Miljöanpassning för personer med demenssjukdom. : En kvalitativ litteraturstudie

MILJÖANPASSNING FÖR PERSONER

MED DEMENSSJUKDOM

EN KVALITATIV LITTERATURSTUDIE

MARIA HOLM

THERESE LARSSON

Examensarbete i omvårdnad Malmö universitet

61-90 hp Hälsa och samhälle

Sjuksköterskeprogrammet 205 06 Malmö

MILJÖANPASSNING FÖR PERSONER

MED DEMENSSJUKDOM

EN KVALITATIV LITTERATURSTUDIE

MARIA HOLM

THERESE LARSSON

ABSTRAKT

Holm, M & Larsson, T. Miljöanpassning för personer med demenssjukdom. En kvalitativ litteraturstudie. Examensarbete i omvårdnad 15 högskolepoäng. Malmö universitet: fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för vårdvetenskap, 2021.

Bakgrund: Miljöanpassning för personer med demenssjukdom kan innefatta både den fysiska miljön inomhus och utomhus, men också den psykosociala miljön som skapas i de olika fysiska rummen. Personer med demenssjukdom kan uppleva både fysiska och psykiska symtom på ohälsa och genom förändringar i miljön på ett särskilt boende kan omvårdnadspersonalen öka känslan av välmående hos personer som är sjuka i demens.

Syfte: Att undersöka omvårdnadspersonalens erfarenhet av miljöanpassning för demenssjuka på särskilt boende.

Metod: Litteraturstudie med kvalitativ ansats som började i en frågeställning som låg till grund för sökorden. De funna artiklarna granskades och analyserades vilket resulterade i en sammanställning med ett huvudtema; personcentrerad vård, och fyra underkategorier, person, omvårdnadspersonal, miljö och hälsa.

Resultat: Resultatet visar att miljöanpassning är en viktig del av att kunna ge en personcentrerad omvårdnad av personer med demenssjukdom. En anpassad miljö kan ge vinster som ökad meningsfullhet och samhörighet i sin tillvaro och den anpassade miljön kan också öka känslan av autonomi och för personer med demenssjukdom. Resultatet visar att omvårdnadspersonalens upplevelser av miljöanpassning för personer med demenssjukdom inte bara förbättrar

välbefinnandet för den som är demenssjuk utan även förbättrar arbetsmiljön på flera sätt för personalen. Konklusion: Implementeringen av personcentrerad omvårdnad i form av miljöanpassningar för demenssjuka personer är avgörande för omvårdnadens standard i nutida och framtida vårdarbete inom

demenssjukdom.

Nyckelord: Demenssjukdom, hälsa, miljö, omvårdnadspersonal, personcentrerad

ENVIRONMENTAL ADAPTATION FOR

PERSONS WITH DEMENTIA DISEASE

A QUALITATIVE LITERATURE REVIEW

MARIA HOLM

THERESE LARSSON

ABSTRACT

Holm, M & Larsson, T. Environmental adaptation for people with dementia disease. A qualitative literature review. Degree project in nursing 15 higher education credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Caring Sciences, 2021.

Background: Environmental adaptation for people with dementia can include both the physical environment indoors and outdoors, but also the psychosocial

environment that is created in the various physical rooms. People with dementia can experience both physical symptoms and mental symptoms of ill health and through changes in the environment in a special accommodation, the nursing staff can increase the quality of life of people who are ill with dementia.

Aim: To investigate the nursing staff's experience of environmental adaptation for people with dementia in special housing.

Method: Literature review with a qualitative approach that began with a question that was the basis for the searches. The found articles were examined and

analyzed, which resulted in a compilation with a main theme; person-centered care, and four subcategories, person, nursing staff, environment and health. Results: The results show that environmental adaptation is an important part of being able to provide person-centered care of people with dementia. An adapted environment provides benefits such as increased quality of life, increased meaning in their lives and an increased sense of autonomy and belonging. The results also show that the nursing staff's experiences of environmental adaptation for people with dementia not only improve the well - being of those with dementia but also improve the working environment for staff. Conclusion: The implementation of person-centered care in the form of environmental adaptations for people with dementia is crucial for the standard of care in current and future care work within dementia.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Demensvård och teknik 8

Personcentrerad vård 9

PROBLEMFORMULERING 10

SYFTE 10

METOD 11

Inklusionskriterier och exklusionskriterier 11

POR-modellen 11

Litteratursökning 11

Urvalsprocess och kvalitetsgranskning 12

Analys av data 12

RESULTAT 12

Personcentrerad vård 12

Med fokus på person 13

Vikten av Omvårdnadspersonal 14 Miljö 15 Hälsa 17 DISKUSSION 19 Metoddiskussion 19 Resultatdiskussion 21 KONKLUSION 25

FORTSATT KUNSKAPSUTVECKLING OCH

FÖRBÄTTRINGSARBETE 25

REFERENSER 27

INLEDNING

Hur kan omvårdnadspersonal säkerställa att vården motsvarar behoven hos den personen med demenssjukdom? Stannar vi verkligen upp och försöker förstå vad människan framför oss försöker förmedla, eller fortsätter vi med vårt arbete som vi tycker att det borde göras?

Detta är frågor som vi tagit med oss efter vår verksamhetsförlagda utbildning under praktikperioden inom geriatriken. Ämnet har valts utifrån egna upplevelser under sjuksköterskeutbildningen och även av egna yrkeserfarenheter inom

området. Vi båda lämnade praktiken inom geriatriken med både frågor och etiska funderingar om omvårdnad vid demenssjukdom. Vi vill fördjupa oss både i demenssjukvård och omvårdnadspersonalens erfarenheter av hur anpassningar på särskilt boende kan påverka personer med demenssjukdom. Vi tror båda att just inom detta område finns det mycket att utveckla och vi hoppas att vi som

sjuksköterskor kan vara med att bidra till en förbättring. Med detta i åtanke tycker vi att mer kunskap är av största vikt för att förbättra tillvaron för patienter med demenssjukdom men också för all omvårdnadspersonal som vårdar den som är demenssjuk. En grundutbildad sjuksköterska som arbetar på ett särskilt boende fungerar som en arbetsledare och har en styrande funktion för omvårdnadsarbetet som bedrivs, och kan med sin position påverka arbetets riktning. Då sjukdomen inte går att bota är omvårdnaden det fundamentala för välbefinnande och livskvalitet för den som är demenssjuk.

BAKGRUND

Antalet personer med en demenssjukdom fördubblas vart femte år. Ungefär 50 % av alla 90-åringar är drabbade av någon form av demens (Basun, 2013). Varje år insjuknar uppemot 20 000 till 25 000 män och kvinnor i Sverige. Det totala antalet demenssjuka i Sverige är nu mellan 130 000 till 150 000 personer, och antalet kommer att fördubblas fram till år 2050 (Socialstyrelsen, 2017).

Enligt Svenskt demenscentrum (2020) har demens betraktats som en del av åldrandet och kunskapen om demens länge varit begränsad. Kunskapsläget har dock förändrats och demenssjukdom är i nuläget inget som ingår i det naturliga åldrandet. Forskningen går framåt men det finns fortfarande inget botemedel mot demens. Behandlingen som finns är läkemedel som kan bromsa

sjukdomsförloppet så hjärnan kan fungera längre än den gjort utan läkemedel. Stor del av behandlingen utgörs i form av omvårdnad (a.a.). Vrijsen m.fl. (2021) utförde en undersökning om hur informerade allmänheten (n=665) var om demens och demensutveckling samt sin egen välvilja till att förbättra sin hjärnhälsa. 59,4% av deltagarna uppgav att de skulle vilja få mer information om hur man kan förbättra sin hjärnhälsa och att majoriteten kunde tänka sig att använda en smartphone-app. för att förebygga kognitiv svikt. Studien visade även att det var en signifikant skillnad på hög-och lågutbildade personers kunskap om

demenssjukdom, där högutbildade hade större kunskap (a.a.). Demenssjukdomen

Enligt SBUs rapport om demenssjukdom (2006) är demens ett samlingsnamn för många olika symtom som orsakas av hjärnskador. Det primära tillståndet för en diagnos är att både minnesförmågan och tankeförmågan ska vara nedsatta.

Nedsättningen av dessa förmågor ska vara i sådan omfattning att det innebär en större försämring jämfört med tidigare kognitiv funktionsnivå (a.a.).

Socialdepartementet (2003) beskriver att skadan i hjärnan förklarar de symptom som framträder under sjukdomen, exempelvis påverkar hjäss-och tinninglob sinnesintryck och störningar av minne och rumsuppfattning. Pannloben påvisar beteendestörning och personlighetsförändring. Skador djupt inne i hjärna påverkar psykiska funktioner samt att muskelrörelser blir långsamma och stela. Skada som finns diffust i hela hjärnan påverkar rumsuppfattning, abstrakta förmågan, minne och svårigheterna att finna ord för att tala. Enligt Skovdahl m.fl. (2020) så löper personer med demens stor risk att utveckla BPSD (beteendemässiga- och psykiska symtom vid demenssjukdom). Exempel på vanliga beteenden som kan utvecklas är fysisk eller verbal aggressivitet, oro och irritabilitet (a.a.).

Basun m fl. (2013) beskriver hur Sverige diagnostiserar demenssjukdomar enligt ICD-10 eller DSM-IV, i dessa manualer utreds det om en tillräcklig nedsatt kognitiv förmåga föreligger för att i nästa skede kunna fastställa vilken form av demenssjukdom det kan handla om. Demenssjukdomar klassificeras i tre olika kategorier; primärdegenerativa, vaskulära demenssjukdomar och sekundära tillstånd. Alzheimer är den vanligaste demenssjukdomen för primärdegenerativa därefter Lewykroppsdemens och frontotemporala demenssjukdomar. Vaskulära demenssjukdomarna uppkommer då förändringar skett i blodkärlen tex vid

arterioskleros eller inflammation i kärlen. Sekundära orsaker kan vara exempelvis alkoholrelaterad demenssjukdom, vitaminbrist så som folsyra, b12, hjärntumörer, störningar i tyreoidea (a.a.)

Ragneskog (2013) beskriver demens som att minnesförmågan, närminnet och det logiska tänkandet reducerats, vilket ses som ett handikapp. Med ett progressivt sjukdomsförlopp kommer den svårt demenssjuka, på grund av de intellektuella störningarna, att få svårare att klara av de enklaste praktiska sakerna som att utföra ADL, tänka logiskt, förmågan att röra sig och att uttrycka sig (a.a.). Måltidsmiljön förändras genom att socialt vedertagna normer suddas ut och förmågan att hantera bestick, skålar, tallrikar sakteligen försvinner. Det sista som en demenssjuk person förlorar är förmågan att äta med fingrarna och till sist sugförmågan. Social gemenskap i en familjär miljö är en känsla som bevaras sent i demensutvecklingen (Sidenvall, 2007). Demens är en tillbakagång av de

funktioner som redan är inlärda och det är en komplex sjukdom med ett

sjukdomsförlopp som är väldigt individuellt, vilket gör att det ställs stora krav på omvårdnaden och kunskap hos personal som vårdar (Ragneskog, 2013). Sidenvall (2007) menar att det krävs lyhördhet av personalen och att de klarar av att frångå normen till förmån för personliga lösningar exempelvis att låta den demenssjuka äta med fingrarna dvs. låta personen göra det den kan tills den inte kan det längre. Måltidsmiljön stimulerar ätandet och rummet bör kännas igen från äldre tidigare familjeliv, vara litet och lugnt med klassisk musik i bakgrunden som har en lugnande effekt (a.a.)

När personen med demenssjukdom blivit så pass sjuk att det blir svårt att klara av att bo kvar i sitt hem så finns särskilda boenden. Nunez (2021) beskriver ett antal faktorer som avgör när en person flyttar in på ett särskilt boende. Det är oftast de anhörigas beslut och vanligtvis är det barn till den demenssjuke, vilket gör att beslutet kan vara mycket ångestladdat. Ambivalensen i beslutstagandet och den

kroniska oron inför valet påverkar beslutet av att låta sin anhörig flytta till ett särskilt boende. Av flertalet anledningar nämns exempelvis att de anhörigas egna välmående var en faktor, den egna känslan hos anhöriga av att inte leva

tillsammans med sin partner och en förändrad familjerelation var komplex. I vissa länder var det en ekonomisk kostnad som avgjorde om annat boende kunde ges. Studien visade att det var den demenssjuka i det medelsvåra stadiet där

beteendeförändringar började visa sig som var den vanligaste tiden när man tog beslutet att flytta in sin demenssjuka anhörig till ett annat boende (a.a.). Ekman m.fl. (2004) beskriver hur viktig boendemiljön är och hur den som är demenssjuk påverkas av miljön runt omkring sig. Det finns stora individuella skillnader mellan hur demenssjukdomen ter sig. Det kan handla om vad personen har för bakgrund vad det gäller boende sedan tidigare. Vissa har växt upp på samma plats och vissa har flyttat ofta under sina liv. Detta är något som måste kännas till och tas hänsyn till vid planering av nytt boende och flytt av en person som har en demenssjukdom. På ett särskilt boende ska en målsättning vara att skapa en så hemlik miljö som möjligt, tvärtemot till den institutionella miljön, med möbler från det egna hemmet (a.a.).

Av omvårdnadspersonalen på särskilda boenden krävs ett stort tålamod, fantasi och förmåga till kreativa lösningar på de problem man kan stöta på. Trygghet för personen som är sjuk skapas genom att samma personal så långt som möjligt hjälper den som är sjuk och uppmuntrar till självständighet (Sidenvall, 2007). Arbetet med demenssjuka personer är enligt Ekman (2004) kanske den svåraste uppgiften inom vård och omsorg. Personalen möter personer med både

svårigheter att själva uttrycka sig och med svårigheter att förstå vad andra menar (a.a.).

Omvårdnadspersonalens svårigheter

Edberg m.fl. (2008) fann ett övergripande tema vilket var att sjuksköterskors största utmaning ligger i att lindra lidande och öka livskvaliteten för den som är demenssjuk. I studien ställdes öppna frågor om svårigheter inom demenssjukvård till sjuksköterskor som ingick i fokusgrupper, och det som kom fram i

diskussionerna analyserades och delades in i teman. I studien av Edberg m.fl. (2008), som var gjord i Sverige, Australien och England med 35 sjuksköterskor som informanter, visade att sjuksköterskorna tyckte att lindring av lidande och att öka livskvaliteten var den största utmaningen. Även om de olika ländernas

förutsättningar såg annorlunda ut blev detta ett gemensamt huvudtema i analysen. Sjuksköterskornas erfarenheter visar också att inte kunna nå, försök av att skydda patientgruppen och att behöva balansera konkurrerande behov är gemensamma svårigheter. När sjuksköterskorna inte hade möjligheter, resurser eller förmåga att göra detta orsakar det påfrestningar (a.a.). En annan svårighet som

omvårdnadspersonal upplevde enligt Rasmussen & Hellzen (2013) var när

patienterna var utåtagerande på ett sätt som gjorde att personalen kände att de gick över sin moraliska gräns för att avleda och stävja händelseförloppet. Griper de inte in kan patientens beteende eskalera och i vissa fall leda till en säkerhetsrisk för sig själv, för andra patienter och för personalen. När omvårdnadspersonalen står inför en patients utmanande beteende kan det leda till känslor som förnedring, rädsla, ilska och känslan av maktlöshet. Dessa känslor kan sedan leda till tankar om att bete sig likadant mot patienten. Balansen mellan att möta patientens behov och att sätta gränser upplevs som en utmaning (a.a.). Abrahamsson (2003) påtalar att det är viktigt med handledning för omvårdnadspersonalen som arbetar inom demenssjukvården, personalen behöver reflektera och utbyta erfarenheter om

incidenter och händelser med en utomstående person. Personalen måste få känna att de incidenter som kan inträffa inte beror på vårdaren utan på

demenssjukdomen och att de utför ett gott arbete (a.a.). Vikten av boendemiljö

Ofta används ledtrådar i omgivningen för att påminna om vad som gjorts eller vad som är på väg att göras (Zeisel 2013). En pappershög på skrivbordet kan påminna om att ett arbete bör göras, eller att ett paraply vid dörren kan påminna personen att ta det med om det regnar. Dessa små ledtrådar i omgivningen hjälper personer med demenssjukdom att fungera och de ökar känslan av att känna sig hemma. En trädgård där de boende kan vistas i kan till exempel ge ledtrådar i form av vilken årstid det är och vilken tid på dagen det är. Detta kan leda till en bättre orientering i tid och rum för personer med demenssjukdom (a.a.). Ekman m.fl. (2004)

förklarade att den fysiska boendemiljöns utformning ska underlätta för den som är sjuk, det ska vara lätt att känna igen sig för att kunna orientera sig. Alla aspekter av betydelse ska tillgodoses som till exempel färgsättningen i rummen,

belysningen i rummen, och det ska vara så enkelt som möjligt att hitta i boendet. Föremål bör ha klara harmoniska färger och vara utan abstrakta och mörka mönster (a.a.).

Zeisel m.fl. (2003) hittade samband mellan specifika beteenden och miljöegenskaper, till exempel som minskad aggression, minskad oro och

minskade psykologiska problem som förknippas med miljöanpassning. Personalen ökade sin förståelse för den boende genom en mer hemlik miljö som inretts med personliga tillhörigheter. Enligt studien är en anpassad boendemiljö erkänd som en terapeutisk enhet som kan främja funktionalitet och välbefinnande om den utformas korrekt (a.a.). I en litteraturstudie av Bossen (2010), visade resultatet att utemiljö är viktigt för den som är demenssjuk. Personalen fick en förståelse för den demenssjukes upplevelse av utemiljön vilket kunde leda till insikter om individers preferenser och vårdbehov. Studien visade att tillgången till utemiljön främjade den boendes hälsa och livskvalitet. Flertalet negativa barriärer för att främja utemiljön var exempelvis att den inte var handikappanpassad, räcken saknades och väderrelaterade problem som avsaknad av regnskydd eller att det kunde bli för varmt på uteplatsen. Omvårdnadspersonal fokuserade på säkerhet och risk för fall, trots att fallolyckor förekom mindre när de boende rörde sig i utemiljön. Studien summeras med att sjuksköterskor måste bli medvetna om betydelsen av naturupplevelser för personer med demens och den roll dessa erfarenheter spelar i dessa individers välbefinnande och livskvalitet genom naturlig sensorisk stimulation (a.a.). Demensvård är i behov av utveckling på individanpassad nivå, detta kan leda till andra sätt att nå den demenssjuka och främja omvårdnaden, boendemiljön och personalens arbetsmiljö. Ett exempel till att förändra boendemiljön är Snoezelen som är ett verktyg bortom det medicinska så kallad Multi-sensory environment (MSE). Ett rum utrustat med olika sinnes stimulanser för att väcka minnen hos den sjuke genom att en viss del av hjärnan utsätts för stimulans så som exempelvis smak, lukt, ljud, visuell, beröring eller rörelse. MSE, enligt forskning minskar den demenssjukes negativa symptom som finns i sjukdomsbilden (snoezelen.info).

Demenssjukvård och teknik

Teknologin har en betydande roll inom sjukvård och kan komma att få en betydande roll även inom demenssjukvården. I dag används visst teknikstöd för

personer med demenssjukdom men den kan komma att behöva utvecklas. Hur framtiden kommer att se ut är oviss men att flertalet personer med

demenssjukdom kan komma att bo kvar hemma längre innan de flyttar in på ett särskilt boende är inte en omöjlighet. I en studie av Shu m.fl. (2021) undersöks hur den framtida tekniken kan se ut i samband med demenssjukdom. Enligt studien finns idag flertalet app.-styrda system som är kompatibla med röststyrning och sensorstyrning som kan detektera och förebygga till exempel fall. Mattor är ett annat exempel där teknik är till stor hjälp. När någon går på mattan kan en sändare i mattan fråga om spisen är avstängd eller om lampor är släckta eller också meddela personal att en person har lämnat sängen. Inom teknologin idag finns armband som kan detektera arytmi, hjärtrytm, sömn och fysisk aktivitet. Inom området säkerhet finns det sensorer med integrerat brandlarm som även kan detektera vattenläckor och rökutveckling. För läkemedelsdelning finns en

automatisk dispens som kan dela rätt medicin vid rätt tillfälle och även med en röst som påminner att det är tid att ta tabletterna. Studien visar också att robotar kan användas inom olika områden, både som sällskap eller som hjälp i det dagliga livet och vara till nytta för personer med demenssjukdom. Ett exempel på detta är artificiella husdjur som främjar sociala relationer och kan ge kognitivt stöd via påminnelser. Körning är det dominerande transportsättet för äldre och att köra bil och med nedsatt funktionsförmåga eller förlängd reaktionstid kan personer med demenssjukdom så småningom bli en fara för sig själva och andra på vägen. Förarlösa bilar är en framtida körhjälp som kan hjälpa personer med

demenssjukdom att fortsätta med sina vardagliga aktiviteter (a.a.). I denna studie kommer inte framtidens teknologi att undersökas men det är en viktig del av utveckling inom demenssjukvård då omvårdnaden måste utvecklas i takt med kommande generationers behov.

Personcentrerad vård

McCance & McCormack (2019) beskriver personcentrerad omvårdnad som ett internationellt och välkänt begrepp av en vårdform. Vårdformen föredras inom sjukvården och har fått en global utveckling av policys och strategier inom vårdområdet. Kunskapen om personcentrerad omvårdnad finns och fortsätter expandera men den viktigaste komponenten är implementeringen i praktiken. Personcentrering är ett förhållningssätt till praktiken som etableras när

terapeutiska relationer formas och utvecklas mellan alla vårdgivare, patienter och andra som är betydelsefulla. McCance & McCormack (2019) menar att grunden i personcentrerad omvårdnad är värden som respekt för personen, den enskildes rätt till självbestämmande, ömsesidig respekt och förståelse. Till grund för

personcentrerad vård finns begreppen person, miljö, sjuksköterska och hälsa. Personcentrering blir möjlig i miljöer som främjar ett kontinuerligt

utvecklingsarbete (a.a.).

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom (2017) förstärker McCance & McCormacks teori om ramverket för den

personcentrerade vården och att omsorgen underlättas av ett multiprofessionellt och ett teambaserat arbetssätt. En anpassning på ett särskilt boende som innebär småskalighet och en inkluderande miljö ger en god förutsättning för demenssjuka med vård- och omsorgsbehov. En inkluderande boendemiljö underlättar inte bara för personens funktioner utan främjar också möjligheten till delaktighet och känslan av att vara välkommen i dagliga aktiviteter. I en inkluderande

också att det ska finnas kontinuitet i tillvaron för personen som är sjuk och att det övergripande tempot ska vara lugnt och omvårdnadsarbetet ska ha sin

utgångspunkt i individens personliga tempo (a.a.).

Ramverket för personcentrerad omvårdnad som McCance & McCormack beskriver i Sjuksköterskans kärnkompetenser (Leksell & Lepp 2019) består av fyra komponenter som utgör förutsättningen för personcentrerad omvårdnad. De fyra komponenterna är nödvändiga förutsättningar, vårdmiljö, vårdprocesser och

resultat. Nödvändiga förutsättningar presenteras som professionellt kompetent

personal, utvecklade mellanmänskliga och sociala färdigheter, lojalitet med arbetet, tydlighet gällande egna värderingar och en god självkännedom. Vårdmiljön ska bestå av lämplig andel av olika kompetenser, system som underlättar beslutsfattande, välfungerande personalrelationer, stöttande

organisatoriska system, balans vid maktfördelning och potential för innovationer och risktagande. Komponenten vårdprocesser består av ett arbete utifrån

patienternas egna övertygelser och värderingar, engagemang, delat beslutfattande och partnerskap, ha en medkännande närvaro och sörja för patienternas fysiska behov. Resultatet består av tillfredsställelse med vården, delaktighet i vården, känsla av välbefinnande och skapande av en terapeutisk miljö

(a.a.).

PROBLEMFORMULERING

Personens rättighet till god omvårdnad i relation till demenssjukdomens

komplexitet ställs sjuksköterskan inför stora utmaningar. Sjuksköterskorna som arbetar inom demenssjukvård kan ses som en nyckelperson i vård och omsorg och personen med demenssjukdom ses som huvudperson i vården. Tidigare forskning har visat att personcentrerad vård är ett vedertaget arbetssätt världen över när det gäller demenssjuka personer. Ytterligare förståelse behövs för att implementera den personcentrerade kunskap som finns i personcentrerad praktik. Författarna anser att kunskapen om personcentrerad omvårdnad och personcentrerad praktik inte går hand i hand. Detta baseras från erfarenheter av verksamhetsförlagd utbildning inom geriatrik med inriktning på demenssjukvård där vi inte såg någon specifik miljöanpassning för de med svår demens. Det är därför av intresse att ta reda på omvårdnadspersonalens erfarenheter gällande miljöanpassning.

Förhoppningen med arbetet är att den personcentrerade praktiken ska implementeras mer inom demenssjukvården.

SYFTE

Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva omvårdnadspersonalens erfarenhet av miljöanpassning för personer med demenssjukdom på särskilt boende.

METOD

Denna litteraturstudie med kvalitativ ansats har metodologisk utgångspunkt från SBUs metodhandbok (2020). Kvalitativ forskning är mer knutet till ett

sammanhang och metoden som används för att fånga det studerande fenomenet är intervjuer, berättelser och observationer (Friberg, 2017) Då studien handlar om omvårdnadspersonalens erfarenheter blir valet av kvalitativ ansats passande för syftet. Studien har utgått från en frågeställning och därefter söktes relevanta vetenskapliga empiriska studier kopplade till demenssjukdom och vårdmiljö. Inklusionskriterier och Exklusionskriterier

I vardera databas har sökningar gjorts med inklusionskriterierna Peer Reviewed för att sökningen ska ge granskade vetenskapliga artiklar. Omvårdnadspersonal, vilket inkluderar alla som arbetar nära i vården med demenssjuka. Studier på engelska och svenska samt studier mellan årtalen 2001-2021 för att finna artiklar med mer nutida erfarenheter. Inga exklusionskriterier användes.

Sökning enligt POR-modellen

Sökorden identifierades med hjälp av POR-modellen (Willman, 2016) POR står för population, område och resultat. Dessa resulterade i nurses, dementia,

environment. Varje definition utgjordes av ett sökblock, för att finna artiklar

under kategorin population valdes sökorden nurses, nursing, nurse, care workers. Området beskriver huvudämnet, dementia, alzheimer's, health facility

environment, environmental, environmental health. Under kategorin resultat valdes sökorden qualitative study, focus groups, views, perceptions, attitudes, experience då studien efterfrågar erfarenheter. Se tabell 1.

Tabell 1. POR- modellen för sökning av artiklar utifrån syftet.

Population Område Resultat

Omvårdnadspersonal Särskilt boende för personer med demenssjukdom

Erfarenhet av miljöanpassning

Litteratursökning

Sökningen av kvalitativa artiklar har skett genom databaserna Cinahl, PubMed och PsycInfo för att få en bredd på sökningen. Sökningen efter artiklar gjordes med likvärdiga söktermer och inklusionskriterier. För att komma fram till så relevant utfall som möjligt och minimera risken med ett alltför stort utfall av icke relevanta artiklar har ämnesorden sökts i PubMeds “MeSH-termer” samt Cinahls “Subject Headings” och kompletterats med sökningar med fritextord för att inte missa de artiklar som ännu inte tilldelats ämnesord. Alla enskilda sökblock söktes med boolesk söklogik där OR användes. Genom att sedan använda den booleska termen AND har en sammanslagen blocksökning utförts. (Se bilaga 1).

Referenser som funnits i artiklar har sökts fram genom sekundärsökning (Friberg, 2017) för att deras innehåll var relevant och passade med syftet till detta arbete.

Urvalsprocess och kvalitetsgranskning

Båda författarna granskade utfallet av artiklar från sökresultatet via titel och sedan abstrakt, de artiklar vars titel och abstrakt inte var relevanta togs bort. Efter

sållningen lästes relevanta artiklar igenom i fulltext av båda författarna så att samma uppfattning delades. Artiklarnas kvalitet granskades sedan utifrån frågeställningar, relevans, etiskt resonemang, grundligt redovisade metodavsnitt och beskrivning av kontext enligt SBU:s kriterier för bedömning av vetenskaplig kvalitet (2017).

SBU:s granskningsmall (2017) för kvalitetsgranskning av studier med kvalitativ forskningsmetodik har använts och där bedöms studiernas kvalitet genom svar på frågorna i mallen. Mallen är uppdelad i fem delar som behandlar syfte, urval, datainsamling, analys och resultat. Artiklarnas studiekvalité kan bedömas vara låg, medelhög eller hög med hjälp av kvalitets granskningsmallen, “Kriterier för bedömning av vetenskaplig kvalitet” (SBU 2014). En redovisning av dessa studier och dess kvalitet återfinns i en artikelmatris och är sorterade utifrån kategorierna referens, syfte, urval och metod, resultat och vetenskaplig kvalitet (SBU, 2017). (Se bilaga 2). Fyra av artiklarna innehöll både kvalitativ och kvantitativ data och endast den kvalitativa delen i dessa artiklar har använts till resultatet.

Analys av data

Enligt Friberg (2017) analyseras artiklarna i fem steg, först lästes artiklarna igenom flera gånger för att få en bild av sammanhanget i skriften, sedan identifierades nyckelfynd, likheter och skillnader i artiklarna för att skapa en översikt över materialet, sedan relaterade teman till varandra och till sist gjordes en sammanställning av analysresultaten som resulterade i ett huvudtema,

Personcentrerad vård. Huvudtemat fick fyra teman med vardera två underteman.

Det första temat; Person med undertema rummet för personen och personen i

rummet. Andra temat; Omvårdnadspersonal med undertema

omvårdnadspersonalen i rummet och omvårdnadspersonalens verktyg. Tredje

temat; Miljö med undertema det fysiska rummet och det upplevda rummet. Fjärde temat; Hälsa med undertema kroppsligt välmående och själsligt välmående.

RESULTAT

Resultatet av litteraturstudien baseras på 14 kvalitativa vetenskapliga artiklar som svarar till syftet. Deltagarna är omvårdnadspersonal från Sverige (n=9), England (n=79), Nederländerna (n=700), Nya Zeeland (n=11) och Canada (n=30)

Sammanlagt ingår 829 deltagare i de 14 studierna (n=385 kvinnor, n=38 män, n=406 kön ej specificerat).

Personcentrerad vård

I analysen av artiklarna framkom ett tydligt huvudtema, personen i centrum, vilket kan ses färga alla beskrivna erfarenheter av omvårdnadspersonalen artiklarna självklara. Oavsett vilken miljöanpassning artiklarna handlade om så framkom det tydligt att erfarenheterna från omvårdnadspersonalen resulterade i att utföra omvårdnad med personen i centrum. Huvudtemat utgörs av de

underliggande kategorierna person, omvårdnadspersonal, miljö och hälsa med tillhörande subkategorier.

Med fokus på person

Under rubriken med fokus på person redovisas resultatet av analysen som handlar om personen med demenssjukdom. Omvårdnadspersonalens erfarenhet av

miljöanpassning på särskilt boende bestod till stor del av att göra tillvaron för den boende så tillfredsställande som möjligt. Fokus för personalen låg på personen. Rummet för personen. En anpassad miljö på ett särskilt boende för demenssjuka upplevs vara sammanhörande för den personcentrerade vården enligt Lee m.fl. (2021) som i studien undersöker omvårdnadspersonalens perspektiv på hur sitt arbete med hjälp av en anpassad miljö kan underlätta för den som är demenssjuk och som bor på ett särskilt boende. Omvårdnadspersonalen beskriver den fysiska miljön som en familjär plats där de boende och personalen är individer som skapar en tillvaro med relationer och tid att verkligen se varandra. När den fysiska miljön ger en förutsättning för att relationer kan byggas upp så medför det en känsla av samhörighet mellan personal och boenden (a.a.). Enligt Lee m.fl. (2016) där betydelsen av miljöanpassning för att förbättra hälsan hos de boende och förbättring för personalens arbete undersöktes så behövde de boende personliga tillhörigheter för att känna sig hemma i sitt hem. Om personer med

demenssjukdom har sina personliga saker omkring sig och att de är organiserade på sitt personliga vis visar det sig i bättre mående. I en hemlik miljö för personer med demenssjukdom återskapades minnen och personen kunde på så sätt bevara sin autonomi och sin person (a.a.). Hope m.fl. (2004) beskriver hur en

strukturerad och planerad sinnesstimulerande miljö kan vara formad med till exempel ljus-, ljud-, bild-, känsel-, doft- och smakupplevelser för att stärka upplevelsen för personen som är sjuk. I studien där Verbeek m.fl. (2012) undersöker hur en anpassad miljö för demenssjuka personer upplevs av

omvårdnadspersonalen beskriver personalen att en miljö som är familjär, lugnande och behaglig att vistas i leder till ökat välbefinnande och en känsla av att känna sig hemma (a.a.).

Personen i rummet. Omgivningen på ett särskilt boende för demenssjuka spelar stor roll för relationerna mellan både personalen och personalens relation till de boende.Med förändringarna i omvårdnadsmiljön upplevde omvårdnadspersonalen att de fick en djupare förståelse för den som är demenssjuk och relationen

förstärktes. Att uppleva saker tillsammans skapar ett band mellan personal och den boende som inte är strikt kopplat till personal/vårdtagare utan relationen blir mer vänskaplig och personlig. Omvårdnadspersonalen beskriver ett skifte av sin syn på syftet med sitt arbete. Från att ha en utgångspunkt i praktiska uppgifter som måste hinnas med under dagen har personalen efter fördjupade relationer och upplevelser med de boende ett synsätt där personen bakom sjukdomen,

gemenskap och relation står i fokus (a.a.). Omvårdnadspersonalen kände att de blev påminda av att de vårdar en person i deras egna hem på det särskilda boendet när de kom in i en personligt inredd lägenhet (Lee m.fl. 2016).

En viktig del i att förstå den andra personen är en bakgrund till personen och personens livshistoria Murphy m.fl. (2017) visar med sin studie om

kännedom om relationerna som den som är demenssjuk har med sin familj, tidigare yrken, vilka språk som personen talat eller om personen bott utomlands kan hjälpa personalen att förstå och identifiera de behov personen har. Ett

exempel på vikten av en livshistoria togs upp i studien. En kvinna hällde alltid sitt glas med vatten över maten på tallriken vid måltiderna, och

omvårdnadspersonalen kunde inte förstå varför. När de anhöriga berättade att kvinnan hade arbetet som florist kunde de gemensamt förstå att hon ville vattna blommorna som var på tallriken och inte såg maten. När de sedan bytte till en helt vit tallrik såg hon maten och beteendet upphörde. Verbeek m.fl. (2012) beskriver också att omvårdnadspersonalens arbetssätt med personcentrerad vård i fokus och en miljö som är anpassad för demenssjuka kan göra stor skillnad för de boende. Personalen ser att de boende på ett naturligt sätt rör sig mer fritt på avdelningen och att de tar initiativ till att interagera med både andra boende och med

personalen. Detta leder till ökad autonomi och ger mer utrymme till

självbestämmande och kontroll över sina dagliga val och personlig delaktighet (a.a.).

Vikten av omvårdnadspersonal

Den delen av analysen som resulterade i kategorin omvårdnadspersonal lyfte personalen vinsten av miljöanpassning utifrån sin egen situation på sin arbetsplats. Omvårdnadspersonalen i rummet. Omvårdnadspersonalen som arbetar på särskilda boenden som är miljöanpassade för demenssjuka beskriver att de ser på sitt arbete på ett nytt sätt (Hope, m.fl. 2004). När omvårdnadspersonalen får arbeta på detta sätt känner de att deras arbete är meningsfullt på ett annat sätt än tidigare, i den här miljön är fokus på det som upplevs som en viktig uppgift.

Omvårdnadspersonalens känsla av att göra något meningsfullt för de boende ökade synen på sitt eget arbetes betydelse (a.a.). Ett arbete i en miljöanpassad mindre miljö med färre vårdtagare menar Verbeek m.fl. (2012) inte bara

underlättar personalens tålamod med vårdtagarna och känsla av empati utan också främjar ett arbetssätt med personcentrering. Tre kategorier blev tydliga i resultatet av studien, omvårdnadspersonalen kände sig mer involverad personligen i de boende, omvårdnadspersonalen kände att de själva kunde prioritera sitt arbete och spendera mer tid tillsammans med de boende och sista kategorin visade att

omvårdnadspersonalen kände självständighet och ansvar i att de själva kunde strukturera upp dagen och planera sitt arbete. De positiva aspekterna med den typen av särskilda boenden är att omvårdnadspersonalen känner sig mer

involverade med både varandra inom personalen och de boende, de har en bättre möjlighet att spendera tid med de boende och omvårdnadspersonalen känner en större självtillit och autonomi i sitt arbete (a.a.). I studien av Hope m.fl. (2004) framkom det att personalens upplevelser tillsammans med de boende i en miljöanpassad omgivning handlade om en förändring i vårdarbetet, de kunde se sin terapeutiska potential ur ett mer positivt synsätt på deras relation till de boende. Genom att ha en bra överblick över avdelningen kunde personalen på ett bättre sätt prioritera sitt arbete, de kände sig tryggare med att involvera de boende i de dagliga sysslorna och de upplevde att de kan arbeta mer personcentrerat och med mer fokus på de boende (a.a.). Lee m.fl. (2016) skriver att utformningen av en större avdelning, i denna studie en avdelning med 30 boende, inte var

tillfredsställande för personalen. Personalen uppgav att dusch och toalett inte fanns på samma ställe vilket hade underlättat deras arbete betydligt. Det fanns

även svårigheter att ha uppsikt över de boende på den större avdelningen, och det tog tid att ta sig om någon hade fallit jämfört med ett mindre boende där

personalen och boende kan göra sig hörda och få hjälp nästan omgående (a.a.). Omvårdnadspersonalens verktyg. I studien av Van Weert m.fl. (2004) beskrev omvårdnadspersonalen att införandet av snoezelen, som står beskrivet i

bakgrunden som ett koncept gällande sinnesintryck, gjorde att personalens attityd förändrades mot de boende. Personalen fick en insikt i att alla de boende var unika och hade sina individuella behov. Personal uppgav att de strävade efter vad de boende tyckte om och med tiden lärde de sig att förstå vad som var viktigt för just den individen. Införandet av snoezelen visade att det blev lättare att nå den boende och i gengäld så gav den boende mer gensvar, de boende som var svåra att nå kunde man numera få kontakt med. Omvårdnadspersonalen beskrev att agitation, rastlöshet och aggressiva beteenden avtog och de boende blev mer dämpade och tillfreds med tillvaron. Vid införandet av snoezelen köpte boendet in flera

mjukisdjur som flertalet av de boende uppskattade och kunde gå runt på boendet med, personalen blev förvånad över att det var fler som använde mjukisdjuren än vad de trodde skulle göra (a.a.). Även i Lykkeslet m.fl. (2014) studie om hur sinnesstimulerande miljö genom exempelvis beröring, sång och musik skapade ömsesidiga relationer mellan boende och personal. Personalen beskrev att för att lyckas med sensorisk stimulering var en personlig och individuell relation viktigt för att upplevelsen skulle lyckas. Omvårdnadspersonalen upplevde en successiv förändring i sitt arbete där de gradvis genom kontinuerlig reflektion och förvärv av kunskap i teori och praktik förändrade synen på den demenssjuke. Personalen menade också att sensorisk stimulering var ett arbetsverktyg som kunde användas i olika situationer, det kunde vara ett alternativ istället för att ge medicin (a.a.) Med Snoezelen implementerat skiftade arbetssättet från uppdrags-orienterat till boende-orienterat och mot ett mer personcentrerat arbete. Personalen beskrev att deras sätt att lösa beteendeproblem först togs upp för diskussion i multidisciplinärt team för att finna bättre lösningar än att ge den boende läkemedel. (Van Weert m.fl. 2004).

Miljö

Det finns en upplevd relation mellan en fysisk miljö med hög kvalitet och en hög kvalitet i arbetet som omvårdnadspersonalen utför (Lee m.fl., 2021). En öppen planlösning på en mindre avdelning (max 8 - 9 boenden) kan ge personalen utrymme att arbeta tryggare för att de har en bra överblick över vad som händer på avdelningen. Tryggheten hos personalen gör att de boende kan röra sig mer fritt, de kan se personalen oftare och det ökar tryggheten även hos dem (a.a.). Personalen ansåg att det var av vikt att de boende hade en hemlik och lugnande miljö. Det gynnade inte bara de boendes välmående utan personalen fick en mer tillfredsställande arbetsmiljö (Lee, 2016b). Miljön i gemensamhetsutrymmen som vardagsrum, TV-rum och matrum behövde också vara inredda så familjärt som möjlig för att skapa en trivsam boendemiljö och en trivsam arbetsmiljö för personalen (Verbeek m. fl. 2012).

Det fysiska rummet. Det fysiska rummet kan vara en miljö både utomhus och inomhus. För att personer med demenssjukdom ska uppleva sitt rum som hemma uppmuntras de boende att ta med personliga tillhörigheter och även möbler för att deras hem på vårdboendet skulle bli mer personlig inrett och ge en mer trivsam

familjär miljö (Lee m.fl. 2021). Det fanns några farhågor om att för mycket inredning skulle kunna hindra i omvårdnadspersonalens arbete genom möblernas utformning vilket skulle kunna leda till fall eller annan skada för de boende eller personalen. Färgsättningen i rummen spelade också en betydelse enligt

personalen, den skulle vara rätt sammansatt och i positiva färger (a.a.). Lee m fl. (2016b) visade också att olika färger på väggarna på boendet, tavlor och

väggmålningar hade en lugnande och samtidig en positivt stimulerande effekt på de boende. Lee m.fl. (2021) visar att personalen ansåg att byggnadens arkitektur hade en betydande roll och att utformningen av vårdboendet gjorde att de kunde ha bättre uppsikt av de boende. Planlösningen och att det inte fanns några stängda dörrar mellan enheterna gjorde också att de boende kunde gå fritt mellan

avdelningarna. Omvårdnadspersonalen på det mindre boendet värderade tiden de fick tillsammans med de boende genom att de gemensamt kunde sitta i små soffgrupper på olika ställen på boendet, i köket, i vardagsrummet eller i

trädgården och samtala tillsammans (Lee m. fl. 2021). Att gemensamt sitta och titta ut genom ett fönster trodde personalen att de boende tyckte om, de kunde se vad som hände utanför.

Buist m.fl. (2018) vars studie undersökte hur implementering av vardagliga aktiviteter och sysslor tillsammans personal och boende som finns på Green Care Farms (GCF) som är en familjär gårdsmiljö med närvaro av djur och

hushållssysslor kombinerades med planerade aktiviteter. Omvårdnadspersonal på GCF ansåg att personalen på traditionella boenden som hade idéer och innovativt tankesätt borde få implementera sina idéer för att uppnå en mer stimulerande miljö för de boende. Å andra sidan uppgav personalen på det mer traditionella vårdboendet att de redan miljöanpassade för de demenssjuka. Flera av de tänkta aktiviteterna i omvårdnadsmiljön var också redan applicerade som på GCF. Sammanfattningsvis från intervjuerna tyckte personalen att enheterna skulle kunna omorganiseras för att skapa en ännu mer aktiv miljö för de boende genom att få ännu mer tillgång till utomhusmiljö, mer blommor och eventuellt tillgång till djur. En farhåga som omvårdnadspersonalen upplevde var att miljöanpassning ligger mycket på cheferna och personalen att genomföra och alla var inte villiga att engagera sig i att förändra (a.a.).

Hassink m.fl. (2019) vars studie undersöker egenskaper och utmaningar för boenden som är miljöanpassade likt GCF men de ligger i storstäder beskriver omvårdnadspersonalen att de boende tog initiativ till att gå ut i trädgården när de ville. Det var en frihet som personalen tyckte att de boende skulle ha. Resultatet blev att personalen inte kunde ha uppsikt på de boende hela tiden, men de upplevde också att det var charmen med det hela. Omvårdnadspersonalen förklarade att svårigheter på vissa vårdboenden är att de inte är utformade så att det finns möjlighet till fri tillgång att gå ut. Det kunde också handla om

vårdboende geografiska placering, exempelvis att det var placerat i närheten av en motorväg eller om vårdboendet hade två våningar vilket då gjorde det svårt för boende att ta sig ut. Omvårdnadspersonal upplevde att vissa aktiviteter medförde ett risktagande, som till exempel matlagning, arbete med maskiner och aktiviteter med djur, detta var genomgående för alla vårdenheter. Hassink m.fl. (2019) visar också att en mer flexibel organisation/vårdenhet som är öppen för omorganisation i boendemiljön och en engagerad personal kan ge bättre livskvalitet till personer med demenssjukdom.

Det upplevda rummet. Omvårdnadspersonalens upplevelse var att de boende var lugnare och hade ett bättre humör när de omgavs av personliga tillhörigheter och när omgivningen var mer personligt utformad (Lee m.fl. 2016). Den personliga miljön ledde också till att personalen upplevde att deras samarbete och

kommunikation mellan både de boende och personalen effektiviserades, vilket påverkade deras samarbete positivt (a.a.) I Hsu m.fl. (2015) vars studie

undersöker hur musik kan förbättra personers med demenssjukdom

neuropsykiatriska symtom framkom det att till exempel musikterapi kunde få de boende att bli mindre agiterade och förbättra sin livskvalitet. Vårdpersonal beskrev att de boendes humör, ångest och oro förbättrades. Minnen kom fram under musikterapin och kommunikationen mellan de boende och vårdpersonalen blev bättre. Genom minnesbilder fick personalen mer information och insikt i den boendes historia innan sjukdomen (a.a.)

Enligt Lee m.fl. (2021) kunde musik vara en meningsfull aktivitet genom mental stimulans när de boende fick lyssna på igenkännande musik. a.a.)

Omvårdnadspersonalens upplevelse av musikterapi ledde till att de själva ville lära sig sånger, instrument eller sångteknik för att kunna integrera med de boende och för att förstå de kognitiva och psykologiska behov som fanns (Hsu m.fl. 2015). En oro som fanns hos personalen gällande musik var att om fel musik spelades, vilket kan låta som oväsen för vissa. Personalen upplevde att det var viktigt att ha kännedom om den boendes preferenser gällande musiksmak, då musik kan leda till negativa humörskiftningar (Lee m.fl. 2021).

Till musik hör även dans enligt Guzmán m.fl. (2016) i studien om dansens betydelse för personer med demenssjukdom. Med dansterapi för personer med demenssjukdom i ett stadium av lätt till medelsvår demens uppfattade

omvårdnadspersonalen att dansen gav effekter såsom ökad aptit, förbättrat humör, mindre irritation, ökad självkänsla och en mer öppenhet mot andra (a.a.).

Hälsa

Omvårdnadspersonalen upplever att med en anpassad miljö både inomhus och utomhus uppmuntras de boende att delta i fysisk aktivitet (Buist m.fl. 2018). Genom att bjuda in med en anpassad miljö kan personer med demenssjukdom aktivt deltaga i de dagliga sysslorna vilket personalen uppger leder till bättre hälsa både fysiskt och kognitivt (a.a.).

Kroppsligt välmående. Omvårdnadspersonalens erfarenhet av fysisk aktivitet är att aktiviteten behöver inte alltid vara planerad utan det istället kan handla om att implementera ett tankesätt där de boende är delaktiga i de dagliga göromålen (Buist m.fl. 2018). Fler boende ville delta om aktiviteten hade ett syfte. Ett

exempel som personalen tog upp var att frågade de om någon ville ta en promenad blev svaret oftast nej, men om personalen frågade om någon kunde hjälpa till med något i trädgården blev det oftast ett ja på den frågan. Personalens erfarenheter var också att de boende som är delaktiga i de vardagliga sysslorna vaknade på

morgonen och ville uträtta något under dagen, de tog mer initiativ och blev mer aktiva (a.a.).

I studien av Murphy m.fl. (2017) erfar omvårdnadspersonalen att en del personer har svårt att äta med kniv och gaffel, där det är lättare att till exempel äta med en sked. Kontrastfärger ger personalen som ett exempel på en förbättring, är maten

ljus serveras den på en mörk tallrik för att personen lättare ska se och förstå vad som är mat. En annan del av måltidsmiljön var relationen till de andra som sitter vid bordet, personerna interagerar med varandra och tittar på hur de andra gör (a.a.). Nell m.fl. (2016) undersökte personalens perspektiv på vilka faktorer som spelade roll för förbättring av nutrition för personer med demenssjukdom. Studien visar att omvårdnadspersonalen tyckte att sin medverkan under måltiderna hade en positiv effekt för de boende. Personalen kunde genom att äta tillsammans med boende uppmuntra till att äta genom att de boende ”härmade” deras sätt att äta, och personalen kunde muntligen påminna de boende att äta och dricka om de glömde bort det. Omvårdnadspersonalen tyckte med att genom att medverka under hela måltiden kunde de på ett naturligt sätt hjälpa de som behövde hjälp med att äta (a.a.). Omvårdnadspersonalens erfarenheter av nutrition för

demenssjuka personer kan enligt Murphy m.fl. (2017) delas in i olika kategorier. Först handlar det om det individuella behovet av näring och hur det anpassas efter individ, sedan handlar det om tillgången till varierad kost som till exempel

konsistensanpassning till de personer som behöver det. Det handlar också om hjälpmedel som underlättar. (a.a.).

Själsligt välmående. Omvårdnadspersonalen upplever att bättre fysiska förutsättningar i omvårdnadsmiljön påverkar de demenssjukas hälsa och välbefinnande positivt (Boer m.fl., 2015). En familjär miljö med färre antal boenden upplevde personalen att det gav en ökad livskvalitet hos en person med demenssjukdom, samt att personalen upplever att de har möjlighet att ge en bättre vård generellt (a.a.).

Luyten m.fl. (2018) undersöker i studien om det finns ett upplevt samband mellan en sensoriskt stimulerande miljö och en bättre hälsa. Ett exempel på detta är en teknologisk skärm som visar filmer och bilder på tex olika utomhusmiljöer, människor som vinkar eller ett barn som hoppar hopprep. Skärmen kan också samtidigt spela upp ljud eller musik för att väcka nyfikenhet och intresse. Omvårdnadspersonalen beskrev att många av de demenssjuka på avdelningen började interagera med skärmen, både genom rörelser och tal.

Omvårdnadspersonalen märkte att de boende började ta mer kontakt med personalen, de berättade vad de såg och började kommunicera mer. Bilderna, ljuden och musiken från skärmen gjorde så att några av de boende började vinka tillbaka, nynna eller sjunga med (a.a.). Personalen i Lykkeslet m.fl. (2014) beskrev en förändring i sitt arbete efter att de implicerat ett sinnesstimulerande arbetssätt, ett negativt beteende hos en boende såg de som en utmaning i stället för att se en svår patient (a.a.) Omvårdnadspersonalen i studien av Lee m.fl. (2021) upplever en koppling mellan sensoriskt stimulerande miljö och hälsa. En miljö som erbjuder autonomi, säkerhet och trygghet gör att de boende känner sig i ett sammanhang och tar social kontakt. Studien visar också att en miljö utan

sensorisk stimulans gör att de boende kan känna sig understimulerade och börjar leta efter en utgång för att ta sig hem. En överstimulerad miljö med höga ljud eller många olika ljud hade en negativ effekt på beteenden som agitation, oro och vandringsbeteenden (a.a.). I Hope m.fl. (2004) förklarade en av personalen om positiva effekter som skedde med en boende som kunde bli agiterade när man var hos henne och/eller gråta efter sin mamma och pappa. När den boende var i det multisensoriskt anpassade rummet slutade hon med de beteendena och hon kunde samtala lugnt med personalen (a.a.).

I studien av Lee m.fl. (2021) sammanfattar personalen att en demenssjuk persons livskvalitet handlar om hälsa och välbefinnande och om en balans av stimuli och en känsla av ett socialt sammanhang i den miljö man befinner sig. Buist m.fl. (2018) visade att man delvis hade implementerat Green Care Farms (GCF) aktiva arbetssätt fast med variationer på de olika vårdboendena. Personal intervjuades från mindre- och större vårdboenden och hur de var delaktiga skiljde sig åt. Professionella aktörer inom GCF menade att man som personal måste lära känna sina boenden för att veta deras intressen och kapacitet och att det fortfarande finns mycket kapacitet hos demenssjuka och att man bör aktivera eller engagera de boende i dagliga aktiviteter. GCF menar att uppgifterna som görs i det dagliga livet som att städa och förbereda mat gav den demenssjuke en känsla av deltagande och ansvarskänsla. Personalen ansåg att dagliga aktiviteter är

meningsfulla, det aktiverade de demenssjuka kognitivt och som i slutändan gav en positiv effekt på deras hälsa. Skillnaderna mellan på GCF och vårdenheterna var att på GCF uträttade man aktiviteter genom exempelvis lantbruk och djurhållning och möjligheten att gå utomhus när man ville. Att ha djur i närheten aktiverade de demenssjuka till att vilja ta hand om och engagerade sig i djuren, vilket skapade motivation och fick de boende till att vara mer sociala och samspela med andra (a.a.)

DISKUSSION

I kommande stycke kommer metod och resultat diskuteras. Metoddiskussion

I denna litteraturstudie valdes kvalitativ studiedesign med induktiv ansats.

Fördelen med en litteraturstudie är att resultat från andra studier sammanställs och ger en bredare bild av forskningsläget inom ett specifikt område. Friberg (2017) beskriver att en nackdel med litteraturstudier kan vara svårigheten för forskaren att förhålla sig objektiv till sitt material och inte påverka resultatet utan även ta med de delar som motsäger det önskade resultatet (a.a.). Kvalitativ studiedesign besvarar frågor som rör levda upplevelser av ett fenomen och metoden söker förståelse om innebörden av någonting (Rosèn, 2017). Det svåra med fenomen är att det är individuella upplevelser och erfarenheter som värderas olika från person till person. En kvantitativ metod kan leda till ett mer specifikt resultat, men den metoden är inte kompatibel med syftet då erfarenheter är det som söks. Då kvantitativa studier görs via mätningar och jämförelser är det enligt författarna inte genomförbart att mäta en persons upplevelser eller erfarenheter i siffror.

Inklusionskriterie

I inklusionskriterierna valdes all omvårdnadspersonal att inkluderas eftersom den personal som utför omvårdnadsarbetet med personer med demenssjukdom på särskilt boende har olika professioner och deras erfarenheter är värdefulla och relevanta för syftet. Genom att välja deltagare med olika erfarenheter ökar möjligheten att belysa forskningsfrågan från olika aspekter (Graneheim & Lundman, 2004). Enligt Henricson (2017) styrks arbetets trovärdighet om sökningarna i arbetet utförts i flera olika databaser för att öka chansen att finna

relevanta. Peer reviewed valdes som inklusionskriterie för att sökningen enbart skulle ge träffar på vetenskapliga artiklar. Flertalet av artiklarna från PubMed fick tas bort efter lästa abstrakt på grund av att peer reviewed filterinställning inte fanns, flertalet av artiklarna var stängda för full text och kunde endast beställas eller köpas. Resultatet tros ej påverkats av detta då antalet artiklar ändå var stort. För att undvika de artiklar som är stängda i full text skulle sökning skett med inklusionskriteriet i Full text. Årtal användes som inklusionskriterie för att de valda artiklarna skulle baseras på nyare relevant forskning. I reflektion av arbetet inför sökningen har författarna förstått innebörden av vikten i att göra en grundlig genomgång av information/underlag i böcker om tillvägagångssättet för sökning. Exklusionskriterier gällande länder har inte använts och skillnaden i hur

demensvården ser ut i olika delar av världen kommer att skilja sig. Skillnader kan vara i kunskap, utbildning, och syn på demens som sjukdom hos

omvårdnadspersonalen. Beroende på var i världen omvårdnadspersonalen arbetar kan de ha olika erfarenheter av miljöanpassning för demenssjuka. Detta kan ge utslag i analysen av artiklarna.

Val av sökord

POR-modellen som användes för identifieringen av sökord gav tillräckligt stöd för att täcka in syftet och upplevelsen var att det var lättare att hitta artiklar som svarade på litteraturstudiens syfte.

Databassökningar

I denna studie har artiklar använts från tre olika databaser, PubMed, Cinahl och Psycinfo. Flertalet av artiklarna som söktes fram i de olika databaserna var samma, vilket ökar resultatets sensibilitet. Vid databassökningar blev betydelsen av sökningen tydlig för exempelvis sökordet environment som i sig inte gav träffar i form av anpassning, men tillsammans med sökordet dementia gav

sökningen miljöanpassning för demenssjukdom. Flera synonymer breddade varje sökblock för att få fram ett stort underlag med en ökad sensitivitet. För ökad specificitet har varje blocksökning kompletterats med fritextsökning för att hitta studier som inte kategoriserats (Henricson 2017). En fördel med fritextord är att de allra senaste publicerade artiklarna som ännu inte blivit indexerade fångas upp av sökningen (SBUs 2020). Facktermer skiljer sig åt mellan länder och engelskan har flera ord för personer som arbetar inom vården. Risk för feltolkningar eller översättningsfel bör beaktas eftersom engelska inte är författarnas modersmål.

Urvalsprocess och kvalitetsgranskning

Friberg (2017) diskuterade innebörden och problematiken med den mängd kvalitativa artiklar som numera finns och att det kan bli problematiskt att urskilja det väsentliga och specifika. Litteratursökning utfördes med valda sökord och synonymer, utfallet blev 1273 artiklar, författarna anser att sökningen varit noggrann och utfallet av de kvalitetsgranskade artiklarna som valdes ut låg runt 10%. Vilket styrker Fribergs diskussion om problematiken med att urskilja det väsentliga och specifika artiklar som finns. Kvalitetsgranskningen utgick från SBUs granskningsmall (2014) för att granskningen skulle ske systematiskt utifrån syfte, urval, datainsamling, analys och resultat. Båda författarna läste artiklarna

oberoende av varandra, jämförde och granskade utifrån samma kvalitetsgranskningsmall.

I denna studie återfinns liknande upplevelser och erfarenheter från

omvårdnadspersonal av samma fenomen, vilket generellt kan appliceras på boenden för demenssjuka. Överförbarheten kan också vara möjlig till andra boenden med liknande kognitiva sjukdomstillstånd. Flertalet av studierna har utförts i Nederländerna utan att sökningen varit specifik mot något land. Baserat på underlaget i artiklarna kan Nederländerna ses som ett land som ligger i framkant när det gäller forskning på demenssjukvård. Vid överförbarhet mellan länder kan ingen begränsning ses i att utveckla demenssjukvården för att förbättra för personal och boende. Enligt Henricson (2017) beskrivs pålitlighet i ett

examensarbete utifrån redovisning av författarnas eventuella förförståelse och tidigare erfarenheter som kan ha påverkat datainsamling och dataanalys (a.a.). Författarna har varit medvetna om sin förförståelse men inte låtit det påverka arbetet. Förförståelsen har använts för reflektion över hur demenssjukvården utvecklats och att vetenskapen gjort framsteg.

Analys av data

Analysarbetet började med individuell analys av artiklarna, sedan gjordes en jämförelse och fortsatt analysarbete tillsammans. Till sist efter flertalet omarbetningar landade analysen i en samstämmig syn på kategorier och

underkategorier. Ett tydligt huvudtema växte fram, personcentrerad vård, som var essensen i varje artikel. Därefter identifierades fyra subteman person,

omvårdnadspersonal, miljö och hälsa. Det stod klart för författarna att

kategorierna som ligger till grund för sammanställningen av resultatdelen är en viktig del i arbetet för att få ett tydligt och rättfärdigt resultat.

Jämställdhet

7 av 14 artiklar redovisade deltagarnas kön. Av den totala summan av redovisade deltagare var 46% kvinnor, 5 % män och 49% ospecificerade. Av egna

erfarenheter var inte detta anmärkningsvärt då detta enligt författarna skildrar den könsfördelning som finns inom vårdyrket. Frågan kan ställas varför vissa studier inte har valt att nämna könsfördelning. En anledning kan vara att det inte är relevant för studien, eller att den faktiska könsfördelningen inom vårdyrken inte vill påtalas. I de studier som män har redovisats kan läsaren tolka detta som att det ska synas att män också arbetar inom demenssjukvård, vilket kan ses som positivt att de gör.

Resultatdiskussion

Resultatdiskussionen presenteras utifrån bärande begrepp i bakgrunden med stöd av litteratur inom ämnet.

Det övergripande temat som framkom i analysen av de inkluderade studierna var personcentrerad omvårdnad. Detta tema kan ses som latent då det inte uttryckligen stod att läsa i studierna. Personcentrerad vård kunde ändå ses framträda som en central del av vårdpersonalens erfarenhet. En personcentrerad vård handlar om att

vara i relation, vara i en social värld, vara med sig själv och vara på plats

(McCance & McCormack, 2019). Teorin bakom personcentrerad vård har sin grund i begreppet personcentrering. Personcentrering användes på ett friare sätt i strategier, riktlinjer och praktisk verksamhet utan djupare mening av begreppet. Personcentrering har länge förknippats med teorier inom omvårdnad som byggts på begreppen person, miljö, sjuksköterska och hälsa. Ramverket för

personcentrerad omvårdnad beskrivs som en mellannivå av teori eftersom den fyller gapet mellan teoretisk och praktisk omvårdnad. Kärnan i personcentrerad omvårdnad speglar en humanistisk omsorg med en moralisk aspekt. Praktiken har en terapeutisk avsikt som formas tillsammans med goda relationer mellan

omvårdnadspersonalen och patienten (a.a.). Resultatet av artiklarna landade i hörnstenarna av ramverket för personcentrerad vård.

Genom att personerna som bodde på boendet hade en igenkännande miljö

förstärktes personens autonomi, självständighet och ingav känslan av att känna sig trygg i sitt hem. Därför är det viktigt att personen som flyttar in på ett särskilt boende ska få möblera med sina egna möbler, kunna hänga upp sina egna tavlor och inreda efter sin egen smak. Antal boende på det särskilda boendet spelade också stor roll för den personcentrerade vården. Ett mindre antal om sex till åtta personer gav personalen mer tid till att inkludera de boende till ett socialt

engagemang som resulterade i en närmare relation dem emellan. Resultatet visar också att motsatsen till en miljöanpassad avdelning, som i resultatet beskrivs som icke-anpassad boende, inte ger samma förutsättningar till en personcentrerad vård. Att kunna orientera sig i omgivningen utan att behöva leta sig fram i långa

korridorer eller otydliga utrymmen kan skapa en känsla av autonomi. Därför är det viktigt att sociala utrymme som matplats, kök och toalett är lätta att upptäcka och förstå vad de olika rummen är till för (Wijk 2013). Resultatet visar att utformningen av de allmänna utrymmena till miljöanpassat boende med till exempel färgsättning, tavlor och möblering är en viktig del i att känna sig hemma. Även vikten av att både kunna röra sig fritt inomhus och ha tillgång till

utomhusmiljö var gemensamt i flera studier. Det framkom att en gårdsmiljö främjar hälsan genom att locka till spontana aktiviteter som underhåller de friska funktionerna hos personen med demenssjukdom. De fysiska anpassningarna av miljön leder inte bara till att personen känner sig bekant i sin omgivning, hittar till sin lägenhet eller kan äta självständigt, utan leder också till upplevd bättre

livskvalitet och psykisk hälsa. Något som framkommer tydligt i resultatet är att personer med demenssjukdom påverkas positivt av sin omgivning om den är individuellt miljöanpassad för personer med demenssjukdom.

Från patient till person

Personer med demenssjukdom behöver hjälp med att bevara sin identitet och stärka sin självkänsla (Skog 2013). Livsberättelsen kan vara en resurs i det.

Genom att känna till bakgrunden till personen via en livsberättelse eller personliga tillhörigheter bidrog det till att personalen såg en person bakom sjukdomen. Eftersom det är svårt att introducera nya vanor och funktioner är det viktigt att

personalen har kunskap för att bevara det som personen faktiskt kan och viktigt att veta vad personen inte vill delta i eller inte tycker om att göra. Enligt Nygård (2013) är procedurminnet bevarat längre fram i sjukdomen därför är det viktigt att personal känner sin boende för att veta vilka förmågor som personen kan utföra själv och vilka förmågor som personalen behöver stötta upp. I och med detta kunde personalen förutse händelse och förstå varför personen agerar som den gör. Detta bidrar till ett förebyggande arbete då personalen med sin kunskap kan förhindra negativa upplevelser som till exempel att distrahera den boende innan den upplever oro. Resultatet visar att vetskapen om en persons bakgrunden är viktigt för att hålla en hög kvalitet på omvårdnadsarbetet. McCormack & McCance (2019) menar att ett partnerskap skapar en mer jämlik relation boende och personal emellan. Detta kan förklara upplevelsen där omvårdnadspersonal säger att de ser en person istället för en patient. Med en närvarande personal utan tidspress skapas en positiv vårdmiljö där personal och boende kan samspela i ett jämlikt partnerskap. Resultatet visar att det leder till delaktighet, meningsfullhet och självständighet hos personen med demenssjukdom.

Med hjälp av miljöanpassning på särskilda boenden kunde de boendes inre person visa sig tydligare. Detta ledde till en stärkt relation mellan de boende men också mellan de boende och personalen. Ett exempel på en sådan miljöanpassning är Multi-sensory environment, MSE, där resultatet påvisade att verktyget väckte minnen och reaktioner hos den boende som ledde till en djupare relation personal och boende emellan. Genom en stärkt relation fick personen bakom

demenssjukdomen träda fram och bli sedd på ett nytt sätt. Ett annat exempel från resultatet på en miljöanpassning som ledde till autonomi för personer med demenssjukdom är Green Care Farms, där de boende fritt kunde röra sig i en utomhusmiljö och kunde på ett naturligt sätt vara delaktig i vardagliga sysslor. Uppfattningen att personen fick mer kontroll över sin vardag ledde till att den demenssjuka personen kände ett socialt sammanhang. I en litteraturstudie med kvalitativa studier beskriver Yin (2017) att en miljöanpassad omgivning för personer med demenssjukdom kan ses som en mänsklig rättighet. Med en miljöanpassad omgivning menar Yin (2017) en miljö som ser till både den demenssjukes behov och omvårdnadspersonalens behov. I studien presenteras tre kategorier av miljön runt patienten. Den första kategorin beskriver en miljö där service och standard i omvårdnaden av en demenssjuk person ska ha lika stor betydelse som för vilken patient som helst. Den andra kategorin handlar om personcentrerad omvårdnad och den tredje kategorin beskriver den fysiska miljön som en stor faktor för att underlätta det dagliga livet för personer med

demenssjukdom (a.a.).

Omvårdnadsteoretikern Katie Erikssons vars omvårdnadsteori om lidandet beskriver att lidandet är mänskligt och känslan av lidande kan vara svårt att beskriva med ord, därför ger det sig ofta i uttryck på annat sätt. Oro, ångest och smärta kan vara tillstånd vars uttryck kan observeras och betraktas som lidande. Dessa uttryck blir till symboler för omgivningen och det krävs för att komma åt lidandet. Eriksson menar att det djupaste av lidande är att inte bli sedd som människa. Dessa osedda människor finns runt om oss och inte minst inom sjukvården.

Omvårdnadspersonalens röst

Omvårdnadspersonalens erfarenheter av miljöanpassning i form av

personcentrerad praktik visade sig skilja i resultatet. Dels hade personalen olika syn på vad en miljöanpassning kan vara. En del av personalen tyckte att de hade utvecklats väl i arbetet med miljöanpassningar på sin arbetsplats, medan andra arbetsgrupper som inom till exempel Green Care Farms upplevde nivån på miljöanpassningar var nödvändiga på en högre nivå. En annan del som skilde sig åt var erfarenheten av lyhördhet och vilja från sina chefer, som enligt

omvårdnadspersonalen var själva nyckeln till praktisk implementering. Personalen som redan arbetar inom vård med ett tydligt koncept och tydlig inriktning av omvårdnadsarbetet upplevde att de hade stort utrymme för utveckling på sin arbetsplats, medan den personal som arbetar på de mer traditionella vårdboendena upplevde att de inte fick gehör för sina idéer. Detta ledde till att arbetsglädjen och sammanhållningen i personalgruppen inte hade samma positiva vinst som för personalen som aktivt arbetar med miljöanpassningar. Detta kan bero på skillnader mellan olika länders, kommuners och det egna särskilda boendets prioritering av vård av personer med demenssjukdom.

En annan av de positiva vinsterna för personalgruppen visade sig i resultatet vara ökad känsla av meningsfullhet i arbetet med personerna de vårdar. Detta leder i sin tur till ökad arbetsglädje och en ökad sammanhållning personalen emellan. En annan vinst för personalen som blev tydlig i resultatet var deras upplevelse av ett skifte i sitt synsätt på personen med demenssjukdom. Tidigare vårdade personalen en patient med sjukdomen som fokus, men med en personcentrerad vård och miljöanpassningar skiftades detta till att personalen vårdade en person som har en sjukdom med personen som fokus. Omvårdnadspersonalens erfarenhet av stress i relation till miljöanpassning var positiv i den bemärkelsen att känslan av stress minskade. Detta kan bero på att personalen kände en större självständighet i att själva kunna prioritera sitt arbete och att de kände en större trygghet i att de har sina medarbetare på nära håll om de behövde hjälp med något. Ett mindre boende med färre antal boenden gör också att personalen kan ha en bättre överblick på vad som sker på boendet. Resultatet av omvårdnadspersonalens erfarenheter av miljöanpassning kan ha sin förklaring i de komponenter som ramverket för

personcentrerad vård som McCormack & McCance (2019) beskriver som

förutsättning för en personcentrerad vård. Ramverket utvecklades med fokus på patienters och sjuksköterskors erfarenhet av omvårdnad av äldre människor. Ramverket består av fyra komponenter som tillsammans gör det möjligt att utföra personcentrerad omvårdnad. Komponenterna består av nödvändiga

förutsättningar, vårdmiljö, vårdprocesser och resultat som redovisas i bakgrunden av detta arbete. De fyra komponenterna stämmer väl överens med

omvårdnadspersonalens erfarenheter av miljöanpassning för personer med demenssjukdom på särskilda boenden. Kunskapen om personcentrerad vård fortsätter att expandera ur ett internationellt perspektiv. Med ökad kunskap av sjukdomen ökar förståelsen av de viktiga komponenterna för omvårdnaden. Något som måste beaktas är implementeringen av personcentrerad praktik i vården som enligt McCormack & McCance (2019) är en avgörande del av arbetet.