrymme. Statens stöd gentemot finkulturen fortgick men klyftan mellan finkultur och kommersiell kultur minskade något. (Duelund 15-16)

11 Konstnärlig frihet och lika möjlighet för alla att ta del av kulturen är viktigt för välfärden (Duelund, 12) och därför var det främsta intresset i utformningen av kulturpolitiken efter andra världskriget att främja mångfald och värna om den konstnärliga friheten (Duelund, 18). I och med den demokratisering som skedde kom kulturen närmare medborgarna, men sedan slutet av 80-talet spelar alltså ekonomiska intressen en större roll i kulturpolitiken. Duelund menar att den kulturpolitiska inriktningen har förändrats, utbildningssyftet och estetiska värden har åsidosatts för ekonomiska målsättningar (Duelund, 18).

Informationssamhället vi lever i idag har andra förutsättningar för kultur än vad

industrisamhället erbjöd. I industrisamhället sågs kultur som något som kulturinstitutionerna producerade och som allmänheten sedan konsumerade. Men sedan andra världskriget har det uppkommit andra former av kulturproduktion även utanför etablerade kulturinstitutioner (Arvidsson och Tjäder, 17). Samhällsutvecklingen under de senaste åren innefattar flera tendenser som påverkar kulturpolitiken. I den senaste kulturutredningen (SOU 2009:16) omnämns bland annat globalisering, kulturell mångfald och den digitala utvecklingen som sådana tendenser (Tid för kultur, 16). Den digitala utvecklingen har gått fort under de senaste åren. Vid mitten av 90-talet då den förra kulturutredningen genomfördes hade till exempel endast ett fåtal personer tillgång till internet hemma, men under år 2007 hade siffran stigit till 84 procent av befolkningen (Tid för kultur, 13). Den digitalisering som skett har medfört nya möjligheter till spontant kulturutövande. Tekniken i dagens samhälle för med sig nya villkor som underlättar för egen kulturproduktion och också gör det möjligt att skapa nya former för utövande (Arvidsson och Tjäder, 18-19). Den digitala utvecklingen har även till viss del bidragit till förändrade beteende- och konsumtionsmönster, kanske framförallt hos barn och unga. I Tid för kultur belyses vikten av att vara medveten om sådana förändringar vid utformningen av kultursatsningar (Tid för Kultur, 20). Utöver nya former av kulturutövande kan den digitala utvecklingen även underlätta för traditionella former av utövande, till exempel ger Internet nästintill obegränsad tillgång till böcker, filmer, musik med mera (Tid

för kultur, 14). Det bidrar till en ökad tillgänglighet, samtidigt som det är svårt att säga hur det

påverkar svenskarnas kulturvanor i stort. Kulturvanestatistisken från 2009 påvisar dock ett fortsatt högt deltagande i kulturaktiviteter (Tid för kultur, 13).

12 att föra ”kulturen närmare medborgarna” (Tid för kultur, 32). En av de åtgärder som

regeringen påbörjade i samband med det nya kulturpolitiska programmet är införandet av en ny modell för fördelningen av statliga medel till regional verksamhet. Modellen bygger på att regionerna själva ska utforma en kulturplan med förslag på fördelning av statliga medel i regionen under en treårsperiod och på så vis i större utsträckning kunna påverka vart pengarna placeras. Kulturplanen utformas i samspel med kommunerna i regionen och representanter från kulturlivet och civilsamhället (Spela samman, 12). Tanken är att det ska bidra till ökad samverkan samt att beslut om den regionala kulturen ska flyttas närmare de som bor och verkar i regionen (Värmlands kulturplan, 5).

Tillgängliget och deltagande har diskuterats i den svenska kulturpolitiken ända sedan 70-talet. Redan i kulturutredningen Ny kulturpolitik från 1972 lyfts frågan fram i en av

målformuleringarna. Målet för gemenskap och aktivitet formulerades på följande sätt: ”De kulturpolitiska åtgärderna skall utformas så att de kan förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet” (Ny

kulturpolitik, 32). I dagens kulturpolitik får tillgänglighet och deltagande stort utrymme och

frågorna berörs vid flera sammanhang i Tid för kultur. Alla anses ha lika rätt till möjligheten att utöva kultur och det läggs vikt vid att ingen ska ”känna sig utestängd från kulturlivet, eller inte inbjuden att delta och påverka, på grund av social, religiös eller etnisk bakgrund” (Tid för

kultur, 29). Alla svenska medborgare ska ha möjlighet att delta i och uppleva kultur i olika

former (Tid för kultur, 16) Här spelar även socioekonomiska förutsättningar in. Socioekonomiska förutsättningar har stor betydelse för svenskarnas kulturvanor och

Kulturrådet lyfter fram vikten av att belysa sociala skillnader i ett demokratiskt samhälle (Nya

Kulturvanor, 125). Utvecklingen gentemot att föra kulturen närmare folket är högst relevant

13

2.2 Kulturpolitiska mål

Sedan år 1972 har det gjorts tre kulturutredningar för att utforma Sveriges kulturpolitiska mål. Den senaste gjordes i slutet av 2000-talet och år 2009 presenterades nya nationella mål för den svenska kulturpolitiken i regeringens proposition Tid för Kultur (Prop. 2009/10:3):

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.

För att uppnå målen ska kulturpolitiken:

 främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor

 främja kvalitet och konstnärlig förnyelse

 främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas

 främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan

 särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur (Tid för kultur, 26)

Kreativitet och eget skapande

I Tid för kultur läggs det i flera sammanhang vikt vid kreativitetens betydelse för samhället. Kreativitet och förmåga till nytänkande ligger till grund för vad som i propositionen benämns som ett ”dynamiskt samhälle” och bör därför tas väl tillvara (Tid för kultur, 29). Eget

skapande är en viktig del av detta. Tillgång till möjligheter för eget skapande i hela landet lyfts därför fram som en av de kulturpolitiska målsättningarna (Tid för kultur, 21). Arvidsson och Tjäder menar att kreativitet idag har blivit ett ”massfenomen”. Det är inte längre en viss grupp människor som skapar kultur medan resten står som åskådare, utan det är något som alla sysslar med i varierande stor utsträckning. Det har gett upphov för medier som till exempel MySpace och YouTube där människor kan dela med sig av sina ”kreativa

14 Många svenskar ägnar sig åt aktiviteter inom eget skapande, som till exempel dans, körsång och skrivande (Tid för kultur, 16). Kulturutredningen lyfter fram att alla ska ges chansen att ”fritt utveckla sina skapande förmågor” (Nilsson, 293). På så vis blir kreativitet och eget skapande en fråga om tillgänglighet och allas lika rätt till deltagande.

Tillgänglighet och deltagande

I kulturpropositionen Tid för kultur läggs som tidigare nämnt stor vikt vid tillgänglighet och deltagande. Att alla människor ska ha lika stor möjlighet att delta i kulturlivet är en av de faktorer som är av hög prioritet i det kulturpolitiska programmet (Tid för kultur, 26).

Tillgänglighet och deltagande lyfts fram i flera olika sammanhang. Definitionen av begreppen varierar något beroende på kontext men allas lika rätt att delta är genomgående i fokus. Möjligheten att uppleva och delta i många olika former av kultur ska ges till alla som bor i Sverige (Tid för kultur, 16). Svenskarnas kulturvanor skiljer sig åt på grund av etniska, kulturella eller religiösa identiteter. Mångfald är därför en viktig faktor i frågor om

tillgänglighet och deltagande. Alla medborgare ska få känna sig välkomna att delta och bidra till kulturlivet på lika villkor och det bör kulturpolitiken verka för. Inte heller ålder, kön, sexuell läggning eller funktionshinder bör hindra någon från att kunna delta i kulturlivet (Tid

för kultur, 23). I senaste kulturutredningen betonades vikten av att ”främja öppna

gemenskaper och arenor tillgängliga för var och en” (Tid för kultur, 26) och på så vis belyses även gemenskap som en betydelsefull del av kulturlivet.

Den digitala utvecklingen har genererat större tillgänglighet på flera sätt, bland annat genom att Internet vidgat kulturutbudet samt skapat nya möjligheter till deltagande och eget

skapande. Men utöver det har tekniken även gjort det lättare att tillgängligöra en större del av kulturutbudet för personer med synskador och/eller hörselskador (Tid för kultur, 14-15).

Barn och ungas rätt till kultur

15 kan också erbjuda gemenskap (Tid för kultur, 32). Kommunerna runt om i landet har ansvar för att erbjuda stimulerande miljöer och ett brett kulturutbud för barn och unga genom till exempel kulturskolor och bibliotek. På sådana platser kan barn och unga få möjlighet att utveckla sina kreativa förmågor (Tid för kultur, 22). Men det är också viktigt att barn har tillgång till kultur och möjlighet till kreativt skapande såväl i skolan som på fritiden, det sker till exempel genom regeringens satsning ”Skapande skola” (Tid för kultur, 16).

Den digitala utvecklingen har som tidigare nämnt betydelse för hur barn och unga tar del av kultur i dagens samhälle (Tid för kultur, 20) men man ser även ett fortsatt högt deltagande i traditionella former av kulturutövande. Barn och unga är prioriterad grupp och det finns ett stort kulturutbud för denna målgrupp. Det är dock viktigt att belysa befintliga skillnader som kan bero på till exempel ålder, bostadsort eller uppväxtförhållanden. Det är viktigt att alla barn och unga får chansen att ta del av kulturlivet samt att kulturpolitikens utformning gör det möjligt att ta vara på kunskaper, värderingar och kulturyttringar även från barn och unga (Tid

för kultur, 15-16). Eftersom barn och unga ofta är beroende av vuxna och har svårt att påverka

sin uppväxtmiljö är det viktigt att samhället och vuxenvärlden tar ansvar för att ge alla en likvärdig chans att utöva kultur och ta vara på sina kreativa förmågor. Det är en av de främsta anledningarna till att barn och ungas rätt till kultur är ett prioriterat område inom

16

3. Analys

I följande kapitel presenteras min analys som innehåller: en jämförelse mellan spontankultur utifrån den definition som presenteras i Laboratorium för spontankultur och Drop in-kultur i Karlstad, en studie av utformningen och avsikten med Drop in-kultursatsningen i Karlstad kommun samt en översikt av den samtida kulturpolitiska utvecklingen i Värmland.

3.1 Spontankultur och Drop in-kultur – samma sak?

Som tidigare nämnts så finns det inte några förankrade begreppsförklaringar varken för spontankultur eller för Drop in-kultur, utöver att båda handlar om spontant kulturutövande. Arvidsson och Tjäder lägger fram spontankultur som ett massfenomen som alla olika typer av människor har i sin vardag. De menar att i stort sätt alla i någon utsträckning ägnar sig åt ”självorganiserad kulturell produktion”, främst till följd av den tekniska utvecklingen och de möjligheter som den medför (Arvidsson och Tjäder, 32) och att det på sätt och vis har en existentiell betydelse. Att skapa kultur är ett sätt att skapa meningsfullhet och gemenskap i ett samhälle som ständigt är i rörelse (Arvidsson och Tjäder, 19-20).

Spontankultur kan även ses som en transduktiv process, det vill säga baserad på projekt och tillfälliga konstellationer (Arvidsson och Tjäder, 32). Begreppet transduktion som det tolkas i utredningen innefattar föreställningen om att kulturella uttryck är föränderliga och kan omvandlas samt utvecklas till nya uttryck. På så vis beskriver det en flyktigare form än ordet produktion som hänvisar till att processen resulterar i en beständig slutprodukt (Arvidsson och Tjäder, 25). En följd av en sådan föränderlig form är ett ständigt behov av nya sociala

relationer. Den samvaro och gemenskap som bringas till liv kan bidra till ”civilt deltagande” och på så vis ha en politisk potential ur ett samhällsperspektiv (Arvidsson och Tjäder, 32-33). I den kvalitativa delen av Laboratorium för spontankultur betonas miljöer som är gynnsamma för kreativitet. De menar att spontankultur skapas där kreativa människor och olika typer av kulturskapare ”verkar och lever sina liv nära inpå varandra”, till exempel i stadsdelen

Möllevången i Malmö. De jämför miljöer i Malmö med miljöer i städer som Berlin och New York (Arvidsson och Tjäder, 26-27 samt 38). Ett sådant resonemang är inte riktigt

applicerbart på en mindre stad som Karlstad där främjandet av kreativa miljöer snarare

17 I Laboratorium för spontankultur illustreras spontankultur utifrån ett brett perspektiv som inbegriper betydelse även för till exempel hållbar utveckling i Malmö stad (Arvidsson och Tjäder, 51) men författarna lyfter även fram ett smalare perspektiv där spontankultur kan förstås som det ”icke-organiserade eller självorganiserade kulturlivet som sker utan det offentligas ekonomiska stöd, det vill säga utanför det etablerade kulturlivet” (Arvidsson och Tjäder, 36). Detta snävare perspektiv av spontankultur överensstämmer väl med den

uppfattning av spontankultur som ligger till grund för Drop in-kultursatsningen i Karlstads kommun. Spontankultur används för att benämna det fria spontana kulturutövandet som sker utan organisering från kommunen och andra offentliga aktörer, medan Drop in-kultur avser något mer organiserat. Ur arbetssynpunkt på kommunen skiljer sig begreppen åt utifrån de benämningar som tidigare använts på idrottssidan, spontanidrotten handlar om att till exempel sätta upp en basketkorg så att det spontana idrottandet sedan kan fortgå utan organisering medan Drop in-satsningen innefattar ett mer uppstyrt skapande av aktiviteter och

mötesplatser. Man har valt att använda begreppen på samma sätt inom kultursatsningen. Den definition av Drop in-kultur som Karlstads kommuns verksamhet utgår ifrån i utvecklingen av Drop in-kultursatsningen handlar övergripande om att skapa förutsättningar för öppna

mötesplatser där det är möjligt för barn och unga att delta i kulturlivet. Tanken är att

benämningen Drop in ska återspegla att det gäller aktiviteter av tillfällig karaktär och att det är möjligt att delta utifrån sina egna villkor (Karin Karlsson).

En viktig skillnad att lyfta fram är att Drop in-kultursatsningen i Karlstad riktas och utformas för barn och unga, medan urvalsgruppen för den kvantitativa delen av undersökningen i Malmö åldersmässigt sträcker sig från 15 och upp till 96 år. Medianåldern i undersökningen är däremot endast 27 år (Arvidsson och Tjäder, 21). Det har förstås betydelse för resultatet och utformningen av de åtgärder som föreslås. Arvidsson och Tjäder lyfter fram spontankultur som något som kan bidra till framsteg för: ”hållbar kulturell utveckling, den kreativa

18

3.2 Drop in-kultur i Karlstad

Traditionellt sett har föreningsliv varit ett vanligt förekommande sätt att utöva kultur i Karlstad kommun. Men det är en form av kulturutövande som inte passar alla. På senare tid har kommunen uppmärksammat detta och därför börjat planera en satsning på vad de kallar för Drop in-kultur, ett mindre bundet sätt att delta i kulturlivet. Idén om satsningen uppkom i samband med att en satsning på Drop in-idrott genomfördes i kommunen. Att inspiration till ett politiskt förslag om en kultursatsning kom från idrottssidan är naturligt då Karlstad kommun har en gemensam nämnd för kultur och fritid. Kultur- och fritidsförvaltningens verksamhet Kultur- och föreningsstöd är de som fått i uppdrag att planera och utforma Drop in-kultursatsningen i Karlstad (Karin Karlsson).

Bakgrund

År 2011 tog Kultur- och fritidsnämnden i Karlstads kommun beslut om att förstärka spontanidrotten i Karlstad. I samband med det beslutet uppkom ett politiskt förslag om att utreda möjligheter att göra en liknande satsning på kulturområdet (Protokoll KFN). Den som i första hand är ansvarig för spontanidrotten i Karlstads kommun är Andreas Lindgren som jobbar som fritidskonsult på Kultur- och föreningsstöd. Satsningen på

spontanidrott innebär att kommunen försöker underlätta för bosatta i Karlstad att utöva idrott på ett mer spontant sätt, till exempel genom att sätta upp fotbollsmål och dylikt. En annan del av satsningen är projektet ”Drop in-idrott” som handlar om att öppna upp idrottshallar på olika ställen i stan för att ungdomar ska kunna komma och idrotta på sina egna villkor.

19 Drop in-idrotten har lockat många besökare och har fungerat bra. Besökarna har till stor del bestått av killar, så därför har en utmaning blivit att locka fler tjejer till att vilja delta. Därmed har dans tillkommit i satsningen. Till en början verkade intresset svalt, men efter några gånger kom det cirka ett tjugotal deltagare för att dansa. Satsningen på dans har varit mycket

uppskattad och kommer därför troligen att återkomma i höst. Eftersom dans är en aktivitet som rör sig i gränslandet mellan kultur- och idrottsområdet är det lite utav en början på satsningen för Drop in-kultur som är på gång i kommunen (Andreas Lindgren).

Satsningen

Drop in-kultursatsningen i Karlstads kommun är som tidigare nämnt precis i startgroparna. Planeringen är i full gång och planeringsarbetet berör både vad som ska tillkomma och vad som ska utvecklas för att skapa bra möjligheter för Drop in-kultur. Danssatsningen är en smygstart (Andreas Lindgren) och sedan tidigare finns även Skaparverkstaden till hands. I Skaparverkstaden hålls bland annat pysselworkshops och liknande för barn och unga, och den kommer med stor sannorlikhet vara en del av Drop in-kultursatsningen. Förhoppningen är att satsningen ska kunna innehålla så många olika kulturformer som möjligt (Amalia Linninger). Satsningens huvudsyfte är att göra kultur mer tillgängligt för barn och unga i Karlstad.

Förhoppningen är att det ska locka fler till att utöva kultur och att det ska vara enkelt att delta. En viktig tanke bakom satsningen är att barn och unga ska ges möjlighet att påverka sitt eget kulturutövande, oberoende av uppväxtsituation och ekonomiska faktorer. Detta stämmer väl överens med de nationella kulturpolitiska målen om barn och ungas rätt till kultur (Tid för

kultur, 31) samt de riktlinjer som finns i Karlstads kommun där barn och unga är ett prioriterat

område. Socioekonomiska förutsättningar bör inte vara avgörande för möjligheten att delta och det är viktigt att ha i åtanke medan satsningen är under utveckling. Det handlar dels om att fysiskt tillgängliggöra kulturen, genom att till exempel ha lokaler på olika ställen i

20 huruvida de aktiviteter och miljöer som erbjuds gör det möjligt för barn och unga att utöva kultur tillsammans på sina egna villkor (Andreas Lindgren).

Tillgänglighet definieras i denna satsning till stor del på följande sätt: kostnadsfria aktiviteter, inget krav på föranmälan, inget krav på fortsatt deltagande och geografisk närhet. Det handlar om att ge så många barn och unga som möjligt tillfälle att utveckla sin kreativitet och ha möjlighet att delta i kulturlivet med kvalitativa förutsättningar (Karin Karlsson).

Två likadana satsningar inom kultur och idrott

Eftersom beslutet om Drop in-kultur uppkommit genom satsningen på Drop in-idrott finns en naturlig sammankoppling emellan de båda satsningarna. De utvecklas och utförs båda av Kultur- och föreningsstöd och ligger därför varandra nära till hands. På Kultur- och

föreningsstöd ser de anställda främst fördelar med att göra likadana satsningar på kultur- och idrottsområdet, men satsningarna kommer till viss del att skilja sig åt. Konceptet är i grund och botten detsamma, det handlar om att öppna upp rum för att skapa tillgänglighet och förutsättningar för deltagande. Den största fördelen med att följa upp idrottsatsningen med en kultursatsning är att det finns kompentens inom organisationen och att det går att dra nytta av de erfarenheter som redan införskaffats. Något som är viktigt att vara medveten om är dock att mönster för kulturutövande och idrottsutövande kan skilja sig åt, vilket också innebär att satsningarna till viss del behöver skilja sig åt (Amalia Linninger).

Det kan i vissa fall vara enklare att driva Drop in-verksamhet inom idrott eftersom det finns bra hallar med redskap i. På så vis är kan det vara enklare att ha aktiviteter av olika slag. Kanske är det också så att Drop in som form, att det är möjligt att komma och gå lite när man vill under den bestämda tiden, är lättare att applicera på en idrottssatsning eftersom det kan vara lättare att hoppa in i en pågående idrottsaktivitet än i en pågående kulturaktivitet

(självklart beroende på vad det är för typ av aktivitet). När dansen testades som Drop in-idrott var det osäkert ifall det skulle fungera bra, om det skulle vara svårt ifall någon ville komma mitt i passet, men det var inte något stort problem (Andreas Lindgren).

21 inte kommer in. Det är en del av tryggheten som miljön bör erbjuda (Andreas Lindgren). Kultursatsningen kommer till viss del skilja sig från idrottssatsningen när det kommer till ledarskapet. Inom Drop in-idrotten är det förhållandevis flexibelt vilken typ av aktivitet som genomförs under kvällen. Kultursatsningen kommer troligtvis att behöva en större styrning. För att kunna erbjuda kultur av hög kvalité är det troligt att det till exempel kommer att behövas pedagoger av olika slag, vilket sannolikt också kommer att leda till att det blir fler bestämda aktiviteter vid de olika Drop in-tillfällena. En annan förutsättning är att det finns material och verktyg att jobba med (Karin Karlsson).

Andreas Lindgren hoppas på att det ska gå att kombinera Drop in för idrott och kultur. Dels genom att satsa på former av utövande som är gränsöverskridande, som dansen, men att också om möjligt kunna variera utbudet i de öppna hallarna. Inom idrotten finns Idrottsskolan där föreningar kommer under fyra veckor och erbjuder ungdomarna att prova på olika idrotter, Lindgren menar att det skulle vara väldigt bra och intressant om man även kunde testa att föra in kultur i en sådan satsning. Han betonar vikten av att våga prova nya sätt att arbeta på, och även att våga ha kontinuitet i de insatser som görs. Kanske kommer det ingen första gången, men när ordet väl spridit sig kanske det dyker upp fler. Så var det med danssatsningen, vilket är en erfarenhet som är mycket värd vid utvecklandet av kultursatsningen (Andreas Lindgren).

Att organisera utan att begränsa

En utav de stora utmaningarna med att ta vara på människors spontana kulturutövande ligger kanske i att organisera utan att begränsa, i att ta vara på kreativiteten utan att för den sakens skull ta bort just spontaniteten. Enligt Malmö-rapporten är spontankultur det som sker helt på utövarens egna villkor, att det är svårt att genom en kommunal satsning främja den spontana kraften eftersom de kommunala processerna inte är flexibla nog (Arvidsson och Tjäder, 68). Men en organisering behöver kanske inte nödvändigtvis innebära en begränsning. ”Det behövs faktiskt lite ramar för att man ska kunna vara kreativ” säger Amalia Linninger och lyfter fram att viss organisering kan underlätta för utövaren. Att erbjuda en tid och plats där människor har möjlighet att ta del av någon kulturaktivitet på sina egna villkor kan istället för att begränsa faktiskt ge utrymme för att våga prova på nya saker, menar hon (Amalia

22 Det finns såklart en uppenbar paradox i att försöka utveckla en satsning för att organisera spontant kulturutövande. I och med en organisering övergår den totala spontaniteten i något mer kontrollerat och det är något som de som arbetar med satsningen är väl medvetna om. Den totala spontaniteten, menar Karin Karlsson, är något som människor själva tar vara på under sin fritid. Kommunens uppgift handlar om att skapa förutsättningar för mindre bundna aktiviteter, i hopp om att fler ska ha tid och möjlighet att delta (Karin Karlsson).

Drop in-kultur i förhållande till föreningslivet och andra aktörer

I Karlstads kommun finns ett starkt föreningsliv. År 2012 får närmare 100 kulturföreningar stöd från Kultur- och fritidsförvaltningen (”Lista över stödberättigade”)och föreningslivet är involverat i en stor del av det kulturutbud som finns i Karlstads kommun (Karin Karlsson). Arvidsson och Tjäder belyser vad de benämner som en övertro på föreningslivet i Sverige. Den etablerade uppfattningen är enligt dem att ett aktivt föreningsliv stärker demokratin och skapar goda bieffekter, såsom att medlemmarna till exempel utvecklar ”kompetens i

gemensamt beslutsfattande” och får större inflytande. Men kanske är systemet förlegat då föreningslivet inte har ett lika starkt genomslag längre. De menar att människor tror på det demokratiska systemet med organisationer, föreningar och partier i fokus men att alltfler, framförallt unga, väljer att andra sätt att engagera sig på (Arvidsson och Tjäder, 54-55). Arvidsson och Tjäder ser spontankultur som ett komplement till föreningslivet, de betonar vikten av att ta hänsyn till att det är en annan form av kulturutövande och att det är viktigare att satsa på kreativa miljöer än enskilda föreningar (Arvidsson och Tjäder, 43-44).

Karlstads kommun har ett starkt kulturföreningsliv med många olika typer av föreningar (”Lista över stödberättigade”). Karin Karlsson menar dock att kulturföreningslivet i Karlstad har brister när det kommer till aktiviteter för barn och unga. En av förutsättningarna vid utdelning av stöd till föreningar är just verksamhet för barn och unga, men det finns inga krav när det gäller utformningen av sådana aktiviteter. Kommunen förlitar sig mycket på

23 En föreningsbakgrund inom familjen är i många fall är en avgörande faktor för valet att utöva kultur genom en förening (Karin Karlsson samt Arvidsson och Tjäder, 56). Föreningslivet är föränderligt och det är inte längre en självklarhet att kulturutövande sker i sådana former. Kultur i föreningsform är ett utövande som i viss mån kräver något tillbaka, till exempel ett aktivt deltagande vid flera tillfällen, och är därför en form som inte passar alla. Att gå med i en förening kan tyckas skrämmande ifall man inte känner att man har den talang som krävs. Tanken är att Drop in-kulturen ska vara en arena där det är okej att vara nybörjare och okej att bara delta en enda gång, om det är vad som passar. Olika former av Drop in-kultur kan i det läget erbjudas som ett alternativ och på så vis bli ett komplement till föreningslivet (Karin Karlsson). Utöver det finns även en viss förhoppning om samverkan, dels genom att

föreningarna och kommunen kan utbyta erfarenheter och dels genom att möjligheten att prova på något inom Drop in-kulturen kanske kan leda till ett intresse som kan plockas upp i en förening (Amalia Linninger). Inom Drop in-idrotten har en sådan samverkan spelat stor roll. Flera föreningar har vid olika tillfällen varit delaktiga genom att under Drop in-kvällar vara på plats för att erbjuda ungdomarna att få prova på olika aktiviteter, till exempel Parkour. Utöver föreningslivet har även samarbete med andra förvaltningar på kommunen varit aktuellt, till exempel har Vård- och omsorgsförvaltningen varit med i en av hallarna och arbetat för att skapa bättre förutsättningar för funktionshindrades möjlighet att delta. På så vis kan samverkan bidra till ökad möjlighet att skapa tillgänglighet för fler (Andreas Lindgren). En mötesplats som finns tillgänglig för unga i Karlstad är Uno som är ett kulturhus som erbjuder många kulturella aktiviteter av spontan karaktär. På Uno finns stora möjligheter för unga att prova på olika aktiviteter och former av kulturutövande och det sker i så stor

utsträckning som möjligt på ungdomarnas villkor, vilket gör Uno till en viktig aktör i det här sammanhanget. Verksamheten har en målgrupp på 16-25 år (”Om Uno”). Karin Karlsson lyfter fram Uno som en välfungerande arena för ungas spontana kulturutövande.

24

Aktörer, projekt och miljöer – vad ska man satsa på och varför?

I rapporten Laboratorium för Spontankultur lyfter författarna fram tre stora fokuspunkter för spontankultur: aktörer, projekt och miljöer. Aktörer definieras som personer som ägnar sig åt självorganiserad kulturproduktion, i eller utanför ramen för traditionella kulturinstitutioner. Med projekt avses arbeten med att sätta samman mer eller mindre tillfälliga konstellationer för att främja människor spontana kulturutövande och de miljöer som avses är sådana som främjar spontankulturell utveckling, till exempel mötesplatser och scener. Arvidsson och Tjäder menar att dessa tre fokuspunkter utgör det ”spontankulturella råmaterialet”. Stöd kan sättas in till aktörer inom spontankulturell verksamhet, till projekt inom spontankultur eller till att främja framväxt av olika kreativa miljöer, både fysiska och sociala. (Arvidsson och Tjäder, 33-34) En naturlig del av processen när det gäller Drop in-kultur i Karlstad är att utforma vad satsningen ska innefatta, hur det ska utföras och vem som ska vara delaktig i satsningen, ett resonemang kring vad som krävs för spontankulturellt utövande är därför relevant.

I många studier av kreativitet dyker Richard Floridas teorier om den ”kreativa klassen” upp, de omnämns även i Laboratorium för spontankultur. Florida menar att den kreativa klassen innefattar människor som är viktiga för den kreativa industrin som i sin tur är viktiga för städers ekonomiska tillväxt och utveckling (Florida). Dessa teorier har både tillämpats flitigt och möts av en hel del kritik, i Laboratorium för spontankultur lyfts till exempel en kritisk syn på teorierna fram (Arvidsson och Tjäder, 45). I en studie av Drop in-kultur kan Floridas syn på kreativitet dock vara intressant eftersom han bland annat belyser kreativt skapande som social process (Florida, 62). Han lyfter fram mångfald, fysiska miljöer och personer som kan generera idéer som krav för kreativ gemenskap (Florida, 70).

25 prioriterat att skapa kvalitativa förutsättningar för utövandet. Förhoppningen är att kunna erbjuda ett varierat kulturutbud av hög kvalité (Karin Karlsson) som samtidigt erbjuder en givande social situation (Andreas Lindgren), vilket stämmer väl överens med de teorier som Florida lyfter fram angående kreativitet och gemenskap (Florida, 70).

Däremot läggs mindre vikt vid projekt som har en stor roll i Arvidsson och Tjäders

resonemang i Laboratorium för spontankultur och även är det man valt att satsa på i Malmö i och med ”Kulturexpressen”. Motiveringen till valet att inte lägga fokus på projekt är att det redan finns projektstöd att söka och att det därför är viktigare att satsa på andra insatsområden (Karin Karlsson). Det är återigen tydligt att fokus i Karlstads kommuns satsning endast ligger vid barn och unga. För unga finns det möjlighet att söka stöd för kulturprojekt av och för unga hos Uno och kommunens fritidsgårdar (”Ungdomspengar”) och det finns även möjlighet att söka flera stöd och stipendier till kulturprojekt för barn och unga hos Kultur- och

fritidsförvaltningen (”Ungdomsstipendier samt Stöd för barn- och ungdomskulturprojekt”). För vuxna är utbudet av stöd något mer knapert. Det finns projektstöd att söka även för kulturprojekt för alla åldrar, men kriterierna är förhållandevis snäva och ansökningstillfället endast en gång per år (”Kulturstöd/stipendier”).

Efter utredningen i Malmö

Utredningen kring spontankulturen i Malmö resulterade i ett kulturstipendium som infördes av Malmö kulturförvaltning år 2009. Stipendiet kallas för ”Kulturexpressen” och fördelas av institutionen Malmö Kulturstöd ut till olika kulturprojekt. Stipendiet testades en period och är sedan år 2011 ett permanent stipendium (Karin Lei). Stipendiet är ”en snabb slant” på upp till 10 000 kronor som är möjlig att söka för personer som bosatta i Malmö, är över 13 år gamla och har en kreativ idé inom konst- och kulturområdet. Besked om beslut ges redan inom en månad efter ansökning för att möjliggöra spontana konst- och kulturprojekt.

(”Kulturexpressen”). Förutom att projekten ska genomföras i Malmö finns krav på att de ska vara offentliga/publika, innefatta eget skapande samt att det ska vara kreativa arrangemang. Projekt som främjar delaktighet och eget skapande prioriteras (”Kriterier för Kulturexpressen 2011”). Stipendiet har delats ut till flera olika typer av projekt: utställningar, föredrag,

26 I jämförelse med Malmös invånare har personer som är bosatta i Karlstad inte samma

möjlighet att söka bidrag för spontana projekt, men det finns projektstöd att söka även hos Karlstad kommun (Karin Karlsson). Dessa skiljer sig dock från ”Kulturexpressen”. Den avgörande skillnaden är de snabba besluten samt möjligheten till en mer flexibel

ansökningstid. Karlstad kommuns projektstöd går sedan 2012 endast att söka en gång om året (”Kulturstöd/stipendier”) och är därför inte lika lättillgängligt för spontana

kulturarrangemang. Däremot finns det som tidigare nämnts ett antal stipendier och stöd att söka av och för barn och unga i Karlstad, bland annat hos Uno (”Ungdomspengar”). Karin Karlsson belyser att projektstöden fungerar som ett bra komplement till den satsning på Drop in-kultur som är på gång i kommunen och att de båda inte på något sätt kommer att utesluta varandra (Karin Karlsson). Möjligheten att söka stöd för kulturprojekt finns alltså tillgänglig för barn och unga, men ett flexibelt projektstöd för vuxna är i nuläget inte tillgängligt.

Spontankultur för äldre målgrupper

Den planerade satsningen i Karlstad kommer, som tidigare nämnts, att i nuläget riktas åt barn och unga. Men intresset för spontant kulturutövande finns även hos vuxna, det lyftes tydligt fram under de dialogmöten som hölls i kommunen inför skrivandet av den regionala

kulturplanen under hösten 2011. Överst på önskelistan i Karlstad stod ett kulturhus som skulle kunna vara en arena för kulturutövande och en mötesplats för människor i alla åldrar (Rapport

från Kultur- och fritidsförvaltningen, 3) men också som en plats för unga och vuxna att

”inspireras av professionella kulturskapare” (Värmlands kulturplan, 9).

Redan i 1972års kulturutredning kommer frågan om kulturhus upp i diskussionen kring lokaler för kulturverksamhet. Här lyfts utvecklingen emot integrerade kommunala kulturlokaler fram, så som till exempel bibliotekshus som även har rum för musik, teater, utställningar och dylikt (Ny kulturpolitik, 79). I den definitionen av kulturhus platsar

bibliotekshuset i Karlstad väl in. Bibliotekshuset erbjuder utöver stadsbibliotekets utbud även Arenan (biograf och scen), utställningar av olika slag samt café och platser att mötas och samtala på (”Upplev Karlstads utbud”).

För de äldre finns Seniorernas hus som drivs av Karlstads kommun och är ett mycket uppskattat allaktivitetshus som erbjuder aktiviteter både inom kultur och inom idrott.

27 mindre utrymme för ett oberoende kulturutövande. Vuxna mitt i livet förväntas i större

utsträckning skapa sina egna förutsättningar för kulturutövande. Kanske förutsätts det också till viss del att jobb och familj prioriteras, samt att de som vill utöva kultur söker upp det forum som passar dem (Karin Karlsson).

28

3.3 Införandet av den nya kulturpolitiken i Värmland

Den pågående kulturpolitiska utvecklingen i Värmland kretsar i nuläget till stor del kring införandet av samverkansmodellen, regeringens nya modell för fördelning av statliga medel till regional kulturverksamhet. Regionerna runt om i landet har sedan 2009 arbetat med att utforma och införa nya kulturplaner utifrån den nya samverkansmodellen. Alla regionerna har inte samtidigt gått in i samverkansmodellen, utan har delats in i omgångar. Först ut var Skåne, Halland, Gotland, Norrbotten och Västra Götaland. Nu är det dags för Värmland att gå in i modellen och kulturplanen ska lämnas in till Kulturrådet i november i år (”Regional kultursamverkan”). I skrivande stund är Värmlands kulturplan 2013-2015 ute på remiss. Planen har utformats utav Region Värmland i samverkan med kommunerna runt om i

regionen. Dessutom har civilsamhället samt ideella och professionella aktörer i kulturlivet fått säga sitt. På så vis är det många värmlänningar som varit en del av arbetet (”Förslaget till regional kulturplan”). Det finns en förhoppning om att närheten som samverkansmodellen antas skapa i och med att besluten kommer närmare invånarna och aktörerna i länet kommer att bidra till ett större regionalt engagemang för kulturfrågor (Nilsson, 294). Värmland har tidigare gjort ett regionalt utvecklingsprogram, Värmland växer – och känner inga gränser

2009-2013, och en sammanställning av det kulturella utbudet som för nuvarande erbjuds i

regionen, Kulturen i Värmland 2011. De båda har varit en del av underlaget vid utformandet av den regionala kulturplanen (”Förslaget till regional kulturplan”). Region Värmlands roll i att skapa tillgänglighet och deltagande belyses i Kulturen i Värmland 2011 bland annat genom målsättningar som att: ”utveckla kulturlivet mot mer aktivt deltagande för publik och en breddning av basen av utövare” samt ”stärka och utveckla mötesplatser och arenor för olika former av kreativ verksamhet” (Kulturen i Värmland, 8).

Precis som den nationella kulturpolitiken belyser Värmlands regionala kulturplan vikten av kultur i ett dynamiskt samhälle som också är öppet och demokratiskt. Både ett professionellt kulturutbud och goda möjligheter till eget skapande lyfts fram som delar av ett attraktivt kulturliv. En av målsättningar är att ”alla värmlänningar ska kunna möta, uppleva och skapa kultur” (Värmlands kulturplan, 6). Kulturen ses även som en ”kraft och motor” i den

regionala utvecklingen, till exempel genom att bidra till innovation och attraktivitet

29 Tillgänglighet definieras i den regionala kulturplanen på följande sätt: ”Region Värmland ska verka för att det offentligt finansierade regionala kulturlivet når ut till alla invånare, oavsett bostadsort, ålder, kön eller utbildning” (Värmlands kulturplan, 6). Kulturplanen belyser även vikten av att tillgängliggöra kulturlivet för personer med funktionsnedsättningar (Värmlands

kulturplan, 15). Ökat deltagande och fler tillgängliga mötesplatser och arenor är några av de

saker som den nya samverkansmodellen förväntas bidra till (Värmlands kulturplan, 6). Precis som i den nationella kulturpolitiken så uppmärksammas i Värmlands kulturplan vikten av att ta vara på de möjligheter som den digitala utvecklingen erbjuder. Informationsspridning genom webbplatser och sociala medier, digital tillgänglighet, nya forum för skapande och medskapande är bara några av de aspekter som nämns (Värmlands kulturplan, 13-14). När det kommer till barn och unga framhålls även i den regionala kulturplanen alla barn och ungas rätt till möjlighet att delta i kulturlivet som den viktigaste målsättningen. Vikten av att barn och unga får utveckla sina kreativa förmågor lyfts även fram ur ett samhällsperspektiv. Mångfald och hög kvalitét betonas när det gäller utbudet av kultur och det är samtidigt viktigt att ta hänsyn till de förutsättningar som barn och unga har för att utöva kultur. Den regionala kulturpolitiken ska bidra till att utjämna skillnader beroende på till exempel bostadsort eller familjesituation (Värmlands kulturplan, 9). Att öka tillgängligheten genom att skapa

möjlighet för barn och unga med olika bakgrund att delta stämmer väl överens med den ambition som Karlstads kommun har i och med Drop in-kultursatsningen (Karin Karlsson). Drop in-verksamheter var en av de saker som belystes under de kommunala kulturdialogerna. Behovet att ”bedriva ett flexibelt arbete som inkluderar nya grupper och individer” betonades, framförallt för barn och unga men även för vuxna utövare. Samtalen handlade bland annat om lokaler och miljöer som främjar det egna skapandet (Värmlands kulturplan, 9).

30 utformad på detta sätt och det går på så vis att se att Karlstads kommun har uppmärksammat en efterfrågan. Karin Karlsson påpekar att det inte finns någon utarbetad kulturpolitisk strategi i Karlstad, men att barn och unga är ett mycket prioriterat område. Därför är det i första hand barn och unga som man har i åtanke vid utvecklandet av Drop in-kulturen även om det finns en efterfrågan av arenor för spontant kulturutövande även för vuxna vilket ur en kritisk synvinkel kan ses som att välja den enkla vägen ut. Den stora utmaningen är kanske att skapa en gränsöverskridande kvalitativ satsning, utan uppdelning i till exempel åldersgrupper. Det finns en tendens att horisontella mål, som till exempel jämlikhet, främst betonas i satsningar kring barn och unga, trots att den nationella kulturpolitiken strävar efter alla medborgares rätt till kultur. Frågan är om och hur en sådan segregering skulle kunna motverkas.

Att kulturlivet som erbjuds ska vara av hög kvalité betonas på både nationell och lokal nivå. David Karlsson, som bland annat har lyft fram kritik gentemot den senaste kulturutredningen, belyser att det finns en motsättning när det kommer till kvalité i förhållande till bredd. Bör kulturpolitiken i första hand främja det faktum att alla människor får delta eller går ett kvalitativt kulturliv, där professionella utövare prioriteras, före? (Karlsson, 238). Det kan i lika hög grad vara så att bredd och kvalitét stärks och möjliggörs utav varandra. Betoningen kan ligga vid att tillgängliggöra ett uttrycksfullt kulturutövande och främja aktivt deltagande samtidigt som kvalitét uppmärksammas som viktigt för ett dynamiskt kulturliv, bredd och kvalité behöver inte utesluta varandra (Karlsson, 241-242).

Region Värmland och Karlstads kommun har stora visioner om att tillgängliggöra

kulturutbudet för fler och främja deltagande i kulturlivet. I och med införandet av den nya kulturplanen är det dags för realisering och genomförande, så att det blir verklighet och arbetet inte fastnar i planeringsfasen. Detsamma gäller för satsningen på Drop in-kultur i Karlstad, det viktigaste steget är det från planering till faktiskt genomförande, vilket också innefattar att se om satsningens utformning utifrån kulturpolitiska mål även fungerar i

31

4. Diskussion och slutsatser

Det är svårt att svara på vad spontankultur respektive Drop in-kultur är, men det råder inga tvivel om att begreppen inrymmer många olika aspekter. Kreativitet är kanske den allra viktigaste. Att satsa på aktörer, projekt och miljöer som främjar kreativitet kan troligen i slutändan bidra till att fler människor har möjlighet att utveckla sin skapande förmåga. Den digitala utvecklingen har öppnat många dörrar för både produktion och konsumtion av olika former av kultur och den kulturpolitiska utvecklingen har fört med sig en tonvikt vid

tillgänglighet och deltagande för alla Sveriges medborgare. Men kultur har också, som Duelund lägger vikt vid i sin artikel, fått ekonomiska värden i dagens samhälle. Arvidsson och Tjäder lyfter även de fram ett samhällsperspektiv, snarare än ett estetiskt perspektiv. Det visar på ett skifte i kulturpolitiken från fördelningspolitik till samhällsutvecklingspolitik. Min uppfattning är att författarna till Laboratorium för spontankultur till viss del romantiserar bilden av att främja kreativitet där man lever på varandra som i ett stort konstnärskollektiv, genom att till exempel lägga vikt vid kreativa stadsmiljöer utifrån förebilder som Berlin och New York. Jag anser att det till viss del saknas en bild av hur kreativt skapande kan främjas i det vardagliga livet. Fokus är så riktat gentemot en viss typ av människor och en viss typ av miljöer att man missar den ”ordinära” människan trots att spontankultur belyses som ett massfenomen, något som alla människor i olika stor utsträckning utövar. Det är enligt mig samma problem som uppstår kring Floridas ”kreativa klass”. Det kan självfallet vara givande att göra utredningar utifrån olika intressen, det kan till och med ibland kännas nödvändigt att särskilja för att sedan kunna skapa lika villkor för alla. Men det är viktigt att vara medveten om vilka intressen man utgår ifrån. Den svenska kulturpolitiken framhåller alla medborgares lika rätt till kultur, svårigheten ligger kanske i att nå ut till de grupper som inte är den

självklara kreativa grupp som ofta lyfts fram. Frågan är vad som avses med ”alla” och ifall det är möjligt att implementera en kulturpolitik som riktar sig mot hela befolkningen samtidigt. Kulturpolitiken är i många fall även segregerad i till exempel åldersgrupper. En svårighet som uppkommit i jämförelsen av Laboratorium för spontankultur och Karlstads kommuns

32 Eftersom spontankultur och Drop in-kultur är förhållandevis nya fenomen, i alla fall

begreppsmässigt, så anser jag det är viktigt att vara öppen för nya tolkningar. Troligen kommer det att vara lättare att utforma politiska satsningar för spontankultur ifall begreppet blir mer etablerat inom kulturområdet. Drop in-kultur är ett bra område att börja inom, och det kan genom småskaliga satsningar vara möjligt att främja spontant kulturutövande och

kreativitet på ett genomförbart sätt. Jag anser att det bästa med Drop in-kultursatsningen i Karlstad, förutom att fler barn och unga kan få utöva kultur, är att kommunen

uppmärksammar vilka behov som finns i dagsläget. Drop in-satsningar var ett populärt förslag på åtgärd under höstens dialogmöten och jag tror att det är givande för kulturområdet att öka samverkan genom att lyssna på de förslag som kulturlivet och allmänheten bidrar med. Jag tror att det är viktigt att demokratiska samtal också leder fram till något. I just det här fallet, när satsningen bygger på att skapa tillgängliget för fler, tror jag att det är extra viktigt att bemöta allmänhetens önskemål. En efterfrågan som man ännu inte har möjlighet att tillfredsställa är önskan om ett kulturhus. Möjligen är det något som går att jobba för i

framtiden. Tills vidare tror jag att det finns utrymme för att på ett bättre sätt marknadsföra de resurser som redan är befintliga i Karlstad. Som jag till exempel nämnde i min analys har bibliotekshuset god potential som möteplats och det kanske också är möjligt att utveckla huset till ännu mer utav en arena för spontant kulturutövande. Att möta upp en efterfrågan behöver inte bara handla om att skapa nytt utan det kan också ske genom en utveckling av de resurser som redan finns tillgängliga. Bibliotekshuset är dock en plats mitt i centrala Karlstad, vilket väcker en annan fråga som är viktig för Drop in-kulturen. Det läggs stor vikt vid att skapa tillgängliga mötesplatser - men vad avses med tillgängliga platser? Inom idrottssatsningen öppnas idrottshallar upp runt om i hela Karlstad, till exempel i Kronoparken vilket är en stadsdel där många familjer har invandrarbakgrund. Det har varit mycket uppskattat med satsningar som innefattar geografisk närhet, till exempel för att ungdomarna på grund av ekonomiska förutsättningar inte har råd att ta sig in till centrum. Var satsningarna placeras kan vara avgörande för vilka som har chans att delta. Platsen blir på så vis viktig ur flera

33 kanske det blir allt viktigare att skapa tillfälliga spelrum för till exempel kulturutövande, speciellt med tanke på att kulturpolitiken genomgående betonar hur viktigt det är med kultur för ett dynamiskt och demokratiskt samhälle. Det skulle kunna vara givande att på ett mer specifikt sätt undersöka hur det kan vara möjligt att ta vara på alla människors vilja att utöva kultur på ett sätt som gör det möjligt för dem att delta. I Karlstad efterfrågas ett kulturhus, är det alternativet det bästa eller finns det andra vägar att gå? I det ser jag en god möjlighet till fortsatt forskning. En annan vinkel som också skulle vara intressant att närmare studera är utifrån vems intresse som kulturpolitiska beslut och åtgärder formas, utgående ifrån

resonemang av till exempel Jenny Johannisson. Det känns rätt så naturligt att de som utreder någonting lyfter fram det som intresserar dem, frågan är hur undersökningen påverkas och hur avgörande det är för resultaten. Det skulle vara intressant att vidare undersöka huruvida det är aktörernas eller utövarnas behov som övervägande är i fokus när kulturpolitiska beslut fattas och ifall det medför några specifika fördelar och nackdelar ifall en utredning görs utifrån till exempel ett aktörsperspektiv.

Något som ofta kommer i skymundan i det kulturpolitiska arbetet är uppföljning och

utvärdering av effekter och resultat (Viirman och Johannisson, 16). Att utifrån kulturpolitiska mål utforma förslag på åtgärder är förhållandevis lätt, den stora svårigheten ligger i att

konkretisera dem och sedan genomföra dem med goda resultat. Genom utvärdering och uppföljning är det möjligt att se om det finns verklighetsförankring i visionerna eller om de endast förblir just visioner. Satsningen som faktiskt följde utredningen i Malmö

(Kulturexpressen) är i likhet med Drop in-kultursatsningen i Karlstad en småskalig satsning. Det tyder på att även om stora visioner lyfts fram så krävs det ändå att de omstruktureras till en realiserbar form för att kunna genomföras. Karlstads kommun har många faktorer kvar att ta ställning till innan de är framme vid målet. Det läggs vikt vid att satsningen ska finnas på olika platser och bör erbjuda många olika former av kultur, men vilka platser och former blir det sedan i realiteten? Och hur gör man för att skapa tillgänglighet utan att det blir på

bekostnad av kvalitén? Kanske är det som David Karlsson lyfter fram i sin bok: att det ena föder det andra (Karlsson, 241). På så vis blir ett aktivt deltagande viktigt att prioritera. Det är betydelsefullt att poängtera att det inte bara är professionellt kulturutövande som är och ska vara kvalitativt.

Närheten mellan begreppen spontankultur och drop in-kultur går inte att förneka och

34 det är lätt att se att de bakomliggande tankarna liknar varandra även om ambitionerna till viss del skiljer sig åt. Jag anser att båda projekten, var och ett på sitt sätt, uppmärksammar den samhällsutveckling som skett och anammar en kulturpolitik som främjar tillgänglighet och deltagande. Vidare är det såklart även möjligt att diskutera huruvida det är rimligt att jämföra en satsning som den i Karlstads kommun med de visioner som presenteras i Laboratorium för

spontankultur. Att jämföra en kommunal satsning med ett utvecklingsprogram har dock varit

givande eftersom det ger fler infallsvinklar att analysera och på så vis ger ett vidare helhetsperspektiv.

Tillgänglighet och deltagande får stort utrymme i dagens kulturpolitik men det tycks trots det finnas en svårighet att sätta ord på vad som konkret bör åtgärdas för att uppnå målen.

35

5. Sammanfattning

Sedan 60-talet har kulturpolitiken utvecklats och villkoren för utövande och konsumtion av kultur av förändrats. I och med kulturens demokratisering har den förflyttats närmare

medborgarna. Numera finns i det stort utrymme för frågor om tillgänglighet och deltagande i den svenska kulturpolitiken och möjligheter att främja spontant kulturutövande

uppmärksammas. I Karlstads kommun planeras i nuläget en satsning på Drop in-kultur för barn och unga. Satsningen genomförs av Kultur- och fritidsförvaltningen på uppdrag av Kultur- och fritidsnämnden med ambitionen att främja ökad tillgänglighet och deltagande i kulturlivet. Satsningen har bakgrund i en liknande satsning som tidigare genomförts inom idrott i Karlstads kommun. Tanken är att skapa tillgängliga mötesplatser för kulturutövande på ett sätt som gör att barn och unga kan delta på sina egna villkor, oberoende av till exempel uppväxtförhållanden, vilket stämmer väl överens med nationella målsättningar för kultur. Min undersökning har utgångpunkt i en tidigare gjord utredning om spontankulturen i Malmö från 2008, Laboratorium i spontankultur av Adam Arvidsson och Daniel Tjäder, samt Peter Duelunds artikel ”Nordic cultural policies: A critical view” som tar upp den nordiska kulturpolitikens utveckling från 60-talet och framåt. Analysen är baserad på tre kvalitativa intervjuer med nyckelpersoner i Drop in-kultursatsningen i Karlstad. Undersökningen avser att svara på hur det i Karlstads kommun anses att en satsning på Drop in-kultur kan leda till ökat deltagande och tillgänglighet.

I en jämförelse mellan spontankultur utifrån det perspektiv som presenteras i Laboratorium

för spontankultur och Drop in-kultur utifrån Karlstads kommuns satsning går att konstatera att

visionerna som finns i Malmö är något annorlunda då de till exempel berör spontankulturens roll i en hållbar stadsutveckling. Satsningen i Karlstad är en småskalig satsning i jämförelse. Men de båda eftersträvar samma mål: att främja spontant kulturutövande och tillgänglighet. Aktörer, kreativa miljöer och tillfälliga projekt utgör enligt Arvidsson och Tjäder grunden för spontankultur, vilket innebär att de är i fokus för föreslagna satsningar. I Karlstads kommun ligger fokus framförallt vid att skapa kreativa miljöer med kvalitativa förutsättningar, genom att till exempel pedagoger finns på plats. Ett behov av nya former för kulturutövande

uppmärksammats, då det mer traditionella utövandet genom föreningslivet inte passar för alla. Även Arvidsson och Tjäder ser satsningar på spontankultur som ett komplement till

36 I Värmland pågår arbetet med att införa samverkansmodellen i regionen. Den regionala kulturplanen som i skrivande stund är ute på remiss ger även den stort utrymme för

tillgänglighetsfrågor. I planen betonas precis som i den nationella kulturpolitiken vikten av allas lika rätt att delta i kulturlivet.

Varken spontankultur eller Drop in-kultur har ännu blivit etablerade begrepp. Men de båda innefattar aspekter som kreativitet, eget skapande och spontant kulturutövande. Att satsa på aktörer, projekt och miljöer som främjar kreativitet kan troligen bidra till att fler människor har möjlighet att utveckla sina skapande förmågor. Karlstads kommun definierar i Drop in-kultursatsningen tillgänglighet som möjlighet att delta på egna villkor. Satsningen planeras därför innehålla kostnadsfria, geografiskt tillgängliga och tillfälliga aktiviteter, utan krav på anmälan eller fortsatt deltagande. På så vis är det praktiska förutsättningar som är i fokus när det kommer till att skapa möjligheter för barn och unga att utveckla sina kreativa förmågor. Min uppfattning är att det är en bra start på ett arbete för att ge fler möjlighet att utöva kultur. Det finns dock mycket utrymme för vidare arbete, till exempel är möjligheter till spontant kulturutövande för vuxna något som efterfrågas.