HUR STOR SKILLNAD ÄR DET MELLAN SVERIGE OCH
DANMARKS HANDLINGSPLANER MOT
GÄNGKRIMINALITET?
En kvalitativ jämförelse mellan 34-punktsprogrammet och Bandepakke III
Susanna Lindblom, Jenny Stackhammar, Matilda Thomaeus Molin Höstterminen 2020 Självständigt uppsatsarbete, 15 hp Huvudområde: Kriminologi
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Handledare: Leandro Schclarek Mulinari
Hur stor skillnad är det mellan Sverige och Danmarks handlingsplaner mot gängkriminalitet? Sammanfattning
Syftet med studien var att undersöka Sverige och Danmarks handlingsplaner mot gängkriminalitet för att hitta likheter och skillnader utifrån tre straffteoretiska resonemang, proportionalitetsprincipen, allmänprevention och individualprevention. En kvalitativ innehållsanalys och komparativ textanalys genomfördes där handlingsplanerna från respektive land jämfördes med varandra. Tidigare forskning har visat att de nordiska länderna följt varandra i den kriminalpolitiska utvecklingen sedan 1960-talet. Kriminalpolitiken har gått från en utveckling med hårda straff, till en period med behandling och återanpassning i fokus, för att sedan återgå till skärpta straff. En del forskare menar det att utifrån dagens kriminalpolitiska kontext inte längre går att tala om Norden som en enhet. Resultatet visade att Sveriges handlingsplan utgick från fler allmänpreventiva resonemang, medan Danmark utgick från fler individualpreventiva resonemang. Resultatet visade även att Sverige och Danmarks regeringar har förskjutit tolkningen av vilka straff som anses vara proportionella utifrån proportionalitetsprincipen. Förskjutningen kan förklara åtgärder som syftar till strängare straff för gängbrottslighet. Studiens slutsats är att det finns både likheter och skillnader mellan handlingsplanerna utifrån de straffteoretiska resonemangen, men att skillnaderna inte är så påfallande som media har uppvisat.
Nyckelord: Sverige, Danmark, gängkriminalitet, straffteori, 34-punktsprogrammet, Bandepakke III.
How big is the difference between the Swedish and Danish action plans against gang crime? Abstract
The purpose of this study has been to investigate the similarities and differences in the Swedish and Danish action plans against gang crime, based on three kinds of penal theoretical reasoning, the principle of proportionality, general deterrence and specific deterrence. A qualitative content analysis combined with a comparative text analysis was implemented to compare the material. Previous research has shown that the Nordic countries have followed each other in criminal developments since the 1960s. Criminal policy has gone from a development with harsh punishments, to a period focused on treatment and readjustment, to then return to tougher punishments. However, some researchers believe that it is no longer possible to talk about the Nordic countries as a united region based on today's criminal policy context. The results showed that Sweden's action plan was based on more general preventive reasoning, while Denmark was based on more individual preventive reasoning. The results also showed that opinions of which penalties are considered proportionate based on the principle of proportionality, has shifted. The shift may explain measures aimed at stricter penalties for gang crime. The study concludes that there are both similarities and differences between the action plans based on the penal theory reasoning, but that the differences are not as striking as the media has shown.
Key words: Sweden, Denmark, gang crime, penal theory, 34-punktsprogrammet, Bandepakke III.
Criminology III, Autumn 2020. Supervisor: Leandro Schclarek Mulinari
Innehållsförteckning
Introduktion ...1
Bandepakke I, II och III ...2
34-punktsprogrammet ...3
Tidigare forskning ...4
Kriminalpolitikens utveckling i Norden ...4
Teoretisk diskussion ...7
Syfte och frågeställningar ...10
Metod ...10
Analysmetod ...10
Urval och material ...11
Tillförlitlighet ...12
Procedur ...13
Övriga överväganden ...13
Resultat och analys ...14
Proportionalitetsprincipen ...14
Allmänprevention ...17
Individualprevention ...20
Diskussion ...23
Introduktion
Sommaren 2020 kom domen mot fem svenska gängmedlemmar som anhållits för mord i Danmark. De som var myndiga dömdes till livstid och de minderåriga till 20 års fängelse. Domen skiljde sig från hur utloppet hade blivit i en svensk domstol, vilket väckt omfattande politisk debatt i den svenska offentligheten (Kadhammar, 2020, 2 september). Ett argument som uppkommit i debatten är att Sverige bör bli mer som Danmark (Wierup, 2020, 28 augusti). Inflytelserika röster gav uttryck för att Sverige bör följa Danmarks kriminalpolitik med hårdare straff mot gängkriminalitet (Engzell-Larsson, 2020, 9 september; Sjöshult, 2020, 11 augusti; Wierup, 2020, 28 augusti).
I en intervju rörande gängkriminalitet säger Moderaternas partiledare Ulf Kristersson
”Vi har mycket att lära av Danmark” (Svensson, 2020, 9 september). I en annan säger han ”Vi rekommenderar den svenska regeringen att åka på studiebesök till Danmark. Här finns mycket att lära för Sverige” (Kristersson & Forsell, 2020, 16 augusti). Oppositionsledaren anser att regeringen inte arbetar tillräckligt med mönsterbrytande åtgärder, och hänvisar till hur Danmark har gjort för att komma åt de gängkriminella (Rogvall, 2020, 10 september).
I kontrast uttrycker sig statsminister Stefan Löfven sig kritisk till den danska modellen. Statsministern säger ”Jag tror inte på att helt oskyldiga människor ska visiteras i sina
bostadsområden, jag tror det skapar mer oreda. Däremot ska polisen få bättre möjligheter att göra husrannsakan kopplade till olika brott” (Svensson, 2020, 9 september). Statsministerns menar att Sverige bör gå mot hårdare tag mot gängkriminaliteten, samtidigt som det inte innebär att ta efter Danmark.
Efter 1960-talet har kriminalpolitiken i Norden följts åt och haft en gemensam utveckling (von Hofer, 1993; Lappi-Seppälä, 2016). Norden har gått från en sträng
kriminalpolitik under 1960-talet där individualprevention var i fokus, till en mer straffliberal politik under 1970-talet där man arbetade utefter proportionalitetsprincipen, att straffet skulle vara i proportion till det begångna brottet. Under 1980-talet gick kriminalpolitiken från en ideologi om behandling till att betona hårdare, fängelsestraff som påföljd var central. Den hårda tonen om straff fortsatte in på 1990-talet (Lappi-Seppälä, 2016; Tham, 2018). Straffet var fortfarande centralt även om behandling kom att bli en viktig del av påföljdssystemet. I både Sverige och Danmark har gängrelaterad brottslighet sedan 2000-talet uppmärksammats i större utsträckning än tidigare (Brottsförebyggande rådet [BRÅ], 2020; Rigspolitiet, 2010; Rigspolitiet, 2016). Utvecklingen har påverkat de båda länderna till att utforma
handlingsplaner för preventivt arbete i syfte att motverka gängkriminalitet. Danmark har utformat Bandepakke I, II och III och Sverige 34-punktsprogrammet. Bandepakke III består
av 35 punkter vilket är jämförbart med Sveriges 34-punktsprogram. Handlingsplanerna har en liknande struktur där preventiva åtgärder, straffåtgärder och lagändringar presenteras i syfte att minska gängkriminalitet. Handlingsplanerna är även framtagna i en liknande kontext, i ett nordiskt och demokratiskt land med liknande mentalitet och kultur. Sverige och Danmark har också en ökad problematik med gängkriminalitet efter 2000 (BRÅ, 2020; Decker & Curry, 2002; Khoshnood, 2018; Rigspolitiet, 2010). Den kriminalpolitiska debatten, likheterna i kontexten samt syftet med handlingsplanerna gör dem intressanta att jämföra. Trots det har vi inte hittat några liknande studier som behandlar Sverige och Danmarks handlingsplaner. Med utgångspunkt i kunskapsluckan kommer vi analysera och jämföra handlingsplanerna utifrån teoretiska resonemang som grundas i straffteori (Jareborg & Zila, 2020).
Proportionalitetsprincipen, allmänprevention och individualprevention utgör resonemangen i den här studien.
Bandepakke I, II och III
Den danska regeringen har tagit fram tre handlingsplaner mot gängkriminalitet, Bandepakke I, II och III. Bandepakke I lanserades 2009 av Danmarks konservativa regering bestående av en minoritetskoalition mellan Venstre (Centerpartiet) Liberal Alliance (Liberalerna) och Det Konservative Folkeparti (Moderaterna).
I Danmarks handlingsplan mot gängkriminalitet omnämns ”rocker” och
”bandemedlem”. Rocker syftar till att beskriva en grupp individer vars kultur kännetecknas av motorcyklar, västar med ryggmärken och hierarkisk struktur. Rockeres huvudsakliga
sysselsättning är att begå kriminella handlingar med syfte att få ekonomisk vinning (Det kriminalpræventive råd [DKR], u.å). Idag domineras rockeres i Danmark av Hells Angels och Bandidos. Bandemedlem, direktöversatt till svenskans gängmedlem, har ingen allmän
accepterad definition. Enligt DKR (u.å) skiljer sig en bandemedlem från andra kriminella, genom att ha en stark organisation, och att det brott som begås av bandemedlemmar ofta är både grovt och välorganiserat.
Bakgrunden till handlingsplanerna var att Danmark under början av 2000-talet haft spända förhållanden mellan kriminella mc-gäng. Ett gängkrig utbröt 2008 vilket resulterade i en eskalering av skottlossningar. Varför skjutningar har eskalerat beror delvis på den
omfattande narkotikahandeln som pågår, samt de olika gängens kamp om territorium (Rigspolitiet, 2010; Økland Jahnsen, 2018). Den danska polisen registrerade 67
skottlossningar kopplade till gäng- och rockermedlemmar 2009, vilket var en ökning från 2008 då antalet var 57 skottlossningar. De ökade våldet med skjutvapen inom kriminella gäng
ledde fram till att den Venstre och Det Konservative Folkepartiet kom fram med ”Bandepakke I” för att förhindra den gängkriminalitet som eskalerade (Rigspolitiet, 2010).
Bandepakke II presenterades 2013 av en socialdemokratiskt ledd regering där även Venstre och Socialistisk Folkeparti (Vänsterpartiet) ingick. Lanseringen av Bandepakke II skedde mot bakgrund av att första delen av 2013 präglades av många konflikter mellan olika gäng- och rockermedlemmar, främst i Köpenhamn (Rigspolitiet, 2013). En konflikt mellan rivaliserande gäng resulterade i att två personer dödades. Under 2013 skedde en splittring av Bandidos, då bland annat Westside Nation bildades. Uppdelningen gav därefter upphov till konflikter mellan Bandidos och Westside Nation. I början 2014 lade justitieministern Karen Hækkerup fram ett lagförslag om initiativ mot rocker- och gängbråk som en del av
regeringens handlingsplan ”Fast grepp om gängen”. Bandepakke II togs i bruk 2014. Under 2016 upplevde Danmark en ökning av gäng-och rocker brottslighet kopplat till skottlossningar. Polisen registrerade 54 skottlossningar relaterade till gäng- och rocker
konflikter, jämfört med 2015 då antalet var 16 skottlossningar (Rigspolitiet, 2016). Civila och laglydiga medborgare hade upprepade gånger utsatts för risk att hamna i skottlinjen, vilket medförde stora konsekvenser för säkerheten och den upplevda tryggheten för invånarna (Danmarks regering, 2017). Utifrån omständigheterna utformades en tredje handlingsplan mot gängkriminalitet, Bandepakke III. Bandepakke III lanserades 2017 av Danmarks regering, Venstre, Liberal Alliance och Det Konservative Folkeparti med stöd av Socialdemokraterna (Socialdemokraterna) och Dansk Folkeparti (Sverigedemokraterna).
34-punktsprogrammet
Sveriges regering introducerade 2019 den vad de själva beskrev som den hitintills största satsningen mot gängkriminalitet. Den svenska handlingsplanen benämns som
34-punktsprogrammet och är framtagen av Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna (Sveriges regering, 2020).
Gäng definieras som en grupp individer som har egna symboler för medlemskap och är etablerade i ett område som de försvarar och utgår ifrån. Gängmedlemmars huvudsakliga sysselsättning är att begå kriminella handlingar där mord, narkotikahandel, vapenbrott och misshandel är vanligt förekommande (Barker & Human, 2009; Puhakka, 2005 Sarnecki, 2013). Enlig BRÅ (2016) begås kriminella handlingar inom gäng i syfte att få ekonomisk vinning.
Antalet fall av dödligt våld kopplat till konflikter inom kriminella miljöer har ökat i Sverige under de senaste åren (BRÅ, 2019). Eskaleringen av skjutningar och våldsbrott har
sin grund i att kriminella nätverk utvecklades och etablerades allt mer i städer och förorter under 1990-talet (Decker & Curry, 2002; Khoshnood, 2018). Under 1990-talet började polisen uppmärksamma grupperingar av kriminella personer som förankrades i förorter och familjer. Fler individer blev intresserade av att vara delaktig i och tillhöra ett kriminellt nätverk (BRÅ, 2016). Gängkriminalitet har därefter fortsatt eskalera.
Efter 2013 har det skett en förändring inom gängkriminaliteten, där dödligt våld har gått från att vara isolerat till att förflyttats utomhus i den offentliga miljön. Skjutvapen och
automatvapen har blivit allt vanligare som i förlängningen har lett till att våldet blivit grövre. Det ökade våldet handlar ofta om brott med kopplingar till narkotikahandel eller organiserad brottslighet. Antalet skjutningar med dödlig utgång har ökat efter 2014 (BRÅ, 2020;
Polismyndigheten, 2017). Att gängkriminaliteten har förflyttats till det allmänna rummet har medfört att samhällsmedborgarnas intresse och inflytande i den kriminalpolitiska debatten har ökat.
Sveriges justitieminister Morgan Johansson och inrikesminister Mikael Damberg (2020) nämner att gängkriminaliteten har ökat successivt, det har skett genom årtionden och
samhället har varit för långsamma på att sätta in rätt åtgärder för att hantera det framväxande kriminella gängen (Damberg & Johansson, 2020). 34-punktsprogrammet utformades med bakgrund av det ökade våldet och framväxten av kriminella gäng.
Tidigare forskning Kriminalpolitikens utveckling i Norden
De nordiska länderna Sverige, Danmark, Finland, Norge, och Island har en historia av
liknande kultur och politisk struktur. Länderna har följt varandra i en gemensam utveckling av kriminalpolitik sedan 1960-talet (Lappi-Seppälä, 2016; Økland Jahnsen, 2018). Den nordiska välfärdsstaten växte fram ur ett socialdemokratiskt tankesätt och kännetecknas av små
klasskillnader och jämlikhet, solidariteten och sammanhållningen förstärktes av befolkningens homogenitet (Pratt, 2007). Även om de nordiska länderna har sin egen historia och identitet, ger deras förbindelser, likheter och överlappningar också en identifierbar nordisk kultur. De nordiska välfärdsstaterna utformade en straff- och fängelsepolitik med utgångspunkt i humanistiska ideal och med ett stort fokus på rehabilitering av dömda personer, och som kännetecknas av låga fängelsepopulationer och humana fängelseförhållanden (Uglevik & Dullum, 2012).
De nordiska länderna har haft ett varierande huvudfokus och ideologisk grund i sin kriminalpolitik beroende på tidsepok. Utvecklingen har påverkats av flera faktorer och
samhälleliga förändringar, tidsepokerna skiljer sig från varandra och påverkar därmed politiken olika. Kriminalpolitiken kan delas in sex faser som beskriver det kriminalpolitiska klimatet under en viss tidsepok.
Strängare straff skapar kritik. Från 1960-talet till mitten på 1980-talet arbetade nordiska straffrättskommittén för att stärka samarbetet om straffrättsliga frågor i syfte att utveckla en gemensam lagstiftning (Lappi-Seppälä & Tonry, 2011; Lappi-Seppälä, 2016). De nordiska länderna arbetade efter tre gemensamma punkter: (1) Rätt behandling för det dömda straffet, (2) separation av vård och kontroll. Rehabilitering ska utgå från institutionen, som är bäst lämpade till det samt (3) användningen av sanktioner gällande alkoholbehandling, psykisk vård, och fängelsestraff bör begränsas till ett minimum (Lappi-Seppälä, 2016).
I både Sverige och Danmark skulle fängelserna på 1960-talet fungera
individualpreventivt genom behandlingar av intagna. Behandlingsmetoderna som användes blev kritiserade av experter och forskare för att vara ineffektiva,vilket påverkade länderna till en mer straffliberal kriminalpolitik på 1970-talet (Lappi-Seppälä, 2012; Lappi-Seppälä, 2016; Tham, 2018). Det nya målet var att utveckla ett rättssystem med straff som var proportionella mot brottet och samtidigt humant mot den intagne.
Avkriminaliseringen och förebyggande åtgärder. De kriminalpolitiska trenderna under 1970-talet behandlade främst avkriminaliseringar. Satsningar på förebyggande
verksamheter mot brott, upphörande av långa fängelsestraff och tidsobestämda straff samt ett sökande av nya reaktionsformer för att ersätta straff (Lappi-Seppälä, 2016; Tham, 2018). Trenden var att normalisera fängelset, vilket innebar att fängelsets interna förhållanden i så hög grad som möjligt skulle återspegla livet på utsidan (Pratt & Eriksson, 2011). Avsikten med sådana förhållanden var att underlätta en frigivning och en återanpassning till samhället.
Återanpassning och strängare straff. Under början av 1980-talet var samhällets fokus att kriminella skulle återanpassas till samhället genom att genomgå behandlingar på
anstalterna (Lappi-Seppälä, 2016; Tham, 2018). Fängelsepåföljderna var ofta tidsobestämda och utgick från den intagnes resultat från behandlingarna, vilka varken ansågs vara rättvisa mot brottsoffret eller rättssäkra.
På 1980-talet påbörjades en tid där kriminalpolitiken utgick från ett fokus på trygghet för samhällsmedborgare. Under tidsperioden ökade våldsbrotten och nya former av
organiserad brottslighet uppkom, vilket skapade ökad debatt efter hårdare straff. Det skedde en förskjutning i kriminalpolitiken där fokus gick från brottsling till brottsoffer. Straffet sågs av samhällsmedborgarna som en rättighet för brottsoffret och som ett sätt att ge igen för vad hen blivit utsatt för (Ekbom, Björkgren, Nygren, & Resberg 2017; Estrada, 2003;
Lappi-Seppälä, 2016; Tham, 2018). Kriminalpolitiken gick ifrån att vara baserat på en ideologi om behandling som påföljd till att betona fängelsestraffet. Fängelsestraffen blev längre och utökades ytterligare vid återfall i brott. Istället för att utgå från gärningspersonens behandlingsbehov vid bestämmande av straff blev brottets svårighetsgrad avgörande för påföljden.
Lag och ordning. Under 1990-talets första hälft var lag och ordning centralt inom kriminalpolitiken. Politiker hade en hård ton i dess retorik och brottsoffren lyfts åter fram som centrala i den kriminalpolitiska debatten (Tham, 2018). Straffet ansågs som viktigt även om den kriminella var i behov av vård. Vården var nu en del i straffet och kombinerades med ett strängt fängelsestraff.
Strängare straff och mer kontroll. Under 2000-talet påbörjades förändringar i kriminalpolitiken rörande hur ungdomar skulle straffas. Förändringar resulterade i skärpta straff och större fokus på idéer om hårdare tag mot kriminella (Muncie, 2008; Shannon, Bäckman, Estrada & Nilsson, 2014). Individuella faktorer såsom ålder fick inte längre lika omfattande betydelse för straffpåföljd, vilket har kritiserats i forskning med utgång i att ungdomar inte uppnått tillräcklig mognad med förstånd för sina egna handlingar, och därför anses straffrättsliga åtgärder mer som ett hinder (Kaldal & Tärnfalk, 2017).
Mellan 2006 - 2014 blev kriminalpolitiken ytterligare strängare från tidigare år samt mer strafforienterad. De nordiska länderna har genomgått förändringar i fängelselagen som lett till strängare straff och mer kontroll över de kriminella. Fängelser har ändrats för att kunna eftersträva hårdare kontroll i form av elektrifierade stängsel, säkerhetskontroller, bekämpa narkotikapreparat och specialiserade avdelningar för exempelvis gängkriminella (Pratt & Eriksson, 2011).
Grov organiserad brottslighet och våldsbrott har ökat i Sverige och Danmark sedan 2000-talet och har gett upphov till skärpta lagändringar om bland annat mord, våldsbrott och olaga vapeninnehav (BRÅ, 2020; Ekbom, m.fl. 2016; Rigspolitiet, 2010; Tham, 2018). I Sverige skedde en minskning av antalet livstidsdömda och en ökning av långa tidsbestämda straff vilket gav upphov till en utredning för att höja antalet livstidsstraff. Utredningen resulterade i en ny lag om som underlättade att döma livstidsstraff, lagen trädde kraft 2014 (Tham, 2018). Straffet kunde i denna kontext förstås som en hämnd och vedergällning för brottsoffret, istället för en möjlighet för brottslingen att förändras och återanpassas till samhället (Balvig, 2000; Christie, 1994; Estrada, 2003; Nilsson, 2002). Under perioden uppkom även en ny straffskala i Sverige, den högsta skalan var inte längre ”grovt” utan
”synnerligen grovt” (Tham, 2018). Benämningen gav möjlighet för ytterligare straffskärpningar i framtiden.
Konsensus i den kriminalpolitiska debatten. Trenderna i kriminalpolitiken har sedan 1960-tal bytt skepnad. Den allmänna synen på kriminalpolitiken i Norden har gått från
optimism till pessimism (Tham, 2018; Lappi-Seppälä, 2016). Från 2014 och framåt har den kriminalpolitiska debatten fortsatt i en strängare riktning. Tham (2018) beskriver det som att tidsperioden har ett genomgående konsensus rörande hårdare tag mot brottsligheten. Tiden präglas av vidare utveckling av straffskärpningar samt ett missnöje hos allmänheten. Missnöjet grundades i för få brottsuppklaringar och en ökad gäng- och våldsbrottslighet.
Trots en rådande konsensus om hårdare tag mot brottsligheten finns det forskning som visar att fängelsestraff inte hjälper för att minska återfallen i brott. Längre fängelsestraff tenderar att tvärt emot att ge en högre återfallsrisk (MacCornmick, 1950; Muntingh, 2008; Roxell, 2002). Möjligheten för intagna att påverka varandra under deras fängelsetid kan vara en orsak till fängelsestraffets kontraproduktivitet (MacCornmick, 1950; Roxell, 2002). Teoretisk diskussion
Straffteorier är teorier som behandlar olika uppfattningar om varför personer straffas, vad syftet med straffet är och hur straffet ska gå till. Straffteori kan delas in i två huvudgrupper, absoluta straffteorier och relativa straffteorier, vilka behandlar straff på skilda sätt (Jareborg & Zila, 2020; Leijonhufvud & Wennberg, 2009). Teorierna skiljer sig åt i mening om vilket syfte straffet har. De absoluta straffteorierna, vilka innefattar vedergällning och försoning, avser att straff inte har något brottsförebyggande syfte. De relativa straffteorierna avser i motsats till de absoluta straffteorierna, idéer om straff som brottsförebyggande. Syftet med relativa straffteorier är att avskräcka personer från att begå kriminella handlingar, och straffet verkar därmed i preventivt syfte. Inom relativa straffteorier finns olika resonemang, i den här studien behandlas allmänpreventiva och individualpreventiva resonemang om straff. Utöver de relativa straffteoretiska resonemangen behandlas även proportionalitetsprincipen.
Proportionalitetsprincipen. Enligt gällande lagstiftning i Sverige och Danmark ska straff vara proportionellt till den handling som begåtts (Statens offentliga utredningar [SOU], 2013:38). Vad som anses rätt och rättvist grundar sig i samhällets normer, och begreppet rättvisa avser att alla människor behandlas likvärdigt. För att behandlas rättvist måste man också behandlas rätt (Jareborg & Zila, 2020). I praktiken är absolut rättvisa svår att uppnå och olika straffteorierna har olika uppfattningar om hur det ska hanteras. Utifrån
och strävan efter ekvivalens i förhållandet mellan brott och straff ska vara genomgående (Al-hakim & Dimock, 2012; von Hirsch, 2007; Jareborg & Zila, 2020). En relativ straffteori avser rättvisa som att personen förtjänar ett straff, vilket straff anses spela en mindre roll. Utifrån en relativ straffteori tolkar därmed samhällsmedborgare att straff överlag är rättvist, oavsett brottets komplexitet och kontext. Straffet behöver inte vara proportionellt mot den kriminella handlingen som begåtts för att tolkas som rättvist.
Återfall i brottslighet är ett fenomen som komplicerar proportionalitetsprincipen. Svårigheten är om det kan antas proportionellt att en person döms till strängare straff enbart för att den återfallit i brottsligheten, eller om det är rättvist att inkapacitera personen och på så sätt bedriva en preventiv straffåtgärd (Al-hakim & Dimock, 2012; Jareborg & Zila, 2020). Argumenten för strängare respektive oförändrade straff vid återfall är många. Ett argument är att strängare straff vid återfall i brottslighet fungerar som en uppfostran mot både individen och samhället. Straffet blir ett hot om något ont och gör att personer avstår att begå en kriminell handling. Ett argument mot strängare straff vid återfall i brottslighet är att
konsekvenserna av ett brott inte blir mer omfattande på grund av att den kriminella har varit delaktig i tidigare brottslighet. Straffet blir därmed inte proportionellt mot konsekvenserna för brottsoffret om det stärks. Utifrån proportionalitetsprincipen finns ingen direkt orsak till att dödsstraff eller livstids fängelsestraff skulle vara irrelevant i straffskalorna, detta utifrån att brottet och straffet ska vara proportionella mot varandra.
Allmänprevention. Allmänprevention innefattar olika preventiva metoder som gör att samhällsmedborgare avstår från att begå brottsliga handlingar (von Hofer, 2011; Lab, 2016; Sarnecki, 2003). Metoderna går att dela in i två grupper, negativ allmänprevention och positiv allmänprevention (Jareborg & Zila, 2010; Jareborg & Zila, 2020; Lab, 2016; Sarnecki, 2003). Negativ allmänprevention är en metod som avser att straff ska påverka samhällets medborgare att bli avskräckta från att begå brottsliga handlingar (Lab, 2016). Metoden grundar sig i att människan är egoistisk och agerar impulsivt utifrån sina begär. Till följd av att straffet har större negativ påverkan än vad brottet ger i vinning ska en person avskräckas från att begå handlingen. Positiv allmänprevention grundas i att människan är en varelse som vill vara en del av ett sammanhang och känna gemenskap, straffet ses som en moralbildande funktion (Andersson & Nilsson, 2017; Jareborg & Zila, 2010; Jareborg & Zila, 2020).
Samhällsmoralen och normerna är ingenting som aktivt lärs ut, utan avser snarare vara en del av en socialiseringsprocess som medborgarna är delaktiga i. Medborgarna ska lära sig att inte vilja begå brott.
För att allmänprevention ska vara relevant krävs det att handlingar kriminaliseras. Genom att bestämma vilka handlingar som ska bestraffas kan den negativa alternativt positiva allmänpreventionen påbörjas (Jareborg & Zila, 2020; Lab, 2016). Det är möjligt att anpassa de allmänpreventiva åtgärderna utifrån vilka handlingar som kriminaliseras. I takt med
samhällsförändringar kan olika kriminella handlingar vara mer eller mindre oönskade. Utifrån förändringarna anpassas lagen för att minska de beteenden som är mer oönskade. På det sättet är det möjligt att det allmänpreventiva synsättet påverkar vilka handlingar som kriminaliseras och att straffen ändras efter samhällets önskemål.
En problematik med allmänpreventiva åtgärder är att dess effektivitet är svåra att bevisa. Trots att effekten är svårbevisad är det många oerfarna inom ämnet som anser sig veta hur brottsligheten ska bekämpas, och många menar att hårdare straff är lösningen på det mesta (Jareborg & Zila, 2020). Utifrån ett straffteoretiskt synsätt finns det inte några bevis på att varken en ökning eller minskning av strafflängd skulle påverka brottsligheten nämnvärt, personer som vill begå brott kommer begå dessa. Känslor och åsikter står mot fakta och vetenskap.
Individualprevention. Individualprevention avser att minska risken för att en individ återfaller i brottslighet efter avtjänat straff. Individualprevention utgår från att man genom skrämsel ska få individer att avstå från att begå brott, och att åtgärderna ska avskräcka
individen att återfalla i brottslighet (von Hofer, 2011; Jareborg & Zila, 2010; Jareborg & Zila, 2020; Lab, 2016; Leijonhufvud & Wennberg, 2009). Idéerna beskrivs som ”avskräckning av den som inte behöver förbättras, förbättring av den som kan och behöver förbättras,
oskadliggörande av den som behöver men inte kan förbättras” (Jareborg & Zila, 2020, s. 85). Förr var begreppet oskadliggörande centralt i individualprevention, begreppet avser inkapaciteringar, dödsstraff och inhumana livstidspåföljder (Jareborg & Zila, 2010; Mathiesen, 1988). Dagens nordiska samhälle använder inte längre oskadliggörande som begrepp, utan inkapacitering i form av isolering (Jareborg & Zila, 2020). Längden på
fängelsestraffet avgörs utifrån hur mycket brottslighet straffet antas kunna förhindra. En kritik riktad mot inkapacitering som brottsprevention är att det är svårt att mäta risken för återfall i brott hos intagna. Trots det görs mätningar i hög utsträckning. Det gör att rättsväsendet både kommer inkapacitera många som inte skulle återfalla i brott vid frisläppning, och frisläppa många som kommer att återfalla i brott, trots att uträkningar sagt det motsatta. Inkapacitering blir därmed både utifrån ett ekonomiskt och brottspreventivt synsätt möjligt att ifrågasätta.
I verkligheten är det endast en liten andel människor som begår en hög procent av alla våldsamma brott. För att minska brottsligheten krävs därmed att få fast den våldsamma
gruppen och få bort dem från samhället. Selektiv inkapacitering avser en metod inom individualprevention där specifika brottsgrupper särbehandlas från övriga
samhällsmedborgare. Särbehandlingen ger möjlighet till större effekt av inkapaciteringen (Jareborg & Zila, 2020; Mathiesen, 1988). Det krävs dock att kunna identifiera brottslingarnas grupptillhörighet på ett rättssäkert sätt, och att få fast en stor del av gruppen vilket enligt kritikerna ofta inte blir fallet. Den selektiva inkapaciteringen gör sig därmed bättre i teorin är i praktiken. För att få önskad och märkbar effekt av selektiv inkapacitering menar Jareborg och Zila (2020) att ”de selektivt inkapaciterade skulle behöva hållas inlåsta upp till tio gånger så lång tid som andra som begått likartade brott” (s. 87). Motsatsen till den selektiva
inkapaciteringen är kollektiv inkapacitering, vilket avser att lika brott döms lika, oavsett vem som utför brottet (Sarnecki, 2003).
Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att jämföra och analysera den svenska och danska regeringens
handlingsplaner mot gängkriminalitet, för att med utgångspunkt i straffteoretiska resonemang hitta likheter och skillnader.
● Vilka likheter och skillnader finns det i respektive lands handlingsplan utifrån
resonemang om proportionalitetsprincipen, allmänprevention och individualprevention?
Metod
Studien är grundad i en kvalitativ metod då det möjliggör en djupgående analys av de aktuella handlingsplanerna (Bryman, 2011; Yin, 2013). Kvalitativ metod tillåter att beskriva och tolka material (Yin, 2013). Den här studien syftar till att förstå skillnader och likheter utifrån vår tolkning av straffteoretiska resonemang i den danska och svenska handlingsplanen, vilket en kvalitativ metod möjliggör.
Vår studie utgick från en deduktiv ansats, eftersom kodningen av materialet utgjordes från förbestämda resonemang ur en teori (Thurén, 2007; Yin, 2013). Vi har utgått från redan befintliga straffteoretiska resonemang med syfte att förstå likheter och skillnader i Sverige och Danmarks handlingsplaner.
Analysmetod
Studien utgick ifrån en kvalitativ innehållsanalys och en komparativ textanalys. En kvalitativ innehållsanalys är en analysmetod där författaren bearbetar data utifrån teman. Genom att läsa
igenom texten och markera ut de enligt forskaren mest intressanta delarna kodas
meningsbärande enheter fram, därefter bearbetas dessa återkommande gånger och slutligen skapas teman som blir grunden för analysen (Bryman, 2018). En komparativ textanalys är en analysmetod som ger möjlighet till en jämförande blick på de dokument som ska analyseras. Vid en komparativ textanalys är det viktigt att de olika texterna är liknande varandra och utgår från en liknande kontext, annars är de inte jämförbara (Alvesson & Sköldberg, 2008). Det är önskvärt att det finns ett faktiskt samband mellan texterna, detta för att göra jämförandet tydligt (Hellspong, 2001). Syftet med metoden är att jämföra dokument med varandra genom att hitta likheter och skillnader.
Dokument från myndigheter är möjliga att använda i både komparativ textanalys som kvalitativ innehållsanalys (Bryman, 2018; Hellspong, 2001), det gör att dessa analysmetoder är relevanta för vår studie. Den komparativa textanalysen gör det möjligt att jämföra de danska och svenska handlingsplanerna mot varandra utifrån kontext. Dokumenten har även en liknande formalia och har uppkommit av ett gemensamt syfte. Den kvalitativa
innehållsanalysen underlättar hanteringen av dokumenten genom tematiseringen. Båda handlingsplanerna innehåller många olika delar och känns svåra att överblicka utan en tydlig uppdelning. Kvalitativ innehållsanalys gör det även möjligt att i den komparativa textanalysen jämföra olika teman mot varandra, och på så sätt skapa en tydlig bild av likheter och
skillnader i såväl preventiva åtgärder som straffåtgärder. Urval och material
Urvalet bestod av två handlingsplaner mot gängkriminalitet, en från Sveriges regering och en från Danmarks regering. Urvalet är ett ändamålsenligt urval, det innebär att man strategiskt väljer sitt urval utefter studiens syfte och relevans (Bryman, 2018; Denscombe, 2014). I Sverige finns endast en handlingsplan mot gängkriminalitet, vilket gjorde urvalet enkelt. I Danmark finns tre versioner av handlingsplaner, Bandepakke I, II och III, vilket gjorde att vi behövde göra ett urval av dessa. Vi valde att endast analysera Bandepakke III då det är den senaste handlingsplanen som utformats i liknande kontext som det svenska
34-punktsprogrammet.
Handlingsplanerna är regeringsdokument som inhämtats från Sverige och Danmarks regerings hemsida, de är framtagna utifrån en liknande historisk kontext vilket gör dem jämförbara (Decker & Curry, 2002; Khoshnood, 2018). Handlingsplanerna kan dels förstås som kognitiva källor, vilket avser att de är berättande och förutsägande, och som normativa, vilket innebär att de är värderande och målinriktade (Holme & Solvang, 1991). Syftet med
regeringarnas framtagning av handlingsplanerna är att framföra deras mål och idéer för att stoppa gängkriminaliteten. Handlingsplanerna kan även förklaras som offentliga
institutionella källor vilket har påverkat dess utformning. Vid bearbetning av offentliga handlingar från parti- och riksdagsbeslut är det viktigt att se över anledningen till att handlingen tillkommit (Holme & Solvang, 1991). Kontexten är därmed viktig för att kunna göra en välinformerad analys utan för subjektiva inslag.
Tillförlitlighet
Kvalitativ forskning, till skillnad från kvantitativ forskning, syftar inte i huvudsak till att vara generaliserbar. Den kvalitativa metoden betonar tolkning och söker förståelse för företeelser. I kvalitativ forskning bedöms studiens tillförlitlighet utifrån begreppen trovärdighet, pålitlighet, överförbarhet och möjlighet att styrka och konfirmera (Bryman, 2011; Bryman, 2018; Yin, 2013). Vi har utifrån vår tolkning av dessa begrepp aktivt arbetat för att stärka studiens tillförlitlighet.
Trovärdighet avser att beskriva den sociala verkligheten på ett allmänt accepterat sätt (Yin, 2013). Den här studien följer dels de etiska kraven (Vetenskapsrådet, 2017), samt de riktlinjer som getts från Örebro universitet. Trovärdigheten stärks även med en konsekvent referenshantering och genom att uppvisa analytiska resonemang med hjälp av blockcitat. Blockcitaten stärker även studiens pålitlighet. Pålitlighet avser vikten av att skapa fullständig transparens mellan läsare och forskningsprocessen (Yin, 2013; Wideberg, 2002). Vi har, genom en tydlig beskrivning av urval och procedur samt att studien bedömts och
kommenterats återkommande av en handledare, arbetat för att skapa en transparens genomgående i studien.
Överförbarhet innebär hur studien hade resulterats i en annan kontext än den angivna (Bryman, 2018; Yin, 2013; Wideberg, 2002). Genom att beskriva den danska och svenska kriminalpolitiken i historien samt de olika handlingsplanernas uppkomst och kontext har vi behandlat överförbarheten i studien.
Möjlighet att styrka och konfirmera innefattar att forskaren är medveten om att det ej är rimligt att skriva en studie helt utan subjektiva föreställningar, men att hen trots det arbetar aktivt för att hålla studien så objektiv som möjligt (Bryman, 2018; Thurén, 2007; Yin, 2013). Vi har genomgående i studien varit medvetna om vår förförståelse genom att fokusera på att beskriva utan att använda värdeladdade ord, och därmed eftersträva ett vetenskapligt fokus. Vid all forskning bör hänsyn tas till Vetenskapsrådets etiska krav som berör studier där individer undersökts (Vetenskapsrådet, 2017). Föreliggande studie behandlar inte någon
persondata eller enskild individ då ingen sådan data insamlats. Studien baseras på
regeringsdokument framtagna för allmänheten, etiska överväganden berör därför inte studien på samma sätt som en studie med en annan datainsamlingsmetod, samtidigt måste hänsyn tas till kravens existens.
Procedur
Det första steget i vår analysprocess var att läsa igenom handlingsplanerna och skriva ner spontana tankar och idéer. Därefter läste vi om materialet och markerade ut åtgärder som vi kunde relatera till proportionalitetsprincipen. Därefter gjorde vi likadant utifrån
allmänprevention och individualprevention. Genom att dela upp åtgärderna efter straffteoretiska resonemangen fick vi en klar överblick över vilka åtgärder som kunde relateras till fler resonemang än ett. Vi var tre författare som befann oss på olika platser och kommunicerade via videochattfunktionen Skype. Genom att diskutera med varandra kom vi fram till hur vi resonerade kring våra tolkningar, vilket gjorde att vi fick en tydligare
uppdelning mellan koderna.
Vidare fortsatte vi analysen genom att utifrån varje straffteoretiskt resonemang koda åtgärderna utifrån syftet. Exempelvis behandlades alla åtgärder som berörde vapenbrott under kodningen ”vapenbrott”. Genom att koda materialet uppkom nya tankar och idéer, vilket gjorde att åtgärder vi tidigare markerat som en viss typ av straffteoretiskt resonemang nu kunde relateras till ett annat. På så sätt blev materialet väl genomarbetat innan slutgiltiga teman utformades. Ett tema som växte fram var ”Skärpta straff” under
proportionalitetsprincipen, åtgärder som kodades dit var bland annat den fjärde åtgärden i 34-punktsprogrammet som berör att det behövs skärpta straff för att ”spegla brottets allvar”. Även åtgärd 16 i den svenska handlingsplanen ”skärp straffen för brott kopplade till kriminella uppgörelser”, berörde temat.
Efter återkommande genomläsningar och omkodningar uppkom slutgiltiga teman, som låg till grund för den komparativa textanalysen. I vissa fall behandlade de svenska och danska handlingsplanerna inte samma teman, vilket visade tydligt på skillnader i åtgärder. Vidare påbörjades en komparativ textanalys. Utifrån teman som uppkommit genom innehållsanalysen jämförde vi likheter och skillnader mellan ländernas åtgärder.
Övriga överväganden
I denna studie har vi hänvisat till myndighetssidor från Sverige och Danmarks regering. I Sverige och Danmark skrivs ordet regering med samma stavning, vi har därför valt att lägga
till ländernas namn i referensen för att skilja dem åt. Den svenska referensen blir därför ”Sveriges regering, 2020” och den danska ”Danmarks regering, 2017”.
De danska handlingsplanerna Bandepakke I, II och III är skrivna på danska. All dansk text har översatts till svenska för att underlätta för läsaren. Vid översättningen har egna kunskaper och förståelser för det danska språket varit till hjälp, vid bristande kunskap har Google Translate använts som hjälpmedel. Under rubriken Bandepakke I, II och III nämns danska politiska partier där vi har tolkat deras motsvarighet inom svensk politik. Tolkningen är utskrivet i parentes, och utgjordes efter ideologi och jämförelse av partiprogram.
Den svenska handlingsplanen benämner begreppen unga och ungdom under flertalet åtgärder. Handlingsplanen har ingen tydlig beskrivning av begreppen, vi utgår därför från att ungdomar är personer i straffmyndig ålder upp till högsta ålder för straffreducering, däribland individer mellan 15 - 21 år. Barn är personer under 18 år (UNICEF, 2009). Begreppen
överlappar varandra och analyseras som en enhet.
I studiens resultat- och analysdel uppvisas ett flertal citat från handlingsplanerna. Vi har valt att uppvisa några av dessa i blockcitat för att underlätta för läsaren. Analysen bli genom detta övervägande mer strukturerad och lättöverskådlig samt skapar ett bättre flyt i läsningen. Ytterligare ett övervägande som gjorts är att välja att inte använda sidnummer vid citaten i resultat- och analysdelen. Sveriges handlingsplan har inte sidnummer. För att vara
konsekventa har vi då valt att ta bort sidnumren även vid de danska citaten och istället hänvisat till åtgärdernas numrering i handlingsplanerna.
Studien har avgränsat till att behandla ett visst antal åtgärder ur handlingsplanerna. Avgränsningen beror dels på att besvara studiens syfte, även på att det hade varit för tidskrävande och omfattande att analysera alla åtgärder.
Resultat och analys Proportionalitetsprincipen
Enligt proportionalitetsprincipen ska straffet stå i proportion till den handling som begåtts (Al-hakim & Dimock, 2012; von Hirsch, 2007; Jareborg & Zila, 2020). Gemensamt för Sverige och Danmarks handlingsplaner är viljan att skärpa straffen för gärningar kopplade till gängkriminalitet. En av åtgärderna i det svenska 34-punktsprogrammet är åtgärd 4 om
”Obligatorisk häktning för fler brott”. Som förklaring beskrivs att det behövs skärpta straff för att ”spegla brottets allvar” (Sveriges regering, 2020). Att spegla brottets allvar innefattar att göra straffet proportionellt mot brottet. En tolkning av denna skrivelse är att samhället har gått från att reagera mjukare till att reagera starkare på brott, speciellt på brott relaterade till
gängkriminalitet. Tolkningen går att likna med den kriminalpolitiska utvecklingen från 1980-talet och framåt, där synen på straffen skärptes (Lappi-Seppälä, 2016; Tham, 2018).
Förskjutningen i kriminalpolitiken har gjort att samhället måste ta till starkare åtgärder till en viss typ av brottslighet. Gängbrottslighet har ökat under 2000- och 2010-talet (BRÅ, 2020; Rigspolitiet, 2010) vilket kan förklara varför just gängkriminalitet har blivit ett fokusområde inom kriminalpolitiken. Även den offentliga debatt som pågår kan ha påverkat allmänheten till att kräva handlingskraftiga åtgärder från politiker, vilket påverkar politiker att ta till specifika åtgärder mot gängkriminalitet.
I både den svenska och danska handlingsplanen behandlas gängtillhörighet som en försvårande åtgärd vid brottspåföljd. Den svenska handlingsplanen nämner ”Skärp straffen för brott kopplade till kriminella uppgörelser”. Den danska handlingsplanen benämner fler
åtgärder som uttrycker skärpta straff vid gängrelaterad brottslighet, exempelvis åtgärd 2 ”Personer som dömts för gängrelaterade brott måste kunna förbjudas att vistas i vissa områden” (Danmarks regering, 2017). Vår tolkning är att de svenska och danska
handlingsplanerna inte utgår ifrån brottets allvarlighetsgrad, utan snarare från personens gängtillhörighet vid bedömning av straffpåföljder. Enligt proportionalitetsprincipen ska straff bestämmas med utgångspunkt i den brottsliga gärningens allvarlighetsgrad, inte i egenskap av att gärningar kan kopplas till gängkriminalitet (Al-hakim & Dimock, 2012; Jareborg & Zila, 2020). Båda handlingsplanerna går emot dessa principer.
Både den svenska och danska handlingsplanen berör åtgärder mot vapen- och
sprängmedelsbrott. I 34-punktsprogrammet nämns åtgärd 17 om att brottsrubriceringen för vapenbrott ska ändras och räknas som grövre, samt att maxstraffet ska höjas (Sveriges regering, 2020). Danmark beskriver liknande åtgärder i form av åtgärd 1 ”Straffen för lagöverträdelser där det används skjutvapen eller sprängämnen på offentliga platser, skall kunna höjas med hälften” (Danmarks regering, 2017). En tolkning är därmed att vapenbrott i dagens kontext anses som grövre än det gjorts tidigare. I och med en ökning av skjutningar i samhället och att skjutningar har kommit att drabba civila medborgare har samhällets reaktion mot vapenbrott ändrats (BRÅ, 2020; Rigspolitiet, 2010). För att hålla straffet proportionellt med allvarlighetsgraden behöver därmed straffen för vapenbrott skärpas.
Både den danska och svenska regeringen arbetar med åtgärder gällande förbud att vistas i specifika områden. Nedan följer en åtgärd ur 34-punktsprogrammet och tre åtgärder ur Bandepakke III.
34-punktsprogrammet
12. Utred vistelseförbud inom ramen för påföljdssystemet [---] (Sveriges regering, 2020). Bandepakke III
2. Personer som dömts för gängrelaterade brott måste kunna förbjudas att vistas i vissa områden.
6. Påföljden för att bryta mot polisförbudet - utfärdat enligt Rocker Act - mot vistelse i en viss egendom fördubblas till normalt minst 60 dagars fängelse.
7. Polisen måste ha ett större fokus på att förhindra att lokala områden domineras av rocker- och gängmedlemmar (Danmarks regering, 2017).
Straffet som nämns i åtgärd 6 i Bandepakke III om att bryta mot vistelseförbudet kan tolkas som beroende av kontexten snarare än brottets allvarlighetsgrad. Brottet som begås kan ske utan skada. I förhållande till proportionalitetsprincipen blir lagföringen därmed
oproportionerligt, om ingen skada är skedd bör inte heller en påföljd ökas (Jareborg & Zila, 2020). Om en skada däremot uppkommer, genom exempelvis ett nytt brott eller planering av brott, kan straffökningen tolkas i linje med proportionalitetsprincipen. Skillnaden mellan Sverige och Danmarks hantering av åtgärder rörande vistelseförbud är att Sverige utreder möjligheten till vistelseförbud. Danmark befinner sig i en mer utvecklad fas där åtgärden syftar till att höja straffpåföljden på ett redan befintligt vistelseförbud.
Både den danska och svenska handlingsplanerna betonar hårdare påföljder mot
gängkriminalitet. Straffskalan för vad som anses vara proportionellt mot gängbrottslighet har förflyttats. De tidigare straffen anses inte längre proportionella mot brottets skada och har därför blivit strängare. Vad för åtgärder Sverige och Danmark tagit skiljer dock sig åt. Nedan beskrivs tre åtgärder ur 34-punktsprogrammet.
10. Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott [---].
11. Avskaffa straffreduktionen för unga vuxna vid grov brottslighet [---].
15. Skärp straffen för den som rekryterar unga till kriminalitet [---] (Sveriges regering, 2020).
I den svenska handlingsplanen finns det elva åtgärder som berör skärpta straff rörande ungdomar, i den danska återfinns ingen liknande åtgärd. Skillnaderna kan tolkas att den svenska handlingsplanen grundas i att ungdomars gängbrottslighet inte tidigare straffats proportionellt mot den skada det gett (Al-hakim & Dimock, 2012; von Hirsch, 2007). Vi menar att den svenska regeringen omförhandlar förståelsen för barn och ungdomars inverkan i
brotten. Idéerna om skärpta straff för barn och ungdomar som begår brott kan förstås utifrån den ökade gängkriminaliteten i Sverige från 1990-talet och framåt, vilken gjorde att samhället ville se gängkriminella straffas hårdare än tidigare (BRÅ, 2020; Tham, 2018). Utvecklingen i kriminalpolitiken under 2000-talet utformade även idéer om att ungdomar skulle straffas strängare än tidigare (Muncie, 2008; Shannon m.fl., 2014), vilket kan förklara varför den svenska regeringen nu vill öka straffen för ungdomar. Tolkat utifrån
proportionalitetsprincipen är ålder irrelevant i frågan om straff, enbart straffets konsekvenser är relevanta vid påföljdsbestämning (Al-hakim & Dimock, 2012; von Hirsch, 2007). Utifrån proportionalitetsprincipen kan därmed hårdare straff mot ungdomar berättigas och förstås. En kombination av kriminalpolitikens utveckling och resonemang om proportionalitet kan påverka samhället till att sluta behandla ungdomar annorlunda från vuxna. Utifrån tidigare forskning kan det tolkas som mindre bra i brottspreventivt syfte (Kaldal & Tärnfalk, 2017).
Den svenska handlingsplanen tolkar vi även som beskyddande för barn och ungdomar. Genom att skärpa straffen mot vuxna som påverkar ungdomar till att begå gängbrottslighet kan det i förlängningen leda till att nyrekryteringen av ungdomar motverkas. En skärpning av straffen för brottet baserat på ålder är inte i enlighet med proportionalitetsprincipen. Straffet ska vara proportionellt mot brottets allvarlighetsgrad och inte utgå ifrån gärningspersonens egenskaper (Al-hakim & Dimock, 2012; Jareborg & Zila 2020). På liknande sätt kan åtgärd 10 i 34-punktsprogrammet tolkas utifrån proportionalitetsprincipen. Åtgärd 10 avser att göra straffet mer proportionellt mot brottet, och ta mindre hänsyn till gärningspersonens
egenskaper. Hanteringen av brott ska bedrivas på ett sätt som gör att straffet blir proportionellt till brottet, oavsett om gärningspersonen är ett barn eller inte.
Allmänprevention
Den grundläggande tanken bakom allmänprevention är att den ska avskräcka människor från att begå brott (Jareborg & Zila, 2010; Jareborg & Zila, 2020; Sarnecki, 2003). Sverige och Danmarks handlingsplaner skiljer sig åt utifrån begreppet allmänprevention. Sveriges handlingsplan har tretton åtgärder som berör allmänprevention och Danmarks handlingsplan har åtta åtgärder.
Närvaron av kapabla väktare behandlas i båda handlingsplanerna. Att polis och väktare syns i samhället och markerar sin närvaro i sammanhang där gängkriminella samlas kan fungera som en allmänpreventiv funktion. Negativ allmänprevention grundar sig i att människan är rationell, man förväntar sig att den potentiella lagöverträdaren kan bedöma situationen och utefter det agera (Jareborg & Zila, 2020; Lab, 2016). Utifrån negativ
allmänprevention begås ett brott om utdelningen av den brottsliga handlingen blir större än eventuella negativa konsekvenser av handlingen. Åtgärder om ökad närvaro av kapabla väktare kan utifrån negativ allmänprevention tolkas som avskräckande. Risken att bli upptäckt vinner över eventuella utdelningar av en brottslig handling, och kan därmed ha en preventiv effekt.
Den danska och den svenska regeringen arbetar med åtgärder för att effektivisera lagförandet och arbetet mot gängkriminella. Nedan beskrivs två åtgärder ur
34-punktsprogrammet och två åtgärder ur Bandepakke III.
34-punktsprogrammet
5. Utvidga och permanenta arbetet med snabbare lagföring [---].
8. Förstärk myndighetsgemensamma arbetet mot grov och organiserad brottslighet [---] (Sveriges regering, 2020).
Bandepakke III
29 . Inspirerad av Al Capone-metoden kommer en arbetsgrupp att inrättas för att undersöka möjliga åtgärder som kan förhindra missbruk av offentliga tjänster av rockare och
gängmedlemmar.
30. En arbetsgrupp kommer att inrättas, som kommer att kunna hantera specifika ärenden [gängkriminalitet] snabbt och effektivt [...] (Danmarks regering, 2017).
Utifrån negativ allmänprevention kan åtgärderna tolkas som avskräckande (Jareborg 2010; Jareborg & Zila, 2020; Sarnecki, 2003). Genom att effektivisera och punktbehandla brott som berör gängkriminalitet förbättras möjligheten för polisen att klara upp brottet, vilket ökar risken för gängmedlemmen att bli gripen. Åtgärderna tolkar vi ha sin grund i den
kriminalpolitiska utveckling som skedde under 1990-talet. Till följd av att gängkriminalitet eskalerade och det kriminalpolitiska allmänintresset ökade, uppkom en större press på politiker att agera mot gängkriminaliteten (Decker & Curry, 2002; Khoshnood, 2018). I dagens samhälle råder konsensus om strängare straff i allmänhet och pressen på politiker att agera är fortfarande hög (Jareborg & Zila, 2020; Tham, 2018). Kriminalpolitikens utveckling och allmänhetens krav på politiker att visa handlingskraft kan vara en förklaring till den ökade resursfördelningen i arbetet mot gängkriminaliteten.
Retoriken i handlingsplanerna skiljer sig åt i deras sätt att beskriva landstillhörighet. I den danska handlingsplanen benämns återkommande begrepp som ”utlänningar” och
”etnicitet”, vilket den svenska handlingsplanen inte berör någon gång.
Bandepakke III
23. En arbetsgrupp inrättas för att undersöka möjligheterna att i större utsträckning deportera utlänningar som deltar i rocker- och gängrelaterade aktiviteter och brott.
31. Justitiedepartementets forskningskontor genomför en studie av människorna som ingår i rocker- och gängkonstellationer, inklusive deras etnicitet och medborgarskap [...] (Danmarks
regering, 2017).
I den offentliga debatten som pågår i både Sverige och Danmark kopplas gängkriminalitet ofta ihop med ländernas migrationspolitik (Zangana, 2020, 9 september; Sommerand, 2020, 12 september; Boström, 2019, 15 november). I den danska handlingsplanen behandlas begreppen utlänning och etnicitet, i den svenska handlingsplanen behandlas inte liknande begrepp någon gång. Bandepakke III beskriver deportationer av utlänningar som åtgärd mot gängkriminalitet, vi menar att det kan tolkas som en allmänpreventiv åtgärd. Att inte bara hota om straff inom landet, utan även hota om att förvisa personen från landet kan förstås som en avskräckning vilken kan göra att personer med utländsk bakgrund inte väljer att delta i gängverksamhet. De allmänpreventiva resonemangen blir påverkade av det politiska klimat och den diskurs som råder i samhället (Jareborg & Zila, 2020). Att den danska handlingsplanen benämner etnicitet i åtgärderna kan därmed tolkas som rimligt. Att den svenska handlingsplanen inte berör detta kan förstås utifrån att den offentliga debatten som råder både har starka röster som menar att etnicitet bör behandlas i dessa frågor, men även starka röster som menar att det inte bör det. Sveriges regering behandlar samhällsåtgärder för barn och ungdomar återkommande i 34-punktsprogrammet. Det återfinns inga jämförbara åtgärder i danska Bandepakke III. Nedan beskrivs tre åtgärder ur 34-punktsprogrammet.
28. Satsa långsiktigt på skolor och socialtjänst i socialt utsatta områden [...].
29. Socialtjänsten måste kunna gripa in tidigare och i fler situationer (s.k.”mellantvång”) [---].
32. Samordnade insatser för barn och unga i riskzon [---] (Sveriges regering, 2020).
En långsiktig satsning på skolor och socialtjänst kan förstås som en positiv allmänpreventiv åtgärd. Genom att skapa god relation och tillit mellan elever i skolor och myndigheter, kan en gemensam moral skapas med en positiv syn på samhället. Moralen ska utifrån positiv
Jareborg & Zila, 2020). Att satsa på skolor och socialtjänst i utsatta områden samt att arbeta mot segregation menar vi därmed kan ge en brottsförebyggande effekt. Dock kan moralen också omvändas till något som genererar brott. Eftersom människan vill vara delaktig i ett sammanhang och känna gemenskap (Jareborg 2010; Jareborg & Zila, 2020) kan dessa
åtgärder skapa en motsatt effekt där ungdomarna och barnen vänder sig emot myndigheterna. Barnen och ungdomarna kan istället finna gemenskap och sammanhållning hos ett kriminellt gäng. Moralen skapas istället utifrån en kriminell kontext med en negativ syn på samhället. Individualprevention
Individualprevention riktar sig till återfallsförbrytare och syftar till att försvåra för, och avskräcka en individ från att begå nya brott. Individualprevention syftar även till olika behandlingsmöjligheter (Jareborg & Zila, 2020). I Sveriges handlingsplan behandlas fem åtgärder som berör individualprevention, och i Danmarks handlingsplan behandlas tio åtgärder. Sveriges regering fokuserar på åtgärder som berör ungdomar med
behandlingsmöjligheter, medan Danmarks regering fokuserar på att försvåra för individer med gängtillhörighet genom straffåtgärder.
Gemensamt för Sverige och Danmarks regering är åtgärder som syftar till att hjälpa medlemmar som vill hoppa av den gängkriminella verksamheten. Nedan beskrivs en åtgärd ur 34-punktsprogrammet och tre åtgärder ur Bandepakke III.
34-punktsprogrammet
33. Inför ett nationellt avhopparprogram. Berörda myndigheter uppdras att ta fram ett nationellt avhopparprogram med syfte att samordna, förstärka och utveckla de
avhopparverksamheter som idag bedrivs enskilt av kommunerna. [---] (Sveriges regering, 2020).
Bandepakke III
19. Den nationella rammodellen för exitprogram för rocker- och gängmedlemmar [...] som är anslutna till rocker- och gängmiljön kan ingå i ett exitprogram [...].
20. Personer som deltar i det nationella exitprogrammet måste kunna lämna in sina vapen som en del av avtalet om genomförandet av programmet utan att straffas för olagligt innehav av vapen.
21. En mer detaljerad undersökning genomförs av möjligheterna att utvidga gruppen personer som kan få ett särskilt adresskydd till bland annat rockare och gängmedlemmar som vill lämna miljön (Danmarks regering, 2017).
Individualpreventiva åtgärder syftar till att minska risken för återfall i brott (Jareborg & Zila, 2010; Jareborg & Zila, 2020; Leijonhufvud & Wennberg, 2009). Genom statliga insatser syftar åtgärderna till att möjliggöra för gängkriminella att erhålla hjälp med att hoppa av gängverksamheten. Att hjälpa personer som vill lämna ett gängkriminellt liv menar vi är en individualpreventiv åtgärd. Åtgärderna kan tolkas likt 1980-talets sätt att förhålla sig till brott där avkriminaliseringar och behandling var i fokus. Åtgärderna kan även tolkas gå emot dagens kriminalpolitiska tendenser vilka indikerar på strängare straff (Lappi-Seppälä, 2016; Tham, 2018). Möjligheten till vapenamnesti och personligt skydd kan underlätta för
medlemmar att lämna gängverksamheten. Åtgärderna kan därmed ha en individualpreventiv funktion.
Ytterligare individualpreventiva likheter mellan Sverige och Danmark är hur de behandlar frigivning vid fängelsepåföljd samt det återfallsförebyggande arbetet. Nedan beskrivs en åtgärd ur 34-punktsprogrammet och två åtgärder ur Bandepakke III.
34-punktsprogrammet
19. Koppla villkorlig frigivning till deltagande i återfallsförebyggande åtgärder. Den som inte deltar i återfallsförebyggande åtgärder ska kunna få sin villkorliga frigivning uppskjuten, och således få sitta längre i fängelse [...] (Sveriges regering, 2020).
Bandepakke III
15. Personer som dömts enligt gängbestämmelsen [utifrån gängtillhörighet] får inte kunna släppas på prov om de inte deltar i en utgångsprocess, och det måste anges som ett villkor vid frigivning att personen i fråga fortsätter sitt deltagande i en utgångsprocess.
16. Vid bedömningen av prövotiden måste anknytning till ett kriminellt gäng tala med avgörande vikt mot prövotid (Danmarks regering, 2017).
Åtgärderna syftar till att dömda individer med gängtillhörighet ska delta i behandlingsprogram eller avhopparverksamhet för att bli frigivna från fängelset. En tolkning ur ett
individualpreventivt synsätt är att genom behandling motverka återfall i brottslighet (Jareborg & Zila, 2010; Jareborg & Zila, 2020; Lab, 2016; Leijonhufvud & Wennberg, 2009).
Behandlingsåtgärder i kombination med fängelsestraff faller i linje med hur kriminalpolitiken såg ut på 1990-talet. Straffet var och är fortfarande centralt, men att det under 1990-talet likt idag även anses behöva ytterligare åtgärder för att förstärka individualprevention i form av behandling (Tham, 2018). Åtgärderna gör att fängelsestraffet verkar individualpreventivt,
genom att inkapacitera en person förhindras individen från att begå nya brott. Genom behandling förstärks det individualpreventiva arbetet, där behandlingen kan fungera som ett komplement till fängelsestraffet.
Sveriges regering fokuserar till skillnad från Danmark på individualpreventiva åtgärder för ungdomar. Nedan beskrivs tre åtgärder ur 34-punktsprogrammet.
13. Ytterligare medel till LVU-placeringar [Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga] [---].
14. Fler SIS-platser [Statens institutionsstyrelse] med förbättrad kvalitet och säkerhet [...]. 20. Inför påföljden ungdomsövervakning. Förstärkta återfallsförebyggande åtgärder vid villkorlig frigivning föreslog regeringen ökade möjligheter till kontroll med fotboja [---] (Sveriges regering, 2020).
De tre åtgärderna går i linje med kriminalpolitiken under 1970-talet. Tidsepoken kännetecknades av en straffliberal politik där satsningar på förebyggande arbete med behandlingsalternativ var i fokus (Lappi-Seppälä, 2016; Tham, 2018). Insatserna fungerar även individualpreventivt då de ger möjlighet till individanpassad behandling och bestraffning för att motverka återkommande brottslighet (Jareborg & Zila, 2020). Åtgärderna syftar till att öka resurserna för verksamheter som arbetar preventivt i förhoppning att färre ungdomar återfaller i brott. Genom att utveckla och förbättra SIS-platser och LVU-placeringar finns det ökade chanser att fler ungdomar får möjlighet till preventiva åtgärder.
I det svenska 34-punktsprogrammet kan åtgärd 20 tolkas ha en individualpreventiv funktion i form av skrämsel (Jareborg & Zila, 2020; Lab, 2016; Leijonhufvud & Wennberg, 2009). Det individualpreventiva arbetet utgörs av den övervakning och kontroll som fotboja medför. Åtgärder som fotboja kan tolkas likt kriminalpolitikens tendenser under 1970-talet då alternativa påföljder till fängelse var centralt (Lappi-Seppälä, 2016; Tham, 2018). Att
inkapacitera personer kan ge mer skada än nytta, exempelvis genom att ge den intagne möjlighet till att skapa kontakter och avancera i sin kriminella karriär (Roxell, 2002; MacCornmick, 1950). Att använda alternativa straffpåföljder till fängelse kan leda till minskad överbelastning på fängelserna samt att de negativa påföljderna som kan uppstå vid inkapacitering kan reduceras.
I Bandepakke III finns två åtgärder som behandlar individualprevention och selektiv inkapacitering genom att särbehandla gängmedlemmar från övriga intagna. Nedan följer två åtgärder ur Bandepakke III.
18. Ledande gängmedlemmar måste så långt det är möjligt avtjäna straff separat från andra medlemmar från samma gäng. Det måste även finnas åtstramning och specifika sanktioner för brott i fängelset som begås av fångar med ett starkt negativt styrande beteende.
22. Fångar med koppling till gängtillhörighet måste ha brev- och besökskontroll i högre utsträckning och under pågående konflikter på utsidan ska de hindras från besök från personer från samma rockergrupp eller gäng (Danmarks regering, 2017).
Selektiv inkapacitering avser en särbehandling av specifika brottslingar för att minska risken att dessa begår brott (Jareborg & Zila, 2020; Mathiesen, 1988). Åtgärder likt dessa kan förstås som en utveckling från 1990-talet då organiserad brottslighet och gängkriminalitet ökade. Under 2010-talet och framåt växte ett missnöje mot hanteringen av brottslighet fram i samhället, vilket kan förklara särbehandlingen mot gängkriminella i fängelset (Tham, 2018). Särbehandling av gängkriminella kan fungera individualpreventivt. Genom att kontrollera brev och besökare mellan personer från samma gäng kan det minska risken för ytterligare maskopi mellan gängmedlemmar i och utanför fängelset. Särbehandlingen kan även fungera som ett sätt för myndigheter att vinna förtroende hos allmänheten. Samhället vill se konkreta åtgärder som visar att politiker gör någonting, vad exakt de gör spelar mindre roll (Jareborg & Zila, 2020). Åtgärderna är därmed inte alltid förankrade i vetenskap, utan kan grundas i hur allmänheten tycker att en situation ska hanteras.
Diskussion
Syftet med studien var att undersöka vilka likheter och skillnader som finns i Sverige och Danmarks handlingsplaner mot gängkriminalitet utifrån resonemang om
proportionalitetsprincipen, allmänprevention och individualprevention. Vår tolkning är att det finns fler likheter än skillnader mellan Sverige och Danmarks handlingsplaner utifrån de straffteoretiska resonemangen. Resultatet visar att det finns både likheter och skillnader.
Båda handlingsplanerna har åtgärder som kan förklaras utifrån liknande teoretiska resonemang. Den främsta likheten i Sverige och Danmarks handlingsplaner är att
gängkriminella särbehandlas i egenskap av att tillhöra eller kan kopplas till ett gäng, vilket står i motsats till proportionalitetsprincipen. Handlingsplanerna utgår ifrån liknande åtgärder för att stärka straffen, utöka polisens resurser samt att arbeta med återfallsförebyggande åtgärder och avhopparverksamhet för gängkriminella.
Samtidigt visar resultatet skillnader utifrån straffteoretiska resonemang. Resultatet visar att Sverige utgår från ett mer allmänpreventivt synsätt, och att Danmark utgår från ett mer
individualpreventivt synsätt. I praktiken innebär det att den danska handlingsplanen har fler åtgärder som syftar till att få fast redan befintliga gängmedlemmar och försvåra för gäng överlag, medan den svenska handlingsplanen har fler åtgärder som syftar till att motverka uppkomsten av, och rekryteringen till gäng.
Studien har bidragit till forskningsfältet genom att visa på vilka likheter och skillnader Sverige och Danmarks handlingsplaner har utifrån straffteoretiska resonemang om
proportionalitetsprincipen, allmänprevention och individualprevention. En möjlig förklaring till likheterna i handlingsplanerna är att Bandepakke III uppkom tidigare än det svenska 34-punktsprogrammet, och att Sverige därmed inspirerats av Danmark. Danmarks handlingsplan är den tredje utformningen av Bandepakke, vilket innebär att handlingsplanen reviderats återkommande gånger. Många förslag som uppkommit i Bandepakke I och II har redan blivit gällande lagar i Danmark (Danmarks regering, 2017; Justitsminsteriet, 2014). Resonemanget kan förklara varför Bandepakke III inte beskriver lika grundläggande åtgärder som 34-punktsprogrammet.
De tidigare lagändringarna i Danmark kan förklara skillnader i åtgärder riktade mot barn och ungdomar i handlingsplanerna. Bandepakke III behandlar inte någon åtgärd riktad mot barn och ungdomar, medan 34-punktsprogrammet redogör för flertalet sådana. Det grundar sig i att Sverige och Danmark har olika rättssystem som innefattar skilda lagar i straffåtgärder vid lagöverträdare mellan 18–21 år. Sverige använder sig enligt lag (1962:700) om brottsbalk [BrB] av straffrabatter vid bestämmande av påföljd för personer under 21 år.
I Danmark räknas ungdomar endast till personer under 18 år. I Danmark kan personer under 18 år inte kan dömas till livstidsstraff, men har i förhållande till Sverige strängare straff mot unga personer (Justitsministeriet, 2015; Lappi-Seppälä, 2011). Sverige behandlar ett förslag till att slopa straffrabatten för unga lagöverträdare i 34-punktsprogrammet.
Utifrån tidigare forskning och teori ska ett straff vara proportionellt mot det brott som begåtts (Tham, 2018; Jareborg & Zila, 2020). Handlingsplanerna tenderar att fokusera mer på gärningspersonens attribut i form av ålder och gängtillhörighet, än den kriminella gärning som begåtts. Enligt Jareborg och Zila (2020) ska straffet baseras på vilken skada som uppkommit, inte på personliga egenskaper. En tolkning är att Sverige och Danmarks regeringar har
omformat och förflyttat vad som anses proportionerligt mot en viss typ av brott, i det här fallet gängkriminalitet. Båda handlingsplanerna särbehandlar gängmedlemmar. I samband med att gängskjutningar har förflyttats till det offentliga rummet och att civila medborgare blivit påverkade (BRÅ, 2020; Rigspolitiet, 2010) krävs nu strängare straff mot de som skadar deras egna. Förändringen har kommit att påverka politiker till att agera hårdare (Tham, 2018;
Jareborg & Zila, 2020). Utformningen av handlingsplaner mot gängkriminalitet kan förstås som ett konkret exempel på politikernas sätt att visa sig handlingskraftiga.
Förändringar i samhället har påverkat kriminalpolitiken till att bli hårdare. Trots att Tham (2018) beskriver en konsensus i den kriminalpolitiska debatten, råder det även idéer om att det inte längre går att prata om en gemensam nordisk kriminalpolitik. Fram till 1990-talet såg man den nordiska välfärdsstaten som en ömsesidig politisk företeelse vars kriminalpolitik utvecklades tillsammans (von Hofer, 1993; Lappi-Seppälä, 2016; Økland Jahnsen, 2018). Studier menar att man inte längre kan prata om den nordiska välfärdsstaten som ett gemensamt politiskt fenomen, utan snarare ett fenomen med liknande kulturell kontext (Lappi-Seppälä, 2012). Länderna kan förklaras ha stora likheter i dess värderingar och prioriteringar, men skillnader i dess kriminalpolitiska detaljer (Seppälä, 2012; Lappi-Seppälä, 2016). Resultatet visar på skillnader i handlingsplanerna, skillnaderna kan förklaras utifrån att Nordens kriminalpolitik inte längre utvecklas enhetligt. Sverige och Danmarks handlingsplaner har ett gemensamt mål, att motverka gängkriminalitet, men att
tillvägagångssättet delvis skiljer sig åt.
Studiens uppkomst grundades i en nyfikenhet kring den offentliga debatt om gängkriminalitet som pågår i Sverige. I media framställs Sveriges regering i kontrast till Danmarks regering som för milda i sin hantering av gängkriminalitet (Engzell-Larsson, 2020, 9 september; Sjöshult, 2020, 11 augusti; Svensson, 2020, 9 september; Wierup, 2020, 28 augusti), och därför undersöktes likheter och skillnader i handlingsplanerna. Utifrån fördomar förväntades det att Danmarks handlingsplan skulle vara mer restriktiv, och att Sveriges handlingsplan skulle vara mindre restriktiv. Vissa fördomar besannades, Danmark har en mer restriktiv handlingsplan än Sverige, men skillnaderna är inte så omfattande som förväntat. Att skillnaderna inte är stora som förväntat kan bero på att Sverige och Danmark i många delar har följts åt och utvecklat en gemensam kriminalpolitik från 1960-talet (von Hofer, 1993; Lappi-Seppälä, 2016; Økland Jahnsen, 2018), samt att länderna delar en gemensam kultur och liknande värderingar (Lappi-Seppälä, 2012; Lappi-Seppälä, 2016). Sverige och Danmarks gemensamma kultur och värderingar genomsyrar handlingsplanerna och uppvisar därmed inte så stora skillnader som förväntat.
Ett sätt att stärka trovärdigheten studien hade varit genom att använda ytterligare en datainsamlingsmetod. Genom att intervjua politiker som varit med och utformat
handlingsplanerna hade resultatet och våra resonemang stärkts. Studien utgår från tre svenska personers förförståelse ur en svensk kontext, vilket kan ha påverkat tolkningen av resultatet. Det hade därav varit intressant att genomföra en liknande studie av danska forskare för att få
