Institutionen för Juridik, psykologi och socialt arbete
Rättsvetenskap C, C-uppsats 15 HP
Examinator: Max Lyles
Handledare: Vladimir Bastidas
Författare: Hiba Zeydi
VT 2012
Fri rörlighet av varor
Artikel 34 FEUF och åtgärder med motsvarande verkan –
”från Dassonville till Trailers-målet”
Innehållsförteckning
ABSTRACT ... 3
SAMMANFATTNING ... 4
1. INTRODUKTION ... 5
1.1INLEDNING OCH BAKGRUND ... 5
1.2SYFTE ... 5
1.3PROBLEMFORMULERING ... 5
1.4AVGRÄNSNING ... 6
1.5MATERIAL/METOD ... 6
1.6DISPOSITION ... 6
2. DEN INRE MARKNADEN ... 7
2.1SYFTET MED DEN INRE MARKNADEN - TEORIN OM KOMPARATIVA FÖRDELAR ... 7
2.2DEFINITION AV DEN INRE MARKNADEN ... 8
2.3DE FYRA FRIHETERNA ... 8
3. DEFINITIONEN AV ÅTGÄRDER MED MOTSVARANDE VERKAN ... 9
3.1DASSONVILLE-DOKTRINEN ... 9
3.1.1 Kravet på regler som berör handeln ... 9
3.1.2 Definitionen av regler ... 10
3.1.3 Antagna regler av medlemsstater ... 10
3.1.4 Faktiskt eller potentiellt handelshinder ... 11
3.1.5 Direkta och indirekta handelshinder ... 13
4. MÅL RÖRANDE PRODUKTKRAV ... 15
4.1KRAV PÅ SAMMANSÄTTNING AV EN PRODUKT ... 15
4.2BETECKNINGAR/BENÄMNINGAR ... 18
4.3PRESENTATION OCH FÖRPACKNING AV EN PRODUKT ... 18
5. MARKNADSFÖRINGSÅTGÄRDER ... 20
5.1MARKNADSFÖRINGSÅTGÄRDER SOM FALLER INOM ART 34FEUF ... 20
5.2MARKNADSFÖRINGSÅTGÄRDER SOM FALLER UTANFÖR ART 34FEUF ... 20
5.3SUNDAY TRADING MÅLEN ... 21
6. MÅL RÖRANDE FÖRSÄLJNINGSFORMER AV PRODUKTER ... 22
6.1WHITE,MORTELMANS OCH GENERALADVOKATEN TEASURO ... 22
6.2KECK-MÅLET ... 23
6.3TILLÄMPNINGEN AV KECK-DOKTRINEN ... 24
6.3.1 ”Vissa” försäljningsformer ... 24
6.3.2 Påverka avsättningen av inhemska och importerade varor, såväl rättsligt som faktiskt, på samma sätt (De jure och de facto diskriminering) ... 26
6.3.3 Kritik mot tillämpningen av Keck-doktrinen ... 27
7. MÅL RÖRANDE ANVÄNDNING AV PRODUKTER ... 29
7.1ART 34FEUF OCH MÅL RÖRANDE ANVÄNDNINGEN AV PRODUKTER ... 29
7.2ART 34FEUF OCH ALTERNATIVT SYNSÄTT VAD GÄLLER MÅL RÖRANDE ANVÄNDNINGEN AV PRODUKTER ... 30
8. ANALYS ... 32
8.1ÅTGÄRDER MED MOTSVARANDE VERKAN ... 32
8.2POTENTIELLT HANDELSHINDER- AVLÄGSENHETSKRITERIET OCH/ELLER DE MINIMIS-REGEL? .. 32
8.2.1 Avlägsenhetskriteriet ... 32
8.3PROBLEMATIKEN SOM KAN UPPSTÅ I SAMBAND MED UPPDELNINGEN AV OLIKA TYPER AV
ÅTGÄRDER I CASSIS,KECK OCH TRAILERS-DOKTRINEN ... 35
8.4MARKNADSTILLTRÄDESTESTET OCH DISKRIMINERINGSTESTET I FÖRHÅLLANDE TILL ART 34 .. 37
8.4.1EN TILLÄMPNING AV MARKNADSTILLTRÄDESTESTET OCH/ELLER DISKRIMINERINGSTESTET? ... 37
8.4.2PROBLEMATIKEN MED MARKNADSTILLTRÄDESTESTET OCH DISKRIMINERINGSTESTET ... 39
9. SLUTSATSER ... 42
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 43
LITTERATUR ... 43
TIDSKRIFTER ... 43
Common Market law review ... 43
RÄTTSFALLSREGISTER ... 43
Avgöranden av EU-domstolen ... 43
Förslag till avgöranden ... 46
Käll- och litteraturförteckning
Abstract
The characteristics of free movement is the elimination of obstacles to trade between Member States and thus by such, create free movement within the entire union. Therefore art 34 in the Treaty of Lisabon (FEUF) states that all quantative restrictions on imports and measures of equivalent effect are prohibited. The legal approach to measures having equivalent effect is still unclear and the purpose of this paper is therefore to propose a solution to that particular problem.
According to the Court’s case law, measures having equivalent effects to quantative restrictions are “All trading rules enacted by Member States which are capable of hindering, directly or indirectly, actually or potentially, intra-community trade”. The question of how to apply the test when it comes to a potential hinder to intra-community trade is still unclear. Connected to this is the remoteness test where hinders that are too indirect and uncertain cannot fall within the ambit of art 34 FEUF. The case law shows that a de minimis rule should not be applied which means that even small and unsubstantial hinders can fall within art 34 FEUF.
The Court has also stated that a Member State which impedes a product from being imported to it’s territory when it has been lawfully produced and marketed in the Member State of origin, constitutes a measure of equivalent effect to quantative restrictions. This is referred to as the Cassis doctrine. In the case law after Cassis, there were a lot of contradicitions as to what constitutes measures of equivalent effects. That problem was solved by the Court in the Keck case where all measures relating to “certain” selling arrangements is not as such as to hinder trade between Member States. However, this is the case as long as they apply to all relevant traders operating within the national territory and as long as they affect in the same manner, in law and in fact, the marketing of domestic products and of those from other Member States (Keckcriterias). The problem today in connection to Cassis and Keck is that it can be hard to make a distinction between selling arrangements and rules connected to product requirements.
After the development in Keck, the Court stated in the Trailers case that measures which prohibits the use of goods or impedes their access to the market, constitutes measures of equivalent effect and thus are prohibited under art 34 FEUF.
Post Keck case law confirmes that when it comes to Member States national measures, one must apply both the discrimination test and the market access test in order to find out whether the rules falls within the ambit of art 34 FEUF. How this test should be applied is still unclear today, which creates legal uncertainty.
Sammanfattning
Den fria rörligheten för varor innebär att medlemsstaterna skall eliminera alla handelshinder och därigenom uppnå fri rörlighet inom hela unionen. Därmed uppställer art 34 i Fördraget om Europeiska Unionens Funktionssätt (FEUF) ett förbud mot kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan. Förbudets innehåll och tillämpning skapar i vissa avseenden rättsliga problem vilket denna framställning syftar till att diskutera.
Enligt domstolen är en åtgärd med motsvarande verkan "alla handelsregler antagna av medlemsstater som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt för handeln inom gemenskapen". Bedömningen av huruvida ett potentiellt handelshinder föreligger eller inte är dock relativt oklart. Däremot är fastställandet av ett sådant hinder snarare beroende av avlägsenhetskriteriet, det vill säga om handelshindret är för indirekt eller avlägset för att falla under art 34 FEUF, än en de minimis-regel där omfattningen av den restriktiva verkan är avgörande.
Vidare har domstolen fastställt i Cassis de Dijon-målet att varor skall kunna exporteras till medlemsstater trots att de inte uppfyller den importerande statens nationella produktkrav under förutsättningen att varan lagligen har producerats och saluförts i ursprungsstaten. Efter fastställandet av Cassis-doktrinen uppstod det motstridigheter i samband med domstolens praxis vilket ledde till många diskussioner i doktrinen om vad som egentligen utgjorde en åtgärd med motsvarande verkan.
Domstolen valde att lösa problematiken med den motstridiga praxisen i samband med Keck-målet. I målet uttryckte domstolen att alla sådana åtgärder som reglerar försäljningsformen av en vara skall hamna utanför art 34 FEUF så länge regeln i fråga tillämpas på samtliga näringsidkare och påverkar avsättningen av inhemska och utländska produkter på samma sätt (Keck-kriterierna). Är dessa kriterier uppfyllda har det inte skett något försvårande av marknadstillträdet och åtgärden är därmed förenlig med art 34 FEUF. Problematiskt är uppdelningen mellan olika typer av åtgärder då det inte alltid är enkelt att fastställa om en nationell bestämmelse utgör en försäljningsform eller ett produktkrav.
Efter Keck-målet fastslog domstolen i Trailers-målet att nationella bestämmelser som reglerar en varas användning genom att förbjuda eller försvåra dess användning skall anses utgöra en åtgärd med motsvarande verkan därför att detta kan försvåra varans tillträde till marknaden.
Utifrån praxis går det att fastställa att förbudet i art 34 FEUF är beroende av huruvida en åtgärd är diskriminerande eller inte och om åtgärden förhindrar en varas marknadstillträde. Dock är det oklart hur marknadstillträdestestet skall tillämpas vilket kan skapa rättsosäkerhet.
1. Introduktion
1.1 Inledning och bakgrund
Den fria rörligheten av varor är en viktig förutsättning för att upprätthålla en inre marknad inom EU. Marknaden skapades för att hjälpa EU:s företag att bygga upp en stark plattform med öppenhet och goda konkurrensvillkor.1 Det har blivit enklare för medlemsstaterna att
köpa och sälja produkter sinsemellan vilket har resulterat i ekonomisk tillväxt och skapat sysselsättningstillfällen inom unionen. Principen om den fria rörligheten av varor är enbart en av de ekonomiska friheterna som anges i Fördraget om Europeiska Unionens Funktionssätt (FEUF)2 men utgör en central beståndsdel i skapandet och utvecklandet av den inre
marknaden. Principen har resulterat i att många av de mer omfattande restriktionerna undanröjts. Trots denna framgång har målen med förverkligandet av den inre marknaden fortfarande inte uppnåtts, vilket domstolens rättspraxis bekräftar.3
Principen om den fria rörligheten kännetecknas av att alla handelshinder inom unionen skall elimineras för att förenkla utbytet av varor mellan medlemsstater. Artikel 34 FEUF4 uppställer därför ett förbud mot kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan. Det primära syftet med regeln är att säkerställa likabehandling och likvärda möjligheter till marknadstillträde för importerade varor.
Regelns innehåll och dess tillämpning har förändrats genom rättspraxis. I de första målen som berörde fri rörlighet av varor var domstolen främst fokuserad på att utreda om en nationell bestämmelse var diskriminerande gentemot importerade varor.5 Domstolen har övergått till att börja tillämpa det så kallade marknadstillträdestestet vilket innebär att den avgörande faktorn är en varas möjlighet till marknadstillträde.6
1.2 Syfte
Denna framställning syftar till att förklara rättsutvecklingen gällande begreppet åtgärd med motsvarande verkan och fastställa gällande rätt. Syftet är även att diskutera uppdelningen mellan olika typer av åtgärder och konsekvenserna av ett sådant förfarande för den fria rörligheten av varor. I framställningen kommer även domstolens övergång från tillämpningen av diskrimineringstestet till marknadstillträdestestet och dess implikationer att diskuteras.
1.3 Problemformulering
• Vilken rättsutveckling har innehållet av art 34 FEUF vad gäller åtgärder med motsvarande verkan?
• Hur fastställs ett potentiellt handelshinder?
• Vilka implikationer får uppdelningen mellan olika typer av åtgärder för den fria rörligheten av varor?
1 Oliver P, Oliver on Free movement of goods in the European Union (fifth ed), Hart publishing 2010, sid 10. 2 Fördraget undertecknades den 13 december 2007 av företrädare för EU:s regeringar och brukar kallas för
Lissabonfördraget. Efter medlemsländernas ratificering av fördraget trädde det i kraft 1 december 2009.
3 Bernitz U, Europarättens grunder (fjärde uppl), Nordtedts Juridik AB 2010, sid 225. 4 Hädanefter förkortas artikel med art.
5 Det så kallade ”diskrimineringstestet”. 6 Det så kallade ”marknadstillträdestestet”.
• Är art 34 FEUF beroende av det så kallade diskrimineringstestet eller
marknadstillträdestestet?
1.4 Avgränsning
För att besvara frågeställningarna kommer denna framställning att beröra åtgärder med motsvarande verkan som fastställs i art 34 FEUF. Innebörden och omfattningen av kvantitativa importrestriktioner som utgör en del av art 34 FEUF faller däremot utanför denna framställning. Tull-förbudet i art 30 FEUF och förbudet mot kvantitativa exportrestriktioner i art 35 FEUF kommer inte att beröras. Undantagsbestämmelserna i art 36 FEUF faller också utanför denna framställning. De andra friheterna, det vill säga fri rörlighet av tjänster, kapital och personer kommer inte att diskuteras.
1.5 Material/Metod
Framställningen kommer att utgå från den rättsdogmatiska metoden genom beaktande av den primära rättskällan, nämligen Lissabonfördraget och specifikt art 34 FEUF gällande åtgärder med motsvarande verkan. Andra centrala rättskällor kommer att vara EU-domstolens rättspraxis och doktrin.
1.6 Disposition
Denna framställning presenterar först en översikt av den inre marknaden. Detta kommer att redovisas i kapitel två som fastställer syftet med den inre marknaden. Definitionen av åtgärder med motsvarande verkan framställs i kapitel tre. Vidare kommer kapitel fyra att beröra sådana rättsfall där medlemsstaternas nationella bestämmelser uppställer diverse krav på produkter.7 Kapitel fem behandlar marknadsföringsåtgärder och kapitel sex berör mål om saluföringsregler av varor. Kapitel sju kommer att beröra nationella bestämmelser om användningen av varor. Framställningen kommer sedan att avslutas med en analys av regelns rättsutveckling.
2. Den inre marknaden
2.1 Syftet med den inre marknaden - teorin om komparativa fördelar
För att kunna förstå sig på domstolens resonemang vad gäller åtgärder med motsvarande verkan måste syftet med den inre marknaden fastställas. Tolkningen av art 34 FEUF sker i bakgrund mot detta och alla nationella bestämmelser som inte går hand i hand med det torde omfattas av art 34 FEUF.
Varför upprättades den inre marknaden och hur kommer det sig att dess förverkligande prioriteras högt i EU? Svaret torde kunna härledas från teorin om komparativa fördelar. En friare handel innebär att producenter kan specialisera sig vilket i sin tur leder till maximering av konsumenternas välfärd och ett effektivt utnyttjande av resurser.8 Låt säga att Sverige har hög arbetskraft vars tillgänglighet i landet inte brister i någon avsevärd mening samtidigt som att tillgängligheten av kapital skapar ett problem. Samtidigt har Danmark goda kapitalrörelser inom landet men bristande arbetskraft. Vi kan vidare anta att whiskey (vars produktion kräver mycket kapital)9 och datorer (som kräver mycket arbetskraft)10 skall produceras. Datorer torde vara billigare att producera i Sverige eftersom att de har gott om arbetskraft. Vidare kommer whiskey vara billigare att producera i Danmark eftersom att de har hög tillgänglighet av kapital. Resultatet av detta är att Sverige specialiserar sig på datorer och Danmark på whiskey. Föreligger det en fri handel kan dessa länder utbyta varor med varandra och Sverige behöver då inte producera whiskey som kommer att medföra höga kostnader utan de kan istället importeras från Danmark. För att öka Danmarks tillgänglighet av datorer i landet kan de importeras från Sverige. Dock måste den marknaden utgöras av en fri handel utan några hinder som medför extra kostnader i samband med att whiskey och datorer importeras. Eftersom att kostnaderna för produktionen har pressats ner då varje medlemsstat valt att specialisera sig i sådant som kräver de resurser som de har hög tillgänglighet av, kommer detta resultera i att varorna blir billigare samtidigt som att produkterna fortfarande har en hög kvalitét. Slutresultatet av detta kommer att innebära en ökad välfärd för konsumenterna.
I frågan om effektivisering av produktion kommer Sverige att ha en absolut fördel i produktion av datorer och Danmark har en sådan fördel vad gäller whiskey. Sverige kommer att dra nytta av deras absoluta fördel och har en möjlighet att lägga samtliga resurser på produktion av datorer vilket genererar fler datorer till ett lägre pris. Detta kommer enbart att ske om det finns fri handel därför att whiskeyn kan importeras från Danmark. Utan fri handel, hade Sverige varit tvungna att fördela deras resurser mellan datorer och whiskey. Detta skulle resultera i färre antal datorer och färre liter whiskey till ett högre pris därför att whiskey är något som kommer att medföra hög produktionskostnad för Sverige.
Utifrån teorin om komparativa fördelar leder den inre marknaden till ekonomisk tillväxt inom unionen. Därmed prioriteras dess förverkligande högt inom unionen.
8 Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010, sid
3.
9 Kapital kommer därför att utgöra en produktionsfaktor till whiskey.
2.2 Definition av den inre marknaden
Definitionen av den inre marknaden fastställdes för första gången i Gaston-målet11.
Domstolen förklarade att begreppet ”gemensam marknad” innebar att alla handelshinder inom gemenskapen skulle avskaffas. Detta var en viktig förutsättning för att slå samman medlemsstaternas nationella marknader till en enda marknad, varigenom förhållanden skapades så att de liknar de som råder på en sann inre marknad.12 Det är i ljuset av denna definition som domstolen fastställer vad som omfattas av art 34 FEUF.
2.3 De fyra friheterna
Den inre marknaden utgörs av de så kallade fyra friheterna. Den fria rörligheten av varor som regleras i art 28-37 FEUF utgör en av friheterna. Art 28 FEUF fastställer att det skall råda en tullunion som omfattar all handel med varor. Den interna dimensionen av art 28 FEUF skall förstås parallellt med art 30 FEUF som fastställer att tullar på import och export samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstater. Art 35 FEUF uppställer samma förbud som art 34 FEUF men med avseende på export.
Art 36 innehåller en uttömmande lista av de undantag som får åberopas i samband med art 34 och 35.13 En åtgärd som utgör ett handelshinder måste vara proportionerligt till sitt syfte och det får inte finnas alternativa mindre handelshämmande åtgärder som skulle leda till samma resultat.14 De legitima undantagsgrunderna i art 36 FEUF är allmän moral,15 allmän ordning,16 allmän säkerhet,17 allmän hälsa,18 industriell och kommersiell äganderätt19 och skydd av nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde.
Art 45 FEUF säkerställer fri rörlighet för arbetstagare. Art 56 FEUF förbjuder inskränkningar mot friheten att tillhandahålla tjänster och art 63 FEUF förbjuder alla restriktioner för kapitalrörelser såväl som betalningar.
11 Mål 15/81 Gaston Schul Douane Expediteur BV mot Inspecteur der Invoerrechten en Accijnzen Roosendaal
(1982) ECR 1409.
12 Mål 15/81 Gaston Schul Douane Expediteur BV mot Inspecteur der Invoerrechten en Accijnzen Roosendaal
(1982) ECR 1409, punkt 33.
13 Mål 113/80, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1981) ECR 1625, punkt 7.
14 Mål 309/02, Radlberger Getränkegesellschaft mbH & Co. och S. Spitz KG mot Land Baden-Württemberg
(2004) ECR I-11763, punkt 79.
15 Mål 34/79, Regina mot Maurice Donald Henn och John Frederick Ernest Darby (1979) ECR 3795, punkt 15. 16 Mål 16/83, Brottmål mot Karl Prantl (1984) ECR 1299, punkt 33.
17 Mål 72/83, Campus Oil Limited m.fl. mot Industri- och energiministern m.fl. (1984) ECR 2727, punkt 36. 18 Mål 40/82, Europeiska gemenskapernas kommission mot Förenade konungariket Storbritannien och
Nordirland (1984) ECR 2793, punkt 14.
3. Definitionen av åtgärder med motsvarande verkan
3.1 Dassonville-doktrinen
Domstolen utvecklade en rättslig definition av begreppet åtgärd med motsvarande verkan för första gången i Dassonville-målet.20
Definitionen är fortfarande idag vägledande för art 34 FEUF vilket märks då den åberopas i nästan varje mål.
Dassonville-målet handlade om ett brottsmål mot en näringsidkare som hade inletts i Belgien. Den åtalade hade köpt ett parti skotsk whiskey som var i fri omsättning i Frankrike och importerade detta från Storbritannien, via Frankrike och vidare till Belgien. Näringsidkaren hade dock inte något ursprungsintyg från Storbritannien vilket alltså stred mot Belgiska nationella bestämmelser. 21
Frågan var huruvida det Belgiska kravet på ursprungsintyget var en åtgärd med motsvarande verkan eller inte.
Domstolen valde att definiera åtgärder med motsvarande verkan som ”alla handelsregler antagna av medlemsstater som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen, skall anses som åtgärder med motsvarande verkan”22
. Det framgick av de faktiska omständigheterna att en näringsidkare endast med svårighet kunde anskaffa ett ursprungsintyg när whiskeyn hade importerats från Storbritannien, via Frankrike, istället för direkt från ursprungsstaten. Därmed klassades kravet som en åtgärd med motsvarande verkan.23
Frågan återstår dock hur Dassonville-doktrinen skall tillämpas. Vilka bestämmelser omfattas av doktrinen? Måste reglerna vara antagna av medlemsstater? Hur fastställs ett potentiellt handelshinder?
3.1.1 Kravet på regler som berör handeln
Enligt Dassonville-doktrinen måste en åtgärd klassas som en ”regel som berör handeln” för att omfattas av art 34 FEUF. Domstolen bekräftade detta i Kramer-målet24
som berörde de nederländska reglerna som fastslog fångkvoter av fiske. Domstolen menade att de nationella bestämmelserna berörde produktionen i det ekonomiska kretsloppet. Fördragets förbud omfattar enbart saluföringen av en vara.25
Således utgjorde de nationella bestämmelserna inte åtgärder med motsvarande verkan och ansågs därmed vara förenliga med fördragets bestämmelser.26
Domstolen har på senare tid lagt mindre vikt på kravet att det skall röra sig om ”handelsregler” och det har därmed varit tillräckligt med att åtgärden avser en ”regel” för att omfattas av art 34 FEUF.27
20 Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5.
21 Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5, punkt 3. 22 Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5, punkt 5. 23 Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5, punkt 9.
24 Förenade målen 3/76, 4/76 och 6/76, Cornells Kramer, Henrik van den Berg och Vennootschap onder Firma
Kramer en Bais (1976) ECR 1279.
25 Förenade målen 3/76, 4/76 och 6/76, Cornells Kramer, Henrik van den Berg och Vennootschap onder Firma
Kramer en Bais (1976) ECR 1279, punkt 55.
26 Förenade målen 3/76, 4/76 och 6/76, Cornells Kramer, Henrik van den Berg och Vennootschap onder Firma
Kramer en Bais (1976) 1279, punkt 58.
27 Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR
3.1.2 Definitionen av regler
Även om art 34 FEUF fastslår att ”åtgärder” faller inom regeln, omfattar Dassonville-definitionen ”regler” vilket enligt doktrinen kan vara missvisande.28
Frågan berördes i Buy Irish-målet29
där den irländska regeringen införde ett 3-årigt program med åtgärder som skulle vidtas för att främja irländska produkter. Exempelvis skulle en reklamkampanj genomföras till förmån för irländska produkter.30
Den irländska regeringen hävdade att åtgärderna inte var rättsligt bindande och att art 34 FEUF därmed inte kunde tillämpas.31
Domstolen menade att upprättandet av en sådan praxis som det var frågan om i målet kunde ha verkningar som motsvarade bindande rättsakter och på så sätt resultera i en begränsning av importen.32
Eftersom att även icke-bindande rättsakter kunde försvåra gemenskapens mål, omfattades de av art 34 FEUF.
Vidare kan även myndighetsutövning omfattas av art 34 FEUF. Kravet på regler avser därmed inte endast sådana som är ”antagna” genom ett lagstiftningsförfarande eller motsvarande. Domstolen har förklarat att ett sådant utövande kan mycket väl tillämpa en systematisk ogynnsam attityd gentemot importerade produkter och därmed hämma förverkligandet av den inre marknaden.33
Ett sådant förfarande måste dock uppnå en viss grad av allmängiltighet och följdriktighet för att anses utgöra en åtgärd med motsvarande verkan.34
Domstolen valde att inte kommentera vilken grad av allmängiltighet och följdriktighet som krävs men detta torde vara något som fastställs från fall till fall.
3.1.3 Antagna regler av medlemsstater
Domstolen har vidare uttryckt att art 34 FEUF kan tillämpas på åtgärder som vidtas av alla myndigheter i en medlemsstat oavsett om det är fråga om centrala, myndigheter i en förbundsstat eller andra territoriella myndigheter.35
Åtgärder som antas av professionella aktörer kan också omfattas av regeln beroende på vilken typ av verksamhet de bedriver.36
Den typ av verksamhet som krävs torde vara något som domstolen fastställer från fall till fall. Privata bolags agerande omfattas av art 34 FEUF i den mån de kan hänföras till staten.37
Enstaka statliga statstjänstemäns agerande kan också anses utgöra en åtgärd med motsvarande verkan. I A.G.M.-COS.MET-målet38
har domstolen förklarat att en bedömning måste göras av om personen, till vilken åtgärden är riktad mot, har fått intrycket av att ämbetsmannen agerar med den auktoritet som följer av hans tjänst och inte som privatperson för att fastställa om åtgärden omfattas av art 34 FEUF.39
28 Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010, sid
74.
29 Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005. 30 Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 3. 31 Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 21. 32 Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 27. 33 Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 11. 34 Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 13.
35 Förenade målen C-1/90 och C-176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior SA och Publivía SAE mot
Departamento de Sanidad y Seguridad Social de la Generalitat de Cataluña (1991) ECR I-4151, punkt 8.
36 Förenade målen 266 och 267/87, The Queen mot Royal Pharmaceutical Society of Great Britain, ex parte
Association of Pharmaceutical Importers m.fl. (1989) ECR 1295, punkt 15.
37 Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 23. 38 Mål C-470/03, A.G.M.-COS.MET Srl mot Suomen valtio och Tarmo Lehtinen (2007) ECR-2749.
3.1.4 Faktiskt eller potentiellt handelshinder 3.1.4.1 Faktiskt handelshinder
Generaladvokaten La Pergola diskuterade frågan om när ett faktiskt handelshinder kan anses föreligga i Foie Gras-målet40
. Målet berörde fransk lagstiftning som uppställde krav på Foie Gras produktion och sammansättning. Det var alltså förbjudet att inneha, marknadsföra och distribuera beredningar av Foie Gras som inte uppfyllde lagstiftningens krav. Frågan avsåg huruvida dessa nationella bestämmelser var oförenliga med art 34 FEUF eller inte. Införandet av exempelvis principen om ömsesidigt erkännande41
skulle inte medföra någon skillnad och därmed förelåg inte ett faktiskt handelshinder. La Pergola menade att då det inte fanns någon liknande lagstiftning i övriga medlemsstater och de flesta Foie Gras produkterna redan iakttog de franska bestämmelserna, skulle en tillämpning av principen inte få någon effekt.42
Det fanns därmed inget behov av att åtgärda något då det inte förelåg ett faktiskt handelshinder.
3.1.4.2 Potentiellt handelshinder
Det är inte nödvändigt att det föreligger ett faktiskt handelshinder eftersom Dassonville-doktrinen även omfattar potentiella hinder mot gränsöverskridande handel. Frågan är hur ett potentiellt handelshinder kan fastställas. I Foie Gras-målet uttryckte domstolen att art 34 FEUF inte uppställde något krav på åtgärdens syfte. Bestämmelsernas effekt på handeln var istället avgörande.43
Generaladvokaten La Pergola menar att det skall vara styrkt att det föreligger ett potentiellt handelshinder innan en regel kan klassas som en åtgärd med motsvarande verkan.44
Ett sådant styrkande kräver att varor i framtiden kommer att importeras från medlemsstat X till Y. Vidare måste ett handelshinder uppstå som alltså inte skulle föreligga om åtgärderna inte förekom.45
Regeln måste också resultera i att importen i kvantitativa termer kommer att avvika från den som skulle ägt rum om regeln inte existerade.46
I Pistre-målet47
var näringsidkare enligt fransk lag, tvungna att ha ett tillstånd för att hänvisa till ordet ”Berg” i märkningen av varor som hade producerats av griskött.48
Generaladvokaten Jacobs ansåg att detta inte var tillräckligt för att fastslå att det förelåg ett
40 Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober 1997 ECR
I-06197.
41 Principen om ömsesidigt erkännande utvecklades i samband med Cassis de Dijon-målet och innebär i stora
drag att medlemsstaterna respekterar varandras nationella bestämmelser vad gäller produktkrav (se vidare kap 4.2).
42 Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober 1997 ECR
I-06197, punkt 12.
43 Mål C-184/96, Europeiska kommissionen mot Franska republiken (1998) ECR I-6197, punkt 17.
44 Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober 1997 ECR
I-06197, punkt 37.
45 Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober 1997 ECR
I-06197, punkt 37 och 38.
46 Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober 1997 ECR
I-06197, punkt 38.
47 Förenade målen C-321/94, C-322/94, C-323/94 och C-324/94, Brottmål mot Jacques Pistre (C-321/94),
Michèle Barthes (C-322/94), Yves Milhau (C-323/94) och Didier Oberti (C-324/94) (1997) ECR I-2343.
48 Förenade målen C-321/94, C-322/94 och C-324/94. Brottmål mot Jacques Pistre (C-321/94), Michèle Barthes
potentiellt handelshinder.49
Domstolen valde dock att avvika från generaladvokatens förslag
därför att bestämmelsen gynnade saluföringen av varor med inhemskt ursprung till förfång för importerade varor.50
Således förelåg det i vart fall ett potentiellt handelshinder. Domstolen kommenterade inte närmare på vilket sätt regeln gynnade saluföringen av inhemska varor och det är därför svårt att utreda hur bedömningen av ett potentiellt handelshinder skall genomföras.
I samband med fastställandet av ett potentiellt handelshinder utvecklade domstolen det så kallade avlägsenhetstestet. Det innebär att om ett potentiellt hinder är för osäkert och indirekt, det vill säga för avlägset, kommer åtgärden inte att omfattas av art 34 FEUF.51
I BSAF-målet52
hade Tyskland särskilda krav för att patent på en vara skulle få en rättsverkan inom landet. Sökande hävdade att reglerna kommer att leda till en uppdelning av gemenskapsmarknaden då en vara enbart kommer att vara patentskyddad i vissa medlemsstater.53
Domstolen menade dock att det inte spelade någon roll om kravet resulterade i en uppdelning av gemenskapsmarknaden. Regelns verkningar var ändå alltför slumpmässiga och indirekta för att omfattas av art 34 FEUF.54
I Burmanjer-målet55
fastslog domstolen att nationella bestämmelser om ambulerade försäljning hade alltför obetydliga och slumpartade verkningar för att klassas som åtgärder med motsvarande verkan.56
Enligt generaladvokaten La Pergola är syftet med avlägsenhetstestet att undersöka om det finns ett orsakssamband mellan den nationella åtgärden och den restriktiva effekten på importutvecklingen.57
Ett potentiellt handelshinder kan alltså inte anses föreligga utan ett sådant orsakssamband.58
Akademikern Weatherwill hävdar däremot att avlägsenhetskriteriet egentligen är en de minimis-regel.59
Omfattningen av åtgärdens restriktiva verkan är istället avgörande, enligt Weatherwill.
Vidare har generaladvokaten Jacobs uttryckt i sitt yttrande i Lerlec Siplec-målet att en de minimis-regel bör införas.60
Domstolens praxis har varit motstridig i denna fråga. I Kommissionen mot Frankrike-målet fastslog domstolen att de minimis-regeln inte skall
49 Förenade målen C-321/94, C-322/94 och C-324/94, Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs
föredraget den 24 oktober 1996, punkt 39.
50 Förenade målen C-321/94, C-322/94 och C-324/94, Brottmål mot Jacques Pistre (C-321/94), Michèle Barthes
(C-322/94), Yves Milhau (C-323/94) och Didier Oberti (C-324/94) (1997) ECR I-2343, punkt 45.
51 Mål C-69/88, H. Krantz GmbH & Co. v Ontvanger der Directe Belastingen and Netherlands State (1990) ECR
I-583, punkt 11.
52 Mål C-44/98, BASF AG mot Präsident des Deutschen Patentamts (1999) ECR I-6269.
53 Mål C-44/98, BASF AG mot Präsident des Deutschen Patentamts (1999) ECR I-6269, punkt 19. 54 Mål C-44/98, BASF AG mot Präsident des Deutschen Patentamts (1999) ECR I-6269, punkt 20 och 21. 55 Mål C-20/03, Brottmål mot Marcel Burmanjer, René Alexander Van Der Linden och Anthony De Jong (2005)
ECR I-4133.
56 Mål C-20/03, Brottmål mot Marcel Burmanjer, René Alexander Van Der Linden och Anthony De Jong (2005)
ECR I-4133, punkt 31.
57 Oliver P, Oliver on Free Movement of Goods in the European Union (third ed), Hart Publishing 2010, sid 81 f. 58 Mål C-44/98, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 22 april 1999 ECR I-06269,
punkt 19.
59 Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University 2010, sid 144
och mål C-376/92, Förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro föredraget den 27 oktober 1993 ECR I-00015, punkt 21.
60 Mål C-412/93, Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 24 november 1994 ECR
tillämpas.61
Domstolen har däremot uttryckt i ett annat mål att omfattningen av en åtgärds restriktiva verkan kan vara avgörande för att en åtgärd skall falla inom art 34 FEUF.62
Doktrinen har kritiserat ett sådant tillvägagångssätt därför att tillämpningen av de minimis-regeln medför vissa praktiska problem.63
3.1.5 Direkta och indirekta handelshinder
Enligt Dassonville-doktrinen skall det föreligga ett direkt eller indirekt handelshinder för att art 34 FEUF skall tillämpas. Diskrimineringstestet genomfördes alltid innan domstolen fastslog att en åtgärd var oförenlig med art 34 FEUF. Diskriminerande åtgärder innebär att en medlemsstat inhemska varor behandlas mer fördelaktigt än importerade varor.64
I Schutzverband-målet65
hade Italien en nationell bestämmelse som krävde att alkoholdrycker var tvungna att innehålla en alkoholhalt på minst 16 procent för att kunna saluföras inom landet.66
Samtidigt uppställde Tyskland ett krav på att produktion av vin måste ha ägt rum i ett och samma land i enlighet med de nationella bestämmelserna. Kravet gällde dock enbart för vin som hade producerats utomlands och inte i Tyskland. 67
De tyska bestämmelserna resulterade i praktiken att det var otillåtet att importera vin som hade producerats i Italien med en lägre alkoholhalt än 16 procent därför att då uppfyllde vinet inte de italienska bestämmelserna. Motsvarande vin som hade producerats i Tyskland med en lägre alkoholhalt än 16 procent kunde däremot saluföras därför att Tyskland uppställde inte några krav på alkoholhalten.68
Därmed ansågs en sådan regel vara diskriminerande och förbjuden enligt art 34 FEUF.69
Nationella bestämmelser som begränsar importerade varors distributionskanaler kan också anses utgöra åtgärder med motsvarande verkan. De Peijper-målet 70
berörde nederländska bestämmelser som uppställde ett krav på att en importör var tvungen att inneha vissa dokument för att sälja läkemedel.71
I målet kunde importören inte skaffa sig ett sådant intyg då producenten vägrade att hjälpa till. 72
Därmed hindrade de nederländska bestämmelserna importen av sådana läkemedel.
Domstolen fastslog att det var diskriminerande och således förbjudet att ha regler som resulterade i att vissa importörer kunde sälja läkemedel därför att de enklare uppfyllde de uppställda kraven, medan andra var förhindrade att importera samma vara.
61 Mål C-212/03, Europeiska kommissionen mot Franska republiken (2005) ECR I-4213, punkt 15-16. 62 Mål C-110/05, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (2009) ECR I-519, punkt 56.
63 Oliver P, Oliver on Free Movement of Goods in the European Union (fifth ed), Hart Publishing 2010, sid 92. 64 Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010, sid
80.
65 Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH (1983) ECR 1217. 66 Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH (1983) ECR 1217,
punkt 3.
67 Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH (1983) ECR 1217,
punkt 4.
68 Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH (1983) ECR 1217,
punkt 7.
69 Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH (1983) ECR 1217,
punkt 8.
70 Mål 104/75, Adriaan de Peijper, directeur de la société Centrafarm BV (1976) ECR 613.
71 Mål 104/75, Adriaan de Peijper, directeur de la société Centrafarm BV (1976) ECR 613, punkt 2. 72 Mål 104/75, Adriaan de Peijper, directeur de la société Centrafarm BV (1976) ECR 613, punkt 8.
Åtgärder som gynnar inhemska varor kan också vara förbjudna enligt art 34 FEUF. Målet Kommissionen mot Irland73 handlade om en offentlig upphandling. För att ta del av
upphandlingen, krävdes att föremålen var certifierade enligt irländsk standard.74
Domstolen påpekade att regeln resulterade i att irländska producenter var dem enda som fick leverera de rörledningar som behövdes därför att de flesta importerade varorna saknade irländska certifikat. Åtgärden var därför förbjuden enligt art 34 FEUF.75
I ett annat mål hade Irland ett krav på att smycken skulle märkas med ordet ”utländsk” för att överhuvudtaget kunna saluföras.76
Domstolen förklarade att regeln tillämpades enbart på importerade varor och ansågs därför vara diskriminerande.77 Irland kunde skydda deras nationella intressen genom
att uppställa samma krav för inhemska motsvarande varor.78
Domstolen har fastslagit att diskriminerande åtgärder är tillåtna i den mån en medlemsstat kan ange ett objektivt godtagbart skäl till reglerna. Medlemsstat A beslutar att dela ut bistånd till varor. Biståndet delas ut först ut till de inhemska varorna och sedan till de importerade varorna. Medlemsstat A måste då rättfärdiga det faktum att biståndet först delades ut till inhemska varor och sedan till utländska. Ett objektivt godtagbart skäl skulle vara att pappersarbetet för varor som är i cirkulation inom gemenskapens marknad tar längre tid än vad som krävs för varor som enbart finns i en medlemsstat.79
73 Mål 45/87, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1988) ECR 4929.
74 Mål 45/87, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1988) ECR 4929, punkt 1. 75 Mål 45/87, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1988) ECR 4929, punkt 20. 76 Mål 113/80, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1981) ECR 1625, punkt 1 och 2. 77 Mål 113/80, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1981) ECR 1625, punkt 11. 78 Mål 113/80, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1981) ECR 1625, punkt 16.
79 Mål 15/83, Denkavit Nederland BV mot Hoofdproduktschap voor Akkerbouwprodukten (1984) ECR 2171,
4. Mål rörande produktkrav
4.1 Krav på sammansättning av en produkt
Många av de nationella bestämmelserna som ger upphov till en rättslig tvist vid domstolen handlar om olika krav på varor. Det kan vara krav på varornas sammansättning, komposition, benämning, förpackning etc. Sådana regler klassades som åtgärder med motsvarande verkan för fösta gången i Cassis de Dijon-målet80
. Cassis-doktrinen tillämpas fortfarande idag och spelar en betydelsefull roll för utvecklingen av begreppet åtgärd med motsvarande verkan. I följande kapitel skall det belysas i vilken mån och varför just åtgärder som rör produktkrav anses vara handelshindrande.
Vissa medlemsstater har nationella bestämmelser som uppställer diverse krav på en varas sammansättning för att de skall kunna produceras och saluföras inom deras territorium. Varor som inte uppfyller dessa krav får således inte importeras till staten vilket påverkar samhandeln mellan medlemsstaterna. Dessa krav tillämpas oftast på såväl inhemska som importerade varor och är därför inte direkt diskriminerande. Problematiken ligger snarare i det faktum att reglerna i praktiken slår hårdare mot importerade varor. Det faktum att sådana indirekt diskriminerande åtgärder kan omfattas av art 34 FEUF erkändes redan i Dassonville-målet men de fallen utgjorde endast undantag. Rättsläget förändrades i samband med det så kallade Cassis de Dijon-målet som alltså handlade om vissa krav som uppställdes på sammansättningen av en produkt. 81
Cassis de Dijon-målet berörde frågan huruvida en bestämmelse som reglerade saluföringen av alkoholhaltiga drycker var förenlig med gemenskapsrätten eller inte. 82
Tyskland hade nämligen ett krav på lägsta alkoholhalt för saluföringen av olika drycker. Regeln tillämpades på såväl inhemska som importerade alkoholhaltiga drycker och uppställde därmed ett produktkrav. Sökande i målet hade ansökt om tillstånd för att importera ett parti fruktlikör, ”Cassis de Dijon”, med ursprung från Frankrike. Sökande i målet fick dock beskedet att varan inte uppfyllde de tyska kraven därför att den innehöll en alltför låg alkoholhalt.83
Domstolen fastslog den så kallade principen om ömsesidigt erkännande för första gången i Cassis de Dijon-målet. Principen innebär att en medlemsstat inte kan hindra importen av en vara som lagligen framställts och saluförts i ursprungsstaten.84
Det innebär med andra ord att om vara X lagligen produceras och saluförs i medlemsstat A, skall varan även få göra det i medlemsstat B. Om medlemsstat B inför en bestämmelse som hindrar varan från att exporteras till staten och därmed inte kunna saluföras där, skulle detta anses vara oförenligt med art 34 FEUF. Domstolens exempel i Keck-målet85
på vilka åtgärder som faller
80 Mål 120/78, Rewe-Zentral AG v Bundesmonopolverwaltung für Branntwein (1979) ECR 649.
81 Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5, punkt 5 och Craig P
and G de Búrca, EU Law, text, cases and materials (Fourth ed), Oxford University Press 2008, sid 677.
82 Mål 120/78, Rewe-Zentral AG v Bundesmonopolverwaltung für Branntwein (1979) ECR 649, punkt 1. 83 Mål 120/78, Rewe-Zentral AG v Bundesmonopolverwaltung für Branntwein (1979) ECR 649, punkt 2. 84 A.a.s.
85 Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR
under Cassis-doktrinen är sådana som reglerar en produkts benämning, form, storlek, vikt, sammansättning, utformning, märkning och förpackning.86
Domstolen fastslog vidare att i avsaknad av gemensamma regler för både framställning och saluföring av alkohol är det upp till medlemsstaterna att fastställa de regler som skall gälla på deras territorium.87
Skulle det uppstå handelshinder som ett resultat av skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftning, måste dessa hinder godtas i den mån bestämmelserna är nödvändiga för att tillgodose tvingande hänsyn som exempelvis skydd för folkhälsan och konsumenter.88 Detta innebär att om medlemsstat B hindrar vara X från att importeras till dess
territorium trots att varan lagligen har framställts och saluförts i medlemsstat A, kan detta rättfärdigas genom tillämpningen av tvingande hänsyn. Dock måste det röra sig om ett område som ännu inte har harmoniserats.89 Därmed torde det vara ett krav att det skall
föreligga skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning för att kunna åberopa doktrinen om tvingande hänsyn. Tillämpningen av tvingande hänsyn förutsätter att de nationella bestämmelserna är icke-diskriminerande och proportionerliga till sitt syfte.90
Det finns således möjlighet till att avvika från principen om ömsesidigt erkännande. I Cassis de Dijon-målet stängde den tyska nationella marknaden ut fruktlikörer från andra medlemsstater utan att kunna rättfärdiga det genom att åberopa tvingande hänsyn.
Ett annat fall som rör sammansättningen av en produkt är Deserbaís-målet91
. Frankrike hade en nationell bestämmelse som uppställde ett krav på att alla ostar med beteckningen ”Edamer” var tvungna att inneha en fetthalt på 40 procent.92
Ett brottmål hade därmed inletts mot ett mejeriföretag som hade importerat ost från Tyskland till Frankrike med en fetthalt under 40 procent och salufört den under beteckningen ”Edamer”.93
Domstolen fastslog principen om ömsesidigt erkännande samt möjligheten till undantag på grund av tvingande hänsyn.94
Domstolen utgick ifrån att osten hade framställts och saluförts i Tyskland under beteckningen ”Edamer” i enlighet med god och traditionsenligt handelsbruk. Vidare utgick domstolen ifrån att konsumenterna hade garanterats nödvändig information genom upplysningar på ostens etikett.95
Domstolen förklarade även att medlemsstaterna inte kunde förnekas möjligheten att införa regler om beteckningar på ostar bara för att gemenskapsrätten saknade sådana regler.96 Dessa regler får däremot aldrig tillämpas på importerade varor, om
dessa lagligen framställts och saluförts i en annan medlemsstat under samma beteckning men med en annan fetthalt.97
Frankrike kunde således inte hindra importen och saluföringen av tysk ”Edamer” bara för att den innehöll en annan fetthalt. Dessutom var näringsidkarna
86 Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR
I-6097, punkt 15.
87 Mål 120/78, Rewe-Zentral AG v Bundesmonopolverwaltung für Branntwein (1979) ECR 649, punkt 8. 88 A.a.s.
89 Bernitz U, Europarättens grunder (fjärde uppl), Nordtedts Juridik AB 2010, sid 243.
90 Mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA (1982) ECR 3961, punkt 12. 91 Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907.
92 Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 2. 93 A.a.s.
94 Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 8. 95 Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 10. 96 Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 11. 97 Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 12.
tvungna att garantera konsumenterna den information som krävdes för att särskilja ostarna ifrån varandra.98
Domstolen har även fastslagit att om en vara saluförs under en bestämd beteckning som i hög grad avviker vad gäller dess tillverkning och sammansättning från de produkter som normalt är kända under samma beteckning inom gemenskapen, skall principen om ömsesidigt erkännande inte tillämpas.99
Dock gäller detta enbart om varorna skiljer sig åt i så pass hög utsträckning att de inte kan anses tillhöra samma produktkategori.100
När det däremot rör sig om en mindre viktig skillnad mellan produkterna bör en lämplig märkning vara tillräcklig och därmed skall principen om ömsesidigt erkännande tillämpas på sådana fall.101
Detta bekräftades även i ett senare mål.102
Vilken grad avvikelse som krävs för att produkter inte skall anses tillhöra samma produktkategori är något som domstolen inte har kommenterat.
Doktrinen kritiserar Cassis de Dijon-målet och menar att det skapar problem när det kommer till de så kallade ”equal-burden rules” och ”dual-burden rules”. ”Equal-burden rules är sådana som tillämpas på både inhemska och importerade varor och har således inte några protektionistiska konsekvenser. ”Dual-burden rules” är sådana som Cassis de Dijon-målet berörde, det vill säga regler som uppställer krav på importerade varor trots att de redan har fullföljt reglerna i ursprungsstaten.103
Frågan berördes i Oebel-målet104
där Tyskland hade ett förbud mot att transportera bakelser under nattid.105
Denna regel tillämpades på alla varor, oavsett härkomst och utgjorde därmed en ”equal-dual rule”. Domen tyder på att regeln inte omfattades av art 34 FEUF eftersom att den inte begränsade transporten till stora varuhus och diverse mellanhänder utan enbart till individuella konsumenter. Därmed hindrade regeln inte handeln mellan medlemsstaterna.106
I andra mål har domstolen kommit fram till att ”equal-burden rules” omfattas av art 34 FEUF. I Cinéthéque-målet107
var Frankrike tvungen att rättfärdiga en regel som tillämpades på såväl inhemska som importerade varor och som inte hade som syfte att reglera handeln överhuvudtaget.108
Domstolen menade att regeln i fråga kunde hindra handeln på grund av skillnaderna i medlemsstaterna lagstiftning på området i fråga.109
Weatherwill menar att Cassis-doktrinen inte skapar några problem och att det därför inte är nödvändigt att gå närmare in på ”equal-burden rules” och ”dual-burden rules”.110
98 A.a.s.
99 Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 13. 100 A.a.s.
101 Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 23. 102 Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 22.
103 Craig P and De Búrca G, EU Law, text, cases and materials (Fourth ed), Oxford University Press 2008, sid
681.
104 Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993.
105 Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993, punkt 3. 106 Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993, punkt 20.
107 Förenade mål 60 & 61/84, Cinéthèque SA m.fl. mot Fédération nationale des cinémas français (1985) ECR
2605.
108 Förenade mål 60 & 61/84, Cinéthèque SA m.fl. mot Fédération nationale des cinémas français (1985) ECR
2605, punkt 21 och 22.
109 Förenade mål 60 & 61/84, Cinéthèque SA m.fl. mot Fédération nationale des cinémas français (1985) 2605,
punkt 24.
110 Weatherwill S, Pre-emption, harmonisation and the distribution of competence i Barnard C och Scott J, The
4.2 Beteckningar/benämningar
Vi har nu konstaterat att nationella bestämmelser som rör en produkts sammansättning kan omfattas av art 34 FEUF. Frågan återstår om samma regel gäller för nationella bestämmelser som uppställer krav för när en vara kan importeras och saluföras under en särskild beteckning. Miro-målet111
berörde nederländska krav på alkoholhalten av drycker som salufördes under beteckningen ”Jenever”. Alla drycker som innehöll mindre än 35 procent alkohol fick alltså inte saluföras under den beteckningen.112
Domstolen påpekade att utländska producenter kommer att få en konkurrensfördel på den nederländska marknaden om kravet på alkoholhalten inte tillämpades på importerade varor. Detta beror på att det kommer att råda prisskillnader mellan inhemska och importerade varor som ett resultat av att man har ett beskattningssystem beroende på dryckernas alkoholhalt.113
Ju högre halt desto högre blir skatten och därmed ökas priserna på produkten. Finns det således en möjlighet i Nederländerna för importerade varor med lägre alkoholhalt att saluföras under beteckningen ”Jenever”, kommer de att få en konkurrensfördel jämfört med de inhemska. Även om domstolen valde att kommentera konkurrensfördelen, var det inte avgörande för rättsfrågan.114
Däremot kom domstolen fram till att det inte var förenligt med den gemensamma marknadens syfte att låta medlemsstater begränsa en beteckning till enbart en nationell variant av en vara på bekostnad av andra varianter av varan genom att tvinga dem att använda beteckningar som var okända för konsumenterna.115 Dock skall medlemsstaterna få möjlighet till att göra det i
den mån särskilda intressen kräver det så som ”Fair Trading”.116
Domstolen ansåg dock inte att ”Fair Trading” krävde det som den nederländska bestämmelsen uppställde på varor från en annan medlemsstat, eftersom att de där hade lagligen producerats och saluförts under samma beteckning och konsumenterna var väl informerade om produktens innehåll.117
En sådan bestämmelse var därför oförenlig med gemenskapsrätten.118
I ett annat mål fastslog domstolen att det inte var förenligt med art 34 FEUF att ha ett krav på att beteckningen skulle ha ett visst språk utan att andra språk fick användas.119
4.3 Presentation och förpackning av en produkt
Medlemsstater har även diverse nationella bestämmelser med avseende på en produkts presentation och förpackning där det uppställs vissa krav för att de skall få importeras och saluföras.120 I Rau-målet121 uppställde de Belgiska nationella reglerna ett krav på att margarin
enbart fick saluföras i kubikformer för att konsumenterna inte skulle förväxla margarin med smör.122
Domstolen fastslog att kravet som tillämpades för inhemska och importerade
111 Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731.
112 Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 3. 113 Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731), punkt 16. 114 Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 26. 115 Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 22. 116 Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 23. 117 Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 25. 118 Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 27.
119 Mål C-366/98, Brottmål mot Yannick Geffroy och Casino France SNC (2000) ECR I-6579, punkt 25. 120 Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010,
sid 96.
121 Mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA (1982) ECR 3961.
produkter var av en sådan natur att det resulterade i att saluföringen av importerade varor försvårades genom att vissa distributionskanaler var förbjudna. Sådana krav medförde även extra kostnader då näringsidkarna var tvungna att förpacka margarinet i enlighet med de nationella bestämmelserna i den medlemsstaten som produkten importerades till.123
Visserligen syftade sådana bestämmelser till att skydda konsumenterna men de gick utöver vad som krävdes för att uppnå det syftet och var således oförenliga med gemenskapsrätten.124
I Prantl-målet125
förklarade domstolen att det fanns en bakomliggande orsak till att krav på en varas förpackning och presentation stred mot gemenskapsrätten. En regel kan omfattas av art 34 FEUF om den i praktiken leder till att inhemska varor skyddas genom att man följer sådant som är typiskt för inhemska varor men mindre vanliga för de som är importerade.126
En exklusiv rätt att använda en viss typ av presentation och förpackning på en vara i en medlemsstat får inte användas som ett förbud från att motsvarande produkt importeras från en annan medlemsstat som har liknande presentation och förpackning.127
123 Mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA (1982) ECR 3961, punkt 13. 124 Mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA (1982) ECR 3961, punkt 17 och 20. 125 Mål 16/83, Brottmål mot Karl Prantl (1984) ECR 1299.
126 Mål 16/83, Brottmål mot Karl Prantl (1984) ECR 1299, punkt 21. 127 Mål 16/83, Brottmål mot Karl Prantl (1984) ECR 1299, punkt 28.
5. Marknadsföringsåtgärder
5.1 Marknadsföringsåtgärder som faller inom art 34 FEUF
Vi har nu berört mål där medlemsstater uppställer diverse krav på produkter och deras egenskaper. Det finns dock sådana mål som istället reglerar marknadsföringen av varor. Det går att konstatera att domstolens tillvägagångssätt i dessa mål har varit motstridig vilket har gett upphov till många diskussioner kring huruvida sådana regler omfattas av art 34 FEUF eller inte.128
I Oosthoek-målet129
hade Nederländerna en lag som förbjöd att erbjuda varor utan ersättning inom ramen för en kommersiell verksamhet.130
Företaget Oosthoek erbjöd en bok, en världsatlas och ett litet uppslagsverk som gåva till alla som prenumererade på deras uppslagsverk.131
Domstolen förklarade att en lagstiftning som begränsade eller förbjöd vissa former av reklam kunde begränsa importvolymen eftersom att det påverkade möjligheterna att avsätta de importerade varorna.132
Vidare menade domstolen att en näringsidkare som tvingades anta olika marknadsföringssystem beroende på vilken medlemsstat det rörde sig om kunde utgöra ett hinder för importen även om regeln tillämpades utan åtskillnad mellan inhemska och importerade varor.133
Därmed omfattades sådana regler av art 34 FEUF.134
5.2 Marknadsföringsåtgärder som faller utanför art 34 FEUF
Den andra metoden som domstolen tillämpade i mål om marknadsföringsåtgärder belystes i bland annat Oebel-målet135
. Tyskland hade ett förbud mot att transportera och leverera bageri och konditorivaror på vardagar under nattid.136
Domstolen menade att på grund av det faktum att förbudet enbart gällde för leverans till enskilda konsumenter och inte till lager eller mellanled, hindrade regeln inte handeln mellan medlemsstaterna.137
Ett sådant förbud stred därför inte mot art 34 FEUF.138
Vad gäller saluföringsregler omfattades de inte av art 34 FEUF enligt domstolen i Blesgen-målet139
. Belgien förbjöd försäljning av alkoholhaltiga drycker med en alkoholhalt högre än 22 procent i offentliga lokaler oberoende av deras härkomst.140
Domstolen ansåg att en sådan bestämmelse inte begränsade handeln mellan medlemsstater därför att den enbart rörde försäljning i offentliga lokaler och inte andra former av saluföring.141
Regeln gjorde ingen åtskillnad som grundades på varornas slag eller vart de kommer ifrån och ansågs
128 Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010,
sid 119.
129 Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575.
130 Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575, punkt 3. 131 Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575, punkt 4. 132 Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575, punkt 15. 133 A.a.s.
134 Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575, punkt 20. 135 Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993.
136 Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993, punkt 3. 137 Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993, punkt 20. 138 A.a.s.
139 Mål 75/81, Joseph Henri Thomas Blesgen mot Belgiska staten (1982) ECR 1211.
140 Mål 75/81, Joseph Henri Thomas Blesgen mot Belgiska staten (1982) ECR 1211, punkt 5. 141 Mål 75/81, Joseph Henri Thomas Blesgen mot Belgiska staten (1982) ECR 1211, punkt 9.
