att beskattas
Det finns ganska många sätt att tpna pengar på. Det som betraktas med i sär-klass störst misstänksamhet av statsmak-terna är att arbeta. Ju mindre man arbe-tar, desto mindre beskattas man. Ju hår-dare man arbetar, desto hårhår-dare beskat-tas man. Ju mindre duktig man är, desto lindrigare beskattning. Ju skickligare man är, desto hårdare beskattning.
Detta är "naturligt. Den socialdemokra-tiska regeringen kan inte så här i jämlik-hetspsykosens tidevarv acceptera kompe-tens och energi- i varje fall inte utan att via skattesedeln ge syndaren så kännbara påföljder att de främjar såväl individual-som allmänpreventionen. Duktiga männi-skor får inte få det för bra. De skall istället klämmas åt.
Den socialdemokratiska beskattningspo-litiken riktar sina bläckfiskarmar åt de mest skilda håll. Hrr Sträng och Palme har säkert åtskilliga gånger sagt varandra de gamla latinska orden - hr Sträng på latin och hr Palme på engelska- »pengar luktar inte», efter att tillsammans ha njutit frukterna av något för ordspråket lämpligt skatteobjekt.
Den skattepolitiska hydran har likväl av någon anledning missat ett mål. Ingen-ting är heligt för en s-märkt finansminis-ter. Men jämförelsevis sakrosankt är vad man skulle kunna kalla den inverterade inkomstskatten.
På samma sätt som den energiske, duk-tige arbetstagaren trycks ner skattevägen skall enligt jämlikhetsideologin den som genom slumpen skördar stora pengar be-handlas med silkesvantar. Lotterivinnare·
- utom de som får de allra lägsta vinster-na - betalar sålunda 30 procent på vad de vinner i skatt. Någon progressivitet exis-terar inte. l 00 kr eller 200 000 kr - det blir bara 30 procent i alla fall.
Man kan undra varför socialdemokra-tin just på detta område inte insett pro-gressivitetens välsignelser. Är det ett förbi-seende? Knappast med de konfiskatoriska ambitioner man på snart sagt samtliga öv-riga områden ådagalagt. Alltså måste det vara en medveten inkonsekvens.
Sannolikt är det i själva verket fråga om en smart upplagt folkpedagogik. Låt någon vinna 200 000 kr. Låt honom därav behålla 140 000 kr. Resten gör dagstid-ningarna- upplyser allmänheten om hur mycket som blir över på 200 000 kr sedan Sträng fått sitt, och hur trevligt man kan ha för 140 000 goda svenska zinkkronor. Sedan är den agitatoriska grogrunden lagd för en propagandahets mot de välavlönade - dvs som regel hårt och skickligt arbe-tande yrkesutövare. Underförstått att
des-L
sa vältrar sig i pengar, lättja, lyx och njut-ningar. På denna avundens flodvåg kan sedan nya skatteskärpningar sköl jas över de utvalda målgrupperna.
Att höja maximivinsten till en miljon kr, men låta vinnaren skatta för vinsten - varigenom det skulle bli ungefär 140 000 kr över - som om han gjort sig förtjänt av pengarna genom arbete, är därför taktiskt oklokt av regeringen. Då skulle nämligen väljarna ha något större förutsättningar att genomskåda den pro-gressiva beskattningens orättfärdighet. En sådan klarsyn är oförenlig med regering-ens jämlikhetssträvanden.
Så finansministern aktar sig nog. Han satsar vidare på att väljarna också fram-deles skall satsa på samma sak som han själv: illusionen, turen, hoppet om att den stekta sparven plötsligt skall flyga in i det öppna gapet sedan galten Särimner i nä-ringslivets skepnad omsider definitivt klub-bats ihjäl.
