Kvinnokonventionens status i Norden En aktiv kamp för jämställdhet

(1)

En aktiv kamp för jämställdhet

Isabelle Byberg

Rättsvetenskap, kandidat 2021

Luleå tekniska universitet

Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle

(2)

Innehållsförteckning

Sammanfattning ... 3

1. Introduktion ... 1

1.1 Syfte ... 1

1.2 Metod och material ... 1

1.3 Disposition ... 2

2. Bakgrund ... 3

2.1 Folkrätt ... 3

2.1.1 Monism och dualism ... 3

2.2 FN:s kvinnokommission... 4

2.3 Internationella kvinnokonventionen... 4

2.4 FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor ... 4

3. Sverige och kvinnokonventionen ... 6

3.1 Ratificering... 6

3.2 Löneskillnad och diskriminerande reklam ... 6

3.3 Våld mot kvinnor... 7

3.3.1 Prostitution ... 9

3.3.2 Införda åtgärder enligt senaste rapportering ... 9

4. Finland och kvinnokonventionen ... 10

5. Norge och kvinnokonventionen ... 13

6. Danmark och kvinnokonventionen ... 17

(3)

7. Analys och diskussion ... 21

Källor och litteratur ... 23

(4)

Sammanfattning

Denna uppsats har behandlat den internationella kvinnokonventionen. Syftet med detta arbete har varit att undersöka hur de fyra grannländerna Sverige, Finland, Norge och Danmark har implementerat konventionen genom att betrakta de åtgärder som vidtagits. Uppsatsen har även bringat klarhet i skillnader och likheter mellan dessa länder och ett särskilt fokus har legat på några utvalda områden. Dessa är löneskillnader mellan män och kvinnor, diskriminerande reklam, prostitution och våld mot kvinnor. Den rättsvetenskapliga metoden har använts för att redogöra för detta men även komparativ metod då olika rättssystem har jämförts. Resultatet av denna undersökning har påvisat att länderna är lika i många anseenden beträffande hur de implementerat konventionen. Även skillnader har noterats, bl.a. angående lagstiftning.

(5)

1

1. Introduktion

Diskriminering av kvinnor förekommer över hela världen och i vissa länder kränks kvinnors grundläggande rättigheter i stor omfattning. Under större delen av människans historia har män haft en överlägsen status i förhållande till kvinnor. Dock började förändringar ske under 1900- talet då åtgärder för att främja kvinnors rättigheter började tas. Internationella konventioner för mänskliga rättigheter introducerades vilket medförde en förändring för det politiska och rätts- liga klimatet. 1979 antogs Förenta nationernas (FN:s) internationella kvinnokonvention, the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (CEDAW).¹ Kvinnokonventionen är en av FN:s grundläggande konventioner för mänskliga rättigheter vars syfte är att uppnå jämställdhet mellan könen genom att avskaffa all diskriminering av kvinnor.

Då det förekommer en frånvaro av ett globalt avtal som uttryckligen förbjuder våld mot kvinnor så har CEDAW gradvis utvecklats till det viktigaste instrumentet på detta område.² Det våld män riktar mot kvinnor grundar sig ofta i fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning. Detta våld är inte bara ett hinder för den enskilda kvinnans trygghet utan även ett hinder i arbetet för att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor.³

1.1 Syfte

Syftet med denna uppsats är att utreda och jämföra hur de nordiska länderna (Sverige, Finland, Norge och Danmark) implementerat kvinnokonventionen i landets rättssystem och vilka andra åtgärder som vidtagits. Uppsatsen kommer uppmärksamma både skillnader och likheter mellan de utvalda länderna, med speciellt fokus på löneskillnader mellan män och kvinnor, könsdis- kriminerande reklam, prostitution och våld mot kvinnor. I syftet ingår att visa vilka åtgärder och utredningar som skett över tid för att säkerställa att respektive stat uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. Utgångspunkten för undersökningen är kvinnokonventionens målsättning som är att eliminera alla former av diskriminering av kvinnor och på så sätt garantera att kvinnor har samma grundläggande rättigheter som män.

1.2 Metod och material

Uppsatsens syfte uppfylls med hjälp av den juridiska metoden⁴. Komparativ metod⁵ har även använts eftersom olika juridiska system har jämförts, främst på ett övergripande plan för att utreda på vilket sätt de fyra länderna har implementerat kvinnokonventionens åtaganden. I denna del nyttjas främst folkrättsliga dokument (rapporter till CEDAW-kommittén), men även nationell lagstiftning, lagförarbeten, relevant litteratur och ett fåtal Internetkällor.

Det huvudsakliga material som använts i uppsatsen är de rapporter konventionsstaterna skickar in till CEDAW-kommittén. Dessa rapporter spänner sig från 1980-talet då respektive land ratificerade konventionen fram till 2019–2020, med undantag för Norges senaste rapport som är från 2016. Nationell lagstiftning och utredningsarbeten har använts i mindre utsträckning. För den komparativa metoden gällande finsk, norsk och dansk lagtext har nationella databaser an- vänts såsom lovdata.no, finlex.fi och danskelove.dk. Hänvisning till utländsk lag görs på det sätt som är gängse i respektive land.

1 Hellum, A. & Sinding Aasen, H. Women’s Human Rights, e-bok, s. 21.

2 Vaigé, “Violence against women under international law: a shift towards normativity desperately needed?”, s.

192.

3 Prop. 1997/98:55 s. 21.

4 Wahlgren, “Automatiserade juridiska beslut” s. 404-405.

5 Valguarnera, “Komparativ juridisk metod”, s. 143-144.

(6)

2

1.3 Disposition

Under kapitel 2 beskrivs kort bakgrunden för folkrätt och FN. Sedan redogörs bakgrunden för FN:s kvinnokommission, kvinnokonventionen samt kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor. Kapitel 3–6 behandlar de nordiska länderna (Sverige, Finland, Norge och Dan- mark) beträffande ratificering av konventionen och vilka åtgärder länderna vidtagit för att uppfylla sina konventionsåtaganden. Den utredande delen av uppsatsen utgår från hur situationen såg ut vid 1980–90-tal och spårar ändringar framåt i tiden för att ge kännedom om hur situationen ändrats över tiden. Kapitel 7 innehåller en analys och diskussion där likheter och skillnader mellan länderna redogörs och sammanfattas.

(7)

3

2. Bakgrund

2.1 Folkrätt

Folkrätten är en internationell rättsordning, som behandlar förhållandet mellan stater och internationella organisationer. Folkrätten bygger på sedvanerätt och mellanstatliga avtal som kallas traktater.⁶ Traktaträtten behandlar avtal på folkrättslig nivå. Traktat är en samlingsterm för olika typer av internationella avtal och överenskommelser såsom konventioner, protokoll, stadgor etc. Bundenhet uppnås på två sätt, för traktater av mindre vikt sker det oftast genom underteck- nande medan för traktater av de viktigare slaget uppnås bundenhet efter ratifikation eller liknande.⁷

FN är en organisation vars främsta uppdrag är att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

FN ska även verka för utveckling av förbindelser mellan staterna, samverkan för lösning av internationella problem samt främja mänskliga rättigheter. Sverige gick med i FN 19 november 1946, drygt ett år efter att stadgan trätt i kraft 24 oktober 1945.⁸ Organisationen bygger på frivillighet, stater har således rätt att välja att antingen gå med i FN eller inte. Antalet medlemsstater är 193.⁹

2.1.1 Monism och dualism

Det finns två sätt att se på förhållandet mellan internationell och nationell rätt och dessa är monism och dualism. Monism är av en naturrättslig karaktär och enligt detta synsätt anser man att traktater är jämställda med statens egna lagar. Detta medför att folkrättsliga traktater direkt kan tillämpas i domstolar. Således utgör internationella avtal och nationella lagar samma rätts- system.¹⁰ Dualism är monismens motsats och enligt detta synsätt är folkrätt och nationell rätt två skilda rättssystem. De två rättssystemen existerar således parallellt och separat, inget är av större betydelse än det andra.¹¹ Traktater kan dock kräva ett specifikt innehåll av nationell rätt.

När det kommer till konventioner om mänskliga rättigheter har stater en skyldighet att respek- tera en viss standard som kan behöva stöd i nationell rätt. Dock innebär detta inte ett krav på lagbestämmelser.¹² De skandinaviska länderna brukar beskrivas som dualistiska stater.¹³ För dualistiska länder finns det olika metoder för införlivande av konventioner i den nationella rätten. Inkorporering är en metod som innebär att konventionens originaltext blir gällande lag.

Detta medför att den ska tillämpas av domstolar och myndigheter som vilken annan lagstiftning.

Transformering innebär att konventionen görs om till nationell författning, antingen helt eller delvis. I vissa fall kan den nationella rätten behövas omarbetas, exempelvis om den i någon mån strider mot konventionen eller helt saknar regler som motsvarar de som finns i konvent- ionen. Konstaterande av normharmoni inträffar när en stat bedömer att den nationella rätten överensstämmer med konventionen och att det således inte behöver vidtas några lagstiftnings- åtgärder.¹⁴

6 Bring, O. Mahmoudi, S. Wrange, P. Sverige och folkrätten, s. 15-16.

7 Ibid., s. 43-44.

8 Salander, H. Detta är FN, s. 12-13.

9 Bernhard Gareis, S. The United Nations, An introduction, s. 1.

10 Bring, O. Mahmoudi, S. Wrange, P. Sverige och folkrätten, s. 55-56.

11 Ibid., s. 57.

12 Ibid., s. 59.

13 SOU 2010:70 s. 129.

14 Ibid., s. 129-130.

(8)

4

2.2 FN:s kvinnokommission

FN:s kvinnokommission, Commission on the Statues of Women (CSW), etablerades 1947 med syfte att arbeta för kvinnors rättigheter och förändring av diskriminerande lagstiftning. Detta var startskottet för ett antal tidiga internationella konventioner med syfte att stärka kvinnors rättigheter som CSW koordinerat.¹⁵ 1954 trädde FN-konventionen om kvinnans politiska rät- tigheter, Convention on the Political Rights of Women, i kraft vars syfte är att skydda kvinnors politiska rättigheter. Enligt artikel 1 i konventionen ska kvinnor vara berättigade till att rösta i alla val på lika villkor som män. Senare antogs ytterligare två konventioner; FN-konventionen om gifta kvinnors medborgarskap, Convention on the Nationality of Married Women, (1957) och FN-konventionen om samtycke till minimiålder för samt registrering av äktenskap, Con- vention on Consent to Marriage, Minimum Age for Marriage and Registration of Marriages, (1962). Syftet med den förstnämnda konventionen är att skydda gifta kvinnors medborgarskap, exempelvis i fall hennes äktenskap avslutas. Den andra konventionens syfte är att stärka kvinnors rättigheter i äktenskap, både gällande samtycke och minimiålder enligt artikel 1 och 2.

2.3 Internationella kvinnokonventionen

FN:s kvinnokommission tog 1972 initiativet till en utveckling av en bred konvention med syftet att avskaffa all diskriminering av kvinnor.¹⁶ Kvinnokonventionen antogs 18 december 1979 av FN:s generalförsamling och trädde i kraft nästan två år senare, 1981. Under de första 10 åren hade uppemot 100 stater antagit konventionen. Konventionen innehåller 30 artiklar varav de första 16 anger rättigheter samt definitioner. De första 16 artiklarna behandlar bl.a. prostitution, diskriminering av kvinnor i politiska och offentliga liv samt på arbetsmarknaden osv. Artikel 17–30 anger kommitténs mandat samt förvaltning av konventionen. Alla artiklar grundar sig i samma mål, att avskaffa all diskriminering av kvinnor. De ska således åtnjuta samma rättigheter och möjligheter som män. Den internationella kvinnokonventionen har antagits av 189 stater.¹⁷ Artikel 1 i kvinnokonventionen ger en definition av uttrycket “diskriminering av kvinnor”. En- ligt denna innebär det här inskränkning eller undantag på grund av kön vars följd eller syfte begränsar erkännandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Ytterligare artiklar som är relevanta för detta arbete är artikel 6 och 11. Enligt artikel 6 ska konventionsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa utnyttjande av kvinnoprostitution och handel av kvin- nor. Artikel 11 d) behandlar avskaffande av diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden och anger att konventionsstaterna ska säkerställa rätten till lika lön för män och kvinnor. Det finns ingen artikel i konventionen som uttryckligen förbjuder våld mot kvinnor eller nämner diskriminerande reklam, dock ingår detta i konventionens syfte då det innebär diskriminering av kvinnor.

2.4 FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor

Staters implementering av kvinnokonventionen övervakas av en granskningskommitté; Com- mittee on the Elimination of All forms of Discrimination against Women (CEDAW-kommittén).

Artikel 17 i kvinnokonventionen behandlar CEDAW-kommitténs arbete och enligt denna artikel ska kommittén granska rapporter som konventionsstaterna skickar in för att se vilka framsteg de gjort. Kommittén består av 23 medlemmar som är experter inom området jämställdhet och kvinnorätt. Medlemmarna omfattar bl.a. advokater, diplomater och domare och är utvalda av staterna för arbete i kommittén under en fyraårsperiod. Kommitténs verksamhet går ut på att

15 UN Women Sverige 5/4 2018.

16 Prop. 1979/80:147 s. 2.

17 UN Women Sverige, Kvinnokonventionen.

(9)

5

granska de stater som undertecknat kvinnokonventionen och se till att åtgärder tas för att uppfylla konventionens mål. Som nämnts ovan skickar konventionsstaterna in rapporter till kom- mittén. Ett år efter att en stat ratificerat konventionen skickas en detaljerad rapport in till kom- mittén och efter det sker rapporteringen vart fjärde år.¹⁸ Enligt artikel 20 ska kommittén sam- manträda över högst två veckor årligen för att granska de rapporter som har kommit in och dessa möten hålls normalt i FN:s högkvarter. Kommittén har en skyldighet enligt artikel 21 att årligen rapportera till FN:s generalförsamling om sin verksamhet och generalsekreteraren ska även överlämna kommitténs rapporter till CSW.

18 Englehart, N.A. & Miller, M.K. The CEDAW Effect: International Law's Impact on Women's Rights. Hämtad 5/4 2021.

(10)

6

3. Sverige och kvinnokonventionen

3.1 Ratificering

Den internationella kvinnokonventionen undertecknades av Sverige den 7 mars 1980. Rege- ringens proposition 1979/80:147 behandlar godkännandet av Kvinnokonventionen. Konvent- ionstexten skickades till ett antal remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrel- sen, Statens invandrarverk (SIV), för att få synpunkter angående bedömningen om Sverige skulle ratificera konventionen. I propositionen framgår det att samtliga remissinstanser antog en positiv ställning till ratificering av konventionen samt att några instanser uttryckte belåtenhet över det faktum att FN äntligen kunnat anta en konvention angående avskaffande av diskriminering av kvinnor. En anmärkning som togs upp av ett flertal instanser var det faktum att konventionen nästan uteslutande inriktas på kvinnor.¹⁹ Det hade varit önskvärt att konventionen var inriktad på båda könen då jämställdhet inte kan uppnås endast genom åtgärder omfattande kvinnor.²⁰ Sverige beslutade att anta konventionen utan att utnyttja rätten till förbehåll som framgår av artikel 28 i konventionen.²¹

Sverige har över åren använt sig av samtliga metoder att införliva internationella konventioner.

Ett exempel på en konvention som inkorporerats i svensk lag är europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), den inkorporerades genom lagen.²² I de fall där konventioner inte inkorporeras så utgör dom istället tolkningsmaterial vid tillämpningen av den inhemska rätten. Myndigheter och domstolar i Sverige kan således inte direkt tillämpa konventionen.²³ Vid ratificeringen av FN:s kvinnokonvention så ansågs normharmoni föreligga, lagstiftaren bedömde således att den svenska lagstiftningen redan uppfyllde konventionens krav och att inga vidare åtgärder behövde vidtas.²⁴

3.2 Löneskillnad och diskriminerande reklam

Artikel 17 i konventionen behandlar CEDAW-kommitténs arbete och som nämnts ovan ska kommittén granska rapporter som stater har skyldighet att skicka in. Sverige skickade in sin första rapport hösten 1982 och i denna anges att Sverige vid tidpunkten för ratificeringen redan uppfyllde många av de krav som framgår av konventionen. Vidare tas några artiklar upp och det meddelas vilka åtgärder Sverige tagit mot strävan att eliminera diskriminering av kvinnor.

En punkt som tas upp i denna rapportering är artikel 1 och definitionen av uttrycket “diskriminering av kvinnor”. Enligt Sveriges åsikt borde det anges en bredare definition och strategi när det gäller könsdiskriminering; jämställdhet måste inkludera åtgärder som även berör män. Det var ett liknande argument som tidigare nämndes i proposition 1979/80:147.²⁵

Sverige har länge arbetat för att utjämna löneskillnader som existerar mellan män och kvinnor.

Under de senaste decennierna har löneklyftan sakta jämnats ut men enligt Sveriges rapport från 1991 förekom fortfarande en allvarlig klyfta. Under senare delen av 1980-talet tjänade heltidsarbetande kvinnor mellan 9–26 procent mindre än män beroende på vilken bransch och sektor de var anställda inom.²⁶ Enligt Sveriges rapport från 2006 hade löneskillnaderna i stort sett varit oförändrade sedan tidigt 1990-tal. Lönestatistik för denna period visade att kvinnor i genomsnitt

19 Prop. 1979/80:147 s. 3.

20 Ibid., s. 5.

21 Ibid., s. 7.

22 SOU 2010:70 s. 129.

23 Ibid., s. 130.

24 Ibid., s. 140.

25 State party’s report: Sweden, 15 Dec 1982, s. 2.

26 State party’s report: Sweden, 10 Apr 1991, para. 193.

(11)

7

tjänade 84 procent av mäns lön. Om hänsyn skulle tas till män och kvinnors olika fördelning beroende på ålder, utbildningsnivå, arbetstid, sektor och yrkesgrupp skulle skillnaden minska till 92 procent.²⁷ 2001 stärktes bestämmelserna om lika lön i Sveriges jämställdhetslag. Dessa ändringar berörde bl.a. föreskrifter om löneundersökningar. Detta innebar att varje arbetsgivare måste genomföra en undersökning och analys av de löneskillnader mellan kvinnor och män som förekommer på arbetsplatsen.²⁸ Det framgår av Sveriges senaste rapport från 2020 att en minskning av den totala löneskillnaden mellan män och kvinnor skett under 2014–2017.²⁹ Något som också reflekterar bristen på jämställdhet mellan könen i svenska samhället är det som visas i media, reklam och andra offentliga sfärer angående genus och makt. Projektet FLICKA startade i november 2003 på initiativ av regeringen med syfte att starta en debatt an- gående den kommersialisering och sexualisering som tjejer och killar möts av i vardagen samt undersöka hur detta påverkar deras bild av sig själva och andra. Ett andra syfte var även att öka medvetenheten hos media, reklambranschen, annonsörer osv. angående det ansvaret de har då barn och unga påverkas av reklam.³⁰ Något som även är ytterst viktigt när det kommer till diskriminerande reklam är att radio och TV inte bidrar till spridningen av stereotypiska föreställ- ningar om män och kvinnor, maktstrukturer och könsroller. Enligt Sveriges Radio- och TV-lag (2010:696) 5 kap. 1 § så ska programverksamheten präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Jämställdhet mellan män och kvinnor är en del av den demokratiska grundtanken om alla människors lika värde och rättigheter. Demokratibestämmelsen i 5 kap 1 § hävdar jäm- ställdhet mellan män och kvinnor.³¹

Trots att flera initiativ tagits för att åtgärda problemet med könsdiskriminerande reklam har CEDAW-kommittén vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för den utbredda förekomsten av sexualisering av kvinnor i reklam och media. Enligt kommittén är reklambranschens självre- glering inte tillräcklig och de uppmanar Sverige att främja en icke-stereotypisk skildring av kvinnor i media. Trots denna kritik har Sverige inte antagit någon lagstiftning mot könsdiskri- minerande reklam och är därför det enda landet i Norden utan sådan lagstiftning.³² Ett exempel på sådan sexistisk och könsdiskriminerande marknadsföring är den reklam en dejtingsajt pub- licerade 2017. En reklamvagn parkerades bl.a. utanför Chalmers tekniska högskola i Göteborg med en bild på en lättklädd kvinna som håller på att klä av sig med texten ”0 kr i studielån?

Dejta en sugar daddy”. Studenter uppmanades således att dejta en äldre rik man, så kallad ”sugar daddy”, för att finansiera sina studier. Denna reklam anmäldes ett flertal gånger till Rekla- mombudsmannen och polisanmäldes även av Chalmers studentkår. Det var även ett flertal personer som ville göra polisanmälningar gällande koppleri.³³ Koppleri innebär att främja eller underlätta för en person att sälja sexuella tjänster och detta är en straffbar handling enligt Brotts- balkens 6 kap. 12§.

3.3 Våld mot kvinnor

Kvinnokonventionens syfte är att eliminera all diskriminering av kvinnor. Det finns ingen spe- cifik artikel i konventionen som nämner våld mot kvinnor men detta är självklart något som

27 State party’s report: Sweden, 14 Sep 2006, para. 274.

28 Ibid., para. 24-26.

29 State party’s report: Sweden, 15 Jun 2020, para. 159.

30 State party’s report: Sweden, 14 Sep 2006, para. 129.

31 Prop. 2005/06:112 s. 32.

32 Motion till riksdagen 2017/18:690 s. 2.

33 Lövstad SVT Nyheter 21/9-2017.

(12)

8

inte är acceptabelt enligt konventionen och det innebär en allvarlig kränkning av kvinnors rät- tigheter och friheter. Detta avsnitt kommer behandla våld mot kvinnor och redogöra vilka åt- gärder som vidtagits under åren.

I ett dokument, “Concluding Observations”, från februari 1994 fick Sverige beröm från CEDAW-kommittén. Detta dokument innehåller en sammanfattning samt rekommendationer från kommittén till konventionsstaterna angående deras rapporter, bland dessa Sveriges rapport från oktober 1990. Kommittén var belåten över det faktum att Sverige erkänt att konventionen var ett ytterst viktigt instrument för mänskliga rättigheter.³⁴ Den värdefulla erfarenheten av Sveriges regeringspolitik var sagt att vara en bra modell för andra medlemsstater.³⁵ Samtidigt som kommittén prisade Sveriges prestationer generellt gällande mänskliga rättighetsfrågor så uttryckte de även en oro angående området våld i hemmet.³⁶ Det framgick att Sverige ansåg att detta problem samt andra former av fysisk misshandel grundades i bristen på jämlikhet och en maktobalans mellan män och kvinnor. För att korrigera detta infördes åtgärder, bl.a. att utbilda yrkespersonal, såsom poliser, domare, läkare och socialarbetare, som kommer i kontakt med utsatta och misshandlade kvinnor.³⁷ Dock ansåg kommittén att regeringen skulle överväga att inta en annan ställning till bemötandet av våld i hemmet. Kommittén föreslog att dessa fall skulle behandlas som andra straffbara handlingar, de vill säga att polisen är skyldig att arrestera förövare oavsett om kvinnan vill anmäla händelsen eller inte.³⁸

I Sveriges rapport från december 2000 konstateras det att antalet rapporterade överfall samt olika former av sexuella övergrepp hade ökat betydligt under det senaste årtiondet. Förövaren var ofta en man i nära relation till det kvinnliga offret. Enligt statistik över rapporterade brott utsattes 20 000 kvinnor för överfall under 1999 samtidigt som antalet fall som inte rapporteras till myndigheter troddes vara väldigt höga.³⁹ 1998 lämnade regeringen en proposition till riksdagen angående åtgärder för att bl.a. motverka våld mot kvinnor. I denna proposition nämns att det mest extrema exemplet av obalans i maktförhållandet mellan könen är det våld män riktar mot kvinnor de har eller har haft en relation med. Att bekämpa dessa våldsbrott beskrivs som en prioriterad uppgift för rättsväsendet.⁴⁰ De tre utgångspunkterna i propositionen var att för- bättra lagstiftning, införa ytterligare förebyggande åtgärder och erbjuda kvinnor som fallit offer för våld bättre behandling än det som erbjudits hittills. Riksdagen antog propositionen 1998 och det året tilldelade regeringen sammanlagt 41 miljoner kronor för att implementera åtgär- derna samt utföra lagändringarna.⁴¹ I kommitténs respons till rapporten uppmanar de regeringen att samla in mer data angående omfattningen av våldet mot kvinnor, speciellt det som sker inom familjen. Regeringen ombads även att upprätthålla dess arbete för att implementera och stärka den aktuella politiken beträffande bekämpning av våld, med särskild vaksamhet på migrerande samt minoritetskvinnor och kvinnor med funktionshinder.⁴²

Ett antal handlingsplaner för att bekämpa våld mot kvinnor infördes mellan 2007 och 2014 för en kostnad på nästan 2 biljoner kronor. Dessa handlingsplaner har bidragit till att öka ambit- ionsnivån i arbetet för förebyggandet och bekämpandet av mäns våld mot kvinnor. Samarbetet mellan myndigheter har även stärkts och risken för våld inom särskilt utsatta situationer har

34 Concluding observations: Sweden, 25 February 1994, para. 485.

35 Ibid., para. 487.

39State party’s report: Sweden, 18 Dec 2000, s. 21.

40 Prop. 1997/98:55 s. 20-21.

42 Concluding Observations: Sweden, 1 Jan 2001, para. 353.

(13)

9

uppmärksammats, såsom exponering för hedersrelaterat våld och förtryck samt våld mot kvin- nor med funktionshinder.⁴³ Brottsförebyggande rådet har utfört årliga studier sedan 1990 av dödligt våld mot kvinnor i Sverige. Under 2018 dödades 33 kvinnor vilket motsvarade 31 procent av allt dödligt våld det året. Under 1990-talet och 2000-talet var genomsnittet 17 fall om året sedan minskade antalet till 13 om året under perioden 2008–2013. Antalet ökade under 2014–2018 till 15 fall om året, enligt Sveriges senaste rapport.⁴⁴

3.3.1 Prostitution

Det framgår av Sveriges rapport från 1996 att prostitution inte var ett straffbart brott i landet, vare sig för köparen eller säljaren. En regeringskommitté hade dock genomfört en studie som utforskade möjligheten att göra prostitution olagligt. Resultaten av studien presenterades 1995 där kommittén föreslog kriminalisering av både köpare och säljare av sexuella tjänster. Under denna tid var den organiserade prostitutionen i Sverige ytterst begränsad enligt kommittén.

2500 kvinnor beräknades sälja sexuella tjänster under varje år och 1993 beräknades antalet kvinnor som går ute på gatorna vara ca 650. Att befinna sig ute på gatorna var således inte den mest förekommande formen av prostitution utan det mesta skedde genom bl.a. eskortservice och på massagemottagningar.⁴⁵ 1999 blev Sverige det första landet i världen att införa lagstiftning som kriminaliserar köp av sexuella tjänster.⁴⁶ Brottsbalken 6 kap. 11 § förbjuder hand- lingen att köpa sex och straffar köparen men inte säljaren. Regeringen anser inte att det är rim- ligt att straffa de individer som säljer dessa tjänster då detta ofta handlar om en svagare part som utnyttjas av personer som vill få sina sexuella behov tillfredsställda.⁴⁷ 2018 införde regeringen en handlingsplan för att bekämpa prostitution och människohandel. Planens syfte är att förebygga prostitution och människohandel, men även bidra till bättre skydd och stöd för offer av människohandel.⁴⁸ En ändring av lagstiftningen om köp av sexuella tjänster av barn under 18 år trädde i kraft 2020. Minimistraffet ändrades från böter till fängelse och maxstraffet höjdes från 2 till 4 år.⁴⁹ Denna bestämmelse återfinns i 6 kap. 9 § Brottsbalken.

3.3.2 Införda åtgärder enligt senaste rapportering

Enligt Sveriges senaste rapport från 2020 har ett antal åtgärder införts för att förebygga våld mot kvinnor sedan föregående rapportering. Regeringen har en nationell strategi för att be- kämpa våld mot kvinnor. En strategi för att förhindra mäns våld mot kvinnor var ett handlings- program som infördes för perioden 2017–2020. Syftet med denna strategi var att öka samt effektivisera det förebyggande arbetet mot våld i hemmet, stärka skydd och stöd, effektivisera brottsbekämpningen samt förbättra kunskaps- och metodutveckling.⁵⁰ En annan del riktar in sig på åtgärder för att minska kommersialisering och utnyttjande av kvinnors kroppar i media, reklam osv. vilket kan bidra till idéer om kvinnors underordning.⁵¹ Åtgärder inom polismyndigheten har även införts. Regeringen initierade en betydande förstärkning av polismyndigheten med målet att öka antalet anställda med 10 000 mellan åren 2016 och 2024. Antalet poliser i slutet av 2019 hade ökat med ca 3500. Polismyndigheten har även satt upp ett mål att öka antalet personer som utreder våld i hemmet, våldtäkt och sexuella brott mot barn.⁵²

43 State party’s report: Sweden, 17 Nov 2014, para. 59-60.

45 State party’s report: Sweden, 25 Jul 1996, s. 35.

46 SOU 2010:49 s. 13.

49 Ibid., para. 97.

50State party report: Sweden, 15 Jun 2020, para. 87.

51 Ibid., para. 67.

52 Ibid., para. 73-74.

(14)

10

4. Finland och kvinnokonventionen

4.1 Ratificering

Finland undertecknade CEDAW i juli 1980 i samband med en konferens, UN Decade for Wo- men, i Köpenhamn.⁵³ Det dröjde till 1986 för den finska riksdagen att ratificera konventionen, och man gjorde inte några reservationer. Finland var alltså det sista nordiska landet att ratificera CEDAW.⁵⁴ Konventionen har sedan dess haft en betydande inverkan på finsk jämställdhetslag- stiftning.⁵⁵ Finlands jämställdhetslag Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män 1986/609 från 1986 var det viktigaste resultatet av ratificeringen av CEDAW och lagen är fortfarande gällande. Det är dock värt att nämna att kvinnoorganisationer i Finland redan tidigare krävt ett antagande av en jämställdhetslagstiftning och de andra nordiska staterna redan antagit sådana bestämmelser. Finlands jämställdhetslag skulle troligen antagits trots CEDAW:s inflytande.

Finland var det enda landet som inte hade någon nationell jämställdhetslagstiftning före ratificeringen av CEDAW. Sverige, Danmark och Norge hade redan någon typ av jämställdhetslag.⁵⁶ Slutet på kalla kriget hade en stor påverkan på utvecklingen av finsk lagstiftning. 1990 ratificerade även Finland Europakonventionen (EKMR). Detta innebar en vändpunkt för de finska instrumenten för mänskliga rättigheter. Europakonventionen påverkade ändringen av den finska konstitutionen som 1990 genomgick en omfattande reform.⁵⁷ CEDAW fick således stor uppmärksamhet i Finland vid tiden för dess ratifikation.⁵⁸

4.2 Löneskillnad och diskriminerande reklam

Enligt Finlands fjärde rapport från februari 2000 tjänade heltidsarbetande kvinnor i genomsnitt 80 procent av det en man tjänar även fast kvinnor är med i fackföreningar i samma utsträckning som män. I offentliga sektorn är löneskillnaderna lite mindre än i privata sektorn, vilket delvis beror på en arbetsmarknadssegregation. Finland hade vid denna tid en tydligare uppdelning av yrken efter kön än andra medlemsländer i EU. Kvinnor och män tenderade att arbeta i olika sektorer och professioner. Var tredje person jobbade i en sektor där minst 90 procent av de anställda var av samma kön.⁵⁹ För att åtgärda detta initierades 2006 ett program för lika lön (The Equal Pay programme) med syftet att minska löneklyftan på 20 procent med minst 5 procent fram till 2015. Dock har framstegen gått långsamt och vid 2010 beräknades kvinnors må- nadslöner vara i genomsnitt 81,8 procent av en mans, drygt 1 procent mer än 2007 då det låg på 80,9 procent. 2012 förekom det fortfarande en löneklyfta mellan män och kvinnor och detta beskrivs som en central jämställdhetsfråga.⁶⁰

Finlands konsumentskyddslag⁶¹ reglerar könsdiskriminerande reklam. Enligt 2 kap. 1-2 §§ får reklam inte strida mot “god sed” vilket den anses göra ifall den är förenad med bl.a. diskriminering av kön, ålder, sexuell läggning, etnisk tillhörighet etc. Konkurrens- och konsumentver- ket är den myndighet som har tillsynsansvar för lagen och de har ytterligare utvecklat definitionen av könsdiskriminerande reklam. Detta anges vara att kränka någon på grund av kön eller förevisa kön sexistiskt.⁶² Finland införde 2001 det Reklametiska rådet vars främsta uppgift är

53 Nousiainen, Pentikäinen, ”Rise and fall of the CEDAW in Finland: Time to reclaim its impetus”, s. 606.

54 Ibid., s. 609.

55 Ibid., s. 600.

56 Ibid., s. 607-609.

57 Ibid., s. 610.

58 Ibid., s. 612.

59 State party’s report: Finland, 11 Feb 2000, s. 33-34.

60 State party’s report: Finland, 10 May 2012, para. 179.

61 Kuluttajansuojalaki 20.1.1978/38.

62 Sveriges kvinnolobby, Sexism på köpet, s. 20.

(15)

11

att övervaka reklam och se till att den följer lagen. Rådet fokuserar även på förfrågningar från konsumenter angående reklam samt frågor som anses vara av betydelse.⁶³Rådet har antagit principer om jämställdhet och enligt dessa är könsdiskriminerande reklam inte acceptabelt. Re- klam får inte förnedra eller kränka personer baserat på deras kön och reklamen strider således emot god marknadsföring om den antyder att ett kön är socialt, ekonomiskt eller kulturellt mindre värdefullt än det andra.⁶⁴ Det Reklametiska rådet arbetar fortfarande aktivt för att främja etiken i reklam i Finland.⁶⁵

Enligt Finlands rapport från 2004 var ett flertal icke-statliga organisationer oroliga över den mer omfattande och hårdare pornografin som förekommer i media och reklam. De anser att detta sannolikt kommer att påverka den allmänna idén om kvinnor och män samt förse pojkar och särskilt unga flickor med skadliga förebilder.⁶⁶ Enligt det reklametiska rådets principer så strider även reklam mot god marknadsföringssed om en kvinna eller man föreställs som ett sexobjekt eller som ett omotiverat blickfång utan att ha något att göra med produkten eller tjänsten som annonseras.⁶⁷ Den finska riksdagen antog en ny lag 2011, Lag om bildprogram 2011/710, om audiovisuella program. Genom denna reform etableras ett center för medieut- bildning och audiovisuella program som ska övervaka och samordna dessa utbildningar. Syftet med denna reform är att minska exponering av bl.a. pornografi för barn och unga.⁶⁸

4.3 Våld mot kvinnor

I den finska rapporten från 1993 beskrivs ämnet våld mot kvinnor som något som anses tabu.

Det var något som inte väckt mycket diskussion eftersom det förekom en gemensam tanke att landet redan uppnått jämställdhet mellan könen och därför kunde detta problem, som påvisar en tydlig ojämlikhet, inte existera i landet. 1990 fick en underkommitté uppdrag från rådet om jämställdhet att undersöka fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor för att sedan lägga fram exempel på åtgärder för att eliminera våldet. Enligt dessa statistiker dog 43 kvinnor varje år under 1980-talet. 1988 visade statistiken även att hälften av dessa mordfall och mer än 40 procent av de grova misshandelsfallen begåtts utav kvinnans make. Dessa rapporter offentliggjordes vilket medförde en ökad diskussion om problemet i media.⁶⁹

I Finlands fjärde rapport från år 2000 konstaterades det att våld mot kvinnor inte längre var ett dolt problem. Det hade istället blivit ett omdiskuterat ämne och förebyggande åtgärder efter- strävades.⁷⁰ En undersökning genomfördes i Finland 1998 med namnet ”Faith, Hope and Bat- tering. A Survey on Men’s Violence Against Women in Finland.” Enligt denna undersökning har 40 procent av kvinnor efter 15 års ålder upplevt fysiskt eller sexuellt våld eller blivit hotade av män samt att 22 procent av kvinnor i förhållande har upplevt något av detta av deras dåva- rande partner.⁷¹ En åtgärd som Finland infört för att bekämpa våld mot kvinnor är en lag om besöksförbud (898/1998) som ett medel för att skydda personer som hotas med brott eller tra- kasserier.⁷² Kommittén berörde detta i deras Concluding observations från 2008. De noterar

63 State party’s report: Finland, 2 Mar 2004, s. 34.

64 Ibid., s. 35.

65 Reklametiska rådet (hämtad 19/5 2021)

69 State party report: Finland, 8 Apr 1993, s. 13-14.

70 Stare party report: Finland, 11 Feb 2000, s. 10.

71 Ibid., s. 12.

72 State party report: Finland, 2 Mar 2004, s. 21.

(16)

12

Finlands olika ansträngningar för att bekämpa detta våld och lyfter specifikt lagen om besöks- förbud som ett viktigt steg i rätt riktning. Trots detta uttrycker kommittén än en gång en oro över den höga förekomsten av våld mot kvinnor. De uppmanar staten att intensifiera dess arbete.⁷³

Efter Finlands rapport från 1999 uttryckte CEDAW-kommittén en oro angående ökade inci- denter av kvinnohandel och utnyttjandet av prostitution. Finlands nästa rapport från 2004 konstaterade att landet vid denna tid användes för genomresor men var även destination för prostitution som kom från de baltiska länderna och Ryssland. Enligt en uppskattning gjord av polismyndigheten kom 10 000–15 000 prostituerade årligen till Finland från dessa länder. Enligt en rapport från Justitieministeriet så handlar ankomsten av prostituerade till Finland inte om den allvarligaste formen av människohandel, det involverar istället vilseledande och missbruk.⁷⁴ 2006 diskuterades kriminaliseringen av sexuella tjänster i Finland och riksdagen beslöt att endast kriminalisera köp av sexuella tjänster från personer som fallit offer av människohandel.⁷⁵ Justitieministeriet genomförde en undersökning 2013 om antalet personer som säljer sex i Fin- land. Enligt denna undersökning beräknades antalet vara ca 500–1000 personer som säljer sex dagligen i landet. Antalet personer som bor permanent i Finland och säljer sex beräknades vara ca 200–300 och det handlar eventuellt om ca 100–200 personer i landet som säljer sex och flyttar runt mellan olika länder.⁷⁶ Handeln av sexuella tjänster har undersökts i Finland 1992, 1999, 2007 och 2015 med hjälp av FINSEX undersökningen. I undersökningen 2015 svarade 12,1 procent av männen att de köpt sex en gång i deras liv. Denna siffra har minskat mellan 1999 och 2007. 4,8 procent av männen som deltog i undersökningen 2015 hade köpt sex inom det senaste året och 1999 låg denna andel på 7,8 procent. Enligt Finlands senaste rapport har efterfrågan av sexuella tjänster minskat under de senaste 20 åren, baserat på FINSEX under- sökningarna.⁷⁷

I januari 2020 tillsatte Justitieministeriet en sektorsövergripande arbetsgrupp som fick i uppgift att förbereda en handlingsplan för att bekämpa våldet mot kvinnor. Handlingsplanen publicerades oktober 2020 och kommer att genomföras fram till våren 2023.⁷⁸ Ytterligare en arbetsgrupp blev i mars 2020 tilldelad uppgiften att bedöma antalet tillgängliga sätt för att förbättra effektiviteten av besöksförbud, minska förekomsten av brott mot besöksförbud samt förbättra säkerheten särskilt för offer av våld i nära relationer.⁷⁹ Lagen (669/2015) om brottsofferavgifter infördes 2016. Enligt denna lag åläggs förövare böter som sedan används för att öka den statliga finansieringen av stödtjänster för offer. I 2020 beviljade Justitieministeriet 4 105 000 euro som statligt stöd till organisationen Victim Support Finland (RIKU) vars verksamhet omfattar stöd- tjänster för brottsoffer. Vinster från tilläggsavgifter går även till Nollalinja, vilket är en hjälp- linje som opererar dygnet runt med fokus på individer som upplevt våld i nära relation och våld mot kvinnor.⁸⁰

73 Concluding observations: Finland, 15 Jul 2008, s. 3-4.

76 State party’s report: Finland, 22 Dec 2020, para. 146.

77 Ibid., para. 147-148.

78 State party report: Finland, 22 Dec 2020, para. 92.

79 Ibid., para. 96.

80 Ibid., para. 97.

(17)

13

5. Norge och kvinnokonventionen

5.1 Ratificering

När Norge ratificerade CEDAW 1981 hade landet redan en lag om jämställdhet från 1978. Det fanns sedan tidigt 1970-tal ett jämställdhetsråd och ett råd om lika löner. Kvinnokonventionens ratificering blev välkomnad av alla politiska partier och kvinnoorganisationer i landet.⁸¹ 1999 inkorporerades Europakonventionen tillsammans med två andra internationella konventioner såsom norsk lag (via menneskerettsloven).⁸² Kvinnokonventionen, barnkonventionen och nå- gon till exkluderades vilket väckte stark kritik från bl.a. kvinnoorganisationer och organisationer för mänskliga rättigheter som ansåg att dessa konventioner borde få samma status som de andra konventionerna.⁸³ 2009 inkorporerades konventionerna via en ändring av lagen. Inkor- poreringen innebär att konventionerna har företräde framför annan lag, detta regleras i mennes- kerettsloven § 3.

Norge är det land i Norden som har inkorporerat flest internationella konventioner. Liksom Sverige är Norge en stat som tillämpar det dualistiska synsättet när det gäller förhållandet mellan internationell och nationell rätt. Syftet med inkorporeringen av dessa konventioner var att stärka de mänskliga rättigheterna i norsk rätt.⁸⁴ I en norsk proposition angående införandet av menneskerettsloven nämns det att en inkorporering av konventioner i norsk lag skulle kunna leda till ökad uppmärksamhet samt kunskap om rättigheterna.⁸⁵ Tanken var att detta i sin tur skulle leda till förändringar i regler och praxis allt eftersom skillnader i den norska rätten och konventionerna synliggörs. På så sätt skulle Norge kunna uppfylla konventionernas förpliktel- ser.⁸⁶

5.2 Löneskillnad och diskriminerande reklam

Mellan 1980 och 1990 skedde en stor förändring av den norska befolkningens attityd om jäm- ställdhet mellan könen. Efter 1990-talet svarade över 90 procent av befolkningen optimistiskt på allmänna attitydfrågor angående om man är positiv till jämställdhet mellan könen. Det före- kom mer positiva resultat angående frågan om jämställhet mellan könen i arbetslivet än om jämställdhet i hemmet och familjen. Efter sekelskiftet fanns dock en växande oro för inflytandet av internet, tv och underhållningsindustrin, inklusive för en starkt sexualiserad marknadsföring.

Internet och tv kommunicerade könsstereotyper och det fanns få nationella åtgärder för att motverka detta.⁸⁷ Norges marknadsföringslag⁸⁸ reglerar könsdiskriminerande reklam och enligt lagens § 2 ska reklambranscher, annonsörer osv. säkerställa att reklam inte strider emot jämställd- het mellan könen. Reklam får inte heller ge intryck av en nedsättande värdering av kvinnor eller män.⁸⁹ Vid tidpunkten för Norges sjätte rapport från 2002 låg fokus på reklam som tillskriver olämpliga egenskaper till något kön, specifikt de annonser som antyder något angående förhål- landet mellan män och kvinnor. Ett exempel av sådana reklamer och annonser är de där mannen ses som överlägsen, den som har hand om ekonomin osv. vilket sätter kvinnan i en beroende- position och de ses som underlägsna individer.⁹⁰ Ett utbildningsprogram infördes, inom ra- marna av det norska projektet TENK, med syfte att motarbeta stereotypiska föreställningar av

81 Hellum, ”Making space and giving voice: The CEDAW in Norwegian law”, s. 633-634.

82Lov 21 maj 1999 nr 30 om styrking av menneskerettighetenes stilling i norsk rett (menneskerettsloven).

83 Hellum, s. 631.

84 SOU 2010:70 s. 136-137.

85 Ot.prp. nr. 3 1998–99, avsnitt 5.

86 Ibid., s. 138.

87 State party report: Norway, 5 Jun 2002, s. 16.

88 Markedsføringsloven, LOV-2009-01-09-2.

89 Sveriges kvinnolobby, Sexism på köpet, s. 24.

90 State party report: Norway, 5 Jun 2002, s. 17.

(18)

14

män och kvinnor som har formats av olika typer av marknadsföring. Detta program används som utbildning i skolor för att ge elever bättre förståelse för media och reklam. Ett diskussions- program har även utvecklats för föräldramöten med ämnen såsom sexualiserade presentationer av flickor och pojkar i media.⁹¹

I Norges rapport från 2010 konstaterades det att minskningen av löneklyftan var ett viktigt mål för regeringens inkomstpolitik.⁹² 2013 introducerades en bestämmelse i landets jämställdhets- lag och enligt denna har en anställd som misstänker lönediskrimination möjlighet att kräva in- formation från arbetsgivaren om lönenivåer.⁹³ Enligt rapporten från 2016 hade arbetet för lika lön mellan kvinnor och män gjort framsteg då löneskillnaden hade minskat sedan 2009. 2016 tjänade heltidsarbetande kvinnor 88,4 procent av det männen tjänade, jämfört med 86,7 procent under 2009. Enligt denna rapport beror löneklyftan bl.a. på att män och kvinnor jobbar i olika sektorer, branscher.⁹⁴

5.3 Våld mot kvinnor

1995 konstaterade Norges representant att ett flertal studier genomförts med syfte att förstå orsakerna till våldsbrott. De flesta studierna grundades på psykoanalytisk teori, systemteori eller feministisk teori. Studiernas resultat skiljde sig åt beroende på vilken teori som användes.

De psykoanalytiska studierna visade att orsaken till våld har att göra med individens historia.

Enligt systemteoretiska studier har generationsperspektivet en stor betydelse, många offer upp- repar mot andra det våld som de själva utsatts för som barn. Den feministiska teorin fokuserar på maktbalanser mellan män och kvinnor.⁹⁵ Det framgick även av Norges rapport från 1995 att våld begått av makar ökat. CEDAW-kommittén berömde de rättsliga åtgärder landet tagit, spe- ciellt en bestämmelse i Norges strafflag; Lov om straff (straffeloven). Denna bestämmelse ger åklagare rätten att villkorslöst åtala fall av våld i familjen.⁹⁶ Trots beröm uppmanar kommittén regeringen att vidta allvarliga åtgärder för att hantera problemet våld mot kvinnor.⁹⁷

I 2007 års rapport togs några punkter upp angående könsroller och vilken betydelse detta kan ha för våldet som sker mot kvinnor. Fokus måste även ligga på mäns beteende och attityder för att jämställdhet mellan könen ska kunna uppnås. Det förekommer en tendens att se män och deras beteende som normen i samhället vilket är problematiskt.⁹⁸ Michael Kimmel, en ameri- kansk genusforskare, presenterade under en konferens i Oslo 2005 fyra grundläggande regler för maskulinitet. Enligt Kimmel grundas maskulinitet av polarisering och dissociation från kvinnan och femininitet. Pengar, makt och status är mått för maskulinitet såväl som vårdslöshet och riskfullt beteende. Den sista punkten, angående vårdslöshet och riskfullt beteende, är viktig för att förstå mäns våld mot kvinnor. Studier om våldtäkt och misshandel av kvinnor visar att män tillgriper våld när de känner att de är på väg att förlora den makt och respekt som de anser sig vara berättigade till som män. För att inkludera män i jämställdhetsarbetet så finansierar den norska regeringen ett resurscenter för män, REFORM, där fokus ligger på att utveckla positiv maskulinitet och öka kunskapen om manliga könsroller.⁹⁹

91 State party’s report: Norway, 26 Mar 2007, s. 25-26.

92 State party’s report: Norway, 22 Nov 2010, para. 24.

93 State party’s report: Norway, 1 Jun 2016, para. 162.

94 Ibid., para. 91.

95 Concluding observations: Norway, 31 May 1995, para. 466.

98 State party’s report: Norway, 26 Mar 2007, s. 26.

99 Ibid., s. 27-28.

(19)

15

Det förekommer en politisk konsensus i Norge att våld mot kvinnor inte är en privat fråga och att det är myndigheternas ansvar att förebygga detta problem. Under åren 2000–2007 införde norska myndigheter ett flertal åtgärder för att bekämpa våld i hemmet genom regeringens två handlingsplaner, en för våld mot kvinnor (2000–2003) och en för våld i hemmet (2004–2007).

Dessa handlingsplaner producerade resultat men synliggjorde även svagheter och behovet att öka ansträngningarna. I december 2003 presenterade den självständiga kommittén för våld mot kvinnor en rapport med titeln Retten til et liv uten vold (NOU 2003:31). I rapporten föreslogs ett antal åtgärder för att förbättra situationen för barn och kvinnor som blivit utsatt för våld i hemmet. Ett exempel på åtgärder som nämns i rapporten är att stärka behandlingsprogram för förövare och införandet av en straffbestämmelse för att täcka våld i hemmet mot kvinnor.¹⁰⁰ I juni 2004 lanserades handlingsplanen för att bekämpa våld i hemmet. Denna plan innehöll 30 specifika åtgärder och dessa kan kortfattat beskrivas genom några övergripande drag. Förbättra samarbetsnivån och kunskapen om stödtjänsterna, öka medvetenhet om våld i hemmet och för- hindra det genom att ändra attityder, åtgärder för att säkerställa att offren får adekvat hjälp, skydd och bistånd, samt att stärka behandlingsprogram för förövare och på så sätt bryta vålds- spiralen.¹⁰¹

Insatser för att bekämpa våld mot kvinnor var av hög prioritet för den norska regeringen 2010.¹⁰² Det hade nämligen skett en kraftig ökning i antalet rapporterade fall om våld i hemmet mellan 2007–2009.¹⁰³ Under denna tid hade antalet rapporterade fall ökat med 55 procent från 2007 då 948 fall rapporterades och 2009 då denna siffra låg på 2144 fall. Mellan 2000 och 2009 dödades 86 kvinnor av deras före detta eller nuvarande partner. 20–30 procent av alla mord årligen under denna period utgjorde kvinnor som dödats av en partner eller före detta partner.

Ett forskningsprojekt implementerades av Justitieministeriet tillsammans med polismyndigheten 2009 för att undersöka ett urval mordfall där förövaren varit offrets nuvarande eller före detta partner. Syftet med detta projekt är att identifiera riskfaktorer och utveckla förebyggande åtgärder.¹⁰⁴

Under tidigt 1990-tal konstaterades det att prostitution var ett problem som existerade i Norges största städer, främst i Oslo. En studie hade genomförts med fokus på köparen och det gick att se att det var män i alla åldrar och yrken som köpte sexuella tjänster. Sexköpen var främst motiverade av begäret att köpa kontroll över sexuella relationer och att kunna ha sex på sina egna villkor.¹⁰⁵ En annan norsk studie bevisade även att majoriteten av kvinnliga prostituerade varit offer för sexuella övergrepp som barn.¹⁰⁶ Några åtgärder som togs fram för att förebygga prostitution under denna tid var bl.a. kommunala samt länskommunala hälso- och socialtjänster med syfte att bistå incestoffer och deras familjer för att hjälpa mot att förmodligen förhindra prostitution i framtiden. En informationskampanj togs även fram under denna tid med syfte att försöka minska både utbudet och efterfrågan genom att informera unga och förhoppningsvis påverka deras attityder angående frågan.¹⁰⁷ 2009 blev det olagligt att köpa sexuella tjänster enligt § 316 Straffeloven. Enligt denna bestämmelse kan en person som köper sexuella tjänster straffas med böter eller fängelse upp till 1 år.

100 State party’s report: Norway, 26 Mar 2007, s. 29.

101 Ibid., s. 30.

102 State party’s report: Norway, 22 Nov 2010, para. 9.

104 Ibid., para. 11-12.

105 State party report: Norway, 6 May 1991, para. 84-85.

107 Ibid., para. 87-88.

(20)

16

Norges senaste rapport är från 2016 och nästa beräknas skickas in november 2021. Enligt rapporten från 2016 har polisens åtgärder för att bekämpa våld i hemmet stärkts väsentligt under de senaste åren. En viktig sådan är etableringen av samordnare för familjevåld i varje polisdi- strikt i Norge, vars uppgift är att upprätthålla en översikt av polisdistriktets åtgärder inom om- rådet.¹⁰⁸ Ett annat verktyg som förväntades vara värdefullt för polisen vid dess introducering var SARA (Spousal assault risk assessment guide). SARA är en guide som används för att bedöma risken för partnervåld med hjälp av en lista på 15 riskfaktorer och ska bistå till före- byggandet av partnervåld och säkerställa att säkerhets- och skyddsåtgärder genomförs om det bedöms nödvändigt.¹⁰⁹ 2014 etablerade justitieministeriet ett nytt finansieringssystem för åt- gärder för att förebygga och bekämpa våld i hemmet. 2016 uppgick finansieringen i 11.6 miljoner NOK och fördelades till bl.a. kriscenter och icke-statliga organisationer.¹¹⁰

108 State party’s report: Norway, 1 Jun 2016, para. 52.

(21)

17

6. Danmark och kvinnokonventionen

6.1 Ratificering

1979 undertecknade Danmark den internationella kvinnokonventionen utan att göra några reservationer. Den trädde i kraft 1983. Trots att konventionen måste betraktas som en central del för skyddet av de mänskliga rättigheterna så gjorde inkorporeringskommittén 2001 bedöm- ningen att inte rekommendera ett införlivande i dansk lag. Enligt denna kommitté bör införli- vande av andra konventioner än Europakonventionen endast ske av de högst prioriterade konventionerna, vilka kommittén ansåg vara FN:s konvention om medborgerliga och politiska rät- tigheter, FN: s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och FN-konventionen mot tortyr och annan grym eller förnedrande behandling eller bestraffning.¹¹¹ Det officiella arbetet för jämställdhet mellan män och kvinnor började 1975 i samband med inrättandet av Equal Status Council (jämställdhetsrådet).¹¹² Rådet var aktivt under perioden 1975–2000 och efter nedläggningen tog bl.a. det nyetablerade ministeriet för jämställdhet över dess arbete.¹¹³ Även före 1975 har kvinnoorganisationer spelat stor roll i jämställdhetsarbetet, såsom för införandet av kvinnors rösträtt 1915. I april 1985 antogs en ny jämställdhetslag an- gående val av medlemmar till offentliga råd, kommittéer etc. som verkade haft en positiv effekt redan 1986.¹¹⁴ Danmark fick beröm av kommittén efter de inlämnat sin första rapport 1984 då den tydligt reflekterade den danska regeringens engagemang att införa konventionens bestäm- melser. De noterade även att det i Danmark, likt många andra länder vid denna tidpunkt, fortfarande förekom diskriminering av kvinnor i vissa områden och att det påträffades svårigheter när det kom till att ändra dessa attityder.¹¹⁵

6.2 Löneskillnad och diskriminerande reklam

Kvinnors anställningsmöjligheter i Danmark under 1990-talet var goda, det förekom dock en rådande könssegregering på arbetsmarknaden. Åtgärder för att eliminera den könssegregerade arbetsmarknaden genomfördes, såsom introduktionskurser och erfarenhetsutbildning för kvin- nor i mansdominerade yrken. Kvinnor var under denna tid även mer påverkade av arbetslöshet än män i nästan alla yrken och åldersgrupper. 9 procent av män var registrerade som arbetslösa 1995 jämfört med 11,7 procent av kvinnors del av arbetskraften. Yrkesplaner för vuxna infördes för att bekämpa detta problem samt för att kvalificera kvinnor för fler jobb. Planens kurser delades upp i två huvudkategorier, kvalificerade utbildningskurser och aktiveringskurser inklu- derande vägledning eller klargörande.¹¹⁶ Det förekommer även en tydlig löneskillnad mellan män och kvinnor och detta anges vara ett av de mest seriösa problemen inom arbetet för jäm- ställdhet. 1996 tjänade kvinnor runt 10–24 procent mindre än män.¹¹⁷ 1999 arrangerade arbets- marknadsdepartementet tre konferenser om lika lön för att lägga fokus på orsakerna till löne- klyftan samt vad som behövs för att få bort den. Dessa konferenser bidrog till att öka kunskapen om de mekanismer som är involverade i arbetet att fastställa löner och de agerade som ett bra underlag för arbetsmarknadsdepartementets fortsatta arbete med att minska löneklyftan.¹¹⁸ En undersökning från 2008 analyserade löneskillnaden mellan män och kvinnor under perioden 1996–2006. Enligt denna undersökning hade löneskillnaden inte förändrats under dessa 10

111 Betænkning nr. 1546, Justitsministeriet DK, 2014, s. 218.

112Concluding observations: Denmark, 1 Jan 1986, para. 34.

113 Ligestillingsrådet, 1975-2000. Hämtad 19/5 2021.

114 Concluding observations: Denmark, 1 Jan 1986, para. 34.

115 Ibid., para. 41-42.

116 State party report: Denmark, 10 Feb 1997, s. 22.

117 State party’s report: Denmark, 9 Jul 2000, s. 39.

118 Ibid., s. 40.

(22)

18

år.¹¹⁹ En uppdaterad undersökning publicerades 2018 som täcker perioden 2012–2016. Enligt denna går det att konstatera att löneskillnaden minskat sedan 2007 med ca 5 procent.¹²⁰ Danmarks marknadsföringslag¹²¹ reglerar bestämmelser om könsdiskriminerande reklam. En- ligt § 3 i denna lag ska företag tillämpa en “god marknadsföringssed”. Vad som menas med detta uttryck anges inte i lagen men den myndighet som har tillsynsansvar över lagen i Dan- mark, Forbrugerombudsmanden, har gett en definition. Enligt myndigheten bör reklam ta hän- syn till samhällsintressen, bl.a. jämställdhet. Forbrugerombudsmanden har även definierat vad som anses vara könsdiskriminerande reklam och detta är bl.a. i fall där ett kön framställs ned- sättande, ett kön framställs som innehavare av negativa egenskaper eller personlighetsdrag på ett nedlåtande sätt. Som nämnts ovan har Forbrugerombudsmannen tillsynsansvar över mark- nadsföringslagen och tar emot anmälningar från organisationer och privatpersoner, bl.a. om reklamer som uppfattas könsdiskriminerande.¹²² Landets jämställdhetslag¹²³, kan även anses tillämplig vid fall av könsdiskriminerande reklam då lagens syfte enligt § 1 bl.a. är att förhindra direkt och indirekt diskriminering på grund av kön.

6.3 Våld mot kvinnor

En stor del av Danmarks femte rapport från 2000 behandlar våld och våldtäkt. Våld mot kvinnor kan anses vara ett uttryck av manlig dominans och en orsak till detta ansågs vara att kvinnor ses som objekt av en del män. I arbetet mot att utrota könsspecifikt våld har både regeringen och icke-statliga organisationer implementerat olika aktiviteter. 1979 etablerades Danmarks första kriscenter för kvinnor som blivit utsatta för våld eller hotats med våld. 20 år senare existerade cirka 36 sådana center i landet. Den första startades av icke-statliga organisationer och de drivs fortfarande främst av volontärer. Dessa center erbjuder stöd till våldsoffer. Vid denna tid hade antalet kvinnor som söker sig till kriscenter ökat.¹²⁴ Nor Vold är ett nordiskt forsk- ningsprogram som etablerades 1998 vars syfte är att utforska konsekvenserna av våld mot kvin- nor med fokus på hur sexuellt våld påverkar kvinnors hälsa och vilka åtgärder som behövs tas för att förbättra stödet för våldsoffer. Ett till forskningsprogram om genus och våld skulle även inledas år 2000.¹²⁵

Under åren har Danmark etablerat ett nationellt stödsystem i form av psykologiska, sociala och rättsliga tjänster samt kvinnojourer, arbetsmarknadsstöd och hälsobehandlingar för alla kvinnor som fallit offer för våld eller hot om våld. Staten har tillfälligt finansierat privata organisationer med fokus på rådgivning till män som har ett våldsamt beteende i intima relationer. Sedan 2002 har tre handlingsplaner lanserats för att bekämpa våld mot kvinnor i intima relationer. Dessa fokuserar på bl.a. stöd för offer och behandling av förövare. Handlingsplanerna har bidragit till att bryta tystnaden kring våld i hemmet samt att de hjälpt minska antalet kvinnliga offer för våld i hemmet.¹²⁶ En utvärdering av handlingsplanerna och dess resultat visade även att offer blivit mer medvetna om deras rättigheter samt det stöd och råd som finns erbjudna. Exempel på åtgärder som omfattas av handlingsplanerna är bl.a. en kampanj som utvecklades av mini- steriet för jämställdhet i samarbete med Nationella fotbollsförbundet. Kampanjen hette “Give violence against women the red card” och kördes mellan juni 2011 och mars 2013. Ministeriet