Hälsa och Samhälle
ATT ARBETA MED
INDIVIDER MED
DEMENSSJUKDOMAR
”VÅRDPERSONALENS UPPLEVELSER”
ELISABET SUND
Examensarbete i socialt arbete Malmö Högskola 15 hp 7 terminen Hälsa och Samhälle Socionomprogrammet 205 06 MALMÖ
ATT ARBETA MED DEMENSSJUKA
INDIVIDER.
”VÅRDPERSONALENS UPPLEVELSER”
ELISABET SUND
Sund, Elisabet. How to work with individuals with dementia. Health professionals experiences”
Examensarbete i socialt arbete 15 hp. Malmö Högskola: Hälsa och samhälle.
Enheten för socialt arbete. 2009
Demens är något som blir allt vanligare i vårt samhälle och detta leder till att kunskapen om sjukdomen måste öka. I min undersökning har jag lagt fokus på vårdpersonal som arbetar med personer som lider av demenssjukdom. Detta beror på att de är en grupp som besitter stor kunskap om hur människor med demenssjukdomar fungerar i vardagen.
De frågor jag kommer att utgå från är hur vårdpersonalen upplever det att arbeta med individer som lider av någon form av demenssjukdom samt vad
Vårdpersonalen anser viktigt att tänka på i mötet med den som är demenssjuk. För att få svar på dessa frågor, har jag gjort sex kvalitativa intervjuer med vårdpersonal som arbetar både direkt och indirekt med demenssjuka individer. Genom att studera tidigare forskning, har jag dragit slutsatsen att
vårdpersonalen upplever både glädje och tillfredsställelse i att hjälpa en utsatt grupp i samhället. Jag har också dragit slutsatsen att vårdpersonal anser sig göra ett viktigt arbete eftersom demenssjuka inte kan ta hand om sig själva i samma utsträckning som innan sjukdomen bröt ut.
Nyckelord: Bemötande, god livskvalitet, individer med demenssjukdom,
ABSTRACT
Dementia is something that is becoming increasingly common in our society, and this leads to that the understanding of the disease must be increased. In my study I have put a focus on health professionals who is working with individuals suffering from various forms of dementia. This is because they are a group who possess great knowledge of how individuals with these diseases are functioning in everyday life.
My fundamental issue is; how does the health professionals experience their work with individuals who suffer from some form of dementia. What do health professionals believe is important when meeting with the person with dementia. To get answers to these questions, I made six qualitative interviews with health professionals, who works both directly and indirectly with dementia individuals. By studying previous research, I've come to the conclusion that the health professionals experience both joy and satisfaction in helping a vulnerable group in society. I have also concluded that health professionals believe they do an important job, since the dementia can not care for themselves to the same extent as before they got the illness.
FÖRORD
Jag vill säga ett tack till alla som hjälpt mig att genomföra den här uppsatsen. Först och främst vill jag säga tack till er i Stockholm och Jönköping som gladeligen delade med er av era erfarenheter och kunskap om att arbeta med demenssjuka individer.
Ett särskilt tack till Finnur Magnusson, som har handlett och stöttat under arbetets gång.
Malmö juni 2009 Elisabet Sund
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
ABSTRACT 3 FÖRORD 4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 5 1.1 Inledning 6 1.2 Problemformulering 6 1.3 Syfte 6 1.4 Frågeställning 7 2.1 ETISKA ÖVERVÄGANDEN 7 3.1 METOD 7 4.1 URVAL 8 5.1 BAKGRUND 8 5.2 Anpassade vårdformer 9 5.2.1 Riktlinje 1 10 5.2.2 Riktlinje 2 10 5.2.3 Riktlinje 3 10 5.2.4 Riktlinje 4 11 5.2.5 Riktlinje 5 11 5.3 Att kommunicera 115.4 Att tänka på i arbetet med den som är demenssjuk 12
5.5 Anhöriga 13
5.6 Demenssjuka med invandrarbakgrund 13
6.1 TEORIER 13
7.1 RESULTAT 14
7.1.1 Bemötande av individer med demenssjukdom 15 7.1.2 Att arbeta med individer med demenssjukdom 16
7.1.3 Vårdpersonalens upplevelser 17
7.1.4 Arbetsgruppens betydelse 19
7.1.5 Att möta den demenssjuke där denne befinner sig 21
7.1.6 Anhörigas situation 23
8.1 ANALYS 24
9.1 DISKUSSION 27
REFERNSER 29
1.1 INLEDNING
Jag har valt att skriva om vårdpersonalens upplevelser i sitt arbete med individer som lider av någon form av demenssjukdom. Demenssjukdomar är något som blir allt vanligare i vårt samhälle och en anledning till det kan vara att vi blir allt äldre. Eftersom sjukdomen ökar, måste samhället få ökad kunskap. Detta kan ske genom att de som besitter erfarenhet och kunskap inom området får möjlighet att dela med sig av det. Det är främst vårdpersonal som kommer i daglig kontakt med de här individerna, som har stor och värdefull kunskap. Det är viktigt att lyfta fram det arbete som vårdpersonalen gör, eftersom de kommer lite i skymundan i den allmänna debatten om svensk sjukvård. Få förstår hur påfrestande det kan vara att dagligen arbeta med demenssjuka individer.
Vårdpersonal som arbetar med demenssjuka individer befinner sig i en situation där de ska öka demenssjukas livskvalitet så att de får dräglig vardag. Samtidigt ska vårdpersonalen vara ett stöd för anhöriga, som emellanåt kan må dåligt. Det är inte lätt att se sin egen mor eller far gå tillbaka i sin utveckling och bli som ett litet barn igen. Det kan lätt bli att de anhöriga projicerar sina känslor på
vårdpersonalen som därmed får en dubbelt utsatt roll.
I min b-uppsats tog jag upp bemötandet av demenssjuka individer, till exempel hur anhöriga och de som lider av en demenssjukdom upplever sin situation och hur samhället bemöter dem. Det är viktigt att vårdpersonalen utgår från att alltid ha en gott bemötande och respektera den demenssjuke och dennes integritet. Vårdpersonalens arbete baserar sig till stor del på gott bemötande vilket förhoppningsvis ger den demenssjuke en meningsfull vardag. För att omgivningen ska få kännedom om hur demenssjuka individer ska bemötas, måste man ta lärdom av dem som arbetar och besitter kunskap inom området. Det resulterar även i att vårdpersonalens kunskap om demenssjuka individer efterfrågas, eftersom de har stor kunskap om den här gruppen individer.
1.2 Problemformulering
I min uppsats har jag lagt tyngdpunkten på vårdpersonalen som kommer i daglig kontakt med dem som lider av någon form av demenssjukdom. Jag har valt att undersöka hur personalen upplever sin kontakt med en grupp individer som lider av en psykiskt påfrestande sjukdom. Vidare vill jag få en ökad kunskap och förståelse vad det är som gör att man som vårdpersonal brinner för sitt arbete. Jag har valt det här ämnet eftersom det är viktigt att vårdpersonalens arbete med demenssjuka lyfts fram i ljuset. De har en unik kunskap som inte många utifrån har. Det som kan upplevas som jobbigt är bland annat olika händelser som kan uppstå där man som vårdpersonal måste fatta snabba beslut, där det inte alltid finns ett givet svar vad som är rätt eller fel. Det kan vara att veta hur man som vårdpersonal ska veta hur man ska bete sig om och när den demenssjuke blir orolig.
1.3 Syfte
Mitt syfte med den här uppsatsen är att få en inblick i hur mötet mellan
vårdpersonal och den demenssjuke upplevs, utifrån vårdpersonalens perspektiv. Jag kommer att undersöka vad man som vårdpersonal upplever som givande och spännande i sitt arbete med den här gruppen. Jag kommer även att belysa det som kan upplevas jobbigt. Vidare kommer jag att undersöka vad det är som
gör att man som vårdpersonal brinner för sitt arbete, men också kan uppleva det som jobbigt emellanåt.
1.4 Frågeställning
Min grundläggande frågeställning är hur vårdpersonalen upplever det att arbeta med individer som lider av någon form av demenssjukdom.
Vad anser de som vårdpersonal är viktigt att tänka på i mötet med den som är demenssjuk.
2.1 ETISKA ÖVERVÄGANDEN
I min ansökan till etiska rådet förklarade jag syftet med min uppsats, att
undersöka hur vårdpersonalen beskriver sina upplevelser av sitt arbete och vilka svårigheter samt meningsfullhet som arbetet kan tänkas innebära. Ansökan behandlades och godkändes 2009-03-18 (diarienummer HS60-09/225:6). I uppsatsen ska jag intervjua vårdpersonal som arbetar direkt med demenssjuka individer samt två enhetschefer. I uppsatsen kommer jag att använda mig av bandspelare för att få med så mycket som möjligt av intervjuerna för att sedan ha utskrifterna som grund för mitt arbete och mina slutsatser.
Första steget är att ta kontakt med enhetscheferna, dels på en dagverksamhet i Stockholm och dels på ett vårdboende i Jönköping, för att göra intervjuer. Dels med dem, men även med vårdpersonal. Vidare har jag tänkt att genom en
skriftlig informationsbilaga beskriva vad min uppsats ska handla om och vad jag vill ställa för frågor. Samtycke inhämtas genom att informanterna får läsa
informationsbilagan samt sedan skriva under samtyckesblanketten om de vill ställa upp på att bli intervjuade. En riskfaktor kan vara att informanterna känner sig obekväma att bli intervjuade angående sitt arbete. En annan kan vara att de inte vill att det de säger ska vara en del av ett arbete samt att de kan känna sig obekväma att berätta om sina upplevelser och utlämna information om
arbetskamrater samt brukare. För att motverka det skriver jag inte deras namn, arbetsplats eller kön.
Min förhoppning är att min uppsats ska fungera som inspirationskälla för anställda inom demensvård; att deras arbete med demenssjuka individer tas på allvar och att just deras kunskap som inte många besitter kan vara av intresse av någon utifrån.
Resultatet kommer att offentliggöras genom att min uppsats publiceras på Malmö Högskolas hemsida. Informanternas integritet säkerställs genom att jag dels inte skriver deras namn eller var de arbetar, inte heller om de är män eller kvinnor när materialet publiceras.
3.1 METOD
I min uppsats har jag lagt tyngdpunkten på vårdpersonal som kommer i daglig kontakt med de individer som lider av någon form av demenssjukdom. Jag har valt att undersöka hur vårdpersonalen upplever sin kontakt med en grupp individer som lider av en sjukdom som är psykiskt påfrestande. Vidare vill jag få en ökad kunskap och förståelse vad det är som gör att vårdpersonalen brinner för sitt arbete. Mitt tillvägagångssätt har varit att jag har gjort kvalitativa
intervjuer som varit semistrukturerade. Jag har använt mig av färdiga frågor som jag har ställt både till vårdpersonal och enhetschefer. Detta har varit ett medvetet val, eftersom det ger mer information samt att informanterna ges
möjlighet att svara fritt. Jag har även sökt information i litteratur. Genom att studera och analysera de intervjuer jag har gjort kan jag jämföra validiteten i ljuset av tidigare kunskap i samma ämne (Denscombe, 2000).
Jag har gjort sju intervjuer, jag har mött fem undersköterskor samt två
enhetschefer. Varför jag valde att träffa övervägande vårdpersonal är att jag vill lägga tyngdpunkten på deras erfarenheter, men även ta del av vad
enhetscheferna har för syn och erfarenheter att arbeta med demenssjuka. Ett problem som kan uppstå med kvalitativa intervjuer är att det lätt kan bli att jag som forskare låser mig vid mina redan färdiga frågor. Det kan leda till att samtalet mellan mig och informanten blir väldigt uppstyltat och konstlat. Ett annat problem kan vara att jag som forskare inte förbereder mig mer än att skriva ner de frågor jag vill ha svar på. Detta kan leda till att jag inte har beredskap för hur jag ska bemöta eventuella händelser som kan uppstå. Detta behöver inte vara ett problem om det hanteras med lyhördhet och
improvisationsförmåga.
4.1 URVAL
Mitt tillvägagångssätt att komma i kontakt med informanter till min
undersökning har varit genom att leta upp informanter som har stor kunskap om det aktuella området.
Den första intervjun jag gjorde var med en före detta arbetskollega (Informant 1) som har lång erfarenhet både när det gäller äldre och yngre demenssjuka. Informanten arbetar på ett privat vårdboende i Stockholm för yngre
demenssjuka sedan många år. Skälet till att jag inledde med denna intervju är främst för dennes breda kunskap om att arbeta med demenssjuka.
Jag besökte en kommunal dagverksamhet för demenssjuka i Stockholm. Jag valde just den verksamheten, eftersom jag stött på många positiva omdömen om verksamheten där. På dagverksamheten träffade jag dels enhetschefen
(Informant 2), som berättade om vad sin roll är gentemot de gäster som kommer till dagverksamheten. Dels träffade jag två ur personalgruppen (Informant 3 och 4) som har lång erfarenhet av demenssjuka. De delade med sig av sina
erfarenheter och vad det är som gör att de brinner för sitt arbete. Den fjärde intervjun skulle jag ha gjort på en stiftelse i Stockholm som bedriver
demensvård, både dagverksamhet och vårdboende. Men i sista stund avbokades intervjun på grund av omständigheter som jag inte råder över. Jag fick då tänka om och bestämde mig för att kontakta ett kommunalt vårdboende i Jönköping. Där kom jag i kontakt med enhetschefen (Informant 5) samt två ur
personalstyrkan (Informanter 6 och 7). Informanter 6 och 7 ville göra intervjun tillsammans.
Det har varit lätt att finna informanter som vill dela med sig av sina erfarenheter och tankar om att arbeta med demenssjuka.
Lite svårare var det att göra en formell intervju med en före detta kollega. Att gå från en roll där jag är avslappnad till en roll där jag ska vara formell kändes obekvämt. Jag löste detta genom att försöka bortse från den obekväma känsla jag upplevde och enbart koncentrera mig på att göra en bra intervju. Det gick bra ju längre intervjun förlöpte och det tog inte lång stund innan jag kände mig bekväm i den formella rollen.
5.1 BAKGRUND
Först vill jag ta upp tidigare forskning när det bland annat gäller vad som är viktigt att tänka på när man som vårdpersonal arbetar med demenssjuka. Vidare kommer jag även att belysa på vilket sätt det är bäst att kommunicera med den som är sjuk och mötet med anhöriga.
I arbetet med demenssjuka är det viktigt att vårdpersonalen utgår från det humanistiska synsättet, där tyngdpunkten ligger i att vårdpersonalen visar respekt för varje individ de möter i sitt arbete. Förtroende är viktigt i mötet mellan dessa båda grupper och det ligger hos vårdpersonalen att värna om förtroendet som den demenssjuke ger. Detta eftersom den demenssjuke är beroende av vårdpersonalen och det är vårdpersonalen som är den demenssjukes röst. Grunden för att vårdpersonalen ska kunna utföra ett bra arbete är att den som är demenssjuk känner sig trygg i kontakten med dem. Som vårdpersonal bör man utgå från att se den demenssjuke som en människa och inte bara utgå från dennes sjukdom. Det är ett stort ansvar personalen har och det är viktigt att de inte missbrukar sin makt gentemot den som är sjuk (Basun m.fl, 2002)
Polmé (2008) skriver att det är oerhört viktigt att utgå från fyra punkter när man arbetar med demenssjuka: närhet, trygghet, säkerhet samt integritet. Att arbeta och utgå ifrån dessa är något som vårdpersonalen måste göra. Om
vårdpersonalen har med sig detta i mötet med den som är demenssjuk blir det oftast ett bra resultat som skapar trygghet i relationerna. Det är viktigt som vårdpersonal att utgå från att individen som lider av en demenssjukdom inte ska känna sig kränkt eller att de gör övertramp på deras integritet. Det kan ibland vara lättare sagt än gjort, till exempel när det gäller dusch eller när den demenssjuke emellanåt inte minns vad sina barn heter.
En form som vårdpersonalen arbetar utifrån när det gäller demenssjuka
individer är validation – att vårdpersonalen bekräftar den vårdbehövandes egna känslor och möter den demenssjuke där han eller hon är. Detta eftersom en demenssjuke går tillbaka till stadier som denne varit i tidigare i livet. Syftet med den här metoden är att den demenssjukes stress ska minska och känslor som inre lugn ska höjas. Om den demenssjuke påstår att dennes mamma lever bör
vårdpersonalen kanske ställa frågor om mamman, exempelvis vad hon hette. Om vårdpersonalen istället säger att mamman är död kan den demenssjuke bli orolig och inte förstå, för i dennes värld lever mamman i allra högsta grad (Olsen-Hellberg, 1996).
5.2 Anpassade vårdformer
Personer som lider av en demenssjukdom kan i längden inte bo kvar i sitt hem, utan måste flytta till ett anpassat boende. Men de ska bo kvar i sin invanda miljö så länge det är möjligt. Hjälpen som då finns att tillgå är hemtjänst samt att de får komma iväg till dagverksamhet, där de får träffa andra som befinner sig i samma situation. När den dagen kommer då den demenssjuke inte kan bo kvar i sitt hem, får individen flytta till ett särskilt boende som är anpassat efter deras behov (Larsson m.fl, 2003)
Beck-Friis (1992) utgår från fem riktlinjer som är viktigt att tänka i mötet mellan vårdpersonal och demenssjuka individer
5.2.1 Riktlinje 1
Mötet mellan vårdpersonal och den demenssjuke fungerar ofta bra om
vårdpersonalen använder sig av ett mjukt förhållningssätt. Det kan till exempel vara i form av att vårdpersonalen talar lugnt och använder sig av lugnt och normalt tonläge. Trots att demenssjuka har en skada i hjärnan som gör att deras intellektuella förmåga är nedsatt, kan de trots det uppleva känslor som glädje, oro och saknad. Men det är inte alltid de kan uttrycka sina känslor i ord så folk omkring kan förstå vad som kanske är fel. Därför är det viktigt att
vårdpersonalen lär sig att tolka den demenssjukes kroppsspråk, för att tyda om det är något som är fel. Demenssjuka individer har svårigheter att känna ro och harmoni när de befinner sig i en stor grupp. Därför är det viktigt att de är i en mindre grupp där det finns andra som är i samma situation. För få en ökad livskvalitet för den som är sjuk, bör vårdpersonalen ha varierande aktiviteter, exempelvis läsa dagstidningen, spela spel eller att lyssna på musik som de tycker om. Får den demenssjuke göra sådant som de åtminstone delvis känner igen kan det ge en känsla av trygghet, vilket i sin tur kan göra dem lugna. Det är viktigt som vårdpersonal att låta de demenssjuka vara en aktiv del i miljön på vårdboendet och se vad var och en kan bidra med. Samtidigt är det viktigt att respektera om det är någon av de demenssjuka som inte vill hjälpa till. Att ställa frågor och samtala resulterar i att den demenssjuke blir sedd och bekräftad. Att låta den demenssjuke hjälpa till med det den kan skapar en känsla av att känna sig behövd, trots sitt nedsatta minnesfunktion. När vårdpersonal ska arbeta med demenssjuka är det viktigt att till exempel: vara medveten om att även dessa människor kan känna stolhet, glädje, sorg och längtan som alla andra.
5.2.2 Riktlinje 2
Vårdpersonalen ska utgå från vad den demenssjuke kan, och vara en hjälpande hand i situationer som den demenssjuke inte kan klara av. Som vårdpersonal kan det ibland vara svårt att veta om man ske ge ett dödsbud eller ge något annat jobbigt besked till en demenssjuk. Rädslan kan bero på att man inte vet hur denne ska ta emot ett sådant besked, det är svårt att förutse hur man som vårdpersonal ska hantera situationen om den demenssjuke bryter ihop. Men det är viktigt den demenssjuke får kunskap om vad som hänt, även om det uppstår en situation där personalen inte vet hur de ska hantera den demenssjukes reaktion. Det är viktigt att låta dem sörja, även om de själva inte riktigt vet hur de ska hantera situationen. Det som skiljer dem från friska individer är att de inte kan sätta ord på vad det är de känner och de kan ge uttryck för sina känslor annorlunda än en frisk individ som upplever samma sak.
5.2.3 Riktlinje 3
Olika hjälpmedel som underlättar för den demenssjuke på avdelningen kan vara att sätta upp den demenssjukes namn på dörren där denne bor. Ett annat kan vara att använda sig av bilder, som exempelvis i vilket skåp det finns glas eller var toaletten är. Genom dessa hjälpmedel kan den demenssjuke till stor del hitta på avdelningen på egen hand.
5.2.4 Riktlinje 4
En individ som har en demenssjukdom blir lätt stressad. Det är då viktigt att både vårdpersonal och den miljö som den demenssjuke vistas i så långt det är möjligt bidrar till ett lugn. Eftersom vårdpersonalen känner den demenssjuke och vet hur denne fungerar, kan de genom sitt sätt att vara mot dem bidra till att de blir en lugn och avspänd miljö.
5.2.5 Riktlinje 5
Här har man fokus på det som den demenssjuke fortfarande klarar av. Det kan exempelvis vara att klä sig själv eller att borsta sina tänder. För att detta ska fungera så bra som möjligt för individen som är sjuk, måste vårdpersonalen veta: vad individen har för möjligheter att klara vissa moment i vardagen eller vad denne är förtjust i eller inte. Vet vårdpersonalen det här underlättar det deras arbete och den demenssjuke kan känna sig trygg i att veta att personalen vet vad de tycker om eller inte tycker om att göra.
5.3 Att kommunicera med den demenssjuke
Det viktigaste sättet att kommunicera med en demenssjuk individ är genom kroppspråket. De demenssjuka är oerhört känsliga för hur omgivningen pratar med sitt kroppspråk. De läser lätt av om vårdpersonalen är stressad, lugn, glad, irriterad eller ledsen. Det kan i sin tur leder till att de agerar motsträvigt mot den som är stressad eller irriterad, eller också agerar de positivt mot den som
utstrålar ett lugn.
När vårdpersonalen kommunicerar med den demenssjuke är det viktigt att tänka på att använda sig av få och korta meningar åt gången. Att ställa flera frågor eller ge instruktioner i tät följd är förödande, eftersom det kan resultera i att den demenssjuke då kan bli stressad och inte klarar av att reda ut situationen. Individen kan inte sortera alla frågor på samma sätt som en frisk individ kan. Istället ska man som vårdpersonal endast ta en fråga åt gången och inte stressa fram svaret, utan låta det ta den tid det tar (Edberg, 2002)
Edberg (2002) menar att det lätt kan uppstå så kallade katastrofreaktioner där den demenssjuke får mycket intryck på en gång och det leder till att individen blir pressad och kan då bli orolig. Detta blir ett resultat när de inte kan reda ut all information som vårdpersonal eller anhöriga ger i all välmening. Därför måste vårdpersonalen ge korta instruktioner som den demenssjuke kan klara av och när den är färdig kan vårdpersonalen ge nästa instruktion.
I mötet mellan vårdpersonalen och den demenssjuke är det viktigt att alltid använda individens namn vid samtal samt att vårdpersonalen presenterar sig med sitt namn, även om man får göra det flera gånger under arbetspasset. Ögonkontakt är ytterligare en sak som är viktigt i mötet med den demenssjuke, annars blir svårt för individen att förstå att det är denne som vårdpersonalen talar till. För att den demenssjuke ska känna sig tillfredsställd är det viktigt att omgivningen ger besked som inte är veliga, utan de ska vara klara och
bestämda. Annars blir de demenssjuka lätt oroliga och vill undersöka saker och ting på egen hand. Men det är även viktigt att tänka på hur vårdpersonalen och omgivningen ger besked, trots att de är vuxna människor kan deras reaktioner bli som ett litet barns (Beck-Friis, 1992).
5.4 Att tänka på i arbetet med den som är demenssjuk
Något som gäller för alla människor är respekten för den man är och att alla är precis lika mycket värda. Trots sjukdomen ska vårdpersonalen verka utifrån individens rätt till autonomi över sitt eget liv. Eftersom en demenssjuk inte alltid har möjlighet att på egen hand säga vad han eller hon tänker, känner och vill är det viktigt att de kan få göra sin röst hörd via sina anhöriga eller genom
vårdpersonalen som kommer i kontakt med dem. Ibland sker den kontakten med personal där de bor eller via dagverksamheten de besöker.
Ibland uppstår det situationer när den demenssjuke känner sig stressad eller hotad Det kan vara när denne exempelvis ska duscha. Situationen kan kännas hotande eftersom den demenssjuke inte förstår vad det är som kommer att ske, även om vårdpersonalen förklarar vad som väntar. Individen reagerar då genom att sparka eller använda sig av verbala hot. Oftast brukar det gå över och den demenssjuke glömmer bort vad som har hänt. Det är viktigt att vårdpersonalen inte tar åt sig när den demenssjuke sparkar eller använder sig av verbala hot, utan förstår att det är individen sätt att försvara sig för något som känns obehagligt (Hallberg, 1995)
Hallberg (1995) skriver att vårdpersonal brukar ta upp och prata om händelser som kan ha upplevts som jobbiga för att få råd och stöd utav resten av
arbetsgruppen. Detta är nödvändigt för att vårdpersonalen ska orka ta sig igenom specifika händelser och kan vara skönt att den övriga arbetsgruppen känner till de boende och arbetsplatsen i övrigt.
För att vårdpersonalen ska kunna veta varför exempelvis Kalle beter sig på ett visst sätt när han äter måste de då veta vad Kalle har för historia med sig i bagaget. Upplevelser, händelse och personer tidigare i livet kan återkomma när en individ drabbas av en demenssjukdom, det är viktigt att vårdpersonalen kan bemöta det på rätt sätt.
Mötet med demenssjuka individer ställer höga krav på kompetens, det är viktigt att veta hur man som person ska bemöta den som är sjuk. Som vårdpersonal måste man ha en vilja att arbeta på ett relevant sätt samt ha ett stort tålamod för att kunna arbeta med den här gruppen. Andra viktiga faktorer som måste finnas hos en person som arbetar med demenssjuka är bland annat intresse, empati, inlevelseförmåga samt fantasi. Har en person de här egenskaperna har de förutsättningar att arbeta med demenssjuka. Krav som ställs på vårdpersonal som arbetar bland den här gruppen av människor är att;
Göra den demenssjukes vardag så innehållsrik som möjligt. Bibehålla det friska hos individen
Fokusera på det som är nu, eftersom den demenssjuke har svårt att minnas, lever denne för ögonblicket, därför bör man som personal möta den
demenssjuke just där den är just nu.
När man som vårdpersonal arbetar med demenssjuka är det viktigt att utgå ifrån att det är EN MÄNNISKA man arbetar med i första hand, men som inte klarar sig på egen hand grund av en sjukdom som sakta men säkert bryter ner dem. Att bygga upp en relation som utgår från en Jag - Du relation, det ger bra
förutsättningar till att få en hög kvalitet på vården, eftersom man hela tiden utgår från den demenssjuke. Jag – Du relationen handlar mycket om att se den demenssjuke som en individ som trots sin sjukdom kan uppleva känslor. Som
5.5 Anhöriga
Lika viktigt som att vårdpersonalen hjälper den demenssjuke, lika viktigt är det att ta hänsyn och visar respekt för dennes anhöriga. Anhöriga mår många gånger dåligt på grund av sjukdomen och det kan ibland yttra sig genom att de klagar på vården. Det är viktigt som vårdpersonal att inte ta åt sig. Det krävs istället en medveten om att de anhöriga kanske inte alltid mår så bra. Ibland kan det också vara så att de anhöriga behöver någon att prata av sig med, då kan det vara skönt att vända sig till någon ur personalgruppen som känner deras anhörig och det kan också kanske vara lättare att få gråta inför någon man känner. Det är viktigt att vårdpersonalen omgående gör klart för anhöriga ganska snart att det går bra att höra av sig om de vill prata av sig eller har frågor. Det är viktigt att ha en öppen kommunikation så tidigt som möjligt (Almberg, 2003)
5.6 Demenssjuka med invandrarbakgrund
Det kan bli jobbigt för vårdpersonal när de vårdar demenssjuka som inte är infödd svensk. Detta beror främst på att när en individ drabbas av en
demenssjukdom tappar de delvis det nya språket, i det här fallet svenska, och börjar prata sitt modersmål. Det är inte heller ovanligt att förståelsen för det svenska språket sjunker, vilket gör att de ännu mer sjunker in i sin värld och blir avskärmad från omgivningen. Detta resulterar i att den demenssjuke upplever en ökad oro och känner sig ännu mer vilsen. Bristen på kommunikation är den bidragande orsaken. Även om vårdpersonalen inte kan kommunicera med den demenssjuke som kommer från ett annat land, är det viktigt att de har en inblick i dennes kultur, eftersom den kan skilja sig mycket från vårdpersonalens
invanda kultur. Ytterligare en lösning på ”problemet” är att personalgruppen har kunskaper i ytterligare språk, kanske inte flytande, men detta för att underlätta så att de kan kommunicera med den eller de som har ett annat modersmål än svenska. Sådan språkkunskap är viktig även om man inte kan tala det
främmande språket flytande (Almberg, 2003).
6.1 TEORIER
Vi individer använder oss dagligen av roller, som vi har fått oss tilldelade, antingen genom att vi har fått dem medfödda eller fått dem tilldelade senare i livet. Roller som vi har med oss hela livet är vilket kön eller hudfärg vi har. Roller som vi får senare kan vara att bli förälder, vilket yrke vi väljer eller om vi lever själv eller tillsammans med någon (Tornstam, 2005).
Rollförväntningar (Tornstam, 2005) är något jag har på individer i min närhet
och vad de runt omkring har på mig. Det kan vara i form av krav på hur jag ska vara eller bete mig i vissa situationer. Vi har inte samma förväntningar på oss i alla sammanhang och möten, utan det skiljer sig från vem eller vilka vi möter och i vilken situation vi befinner oss i. Dessa rollförväntningar vi har idag ser inte ut på samma sätt som för några år sen. Det kan till exempel gälla synen på äldre eller en specifik yrkesgrupp. En anledning till att synen gällande roller förändras är att samhället förändras. Ett exempel på rollförväntningar är vårdpersonal som kommer i kontakt med individer av olika anledningar och som har en skyldighet att rätta sig efter sekretess och inte röja uppgifter om dem
de möter. I det här fallet är det vårdpersonal som kommer i kontakt med demenssjuka individer.
Tornstam (2005) menar att det förekommer rollförluster där gamla roller får ge vika för nya roller och det är en del av livets gång. Det kan ibland vara svårt att lämna en invand roll och att anpassa sig till en ny roll, men ges individen tid till att anpassa sig, brukar det efter ett tag bli bra.
Tornstam (2005) tar upp förlusten av en livskamrat. När en individs livskamrat drabbas av en demenssjukdom är det inte ovanligt att det upplevs som en förlust av ens äkta hälft som är frisk – trots att denne är fysisk frisk. Detta kan till stor del bero på att sjukdomen tar allt mer överhand och den som är sjuk förändras i sitt beteende och kan inte sköta om sig själv som tidigare. Tornstam menar att det blir en negativ stress för den äkta hälft som är frisk och när sen individen går bort som har varit sjuk, är det inte ovanligt att den som blir lämnad kvar
upplever det som ett ok faller. Detta yttrar sig som en inre lättnad, man behöver inte längre känna att de inte behöver oroa sig för den som är sjuk och man kan då även få tid över till sig själv. Att leva tillsammans med någon som lider av en demenssjukdom kan ha en negativ inverkan på den friskes möjlighet att rå om sig själv.
Jag valde rollteorin för att den passar bra in på mötet mellan vårdpersonalen och den demenssjuke. De roller de har gentemot varandra, vårdpersonalen i form av omsorgsgivare och den demenssjuke i form av omsorgstagare. Den
demenssjuke går från rollen att ha klarat sig själv till en roll där denne behöver hjälp och stöd.
Det finns ytterligare en teori som stämmer in på det område jag undersöker. Det är omvårdnadsteorin, som innebär att vårdpersonalen ska se individen som en egen person med möjligheter att klara av saker på egen hand, trots sjukdomen. Det gäller ytterst att visa respekt för den som är sjuk. Man utgår från ett gott handlande och bemötande i sitt arbete mot de vårdpersonalen möter i sitt arbete. För att vårdpersonalen ska kunna utföra ett arbete som ökar livskvaliteten för individen som är sjuk är det viktigt att vårdpersonalen visar i ord och handling att de finns till för den som är demenssjuk (Basun, 1999).
Jag valde omvårdnadsteorin just för att vårdpersonalen har till uppgift att vårda och ta hand om demenssjuka så att de får en så pass dräglig och innehållsrik vardag som möjligt. Deras relation bygger på att den demenssjuke bygger upp ett förtroende för vårdpersonalen som i sin tur ska värna om det förtroende denne får. Eftersom vårdpersonalen befinner sig i maktposition är det viktigt att de är ödmjuka inför dem som tar emot hjälpen, eftersom den som är sjuk och hjälplös är helt beroende av vårdpersonalen. Det är oerhört viktigt att
vårdpersonalen inte missbrukar sin makt. All omvårdnad måste utföras så att den gagnar den demenssjuke.
7.1 RESULTAT
Här kommer jag att ta upp de intervjuer jag har gjort med vårdpersonal, som arbetar både direkt och indirekt med demenssjuka. Jag kommer att undersöka närmare vårdpersonalens upplever med att arbeta med den här gruppen individer. Jag kommer också att jämföra skillnader och likheter av det som har kommit fram under de intervjuer jag har gjort. Vidare kommer jag även att återberätta det som informanterna har berättat samt att varva med att använda
7.1.1 Bemötande av individer med demenssjukdom
Man måste ju lära sig hur individerna är. Man har ju jobbat länge på ett ställe, då känner man ju dem personerna man tar hand om och….man lär sig hur de vill ha det helt enkelt och vad de vill ha och hur man ska göra det (Informant 1).
Att lära känna individerna som Informant 1 betonar är viktigt och det bygger på ömsesidighet, att de lär känna varandra, såväl vårdpersonal som demenssjuka. Det är viktigt att vårdpersonalen är lyhörd på vad den demenssjuke säger, även om det kanske inte sker med verbala ord, utan genom sitt kroppsspråk. Man måste vara beredd på att det tar tid att ta till sig en sådan arbetsmetod. Genom att vårdpersonalen lär sig detta kan de även urskilja när den demenssjuke mår bra eller inte. Det är en konst att se och höra detta.
I arbetet med demenssjuka är det viktigt med kontinuitet, detta för att denne ska känna välmående. Det är själva grunden för att den sjuke ska må bra i relation till vårdgivaren. Informant 1 tar upp vikten av rutiner. Detta leder till att individen inte i lika stor utsträckning blir orolig.
Ja, rutiner, det är ett fult ord, men…Att man inte ändrar rutiner från dag till dag, Alltså även om jag mår dåligt och kommer till jobbet, måste jag ändå göra mitt bästa för att Greta ska ha det bra innan hon går och lägger sig (Informant 1).
Men vad är det då som är det viktigaste att tänka på när man som vårdpersonal arbetar med demenssjuka individer? Informant 2 tar upp det personliga bemötandet. Att det ligger till grund för att mötet och arbetet mellan vårdpersonalen och den demenssjuke ska bli lyckat och att både ska känna tillfredsställelse i den dagliga kontakten, både personal och individen som är sjuk.
Det viktigaste tycker jag är bemötandet, det är A och O. Det är det som är hela kärnan i verksamheten (Informant 2).
Vidare berättar Informant 2 om hur de möter upp de demenssjuka när de kommer till dagverksamheten på morgonen. Syftet är att den demenssjuke ska känna sig sedd och viktig. Att bekräfta den demenssjuke ger en känsla av välbefinnande.
…så åker vi ner i hissen och så går vi ut i foajén och möter upp dem och säger god morgon till dem och stannar upp med varje person och inte behandlar dem som en grupp – utan varje person. Sen får de hänga av sig och vi ha galgar med deras namn. Det här är A och O – att vi möter dem var och en, utan alla ska man se varje dag som individ och man ska lyssna på dem och man ska bekräfta dem – alltså det är ju känslan vi jobbar med. Det är viktigt att du känner att
du är välkommen och likadant när du går härifrån – att du går med en skön känsla.
Informant 3 tar upp en annan aspekt, nämligen att vårdpersonal bör veta hur man ska bemöta dessa individer samt ha kunskap om sjukdomen. Detta är inte alltid lätt, eftersom sjukdomen kan te sig olika från individ till en individ. Genom att känna och ha kunskap om individen och ha kunskap om sjukdomen, kan personalen arbeta med att underlätta och göra livet drägligare för den demenssjuke.
Det viktigaste är att man ska veta hur de fungerar, att man vet att de är sjuka. Man bemöter dem på ett värdigt sätt, det tycker jag är jätteviktigt (Informant 3).
7.1.2 Att arbeta med individer med demenssjukdom
Det finns egenskaper som vårdpersonalen bör besitta för att de ska kunna arbeta med demenssjuka. Informant 5 menar att det underlättar vårdpersonalens arbete om de kan klara av stress och har ett stort tålamod. Eftersom det är krävande att arbeta med demenssjuka är det till stor hjälp att ha dessa egenskaper. Demenssjuka är känsliga för stress och högt tempo. Därför ligger det på vårdpersonalens ansvar att ha ett inre lugn och en ängels tålamod.
Bemötande är A och O. Det är också viktigt att man som personal är stresstålig, har tålamod och har en grundläggande – god människosyn (Informant 5).
När man arbetar med demenssjuka individer, ja människor över huvud taget måste man som vårdpersonal ha fantasi och hitta på lösningar i alla upptänkliga situationer. Informanterna 6 och 7 menar att det är viktigt som vårdpersonal att inte låsa sig vid ett bestämt förhållningssätt på förhand. Man bör istället försöka anpassa sig efter oförutsedda händelser som kan uppstå på arbetsplatsen.
Det är att man måste vara flexibel och ha ett bra bemötande. Något annat är att man måste visa respekt och behålla den dementes integritet (Informant 6 och 7).
Att känna trygghet är något som är oerhört viktigt för den demenssjuke. När de inte känner trygghet i den miljö de befinner sig i, vare sig det är hemma, i dagverksamheten eller på vårdboendet kan de uppleva en ökad oro, något som i sig för med sig koncentrationssvårigheter. Detta kan vara oerhört jobbigt främst för den individ som är sjuk, men även för dem som är i dennes omgivning. Något som är viktigt är att det är en glad stämning och att det är högt i tak i den miljö där dessa grupper vistas i.
Just här är det bemötande och att trivseln är stor, att det känns tryggt. Att dem känner sig hemma här (Informant 4).
Informant 4 tar upp vikten av att man som vårdpersonal och den demenssjuke är på samma nivå. Detta är särskilt viktigt eftersom den som är sjuk annars känner att denne måste leva upp till något som man inte längre klarar av. Möts de på samma nivå är det lättare att nå fram till varandra och få en bra kommunikation. Vid arbetet med demenssjuka är det viktigt att utgå från gruppen som helhet, men samtidigt måste man som vårdpersonal se den enskilda individen. Det är en balansgång för vårdpersonalen att både arbeta utifrån ett helhetsperspektiv på gruppen samtidigt som individernas behov tillfredsställs.
…mycket humör, att man bemöts på samma nivå – att du och jag är på samma nivå och att vi skämtar på samma sätt. Det är på helhets-, men också individbemötande som är viktigt. Det kan ju vara svårt att hinna med ibland förstås.
7.1.3 Vårdpersonalens upplevelser
Vårdpersonalen upplever att fördelarna överväger nackdelarna i arbetet med demenssjuka. Det är inte svårt att glömma det som är jobbigt i arbetet eftersom det som är givande och meningsfullhet lätt dröjer sig kvar i minnet.
Att arbeta med demenssjuka är något som ibland kan upplevas påfrestande, detta kan bero på många olika orsaker. Det är individuellt vad vårdpersonalen upplever som jobbigt, men även vad som är givande i mötet med dessa och individer inom demensvården. Informant 2 upplever att det inte finns några nackdelar. Detta eftersom vårdpersonalen kommer i en kontakt med en grupp individer som inte har förmåga att klara sig själva, utan är beroende av människor som vill hjälpa dem.
Nej, det finns inga nackdelar skulle jag vilja säga, det finns ju bara fördelar. Man känner att man gör ett väldigt viktigt arbete, ett oerhört viktigt arbete. För att det är en väldigt skör grupp, som naturligtvis inte kan föra sin egen talan, eftersom det är en sådan svår sjukdom (Informant 2).
Även Informant 4 ser fler fördelar än nackdelar med att arbeta med den här gruppen individer. Även om en individ lider av en demenssjukdom finns samtidigt ett behov av gemenskap och att få umgås med andra människor. De behöver inte vara en aktiv del av gruppen för att uppleva gemenskap. Även om personen som sitter i en fåtölj och slumrar till kan få vara en del av gruppens gemenskap och samhörighet. Det avgörande är hur den enskilde individen definierar sin egen livskvalitet. För en del är det att få hjälpa till eller att sitta och prata, för andra kan det vara att bara få sitta och iaktta vad som händer runtomkring dem.
Fördelarna är många tycker jag. Att man alltid fyller en funktion, det är det viktigaste, att det har betydelse för deras liv. Jag tror demens…vi botar ingen här – förloppet skulle gå mycket fortare om man satt ensam och tittade in i väggarna och rotar i sina saker och inte visste. Och sen att det är ett rörligt jobb, att man kan
använda sig av sina…här kan man jobba med det som är ens personlighet och talan (Informant 4).
Informant 1 arbetar med yngre demenssjuka och ser fördelarna i det. En fördel kan vara att man har mycket gemensamt. Detta eftersom de demenssjuka till exempel är i ungefär samma ålder som ens egna föräldrar. I en sådan situation kan det vara lättare att ta tillvara den demenssjukes personliga intressen.
Fördelen är ju i och med att de är i samma ålder som våra föräldrar så vet ju vi vad dom har för intressen oftast. Det här med musik, vad det för slags musik och så (Informant 1).
Trots att man som vårdpersonal kanske har arbetat flera år med demenssjuka kan det emellanåt uppstå situationer där de sårar den demenssjuke omedvetet. Det kan exempelvis vara att man som vårdpersonal uppträder stressat. För att komma till rätta med det här kan man låta den demenssjuke vara för sig själv en stund. Demenssjuka glömmer ganska snart bort om vårdpersonal av misstag gjort något som går dem emot.
Fördelarna med det här är ju att råkar man göra något knäppt så glömmer dem bort det. Om man har fått en relation så förlåter de ändå det mest (Informant 3).
Informanter 6 och 7 berättar att de känner att de behövs som vårdpersonal, att de gör ett värdefullt arbete, eftersom de arbetar med en grupp som har tappat en stor förmåga att klara sig själva. På ett vårdboende där vårdpersonalen har fasta rutiner och arbetar på samma sätt kan de trots det inte förutse vad som kommer att ske under arbetsdagen.
Fördelar är att man känner att man hjälper de som inte kan klara sig själva. Det är ett intressant och roligt jobb där ingen dag är den andra lik – man vet aldrig vad som kommer. En annan fördel är att man får mycket värme och känsla tillbaka (Informant 6 och 7).
Upprepningar är en av nackdelarna i arbetet med demenssjuka individer, det kan bli jobbigt för vårdpersonalen att dag efter dag höra samma upprepningar. Informant 1 påpekar att den största nackdelen i arbetet med demenssjuka är upprepningarna, att individerna kan ställa samma fråga eller säga samma mening om och om igen med bara några minuters mellanrum. Detta kan vara oerhört påfrestande för omgivningen och det kan även vara en orsak till att man som vårdpersonal inte orkar arbeta med demenssjuka individer mer än ett par år.
Nackdelarna är att det blir j… tjatigt ibland (Informant 1).
Nackdelar är när den demente har svårt att få fram vad de vill ha fram. Sen kan det vara när anhöriga klagar och inte ser allt jobb som personalen gör för att
de boende ska ha det så bra som möjligt (Informant 5).
Informant 5 tar upp nackdelen med att ibland ha svårigheter med att föstå vad den demenssjuke vill ha sagt, medan man andra gånger måste gissa sig till vad individen menar. Påfrestningen kan bli stor när vårdpersonalen ofta måste svara på samma fråga eller måste förklara samma situation ofta. Informant 6 framhåller att det är viktigt att gå ifrån den demenssjuke om man upplever att tålamodet tryter.
Det händer att vi inte orkar med allt tjat, då brukar vi säga till den vi jobbar ihop med att vi måste gå ifrån. Och det brukar ofta vara helt ok. Vi kanske går ifrån fem eller tio minuter bara för att få en stund för oss själva. Jag tror att det är nödvändigt, för ibland kan man känna att man bara vill be dem hålla tyst och det kan man ju inte, dem kan ju faktiskt inte rå för det att dem är sjuka (Informant 6).
Något negativt så skulle det vara att man är påverkad av yttre omständigheter – att man – myndigheter och politiker som bestämmer; hur mycket pengar som finns och så och hur många platser det ska vara här och så vidare (Informant 4).
När den krassa ekonomiska verkligheten styr vårdarbetet kan det bli extra jobbigt för personalen. Informant 4 upplever att det kan få en negativ effekt på vården och att man kanske inte alltid har möjlighet att göra det man vill som vårdpersonal. Det finns inte alltid möjlighet att sitta ned och prata med den som är demenssjuk, även om det finns ett sådant behov.
Ja, de nackdelar som finns är nog att man inte får samma respons som på ett vanligt boende. Det är nästan ibland som att man som personal inte blir lyssnad på (Informant 6).
Det är alldeles för lite personal och jag tycker att vi springer hela tiden. Sen får vi en massa arbetsuppgifter som inte har med vården att göra – det tar upp ganska mycket tid som vi kanske skulle kunnat ge till de dementa (Informant 7).
7.1.4 Arbetsgruppens betydelse
Det är viktigt som arbetsgrupp att kunna hjälpa och stötta varandra om någon har behov av extra stöd eller bara behöver prata av sig. Arbetsgruppen måste ta kollegornas känslor på allvar. Det gäller inte minst om man inom gruppen gör olika bedömningar av en enskild individs vårdbehov. Alla i arbetsgruppen kan inte känna likadant för alla individer de möter i sitt arbete. Är arbetsgruppen trygg i sig som helhet speglar det av sig på de demenssjuka. För att
arbetsgruppen ska kunna fungera måste det även finnas en chef som finns där för dem om det skulle vara något som är jobbigt.
Vi stöttar varann till 100%, och vår enhetschef…har vi nåt problem tar vi det med henne. Vi försöker komma på problemlösningar själva i arbetsgruppen. Vi har ett sånt vitt spann i åldersgruppen, så har vi olika erfarenheter och vi pratar liksom. Har inte jag en problemlösning, så kanske du har en lösning (Informant 1).
Vi ventilerar det mesta och om vi inte hinner med så tar vi det på morgonrapporten. Det har hänt ibland att vi har fått hämta chefen i vissa situationer (Informant 3).
Absolut. De jobbar ju väldigt nära ihop och dem är samma jämt, så dem känner varandra utan och innan (Informant 2).
Informant 1 och informant 7 tar upp något viktigt, som många anhöriga och andra i deras omgivning kanske inte alltid tänker på. Det är att man som vårdpersonal inte orkar eller klarar av att ta emot omfattande kritik från anhöriga. Som vårdpersonal lär man sig att det inte är personligt menat när anhöriga kommer och klagar och framhåller att personalen inte sköter jobbet på ett bra sätt. Anhöriga mår ofta dåligt av att se sina nära och kära som hjälplösa individer. Det finns dock en gräns för hur länge vårdpersonal orkar att höra på klagomål, de är inga supermänniskor.
Som vårdpersonal måste vi ibland sätta ner foten, vi är ju också människor. Vi kan ta så mycket, men även vi kommer till en gräns. Men grejen är ju den att många anhöriga fattar ju inte att vi också är människor, även om vi kan stå ut med mycket. Vi försöker att avskärma oss och inte ta åt oss, men vi har ju dagar då vi tar åt oss helt enkelt och inte orkar. Vi har ju såna dagar då vi inte klarar av att höra dem och bara be dem hålla käften. Jobbar man heltid och får höra samma skit varje dag, till slut rinner det över (Informant 1).
Jag brukar ofta slå dövörat till när anhöriga tycker att vi inte gör det vi ska här på avdelningen. Det är så otroligt jobbigt att man inte får säga emot, ibland är det så nära att jag vill ge igen, men hur skulle det se om man skulle börja med sånt? Så nu har i alla fall jag börjat hänvisa dom till chefen om det är något de tycker är fel. För jag vet att jag gör ett bra jobb, även om de anhöriga inte ser det och jag anser att så länge jag inte har gjort nåt fel så ska jag inte heller ta emot skit (Informant 7.)
7.1.5 Att möta den demenssjuke där denne befinner sig
När den demenssjuke plötsligt snurrar till det och kräver att få åka hem eller till jobbet är det särskilt viktigt att vårdpersonalen möter dem med en likställd attityd. Ett sätt är att ställa följdfrågor kring det snurriga påståendet. Genom att ställa frågor kan vårdpersonalen avleda den sjukes oro och till slut kan tanken på att åka iväg vara bortblåst. Det är vanligt att vårdpersonalen möter sådana här situationer under ett arbetspass.
Ibland kan man ju spinna vidare på det, man lär ju känna personen, vad det är som kan hjälpa, ibland kan det vara så…senildementa är lätta att avleda, dem glömmer fort (Informant 4).
Vi har mycket utbildningar för personalen, för att de ska kunna hålla sina kunskaper i ajour. Sen har vi även handledning med demensteamet en gång i veckan, där tar vi upp om det är någon speciell vårdtagare eller händelse som vi behöver diskutera (Informant 5).
Det är ju lite skådespeleri det här, man får ta på sig en roll när man går in – vissa kan man ha ett väldigt rakt sätt, och vissa andra måste man vara lugn och nästan övertrevlig mot. Det är en konst att lära sig, det handlar om empati, kunna läsa folk (Informant 1).
Det är viktigt att behandla de demenssjuka som vuxna människor, även när de beter sig som barn. Att låta den demenssjuke göra saker och stimulera sådant som denne fortfarande klarar av, även om det kanske tar längre tid än det gjorde när de var friska.
Man måste se till individen man tar hand om (Informant 1).
Ja, och speciellt när dom inte kan prata, för vissa, även yngre dementa har tappat sitt tal. Och då ligger det ju på oss personal att ta reda på så mycket som möjligt om den här personen – familjesituation, barnbarn. Men det är ju just det här, vi försöker och prata med dem som vanliga människor och inte dumförklara (Informant 1).
Vi har fått en ny kille, han är född –44 och han brukar fika med oss vid 22.30-23 och istället för att jag står och gör hans smörgås, så får han göra det själv. Han hade svårt att få ut osten ur påsen, jag sa ”Bråkar den med dig eller”? Ja, sa han och så tog han och skaka på påsen och så fick han ju ut den, utan att jag behövde göra det. Kan man behålla sånt där – gör det! (Informant 1).
Att bibehålla det som är friskt hos dem är jätteviktigt, att de får hjälpa till att duka eller breda smörgåsar. Men givetvis är det ju mycket påstötning och man får ju förklara en sak flera gånger (Informant 6).
Trots att sjukdomen är långt gången och den demenssjuke är förvirrad, är det viktigt att föra normala samtal med dem. Även om svaren blir förvirrade, måste man som personal möta den demenssjuke individen där den är just då.
Vi kan föra ett normalt samtal, men sen kan det bli jättekonstiga svar, man leder in det på nåt helt annat så att det kanske i slutänden blir bra. När man pratar med en dement kan man använda sig av korta meningar (Informant 3).
O ja. Jag för ett normalt samtal, även med den som är värst drabbad. Även om man vet att personen är helt väck, det finns inte en häst i hagen – jag pratar på som vanligt (Informant 1).
”Det skiljer jättemycket – dom är ju på väldigt olika nivå. Dels så skiljer det sig i personlighet, men sen är man ju på väldigt olika nivå i sin demenssjukdom.” (Informant 4).
Om den demenssjuke märker att vårdpersonalen uppger ett osäkert intryck kan leda till att dennes förtroende minskar. Följden blir att den demenssjuke ignorerar och kör över vårdpersonalen. För att undvika det är det viktigt att som vårdpersonal ge raka och klara besked. Det leder till att den demenssjuke ofta blir nöjd.
Och sen ska man ju inte hålla på med ”Det är nog så…”, utan man ska ge raka besked. Annars blir de oroliga och vill gärna ta reda på själv hur det ligger till (Informant 3).
Har den demenssjuke varit på vårdboendet eller dagverksamheten ett tag kan det bli så att de inte längre klarar av att hålla masken genom att säga att allt är bra. Den här processen går olika fort för olika individer. Det kan vara så att den demenssjuke visar upp en fasad när denne är hos läkaren eller träffar biståndshandläggaren, att hävda att allt är bra. Med sådana påståenden som grund fattas sedan viktig beslut. Det kan resultera i att det blir en helt annan bedömning än vad det egentligen kanske borde bli. Märker vårdpersonalen att det måste till en förändring i beslutet från biståndshandläggaren, ordnar de ett nytt möte.
Jag tror att det är så här, att biståndshandläggaren träffar dom så pass kort stund så jag tror att det är svårt att bilda sig en så pass vid bild som möjligt, man har ju en diagnos och sen så tittar man bara på nuläget och sen hur det ska bli då. Men jag tycker ju den
hur du so demenssjuk har klarat dig hitintills (Informant 2).
…Att dom inte behöver hålla masken, men sen…Vi har en dam som började sin första dag idag och hon har inte fått någon diagnos än, men vi märkte ju ganska snart att det kanske är värre än vad man trodde (Informant 3).
Nej, och vi brukar oftast inte lita på vad biståndshandläggaren säger, dem har oftast ingen aning. Dem har ju aldrig sett personen ”in action”, så dem kan ju aldrig se med egna ögon. Samma sak är det ju när de kommer från sjukhuset – det här och det här klarar dom av – jag litar inte på vad sjukhuset säger (Informant 1).
När vårdpersonalen arbetar med demenssjuka individer är det viktigt att tänka på vissa grundläggande fakta. En viktig aspekt är att se det individen kan och bejaka det som är friskt; som vårdpersonal får man inte jäkta och stressa i sitt arbete. Informant 2, 4 och 1 tar upp saker som de anser är viktigt.
Det är ju viktigt att värna om den lilla människan, och inte bara ha en bild av hur det är här, utan att ha en bild, utav helheten (Informant 2).
Sen är det ju det att se till det friska – dem har ju väldigt mycket friskt i sig också (Informant 4).
Vi jobbar inte utefter det här sättet att det ska gå fort, det får ta den tid det tar (Informant 1).
7.1.6 Anhörigas situation
Förutom att vårdpersonalen vårdar och tar hand om de demenssjuka, får de också lägga stor tid i relationen med de anhöriga. Detta eftersom de anhöriga många gånger mår dåligt. Det kan bero på dåligt samvete eller att man skäms för det uppförande den demenssjuke har. Något som kan vara vanligt förekommande bland äkta makar är att de inte vill bryta det de en gång lovade varandra, i nöd och lust, och det kan var oerhört svårt för dem, för de upplever då att de bryter det löftet. Det är viktigt att vårdpersonalen även är lyhörd för att anhöriga inte mår bra. Informant 3 tar upp en händelse om en make vars fru led av en demenssjukdom
Vi hade en kvinna här vars man hade så svårt att släppa taget och där döttrarna försökte få in henne på ett boende. Men till slut så sökte han ett annat boende och nu…veckorna innan hon flyttade ville han ha henne hemma hela tiden, så hon slutade här. Så man får ju stötta även till det då. Så det var ju döttrarna där som då tyckte att pappan behövde….så vi hade några samtal där vi stöttade och hjälpte och sa att ”Du måste
även tänka på dig själv och då kan du ju gå och hälsa på din fru och ni kan gå och ta promenader och så” Det är ju svårt att lämna och han sa det ”Att jag har ju lovat henne evig trohet”. Där kan man ju va stöd till döttrarna då, dom ville ju ha sin pappa kvar.
Det Informant 4 tar upp är att det är viktigt att man som vårdpersonal gör klart för de anhöriga att man alltid kan ringa personalen för att få samtala med någon som förstår och känner den demenssjuke.
Så det är ju hela tiden mycket kontakter med anhöriga i första hand då. Det är att tipsa och ge stöd. Har haft ett samtal med en kvinna idag som bara grät, grät sig igenom samtalet och…….när man känner att det är så akut att snart så ligger man på golvet, eftersom det är så jobbigt att leva med den man som då har blivit demenssjuk.
8.1 ANALYS
Vi människor har många olika roller och de påverkar våra liv. Det beror på vilken eller vilka roller vi har, exempelvis om vi är förälder, singel eller vilket yrke vi har valt. När en individ drabbas av en demenssjukdom går denne från ett självständigt liv till att bli beroende av andra människor i sin omgivning. I mötet mellan vårdpersonal och den demenssjuke intags roller som omsorgsgivare och omsorgstagare. Rollen som omsorgsgivare är att utgå från den demenssjukes villkor och att se att denne får sina behov för att kunna må så bra som möjligt. Den demenssjukes roll är här den som är i underläge och i hjälpbehov. Det kan upplevas som jobbigt för den som är sjuk att vara i beroendeställning. Då är det viktigt som vårdpersonal att kunna bemöta situationen på ett bra sätt.
Vidare ställs det både krav och förväntningar på vårdpersonalen från människor i omgivningen. Det kan exempelvis vara anhöriga som förväntar sig att
vårdpersonalen kan sitt yrkesutövande och att de bemöter den som är sjuk på ett bra och värdigt sätt. Andra som har förväntningar på vårdpersonalen är även samhället. Det kan ge sig i uttryck genom att samhället ställer krav på att de äldre ska få en värdig vård. Ibland kan situationer uppstå där vårdpersonal och de anhöriga kommer i en rollkonflikt med varandra, detta eftersom de kan missuppfatta vad den andre menar. Dessa rollkonflikter kan även bero på att de anhöriga känner skuld och frustration över att ju längre deras make/maka eller förälder försvinner in i sjukdomen, desto mer får de rollen som liten och
hjälplös och de anhöriga runtomkring får då rollen som dennes ”förälder”, dessa rollbyten sker mot deras vilja. Det kan även uppstå rollkonflikter mellan
vårdpersonalen och den demenssjuke. En orsak till det kan vara när den
demenssjuke vill lämna den avdelning där denne bor. Individen kanske vill åka hem till sina föräldrar eller åka till sitt arbete. Polmé (2008) menar att
rollkonflikten kan uppstå då vårdpersonalen försöker få den demenssjuke på andra tankar för att inte lämna avdelningen. För den som är sjuk kan detta bli oerhört frustrerande, eftersom denne är inne i sin egen värld. Den demenssjuke tror verkligen att de avlidna föräldrarna fortfarande är i livet, eller att jobbet som man lämnade ännu finns kvar. Omgivningens reaktioner kan då uppfattas
som ett hån. Som vårdpersonal är det viktigt inte inta en roll där man uppträder som besserwisser och därmed nonchalerar det den demenssjuke känner just då. Det är inte ovanligt att den demenssjuke spelar en roll i vårdskedets
inledningsfas, innan man kommer till en dagverksamhet eller flyttar in på ett vårdboende. Rollen de spelar är att allt är som det alltid har varit, att de inte lider av någon sjukdom. Den demenssjuke lär sig att hitta på ursäkter och undanflykter när de inte kommer ihåg. Till en början går det att hålla masken uppe, men sakta bryts fasaden ner. Det kan till stor del bero på att de skäms för att minnet inte är som det har varit tidigare, eller att de inte längre kan utföra enklare uppgifter som exempelvis ta på sig en tröja eller sätta på
kaffebryggaren. Informant 3 menar att det är vanligt att den demenssjuke håller uppe en fasad. Men när individen kommer till dagverksamheten eller
vårdboendet där det finns andra individer som befinner sig i samma situation går det inte längre att upprätthålla den spelade fasaden. Vårdpersonalen märker ganska snart att den demenssjuke inte klarar av att hålla masken.
Informant 4 anser att det beror på att den demenssjuke slappnar av i sin nya miljö, att omgivningen inte begär att de måste spela en roll de inte längre klarar av.
När en individ drabbas av en demenssjukdom sker det rollförändringar i
förhållandet mellan den som är sjuk och dennes make eller maka. Det sker även rollförändringar mellan barnen och en förälder som lider av demenssjukdomen (Almberg, 2003). Rollförändringarna sker genom att den friska maken/makan eller barnen blir de som får dra det tunga lasset, eftersom den som är sjuk inte kan sköta om sig som individen har gjort tidigare. Det blir då antingen
maken/makan eller barnen som får ta rollen som den demenssjukes ”talesperson”. Det som är avgörande är hur förhållandet var mellan den
demenssjuke, de anhöriga och vänner innan sjukdomen bröt ut. De anhöriga har oftast lättare att ställa upp om förhållandet mellan dem och den demenssjuke tidigare har varit bra. Som vårdpersonal är det viktigt att acceptera och inte anklaga anhöriga som inte är ofta och hälsar på. Detta eftersom vårdpersonalen inte vet vilken relation den demenssjuk och de anhöriga har haft tidigare. Omvårdnadsteorin bygger på att vårdpersonalen arbetar utifrån att se den demenssjuke och arbeta utifrån vad denne klarar av. En annan viktig del i omvårdnadsteorin är att se till så att den demenssjuke får den omvårdnad som denne har rätt till och att omvårdnaden är till den sjukes fördel. Det är viktigt som vårdpersonal att arbeta utifrån att man i första hand finns tillhands för den som är demenssjuk och för att underlätta och se till att denne har det bra i sin vardag. Informant 2 poängterar vikten av att se den lilla individen, att se
individen i första hand och demenssjukdomen i andra hand. För att ge en så bra omvårdnad som möjligt är det även viktigt att inte bara se den demenssjuke där denne befinner sig just nu. I arbetet är det också viktigt att väva in händelser som har passerat revy tidigare i den demenssjukes liv. Det kan vara personer eller händelser som har påverkat den demenssjuke och har spelat en viktig roll för denne. Genom att diskutera och prata om gamla tider kan man öka den demenssjukes livskvalitet.
Omvårdnadsteorin är viktig i arbetet med demenssjuka, för att skapa en hög livskvalitet och generera ett positivt utbyte av vardagen, trots sjukdomen. Detta kan ske genom att den demenssjuke till exempel får hjälpa till att duka, vika
tvätt eller sköta om blommorna. Att den demenssjuke får känna sig behövd trots att man är vårdtagare på ett boende skapar meningsfullhet i tillvaron.
Informanterna tar upp vikten av respekt och bemötande av den demenssjuke. Att som vårdpersonal alltid utgå från vad som är bäst för individen och att denne får en så pass bra vård och omsorg som möjligt. I god omvårdnad kan det exempelvis ingå det som informant 1 tar upp, att låta den demenssjuke göra saker som denne fortfarande kan göra, som att breda en smörgås eller duka bordet.
Informant 2 tar upp vikten av att se varje individ och inte behandla alla som en grupp. Genom att vårdpersonalen tar sig tid för var och en och bekräftar dem ökar den demenssjukes självkänsla och en känsla av lugn.
Att bekräfta och se den demenssjuke som en individ i första hand och demenssjukdomen i andra hand gör att omvårdnaden blir bättre. Genom att vårdpersonalen fokuserar på det friska hos individen och vad denne i första hand klarar av gör att den demenssjuke upplever att den inte måste prestera det den inte klarar av. Det kan i sin tur också leda till att den demenssjuke inte i samma utsträckning upplever en inre stress av att denne måste klara saker och ting.
Edberg (2002) menar att en av grundstenarna för god omvårdnad av demenssjuka är att vårdpersonalen har kunskap om demenssjukdomar. Det yttrar sig till exempel genom ett gott bemötande av den som är demenssjuk. Det är viktigt att vårdpersonalen gör sitt yttersta för att de demenssjuka ska må bra. Samtidigt är det viktigt att vårdpersonalen stöttar och ger varandra uppbackning. Detta eftersom det kan vara påfrestande emellanåt att arbeta med den här
gruppen av individer. Stöttningen kan bland annat ske genom att vårdpersonalen pratar med varandra i arbetsgruppen, eller att det anordnas handledning med chefen eller någon utomstående med stor kunskap om demenssjukdomar. Genom att vårdpersonalen är trygga tillsammans smittar det av sig på de demenssjuka. När de känner att personalgruppen mår bra och fungerar bra tillsammans, kan de demenssjuka slappna av och slipper samtidigt den stress och oro som annars kan uppstå. Detta kan leda till att personalstyrkan kan ge de demenssjuka en bättre omvårdnad eftersom vårdpersonalen har en trygghet i arbetsgruppen.
Min slutsats är att vårdpersonalen som har valt att arbeta med demenssjuka individer har ett stort hjärta samt att de tycker mycket om att arbeta med människor, i det här fallet demenssjuka som på grund av sjukdomen inte klarar av att ta hand om sig själv i samma utsträckning som innan sjukdomen bröt ut. När det gäller min frågeställning hur vårdpersonalen upplever det att arbeta med demenssjuka samt vad de anser är viktigt att tänka på i mötet med dem har jag dragit slutsatsen att de trivs och uppskattar sitt arbete, trots att det emellanåt kan bli påfrestande genom att demenssjuka upprepar sig mycket. Trots detta brinner de för sitt arbete att hjälpa andra. Upplevelser som stress och att det är
tålamodsprövande är något som informanterna har tagit upp, men det övervägs av all värme de som vårdpersonal får tillbaks från de demenssjuka. En annan viktig faktor som jag kom fram till är arbetsgruppens betydelse för den enskilde vårdpersonalen. Arbetsgruppen stöttar och hjälper varandra samt att chefen spelar en viktig roll. Att ha en närvarande chef som lyssnar och tar sig tid för
Är samhörigheten i en arbetsgrupp bra är det något som känns i luften och det gör att de demenssjuka kan uppleva en känsla av trygghet och välmående. Genom de intervjuer jag har gjort samt den tidigare forskningen jag har tagit del av går det en röd tråd av att bemötandet är grundläggande för att arbeta med demenssjuka individer. Att ha i bakhuvudet att bemöta den som är sjuk på samma sätt som man själv vill bli bemött. Genom att informanterna har delat med sig av sina tankar och funderingar har mitt syfte med den här
undersökningen uppnåtts, att få en inblick i hur mötet mellan vårdpersonal och den demenssjuke upplevs, utifrån vårdpersonalens perspektiv.
9.1 DISKUSSION
Att arbeta med demenssjuka är viktigt, eftersom det är människor som på grund av sin sjukdom inte kan klara sig själva. Att beskriva och utforska kring vårdpersonalens tankar och känslor i mötet med demenssjuka har varit spännande och lärorikt.
Genom att träffa och intervjua vårdpersonal har jag fått en ökad förståelse för vad det innebär att arbeta med demenssjuka individer. Det skapar en känsla av djup meningsfullhet att känna att det man gör för dem har betydelse. De demenssjukas tacksamhet är betydelsefull för vårdpersonalens motivation. Att arbeta med demenssjuka är inte alltid lätt, eftersom det är ett psykiskt
påfrestande jobb, inte minst genom att den som är demenssjuk ofta upprepar sig. Detta kan ta mycket av vårdpersonalens kraft och tålamod. Samtidigt är det givande att arbeta med dessa individer, de ger mycket värme till dem de har runt om kring sig.
Som jag skrev tidigare i arbetet hänger ett bra bemötande och arbetet med demenssjuka ihop. Detta har jag märkt genom arbetets gång, dels när jag har gjort intervjuer och dels när jag har läst relevant litteratur. Att vårdpersonalen ska känna att de ger den demenssjuke den vård och rätt till integritet som denne har rätt till går inte skilja från bra bemötande. Bemötandet är A och O i de allra flesta situationer när det gäller i arbetet med människor.
Jag instämmer i vad informanterna har nämnt, vikten av att känna att man har stöd från arbetskamraterna. Att man som vårdpersonal känner en trygghet i gruppen som gör att man kan prata av sig eller ventilera om man har några tankar. Jag tror att om man har den möjligheten och öppenheten i arbetsgruppen smittar det av sig på de demenssjuka och vården blir bättre. Eftersom de
demenssjuka är känsliga för om det är osämja eller när någon i personalgruppen mår dåligt, kan sådant leda till att de demenssjuka kanske inte vill hjälpa till eller visar taggarna utåt.
När en demenssjuk inte längre har förmågan att få fram vad denne vill eller upplever, det leda till frustration och oro. Det är som informant 4 säger, att när man lär känna individen. Det resulterar i att vårdpersonalen kan man också ”läsa av” om den demenssjuke är frustrerad eller orolig.
Att arbeta med demenssjuka måste få en högre status i samhället, det gäller även arbetet med äldre i övrigt. Men hur ska det gå till? Jag tror att det är viktigt att det dels behöver gå ut information om hur det är att arbeta med äldre, främst då demenssjuka individer. Samtidigt måste vårdpersonalens status höjas.
Jag håller med det som en av informanterna nämnde, att många anhöriga, och även andra människor tror att de som arbetar med demenssjuka är människor har stor beredskap för att ta emot kritik och synpunkter. Sanningen är att det
