Cykelhjälmsanvändning i Sverige 1988-2002 : resultat från VTI:s observationsstudie år 2002

Författare

Sixten Nolén

FoU-enhet

Trafikanters mobilitet och säkerhet

Projektnummer

40456

Projektnamn

Cykelhjälmsanvändning 2002

VTI notat 37-2003

Cykelhjälmsanvändning

i Sverige 1988–2002

Resultat från VTI:s observationsstudie år 2002

VTI notat 37 • 2003

Förord

Detta VTI notat utgör slutrapportering av VTI:s senaste observationsstudie av cykelhjälmsanvändning i Sverige. I rapporten redovisas även resultat från tidigare observationsstudier, men tonvikten i redovisningen ligger på resultaten från år 2002. Studien har utförts på uppdrag av Vägverket där Jan Ifver varit kontakt-person. Författare och projektledare vid VTI har varit Sixten Nolén.

Ett stort tack riktas till samtliga personer som utfört observationerna av cyklister i de 21 orter i Sverige som mätningarna omfattar. I de flesta fall är observatörerna medlemmar i Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund (SKBR), men på vissa orter har även andra personer och organisationer/föreningar hjälpt till. I Linköping har observationerna utförts av personal från VTI, där Inger Engström, Helena Hellsten och undertecknad deltagit. Helena Hellsten har också sammanställt de väderleksdata som observatörer rapporterat från respektive observationstillfälle. Gunilla Sjöberg, VTI, har svarat för slutredigeringen av denna rapport. Slutligen riktas ett tack till alla som lämnat synpunkter på denna rapports innehåll.

Linköping juni 2003

Innehållsförteckning Sid

Sammanfattning 5

1 Bakgrund och syfte 7

2 Metod 8 2.1 Cyklistkategorier 8 2.2 Mätplatser 8 2.2.1 Bortfall 10 2.3 Mättider 10 2.4 Observationernas genomförande 11 2.5 Statistiska analyser 12 3 Resultat 13

3.1 Har hjälmanvändningen förändrats? 13 3.1.1 Förändring bland olika cyklistkategorier som helhet 13 3.1.2 Förändring bland olika cyklistkategorier uppdelat på kön 15 3.1.3 Förändring bland olika cyklistkategorier uppdelat på

ortstorlek 16

3.1.4 Förändring hos grundskoleelever uppdelat på ”stadium” 17 3.1.5 Förändring hos yngre och äldre vuxna cyklister 18 3.1.6 Förändrad genomsnittlig hjälmanvändning 19 3.2 Skillnader i hjälmanvändning år 2002 mellan kön

och ortstorlekar 20 4 Diskussion 21 4.1 Begränsningar 21 4.1.1 Generaliserbarhet 21 4.1.2 Möjliga felkällor 22 4.2 Resultatdiskussion 24

4.2.1 Variation mellan orter 24

4.2.2 Observerad kontra självrapporterad hjälmanvändning 25 4.2.3 Informationsinsatser och olika målgruppers hjälman-

vändning 26

5 Övergripande slutsatser 29

6 Referenser 30

Bilagor:

Bilaga 1 Observationsprotokoll (4 sidor)

Bilaga 2 Cykelhjälmsanvändning 2002 per ort och cyklistkategori (1 sida)

Bilaga 3 Cykelhjälmsanvändning 2002 per ort och mätplats (8 sidor)

Bilaga 4 Tabellunderlag för statistiska analyser (3 sidor)

Bilaga 5 Cykelhjälmsanvändning 1988–2002 uppdelat på enskilda

mätorter (diagram) (12 sidor)

Sammanfattning

Sedan 1988 har VTI genomfört årliga mätningar av cykelhjälmsanvändningen i Sverige. De senaste årens mätningar har genomförts på uppdrag av Vägverket. Studiernas syfte är att beskriva förändringar i cykelhjälmsanvändningen år från år.

Mätningarna sker genom observationer av cyklister på 21 orter i Sverige under september månad. Totalt ingår 157 mätplatser som observerats under ca två timmar. Samma orter och mätplatser har använts varje år.

Observationerna inriktas primärt mot fyra cyklistkategorier: 1. Barn –10 år (bostadsområden), 2. Barn 6–15 år (grundskolor), 3. Vuxna (arbetsplatser), 4. Vuxna och barn blandat (allmänna cykelstråk).

I föreliggande rapport redovisas övergripande resultat från samtliga års mät-ningar, men redovisning av mer detaljerade resultat gäller för den senaste obser-vationsstudien 2002. Mätningarna år 2002 omfattar data från samtliga 21 orter och från 155 mätplatser. Vid analysen av observationsmätningarna har tonvikten lagts vid eventuella förändringar i hjälmanvändning mellan de två senaste årens mätningar, dvs. mellan år 2001 och 2002.

Resultaten från VTI:s cykelhjälmsobservationer 2002 visar generellt att för alla utom en cyklistkategori har hjälmanvändningen ökat jämfört med 2001. Ökningen är en återgång till den användningsnivå som gällde 1998 och utgör därmed ett brott i den nedåtgående trend som funnits sedan dess. Det finns dock ett undantag som gäller yngre barn (–10 år) under fritidscykling i bostadsområden. Deras hjälmanvändning minskade jämfört med 2001 vilket är en fortsättning på den nedgång som började redan 1998.

Den genomsnittliga hjälmanvändning räknat över samtliga cyklistkategorier uppgick år 2002 till 17,1 %, vilket är en ökning jämfört med 2001 och nästan en återgång till den nivå som gällde 1998. Sedan VTI:s observationsmätningar startade 1988 ökade den genomsnittliga hjälmanvändningen kontinuerligt fram t.o.m 1998, men därefter har det skett en stagnation.

Övriga mer detaljerade resultat är följande:

• Barn (–10 år) under fritid: Totalt låg användningen år 2002 på 35 %, vilket är en signifikant och relativt kraftig minskning jämfört med året innan. Användningen har minskat gradvis efter 1997 då den var ca 55 %, dvs. nästan 20 procentenheter högre än år 2002. Samma tendens gäller för pojkar och flickor. Den minskade användningen mellan 2001 och 2002 gäller mindre och medelstora orter, men en generellt minskad tendens gäller för alla ortstorlekar sedan 1998.

• Barn (6–15 år) vid grundskolor: Totalt låg användningen år 2002 på ca 33 %, vilket är en ökning jämfört med 2001 och nästan en återgång till den användning som gällde 1998. Detta gäller både pojkar och flickor. Uppdelning på ortstorlek visar en signifikant ökning mellan 2001 och 2002 enbart för medelstora orter, men tendenserna är samma för övriga ort-storlekar. En åldersuppdelning av grundskolebarn visar att användningen bland ”Låg-/mellanstadieelever” (6–12 år) var ca 51 % år 2002. Detta är en signifikant ökning jämfört med året innan och ett brott på den nedåtgående trend som gällt för både pojkar och flickor sedan 1998. Bland ”Hög-stadieelever” (13–15 år) var användningen ca 15 % år 2002, vilket också är en signifikant ökning jämfört med året innan. Användningen bland

hög-stadieelever har varierat mellan 10 % och 15 % sedan 1996, både bland pojkar och flickor.

• Vuxna vid arbetsplatser: Totalt låg användningen år 2002 på ca 14 %, vilket är en ökning med två procentenheter sedan året innan och en återgång till den användning som gällde 1998. Ökningen var signifikant enbart för män, men en ökad tendens finns också för kvinnor. Uppdelning på ortstorlek visar ökande tendenser för stora och medelstora orter.

• Allmänna cykelstråk: Totalt låg användningen år 2002 på ca 15 % för alla cyklister (barn+vuxna) på cykelstråk. Detta är en ökning med tre procent-enheter sedan året innan och t.o.m. något över den användning som gällde 1998. Ökningen gäller för båda könen. Uppdelning på ortstorlek visar dock att ökningen enbart gäller större orter, där det skett en relativt kraftig ökning1. I mindre och medelstora orter finns däremot inga tendenser till ökning. Användningen hos enbart vuxna cyklister på cykelstråk var ca 14 % år 2002, vilket är en signifikant ökning jämfört med året innan. Hjälm-användningen för enbart vuxna på cykelstråk har följt ungefär samma utveckling som för samtliga cyklister de senaste åren.

• Förändring i hjälmanvändning hos vuxna över och under 65 år: Användningen hos vuxna cyklister (16–64 år) låg år 2002 på ca 14 % för både män och kvinnor, vilket är en ökning med tre procentenheter jämfört med året innan. Utvecklingen har sedan 1996 varit likartad hos båda könen och pendlat mellan 10 % och 12 %. Bland äldre cyklister (65 år+) var användningen ca 15 % år 2002, vilket är ungefär samma som året innan. Den oförändrade användningen gäller både män och kvinnor.

• Könsskillnader i hjälmanvändning år 2002: Äldre kvinnliga cyklister (>65 år) har en signifikant högre användning än äldre manliga cyklister, vilket gällt sedan flera år. I övrigt finns inga könsskillnader i hjälm-användning år 2002.

• Skillnader i hjälmanvändning mellan olika ortstorlekar 2002: För barn har det sedan mätningarna startade inte funnits något tydligt mönster i skillnader mellan ortstorlekar, även om tillfälliga skillnader kan förekomma vissa år. För år 2002 hade dock yngre barn (–10 år) i mindre och mellan-stora orter signifikant högre hjälmanvändning än i större orter. Bland grund-skolebarn var användningen signifikant högre i medelstora orter. När det gäller vuxna cyklister finns en tydligt högre användning i större orter, vilket gällt sedan mätningarna startade.

1

Bakgrund och syfte

Sedan 1988 har VTI genomfört årliga observationsstudier av cyklisters hjälm-användning i Sverige. Mätningarna startade i slutet av 1980-talet inför genom-förandet av de två första nationella informationskampanjerna för att öka cyklisters hjälmanvändning i Sverige. Kampanjerna kallades ”Hjälm-88” och ”Hjälm-89” och drevs av dåvarande ”Cykelsäkerhetsrådet” under NTF:s ledning (NTF, 1988). För att kunna följa upp de nämnda kampanjerna, men också efterföljande informa-tionsinsatser, startades regelbundna observationsmätningar för att kunna beskriva årliga förändringar i cyklisters hjälmanvändning. De första hjälmkampanjerna var speciellt inriktade mot målgrupperna yngre barn, grundskolebarn samt vuxna som cyklar till och från arbetet och därför inriktades också VTI:s första observationsstudie mot dessa cyklistkategorier. De efterföljande observations-studierna har följt samma uppläggning.

I föreliggande rapport redovisas förändringar i cyklisters hjälmanvändning mellan 1988 och 2002, men tonvikten i redovisningen gäller eventuella föränd-ringar mellan de två senaste mätningarna (2001–2002), dels detaljerade resultat från år 2002.

Observationsstudiernas syfte är att beskriva förändringar i cykelhjälmsanvänd-ningen år från år för olika cyklistkategorier i Sverige. Vad eventuella förändringar beror på ger mätningarna däremot inget svar på.

Information om cykelhjälmsanvändning i Sverige på nationell nivå finns till-gängligt från olika källor där resultaten oftast kan komplettera varandra. När det gäller observationsstudier finns det utöver VTI:s mätningar som redovisas i före-liggande rapport, även Vägverkets s.k. basramsmätningar som genomfördes 1995–1999 (Lindahl, 1999). Syftet med Vägverkets basramsmätningar var att redovisa ett riksrepresentativt genomsnittligt mått på cyklisters hjälmanvändning i relation till det totala ”cykeltrafikarbetet” i Sverige, dvs. hur mycket av allt cyklande i Sverige som sker av cyklister som använder hjälm. Resultatet från basramsmätningarna var uppdelade på vägverkets regioner, men inte på olika cyklistkategorier, åldrar eller kön.

Cyklisters självrapporterade hjälmanvändning, via t.ex. enkätundersökningar, utgör ett komplement till observationsdata. Ett exempel är Vägverkets årliga ”trafiksäkerhetsenkät” som sedan början av 1980-talet innehåller frågor om cyklisters hjälmanvändning (Vägverket, 2003). Ett annat exempel är VTI:s löpande ”Trafiksäkerhetsundersökning” (TSU92-) där man sedan 1995 bl.a. frågar cyklister om de använde hjälm under senaste cykelresan (Gustafsson & Thulin, 2002).

I föreliggande rapport redovisas enbart resultat från VTI:s observationsstudie av cykelhjälmsanvändning, men i den avslutande diskussionen görs vissa jämförelser med resultat från övriga källor.

2 Metod

2.1 Cyklistkategorier

Mätning av hjälmanvändningen har skett genom observationer av i huvudsak fyra cyklistkategorier samt uppdelning på kön inom respektive kategori:

– Barn (upp till 10 år) under fritidscykling i bostadsområden – Barn (6–15 år) vid grundskolor

– Vuxna vid arbetsplatser

– Vuxna och barn på allmänna cykelstråk

Det finns en viss överlappning i ålder mellan de två barnkategorierna ovan. Detta har valts medvetet eftersom många yngre skolbarn inte tillåts cykla till skolan och därför kanske inte annars kommer med i mätningarna.

För vissa cyklistkategorier görs även kompletterande åldersskattningar dels av vuxna cyklister på allmänna cykelstråk dels av barn som cyklar till skolan. Detta ger en möjlighet att utöver de fyra primära cyklistkategorierna även göra följande indelning:

• Vuxna cyklister – 16–64 år – 65 år och äldre

• Barn som cyklar till skolan – ”Låg/mellanstadium” (6–12 år) – ”Högstadium” (13–15 år)

2.2 Mätplatser

Totalt ingår 21 orter och 157 enskilda mätplatser i den årliga mätserien2. Valet av de orter som ingår i mätserien gjordes inför första mätningen 1988. Urvalet var inte slumpmässigt utan avsåg att ge en rimlig spridning storleksmässigt och geo-grafiskt med hänsyn till tillgängliga resurser (Wirén, 1990). Samma orter, enskilda mätplatser och tidpunkter på dygnet har använts sedan starten 1988 även om viss årlig variation kan förekomma i antal platser pga. tillfälliga bortfall ett visst år (se avsnitt 2.2.1). Mätorterna har delats in i tre storlekskategorier efter antal kommuninvånare enligt nedan. Inom parentes anges genomsnittlig folk-mängd för respektive ortkategori per 31 december 2002 (SCB, 2003).

• Större orter (Genomsnitt 499 517): Stockholm, Göteborg, Malmö.

• Medelstora orter (genomsnitt 109 413 invånare):

Gävle, Halmstad, Helsingborg, Linköping, Lund, Norrköping, Sundsvall, Umeå, Västerås.

• Mindre orter (genomsnitt 49 574 invånare):

Falun, Kalmar, Kiruna, Kristianstad, Motala, Nyköping, Skövde, Västervik, Örnsköldsvik.

Större orter Medelstora orter Mindre orter

Figur 1 Geografisk spridning av de 21 orter som ingår i mätserien.

Mätorternas geografiska spridning framgår av figuren ovan. På varje ort finns ett flertal enskilda mätplatser fördelade på fyra typer av mätplatser anpassade till de cyklistkategorier som skall observeras (tabell 1).

Tabell 1 Typ av mätplats med tillhörande cyklistkategorier som observeras.

Typ av mätplats Observerad cyklistkategori

Bostadsområden – barn (–10 år)

– vuxna (65 år–) Grundskolor

– Samtliga elever (6–15 år), uppdelat på – elever i ”låg/mellanstadium” (6–12 år) – elever i ”högstadium” (12–15 år)

Arbetsplatser – vuxna

Allmänna cykelstråk

– Samtliga cyklister, uppdelat på – barn/ungdomar (–15 år) – vuxna (16–64 år) – vuxna (65 år–)

De enskilda mätplatserna på respektive ort är inte slumpmässigt utvalda utan är anpassade till de cyklistkategorier som observeras. Valet gjordes ursprungligen i samråd med gatukontoren på respektive ort. Ett generellt urvalskriterium var att mätplatserna skulle ha en hög frekvens av cyklister i aktuell kategori, men i övrigt eftersträvades om möjligt en variation inom samma typ av plats. För grundskolor varierades t.ex. upptagningsområden och belägenhet (centralt–icke centralt), för arbetsplatser varierades inriktningen (kontor–industri), för allmänna cykelstråk varierades trafikmiljön (cykelbana–väg/gata) och för bostadsområden varierades typ av bebyggelse (hyreshus–blandad bebyggelse) (Wirén, 1990).

Sedan 1996 sker vissa kompletterande åldersskattningar för att kunna dela upp vuxna cyklister i ”äldre” och ”yngre” samt grundskolebarnen i ”låg/mellanstadie-barn” respektive ”högstadie”låg/mellanstadie-barn”. Den traditionella ”stadieuppdelningen” finns i regel inte kvar idag, men för enkelhetens skull används ändå dessa termer i redovisningen. Åldersuppdelningen av grundskolebarn har gjorts vid de skolor som ingår i mätningarna sedan tidigare. Uppdelningen av vuxna cyklister i ”äldre” och ”yngre” har också gjorts på samma allmänna cykelstråk som ingår i mätningarna sedan tidigare, men dessutom har äldre cyklisters hjälmanvändning registrerats vid mätningarna i bostadsområden.

Antal enskilda mätplatser varierar något mellan orterna, men i regel är det fler mätplatser per ort ju större orten är. Av tabellen nedan framgår hur många mätplatser som totalt ingår i observationsstudien uppdelat på typ av mätplats och ortstorlek.

Tabell 2 Totalt antal mätplatser i ordinarie mätserie uppdelat på typ av mätplats och ortstorlek. Ort- storlek Bostads- områden Grund- skolor Arbets- platser Cykel- stråk Totalt Större 9 10 9 12 40 Medel 18 18 17 18 71 Mindre 9 10 9 18 46 Totalt 36 38 35 48 157 2.2.1 Bortfall

Av olika skäl blir inte alltid samtliga mätningar genomförda som planerat. Bortfall kan uppstå om t.ex. en enskild mätning saknas ett av mätåren eller att två mätningar av något skäl inte bedöms vara helt jämförbara3. Mätningarna år 2002 omfattar data från samtliga 21 orter och från 155 mätplatser. Bortfallet i senaste mätningen består av två observationstillfällen vid skolor. I den statistiska analysen tas hänsyn till eventuella bortfall i enskilda mätplatser under något av de mätår som jämförs (se avsnitt 2.5).

2.3 Mättider

Mätningarna genomförs under september4 varje år vid samma tidpunkter på dygnet. Observationerna sker oftast på vardagar under ca 2 timmar, antingen på morgonen (6.30–8.30, 7.00–9.00 eller 7.30–8.45) eller eftermiddagen (15.30– 16.45 eller 15.30–17.30). Vid arbetsplatser, grundskolor och cykelstråk obser-veras varje enskild mätplats vid ett tillfälle. För bostadsområden (barn –10 år) kompletteras vardagsmätningen med en lördagsmätning (10.30–11.30) för att öka antalet observerade cyklister. De kompletterande observationerna av ”äldre cyklister” sker en gång vid varje allmänt cykelstråk, men vid tidpunkter anpassade

Observationerna i respektive ort fördelas jämnt över den aktuella mätperioden enligt ett i förväg uppgjort mätschema. Om någon mätplats inte kan observeras den dag som planerats utförs observationen någon annan dag, men de ursprungliga klockslagen bibehålls.

2.4 Observationernas

genomförande

Det praktiska genomförandet av observationerna har i de flesta fall utförts av personal från lokala bilkårer i SKBR (Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund). En kontaktperson från bilkåren i respektive ort har ansvarat för att observa-tionerna utförts enligt givna instruktioner.

Vid varje observation noteras om cyklisten använder hjälm eller inte samt om det är en man/pojke eller kvinna/flicka. I vissa fall görs också en uppdelning på åldersgrupper, t.ex. vid allmänna cykelstråk där de som bedöms vara upp till 15 år räknas som barn/ungdomar och där vuxna delas in i 16–64 år samt 65 år och äldre. Noteringarna görs på observationsprotokoll anpassade för respektive cyklistkategori (se bilaga 1). Instruktionerna till instruktörerna är i korthet följande:

• Bostadsområden:

Endast cyklande barn upp till ca 10 år samt äldre cyklister (65 år och äldre) registreras. Övriga vuxna och ungdomar räknas alltså inte. Cyklisterna fördelas på kön samt med/utan cykelhjälm5. Observatören förflyttar sig runt i bostadsområdet för att på så sätt täcka av så mycket som möjligt av områdets gårdar, lekplatser, cykelbanor etc.

• Grundskolor:

Endast cyklande elever på väg till eller ifrån den aktuella skolan registreras. Cyklisterna fördelas på pojkar/flickor, med/utan cykelhjälm samt om de bedöms tillhöra låg/mellanstadiet (6–12 år) eller högstadiet (13–15 år). Observatören står vid samma plats hela tiden.

• Arbetsplatser:

Endast vuxna cyklister på väg till eller ifrån den aktuella arbetsplatsen registreras. Cyklisterna fördelas på män/kvinnor samt med/utan cykelhjälm. Observatören står vid samma plats hela tiden.

• Allmänna cykelstråk:

Samtliga cyklister som passerar observationsplatsen registreras. Cyklisterna

för-delas på kön, med/utan cykelhjälm samt i tre ålderskategorier (1.Barn/ungdomar 0–15 år; 2.Vuxna 16–64 år; 3.Vuxna 65 år och äldre). Observatören står vid samma plats hela tiden.

5 _{Sedan mätningarna startade 1988 har eventuell användning av ishockeyhjälm på de cyklande}

barnen noterats separat och inte inkluderats i andelen cykelhjälmsanvändare. När mätningarna startade var det vanligare än idag att barnen använde ishockeyhjälm vid cykling och eftersom en sådan hjälm inte ger samma skydd vid en olycka som en riktig cykelhjälm bedömdes det viktigt att kunna särskilja dessa hjälmtyper i mätningarna. Under senare år är det dock ganska ovanligt att barn använder ishockeyhjälmar vid cykling (<1 %). De flesta har riktiga cykelhjälmar eller ingen hjälm alls.

Totalt antal cyklister som observeras varierar något från år till år men i genomsnitt har ca 43 000 cyklister observerats årligen sedan mätningarna startade (se bilaga 7). Mätningarna 2002 omfattar totalt 45 500 observerade cyklister i de fyra huvudkategorierna (tabell 3), men om man även inkluderar 1 622 ”äldre” cyklister som observerats samtidigt som barnobservationerna i bostadsområden samt vid de extra mätningarna på allmänna cykelstråk, omfattas totalt 47 122 observerade cyklister.

Tabell 3 Antal observationer som ingick i mätningarna 2002 uppdelat på cyk-listkategori. Cyklistkategori År 2002 Barn –10 år: (Fritid) 1 812 Barn 6–15 år: (Grundskola) 4 893 Vuxna: (Arbetsplatser) 10 063 Samtliga: (Cykelstråk) 28 732 Totalt 45 500

2.5 Statistiska

analyser

Den statistiska analysen av resultaten har koncentrerats mot eventuella föränd-ringar i hjälmanvändning mellan de två senaste årens mätningar, dvs. 2001–2002. Vissa analyser gäller också om det föreligger skillnader i hjälmanvändning mellan kön eller ortstorlekar år 2002.

För att testa om en skillnad är statistiskt säkerställd har genomgående använts s.k. Chitvå-test för två oberoende stickprov. En signifikansnivån på 1 % (p<0.01) har valts eftersom relativt många tester görs, vilket motiverar en något ”strängare” gräns än den mer traditionella nivån på 5 %. Om det finns förändringar eller skillnader som är statistiskt säkerställda noteras detta oftast i figurerna med en asterisk (*). I de fall där det i texten talas om en ”skillnad”, ”förändring” eller ”ökning/minskning” avses ett signifikant resultat. I vissa fall används dock begreppet ”tendens”, men då avses inte något signifikant förändring i statistisk mening.

När resultat från de två senaste mätåren jämförs i den statistiska analysen har hänsyn tagits till om det finns bortfall i enskilda mätplatser under något av åren. Eventuella bortfall justeras i analysen genom att exkludera vissa enskilda platser så att antal platser överensstämmer mellan de år som jämförs. I de fall plats-justering gjorts har även signifikanstest skett av ojusterade data för att se om ut-fallen blir olika. I föreliggande rapport påverkades inte utfallet av platsjusteringen.

3 Resultat

De resultat som redovisas utgör en sammanslagning av mätningarna från samtliga 21 orter. Hjälmanvändningen redovisas dels totalt för respektive cyklistkategori dels uppdelat på kön och ortstorlek. Detaljresultat från 2002 års mätning uppdelat på enskilda orter och mätplatser redovisas i bilaga 2 och 3. Resultat från enskilda orter och mätpunkter skall dock tolkas med försiktighet, speciellt vad gäller för-ändringar mellan enskilda mättillfällen eftersom de i många fall baseras på ett litet antal observationer och därför kan innehålla stora slumpmässiga/tillfälliga varia-tioner.

För detaljresultat från tidigare års mätningar (1988–2001) hänvisas till tidigare rapporter (Nolén, 1992; Nolén, 1993; Nolén, 1994; Nolén, 1995; Nolén, 1996; Nolén, 1997; Nolén, 1998; Nolén, 1999; Nolén, 2001; Nolén, 2002; Wirén, 1990; Wirén, 1991).

3.1

Har hjälmanvändningen förändrats?

I detta avsnitt redovisas den övergripande utvecklingen av hjälmanvändningen sedan observationsmätningarna startade 1988. Tonvikten i redovisningen ligger vid eventuella förändringar mellan de två senaste mätningarna, dvs. 2001–2002.

3.1.1 Förändring bland olika cyklistkategorier som helhet

Av figur 2 framgår hur cykelhjälmsanvändningen varierat för olika cyklistkatego-rier sedan mätningarna startade 1988.

% 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 10 20 30 40 50 60 Allmänna cykelstråk* Vuxna: (Arbetsplatser)* Barn: (Grundskola)* Barn: (-10 år)* 35,0 13,9 14,6 33,1

Figur 2 Cykelhjälmsanvändning 1988–2002 uppdelat på cyklistkategorier.

(* = signifikant förändring 2001–2002).

Yngre barns hjälmanvändning var ca 20 % när mätningarna startade 1988 men ökade därefter enligt ett trappstegsformat mönster till ca 55 % 1997. Sedan dess har dock användningen för denna kategori minskat successivt och låg år 2002 på 35 %. Minskningen mellan 2001 och 2002 är signifikant och relativt kraftig.

Hjälmanvändningen bland barn (6–15 år) som cyklar till grundskolan följde en uppåtgående trend från 5 % 1988 till ca 35 % 1998, men därefter minskade användningen igen gradvis till ca 28 % år 2001. Den senaste mätningen visar dock på en signifikant ökad användning till ca 33 %, vilket nästan innebär en återgång till den användning som gällde 1998.

Vuxna cyklister som cyklar till arbetet ligger generellt på en lägre använd-ningsnivå än barn, men utvecklingen mellan 1988 och 1998 följde en kontinuer-ligt uppåtgående trend från ca 2 % till ca 14 %. Därefter sjönk användningen ett par procentenheter och har varierat kring ca 12 % de senaste åren. Senaste mät-ningen visar dock på en signifikant uppgång till ca 14 %, vilket är en återgång till den användning som gällde 1998.

Även cyklister på allmänna cykelstråk har en generellt lägre användningsnivå jämfört med barnen, vilket inte är så konstigt eftersom att i genomsnitt 93 % av de cyklister som observerats på allmänna cykelstråk är vuxna. När mätningarna startade 1988 var användningen ca 3 % vilket ökade successivt till ca 14 % 1998. Användningen har därefter pendlat kring ca 12 %, men till år 2002 skedde en signifikant ökning till ca 15 %, vilket t.o.m. är något högre än 1998.

Användningen hos enbart vuxna cyklister på cykelstråk har följt ungefär samma utveckling som för samtliga cyklister de senaste åren och låg år 2002 på ca 14 %, vilket också är en signifikant ökning jämfört med året innan.

VTI:s hjälmobservationer har genomförts årligen sedan 15 år tillbaka. En jäm-förelse av hjälmanvändningen när mätningarna startade 1988 med senaste mätningen år 2002 visar att det skett en kraftig ökning av hjälmanvändningen hos samtliga cyklistkategorier för tidsperioden som helhet. Om man däremot ser till den senaste femårsperioden (1998–2002) har det inte skett någon ökning. I tabell 4 framgår hur stor förändringen varit både i absoluta termer (procentenheter) och i relativa termer (index) dels sedan mätningarna startade dels för senaste femårs-perioden. Man skall dock tänka på att de relativa förändringarna i tabellen relate-ras till en viss utgångsnivå, vilket innebär att även en mindre absolut ökning, med t.ex. några få procentenheter, leder till stora relativa förändringar om utgångsnivån är låg.

Tabell 4 Jämförelse av hjälmanvändning 1988, 1998 och 2002.

Cyklistkategori 1988 1998 2002 Procent-_{enheter (1988=1)}index Procent-_{enheter (1998=1)}index

Barn (-10 år) 20,2 52,8 35 14,8 1,73 -17,8 0,66 Barn (grundskola) 5 35,6 33,1 28,1 6,62 -2,5 0,93 Vuxna (Arbetsplatser) 1,7 13,8 13,9 12,2 8,18 0,1 1,01 Allmänna cykelstråk 2,9 13,5 14,6 11,7 5,03 1,1 1,08 Användning (%) 1988-2002 1998-2002 Förändring

Den kraftigaste ökningen av hjälmanvändning de senaste femton åren, dvs. relativt utgångsläget 1988, har skett hos vuxna som cyklar till arbetet där använd-ningen ökat drygt åtta gånger under mätperioden som helhet. Därnäst kommer

3.1.2 Förändring bland olika cyklistkategorier uppdelat på kön

I figur 3 redovisas hjälmanvändningen uppdelat på kön för att se om tendenserna från den totala jämförelsen skiljer sig åt mellan män/pojkar och kvinnor/flickor. Överlag har hjälmanvändningen i samtliga cyklistkategorier följt samma utveck-ling för både pojkar/flickor och män/kvinnor sedan mätningarna startade. Det finns dock några undantag. Det gäller dels för vuxna cyklister där kvinnor hade en något större ökning av hjälmanvändningen än män under några år i mitten respek-tive slutet av 1990-talet dels för yngre barn (–10 år) där flickors användning tycks ha minskat mer än för pojkar mellan 2001–2002.

% 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 10 20 30 40 50 60 Flickor* Pojkar* Barn: (-10 år) % 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 10 20 30 40 50 60 Flickor*

Pojkar* Barn: (Grundskola)

% 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 5 10 15 20 25 Kvinnor Män* Vuxna: (Arbetsplatser) % 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 5 10 15 20 25 Kv/fl* M/p* Allmänna cykelstråk

Figur 3 Cykelhjälmsanvändning 1988–2002 uppdelat på kön.

3.1.3 Förändring bland olika cyklistkategorier uppdelat på ort-storlek

I figur 4 redovisas hjälmanvändningen uppdelat på ortstorlek. När det gäller barn har hjälmanvändningen utvecklats ungefär på samma sätt för alla tre ortstorlekar sedan 1998, även om det finns undantag mellan vissa enskilda mätår.

När det gäller vuxna cyklister vid arbetsplatser finns en tydligt ökande tendens i större orter sedan 1998, medan övriga orter uppvisar en nedgång eller stagnation. För cyklister på cykelstråk har det skett en kraftig ökning i större orter medan mindre och medelstora orter inte ökat alls. Kategorin ”större orter” består av Stockholm, Göteborg och Malmö, men tittar man på förändringen i dessa tre enskilda orter är det bara Malmö som uppvisar en svag ökning mellan år 2001 och 2002. För Stockholm och Göteborg finns ingen motsvarande ökning, vilket kan tyckas märkligt, men ökningen i kategorin ”stora orter” som helhet beror istället på en ökning av antal observerade cyklister i Stockholm år 2002 jämfört med år 2001. Eftersom hjälmanvändningen i Stockholm sedan tidigare är högre än i Göteborg och Malmö, höjs automatiskt hjälmanvändningen för hela kategorin större orter. % 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 10 20 30 40 50 60 Mindre ort* Medelstor ort* Större ort Barn: (-10 år) % 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 10 20 30 40 50 60 Mindre ort Medelstor ort*

Större ort Barn: (Grundskola)

% 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 5 10 15 20 25 Mindre ort Medelstor ort

Större ort Vuxna: (Arbetsplatser)

% 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 5 10 15 20 25 Mindre ort Medelstor ort

Större ort* Allmänna

cykelstråk

Figur 4 Cykelhjälmsanvändning 1988–2002 uppdelat på ortstorlek.

3.1.4 Förändring hos grundskoleelever uppdelat på ”stadium”

Hjälmanvändningen bland barn som cyklar till och från grundskolan observeras vid totalt 38 skolor varje år. Till de flesta av dessa skolor cyklar både yngre och äldre barn, dvs. elever både från det som traditionellt kan betecknas som ”låg/mellanstadium” och ”högstadium”. Det är därför svårt att göra en exakt upp-delning av hjälmanvändningen på olika skolstadier utifrån föreliggande tionsstudier. Sedan 1996 görs dock en indelning som grundar sig på observa-törernas bedömning av om de cyklande barnen tillhör låg/mellanstadiet (6–12 år) eller högstadiet (13–15 år). Syftet med uppdelningen är primärt att se om det sker någon förändring mellan olika mätningar inom ett och samma stadium.

Av figur 5 framgår att hjälmanvändningen bland ”låg-/mellanstadieelever” (6–12 år) var ca 51 % år 2002, vilket är en signifikant ökning jämfört med året innan och ett brott på den nedåtgående trend som gällt för både pojkar och flickor sedan 1998. Bland ”högstadieelever” (13–15 år) var användningen ca 15 % år 2002, vilket också är en signifikant ökning jämfört med året innan. Användningen bland ”högstadieelever” har varierat mellan 10 % och 15 % för både pojkar och flickor sedan 1996. % 96 97 98 99 00 01 02 96 97 98 99 00 01 02 0 10 20 30 40 50 60 70 80 Flickor Pojkar Totalt "Låg-/mellanstadium"* (6-12 år) "Högstadium"** (13-15 år)

Figur 5 Cykelhjälmsanvändning 1996–2002 för grundskolebarn uppdelat på skolstadium.

(* = signifikant förändring 2001–2002 totalt samt för flickor). (** = signifikant förändring 2001–2002 totalt samt för pojkar)

3.1.5 Förändring hos yngre och äldre vuxna cyklister

Sedan 1996 görs en uppdelning av vuxna cyklisters hjälmanvändning i två ålders-grupper, 16–64 år samt 65 år och äldre. Syftet med uppdelningen är att se om hjälmanvändningen förändras i de två åldersgrupperna mellan olika mätningar.

Användningen för både manliga och kvinnliga cyklister (16–64 år) har pendlat kring 10–12 % mellan 1996 och 2001. Men år 2002 var användningen ca 14 %, vilket är en signifikant ökning med tre procentenheter jämfört med året innan. Bland äldre cyklister (65 år+) var användningen totalt ca 15 % år 2002, vilket är ungefär samma som året innan. Den oförändrade användningen gäller både män och kvinnor.

Av figur 6 framgår också att hjälmanvändningen generellt ligger något högre bland äldre vuxna än yngre vuxna, vilket beror på en högre användning hos äldre kvinnliga cyklister (se även avsnitt 3.2).

% 96 97 98 99 00 01 02 96 97 98 99 00 01 02 0 5 10 15 20 25 Kvinnor Män Totalt 16-64 år* 65- år

Figur 6 Cykelhjälmsanvändning 1996–2002 för vuxna cyklister uppdelat på 16–64 år respektive 65 år och äldre.

3.1.6 Förändrad genomsnittlig hjälmanvändning

Av de resultat som redovisats hittills framgår att hjälmanvändningen varierar med cyklistkategori. Framför allt har vuxna cyklister lägre användning än barn. Vill man ha ett sammanfattande mått på hur hjälmanvändningen förändrats sedan mät-ningarna startade kan man beräkna en genomsnittlig hjälmanvändning för samt-liga cyklister över alla åldrar. Ett genomsnitt av barns och vuxnas användning måste dock beräknas med hänsyn till hur mycket barn och vuxna cyklar, dvs. hur stor andel av det totala ”cykeltrafikarbetet” som utförs av barn respektive vuxna. Enligt Thulin och Kronberg (2000) svarar barn (0–14 år) för ca 16 % och vuxna (>15 år) för ca 84 % av trafikarbetet hos cyklister. Om barns och vuxnas hjälman-vändning vägs ihop med hänsyn till deras relativa cykelexponering erhålls en grov skattning av genomsnittlig cykelhjälmsanvändning (figur 7).

Den ”genomsnittliga hjälmanvändningen” följde en årligt ökande trend fram till och med 1998 då den uppgick till nästan 18 %, men sedan inträffade ett trend-brott med successivt minskad användning. Mellan år 2001 och 2002 ökade dock användningen igen upp till ca 17 %, vilket är en återgång till ungefär den nivå som gällde 1998. % 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 5 10 15 20 25 17,1

Figur 7 Skattning av genomsnittlig cykelhjälmsanvändning enligt VTI:s observationsstudie (barn och vuxna sammanslaget) 1988–2002.

3.2

Skillnader i hjälmanvändning år 2002 mellan kön och

ortstorlekar

De resultat som redovisats i avsnitt 3.1 gällde förändringar i användning mellan olika mättillfällen. Det kan också vara intressant att titta på senaste mätningen för att se om graden av hjälmanvändning skiljer sig mellan män/pojkar och kvinnor/flickor eller mellan olika storlek på orter.

I figur 8 redovisas hjälmanvändningen uppdelat på kön och där framgår att det år 2002 inte fanns några skillnader mellan könen hos de fyra huvudkategorier av cyklister som mätningarna omfattar. Som nämnts tidigare finns dock en könsskill-nad hos äldre cyklister, där äldre kvinnliga cyklister har signifikant högre använd-ning än männen i samma ålderskategori, 19 % jämfört med 12 % (χ2=23,81 df=1, p<0,001).

%

Fritid: -10 år Grundskolor Arbetsplatser Cykelstråk

0 10 20 30 40 50 60 70 80 34,5 35,4 _33,8 32,5 13,5 14,2 13,8 13,7 Kvinnor/Flickor Män/Pojkar Barn Vuxna

Figur 8 Cykelhjälmsanvändning 2002 uppdelat på kön.

I figur 9 framgår att det år 2002 fanns en signifikant skillnad i hjälmanvändning mellan ortstorlekar hos samtliga cyklistkategorier. För barn har det visserligen inte funnits något tydligt mönster i skillnader mellan ortstorlekar sedan mät-ningarna startade, även om det kan förekomma tillfälliga skillnader enskilda år. År 2002 var t.ex. hjälmanvändningen bland barn upp till 10 år (under fritids-cykling) högre i mindre och medelstora orter jämfört med i stora orter och bland grundskolebarn var användningen högre i medelstora orter.

Bland vuxna cyklister fanns år 2002 en tydligt högre användning i större orter jämfört med medelstora och mindre orter. Detta förhållande har dock gällt sedan mätningarna startade.

%

Fritid: -10 år* Grundskolor* Arbetsplatser* Cykelstråk*

0 10 20 30 40 50 60 70 80 37,3 37,7 29,7 30 36,6 29 6,1 10,6 23,7 6,6 7,6 21,8 Mindre ort Medelstor ort Större ort Barn Vuxna

Figur 9 Cykelhjälmsanvändning 2002 uppdelat på ortstorlek.

(* = signifikant skillnad)

4 Diskussion

4.1 Begränsningar

4.1.1 Generaliserbarhet

De resultat som redovisats utgör en uppskattning av hur den observerade cykel-hjälmsanvändningen förändrats i Sverige 1988–2002, med speciell tonvikt på eventuella förändringar mellan de två senaste mättillfällena. Mätningarna är dock utförda i vissa utvalda orter under en viss tidsperiod på året (september) och under vissa tidpunkter på dygnet (morgon eller eftermiddag). I statistisk mening är resultaten inte representativa för alla orter i Sverige eller för alla tidsperioder under året. Detta skulle i princip kräva att mätningarna baserats på ett stort slump-mässigt urval av platser under olika tidpunkter på året. Ett försök till detta gjordes i Vägverkets s.k. ”basramsmätningar” som genomfördes mellan 1995 och 1999. Vid dessa basramsmätningar observerades bl.a. cyklisters hjälmanvändning i ca 1 700 slumpmässigt utvalda mätpunkter i Sverige, vilket gav ett mer statistiskt representativt mått på cyklisters genomsnittliga hjälmanvändning (Lindahl, 1999). Även ”basramsmätningarna” var dock begränsade till enbart tätorter under en viss tidsperiod på året och det var inte heller möjligt att redovisa hjälmanvändning uppdelat på olika cyklistkategorier.

Det viktiga i VTI:s observationsstudie är att fånga upp hur olika cyklist-kategorier förändrar sin hjälmanvändning över tid. Eftersom mätningarna sker vid samma platser och under samma tider varje år bedöms observationsstudien vara ett användbart instrument för att skatta sådana förändringar, med begränsningen att resultatet gäller för slutet av cykelsäsongen samt att det inte gäller för ren landsbygd eller små orter med färre än 20 000 invånare. När det gäller skattning

av genomsnittlig hjälmanvändning i Sverige enligt VTI:s observationssdata överensstämmer denna skattning också mycket väl med resultaten från de nämnda ”basramsmätningarna”, såväl vad gäller användningsnivån som förändringar.

4.1.2 Möjliga felkällor

Tonvikten i föreliggande studie är en resultatredovisning på aggregerad nivå för varje cyklistkategori, dvs. sammanslaget över samtliga ingående mätplatser oavsett ort. Ingen närmare analys görs av om det skett förändringar på enskilda mätorter. Huvudskälet är att resultat från enskilda mätorter ibland baseras på få

observationer och blir då känsliga för slumpmässiga och tillfälliga faktorer som

kan ge stora svängningar i användningen från ett år till ett annat. Det kan dock vara intressant att titta på hur användningstrenden ser ut även för enskilda orter under en längre tidsperiod, t.ex. sedan mätningarna startade 1988. Användnings-trenden för varje enskild mätort 1988–2002 redovisas i bilaga 5, men om någon ort förändras kraftigt ett enstaka mätår skall det tolkas mycket försiktigt eftersom det kan bero på ren tillfällighet.

Man skall också vara försiktig med att jämföra hjälmanvändningen mellan de olika enskilda orter som ingår i studien. Antal mätpunkter i varje enskild ort är

begränsat och de är inte primärt valda för att ge en representativ bild av varje

enskild ort. Om hjälmanvändningen däremot skiljer sig mycket mellan vissa orter under en längre tid bör det inte enbart bero på slumpmässiga faktorer, i synnerhet inte på cykelstråk där mycket cyklister passerar (se exempel i avsnitt 4.2).

Väderförhållanden vid observationstillfällena är en faktor som kan tänkas

på-verka mätresultaten. Det finns anledning att förvänta sig något högre cykelhjälms-användning vid dåligt väder jämfört med fint väder. Antagandet bygger på att ”vanecyklister” har högre hjälmanvändning än ”tillfällighetscyklister” samt att vanecyklisterna inte är lika väderkänsliga. Vid dåligt väder borde därför ”vane-cyklisterna” utgöra en större andel av de cyklister som observeras och därmed leda till högre hjälmanvändning, åtminstone bland vuxna cyklister. Barns hjälm-användning påverkas förmodligen inte på samma sätt av vädret eftersom de flesta barn kan antas vara vanecyklister. Det finns svenska studier som visat att det är färre som cyklar om det regnar än om det är uppehåll (Karlsson, 2000; Sörensen, 2001). Likaså har studier från USA och Kanada funnit högre hjälmanvändning bland ”cykelentusiaster”, dvs. ju oftare man cyklar samt ju oftare man använder cykelhandskar, cykelbyxor eller cykelväskor (Foss, Beirness & Wilson, 1996; Rodgers, 2000). Även självrapporterade data från Sverige visar på generellt högre hjälmanvändning vid längre cykelresor (Thulin & Kronberg, 1998).

I en studie från England fann man också en något högre hjälmanvändning bland cyklister som observerades vid regnväder jämfört med när det var uppehåll (Bryan-Brown & Christie, 2001). Ett liknande fenomen uppstod också vid obser-vationsmätningar i Stockholms s.k. innerstadssnitt 1992 som genomfördes under en period med mycket varmt och fint väder. Andel hjälmanvändare sjönk med fyra procentenheter jämfört med året innan (1991) medan året efter (1993) hade användningen återhämtat sig igen och till och med ökat något jämfört med 1991.

2001 var det exempelvis regn när 20–30 % av cyklisterna vid arbetsplatser och cykelstråk observerades. År 2002 var det inget regn alls vid motsvarande observa-tionstillfällen. Enligt resonemanget ovan kan de bättre väderförhållandena ha inneburit en viss underskattning av cykelhjälmsanvändningen bland vuxna cyklister jämfört med om väderförhållanden varit likvärdiga med år 2001.

Det fina vädret år 2002 är säkert också en förklaring till att antal observerade cyklister är högre än året tidigare. Ökningen är nästan femtusen cyklister mer och gäller framför allt för observationer vid arbetsplatser och vid cykelstråk, dvs. i huvudsak för vuxna cyklister (se bilaga 7). Som nämnts i avsnitt 3.1.1 har det också varit en speciellt stor ökning av antal cyklister i Stockholm än i flera övriga orter, förmodligen beroende på det fina vädret i kombination med utbyggnad av cykelvägnätet. Även lokala cykelmätningar i Stockholms innerstad visar på ett ökat cyklande (Tiippana, 2003). Fler observerade cyklister i Stockholm innebär att Stockholm får en större vikt i sammanslagningen av samtliga orter och eftersom hjälmanvändningen bland vuxna cyklister i Stockholm sedan tidigare är markant högre än i de flesta övriga orter leder detta till en generellt högre hjälmanvänd-ning. Teoretiskt har således det fina vädret år 2002 haft två motsatta effekter på hur hjälmanvändningen förändrats jämfört med året innan. Vädret kan både ha inneburit en underskattning och en överskattning. Om effekterna tar ut varandra eller om någon är dominerande är svårt att avgöra. Det bör dock vara lämpligt att invänta ytterligare ett års mätningar för att se om den generellt uppåtgående användningstendensen mellan år 2001 och 2002 fortsätter eller försvinner.

Cykelhjälmsobservationerna har sedan flera år oftast genomförts av personer från lokala bilkårer på de aktuella orterna. De flesta observatörer är samma personer år från år, men vissa är nya eller återkommer efter ett uppehåll. Det skulle visserligen vara önskvärt att alltid ha samma personer som observatörer, men av resursskäl är det praktiskt omöjligt. Varje observatör får istället noggranna skriftliga instruktioner om hur observationerna skall genomföras.

I samband med 1996 års mätningar gjordes ett försök att skatta variationen mellan olika observatörer på tre mätplatser i Linköping. Genom att använda två oberoende observatörspar samtidigt erhölls två oberoende skattningar av samma cyklisters hjälmanvändning. ”Observatörstestet” visade att skattningen av andel hjälmanvändare varierade mellan observatörsparen med 0,5–1,5 procentenheter beroende på plats (Nolén, 1997). Skillnaden mellan observatörsparen var konsekvent så till vida att det ena paret fick en något lägre hjälmanvändning vid samtliga platser, vilket tyder på en mer systematisk ”observatörsfaktor”. Resul-taten tyder dock på att systematiska observatörsfel inte bör vara kritiskt på aggregerad nivå, dvs. för totalresultatet över alla orter. De flesta observationer genomförs trots allt av samma personer under flera år. Men även vid ett ”tanke-experiment” där samtliga observatörer byts ut från en mätning till en annan, borde inte alla ”observatörseffekter” gå åt samma håll och över många orter samman-slaget bör det inte spela så stor roll.

”Observatörstestet” visade däremot på en betydligt större skillnad i skattningen av barns hjälmanvändning på allmänna cykelstråk, vilket sannolikt beror på osäkerhet i bedömningen av åldersgränsen för barn, i detta fall 15 år. Eftersom de flesta cyklister på allmänna cykelstråk är klart över 15 år spelar inte osäkerheten någon större roll för totalresultatet eftersom de felbedömningar som eventuellt görs blir få i förhållande till totala antalet observerade cyklister. Om däremot barns och ungdomars hjälmanvändning särredovisas utifrån mätningarna på

all-männa cykelstråk får osäkerheten i ålderskattningen större genomslag då de utgör en större andel av alla observationer. Det är därför lämpligare att, som i före-liggande observationsstudie, skatta barns och ungdomars hjälmanvändning utifrån speciellt utvalda mätplatser, t.ex. vid skolor eller liknande platser dit barn cyklar, än vid allmänna cykelstråk där de flesta cyklister är vuxna.

4.2 Resultatdiskussion

Resultaten från VTI:s cykelhjälmsobservationer visar att hjälmanvändningen följde en uppåtgående trend från slutet av 1980-talet till slutet av 1990-talet. Exempelvis ökade användningen bland vuxna vid arbetsplatser åtta gånger under denna period. Bland barn som cyklar till skolan ökade användningen sju gånger. Mellan 1998 och 2001 har det dock funnits en generellt nedåtgående trend i hjälmanvändningen, fram för allt bland barn. Användningen bland vuxna kan mer liknas vid en stagnation. Mätningarna år 2002 visar dock på en generellt ökad hjälmanvändning igen för de flesta cyklistkategorier och innebär en återgång till den användningsnivå som gällde 1998. Ett undantag är däremot yngre barns (–10 år) hjälmanvändning under fritidscykling som fortsätter på den minskade trend som gällt sedan fem år tillbaka. När det gäller genomsnittlig hjälman-vändning över samtliga cyklistkategorier kan den skattas till mellan 15 % och 20 %, vilket gällt sedan 1996, dvs. de senaste sju åren.

4.2.1 Variation mellan orter

Den generella trenden i hjälmanvändningen kan kort beskrivas som en ökning fram t.o.m. 1998 och därefter minskning bland barn och stagnation bland vuxna. Denna beskrivning gäller dock ett genomsnitt för alla orter sammanslagna. Vissa enskilda orter kan däremot avvika från den generella trenden (se bilaga 5). När det gäller vuxnas hjälmanvändning vid arbetsplatser och för cyklister på cykelstråk är det framför allt Stockholm som avviker från den generella trenden genom att uppvisa en fortsatt ökad användning även efter 1998. Även Göteborg och Nyköping avviker i detta avseende, om än inte lika tydligt. För Göteborg finns dock även omfattande lokala observationsstudier som visar på kontinuerligt ökad hjälmanvändning sedan 1991 (Svensson, 2002; Svensson, 2003).

När det gäller hjälmanvändning hos barn som cyklar till skolan är det framför allt Sundsvall och i viss mån Linköping, Kalmar och Kristianstad, som haft en något gynnsammare hjälmanvändning än den generella trenden de senaste åren. För användningen bland barn under fritidscykling i bostadsområden är det framför allt Kiruna som haft en mer gynnsam utveckling än den generella trenden sedan 1997.

Om hjälmanvändningen plötsligt börjar öka på vissa orter kan det bero på slump, tillfälligheter eller på att det genomförts lokala påverkansåtgärder. Det går inte att utifrån föreliggande studie avgöra vad som ligger bakom en plötslig lokal ökning i användningstrenden, men i de enskilda fallen kan man alltid spekulera kring olika rimliga förklaringar. Vissa orter uppvisar exempel på plötsliga positiva och varaktiga trendbrott i användningen hos både vuxna vid arbetsplatser och

det och hjälmanvändningen i staden (Gävle cykelstad, 1998). Efter 1997 har det dock inte skett någon ytterligare ökning av hjälmanvändningen i Gävle utan för-ändringen innebar en stabilisering av hjälmanvändningen kring en något högre nivå än tidigare. Det finns även andra orter där det tycks ha skett plötsliga och mer eller mindre varaktiga ökningar av användningen, t.ex. Lund (1992/93–96) och Falun (1995/96), men varje sådant enskilt fall bör tolkas i relation till lokal information om speciella cykelhjälmsaktiviteter.

Sedan VTI:s cykelhjälmsobservationer startade har vuxna cyklister i ”större mätorter” (Stockholm, Göteborg och Malmö) uppvisat högre hjälmanvändning än i mindre och medelstora orter. Det finns dock stora skillnader även mellan de tre ”större orterna”, framför allt mellan Stockholm och Malmö på allmänna cykelstråk, där Malmö sedan flera år haft betydligt lägre användning. Detta stöds också av självrapporterad hjälmanvändning enligt VTI:s löpande trafiksäkerhets-undersökning (Gustafsson & Thulin, 2002). Även Vägverkets ”basramsmät-ningar” visade tydliga regionala skillnader i hjälmanvändning, där fram för allt ”region Skåne” hade lägre användning än övriga regioner (Lindahl, 1999).

En jämförelse kan också göras med andra observationsstudier som genomförts lokalt på de tre orterna. I Stockholms har under flera år genomförts två oberoende lokala cykelhjälmsobservationer varje vår/försommar. Enligt mätningar utförda av NTF Stockholms län var hjälmanvändningen bland vuxna cyklister i Stockholms ”innerstad” ca 40 % år 2001 och 2002 (Tjärnberg, 2002). Enligt mätningar utförda av Stockholms gatukontor var hjälmanvändningen i Stockholms ”innerstadssnitt” 49 % år 2002 (Tiippana, 2003). Lokala observationsstudier från Göteborg visar att ca 32 % använde hjälm 2002 (Svensson, 2003). För Malmö finns jämförbar lokal information från 1996, då ca 6 % av vuxna cyklister använde hjälm (Mallard, 1997).

Användningsnivåerna i de lokala observationsstudierna i Stockholm och Malmö stämmer väl med de nivåer som erhållits i föreliggande rapport för all-männa cykelstråk. I Göteborg visar de lokala mätningarna däremot något högre hjälmanvändning än i föreliggande studie.

4.2.2 Observerad kontra självrapporterad hjälmanvändning

Ett komplement till observerad cykelhjälmsanvändning är självrapporterad an-vändning via enkätstudier. Fördelen med enkätdata är bl.a. att man lättare kan relatera svaren till olika bakgrundsvariabler hos cyklisten, t.ex. ålder, kön, etc. Nackdelen är dock risken för att vissa personer kan överskatta sin egen eller andras användning.

Vad gäller yngre barns hjälmanvändning finns en stor skillnad i mätresultat mellan observationsdata och självrapporterad användning enligt Vägverkets trafiksäkerhetsenkät som genomförs varje år (Vägverket, 2003). Framför allt gäller det barns användningsnivå, som baseras på uppgifter från barnens föräldrar. Enligt enkätdata använder ca 80–90 % av barn upp till 12 år cykelhjälm alltid eller nästan alltid. Detta är 2–3 gånger så hög användning jämfört med observations-data. När det gäller lite äldre barn (13–14 år) visar enkätdata på ca 20 % använd-ning medan observationsdata för ”högstadieelever” varierat mellan 10 % och 15 % de senaste åren.

En möjlig förklaring till att barns hjälmanvändning blir olika om man jämför observations- och enkätmätningar, kan vara att föräldrar överskattar sina barns hjälmanvändande, i synnerhet vad gäller något äldre barn (11–15 år). När det

gäller yngre barn kan föräldrarna mycket väl uppge en korrekt bild i den meningen att deras barn brukar använda hjälm när de cyklar. Men om barnen däremot slarvar med användningen ibland, t.ex. glömmer att ta på hjälmen, då påverkas inte föräldrarnas svar på enkätfrågan, men däremot får man en lägre användning vid observationsstudier. Om resonemanget är riktigt är problemet egentligen inte att fler yngre barn skall börja använda cykelhjälm, utan att de skall använda hjälmen oftare.

När det gäller vuxna cyklister har den observerade hjälmanvändningen legat mellan 10 % och 15 % sedan mitten av 1990-talet. Vuxnas självrapporterade användning enligt Vägverkets trafiksäkerhetsenkät visar däremot på en något lägre användning under samma period (5–10 %) (Vägverket, 2003). Det kan tyckas märkligt att vuxnas självrapporterade användning ligger lägre än vad observationsstudierna visar, men en trolig förklaring är att enkätresultaten utgör ett genomsnitt för alla vuxna ”cyklister”, oavsett hur ofta man cyklar. I observa-tionsstudier ökar ju däremot sannolikheten för att cyklister observeras ju mer de cyklar och eftersom högre hjälmanvändning kan antas hos ”vanecyklister” kan det förklara en något högre användningsnivå i observationsstudien (Foss et al., 1996; Rodgers, 2000; Thulin & Kronberg, 1998). Stöd för ett sådant resonemang finns också i VTI:s löpande ”trafiksäkerhetsundersökning” (TSU92-) som också gäller självrapporterad hjälmanvändning, men relaterat till hur mycket som cyklas. Enligt denna undersökning var hjälmanvändningen hos vuxna 25–64 år ca 15–25 % i genomsnitt under åren 1999–2000 (Thulin & Gustafsson, 2001). Detta är t.o.m. högre än vad observationsdata visar.

VTI:s observationsstudie visar att den genomsnittliga hjälmanvändningen i Sverige legat mellan 15 % och 20 % sedan 1996. Självrapporterade data enligt TSU92- visar en något högre nivå (20–25 %) under motsvarande period (Gustafsson & Thulin, 2002). Varken observations- och enkätdata tyder dock på någon ökning av den genomsnittliga hjälmanvändningen de senaste åren.

4.2.3 Informationsinsatser och olika målgruppers hjälmanvändning

Sedan mitten av 1990-talet har vuxna cyklister i Sverige varit en prioriterad målgrupp vad gäller ökad hjälmanvändning. Bland annat genomfördes årliga nationella ”hjälmkampanjer” 1995–1998 med information via affischer och reklampelare utomhus i stora delar av landet (Vägverket, 1995; Vägverket, 1996). Under våren 1997 och 1998 visades också rikstäckande cykelhjälmsinformation i olika TV-kanaler (Vägverket, 1997; Vägverket, 1998). De nationella hjälm-kampanjerna gick under namnet ”vecka 19” och samordnades med informations-insatser på regional och lokal nivå under en längre period under cykelsäsongen. Det relativt intensiva informationsarbetet för ökad hjälmanvändning bidrog sannolikt till den ökning av vuxnas hjälmanvändning som uppmättes under denna period. Bland annat fördubblades användningen bland vuxna vid cykelstråk från ca 6 % till ca 12 % och vid arbetsplatser ökade användningen från ca 6 % till ca 14 %.

informations-cyklister (16–64 år) sedan 1996. Det gäller dock enbart bland kvinnor, vilket även stöds av självrapporterade data enligt Vägverkets trafiksäkerhetsenkät (Vägverket, 2003). Om skillnaden beror på informationsaktiviteter riktade till äldre cyklister tycks i alla fall inte äldre manliga cyklister ha påverkats lika mycket som äldre kvinnor. Det är dock viktigt att informationsinsatserna riktade till äldre cyklister fortsätter eftersom de är en utsatt cyklistkategori. Upp till hälften av alla cyklister som omkommer i trafiken varje år är 65 år eller äldre (Lekander, 2000).

Barn och ungdomar har inte varit direkta målgrupper i de mer nationella hjälm-aktiviteter som nämnts ovan, men barnens användning har säkerligen påverkats indirekt av de aktiviteter som varit. Exempelvis ökade grundskolebarns använd-ning från ca 25 % till ca 36 % under den aktuella perioden 1994–1998. Under denna period arbetade också NTF aktivt med cykelhjälmsinformation mot framför allt yngre grundskolebarn, vilket säkerligen bidrog till ökningen under denna period (NTF, 1993; NTF, 1995). Sedan 1998 har dock hjälmanvändningen minskat relativt kraftigt bland barn upp till ca 12 år. Användningen bland ”låg- och mellanstadieelever” har minskat från ca 60 % 1998 till ca 50 % 2002. Bland barn som cyklar under fritid i bostadsområden är minskningen ännu kraftigare, från ca 53–35 % under motsvarande period. Bland ”låg- och mellanstadieelever” visar observationsmätningarna visserligen en ökad användning igen mellan 2001 och 2002, men ökningen behöver fortsätta för att den tidigare minskningen skall kunna återhämtas.

Enligt det nationella trafiksäkerhetsprogram (NTP) som gällde 1995–2000 var ökad cykelhjälmsanvändning ett av flera s.k. ”reformområde” (Vägverket, Rikspolisstyrelsen & Kommunförbundet, 1994). I programmet angavs en målsätt-ning om att uppnå en genomsnittlig hjälmanvändmålsätt-ning på 80 % till år 2000. Utifrån VTI:s observationsstudier uppgick den genomsnittliga hjälmanvändningen i Sverige till 16 % år 2000, vilket är en rimlig skattning även utifrån den ”basrams-mätning” som Vägverket genomförde 1999. Man kan alltså konstatera att det var långt kvar till att nå det officiella målet på 80 % hjälmanvändning. Enligt VTI:s observationsdata låg den genomsnittliga hjälmanvändningen på ca 17 % år 2002, dvs. obetydligt högre än år 2000. Men ser man till hur hjälmanvändningen utvecklats sedan slutet av 1980-talet finns anledning att vara mer optimistisk. Under de senaste 15 åren har cyklisters hjälmanvändning ökat kraftigt, relativt sett. Exempelvis tredubblades den genomsnittliga hjälmanvändningen under 1990-talet. Speciellt tydlig var ökningen under femårsperioden 1993–1998 då användningen fördubblades, från ca 9–18 %. Ett rimligt antagande är att denna ökning var ett resultat av allt det påverkansarbete som genomförts i landet för att öka den frivilliga hjälmanvändningen.

Ett försök att illustrera ovanstående antagande kan göras genom att relatera utvecklingen av genomsnittlig hjälmanvändning enligt VTI:s observationsstudier 1988–2001 till olika nationella informationsinsatser under samma tidsperiod (figur 10). I figuren anges också när det nationella trafiksäkerhetsprogrammet antogs eftersom det var en startpunkt för ett mer intensivt informationsarbete kring ökad cykelhjälmsanvändning. Likaså anges bildandet av Svenska Cykel-hjälmsgruppen som består av ett flertal svenska myndigheter och föreningar/orga-nisationer med syfte att bl.a. sprida och utbyta kunskaper och erfarenheter kring

cykelhjälmsanvändning6. Gruppen anordnade bl.a. nationella cykelhjälmskonfe-renser 1995 och 1997 och tillhandahåller ett eget framtaget informationsmaterial som bl.a. sprids genom gruppens hemsida på Internet www.svenskacykelhjalms-gruppen.nu (Svanström, Welander, Ekman & Schelp, 2002; Svenska Hjälm-initiativgruppen, 1995; Svenska HjälmHjälm-initiativgruppen, 1997).

Figur 10 gör inte anspråk på att ge en heltäckande bild av allt nationellt ”cykelhjälmsarbete” som förekommit under perioden, men de informations-insatser som anges sammanfaller väl med de perioder då användningen ökat kraftigast. Det har inte skett några motsvarande nationella informationsinsatser efter 1998, vilket också sammanfaller med en nedgång/stagnation i hjälmanvänd-ningen. % 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 0 5 10 15 20 25 Cykelhjälmsanvändning i Sverige 1988-2002 Tredubblad användning under 90-talet! "Nationellt Ts-program" Nationella "Hjälmkampanjer" Nationella "Hjälm-kampanjer" Svenska Cykelhjälms-gruppen

Figur 10 Genomsnittlig cykelhjälmsanvändning i Sverige enligt VTI:s observationsstudie relaterat till ett urval av nationella informationsinsatser.

En rimlig slutsats av figuren ovan är att det lönar sig att arbeta för ökad hjälmanvändning, men att arbetet måste bedrivs långsiktigt och kontinuerligt av alla aktörer, inte minst på nationell nivå.

Det är dock inte troligt att vi kan nå en så hög genomsnittlig hjälmanvändning som 80 % utan att en nationell hjälmlag införs. Internationella erfarenheter visar att det krävs en kombination av information/utbildning och cykelhjälmslag för att nå en hög genomsnittlig användning kring 80 % (Nolén & Lindqvist, 2003; O´Hare, Langford, Johnston & Vulcan, 2003; Towner et al., 2002).

5 Övergripande

slutsatser

• VTI:s cykelhjälmsobservationer 2002 visar på en generellt ökad hjälm-användning för de flesta cyklistkategorier. Ökningen utgör ett brott i den nedåtgående trend som funnits de senaste åren och innebär en återgång till den användningsnivå som gällde 1998. Ett undantag år 2002 gäller för yngre barn (–10 år) där hjälmanvändningen under fritidscykling fortsätter på den minskade trend som gällt sedan fem år tillbaka.

• Den genomsnittliga hjälmanvändning räknat över samtliga cyklistkategorier uppgick år 2002 till 17,1 %, vilket är en ökning jämfört med året innan och nästan en återgång till den användningsnivå som gällde 1998.

6 Referenser

Berggren, B: Cykelräkningar i innerstadssnittet och Saltjö-Mälarsnittet i juni

1980–1992. Stockholmstrafiken 4. Stockholms Gatukontor, Trafikavdelningen.

Stockholm. 1992.

Bryan-Brown, K & Christie, N: Cycle helmet wearing in 1999. TRL Report 487. Transport Research Laboratory, Road Safety Division, Department of the Environment, Transport and the Regions. 2001.

Folkhälsoinstitutet: Det är en glädje att cykla. Hjälmen är bra för alla – Fakta

för äldre cyklister. Informationsbroschyr. Folkhälsoinstitutet –

Skade-programmet. WHO – Sekretariatet – Svenska Hjälminitiativet. Stockholm. 1994.

Foss, RD, Beirness, DJ & Wilson, RJ: Bicycle Helmet Use in British Columbia. 40th Annual Proceedings. Association for the Advancement of Automotive Medicine October 7–9. Vancouver, British Columbia. 1996.

Gustafsson, S & Thulin, H: Resor i Sverige. Redovisning av resultat från

TSU92- åren 1995–2001. VTI notat 46-2002. Statens väg- och

transport-forskningsinstitut. Linköping. 2002.

Gävle cykelstad: Cykelbokslut 1998. Cyklar, stan är full av cyklar. Gävle kommun, Tekniska kontoret, Vägverket, Landstinget Gävleborg. Gävle. 1998. Karlsson, M: Samband mellan cykelflöde och väderobservationer. VTI

meddelande 904. Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping. 2000.

Karolinska Institutet: WHO Collaborating Centre on Community Safety

Promotion. Karolinska institutet Dept. of Public Health Sciences.

http://www.phs.ki.se/csp. 2000.

Konsumentverket & Folkhälsoinstitutet: I hjärnan finns vår själ. Informa-tionsbroschyr. Konsumentverket. Folkhälsoinstitutet. Stockholm. 1996.

Lekander, T: Skador bland cyklister. PM från föredrag 11 januari 2000 vid Transportforum i Linköping. (Personlig kommunikation). PM från föredrag 11 januari 2000 vid Transportforum i Linköping 2000-01-11. Vägverket. 2000. Lindahl, E: Undersökning av cykelhjälmsanvändning i tätort augusti –

september 1999. Resultat och metodrapport. VV 1999; 136. Vägverket.

Borlänge. 1999.

Mallard, C: Personlig kommunikation. Fax 1997-05-26. NTF-Skåne. 1997. Nolén, S: Cykelhjälmsanvändningen i Sverige 1988–1991. Resultat från 1991

års observationsstudie. VTI meddelande 684. Statens väg- och trafikinstitut.

Linköping. 1992.

Nolén S: Cykelhjälmsanvändningen i Sverige 1988–1992. Resultat från 1992

års observationsstudie. VTI meddelande 713. Statens väg- och trafikinstitut.

Linköping. 1993.

Nolén, S: Cykelhjälmsanvändningen i Sverige 1988–1993. Resultat från 1993

års observationsstudie. VTI meddelande 742. Statens väg- och

transport-forskningsinstitut. Linköping. 1994.

Nolén, S: Cykelhjälmsanvändningen i Sverige 1988–1996. Resultat från 1996

års observationsstudie. VTI meddelande 820. Statens väg- och

transport-forskningsinstitut. Linköping. 1997.

Nolén, S: Tio års cykelhjälmsanvändning i Sverige. Resultat från

observa-tionsstudier 1988–1997 med tonvikt på 1997 års mätresultat. VTI

meddelande 844. Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping. 1998.

Nolén, S: Cykelhjälmsanvändning i Sverige 1988–1998. Resultat från VTI:s

observationsstudie 1998. VTI notat 35-1999. Statens väg- och

transport-forskningsinstitut. Linköping. 1999.

Nolén, S: Cykelhjälmsanvändning i Sverige 1988–2000. Resultat från VTI:s

två senaste observationsstudier. VTI notat 34-01. Statens väg- och

transportforskningsinstitut. Linköping. 2001.

Nolén, S: Cykelhjälmsanvändning i Sverige 1988–2001. Resultat från VTI:s

observationsstudie 2001. VTI notat 16-2002. Statens väg- och

transport-forskningsinstitut. Linköping. 2002.

Nolén, S & Lindqvist, K: Effekter av åtgärder för ökad

cykelhjälms-användning. En litteraturstudie. VTI rapport 487. Statens väg- och

transport-forskningsinstitut. Linköping. 2003.

NTF: För säkrare cykling. Cykelsäkerhetsrådets handlingsprogram 1988–89. NTF. Stockholm. 1988.

NTF: IDÉ BOKEN. Cykelhjälm -93. NTF i samarbete med landets Trafiksäkerhetsförbund/föreningar. NTF. Landskrona. 1993.

NTF: HuvudNyheterna. En tidning om cykelhjälm för lärare på låg- och

mellanstadiet. NTF. Stockholm. 1995.

NTF & Vägverket: Cykelhjälm en huvudsak. Tredje året gillt! Kampanj-information våren 1996. Informationsbroschyr. NTF. Vägverket. Stockholm. 1996.

O´Hare, M, Langford, J, Johnston, I & Vulcan, P: Bicycle Helmet Use and

Effectiveness. Report Monash University Accident Research Centre. Clayton.

2003.

Rodgers, GB: Bicycle and Bicycle Helmet Use Patterns in the United States in

1998. Journal of Safety Research. Vol. 31. No 3. pp. 149–158. 2000.

SCB: Befolkningsstatistik i sammandrag 1960–2002. Internet SCB. http://www.scb.se/statistik/be0101/Be0101tab8samdrag.asp. 2003.

Svanström, L, Welander, G, Ekman, R & Schelp, L: Development of a Swedish

bicycle helmet promotion programme--one decade of experiences. Health

Promot Internation. Vol. 17. No 2. pp. 161–169. 2002.

Svenska Hjälminitiativgruppen: Positiva Hälsoeffekter genom samverkan. Det

lönar sig att förebygga olycksfall! 1:a Nationella Cykelhjälmskonferensen

26–27 oktober 1995. Lundsbrunns Konferens & kurort, Götene. 1995.

Svenska Hjälminitiativgruppen: Cykelhjälmen – ett vaccin mot huvudskador.

Minskar lidande och sänker kostnader. Vaccinera! 2:a Nationella

Cykelhjälmskonferensen 27–28 november 1997. Lundsbrunns Konferens & kurort, Götene. 1997.

Svensson, HE: Trafikmätningar i Göteborg 2001. Rapport 3:2002. Göteborgs stad, trafikkontoret, trafikplanering. Göteborg. 2002.