10
2. Bakgrund
Följande kapitel innehåller en kortfattad bakgrundsbeskrivning av den kulturpolitiska utveckling som ligger till grund för min analys. Under rubriken Kulturpolitiska mål
presenterar jag de nuvarande kulturpolitiska målen och går in närmare på de områden som jag anser har störst betydelse för satsningar på spontan-/Drop in-kultur.
2.1 Kulturpolitikens utveckling
Peter Duelund delar i sin artikel ”Nordic cultural policies: A critical view” upp den nordiska kulturpolitikens utveckling i fyra olika faser: demokratiseringen av kultur, kulturell
demokratisering, social och ekonomisk instrumentalisering samt ekonomisk och politisk kolonisering (Duelund, 14).
Demokratiseringen av kultur sker under 60-talet och början av 70-talet. Kulturpolitiken skulle under den här tiden i första hand främja känslan av nationell tillhörighet och en gemensam identitet. Kulturen skulle föras närmare folket och finansieringen av konst och kultur blev ett sätt för politikerna att influera folket till att ta del av ”rätt” kultur. Den rådande inställningen var att folket behövde räddas från den skadliga kommersiella kulturen och därför behövde upplysas (Duelund, 14-15).
Runt 1975 sker ett skifte i kulturpolitiken. Demokratiseringen av kulturen övergår i kulturell demokratisering, vilket inbegriper en vidare tolkning av vad kulturpolitiken bör innefatta. Duelund lyfter fram amatörkultur, lokala kulturinitiativ och deltagande som exempel på vad som nu fick mer rum i kulturpolitiken. Lokala och regionala krafter fick en större roll i och med att staten ville dela ansvaret om kulturinstitutionerna och det lokala som tidigare åsidosatts för den nationella gemenskapen fick nu mer utrymme. Statens stöd gentemot finkulturen fortgick men klyftan mellan finkultur och kommersiell kultur minskade något. (Duelund 15-16)
Under de följande två faserna som Duelund beskriver i sin artikel: social och ekonomisk instrumentalisering samt ekonomisk och politisk kolonisering, utvecklas kulturpolitiken till att innefatta mer ekonomiska intressen. Till exempel blir kulturindustrier och kreativa näringar en del av strävan mot att försöka minska den rådande arbetslösheten. Kulturpolitiken involveras alltså i andra intresseområden, både ekonomiska och politiska (Duelund, 16-18).
11 Konstnärlig frihet och lika möjlighet för alla att ta del av kulturen är viktigt för välfärden (Duelund, 12) och därför var det främsta intresset i utformningen av kulturpolitiken efter andra världskriget att främja mångfald och värna om den konstnärliga friheten (Duelund, 18). I och med den demokratisering som skedde kom kulturen närmare medborgarna, men sedan slutet av 80-talet spelar alltså ekonomiska intressen en större roll i kulturpolitiken. Duelund menar att den kulturpolitiska inriktningen har förändrats, utbildningssyftet och estetiska värden har åsidosatts för ekonomiska målsättningar (Duelund, 18).
Informationssamhället vi lever i idag har andra förutsättningar för kultur än vad
industrisamhället erbjöd. I industrisamhället sågs kultur som något som kulturinstitutionerna producerade och som allmänheten sedan konsumerade. Men sedan andra världskriget har det uppkommit andra former av kulturproduktion även utanför etablerade kulturinstitutioner (Arvidsson och Tjäder, 17). Samhällsutvecklingen under de senaste åren innefattar flera tendenser som påverkar kulturpolitiken. I den senaste kulturutredningen (SOU 2009:16) omnämns bland annat globalisering, kulturell mångfald och den digitala utvecklingen som sådana tendenser (Tid för kultur, 16). Den digitala utvecklingen har gått fort under de senaste åren. Vid mitten av 90-talet då den förra kulturutredningen genomfördes hade till exempel endast ett fåtal personer tillgång till internet hemma, men under år 2007 hade siffran stigit till 84 procent av befolkningen (Tid för kultur, 13). Den digitalisering som skett har medfört nya möjligheter till spontant kulturutövande. Tekniken i dagens samhälle för med sig nya villkor som underlättar för egen kulturproduktion och också gör det möjligt att skapa nya former för utövande (Arvidsson och Tjäder, 18-19). Den digitala utvecklingen har även till viss del bidragit till förändrade beteende- och konsumtionsmönster, kanske framförallt hos barn och unga. I Tid för kultur belyses vikten av att vara medveten om sådana förändringar vid utformningen av kultursatsningar (Tid för Kultur, 20). Utöver nya former av kulturutövande kan den digitala utvecklingen även underlätta för traditionella former av utövande, till exempel ger Internet nästintill obegränsad tillgång till böcker, filmer, musik med mera (Tid
för kultur, 14). Det bidrar till en ökad tillgänglighet, samtidigt som det är svårt att säga hur det
påverkar svenskarnas kulturvanor i stort. Kulturvanestatistisken från 2009 påvisar dock ett fortsatt högt deltagande i kulturaktiviteter (Tid för kultur, 13).
Redan under 70-talet dyker som tidigare nämnt idéer om deltagande upp i de nordiska ländernas kulturpolitik (Duelund, 16). I kulturpropositionen Tid för kultur betonas vikten av allas lika rätt till möjlighet att delta i kulturlivet. Regeringen lyfter även fram en önskan om
12 att föra ”kulturen närmare medborgarna” (Tid för kultur, 32). En av de åtgärder som
regeringen påbörjade i samband med det nya kulturpolitiska programmet är införandet av en ny modell för fördelningen av statliga medel till regional verksamhet. Modellen bygger på att regionerna själva ska utforma en kulturplan med förslag på fördelning av statliga medel i regionen under en treårsperiod och på så vis i större utsträckning kunna påverka vart pengarna placeras. Kulturplanen utformas i samspel med kommunerna i regionen och representanter från kulturlivet och civilsamhället (Spela samman, 12). Tanken är att det ska bidra till ökad samverkan samt att beslut om den regionala kulturen ska flyttas närmare de som bor och verkar i regionen (Värmlands kulturplan, 5).
Tillgängliget och deltagande har diskuterats i den svenska kulturpolitiken ända sedan 70-talet. Redan i kulturutredningen Ny kulturpolitik från 1972 lyfts frågan fram i en av
målformuleringarna. Målet för gemenskap och aktivitet formulerades på följande sätt: ”De kulturpolitiska åtgärderna skall utformas så att de kan förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet” (Ny
kulturpolitik, 32). I dagens kulturpolitik får tillgänglighet och deltagande stort utrymme och
frågorna berörs vid flera sammanhang i Tid för kultur. Alla anses ha lika rätt till möjligheten att utöva kultur och det läggs vikt vid att ingen ska ”känna sig utestängd från kulturlivet, eller inte inbjuden att delta och påverka, på grund av social, religiös eller etnisk bakgrund” (Tid för
kultur, 29). Alla svenska medborgare ska ha möjlighet att delta i och uppleva kultur i olika
former (Tid för kultur, 16) Här spelar även socioekonomiska förutsättningar in. Socioekonomiska förutsättningar har stor betydelse för svenskarnas kulturvanor och
Kulturrådet lyfter fram vikten av att belysa sociala skillnader i ett demokratiskt samhälle (Nya
Kulturvanor, 125). Utvecklingen gentemot att föra kulturen närmare folket är högst relevant
när man talar om spontant kulturutövande och Drop in-kultur. Att skapa tillgänglighet för alla medborgare inrymmer många aspekter, socioekonomiska förutsättningar är ett exempel på vad som har stor betydelse för utvecklingen av Drop in-kultur.
13
2.2 Kulturpolitiska mål
Sedan år 1972 har det gjorts tre kulturutredningar för att utforma Sveriges kulturpolitiska mål. Den senaste gjordes i slutet av 2000-talet och år 2009 presenterades nya nationella mål för den svenska kulturpolitiken i regeringens proposition Tid för Kultur (Prop. 2009/10:3):
Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.
För att uppnå målen ska kulturpolitiken:
främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor
främja kvalitet och konstnärlig förnyelse
främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas
främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan
särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur (Tid för kultur, 26)
Kreativitet och eget skapande
I Tid för kultur läggs det i flera sammanhang vikt vid kreativitetens betydelse för samhället. Kreativitet och förmåga till nytänkande ligger till grund för vad som i propositionen benämns som ett ”dynamiskt samhälle” och bör därför tas väl tillvara (Tid för kultur, 29). Eget
skapande är en viktig del av detta. Tillgång till möjligheter för eget skapande i hela landet lyfts därför fram som en av de kulturpolitiska målsättningarna (Tid för kultur, 21). Arvidsson och Tjäder menar att kreativitet idag har blivit ett ”massfenomen”. Det är inte längre en viss grupp människor som skapar kultur medan resten står som åskådare, utan det är något som alla sysslar med i varierande stor utsträckning. Det har gett upphov för medier som till exempel MySpace och YouTube där människor kan dela med sig av sina ”kreativa
produkter” (Arvidsson och Tjäder, 20). Den tekniska utvecklingen erbjuder många nya möjligheter till kreativitet och eget skapande. Vilket är något som också måste finnas i åtanke vid utformningen av kulturpolitiska satsningar (Tid för kultur, 14-15).
14 Många svenskar ägnar sig åt aktiviteter inom eget skapande, som till exempel dans, körsång och skrivande (Tid för kultur, 16). Kulturutredningen lyfter fram att alla ska ges chansen att ”fritt utveckla sina skapande förmågor” (Nilsson, 293). På så vis blir kreativitet och eget skapande en fråga om tillgänglighet och allas lika rätt till deltagande.
Tillgänglighet och deltagande
I kulturpropositionen Tid för kultur läggs som tidigare nämnt stor vikt vid tillgänglighet och deltagande. Att alla människor ska ha lika stor möjlighet att delta i kulturlivet är en av de faktorer som är av hög prioritet i det kulturpolitiska programmet (Tid för kultur, 26).
Tillgänglighet och deltagande lyfts fram i flera olika sammanhang. Definitionen av begreppen varierar något beroende på kontext men allas lika rätt att delta är genomgående i fokus. Möjligheten att uppleva och delta i många olika former av kultur ska ges till alla som bor i Sverige (Tid för kultur, 16). Svenskarnas kulturvanor skiljer sig åt på grund av etniska, kulturella eller religiösa identiteter. Mångfald är därför en viktig faktor i frågor om
tillgänglighet och deltagande. Alla medborgare ska få känna sig välkomna att delta och bidra till kulturlivet på lika villkor och det bör kulturpolitiken verka för. Inte heller ålder, kön, sexuell läggning eller funktionshinder bör hindra någon från att kunna delta i kulturlivet (Tid
för kultur, 23). I senaste kulturutredningen betonades vikten av att ”främja öppna
gemenskaper och arenor tillgängliga för var och en” (Tid för kultur, 26) och på så vis belyses även gemenskap som en betydelsefull del av kulturlivet.
Den digitala utvecklingen har genererat större tillgänglighet på flera sätt, bland annat genom att Internet vidgat kulturutbudet samt skapat nya möjligheter till deltagande och eget
skapande. Men utöver det har tekniken även gjort det lättare att tillgängligöra en större del av kulturutbudet för personer med synskador och/eller hörselskador (Tid för kultur, 14-15).
Barn och ungas rätt till kultur
Alla barn och unga ska ha rätt att utöva kultur. Kultur och kreativitet kan hjälpa barn och unga att utveckla sin förmåga att tänka självständigt och samtidigt bevara sin fantasifullhet. Att få uppleva och utöva kultur i unga år kan lägga en god grund för kreativt tänkande i framtiden, vilket också enligt propositionen är mycket värt ur ett samhällsperspektiv. Kulturutövande
15 kan också erbjuda gemenskap (Tid för kultur, 32). Kommunerna runt om i landet har ansvar för att erbjuda stimulerande miljöer och ett brett kulturutbud för barn och unga genom till exempel kulturskolor och bibliotek. På sådana platser kan barn och unga få möjlighet att utveckla sina kreativa förmågor (Tid för kultur, 22). Men det är också viktigt att barn har tillgång till kultur och möjlighet till kreativt skapande såväl i skolan som på fritiden, det sker till exempel genom regeringens satsning ”Skapande skola” (Tid för kultur, 16).
Den digitala utvecklingen har som tidigare nämnt betydelse för hur barn och unga tar del av kultur i dagens samhälle (Tid för kultur, 20) men man ser även ett fortsatt högt deltagande i traditionella former av kulturutövande. Barn och unga är prioriterad grupp och det finns ett stort kulturutbud för denna målgrupp. Det är dock viktigt att belysa befintliga skillnader som kan bero på till exempel ålder, bostadsort eller uppväxtförhållanden. Det är viktigt att alla barn och unga får chansen att ta del av kulturlivet samt att kulturpolitikens utformning gör det möjligt att ta vara på kunskaper, värderingar och kulturyttringar även från barn och unga (Tid
för kultur, 15-16). Eftersom barn och unga ofta är beroende av vuxna och har svårt att påverka
sin uppväxtmiljö är det viktigt att samhället och vuxenvärlden tar ansvar för att ge alla en likvärdig chans att utöva kultur och ta vara på sina kreativa förmågor. Det är en av de främsta anledningarna till att barn och ungas rätt till kultur är ett prioriterat område inom
kulturpolitiken. Alla barn och unga i Sverige ska få möjligheten till ett rikt kulturliv präglat av mångfald och hög kvalité (Tid för kultur, 31-32).
16
3. Analys
I följande kapitel presenteras min analys som innehåller: en jämförelse mellan spontankultur utifrån den definition som presenteras i Laboratorium för spontankultur och Drop in-kultur i Karlstad, en studie av utformningen och avsikten med Drop in-kultursatsningen i Karlstad kommun samt en översikt av den samtida kulturpolitiska utvecklingen i Värmland.
3.1 Spontankultur och Drop in-kultur – samma sak?
Som tidigare nämnts så finns det inte några förankrade begreppsförklaringar varken för spontankultur eller för Drop in-kultur, utöver att båda handlar om spontant kulturutövande. Arvidsson och Tjäder lägger fram spontankultur som ett massfenomen som alla olika typer av människor har i sin vardag. De menar att i stort sätt alla i någon utsträckning ägnar sig åt ”självorganiserad kulturell produktion”, främst till följd av den tekniska utvecklingen och de möjligheter som den medför (Arvidsson och Tjäder, 32) och att det på sätt och vis har en existentiell betydelse. Att skapa kultur är ett sätt att skapa meningsfullhet och gemenskap i ett samhälle som ständigt är i rörelse (Arvidsson och Tjäder, 19-20).
Spontankultur kan även ses som en transduktiv process, det vill säga baserad på projekt och tillfälliga konstellationer (Arvidsson och Tjäder, 32). Begreppet transduktion som det tolkas i utredningen innefattar föreställningen om att kulturella uttryck är föränderliga och kan omvandlas samt utvecklas till nya uttryck. På så vis beskriver det en flyktigare form än ordet produktion som hänvisar till att processen resulterar i en beständig slutprodukt (Arvidsson och Tjäder, 25). En följd av en sådan föränderlig form är ett ständigt behov av nya sociala
relationer. Den samvaro och gemenskap som bringas till liv kan bidra till ”civilt deltagande” och på så vis ha en politisk potential ur ett samhällsperspektiv (Arvidsson och Tjäder, 32-33). I den kvalitativa delen av Laboratorium för spontankultur betonas miljöer som är gynnsamma för kreativitet. De menar att spontankultur skapas där kreativa människor och olika typer av kulturskapare ”verkar och lever sina liv nära inpå varandra”, till exempel i stadsdelen
Möllevången i Malmö. De jämför miljöer i Malmö med miljöer i städer som Berlin och New York (Arvidsson och Tjäder, 26-27 samt 38). Ett sådant resonemang är inte riktigt
applicerbart på en mindre stad som Karlstad där främjandet av kreativa miljöer snarare
handlar om att skapa kreativa rum och mötesplatser. Men det är å andra sidan även möjligt att ifrågasätta hur jämförbar Malmö stad är med städer som Berlin och New York. En viss återspegling av författarnas egna intressen och förhoppningar är märkbar i resonemanget.
17 I Laboratorium för spontankultur illustreras spontankultur utifrån ett brett perspektiv som inbegriper betydelse även för till exempel hållbar utveckling i Malmö stad (Arvidsson och Tjäder, 51) men författarna lyfter även fram ett smalare perspektiv där spontankultur kan förstås som det ”icke-organiserade eller självorganiserade kulturlivet som sker utan det offentligas ekonomiska stöd, det vill säga utanför det etablerade kulturlivet” (Arvidsson och Tjäder, 36). Detta snävare perspektiv av spontankultur överensstämmer väl med den
uppfattning av spontankultur som ligger till grund för Drop in-kultursatsningen i Karlstads kommun. Spontankultur används för att benämna det fria spontana kulturutövandet som sker utan organisering från kommunen och andra offentliga aktörer, medan Drop in-kultur avser något mer organiserat. Ur arbetssynpunkt på kommunen skiljer sig begreppen åt utifrån de benämningar som tidigare använts på idrottssidan, spontanidrotten handlar om att till exempel sätta upp en basketkorg så att det spontana idrottandet sedan kan fortgå utan organisering medan Drop in-satsningen innefattar ett mer uppstyrt skapande av aktiviteter och
mötesplatser. Man har valt att använda begreppen på samma sätt inom kultursatsningen. Den definition av Drop in-kultur som Karlstads kommuns verksamhet utgår ifrån i utvecklingen av Drop in-kultursatsningen handlar övergripande om att skapa förutsättningar för öppna
mötesplatser där det är möjligt för barn och unga att delta i kulturlivet. Tanken är att
benämningen Drop in ska återspegla att det gäller aktiviteter av tillfällig karaktär och att det är möjligt att delta utifrån sina egna villkor (Karin Karlsson).
En viktig skillnad att lyfta fram är att Drop in-kultursatsningen i Karlstad riktas och utformas för barn och unga, medan urvalsgruppen för den kvantitativa delen av undersökningen i Malmö åldersmässigt sträcker sig från 15 och upp till 96 år. Medianåldern i undersökningen är däremot endast 27 år (Arvidsson och Tjäder, 21). Det har förstås betydelse för resultatet och utformningen av de åtgärder som föreslås. Arvidsson och Tjäder lyfter fram spontankultur som något som kan bidra till framsteg för: ”hållbar kulturell utveckling, den kreativa
ekonomin samt det aktiva medborgarskapet”, som en framtidsvision för Malmö. Drop in-kulturen i Karlstads kommun är i jämförelse en mer småskalig satsning som fokuserar på ökad tillgänglighet och möjlighet till kulturellt deltagande för fler personer. Likheten mellan de båda projekten är önskan om att ta vara på människors kreativa förmågor och uppmuntra spontant kulturutövande. Aktörer och miljöer diskuteras i både Malmö och Karlstad och det går hos båda att härleda en genomgående förhoppning om ökat deltagande.
18
3.2 Drop in-kultur i Karlstad
Traditionellt sett har föreningsliv varit ett vanligt förekommande sätt att utöva kultur i Karlstad kommun. Men det är en form av kulturutövande som inte passar alla. På senare tid har kommunen uppmärksammat detta och därför börjat planera en satsning på vad de kallar för Drop in-kultur, ett mindre bundet sätt att delta i kulturlivet. Idén om satsningen uppkom i samband med att en satsning på Drop in-idrott genomfördes i kommunen. Att inspiration till ett politiskt förslag om en kultursatsning kom från idrottssidan är naturligt då Karlstad kommun har en gemensam nämnd för kultur och fritid. Kultur- och fritidsförvaltningens verksamhet Kultur- och föreningsstöd är de som fått i uppdrag att planera och utforma Drop in-kultursatsningen i Karlstad (Karin Karlsson).
Bakgrund
År 2011 tog Kultur- och fritidsnämnden i Karlstads kommun beslut om att förstärka spontanidrotten i Karlstad. I samband med det beslutet uppkom ett politiskt förslag om att utreda möjligheter att göra en liknande satsning på kulturområdet (Protokoll KFN). Den som i första hand är ansvarig för spontanidrotten i Karlstads kommun är Andreas Lindgren som jobbar som fritidskonsult på Kultur- och föreningsstöd. Satsningen på
spontanidrott innebär att kommunen försöker underlätta för bosatta i Karlstad att utöva idrott på ett mer spontant sätt, till exempel genom att sätta upp fotbollsmål och dylikt. En annan del av satsningen är projektet ”Drop in-idrott” som handlar om att öppna upp idrottshallar på olika ställen i stan för att ungdomar ska kunna komma och idrotta på sina egna villkor.
Projektet drog i gång för cirka två år sen och handlar till stor del om att skapa samlingsplatser och goda sociala miljöer för ungdomar och ge dem möjlighet att utöva idrott utan krav. Drop in-satsningen bygger på att idrottshallen är öppen några timmar och under den tiden får man komma och gå som man själv vill. Det finns ledare på plats och olika aktiviteter är möjliga. Hallarna hålls öppna under helgkvällar, framförallt för att erbjuda ungdomar idrott som alternativ aktivitet, för att undvika de är ute på stan. Förhoppningen är att satsningen på så vis kan förebygga problem som ungdomarna annars skulle kunna hamna i under helgkvällarna. Främsta målgruppen är därför ungdomar i tonåren, även om satsningen finns till för alla barn och unga i Karlstad. För att satsningen ska vara tillgänglig för många så har idrottshallar på olika platser öppnats upp vid olika tillfällen.
19 Drop in-idrotten har lockat många besökare och har fungerat bra. Besökarna har till stor del bestått av killar, så därför har en utmaning blivit att locka fler tjejer till att vilja delta. Därmed har dans tillkommit i satsningen. Till en början verkade intresset svalt, men efter några gånger kom det cirka ett tjugotal deltagare för att dansa. Satsningen på dans har varit mycket
uppskattad och kommer därför troligen att återkomma i höst. Eftersom dans är en aktivitet som rör sig i gränslandet mellan kultur- och idrottsområdet är det lite utav en början på