Linköpings universitet SE-581 83 Linköping, Sweden 013-28 10 00, www.liu.se Linköpings universitet | Institutionen för kultur och kommunikation Magisteruppsats, 15 hp | Konstvetenskap och visuell kommunikation Höstterminen 2019
Cecilia Edefalk genom
postmodernismens raster
Cecilia Edefalk through a postmodernist lens
Britt
-Mari Augustsson Handledare: Gary Svensson Examinator: Anna IngemarkLinköpings universitet Filosofiska fakulteten Linköping University Faculty of Art and Science Institutionen för kultur och Konstvetenskap och visuell kommunikation kommunikation History of Art and Visual Communication Department of Culture and Communication Projekt: D-uppsats i ämnet konstvetenskap och visuell kommunikation Project: Master Thesis in History of Art and Visual Communication Titel: Cecilia Edefalk genom postmodernismens raster Title: Cecilia Edefalk through a postmodernist lens Författare/ Britt-Mari Augustsson Author: Handledare/ Gary Svensson Supervisor: Språk: Svenska Language: Swedish Sammanfattning: Denna uppsats analyserar Cecilia Edefalks konstverk genom ett postmodernistiskt raster. Tre verk – En annan rörelse, In the Painting the Painting, Självporträtt – från 1990-talet undersöks avseende konstens utformning och påverkan av postmodernistiska konstuttryck. Genom diskursanalysens metod undersöks dessutom konstdebatten vid denna tidpunkt då postmodernismen vann terräng i Sverige samt hur konstkritiken yttrade sig avseende Edefalks konst. Abstract: This essay analyzes artworks by Cecilia Edefalk through a postmodernist lens. Three artworks – Another Movement, In the Painting the Painting, Selfportait - from the 1990s are examined regarding design and influence of postmodernist expressions. Through the method of discourse analysis the debate of art is investigated, as well as art critics regarding Edefalks artwork, at the time postmodernism developed in Sweden. Keywords: Cecilia Edefalk, postmodernism, 1990s, art debate, art reviewers
Innehållsförteckning
Inledning
2 Syfte och frågeställningar 3 Material och avgränsningar 4 Litteratur och tidigare forskning 4 Teori och metod 7 Disposition 10
Bakgrund
11 Konstnären Cecilia Edefalk 11 Ingången till postmodernismen 15 Postmodernismens intåg i Sverige 17
Analys
19 Bildanalyser av konstverk från 1990, 1995 och 1993 19 En annan rörelse 19 Formalistisk bildanalys 19 Kontextuell bildanalys 20 Genom postmodernismens raster 21 In the Painting the Painting 23 Formalistisk bildanalys 24 Kontextuell bildanalys 24 Genom postmodernismens raster 25 Självporträtt 28 Formalistisk bildanalys 28 Kontextuell bildanalys 29 Genom postmodernismens raster 30 Analys av konstdebatten vid skiftet modernismen/postmodernismen 31
Sammanfattande slutdiskussion
36
Käll- och litteraturförteckning
42 Otryckta källor 42 Tryckta källor 43
Bildförteckning
46
Inledning
Cecilia Edefalk (f. 1954) är idag en av Sveriges mest uppskattade konstnärer. Hon har varit verksam i drygt fyra decennier med sina verk bestående av olje- och temperamålningar, fotografier, skulpturer, akvareller och installationer. Hennes konst säljs för stora summor när de är ute till försäljning, vilket inte är ofta eftersom hennes produktion är sparsam och sällan byter ägare. Vid en retrospektiv utställning på Prins Eugens Waldemarsudde oktober 2016 – februari 2017 hyllades hennes konstnärskap unisont, det gällde all hennes konst, både de tidiga verken och senare konstverk. Det är anmärkningsvärt att hennes konst från 1990-talet idag enhälligt erkänns och uppskattas men var under den aktuella tiden ifrågasatt och kritiserad. Edefalk utställningsdebuterade i slutet av 1980-talet, vid samma tidpunkt som de nya postmodernistiska strömningarna nådde Sverige. Utställningen Implosion som visades 1987 brukar omnämnas som startpunkten för postmodernismen. Det var i denna tid Cecilia Edefalk utbildade sig, påbörjade sin konstnärliga bana och så småningom hade sin första soloutställning. Det var en spännande tid inom Sveriges konstvärld under 1980- och 1990-talen med de nya konstformerna och detta skeende hände parallellt med Cecilia Edefalks första tid som konstnär. Denna uppsats tar upp dessa två parametrar – Edefalks konst och debatten inom konstdiskursen avseende postmodernismen.
Syfte och frågeställningar
Uppsatsens syfte är att analysera konstnären Cecilia Edefalks verk genom postmodernismens raster. Efter en gedigen konstnärlig utbildning under åren 1973 - 1987 debuterade Edefalk i en soloutställning i Malmö 1988. Under 1980- och 1990-talen förändras den svenska konsten, efter internationella tendenser, där modernismen trängs undan till förmån för postmodernismen. Konstdiskussionen är intensiv under denna period där olika positioneringar spelas ut mot varandra av konstkritiker och konstnärer. Konstdiskursen och dess debatt var komplex och motsägelsefull för att i slutet av 1980-talet snävas åt till en berättelse – postmodernismen. I denna tid startar Edefalk sin konstnärliga bana och producerar inledningsvis huvudsakligen oljemålningar. Tanken med denna uppsats är således att undersöka hur Edefalks konstverk utformades i denna omvälvande tid när postmodernismen vinner allt bredare terräng. Hur påverkades Edefalk av de nya strömningarna, vilka uttryck plockades upp i hennes konst och hur framställdes hennes verk är funderingar utifrån uppsatsens syfte att se hennes konst genom postmodernismens raster. Analyser kommer att ske av tre utvalda konstverk av Cecilia Edefalk. Dessutom kommer analyser att göras avseende konstdebatten i samhället, både generellt och specifikt av Cecilia Edefalks konst. För att uppnå syftet med uppsatsen tas avstamp i följande frågeställningar: • Hur kan Cecilia Edefalks konst förstås utifrån en postmodernistisk analys? • Vilka stilistiska drag kännetecknar Cecilia Edefalks verk? • Hur påverkades konstdebatten av postmodernismens introduktion i Sverige? • Hur relaterade konstkritiker till Cecilia Edefalks konst utifrån den förändrade diskursen i brytpunkten mellan modernism och tidig postmodernism?
Material och avgränsningar
Analysens fokus kommer att ligga på Cecilia Edefalks konstverk En annan rörelse, In the Painting the Painting och Självporträtt. Dessa verk är valda med utgångspunkten att postmodernismen började göra sig gällande i slutet av 1980-talet och in i 1990-talet. Oljemålningarna En annan rörelse (som innefattar sju olika verk med samma motiv) och In the Painting the Painting (fyra verk med likadana motivbilder) samt fotografiet Självporträtt (som producerats i olika storlek vid olika upplagor) är skapade under åren 1990 - 1995, vilket är den tid då postmodernismens nya konstuttryck etablerar sig allt mer. Cecilia Edefalk har en lång verksamhetsperiod bakom sig och hon är fortfarande aktiv. Även om hennes produktion är sparsam finns konstverk i olika former och material från drygt fyra decennier. Avgränsningen av hennes konstverk till de tre aktuella verken är att genom en analys undersöka hur hennes skapande påverkades av de nya postmoderna strömningarna när dessa fortfarande var i sin början. I analysen kommer även utsnitt av den tidens konstdebatt och konstkritik att undersökas, både generellt och i relation till Edefalks konst. De konstdebattörer som främst nämns är Lars O Ericsson, Torsten Ekbom och Ulf Linde som vid denna tid var de mest tongivande i diskussionen runt modernismen och postmodernismen. Analysen innehåller diskussion runt ett urval av konstartiklar i Expressen, Svenska Dagbladet, Arbetet, Skånska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Litteratur och tidigare forskning
När det gäller konstnären Cecilia Edefalk finns ingen tidigare akademisk forskning. Även om akademiska avhandlingar saknas avseende Edefalk och hennes konstnärskap finns hon omnämnd i litteratur av konsthistoriker och kulturarbetare. I utställningskatalogen Maskros/Dandelion Cecilia Edefalk från 2016 finns uttalanden och omdömen avseende Edefalk och hennes konstuttryck. Docent Karin Sidén, museichef och överintendent vid Eugens Waldemarsudde beskriver Edefalks konstnärskap som subtilt, ofta lågmält och samtidigt starkt uttrycksfullt både gällande måleri, skulptur och fotografikonst. Axel Wieder, chefsintendent vid Index – the Swedish Contemporary Art Foundation, skriver i
samma utställningspublikation om Edefalks ”måleriska tillstånd” och sambandet mellan material och gestaltning. Författaren och ledamoten av Svenska Akademien Jesper Svenbro skriver i katalogen att han ser kopplingen mellan Edefalks konst och de grekiska dramerna. Boken Vingspeglar av konsthögskolerektor Ingamaj Beck från 1993 lyfter fram Edefalks förmåga att i sina konstverk skapa spänningsrelationer mellan fotografi och oljemåleri. Även bildens väsen och blicken i Edefalks konst lyfts fram. I Konst och visuell kultur i Sverige 1810-2000 av Lena Johannesson (red.) lyfter författarna Yvonne Eriksson och Bia Mankell fram Edefalks konst i relation till postmodernismen avseende frågan om det autentiska och om gränsen mellan kopia och original. I denna bok avhandlas även konstlivet och konstklimatet från 1980-talet till början av 2000-talet. Denna litteratur ger information om konstnärer och deras tidstypiska uttryck. Jag har skrivit B- och C-uppsatser 2017 där Edefalk diskuteras och avhandlas. I B-uppsatsen Cecilia Edefalk ur konstkritikers perspektiv – några nedslag under 30 års konstnärskap avhandlas konsten ur konstkritikers synvinkel och i C-uppsatsen Kvinnor avbildar kvinnor – en komparativ studie avseende kvinnoporträtt av Lena Cronqvist, Cecilia Edefalk och Sara-Vide Ericson ur ett genusperspektiv jämförs tre generationer kvinnors målningar föreställande just kvinnor. När det gäller forskning avseende postmodernismen vill jag först lyfta fram doktorsavhandlingen Clement Greenberg och hans kritiker från 2000 av Håkan Nilsson, docent i konstvetenskap. Denna avhandling redogör för övergången mellan modernismen och postmodernismen och det paradigmskifte som då skedde. Modernisten Greenbergs roll i detta skifte tydliggörs i avhandlingen där ett genealogiskt perspektiv används för att påvisa historiska händelser som ses genom samtida begrepp och uppfattningar, detta ger förståelse av skeendena. Avhandlingen visar Greenbergs roll i den postmoderna självförståelsen via den paradigmatiska övergången, pluralismens legitimitetsdiskussion och avantgardets roll. Övergången kunde ses som uppkomsten av den pluralistiska konsten från estetisk modernism till filosofiskt postmoderna uttryck. Håkan Nilsson pekar på minimalismen som en tröskel mellan modernismen och postmodernismen och att den var ett svar på en uttömd konstform. Minimalismen bröt mot den estetisk/formalistiska modernismen och blev utgångspunkten för postmodernismen. Doktorsavhandlingen Barbro Östlihn & New York från 2010 av Annika Öhrner, docent i konstvetenskap, redovisar och analyserar Östlihns neo-avantgardistiska konst under
sitt konstnärsliv i New York. Här analyseras även hur den etablerade modernistiska förståelsen av konstens utveckling fortsätter in i nutiden och hur den postmodernistiska brytpunkten inträffar i USA under slutet av 1960-talet. Konsthistoriker Kristofer Arvidssons doktorsavhandling Den romantiska postmodernismen från 2008 analyserar konstnärerna Ola Billgren, Dick Bengtsson och Max Book samt de konstrecensioner som gjordes under deras konstnärskap. Beskrivning sker av relationen mellan modernismen och postmodernismen samt i denna avhandling även mot romantiken. Ett genomgående tema är diskussionen om modernismens ideal, neoavantgardet och postmodernismens nya uttryck och strategier. Arvidsson skriver även om begreppsdistinktion när det handlar om postmodernismens användningsområden. För min uppsats är dessa diskussioner om postmodernismen intressanta även om det i Arvidssons avhandling är fokus på de romantiska inslag som kunde ses i konsten både inom modernismen och postmodernismen. Litteratur som inte är vetenskaplig samt artiklar, från tidningar eller från referat i böcker, kommer också att användas i uppsatsen. Det handlar om skrifter som rör postmodernismen och den då rådande samhällsdebatten. I Tanke och temperament av Lars O Ericsson finns ett omfattande urval av hans kritiska texter från Dagens Nyheter under åren 1987 - 2012. Ericsson var en framträdande konstkritiker med ett postmodernt perspektiv och sågs som en av svenska konstvärldens viktigaste teoretiker. Den omskrivna utställningen Implosion, med en katalog med samma namn, på Moderna museet i Stockholm från 1987 anses vara den första postmodernistiska utställningen i Sverige. Utställningskatalogen ger värdefull information om utställningens innehåll och den nya konstens uttryck. I Folke Edwards bok Från modernism till postmodernism – svensk konst 1900-2000 redovisas det omvälvande seklet avseende modernismen upphöjda konst till postmodernismens genombrott med betraktaren som en viktig aktör. Dessa redovisande beskrivningar tillför underlag i uppsatsens analyser och diskussioner. Postmodernist Culture – An Introduction to Theories of the Contemporary av Steven Connor handlar om teoretiker inom postmodernismen, som Jean-Francois Lyotard, Fredric Jameson och Jean Baudrillard, och om postmodernismens uttryck inom arkitektur och visuell konst. Boken tar även upp popkulturen inom postmodernismen likväl som feminism och postkolonialism.
Teori och metod
I denna uppsats kommer huvudsakligen diskursanalys att användas och då som både teori och metod. Undersökning och analys kommer att ske av Cecilia Edefalks konst utifrån de diskurser som rådde vid aktuella tidpunkter. Edefalk debuterade med sitt konstnärskap i slutet av 1980-talet och det sammanföll tidsmässigt med postmodernismens första utställningar och påverkan av konsten i Sverige. Diskursbegreppet utgår från ordet diskurs och detta ses som ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” enligt Marianne Winther Jørgensen och Louise Phillips i boken Diskursanalys som teori och metod.1 Diskurser formas och styr normer runt företeelser i samhället och de är uttryck för vad som är accepterat och gångbart vid olika tidpunkter. Det finns olika sociala områden där diskurs råder, exempelvis ”medicinsk diskurs” eller ”politisk diskurs” och i denna uppsats handlar det om ”konstens diskurs” där analys och diskussion kommer att ske.2 I doktorsavhandlingen Stockholms stadsbibliotek och Moderna museet – En analys av arkitekturkritik i svensk press av Anna Ingemark Milos förklaras begreppet diskursanalys som ”meningen i en enskild text tolkas främst mot bakgrund av andra texter eller en diskursordning”.3 Här kommer det att handla om Cecilia Edefalks konst i relation till annan konst och till hur konstvärlden – konstkritiker, utställningsanordnare, museer, betraktare – positionerade sig avseende åsikter om konsten vid de då rådande tidperioderna. Vid diskursanalysen används nyckelpremisser som definierats av Vivien Burr4 och omnämns av Michael Hatt och Charlotte Klonk som innebär att inta en kritisk inställning till självklar kunskap och ta hänsyn till specifika historiska och kulturella yttringar. I detta fall handlar det om uttryck inom modernismen och vid paradigmskiftet postmodernismens konstuttryck.5 1 Marianne Winther Jørgensen & Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur, Lnd, 2000, s. 7. 2 Ibid, s. 7. 3 Anna Ingemark Milos, Stockholms stadsbibliotek och Moderna museet, en analys av arkitekturkritik i svensk press. Diss., Sekel Bokförlag och författaren, Lund, 2010, s. 68. 4 Vivien Burr är professor i psykologi och verkar vid University of Huddersfield. 5 Michael Hatt & Charlotte Klonk, Art History – a critical introduction to its methods, Manchester University Press, Manchester, 2006, s. 11.Vid analys av Edefalks konst kommer även konstkritik och konstdebatt vid de aktuella tidpunkterna att värderas. Konstkritikens huvudmoment, som anges i Om konstkritik av redaktören Jan-Gunnar Sjölin, kommer att användas och dessa moment handlar om beskrivning, beskrivning genom avbildning, tolkning, värdering och kontextualisering.6 Anledningen till valet av diskursanalys är att den bedöms lämplig att använda vid denna tids konstkontext. Konstdebatten i samhället var livlig med anledning av de nya postmodernistiska strömningarna och åsikterna skiftande. Diskursen, den rådande konstsynen, förändrades över tid då modernismen trängdes undan till förmån för postmodernismen. Vid tolkning av vissa verk och dess motiv kommer genusperspektiv att användas. Denna metod är inte tongivande i denna analys men berörs något vid tolkning av bilder föreställande kvinnor. Hur bestämning sker av olika subjekt i ett kulturellt universum utifrån manliga och kvinnliga sammanhang och som ger sammanhang med olika värden är ett synsätt som kan användas i detta sammanhang. Nina Weibull förtydligar dessa sammanhang i sin avhandling Spegling och skapande - En studie i Lena Cronqvists ”Målaren och hennes modell”.7 Anledningen till att genusperspektivet delvis används är att kvinnorna kom att ta mer plats i konstvärlden vid postmodernismens intåg. Detta faktum är intressant att nämna och ta hänsyn till i analyserna. Bildanalyser kommer att ske av de utvalda konstverken. Inledningsvis sker en formalistisk bildanalys för att därefter analysera bilden utifrån den kontext som rådde vid skapandet. Enligt konsthistorikerna Heinrich Wölfflin8 och Alois Riegl9 var
nyckelfrågan att finna stilkaraktäristika i verken med fokusering på formen, dock uteslöts inte helt den vidare kulturella kontexten.10 Formalisternas tydliga fokus ligger på de formella kvaliteterna som komposition, material, form, linjer och färg.11 För att 6 Jan-Gunnar Sjölin red., Om konstkritik – studier av konstkritik i svensk dagspress 1990-2000, Palmkrons förlag, Lund, 2003, s. 16-26. 7 Nina Weibull, Spegling och skapande – En studie i Lena Cronqvists ”Målaren och hennes modell”, Eidos nr 17 – skrifter från Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, Stockholm, 2006, s. 35-36. 8 Heinrich Wölfflin (1864-1945) var en schweizisk konsthistoriker. 9 Alois Riegl (1858-1905) var en österrikisk konsthistoriker. 10 Hatt & Klonk, 2006, s. 65-76. 11 Anne D’Alleva, Methods & Theories of Art History, Laurence King Publishing, London, 2004, s. 16.
förstå ett konstverk, utöver det rent formalistiska, är sammanhanget och kontexten avgörande. Klarhet och meningsfullhet kan uppstå när tolkningen görs utifrån omgivande faktorer. Det ursprungliga formalistiska uttrycket finns där och betydelsen klarnar när kontexten tydliggörs. Jan Gunnar Sjölin, redaktör, skriver i Att tolka bilder om kontexten som bas för tolkningsmodell.12 Sjölin menar vidare att bildtolkningen och klarläggande av kontexten ändå ger utrymme för mångtydighet – polysemi. Faktorer som ålder på betraktaren, karaktäristik för viss tidsperiod, olika betydelser för olika personer är avgörande för tolkningen. Denna mångtydighet är inte något uppseendeväckande utan egentligen grundläggande och denna medvetenhet spelar roll i tolkningen av bilder. Betydelsebildningen kan därför ses som ständigt oavslutad, nya betydelser kan alltid skapas eller upptäckas.13 Kontexten, i denna uppsats, ses som de aktuella konstverkens förhållande till det omgivande samhället och till de nya postmodernistiska influenserna. I boken Kontextualisering: Teoretiska perspektiv på konstvetenskap 2 av Hans Hayden (red.) tas olika teoretiska tillämpningar upp av olika medförfattare där kontextens betydelse och påverkan avhandlas.14 I uppsatsen redovisas biografiska uppgifter om Cecilia Edefalk - såsom uppväxt, utbildningsbakgrund och konstverk som uppmärksammats i hennes konstnärskap - och dessa fakta kan ses som en del i kontexten. Efter en formalistisk och kontextuell bildanalys kommer bilden att granskas genom ett postmodernistiskt raster. Metoden att se på bilden utifrån de postmoderna strömningarna kan ses som ett analysinstrument för att synliggöra just postmodernismens påverkan på konstverket. Den nya postmoderna konsten, under den aktuella tiden, ingår givetvis i kontexten men i denna analys läggs fokus på uttryck i bilden genom ett postmodernistiskt raster. Anledningen till bildanalysmetoden är att kunna granska konstverken formalistiskt och kontextuellt för att därefter kunna analysera bilden genom ett postmodernistiskt raster.
12 Jan Gunnar Sjölin, Att tolka bilder – bildtolkningens teori och praktik med exempel på tolkningar av bilder från 1850 till idag, Studentlitteratur, Lund, 1998, s. 64-65. 13 Ibid, s. 49-53. 14 Hans Hayden (red.), Kontextualisering: Teoretiska perspektiv på konstvetenskap 2, Stockholm University Press, Stockholm, 2019, s. 5.
Disposition
Uppsatsen inleds med en bakgrundsteckning av Cecilia Edefalk och hennes konstnärskap samt bakgrundsinformation om postmodernismens start utomlands och intåg i Sverige. Därefter följer analys av tre utvalda konstverk utifrån formalistisk och kontextuell synvinkel samt genom ett postmodernistiskt raster. Analys kommer även att ske avseende konstdebatten i samhället vid den aktuella tiden, både generellt och specifikt av Edefalks konst. Avslutningsvis sker en sammanfattande slutdiskussion där resultat och svar på frågeställningar redovisas.
Bakgrund
Konstnären Cecilia Edefalk
Cecilia Edefalk är bördig från Östergötland. Hon föddes i Norrköping 1954 och växte upp i denna stad. Hennes mor var reklamtecknare och tillsammans med henne besöktes ofta Norrköpings konstmuseum.15 För att utveckla sina konstnärliga ambitioner flyttade hon till Stockholm och utbildade sig på Konstfack 1973 - 1977. Utbildningen var inriktad mot grafisk formgivning. Studierna fortsatte på Birkagårdens folkhögskola 1980 - 1981, följt av Kungliga Konsthögskolan 1982 - 1987.16 Det första konstnärliga uppdraget fick hon 1978 från ett förlag och det avsåg måleri och dokumentation av Europas kustvegetation.17 Hon letade blommor, tillsammans med en botanist, längs Europas stränder och uppdraget tog flera år. Detta resulterade i flera hundra målningar men någon flora blev dock aldrig publicerad. Vid den retrospektiva utställningen på Waldemarsudde 2016 visades ett flertal av dessa blommålningar.18 Edefalks första soloutställning ägde rum på Galleri Wallner i Malmö 1988. Utställningen uppmärksammades endast kortfattat i den lokala pressen. På denna soloutställning visades hennes stora oljemålning Baby, målad 1986 - 1987, som senare kom att bli det dyraste konstverk som någonsin sålts av en levande konstnär. Den såldes 2010 för 5,9 miljoner kronor och var vid denna tidpunkt det högsta pris som betalats för en samtida konstnärs verk.19 Baby är titeln på målningen och den föreställer en sittande kvinna som synes flyta och sjunka in i ett blått färghav. Den kortfattade konstkritiken i lokaltidningarna kan sammanfattas i ”på det hela taget lyckas hon med den här 15 Lolo Amble, ”Jag var den enda som gick på disco”, Fokus - Sveriges Nyhetsmagasin, 2011, nr 18, https://www.fokus.se/2011/05/»jag-var-den-enda-som-gick-pa-disco«/2019-01-06. 16 Utställningspublikation Maskros/Dandelion Cecilia Edefalk, Art and Theory Publishing, Stockholm, 2016 s. 7. 17 Ibid, s. 16. 18 Alexandra Urisman Otto, Konst & Form, Cecilia Edefalk på Waldemarsudde: Min styrka ligger i att jag upplever, Dagens Nyheter, 2016-10-11, https://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/cecilia-edefalk-pa-waldemarsudde-min-styrka-ligger-i-att-jag-upplever/2019-04-15. 19 Bukowskis, https://www.bukowskis.com/sv/fineartbukipedia/11711-cecilia-edefalk/2017-03-06.utställningen inte riktigt övertyga om sin självständighet som konstnär” från Skånska Dagbladet20 och ”Cecilia Edefalk har sin styrka i brytningen mellan det som kan ses som ett realistiskt porträtt och det som kan betecknas som ”svårmodsdraget över pannan”.” från Arbetet.21 Det publika genombrottet kom 1990 i samband med en konstutställning på Galleri Sten Eriksson i Stockholm. Hon ställde ut En annan rörelse, en serie om sju konstverk i olika storlekar med ett och samma motiv. Edefalk hämtade förlagan till verken från en reklambild i modemagasinet Klick och skapade verken med nya, tvetydiga innebörder.22 Reklambilden visade reklam för solkräm men i Edefalks verk är krämen borttagen och istället framställs en man stående bakom en sittande kvinna med ena handen vilande på kvinnans rygg. Denna serie av målningar gav upphov till diskussioner som handlade om autenticitet och upphovsrätt samt om fotografi kontra måleri. I denna tidiga fas av postmodernismens intåg debatterades även gränsen mellan kopia och original.23 Målerisviten består av sju målningar och idag finns verken på olika ställen, både i privat ägo och i offentlig miljö.24 En målning hänger i Edefalks födelsestad, på Norrköpings konstmuseum. Hela serien av sju målningar visades på nytt 1999 på samma plats som den första utställningen men i ett annat galleris regi. Utställningen fotograferades på nytt 1999 som en vålnad av tidigare konstutställning.25 Under slutet av 1980-talet och fortsättningsvis under 1990-talet skapade Edefalk konst främst i form av oljemålningar. Hennes produktion blev efterhand sparsam men verk har skapats kontinuerligt. Oljemålningen Dad från 1987 - 1988 är en parafras på Dick Bengtssons Richard i Paris från 1970 och visar på en koppling till Bengtssons nyskapande inom modernismens stil. Edefalks verk Dad blev på auktion 2004 det högst betalda verket av en samtida levande svensk konstnär, liksom även målningen Baby senare blev 2010.26 20 Konst, Skånska Dagbladet, 1988-10-19, mikrofilm liu bibliotek/2017-01-15. 21 Hans Janstad, Konstronden, Arbetet, 1988-10-18, mikrofilm liu bibliotek/2017-01-15. 22 Maskros/Dandelion, 2016, s. 7. 23 Lena Johannesson (red.), Konst och visuell kultur i Sverige 1810-2000, Bokförlaget Signum, Stockholm, 2016, s. 275. 24 Cecilia Edefalk; konstnär, föreläsning Norrköpings konstmuseum 2018-03-28. 25 Maskros/Dandelion, 2016, s. 15-16. 26 Sveriges Radio P4, Kvinnligt konstrekord, 2004-04-28, kl 11.27, https://sverigesradio.se/artikel/406792/2019-01-06.
Triptykserien Echo från 1992 visar liknande oljemålningar av en kvinna i halvkroppsformat. Motivet har som förlaga ett fotografi av konstnären och är på så sätt ett självporträtt utfört i flera steg. Upprepningen av likadana konstverk innebär dubbla verkningar enligt Edefalk. De ger verken en rumslighet och de blir en installation på det sätt de hängs på samt att upprepningen bidrar till verkens självständighet.27 Den kontroversiella målningsserien In the Painting the Painting från 1995 består av fyra lika stora målningar med samma motiv – en sexualakt mellan en kvinna och en man. Edefalk fokuserade själv på blicken i dessa målningar, hon såg mannens blick förvandlas till sin egen.28 Konstkritiken i samband med dessa verk ifrågasatte dock konstnärligheten och såg det hela som pornografiskt och spekulativt. Under 1990-talet fortsatta Edefalk att skapa oljemålningar, omtalade verk som The Circle föreställande Ganeshfigurer/elefantmän från 1995, At the Moment Untitled med rollfigurerna Helan och Halvan från 1997och Elevator från 1998 som är en serie med ängelmotiv. Runt 2000 började hon måla i äggtempera beroende på utvecklad allergi mot terpentinet vid oljemåleri. I samband med detta materialbyte blev tekniken mjukare och motivkonturerna mer upplösta.29 Exempel på detta är Double White Venus i olika framställningar 2004, 2007, 2009 och 2010. Fotografiet som uttrycksform blev viktigare under 2000-talet även om Edefalk började med detta uttryckssätt decenniet tidigare. Hennes berömda Självporträtt skapades redan 1993. Motivet är ett porträtt av henne själv där hon riktar en revolver mot kameran/betraktaren med ena handen och har kamerautlösaren i den andra.30 Vid samtal med Cecilia Edefalk berättades att hon ville ha en kula i revolverloppet för att få fram en verklig känsla i bilden. Hon uttryckte rädsla för att trycka med fel hand och därmed förstärktes säkerligen uttrycket i hennes ansikte.31 Fotografiska verk har synts allt mer i hennes nyare utställningar där hon fångar olika motiv och även foton av hennes tidigare konstutställningar. Fotobilder av tidigare utställningar som kan benämnas som serier i ännu ett varv av mediering.32 Ett annat fotografi Itself från 2012 27 Utställningspublikation Cecilia Edefalk, Kunsthalle Bern Moderna Museet Stockholm, 1999, s. 30. 28 Ibid, s. 32-33. 29 Maskros/Dandelion, 2016, s. 15. 30 Utställningspublikation Time and Memory: Cecilia Edefalk, Parasol unit, London, 2012, s. 65. 31 Cecilia Edefalk; konstnär, samtal Prins Eugens Waldemarsudde, 2016-11-20. 32 Maskros/Dandelion, 2016, s. 16.
visar en bäddad säng där ett huvudavtryck syns i en kudde. Denna bild togs av Edefalk av hennes mors dödsbädd precis efter att den avlidna modern flyttats från sängen.33 Edefalks första renodlade fotobaserade utställning Eclipse ägde rum 2015 på Stene Projects i Stockholm. Fotona berörde livets kretslopp och människans livsvillkor.34 Senare uttrycksformer för Edefalk är installationer. 2010 visades Weeping Birch som innehåller bronsfigurer, gjutna björkstammar målade med olja och tempera som presenterades på ett bord gjort av återvunnet trä från byggnader i New York.35 Även videoinstallationer och transcendentala samtal ingår i Edefalks konstproduktion. Videon History for the Future från 2008 innehåller ett flera år långt samtal mellan August Strindberg och Cecilia Edefalk. Ett av de senaste konstverken är en skulptur benämnd Stenen som är placerad på Nya Torget i Norrköping. Det handlar om en bronsavgjutning av ett stort marmorblock brutet i skogarna runt Kolmården. Skulpturen är uppvärmd och kan, förutom att beskådas, även sittas på. Detta verk invigdes 29 augusti 2018.36 Edefalk är internationellt erkänd och har under årens lopp haft utställningar, separat- och grupputställningar, i bland annat London, New York, Chicago, Berlin, Oslo, München, Köpenhamn, Frankfurt, Dublin, Sevilla, Sankt Petersburg, Zürich, Helsingfors och Reykjavik. Hon är dessutom representerad i flera av dessa städers museisamlingar i de permanenta konstavdelningarna. Som tidigare nämnts är Cecilia Edefalks konstproduktion sparsam. Hon har medvetet valt att hålla nere produktionen och sedan den första soloutställningen 1988 har hon inte målat mer än 75 tavlor. Hon uppger i en intervju med Svenska Dagbladet att hon inte behöver göra saker hon inte tycker om och att hon på det sättet är oberoende.37
33 Ibid, s. 191. 34 Cecilia Edefalk, Photography 227 months/Fotografi 227 månader, Art and Theory Publishing, Stockholm, 2017, s. 28. 35 Maskros/Dandelion 2016, s. 67. 36 Nya Torget invigt av Edefalks Stenen, Kultursidan.nu, 2018-08-29, https://www.kultursidan.nu/?p=37906/2019-01-06. 37 Simon Löfroth, Edefalk blommar ut i fotografiet, Svenska Dagbladet, 2015-04-19, https://www.svd.se/edefalk-blommar-ut-i-fotografiet/2019-04-25.
Ingången till postmodernismen
Postmodernismen var en utveckling som skedde i form av en motreaktion på modernismen. Det handlade om en reaktion mot modernism och modernitet och rörde olika områden såsom konst, arkitektur, litteratur, filosofi. I denna uppsats avhandlas postmodernismen inom konsten och hur konstvärlden förändrades vid övergången från modernismen. Modernismen, ursprunget till postmodernismen, startade under det sena 1800-talet i Europa. Ambitionen var att skapa konst som stämde överens med den nya moderna människan och i samklang med den nya världen som växte fram. Olika konstuttryck för att framställa den aktuella moderna tiden skapades - exempel på detta är fauvismen, expressionismen, kubismen, futurismen och surrealismen. Världens konstcentrum låg i Europa under modernismens intåg och utvecklades där i olika former och tekniker av konstskapande. Det är talande hur fokus låg på Europa, utan intresse för konstutvecklingen i resten av världen, och hur modernismen tillhörde den europeiska kontinenten.38 Efter andra världskriget skedde en förskjutning av konstens centrum mot USA och främst New York. En förklaring var att framstående konstnärer flydde undan nazismen till just USA och fortsatte sin verksamhet där. En annan förklaring är att konstmedvetandet ökade i landet och att fler konstkritiker hördes i den amerikanska debatten. Under 1960-talet började en diskussion i USA mellan olika filosofer, konstkännare och kritiker om den aktuella konstens – modernismens – väsen och möjligheter att utvecklas. Konstkritikern Clement Greenberg var modernismens förespråkare och han talade om ett enhetligt mediespecifikt måleri symboliserande modernismens konst.39 Greenberg förde fram begreppet mediespecifikt och menade att det finns något unikt för varje konstform, exempelvis tredimensionaliteten som är utmärkande för skulpturen och ytmässigheten (då menas inte målningens berättelse utan det målerispecifika) som är unikt för målningen. Han såg att dessa mediespecifika karaktärsdrag gav konsten 38 Cathrine King (red.), Views of Difference: Different Views of Art, Yale University Press in association with The Open University, London, 1999, s. 14. 39 Håkan Nilsson, Clement Greenberg och hans kritiker, Akademisk avhandling Stockholms universitet, Stockholm, 2000, s. 177.
legitimitet och detta medförde suveränitet och autonomitet.40 Det modernistiska måleriet sågs som en estetisk, formalistisk angelägenhet som strävade mot autonomi, detta utvecklades genom avantgardet och genom att bryta mot traditionen. När utvecklingen inom den modernistiska konsten inte kunde fortsätta ansågs konstformen uttömd. Detta paradigmskifte anses ha inträffat vid minimalismens intåg, där modernismens krav och regler pressats över sina gränser och öppnade upp mot andra uttryck.41 Denna överskridning medförde uppkomsten av den pluralistiska konsten och att det inte längre fanns en sann och unik konstform. I den amerikanska debatten talade Arthur C. Danto42 om medvetandets förändring mot ett självmedvetande och att gå från konst till filosofi där konsten frigör sig från estetiken.43 Vidare diskuterade Jean-François Lyotard44 om att konsten förlorat tron på ”de stora berättelserna” och att den
därför inte längre kunde hävda sin autonomitet.45 Även Rosalind Krauss46 ansåg att den
formalistiska modernismen tömts på sina möjligheter till variation och att den originalitet och förnyelse som eftersträvades hade upphört. Därför ansåg hon det estetiska avantgardet och fortsatt utveckling omöjligt.47 Hon såg modernismens problem med institutionaliseringen och förstelnade former och kunde istället se dess strävan mot utveckling överföras till de postmoderna konstformerna.48 I samband med dessa diskussioner och minimalismens intåg kan ett paradigmskifte ses. Minimalismen var en naturlig konsekvens av att det modernistiska måleriet nått vägs ände och därmed kan konsten ses övergå i ett postmodernistiskt tillstånd. Vid en blick i backspegeln kan postmoderna konstformer upptäckas redan under modernismens tid, exempel på detta är pop art, konceptualism, performance och som tidigare nämnts minimalism. Dessa konststilar innehöll uttryck som senare kom att karaktärisera postmodern konst.49 40 Ibid, s. 91. 41 H.H. Arnasson, History of Modern Art, Prentice Hall, Inc., New Yersey, 2003, s. 543. 42 Arthur Coleman Danto (1924-2013) var en amerikansk konstkritiker och professor vid Columbia University. 43 Nilsson 2000, s. 25-27. 44 Jean-François Lyotard (1924-1998) var en fransk filosof och litteraturvetare. 45 Nilsson 2000, s. 27. 46 Rosalind Krauss (1941-) är en amerikansk konstkritiker och professor i konsthistoria och arkeologi vid Columbia University. 47 Nilsson 2000, s. 44. 48 Steven Connor, Postmodernist Culture – An Introduction to Theories of the Contemporary, Basil Blackwell Ltd, Oxford, 1989, s. 88. 49 Eleonor Heartney, Postmodernism, Tate Publishing, London, 2001, s 11.
Postmodernismens intåg i Sverige
Cecilia Edefalk började sin konstnärliga bana i brytpunkten mellan modernismen och postmodernismen i Sverige. Inför analys och diskussion om Edefalks konst vid denna tid sker här en tillbakablick på de föregående decennierna avseende Sveriges konstliv. Kontexten hade förändrats successivt genom progressiva konstnärers verk och den debatt detta medförde. Det amerikanska inflytandet noterades även i den svenska konstsfären där konsten och konstnärsrollen förändrades, där skapare blev till medaktör och betraktarrollen ändrades från passiv mottagare till aktiv deltagare och där ambitionen om tidlös konst reducerades till att vara tidsenlig.50 Under 1960- och 1970-talen sågs konsten förändras genom konstnärlig radikalism och politiskt engagemang. Förutom de traditionellt framträdande manliga konstnärerna klev en ny generation av starka, unga kvinnor med samhällskritiska och feministiska ambitioner in på konstscenen såsom Marie-Louise Ekman, Lena Cronqvist, Channa Bankier, Maria Adlercreutz och Beth Laurin.51 De tillförde ett kvinnligt perspektiv där kvinnor framställdes ur en personlig synvinkel och inte ur den traditionella manliga blicken. Det är viktigt att nämna att även deras föregångare, i form av Sigrid Hjertén, Siri Derkert och Vera Nilsson,52 banat väg för kvinnliga konstnärers roll och utrymme i konstkontexten. Dessa kvinnor stod i sitt konstnärskap och som personer för styrka, djärvhet och självständighet.53 På 1980-talet fortsatte utvecklingen inom konsten. Genom utställningarna Ibid I och Ibid II under början av 1980-talet skedde överskridande av det modernistiska avantgardet genom öppnandet av konsthistoriens stilförråd och det handlade om retorik och språklighet samt även om simulation och reproduktion.54 Vid denna tid sågs 50 Folke Edwards, Från modernism till postmodernism – svensk konst 1900-2000, Bokförlaget Signum, Lund, 2000, s. 170. 51 Marie-Louise Ekman (1944-), Lena Cronqvist (1938-), Channa Bankier (1947-), Maria Adlercreutz (1936-2014), Beth Laurin (1935-) är/var svenska konstnärer. 52 Sigrid Hjertén (1911-1985), Siri Derkert (1888-1973), Vera Nilsson (1888-1979) var svenska konstnärer. 53 Edwards 2000, s. 205. 54 Kristoffer Arvidsson, Den romantiska postmodernismen – konstkritiken och det romantiska i 1980- och 1990-talets svenska konst, Göteborgs Universitet, Göteborg, 2008, s. 15.
inte konsten som ”postmodernistisk” utan benämndes konceptuell och som platsspecifik tradition, vilket senare skulle övergå i just begreppet postmodernism. Konstnärer i Sverige, kvinnliga som manliga, experimenterade och började arbeta i den nya andan och ett exempel är Ola Billgren.55 Han arbetade ofta utifrån fotografiska förlagor, med dimensioner av opersonlig distans och med öppna eller dunkla konnotationer i tillstånd om melankoli, minne och sinnestillstånd.56 Konstkritiker såg Billgrens konst som ett sätt att kritisera den högmodernistiska konstuppfattningen som krävde autenticitet, unicitet och originalitet.57 En avgörande händelse för konstkontexten i Sverige, och dess kommande konstnärer inklusive Cecilia Edefalk, var utställningen Implosion på Moderna muséet i Stockholm 1987. Här kunde ett nytt förhållningssätt ses till den autentiska konsten och kopplingen till konsthistorien samt förlust av tron på avantgardets framåtskridande, istället sågs de stora berättelserna av huvudsakligen vita män ersättas med små och annorlunda berättaruttryck. Konstkritikern Lars Nittve58 sammanfattar att det modernistiska konstbegreppet har imploderat, de deltagande konstnärerna är medvetna om att de befinner sig efter modernismen, de är medvetna om att de griper tillbaka på en antimetafysisk avantgardetradition (från Duchamp och Picabia till Rauschenberg och Warhol) vilka var postmodernister före postmodernismen och att postmodernismen är dekonstruerande samt att utvecklingen inom konsten är parallell med det postmoderna tillståndet i världen i övrigt.59 I utställningskatalogen till Implosion skriver Lars Nittve i förordet: Varsågoda: IMPLOSION – ett postmodernt perspektiv! – Det första – och därmed det största – försöket att för ett ögonblick samla trådarna i det nätverk som kallas postmodernismen och att från denna tillfälliga utkikspunkt få en bild av dess historia. För att ytterligare förtydliga det nya i konsten skriver Nittve: Jag undrar om vi har varit rädda för att se sanningen i vitögat, för att möta konst, som undersöker och artikulerar den nya hyperelastiska världsbild som informationssamhället, vare sig vi vill det eller inte, alstrar? Om det är en sådan freudiansk bortträngning det handlar om, varför inte betrakta utställningen som en analys även i den meningen. Det är en ovanligt lustfylld väg till klarsyn som erbjuds, det kan jag försäkra.60 55 Ola Billgren (1940-2001) var en svensk konstnär. 56 Arvidsson 2008, s. 169. 57 Ibid, s. 195. 58 Lars Nittve (1953-) är en svensk konstkritiker. 59 Arvidsson 2008, s.142. 60 Utställningspublikation Implosion – ett postmodernt perspektiv/a postmodern perspective, Bohuslänningens Boktryckeri AB, Uddevalla, 1987, s. 9.
Analys
I ovan beskrivna tid av förändringar och förskjutningar i konstkontexten utbildade sig Cecilia Edefalk och hon debuterade med sin första soloutställning 1988. För att nå syftet med denna uppsats och för att få svar på ställda frågor kommer bildanalyser att ske avseende tre konstverk av Edefalk samt av analys rörande debatten i konstsfären under denna tid. Diskursanalys kommer att användas eftersom den då rådande diskussionen om postmodernismens nya uttrycksformer och intåg i konstvärlden var livlig och skiftande. Olika debattörer hade olika åsikter om modernism kontra postmodernism. Bildanalys kommer att genomföras angående den formalistiska framtoningen och därefter även sättas in i den aktuella kontexten för att slutligen granskas genom ett postmodernistiskt raster. Då de kvinnliga svenska konstnärerna började ta allt större plats i konstvärlden kommer även genusperspektivet att användas till viss del.
Bildanalyser av konstverk från 1990, 1995 och 1993
En annan rörelse
Konstverket En annan rörelse består av sju oljemålningar i olika storlekar men med samma motiv. Den största bilden är 2,5 meter på höjden och den minsta en halv meter. Cecilia Edefalk har utgått från ett fotografi i en tidning och gått tillbaka till denna originalbild inför varje ny målning för att varje bild skall få sin tolkning. Till synes är de sju bilderna lika men små avvikelser finns vid varje ny målning. Detta verk är utfört 1990.61 Målningarna är idag inte samlade utan finns på olika håll, exempelvis på Moderna muséet i Stockholm, på Norrköpings konstmuseum och i privat ägo. 61 Moderna museet, http://sis.modernamuseet.se, sökord Cecilia Edefalk, En annan rörelse/2019-05-08.Formalistisk bildanalys En annan rörelse visar en man och en kvinna framför en intensiv blå sammanhållen bakgrund. Kvinnan är avbildad bakifrån i halvfigur och mannen syns i trekvartsfigur dock något beskuren på ena sidan. Kvinnan synes sitta på en stol och bär inga kläder. Hennes rygg är vänd mot betraktaren och ansiktet är avbildat i profil. Hennes hud är ljust gyllenbrun utan några som helst skavanker. Kvinnans svarta hår är tillrättalagt och bakåtstruket som om det vore nyligen tvättat. Hennes ansiktsuttryck är neutralt på gränsen till likgiltigt. Mannen är stående bakom kvinnans rygg och han vänder ansiktet ner mot hennes rygg varvid en skugga från ansiktet faller ner över honom likväl som en skugga faller ner över kvinnans rygg av hans upplyfta höger hand. Denna hand är kupad som om han höll något i den men det verkar inte finnas något i handen. Mannens vänstra hand vilar mot kvinnans rygg. Mannens hud är mörkare gyllenbrun än kvinnans och hans muskler syns på bröstet liksom hans bröstvårtor. Mannen bär inga kläder på överkroppen men på underkroppen syns blå klädnad i samma färg som bakgrunden. Under detta tyg anas konturer av mannens kön. Mannens ansikte, som är vänt ner mot kvinnans rygg, är lagt i skugga på grund av böjningen av huvudet. Hans ansiktsuttryck synes allvarligt och lugnt. Mannens hår är svart och även hans hår verkar nyligen tvättat eller vått. Det finns inga andra motiv än kvinnan och mannen i bilden, möjligtvis anas en del av en stol bakom dem, och dessa personer fyller upp den största delen av bildytan. Kvinnan och mannen, med den blå neutrala bakgrunden, uppfattas pendla mellan skulptural volym och platt yta. Kontextuell bildanalys Cecilia Edefalk har berättat att förlagan till En annan rörelse hämtades från en reklamannons i ett modemagasin.62 Reklamen handlade om en solkräm och i fotografibilden, som är utgångspunkt för Edefalks målningar, finns dessutom en solkrämsburk i mannens högra hand. Edefalk har uppgivit att hon enbart använt reklambilder som förlagor när hon kan göra dessa till något eget uttryck. När det gäller solkrämsannonsen ansåg hon att den gav henne inspiration till att forma en egen konstnärlig bild, hon plockade fram det som lockade henne i reklambilden.63 Bilden 62 Johannesson 2016, sid. 275. 63 Cecilia Edefalk; konstnär, samtal Prins Eugens Waldemarsudde, 2016-11-20.
visar en händelse mellan kvinna och man i samtiden, associationer finns dock ända till renässansen med tanke på den klarblå färgen liknande lapis lazuli, som var ett mycket dyrbart färgpigment. I renässansperiodens konstverk användes denna blå, intensiva färg ofta i jungfru Marias mantel. Målningen upptas till största delen av mannen och kvinnan, inga andra objekt tar fokus från dessa två personer. Den sittande kvinnan är bortvänd från mannen och utstrålar likgiltighet eller frånvaro som om hon inte vill vara där. Trots att mannen söker kontakt, genom sin handrörelse, ger bilden ett intryck av distans mellan dem. Titeln En annan rörelse kan tolkas på olika sätt. Rörelsen är inte reklamrelaterad utan ”en annan”, rörelsen är inte behaglig eller obehaglig utan ”en annan”, rörelsen är inte vad den utger sig för att vara utan ”något annat”. Tolkningen av titeln är upp till betraktaren och till den kontext denne befinner sig i. Genom postmodernismens raster Under modernismens senare tidsperiod föll naturalistisk figurativ konst i onåd och istället premierades konst som framställdes abstrakt eller känslomässigt expressiv. Vid trendbrottet mot postmodernismen kunde uttrycken innehålla alla former utan begränsningar. Det figurativa måleriet återkom om än vilande på en postmodern grund. En klar markering mot modernismens krav på autenticitet och originalitet ses i Cecilia Edefalks målning En annan rörelse. Även om bakgrundsfärgen associerar till renässansen klarblå Mariamantel är bilden ett postmodernt verk. Förlagan är tagen från en solkrämsannons i en modetidning, ett klart brott mot modernismens krav på äkthet. Dessutom är En annan rörelse utförd i sju olika versioner i olika storlekar. Denna typ av upprepning rimmar inte heller med tidigare krav på unicitet. Denna typ av upprepning och kopiering blev allt vanligare i samband med postmodernismens intåg även om liknande verk producerats under modernismens era. Exempel på detta är Andy Warhols upprepade silkscreenbilder med motiv av Marilyn Monroe, Mao Tse Tung och Elizabeth Taylor samt Ola Billgrens målningar med fotografier som förlagor. En annan rörelse är även intressant ur ett genusperspektiv. Mannen synes ha ett fysiskt övertag då han stående och större i storlek närmar sig kvinnan men kvinnan svarar inte på denna kontakt. Hon uppvisar en frånvarande attityd och är vare sig underdånig eller tacksam för mannens försök till kroppslig kontakt. Trots kvinnans fysiska begränsningar har hon en mental resning som visar hennes egen vilja.
Den ursprungliga utställningen av En annan rörelse visades således på Galleri Sten Eriksson i Stockholm 1990. Som en upprepning av de sju upprepade målningarna anordnades en ny utställning av samma konstverk 1999 i samma lokal och den dokumenterades av samma fotograf som avbildat utställningen från 1990. Cecilia Edefalk ville med denna upprepning se om receptionen och känslan blev den samma som nio år tidigare. Hon kunde konstatera att det inte var möjligt att upprepa samma intryck och känsla trots noggrann hängning och ljussättning, upprepningen kunde inte bli exakt.64 Utställningen från 1990 var nyskapande vad gäller presentationen med dess kombination mellan upprepat måleri och rumslighet, den kunde ses som en installation om måleri med de sju verken i samma lokal.65 Spörsmål som diskuterades runt En annan rörelse var upphovsrätten till ett fotografi. Edefalks fotografiförlaga från en reklamannons aktualiserade gränsdragningsfrågan om kopia och original. Just denna frågeställning diskuterades allt oftare inom den postmodernistiska konsten med allt fler skiftande konstuttryck och metoder. Bemötandet av En annan rörelse vid utställningen 1990 var varierad. Sören Engblom, kulturskribent på Expressen, inleder recensionen med ”VAD ÄR DET de håller på med, egentligen?” Engblom är tveksam till händelseförloppet och han påpekar att bilden kommer från ”den kolorerade veckopressen”. Han uppfattar bilderna som fotografiskt tydliga enbart på ett visst avstånd, vid närmare betraktelse tycks de mer likna trädockor. Figurerna ses som overkliga och motiviskt urlakade. Han ställer frågan ”Om man porträtterar en bild – vad blir då kvar av avbildningens ursprungliga mening?” Han recenserar bilden som ett självförstörande avbildningsförfarande, ett massakrerat motiv som äger sin innebörd snarare i denna nedbrytningsprocess än i motivets eventuella mening.66 Engbloms recension visar att de nya greppen med fotoavbildningar och upprepningar med konstnärens egen tolkning inte var något tilltalande. Kopplingen till reklamtidningar andas nedvärdering och ifrågasättande. Engblom synes ha svårt för kopplingen till en fotografisk bild – å ena sidan är det fotografiskt tydligt på ett visst avstånd och det uppfattas som en positiv egenskap men å andra sidan bedöms 64 Cecilia Edefalk, konstnär, föreläsning Norrköpings Konstmuseum, 2018-03-28. 65 Mårten Castenfors, Sveriges konst 1900-talet, del 3. 1970-2000, Sveriges Allmänna Konstförening Publikation 110, 2001, s.110. 66 Sören Engblom, Som en gång varit bild, Expressen, 1990-02-12, http://web.retriever-info.com.e.bibl.liu.se/services/archive/doNavigatorDrilldown/2019-02-15.
kopplingen till ett foto som självförstörande och massakrerande. Viss förståelse andas dock i slutet av konstkritiken där han skriver att just massakreringen av ett motiv kan vara meningen i sig. I Dagens Nyheter 2 juni 1991 skriver Lars O Ericsson67 under rubriken Väl genomtänkt sabotage om en utställning på Moderna museet. Han pekar på gränsen mellan konst och icke-konst, att denna gränslinje bryts upp där nya samband och kollisioner uppstår. Han undrar vad som skiljer en konstbild från en reklambild och ifrågasätter tidigare värderingar av konstbegreppet. Han funderar också över om värdet (estetiskt och ekonomiskt), identiteten och meningen beror på det sociokulturella system som bilden skrivs in i kontra bilden i själv.68 I en intervju med Cecilia Edefalk 1999 utvecklar hon tanken med upprepning i konsten. Hon menar att upprepning är ett sätt att betona en målnings unicitet. Att upprepa ett motiv är att uttrycka olika idéer, hon jämför med att använda ett instrument på olika sätt för samma musikstycke. När det gäller En annan rörelse berättar Edefalk: I serien ”Another Movement” till exempel gjorde jag sju målningar i olika storlekar – stora och små. Inför varje målning gick jag tillbaka till originalmodellen, ett foto från en damtidning som jag förändrat för att understryka det som för mig var själva spänningen i fotot. Det var intressant att se hur mitt sätt att måla förändrades beroende på dukarnas storlek och hur innehållet i fotot förändrades med innehållet i mina målningar.69 Edefalk menar vidare att just upprepning kan skänka motivbilden ytterligare genomslagskraft.
In the Painting the Painting
Detta konstverk består av fyra oljemålningar, samtliga i storleken 100 x 100 cm, med samma motiv – en sexualakt mellan en kvinna och en man. Målningsserien är från 1995. Även detta verk har ett fotografi som förlaga.70 Motivet kan ses som en konstant i de fyra bilderna men det finns vissa avvikelser vad det gäller färgen i de gråa, svarta och vita 67 Lars O Ericsson (1944-) är en svensk konstkritiker och docent i praktisk filosofi. 68 Ericsson, Lars O, Tanke och temperament texter 1987-2012, Orosdi-Back, Stockholm, 2013, s. 171-173. 69 Utställningspublikation Cecilia Edefalk, 1999, s. 30-31. 70 Utställningspublikation Cecilia Edefalk, 1999, s. 50.tonerna och även ett försiktigt användande av ockra i målningarna. Verken är utförda i olja på duk. Serien om fyra målningar finns idag på MMK – Museum für Moderne Kunst Frankurt am Main i Tyskland i dess permanenta konstsamling. Formalistisk bildanalys Detta verk visar beskärd bild av en kvinna och en man som har sexuellt umgänge. Tre fjärdedelar av mannens ansikte syns samt delar av hans kropp bakom kvinnans. Hans händer är placerade på kvinnans höfter och hans kön är klart synlig i denna sexualakt där kvinnan sitter på honom och hans lår är avbildade i framkant av bilden. Mannen har mörkt hår, hans blick är riktad fram mot betraktaren och munnen är öppnad. Kvinnan syns bakifrån och hennes bakdel är exponerad där hennes anus är tydlig. Hon har en tunn tröja på överkroppen som är svagt rosafärgad. Kvinnans bruna hår faller ner över ryggen i flikig form. Beskärningen i bilden medför att övriga delar av kvinnan kropp inte är synliga. Förutom kvinnans tröja och hennes hår är målningen utförd i gråskala, från mannens svarta hår till kvinnans ljusa bakdel och däremellan olika grå nyanser. Denna färgsättning gäller både personerna som motiv och bakgrundsfärgen. Kvinnan och mannen är de enda motiv som förekommer, bakgrunden är endast en grå färgton. Paret som motiv är placerat i en diagonal över den kvadratiska duken. I de fyra målningarna sammanfaller dukens mittpunkt, det kompositionella centrumet, med den målade bildens mittpunkt: kvinnans anus. Oavsett hur målningarna hängs är mittpunkten på bilden densamma. Kontextuell bildanalys De fyra målningarna In the Painting the Painting har ett fotografi som utgångspunkt liksom flera av hennes målningar från 1990-talet. Motivet är en intim situation och bilden är en närskådande betraktelse av akten och även mannens blick är genomträngande. Cecilia Edefalk arbetar ofta med blicken och hur denna kan gestaltas och hur den kan nå betraktaren
.
Att framställa erotiska motiv i konsten är inte något nytt om än provocerande även idag. Redan Gustave Courbet71 målade en mycket närgående bild av en kvinnas sköte 1866. Hans målning kunde dock inte visas offentligt när den skapades, det dröjde ända till 1995 innan verket visades för allmänheten på 71 Gustave Courbet (1819-1877) var en fransk konstnär.Musée d’Orsay där den fortfarande hänger. När Edefalks målning visades på utställning drygt 100 år senare väcktes fortfarande upprörda känslor. Förutom det uppenbara i bilden kan relationen mellan mannen och kvinnan tolkas som en maktrelation. Ur ett genusperspektiv synes mannen i underläge, inte bara rent positionsmässigt utan även i kropps- och ansiktsuttryck och i färgsättningen. Mannen är framställd i en mörkare, jämngrå färg och kvinnan i en ljusare, mer synlig färgton. Dessutom är de få färginslagen, kvinnans bruna hår och hennes ljust rosa tröja, applicerade på den kvinnliga partnern. Detta kan tolkas som att kvinnan är den ledande i akten och att hon har övertaget i relationen. Cecilia Edefalk målade alla fyra målningar samtidigt så det finns ingen start och inget slut på serien. De är målade utifrån ett fotografi med de små skillnader som uppstår vid en manuell, konstnärlig avbildning. Två av målningarna har positionerat mannens huvud i övre höger hörn och i de resterande två i det vänstra övre hörnet, motivet är identiskt men således spegelvänt i två bilder. Vid visningen på Museum für Moderne Kunst Frankfurt am Main hängdes de fyra målningarna i olika riktningar så trots att motivet är detsamma i samtliga verk så är läget på bilderna olika i alla fyra målningar, de är roterade 90 grader efter varandra. Denna hängning tillför ytterligare en dimension till verket. Målningarnas motiv kan iakttas i olika perspektiv och uppfattas därför på olika sätt. På det sätt som bilderna är hängda kan verken uppfattas som tid, en ständig rörelse av samma objekt. Oavsett hur verken hängs och i vilken riktning motiven ses är kvinnans anus ständigt i mitten. Varje målning är en kvadrat och i varje mittpunkt är denna kroppsöppning i fokus. Detta kan ses som ett medvetet provocerande uttryck som åskådaren möter i varje bild. Verkets titel In the Painting the Painting kan uppfattas som att i målningen ses bilden så som den uppfattas av betraktaren. Genom postmodernismens raster Konst med intima och erotiska motiv har funnits genom hela konsthistorien men efter modernismen blev uttrycken annorlunda. Det postmoderna lade till dimensionerna provocerande, pornografiska och kitschiga. Autenticitetskravet som varit en grundläggande värdering inom modernismen utmanades och gränserna tänjdes och utvidgades. Det som tidigare bedömts ha ett lägre kulturellt värde, som exempelvis
kitsch och pornografi, lyftes fram inom konsten och framställdes som nyskapande och med konstnärlig kvalitet. Exempel på detta är Francis Picabia72 och hans erotiska verk från 1930-talet – kitschiga nakenbilder, målade i klara komplementfärger med tjocka svarta konturer.73 Genom postmodernismens nya uttryck lyftes Picabias konst åter fram och fick ny uppmärksamhet och uppskattning. Ett annat postmodernistiskt verk i denna form var Jeff Koons Made in Heaven från 1989.74 Verket var utformat som affischer för anslagstavlor och motivet beskrev konstnärens sexuella relation med sin hustru, den italienska porrstjärnan Ilona Staller även känd som Cicciolina. Dessa provokativa konstverk i form av fotografier visade det nakna paret i explicita poser, med referenser till exempelvis Edouard Manets Olympia, i syftet att undersöka sexualitetens plats i den visuella kulturen. Koons lät även utföra detta motiv i skulptural form i olika material, exempelvis glas. Genom dessa konstverk utmanade Koons den konventionella konstsmaken och uppmanade betraktarna att bilda sina egna uppfattningar om vad som är acceptabelt inom konsten.75 Cecilia Edefalks In the Painting the Painting bygger på liknande tema även om utförandet är i olja med ett fotografi som förlaga. Det postmoderna utmanandet när pornografiskt innehåll visas som utställningskonst är tydligt i Edefalks upprepade bildsvit. Även i Edefalks verk uppmanas betraktaren värdera och ta ställning till vad som är acceptabelt och vad som är konst om än provocerande. I utställningspublikationen Cecilia Edefalk, Kunsthalle Bern Moderna Museet Stockholm från 1999 uppfattas In the Painting the Painting som en klocka med referensen tid: Verkets fokus är tiden. Tio månader har flutit in i dessa bilder: Som om den tantriska samlagsprincipen, som bibehåller den rituella behandlingen av tid, har överförts på vårt västerländska voyeuristiska seende. Den tid som Cecilia Edefalk vänder sig till är den mest intima formen av tid mellan två människor och den implicerar rum. Tiden har riktning. Man talar om att tiden går. Rummet har ingen riktning På samma sätt som rymden utvidgas kan vi också utvidgas i rummet. Tiden som skildras i Cecilia Edefalks konst betecknar en form av rum som gör oss yra.76 72 Francis Picabia (1879-1953) var en fransk bildkonstnär. 73 Edefalk 2017, s. 31. 74 Jeff Koons (1955-) är en amerikansk bildkonstnär. 75 Tate, https://www.tate.org.uk/art/artworks/koons-made-in-heaven-ar00080/2019-02-17. 76 Utställningspublikation Cecilia Edefalk, 1999, s. 50-51.
I publikationen tolkas vidare tiden som en manlig konnotation och rummet som en kvinnlig. Svenska Dagbladet publicerar 4 september 1999 en artikel med titeln Så vad handlar detta om? av Elizabeth Cross. Denna konstrecension handlar om en utställning av Cecilia Edefalk på Moderna museet i Stockholm. När det gäller In the Painting the Painting ställer sig recensenten frågan ”Varför den pornografiska bilden?”. Hon ser verket som ett ”pornografiskt samlagsfoto” som är tömd på kraft, sinnlighet och erotik. Jämförelse sker med erotiska verk av Marlene Dumas och Gustave Courbet med bedömningen att Edefalk inte lyckas med sin framställning. Att målningens mittpunkt på samtliga bilder är kvinnans anus är svårt att förklara och att försöka analysera det i freudianska termer bedömer recensenten som enfaldigt. Elizabeth Cross tar även upp temat upprepning. Hon ställer frågan ”Varför borde måleriet eftersträva reproduktionens eller fotografiets ställning?” Med detta uttryckssätt ges det expressiva måleriets språk upp och hon menar att Edefalk fyller i motivet som efter siffror på målningens yta, vilket medför att bilderna blir grova och stumma. Det centrala i Edefalks verk, dess konceptuella bas, är upprepning och iscensatt som installationer och Cross ser hängningen av dessa verk framhäva målningarnas fundamentala tomhet. Recensenten ser inte upprepning i sig som något intressant. Kritiken fortsätter på följande sätt: Så vad handlar detta om? Är det fråga om en tidsriktig attityd eller rör det sig om en bristande skolning som inte medger en sådan behärskning av uttrycksmedlen att avsikterna kan förverkligas? Eller visar det snarare på oberördheten hos ett samhälle som avtrubbats av massmedier och en konsumism som lovar omedelbar behovsuppfyllelse.77 Denna artikel skrevs 1999 när postmodernismens nya uttrycksformer synts i Sverige under ett tiotal år. Recensionen visar att de postmoderna begreppen upprepning, fotografisk avbildning, kitsch och även ”smaklös” konst fortfarande var kontroversiella. Synpunkter om konstens kvalitet synes fortfarande kopplas till modernismens krav på äkthet, genuinitet och originalitet. Cecilia Edefalk har uttalat sig i en intervju om serien In the Painting the Painting. Hon uppger att förlagan till målningarna är ett fotografi och berättar vidare: 77 Elizabeth Cross, Så vad handlar detta om?, Svenska Dagbladet, 1999-09-04, https://web.retriever-info.com/services/archive/nextPage/2017-03-06.
Den manliga figurens blick in i kameran fångade mitt intresse och, under målandets process, blev den utbytbar mot min. Jag koncentrerade mig på målningens parametrar. Kompositionen är mycket viktig. Du har kanske märkt att det är i dessa målningars själva centrum som det finns minst färg. I själva verket kretsar var och en av dessa fyra målningar runt tomheten. Jag upptäckte en sak medan jag arbetade på dessa målningar. Den manliga figuren förvandlades till en ung pojke. Det var omöjligt att måla en man då jag är kvinna, så jag målade min manliga sida som visade sig vara en ung pojke! Jag tittade på konsthistorien och upptäckte att när konstnärer målade kvinnor som de åtrådde i allegorier om kärlek och skönhet, så målade de sin egen kvinnliga sida.78
