"Våga göra olika" : En vetenskaplig essä om hur vi bemöter barn i förskolan

Våga göra olika”

En vetenskaplig essä om hur

vi bemöter barnen i förskolan

”

Av: Åsa Sjöström

Handledare: Ulla Ekström von Essen Södertörns högskola

Förskollärarutbildning med interkulturell profil, erfarenhetsbaserad Självständigt arbete 15 hp

Höstterminen 2020

Abstract

Titel: "Dare to do different - a scientific essay on how we treat children in preschool"

This essay is about treatment in preschool and how important it is that we dare to do different based on each child's needs. I sometimes get the feeling that we educators in preschool, have a little too much of the idea that the working methods we use should suit all children. Dealing with children and adults differently should be a matter of course, especially when we work in preschool and school.

What I mean by daring to do different, is that we need to have the knowledge to see each individual's needs to be able to respond in a clear way so that everyone is understood. According to the Education Act, we must “take into account the different conditions and needs of all children”(Skolverket 2018, p. 6). Which we do if we do not treat all children in exactly the same way, but dare to use different approaches.

My dilemma, which I describe in different situations, is when children receive a treatment that does not benefit them and where we educators do not think about or do not have the

knowledge of how we should do. The purpose I have with my essay, is to come up with an approach that we can use in the work team, to help the children who for various reasons "worry" us educators.

I have tried to go more in depth in our Curriculum for preschool, to get a clearer view of our mission. What I see and hear in my business has made me curious about how we interpret it and whether it can be used as an argument for me as a preschool teacher in a work team.

The method I use in my thesis is scientific essay writing, where I will be able to come up with how to understand my dilemma better, to be able to handle it in my future professional life. I do this through reflection with supervisors, course participants, literature and with myself.

Sammanfattning

”Våga göra olika - en vetenskaplig essä om hur vi bemöter barnen i förskolan”

Denna uppsats handlar om bemötande i förskolan och hur viktigt det är att vi vågar göra olika utifrån varje barns behov. Jag får ibland känslan av att vi pedagoger i förskolan har lite för mycket av tanken att det arbetssätt som vi använder ska passa alla barn. Att bemöta barn och vuxna olika borde vara en självklarhet, framför allt när vi arbetar inom förskola och skola.

Vad jag menar med att våga göra olika, är att vi behöver ha kunskapen att se varje individs behov för att kunna bemöta på ett tydligt sätt så att alla blir förstådda. Enligt skollagen ska vi ”ta hänsyn till alla barns olika förutsättningar och behov”(Skolverket 2018, s. 6). Vilket vi gör om vi inte bemöter alla barn på exakt samma vis, utan vågar använda olika tillvägagångssätt.

Mitt dilemma som jag beskriver i olika situationer är när barn får ett bemötande som inte gynnar dem och där vi pedagoger inte tänker oss för eller inte har kunskapen om hur vi bör göra. Syftet jag har med min essä, är att få fram ett förhållningssätt som vi kan använda oss av i arbetslaget, för att hjälpa barnen som av olika anledningar ”oroar” oss pedagoger.

Jag har försökt att gå mer på djupet i vår Läroplan för förskolan, för att få en tydligare syn på vårt uppdrag. Det jag ser och hör i min verksamhet har gjort mig nyfiken på hur vi tolkar den och om den går att använda som argument för mig som förskollärare i ett arbetslag.

Metoden jag använder mig av i min uppsats är vetenskapligt essäskrivande, där jag ska kunna få fram hur jag ska förstå mitt dilemma bättre, för att kunna hantera det i mitt framtida

yrkesliv. Det gör jag genom reflektion med handledare, kursdeltagare, litteratur och med mig själv.

Innehållsförteckning

Syfte och frågeställningar……….…………..…... 6

Metod………... 7

Etiska överväganden………. 9

Reflektion Mitt personliga tänkande……….... 9

Miljöns påverkan på barnen………... 9

Vi är alla olika……….... 11 Gemensamma mål……….…. 15 Min kunskap………... 18 Samsyn………... 18 Konflikthantering i förskolan……….……….…... 21 Slutord……….…….…. 23 Nya tankar……….. 25 Litteraturlista………....….. 26

1

Berättelse

Morgonen på förskolan

”Idag är det fredag!” säger jag till barnen och berättar att i morgon är vi alla lediga ifrån förskolan. Barnen sätter armarna upp i luften och ropar ja med höga röster. Det är tidigt på morgonen och jag sitter tillsammans med åtta barn på den stora blåa mattan inne på

avdelningen, där vi har vår gemensamma öppning tillsammans med grannavdelningen. Min kollega Ellenor, som precis kom in på avdelningen när jag berättade för barnen att det var fredag, säger rakt ut ”idag är Måns ledig, så då får vi en lugn fredag”. Hon ser uppriktigt glad ut. Jag känner hur ”stelt” allt blir, jag kommer helt av mig.

Jag vet hur Ellenor känner sig, då Måns tar väldigt stor plats och vi pedagoger måste vara i hans närhet för att han inte ska göra de andra barnen illa. Samtidigt som jag reagerar på att det inte kändes okej att få höra det, så har jag ju samma känsla själv och håller med henne. Jag byter samtalsämne och börjar prata om vad vi ska göra med barnen idag istället.

Plötsligt kommer Olle med en bok och sätter sig i mitt knä och pekar på boken som han vill att jag ska läsa. När jag börjat läsa kommer några barn till och sätter sig nära intill mig och vi sjunker in i bokens förtrollade värld. När jag har läst boken klart tar jag med barnen som går på min avdelning för att tvätta händerna och äta frukost inne hos oss, Ellenor har gått före och dukat fram frukosten.

Jag kan inte släppa det som hände där på morgonen när Ellenor sa det där om Måns, jag tänker på vad hennes kommentar gör med de andra barnen. Om de får höra att när Måns är ledig så är det lugnt på förskolan, vad ger det för bild av Måns till hans kamrater? Skulle jag ha sagt åt henne direkt eller ska jag ta det när det inte är barn med? Jag borde kanske prata med vår rektor om detta eller är det fegt att inte ta det direkt med Ellenor?

”Har alla tvättat sina händer?” frågar jag barnen. Alla barnen ropar i kör att de är färdiga, vi går in i matsalen och sätter oss vid borden som Ellenor har dukat. Klockan närmar sig 8.00 och vår tredje kollega Siv kommer in i matsalen. ”Ni som har ätit klart kan följa med mig ut på gården”, säger Siv.

2

Vi har rutinen på vår avdelning att alltid gå ut direkt efter frukosten, då vi har många barn som blir lämnade vid den tiden och det har visat sig att det har blivit lugnare lämningar när vi möter upp barnen utomhus. Tidigare tog vi emot inomhus och gick ut efter frukten men då hann många barn komma igång med en lek och det blev konflikter när vi avbröt deras lekar.

Fem av sex barn dukar av frukosten och går efter Siv ut till kapprummet. Ida sitter lugnt kvar vid bordet och äter upp sin smörgås medan hon och Ellenor samtalar i lugn och ro. Jag börjar duka av och förbereda för lunchen, idag är det min tur att göra det då jag började först.

Ellenor reser sig och tar med sig Ida till de andra barnen i kapprummet. Jag blir själv kvar och gör i ordning allt så att vi är förberedda för nästa matsituation, det är skönt när allt är klart när vi kommer in med alla barn innan lunch. Det är inte alltid vi hinner med det men idag är det

färre barn och alla tre pedagoger är på plats.

Jag reflekterar över att det kändes så trevligt när Ellenor tog sig tiden att sitta ner och prata med Ida och inte skyndade på henne. Ida såg jättenöjd ut när hon gick iväg för att klä på sig sina ytterkläder. När jag är klar går jag och tar på mig mina ytterkläder och går ut till de andra som redan är i full gång med olika lekar på gården.

Utomhusvistelse

”Fröken, Mischa sparkade mig!” Hedda kommer springande till mig direkt när jag kommer ut. Hon ser arg ut. Jag svarar Hedda att så får han inte göra och undrar om hon sprang direkt och berättade för mig. ”Jag knuffade omkull han så han blev ledsen” säger Hedda ilsket till mig. ”Så får ju inte du göra heller, då gjorde ju du illa honom också, eller hur?” säger jag lugnt och tittar allvarligt på henne.

Jag tänker först att det var bra att Hedda gav tillbaka, då Mischa har gjort illa henne flera gånger tidigare, men det stannar vid en tanke i mitt huvud. Istället berättar jag för Hedda att det bästa är att säga stopp och tala om för sin kompis att det inte är okej och är det ingen av oss vuxna som är i närheten, så ska hon komma och berätta för oss så vi kan hjälpa till. Hon tittar på mig, sträcker på sig och säger med en kaxig attityd: ”Siv sa att det var bra att jag knuffade Mischa!” Just då vet jag inte riktigt vad jag ska säga till Hedda, jag funderar ett tag och säger ” Inte sa väl Siv så?” Hon tittar på mig och ler och säger: ”det gjorde hon visst det”, och går sedan ifrån mig med stolta steg.

Åh, måste Siv alltid säga vad hon tycker, även i samtal med barnen? Hon som jobbat länge inom förskolan och är i medelåldern borde ju veta bättre, tänker jag för mig själv. Jag är väl

3

medveten att hon tycker att Mischa är påfrestande, då han oftast springer omkring och slår och retas med de andra barnen men att be ett annat barn att knuffa honom var ju inte så klokt sagt, tänker jag. Samtidigt som jag har en förståelse för hennes agerande, då det ibland blir för mycket konflikter runt Mischa.

Efter en stund kommer Mischa sakta gående emot mig och jag ser spår av tårar i hans ögon, jag tar upp honom i mitt knä utan att säga någonting. Han tittar på mig och säger att Hedda har knuffat omkull honom och att han sparkade henne först. Jag säger bara helt lugnt att inget av det som de båda har gjort är rätt utan att bägge har gjort fel mot varandra. Jag lägger ingen skuld på honom vilket jag heller inte gjorde på Hedda, han tittar på mig och ler lite grann och lutar sig sedan mot mig och sitter kvar en lång stund i mitt knä. Medan vi sitter där så kommer mina tankar in på hur viktigt vårt yrke är och framförallt hur viktigt det är att alla vi som arbetar inom förskolan har en förståelse för alla barns olikheter. Och att vi inte får brista i vår profession och att vi har ett uppdrag, där vi ska bemöta alla barn där de är just nu.

Höstdag på gården

Idag skiner solen och det är ganska skönt ute, trots att det är i slutet av september. Vi är tillsammans med grannavdelningen på vår lilla gård, då deras pedagoger har planeringstid. Det är 32 barn som leker och springer omkring och röstnivån är extra hög, tur att vi kan vara utomhus tänker jag, då det underlättar enormt när vi är så många barn.

”Fröken! Olle kastade ut min keps på vägen” ropar Dante, jag går till Olle och säger till honom att han inte får göra så mot sina kompisar men han bara tittar bort och skrattar. Jag blir ledsen inombords när jag känner att jag inte har tillräckligt med kunskaper för att förstå hur jag ska göra för att hjälpa Olle.

Jag lämnar honom och går utanför staketet och tar in Dantes keps. Jag hinner inte mer än tillbaka då jag hör nästa barn som ropar att Olle har slängt ut hennes mössa. Så jag vänder och säger med en positiv röst att ”jag hämtar den åt dig när jag ändå är här”.

När jag kommer in på förskolans gård igen ser jag att Olle sitter på en bänk och att Siv sitter bredvid honom och jag hör att hon säger till honom att han ska sitta där och fundera över vad han har gjort. ”Nu får han sitta här ett tag” säger Siv till mig med en bestämd klang i rösten. Jag tänker först att jag inte ska säga något men jag känner hur det kokar inom mig. Min teori om Olles handlande är att han inte vet hur han ska göra för att söka kontakt med de andra barnen för lek och att göra som Siv i det läget, känns för mig helt fel och kränkande mot Olle.

4

Om han inte har kunskapen om hur han ska ta kontakt, utan gör det som känns rätt för honom just då, vad gör det med Olle när han får skäll av oss pedagoger och blir tvingad att sitta still under en längre stund?

”Tror du att han får en förståelse för vad det är han har gjort när han sitter still där?” frågar jag och tittar allvarligt på Siv. ”Nä, det kanske han inte får, men nu tänker jag låta honom sitta här så slipper fler saker hamna utanför staketet” svarar hon irriterat tillbaka. Jag känner mig stolt inombords, då detta är första gången jag ifrågasätter hennes handlande men jag tänker ta mod till mig och ta upp det igen under vår planering i morgon. Vi måste få en samsyn i arbetslaget annars kommer det inte att fungera. Jag lämnar Olle och Siv och går till några andra barn som vill ha hjälp med att få fart på gungan. Ifrån gungan ser jag ända till platsen där Olle och Siv fortfarande sitter, hon pratar inte med honom och han ser mest fundersam ut och tittar när de andra barnen springer omkring och leker.

En ny dag

”God morgon!” säger jag glatt när jag kommer in på avdelningen där Siv sitter på golvet inne i byggrummet tillsammans med några barn. Det verkar som att barnen är helt inne i sitt byggande med Duplo, då de bara tittar upp som hastigast på mig. ”God morgon!” svarar Siv med en lite lätt uppgiven röst. ”Då var det måndag igen då, helgerna går då alldeles för fort, jag hade behövt några dagar till för att vila upp mig ifrån det här” muttrar hon där hon sitter lutandes mot väggen och ser helt slut ut. Vad hennes bemötande drar ner mitt humör och min energi, undrar hur hon mår, jag borde kanske fråga henne, hinner jag tänka innan jag hör ett skrik.

”Fröken!!! Jag måste bajsa!” skriker Nova rakt ut och ser ut som att hon redan har gjort det. Jag följer med henne till toaletten och sätter mig utanför och småpratar med henne tills hon är klar. ”Vet du att jag kan cykla nu” säger Nova helt plötsligt när hon står där och tvättar sina händer. ”Va! Kan du?” säger jag med en förvånad röst och slår ut med mina händer. ”Ja, det kan jag, det är superenkelt ju” svarar hon och hoppar ner ifrån pallen vid tvättstället och springer tillbaka till avdelningen. Tänk vad härligt det är att lära sig saker och vilken lycka det ger när vi lyckas med olika saker. Jag tänker på alla barn som vi möter i förskolan och hur mycket glädje det ger mig som pedagog när jag ser att de lyckas och deras ögon glittrar. Ordet ögonglitter är ett vackert ord hinner jag tänka innan Sivs röst hörs över hela avdelningen. ”Dags att städa! För vi ska gå ut och leka!” Barnen börjar direkt plocka ihop sina grejer och

5

sätter sig ner på den blåa mattan när de är klara. ”Bra jobbat allihopa!” säger Siv och sätter upp tummen och ler mot barnen. ” Då går vi och klär på oss” säger jag och går mot hallen.

Hallsituation

I hallen är det alltid rörigt och jag känner att jag inte hinner med att hjälpa alla barn när vi ska gå ut. Jag tror att hela arbetslaget har samma känsla, jag själv känner en inre stress varje gång och jag kan se att mina kollegor ser stressade ut och barnen springer omkring. ”Snälla! Kan ni leta på era kläder så kommer vi och hjälper er snart” säger jag uppgivet till barnen som

springer omkring. Jag känner att jag börjar svettas i min kamp med att få på Jason sina överdragskläder, jag vet att om jag lyckas få på honom kläderna så blir det lugnare för de andra barnen. Men idag är han extra motstridig och skriker när jag försöker klä på honom.

”Du kan få ta med dig de barn som är färdiga och gå ut så tar jag över här” säger Siv helt plötsligt. Jag känner en lättnad och går och hämtar mina egna kläder och går mot utgången. När vi till slut är ute på gården, så går jag fram till Siv och tackar henne för det hon gjorde tidigare inne i hallen. ” Ibland kan det vara bra att bryta ett mönster för att få det att fungera och idag gjorde de det” säger Siv och ler. Varför kan inte jag säga likadant till henne när jag ser att en situation inte fungerar för henne? Jag får alltid en känsla av att jag sårar om jag kliver in och tar över, medans jag blev oerhört tacksam själv, när Siv gjorde detta för mig.

Jag har jobbat tillsammans med Siv i snart två år och jag trivs att arbeta med henne, hon är lättsam och är oftast positivt inställd till det mesta vi gör på avdelningen. Hon är förskollärare och har väldigt bestämda åsikter om hur vi ska arbeta på avdelningen med barnen. Jag som är barnskötare kan känna att hon inte alltid lyssnar på mig när jag kommer med ideér om hur vi kan arbeta. Jag är lite äldre än henne och har arbetat längre inom förskolan, så jag borde våga stå upp för mina värderingar utan att backa. Det är ju för barnens skull jag borde göra det. Om hon blir sur, vilket hon kanske inte blir, så är det egentligen hennes problem, tänker jag.

6

Syfte och frågeställningar

Dilemmat som uppkommer i mina berättelser är när jag upplever att jag och mina kollegor inte har kunskaper för att ge alla barn ett bemötande, där de får förståelse för just den

situationen som de befinner sig i just då. Jag vill som förskollärare ha kunskaperna till att ge alla barn rätten till att bli förstådd utifrån just den personen de är.

Jag vill se min berättelse med nya ögon och då jag reflekterar med hjälp av olika litteratur och med kurskamraterna, hoppas jag kunna få mer kunskaper för att uppfylla alla krav vi har som förskollärare. Min tanke är att jag ska kunna förmedla mina kunskaper och tankar till mina kollegor och ha diskussioner om vikten av att våga göra olika, både vad det gäller barn och situation. Det som fungerar till ett barn kanske inte fungerar på ett annat och att vi då som pedagoger har kunskaperna och framför allt modet att våga göra olika. Hejlskov Elvén & Wiman tar upp i sin bok Barn som bråkar, att barn har olika förmågor och bör behandlas utifrån det (Hejlskov Elvén & Wiman 2015, s. 104). Vi pratar ofta i förskolan om vikten av att få vara sig själv och att det inte finns något som heter normalt. Är det bara något som vi säger, för att det låter bra? Eller handlar det om att vi inte riktigt förstår innebörden av orden?

Mitt dilemma är inte specifikt just för min förskola utan något som jag, efter att ha diskuterat det med mina studiekamrater och med min handledare i vfu:n, är något som sker överallt inom förskolans värld. Jag tror inte att bemötandet mot barnen, som jag berättar om i min text, är en medveten handling ifrån oss pedagoger, utan snarare en brist på kunskap. Därför tror jag att det skulle vara av intresse för alla pedagoger, att diskutera just bemötandet och hur vi kan lära oss av varandra. Detta skulle generera till att vi pedagoger skulle känna oss lugnare, då vi ser att barnen förstår det vi förmedlar.

För mig känns det därför som ett viktigt ämne att våga lyfta i sin verksamhet, kanske också viktigt att informera rektorer för att få hjälp med att hitta ett arbetssätt som passar just vår förskola. Vi arbetar med människor, både barn och vuxna och det kräver mycket arbete av oss förskollärare. Vi måste kunna bemöta alla i förskolan med respekt och det är inte alltid enkelt, då vi inte alltid har alla verktyg för det. Det är då det behövs en samsyn i arbetslaget och att vi har ett öppet klimat och vågar ha modet att be om hjälp av kollegor.

7

Utifrån mitt syfte med berättelsen så är mina frågeställningar:

 Vad kan jag göra för att hjälpa de här barnen som får ett negativt bemötande vid upprepade tillfällen?

 Vad behöver vi som arbetslag? Hur kan vi få mer av en samsyn? Hur kan jag bidra till det?

 Hur ska vi hantera konflikter (dolda eller öppna) i arbetslaget vad gäller ”barn som oroar”?

Metod

Att få skriva uppsatsen som en vetenskaplig essä, vilket är metoden för mig, känns väldigt givande och ger mig nya insynsvinklar i förskollärarjobbet. Det ger också mig som författare mer kunskaper, så att jag växer i min roll som blivande förskollärare. Att bearbeta sin egen berättelse med hjälp av sina studiekamrater, litteratur och handledare, ger mig möjligheten till att se den ifrån nya synvinklar. Docenten i yrkesteknologi, Maria Hammarén menar i sin bok

Skriva - en metod för reflektion, att när vi lyssnar på vår egen berättelse tillsammans med

andra så lyssnar vi på den med andras öron. Det gör att jag kan reflektera över min erfarenhet och kunna fördjupa mig i den (Hammarén 2005, s. 21). Det var en stor del av varför jag valde att skriva min uppsats som en essä, vilket jag kanske inte hade valt om jag studerade till förskollärare utan att ha någon erfarenhet alls ifrån förskolan sedan tidigare. Jag tänkte att det skulle hjälpa mig mer om jag tog händelser från mitt arbete i förskolan och få möjligheten till att få hjälp att försöka förstå problemen, som jag själv har stött på under mina

yrkesverksamma år. Dessutom att få möjligheten till att få delge mina dilemman med andra studenter och min handledare, för att få en ny förståelse för dilemmat och förhoppningsvis komma fram till ett nytt sätt att möta liknande händelser i mitt fortsatta arbete som

förskollärare i förskolan.

Då jag skriver min berättelse i essäform så är jag som författare både subjektiv, då jag skriver precis som jag upplevde mitt dilemma och objektiv, då jag använder mig av teorin och vad den säger om mitt dilemma. Det gör att jag får nya kunskaper som gör att jag kan hantera dilemmat bättre i framtiden, vilket gynnar mig i min yrkesroll som förskollärare.

8

Att inte bara se problem utifrån sig själv utan att ta med sina kollegor i diskussionerna, kan göra så att vi får ett bättre klimat i våra arbetslag. Hammarén skriver att ett dilemma uppmärksammar en komplexitet och därför ställer oss inför olika handlingsalternativ. Det finns ibland ingen lösning på dilemman enligt henne, då vi kan ha uppfattat komplexiteten mer eller mindre i vår berättelse (Hammarén 2005, s. 18). Det viktigaste kanske är att få till ett naturligt diskussionsklimat i arbetslagen, då blir det enklare att lyfta även större problem, om vi redan har en vana att diskutera och reflektera kontinuerligt tillsammans. Alsterdal menar att praktisk kunskap, till skillnad mot teoretisk kunskap, är bunden till tid och rum och därför behövs berättelser om konkreta situationer för att den ska bli tillgänglig för reflektion (Alsterdal 2014, s. 55).

Min kollega Ellenor har jobbat många år i förskolan och det är med henne jag kan ha långa diskussioner om barn och förhållningssätt. Det känns som att vi har liknande arbetssätt och synsätt på hur vi bemöter barn som kanske inte alltid gör det som vi förväntar oss att de ska göra. Jag upplever det lättare att diskutera med kollegor som har liknande tankar som mig, men att jag som pedagog kanske utvecklas mer om vi tar till oss av varandras olika kunskaper.

Att skriva ner händelser i förskolan, där vi inte hittar en lösning, skulle kunna utvecklas till ett nytt kunnande hos oss pedagoger, om vi använde oss av essäskrivandets teknik. Lite som en dokumentation, där vi får ett nytt lärande och den praktiska kunskapen vi har blir synligare för oss själva. Om vi söker kunskaper i litteraturen för att få en bättre förståelse för hur vi ska kunna gå vidare för att hjälpa barnen, gör att vi också håller oss uppdaterade med ny

forskning inom vårt yrke. Att få tid till att skriva ner situationen och leta olika litteratur och därmed få möjligheten till ny kunskap, gör att vi växer i vår yrkesroll, vilket också innebär en bättre självkänsla.

Jag har använt mig av Bo Hejlskov Elvéns litteratur en del i min text, då jag av erfarenhet vet att ett lågaffektivt bemötande gynnar våra känslostarka barn i förskolan. Hans böcker som han skriver tillsammans med andra författare har ett tydligt upplägg och är lätta att läsa och ta till sig av i arbetet med barn. I min text har jag även lyft en del om kommunikation och samspel i våra arbetslag och då har jag vänt mig till författare som Björn Nilsson och Anna-Karin Waldemarsson samt Barbro Lennéer Axelson och Ingela Thylefors. Utifrån deras litteratur har jag sökt svar på mina funderingar om hur jag som kollega kan göra för att få ett öppnare klimat i arbetslagen.

9

Etiska överväganden

Namnen på personerna i min berättelse är fingerade, både barnens och de vuxnas. Detta har jag gjort enligt Vetenskapsrådets skrift God forskningssed, där de tar upp om integritet och anonymitet (Vetenskapsrådet 2017, s. 41). Händelserna som jag berättar om i min essä, har inträffat på olika förskolor under några år. Jag har blandat de olika händelserna, för att ta hänsyn till de personer och platser som jag skriver om, för att ingen ska kunna känna igen sig i min berättelse.

Reflektion

Mitt personliga tänkande

Jag har arbetat inom förskolan som barnskötare i 12 år och är nu snart färdig förskollärare. Jag skriver i min berättelse om ett dilemma som jag hamnat i flera gånger under åren och på olika förskolor. Mina funderingar kring de barn som finns med i min berättelse, har blivit fler och starkare under åren. Det måste finnas ett sätt där vi kan hjälpa barnen istället för att stjälpa dem, som jag upplever att vi pedagoger gör mer eller mindre.

Det jag skriver om är inte något unikt för just mig och min arbetsplats utan det finns överallt. Jag vill att förskolan idag ska vara tillgänglig för alla barn, men inser att det är svårt och jag förstår att jag är en del i det hela och måste agera för att det ska bli en ändring. Jag har såklart blivit formad till den pedagog jag är idag, utifrån just den kontext som jag har befunnit mig i under åren i förskolan. Att se sig själv utifrån, när jag läser min färdiga berättelse, är

intressant. Jag behöver fördjupa mig i problemet för att gå vidare och framför allt för att ge barnen en förskoletid som är utvecklande och meningsfull.

Miljöns påverkan på barnen

Måns i min berättelse är ett aktivt barn som är fem år och blir ibland utåtagerande när det inte blir som han vill. Vi pedagoger är medvetna om hans problem och är oftast steget före, så att han ska slippa hamna i situationer som dessa, men ibland hinner vi inte alltid med att stoppa utbrottet. Det är lätt att känna precis så som Ellenor uttrycker sig mitt i barngruppen, då det är stressigare de dagar då Måns är på förskolan. Jag tror att mycket handlar om hur vi tänker och känner inför honom, vi borde tänka mer positivt om honom och utmana honom i det som han är bra på. Psykologen Leif Strandberg tar upp i sin bok Vygotskij, barnen och jag –

10

pedagogisk inspiration, att vi människor reagerar olika utifrån vart vi befinner oss. Han

jämför olikheterna med hur han reagerar när han besöker en kyrka kontra en ishockeyhall. Han menar att det händer speciella saker inom oss beroende på var vi är (Strandberg 2014, s. 117-118). Det säger en hel del om vad vår miljö i förskolan kan utsätta barnen för. När vi ser att ett barn inte beter sig som vi tycker att det borde, så sätter det igång en tanke om att det är något som är fel hos barnet. Jag vågar nog påstå att det inte är unikt på något sätt hos mig, utan att det troligtvis förekommer på alla förskolor. Strandberg skriver om hans tanke, att barn

är olika har gått över till att barn gör olika (Strandberg 2014, s. 7). Det väckte något inom mig

som gjorde att jag fick en ny förståelse för barnen i min berättelse. Att Måns skriker och slåss i vissa situationer, det är kanske hans enda sätt att klara av just den situationen just då.

Medans hans kamrater reagerar på ett annat, lite lugnare och för oss behagligare sätt, vilket då inte ger oss rätten till att tycka att Måns gör fel. Istället måste vi se vad det är som gör att Måns inte klarar av den situationen utan att reagera så starkt som han gör. Ansvaret ligger hos oss pedagoger, att se till att alla barn klarar av sin dag på förskolan så bra som möjligt.

Psykologerna Bo Hejlskov Elvén och David Edfelt tar upp om affekt i sin bok Beteende

problem i förskolan, där de förklarar att affekt (känslor) smittar. Vilket vi behöver tänka på

när vi arbetar med barn, då vi blir påverkade känslomässigt av det som händer, vilket

författarna lyfter som mänskligt. Det vi måste förhålla oss till, är vårt uppdrag och vårt ansvar som pedagoger (Hejlskov Elvén & Edfelt 2017, s. 78-81). För mig innebär det, om jag

utstrålar ilska mot ett barn, verbalt eller med mitt kroppsspråk, så kommer inte barnet att lugna ner sig förrän jag bemöter barnet med ett avslappnat kroppsspråk och en lugn röst. Det är inte barnet som ska lära sig att ändra på sitt beteende, utan det är jag som vuxen, som måste använda min kropp och mitt beteende på ett sätt, som ger barnet möjligheten till att lyckas i den situationen. Det här är inte lätt alla gånger och jag tror vi behöver påminna varandra i arbetslagen när det uppstår och att kunna göra det på ett icke dömande sätt.

Som förskollärare ska jag stå upp för barnen och ge dem förutsättningarna för att klara av vardagen och få möjligheten till att utvecklas. Det är min skyldighet som förskollärare att hitta ett sätt som ger barn som Måns, möjligheten till att lyckas istället för att alltid få höra att han misslyckas och får skäll av oss pedagoger. Vi måste bli bättre på att se oss själva som en del av miljön i förskolan, att vi ibland måste ändra på vårt sätt att vara, precis som när vi möblerar om, för att ge barnen de rätta förutsättningarna för att de ska klara av alla utmaningar som de står inför under sin förskoletid.

11

I boken Beteende problem i förskolan, tar författarna upp att barn gör det mest begripliga i varje situation. Begripligt handlar inte om förståelse, en del, lite äldre barn kan inte förstå varför de får skäll när de t ex hoppar i en vattenpöl med tennisskor, precis som små barn gör. Vattenpölar inbjuder till att hoppa i (Hejlskov Elvén & Edfelt 2017, s. 32-33). Vi behöver bli bättre i förskolan att diskutera olika arbetssätt när vi får problem, då vi oftast lägger skulden på barnen. Att ha förståelsen för att barn gör det som för dem är det mest begripliga i just den situationen, gör att vårt arbete blir mer intressant och utvecklande. Författarna menar att barn gör det för dem mest begripliga i en situation och att vi måste titta på hur de beteenden vi vill ha kan bli begripliga för barnen. Vi måste skapa förutsättningar för att barnen ska kunna uppföra sig, genom att göra situationen begriplig för dem (Hejlskov Elvén & Edfelt 2017, s. 35). Jag ser i min berättelse att jag som pedagog inte är särskilt tydlig med vad jag tycker eller anser om hur vi ska bemöta de barn som oroar oss i barngruppen. Jag tänker att jag egentligen inte har möjligheten att välja bort att konfrontera mina kollegor, utan enligt mitt uppdrag så ska jag se till att alla barn får samma möjligheter i förskolan. Om jag inte har den kunskapen så är det min skyldighet som anställd att ta hjälp av kollegor, rektor,

specialpedagog eller litteratur.

Vi är alla olika

Sen har vi vår Olle som har satt så mycket funderingar i mitt huvud sedan han började på min avdelning. Han visar upp ett glatt utseende och går mest omkring om dagarna och petar och knuffar på de andra barnen eller slänger bort deras mössor och kepsar, som jag skriver om i min berättelse. Han är ett barn som oroar oss pedagoger, då vi inte riktigt vet varför han beter sig som han gör. Jag har inte lyft det med mina kollegor utan bara låtit det vara, trots att det gnager i mitt huvud, tror att det är därför han hamnade i min berättelse. Jag tror inte att det hjälper Olle om vi bara säger åt honom eller ännu värre om vi skäller på honom. Detta med att Olle kastar ut saker utanför staketet oroar mig, inte för att de hamnar ute på gatan, utan för att det troligtvis säger något om Olle. Han har gjort så här sedan förra hösten och det är samma mönster, han tar någons keps/mössa och springer iväg och kastar den över staketet. Jag tänker att vi behöver pratat i arbetslaget om det här och om hur vi ska bemöta Olle när han börjar med den här ”leken”.

Jag vill inte att vi bara låter det här vara, jag tror, att han behöver stöd i sitt samspel med sina kompisar och det måste vi i arbetslaget ge honom. Kan det vara så att hans ”lek” med att ta av kompisarna sina kepsar och mössor, är ett sätt för honom att söka kontakt med sina kompisar? Har vi sett att Olle leker tillsammans med sina kompisar? Mina funderingar om att han inte

12

har förståelsen för hur han ska leka har funnits med sedan han började hos oss. Jag tror inte han har lärt sig lekkoderna än, då jag inte kan se att han har någon fantasi eller något behov av att ha kompisar. Olle har inget verbalt språk utan vi använder oss av bildstöd och tecken med honom. Han är fyra år och har svenska som modersmål och han har precis börjat på vår avdelning. Det har ingen effekt alls att skälla på honom, inte heller att visa stopp med handen,

då bara går han iväg och skrattar. Olle är lite av en ”ensamvarg” men det är troligtvis inte självvalt, eftersom att han bara är fyra

år. Han ser för det mesta glad ut när han traskar omkring och låter, det är ett hummande ljud som kommer ur hans lilla kropp. Jag blir illa berörd när jag ser honom gå omkring så där, jag vill så gärna komma honom närmare och förstå vad det är som han behöver. Jag tycker synd om honom när jag inte får kontakt med honom lika som med de andra barnen, men han kanske inte mår dåligt över det. Det kanske bara är vad jag tror?

Jag vill verkligen förstå mig på honom för att kunna ge han rätt stöd för att han ska kunna utvecklas. Jag tror inte att han är glad när han kastar barnens mössor och kepsar, trots att han skrattar, som jag skriver i berättelsen. Utan det betyder något annat men jag vet inte vad, det jag har fått till mig i min handledning är att jag är på rätt spår och bara det gör att jag känner att jag måste våga stå upp mer för Olle. Att han sällan leker med kompisar gör mig

fundersam, då jag vet att leken har en stor betydelse för barnens utveckling och lärande.

Vygotskij (1896-1934) skilde mellan barnets faktiska utvecklingszon och den potentiella utvecklingszonen. Han menade att den potentiella utvecklingszonen är där barnet har hjälp, stöd och inspiration av en vuxen eller en mer erfaren lekkamrat. Då bildar de ett kompetent par och med det menar han att leken är en arena för samlärande. Den potentiella

utvecklingszonen enligt Vygotskij, är att barnet klarar av att göra saker och delta i aktiviteter som det inte skulle klara i andra sammanhang (Öhman 2016, s. 53).

Utifrån det så ser jag hur viktigt det är att vi pedagoger är med i barnens lekar för att upptäcka de barn som inte har förmågan att leka tillsammans med sina kompisar. Vi kan då fånga upp barn som Olle för att ge stöd i lekens spännande värld. Om vi inte uppmärksammar de barn som inte leker, så kan vi inte heller ge dem möjligheten till att få uppleva glädjen i att klara av att ha en lek tillsammans med sina kompisar. Jag tror att det är lätt att ta för givet att alla barn leker, det gjorde jag själv också för många år sedan. Jag har under årens lopp fått förståelsen för att inte alla barn har förmågan till att kunna leka, om vi vuxna inte hjälper dem att få träna på att göra det. Oftast går Olle bara omkring på gården alldeles ensam eller så lägger han sig ner och tittar rakt upp i luften men när vi är inne på avdelningen så kan han sitta och köra med

13

bilar eller bygga med duplo. Jag tänker att om vi försöker att vara mer närvarande med Olle och lära känna honom mer så kanske vi får möjligheten till att upptäcka något som intresserar just honom. Vi låter honom mest gå omkring i sin lilla värld och enda gången vi

uppmärksammar honom, är när han gör något mot de andra barnen. Och de gångerna är uppmärksamheten väldigt negativ ifrån oss pedagoger, vilket jag tänker inte hjälper Olle att bli en kompis som barnen frågar efter i barngruppen.

Jag funderar även på varför han skrattar, det är inte så att han hånskrattar åt oss pedagoger när vi säger åt honom, utan bara ett sånt där härligt kluckande barnskratt, vilket jag oftast blir lycklig av. Men i de här stunderna känns det här skrattet sorgset på något vis, det betyder något men jag vet inte vad det är. Jag tänker att jag måste ta upp det här med mina kollegor så fort som möjligt så vi kan hjälpa Olle. Det gör ont i mitt hjärta när jag inte kan ge barnen det som de behöver för att klara av vardagen i förskolan. Jag vill att Olle ska komma in i

gemenskapen med de andra barnen och få uppleva leken tillsammans med dem. Eftersom att leken är grunden för utveckling, lärande och välbefinnande som läroplanen tar upp, så borde vi se till att Olle får möjligheten att träna på att leka (Skolverket 2018, s. 8). I situationen med Olle ute på gården när han kastar över de andra barnens kepsar/mössor vid staketet, så borde vi pedagoger som är inblandade ta tag i problemet och pröva oss fram till vad vi behöver göra för Olle i just den situationen.

Oavsett om ett barn har en diagnos eller inte så är det vårt uppdrag att se till att alla barn i förskolan får rätt bemötande av oss pedagoger. Jag har insett att jag och mina kollegor i förskolan är bra på att hjälpa de barn som har en handlingsplan utskriven med en uttalad diagnos. Vad som har fått mig att tänka om i det nu, är när jag reflekterar över min uppsats, där jag inser att vi har barn utan varken handlingsplan eller diagnoser, som behöver extra stöd i förskolan. Vi borde kanske få mer av specialpedagogiken i förskollärarutbildningen, då det är lätt att tro att alla barn ska fungera i alla de olika situationerna som de ställs inför under förskoletiden.

Vi vet att de flesta av barnen klarar av förskoletiden trots att de senare får en diagnos som ADHD eller autism, vilket Hejlskov Elvén & Edfelt tror beror på att vi i förskolan är vana att hantera barn i olika åldrar och med olika utvecklingsnivåer (Hejlskov Elvén & Edfelt, s. 169). Det är vår uppgift att se till att barnen får det de behöver och stödja barnen när de själva inte har förmågan, vi förskollärare måste ha kunskaperna för att förstå när barnet har svårigheter. Inte lägga över skulden på barnet, som jag tycker att vi i förskolan gör många gånger, vi

14

måste använda våra kunskaper så att barnen får det stöd de behöver och det är då vi får en harmonisk barngrupp, vilket gynnar alla inblandade.

När min kollega Ellenor uttrycker att det är skönt att Måns är ledig inför hans kompisar och mig, kanske det inte skadar Måns just då, eftersom att han inte är där. Jag tänker att de andra barnen som får höra att deras fröken tycker att det blir en lugn dag för att Måns är ledig, omedvetet kan börja tycka likadant. Vad gör det med Måns möjligheter till att få vara en kompis som de andra barnen efterfrågar? Att få vara en del av en grupp är inte helt enkelt och vi pedagoger i förskolan har ett ansvar att ge alla barn förutsättningar för att få lyckas att få vara en del i den gemenskapen.

Läroplanen säger: Var och en som verkar inom förskolan ska främja aktning för människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, flickor och pojkar, samt solidaritet mellan människor. Inget barn ska i förskolan bli utsatt för diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder, hos barnet eller någon som barnet har anknytning till, eller för annan kränkande behandling. Alla sådana tendenser ska aktivt motverkas. (Skolverket 2018, s. 5).

Utifrån min tolkning av texten så innebär den, att vi måste tänka oss för hur vi pratar eller gör när det har med människor att göra i förskolan. Ett barn som inte själv kan berätta sin känsla, måste kunna känna tryggheten i att vi pedagoger har förståelsen och kunskapen för att stå upp för barnet när vi känner att det är en kränkande behandling av barnet. Det är ett svårt beslut men det ingår i vårt uppdrag som pedagog i förskolan, att gå emot kollegor för att stå upp för ett barn är svårt och klarar vi inte av det själv så finns det rektorer som vi kan få stöd av.

Jag har under min utbildning insett hur viktigt det är att vi arbetar interkulturellt i förskolan och ser jag till Läroplanens text ovan så är det så vi ska arbeta, enligt Skolverket. Vi ska se till att alla i förskolan får känna att vi lyckas och är viktiga, precis som vi är och att vi genom möten med olika kulturer får till oss fler kunskaper. Uppsatsen som Jenny och Rasmus skrivit hade en bra förklaring om den interkulturella pedagogiken som jag inte själv hade kunnat förklara lika bra:

15

Sammanfattningsvis handlar den interkulturella pedagogiken om mötet mellan kulturer och den ömsesidighet som kan uppstå i dessa möten. Det handlar om att kunna skapa en god kommunikation med både barn, vårdnadshavare och pedagoger i en

interkulturell miljö. Det är också viktigt att pedagoger har interkulturell kompetens, vilket i korthet bland annat innebär att pedagogerna är nyfikna för det främmande, kan och vågar ifrågasätta egna normer och värderingar samt har generella kunskaper och färdigheter gällande den interkulturella pedagogiken. Den interkulturella pedagogiken ses också som ett förhållningssätt som ska genomsyra allt i en verksamhet, snarare än ett eget ämne (Bohlin & Brask 2016, s. 16).

Enligt författarna till uppsatsen så menar de att den interkulturella kompetensen handlar om att undvika stora missförstånd och konflikter i våra möten med andra människor ifrån andra kulturer än där jag själv kommer ifrån (Bohlin & Brask 2016, s. 13). Detta innebär inte att ett interkulturellt arbete har enbart att göra med vart ifrån i världen vi kommer, utan det har även att göra med vad vi växer upp i för miljö, klass, generation, språk mm. Därför känner jag att mitt arbetssätt, där jag förespråkar att vi måste våga göra olika i vårt bemötande med barnen i förskolan, är en viktig del i ett interkulturellt arbete i förskolan. Då vi ser till våra olikheter och kan se att det är en tillgång och att kunna se att våra olika åsikter och synen på andra människor berikar varandra, så hoppas jag att vi får till ett klimat som gynnar alla i förskolan. Där jag förutom barnen även inkluderar oss pedagoger, vårdnadshavare, rektorer och övriga vuxna personer som vi möter i vårt arbete med barnen.

Gemensamma mål

Jag har svårt att ifrågasätta mina kollegor de gånger jag tycker att de sagt eller gjort något som jag tycker påverkar barnen negativt. Då Olle får sitta ner och ”fundera” över sitt handlande känns inte riktigt bra för mig, då han inte kan göra sig förstådd i ord till oss och att vi

pedagoger tror oss veta vad det är som gör att han kastar bort barnens mössor/kepsar. Vad är det som gör att jag reagerar som jag gör och att jag tycker att Siv och Ellenor gör ”fel” i sitt bemötande mot barnen? Vad säger det om mig som pedagog, då jag tycker att vi ska bemöta barnen annorlunda men aldrig säger det direkt till mina kollegor? Skulle de uppskatta om jag var ärlig och konfronterade dem? Skulle vi få en lugnare barngrupp om vi har ett öppnare klimat i arbetsgruppen? Det är något som jag tänker ha som utmaning nu när jag blir färdig förskollärare. När Siv började på min avdelning för några år sedan, så kände vi direkt en samhörighet och har roligt tillsammans när vi arbetar. Kanske att det är det som ställer till det i mina tankar, att det känns svårt att konfrontera henne för att vi har en bra relation för övrigt?

16

Siv kanske blir tacksam över att jag lyfter problemet istället för som jag tror, att hon kommer att tycka att jag kör över hennes arbetssätt.

Barbro Lennéer Axelsson skriver i sin bok Arbetsgruppens psykologi om att

kommunikationen utgör själva pulsen i en arbetsgrupp och att en god sådan smittar och att medarbetare blir i bästa fall varandras inspirerande förebilder (Lennéer Axelsson & Thylefors 2018, s. 189). Detta får mig att fundera över om det är så farligt att konfrontera en kollega, oavsett om vi har olika utbildningar eller ingen utbildning alls. Jag vill kunna stå upp för barnen när jag hör andra pedagoger säga eller göra saker mot barnen som jag inte anser går ihop med vårt uppdrag enligt Läroplanen, eller ihop med målet att få en lugnare barngrupp där alla barn är inkluderade. Jag ser i min berättelse att de barn som jag tar upp i de olika

situationerna, är barn som är av olika anledningar hörs och syns mer än de flesta andra barn gör. Klarar inte alla pedagoger av att hantera olika sorters barn? Skulle vi behöva mer

utbildning i olika sätt att bemöta barn, exempelvis lågaffektivt bemötande, då vi oftast har ett eller fler av dessa barn i våra barngrupper? Författaren till boken Barn som oroar, tar upp problemet när ett barn utses till en syndabock av barn, vårdnadshavare och pedagoger, där han menar att barnet själv aldrig kan ta sig ur den rollen. Om vi pedagoger har försökt med samma strategi mot barnet under en längre tid och inget hjälper, så är det viktigt att kunna byta

strategi. Han menar att vi pedagoger bör vara kreativa och nyfikna på att hitta en lösning för att hjälpa barnet. Vi som pedagoger måste förstå att även de barn som inte reagerar som vi förväntat oss, har samma rätt som alla andra barn att få känna glädje, trygghet och att få en förståelse för vad som händer under dagen i förskolan (Hedström 2014, s. 124-125).

Att våga ändra miljön och vårt arbetssätt är inte alltid så enkelt som det låter, då vi har många barn i grupperna som har olika förutsättningar och behov. Vilka barn väljer vi att hjälpa och vilka är det vi väljer bort? Gör vi det medvetet eller är det av okunskap? Jag brukar tänka att det som är nödvändigt för ett barn, som att använda bildstöd i övergångar t ex, är en bonus för övriga barn. Tydlighet kan det aldrig bli för mycket utav, det är bara att gå till sig själv. Jag vill veta när jag börjar på mitt jobb på morgonen och jag vill även veta när jag slutar, annars har jag ingenting att förhålla mig till.

Samma sak är det för barnen, vissa klarar av att enbart få höra att de ska gå hem efter

mellanmålet medans några andra behöver bilder över dagens händelser, för att få en förståelse på vad som kommer att hända under deras dag. Under åren som jag arbetat i förskolan har jag sett en stor utveckling inom tydliggörande pedagogik, vad jag har reflekterat över är att vi lätt stannar upp och inte vidareutvecklar vårt användande av exempelvis bildstöd och tecken som

17

stöd. Jag kan se att när vi använder oss av bilder som stöd i våra rutinsituationer, så blir det ett lugn hos barnen, vilket jag tänker beror på att barnen får en tydligare förståelse för vad som kommer att hända. Ibland kanske barnen inte hör vad vi säger och om vi då har bilder för vad som kommer att hända så får alla samma möjligheter till förståelse. Detta går att utveckla i det oändliga och utifrån olika barns behov, det enda som stoppar utvecklingen av

bildstödsanvändandet är vi själva.

Det säger en hel del om vårt uppdrag i förskolan tycker jag, då långt ifrån alla som jobbar inom förskolan har kompetensen eller förståelsen för de barn som inte faller inom ramarna. I min berättelse har jag under skrivandet upptäckt att problemet ökar vid stress och vid

särskilda barn och pedagoger. Min tanke om att vi måste samarbeta mer i arbetslagen, då jag inte tror att alla som arbetar inom förskolan har tillräcklig kompetens, stärktes efter att jag läste boken Barn som oroar. Författaren lyfter barn som har stora problem med sin

impulskontroll, vilket innebär att de inte kan styra sina känslor och det händer ofta tokiga saker kring barnet. Är det så att barnet har ADHD så är det svårt att träna upp dessa förmågor, då det är genetiskt. Det som gynnar dessa barn är att se över vår miljö och skapa

förutsättningar som passar barnen för att minska utbrott. Bästa träningen är den där barnet lyckas (Hedström 2014, s. 28). Vad jag också tänker är viktigt för de här barnen som Hedström skriver om, är att vi måste tänka till om att även vi pedagoger också är en del av miljön som barnen vistas i under dagen på förskolan. Det kan vara enkelt att flytta om möbler och material, medan det kanske inte är lika enkelt att ändra sitt sätt att bemöta barnen på. Det är något som jag kommer att ta med mig i mitt arbete tillsammans med det arbetslag som jag ingår i, då jag inser mer och mer hur viktigt vårt bemötande har, för att ge barnen de bästa förutsättningarna för att få en så bra dag som möjligt. Där de kan få utvecklas och ingå i barngruppen och känna sig lyckade, precis som Hedström tar upp i sin bok, Barn som oroar.

”Förskolan ska särskilt uppmärksamma barn som av olika anledningar behöver mer ledning och stimulans eller särskilt stöd. Alla barn ska få en utbildning som är utformad och anpassad så att de utvecklas så långt som möjligt” (Skolverket 2018, s. 6).

Min känsla är att jag går emot Läroplanen för förskolan, när jag inte tar upp problemet med mitt arbetslag, då vi bemöter och pratar nedvärderande om barn som ”stör” verksamheten. Jag har ett ansvar gentemot vårt uppdrag som förskollärare och om jag inte tar upp problemet till diskussion så är jag inte ett dugg bättre själv. Jag har rätten på min sida om någon kollega skulle ta illa vid sig och bli upprörd, om jag nämner att vi har ett uppdrag som vi måste följa och att det inte är något som jag själv har hittat på. Naturligtvis så vet jag efter alla mina år i

18

förskolans värld att det inte alltid är lätt att göra rätt hela tiden. Det är ofta en stressig miljö med många barn på få pedagoger och inte helt ovanligt så är det vikarier inblandade flera gånger under en termin. Om vi har en öppen kommunikation i våra arbetslag och även med de andra arbetslagen, så kan vi skapa en tryggare miljö för barnen men också för oss pedagoger. Den tanken växer mer och mer under mitt skrivande och jag kan se att det inte borde vara ett tungt jobb att göra.

Min kunskap

Innan jag började studera till förskollärare, så hade jag min barnskötarutbildning och nio års erfarenhet med mig i min yrkesryggsäck. Vad jag under studierna och framförallt nu under skrivandet har upptäckt, är den praktiska kunskapen som jag besitter. Jag har inte tidigare riktigt vågat lita på den kunskapen, då jag inte haft en högskoleutbildning för yrket men känner mer och mer att jag borde lyfta det med mina kollegor. Kanske att jag kommer att få en trygghet i mitt kunnande när jag har fått min examen, då jag kan luta mig mot att jag är en utbildad förskollärare med tolv års erfarenhet av yrket som barnskötare. Jag är som pedagog ibland osäker på hur jag ska göra i vissa situationer och det tänker jag bli bättre på, att våga visa min svaghet och be om hjälp, gör att jag kommer att växa som människa och bli en pedagog med fler kunskaper.

Samsyn i arbetslagen

Att vi är olika som pedagoger i förskolan är något jag förutsätter ser likadant ut oberoende av var i landet jag jobbar. Vi har också olika utbildningar i ett arbetslag, där arbetar förskollärare, barnskötare, lärare, fritidspedagoger, outbildade pedagoger mm. Det tror jag inte är ett

problem utan en styrka att vara olika och ha erfarenheter ifrån olika håll. Vad jag tror och tycker mig få en klarare bild av är att vi överlag har svårt att få till en samsyn i ett arbetslag där vi har väldigt olika synsätt på hur vi arbetar. Av egen erfarenhet av att ha jobbat i olika arbetslag så har jag under årens lopp stött på både arbetslag som fungerar ifrån dag ett men även där jag och mina kollegor kämpat på under ett år med att tillsammans få ihop en samsyn i arbetslaget. Vad jag vill få fram med det, är att det inte är omöjligt att lösa det för att få till ett fungerande arbetslag, det tar tid och det måste det få göra. Alla vi som arbetar med barn vet att det tar några månader innan vi får till en barngrupp som trivs tillsammans och där alla barn har hittat sin plats i gruppen. De gånger arbetslaget fungerar från början är det mycket lättare att skapa en trygg barngrupp jämförelsevis med ett arbetslag som inte gör det.

19

När ett arbetslag inte fungerar ihop är det lätt att det blir mycket negativt prat om varandra och mindre fokus på barngruppen. Jag har av erfarenhet sett att problem i arbetslagen kan få en positiv utgång om vi har en chef/rektor som har kunskapen om hur vi går tillväga för att få ihop ett arbetslag som fungerar. Det är något som vi behöver arbeta förebyggande med hela tiden i förskolan, för att få ihop ett arbetslag som kan utföra vårt viktiga arbeta med barnen. Det tar mycket energi ifrån personalen när det inte fungerar i ett arbetslag men det är inte omöjligt att få till ett arbetslag där alla personer trivs och känner att de är lika mycket

behövda. Är det någon kollega som inte trivs på jobbet, är det lätt att det sprids som ett virus till fler medarbetare. Helt plötsligt är stämningen inte lika trevlig i arbetslaget eller till och med i hela verksamheten, därför är det viktigt att vi vet att vi är varandras arbetsmiljö och har ett ansvar över att se till att inte sprida negativa känslor. Jag blev inspirerad efter att jag läste Christina Stiellis bok om arbetsglädje, där hon menar på att en enda person kan påverka en hel arbetsplats och hur viktigt det är hur vi tar ansvar för vårt medarbetarskap (Stielli 2016, s. 100). Utifrån den vetskapen känner jag att alla på en arbetsplats, oavsett om det är i förskolan eller någon annanstans, så måste vi ta eget ansvar för vad vi lägger fokus på. Självklart ska vi lyfta problem som är svåra och som tynger oss men att vi gör det på ett proffsigt sätt, genom att ta hjälp av kollegor eller chef/rektor för att minska spridningen av negativt prat.

Christina berättar vidare om hur flyttfåglar gör när de flyger, för att klara sig den långa vägen så att alla kommer fram till slutdestinationen. De har alla samma mål och vet att alla fåglar har huvudrollen (Stielli 2016, s. 102-103). Med det menar hon att vi är beroende av varandra i ett arbetslag för att vi ska kunna komma framåt. Jag håller med henne i det hon skriver, då jag vet att det blir enklare att utföra mitt jobb på bästa sätt, då vi som arbetslag hjälps åt och stöttar varandra. Det finns en hel del tänkvärt i hennes bok, som gynnar oss som arbetslag. Jag har själv även haft förmånen att få lyssna på Stiellis föreläsning genom min förra arbetsplats, där min dåvarande chef arbetade mycket med att få arbetslagen att fungera. Jag tror att det var då som jag insåg hur viktigt det är att vi kan se allas olikheter och ta till sig dem på ett positivt sätt, för att få till ett samarbete mellan olika människor. Vi har alla huvudrollen i våra

arbetslag, precis som med flyttfåglarna, och den rollen måste vi stå upp för och visa att vi är värda. Att visa tacksamhet till sina kollegor genererar till glädje som i sin tur ökar vårt välmående (Stielli 2016, s. 88). Viktigt att ta med sig och påminnas om när det är tungt och stressigt på jobbet!

20

Det som framkommer i min text om Måns, när Ellenor pratar öppet om hennes känsla att det blir lugnt när han är hemma, är ett bra exempel på hur vi inte ska prata om andra människor. Där får hon även med mig och de andra barnen i hennes tänk och känsla över Måns, vilket gör att jag känner att jag tycker likadant och barnen kanske också gör det. Det är inte lätt att komma åt situationer som just denna och försöka förhindra att det upprepas men jag måste i vilket fall som helst ta upp problemet i arbetslaget och om det inte hjälper så måste jag ta hjälp av min chef/rektor för en vidare diskussion tillsammans i arbetslaget.

I boken Att bli förskollärare ställer sig Engdahl & Ärlemalm-Hagsér frågan om man kan lära sig engagemang? Och vad man kan göra med trötta kollegor eller när jag själv har tappat lusten till arbetet? De menar att kunskap hänger ihop med engagemang och att det kan påverkas av fortbildning, eftersom det man är bra på oftast blir roligare. Det som de också tar upp är att vi i förskolan borde betraktas utifrån en människosyn som liknar den barnsyn som återfinns i läroplanen. Att vi kan växa som människor och utvecklas bara vi blir respekterade utifrån den man är och att man får påverka verksamheten med sina idéer utifrån sina egna behov och erfarenheter (Engdahl & Ärleman-Hagsér 2017, s. 242). Intressanta frågor, jag håller med om att det är mycket roligare när jag har kunskaperna så klart och att utmana mig själv att söka svar på problem, som jag stöter på i min verksamhet. Men att väcka den lusten hos kollegor, som är trötta på jobbet är inte alltid enkel och det krävs mycket av mig som kollega för att få bort det negativa och få ett intresse för att vilja fortbilda sig. Jag stöter på kollegor ibland som menar att de inte har någon lust att sitta på sin fritid och söka kunskap och det är helt rätt, vi ska inte arbeta gratis. Det som behövs är ett engagemang både ifrån oss pedagoger och från ledningen, att jag ska kunna ha möjligheten till fortbildning av något slag om jag visar ett intresse för något ämne inom förskolan. Det kan vara att få extra tid för att läsa en bok om just det som intresset handlar om, det kanske finns fler kollegor på förskolan som blir intresserade av samma och att vi kan ha ett forum för diskussioner.

Vi har läroplanen att arbeta efter och där står det att ” Utbildningen ska alltid vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet när det gäller såväl innehåll som arbetssätt” (Skolverket 2018, s. 10). Ser jag på den texten så är min fråga om det verkligen efterföljs alla gånger, jag har själv tidigare inte varit så insatt i vår läroplan, tyvärr. I och med att jag

studerar så har jag verkligen läst den och försöker lägga fokus på att tolka den och få en förståelse för vårt uppdrag som förskollärare, barnskötare och övriga pedagoger i vårt arbete med barnen i förskolan. Det är nu som jag reflekterar över mitt yrkeskunnande och när jag ser hur vi behandlar Olle i

21

min berättelse, så anser jag att vi går emot läroplanens mål, vilket innebär att vi inte gör vårt jobb rätt. Om vi hade arbetat med ett vetenskapligt arbetssätt eller beprövad erfarenhet gentemot Olle, så borde inte den situationen hända. Kan det vara så?

Vi behöver bli bättre på att ifrågasätta olika arbetssätt och om det finns vetenskap bakom det och förhoppningsvis därefter kunna höja kvaliteten på vår verksamhet. För att få ihop en samsyn i arbetslagen tror jag mycket på att jag kan använda mig av läroplanen för förskolan. Där kan jag luta mig tillbaka på att det som står i den är det som vi i förskolan är skyldiga att arbeta efter. Sedan kan den tolkas på hur många olika sätt som helst men då finns det något som vi kan ta upp till diskussion i arbetslaget. Där också vår personliga kunskap och beprövade erfarenhet kommer in och då har vi ett riktigt bra diskussionsunderlag att utgå ifrån. Vilket i sin tur kan leda till en bättre samsyn i arbetslaget eller åtminstone en större förståelse för vårt uppdrag enligt läroplanen.

Konflikthantering i förskolan

Genomgående i min berättelse ser jag att det handlar mycket om mig som person, där jag inser att jag dels är konflikträdd gentemot kollegor men också svag i min ledarroll. Vilket jag har blivit mer uppmärksammad på under mitt skrivarbete genom reflektioner tillsammans med de andra i min studiegrupp och när jag själv reflekterar över min text och mina

frågeställningar. Vad är det som gör att jag inte kan stå upp för det jag står för, att jag inte anser att vi får säga eller göra vad som helst när vi är tillsammans med barnen? I min berättelse känner jag fler gånger att kollegor går över gränsen för vad som är acceptabelt att göra eller att säga utan att det är en kränkande behandling mot barnen. Det är nolltolerans mot kränkandebehandling i förskolan och bör jag anmäla allt jag uppfattar som kränkningar? När det finns ett öppet klimat i ett arbetslag, där vi kan kommunicera och förhålla oss till varandra så får jag som människa en större förståelse för vem jag är. I boken Kommunikation-samspel

mellan människor, tar de upp att om självkänslan är bräcklig, medför det en benägenhet att

uppleva hot från andra människor, framförallt om vi upplever dem överlägsna eller om vi är beroende av dem (Nilsson & Waldemarsson 2016, s. 39). Det är något jag tar med mig och måste arbeta vidare med, då jag inser att jag lätt blir övertalad eller påverkad av andra människor som utstrålar en styrka som jag inte känner igen. Jag kan se att i min berättelse är det verkligen en svaghet som jag har i och med min dåliga självkänsla. Vilken jag får ta ansvar för att stärka, så jag kan inta den roll som jag kommer att stå inför nu när jag blir färdigutbildad förskollärare.

22

Journalisten Mimmi Palm skriver i in bok Låt oss tvista igen! om att det inte uppstår

konflikter utan glöd och med det menar hon att glöden omvandlas och får ta andra vägar, till följd av den konfliktundervikande kulturen som oftast finns. Att vi hellre ironiserar eller tiger än att visa våra känslor, riskerar att göra oss till intellektuella och emotionella krymplingar (Palm 2001, s. 14-15). Vad skulle hända om vi tillät oss att visa vår ilska eller smärta i en konflikt? Jag håller med om det hon skriver och känner igen mig i att tiga istället för att våga konfrontera en kollega. Jag tror det är viktigt att våga gå in i en konflikt och känna att det är okej att inte tycka lika alla gånger. Som Palm skriver, att det ur en skarp engagerad konflikt som känns jobbig just då, kan leda till att parterna kommer varandra närmare. Att vi kan få vara olika men att vi ändå kan hålla ihop och att det kan innebära en intellektuell vinst (Palm 2001, s. 17). Vi borde ta med oss detta tänk till konflikthanteringen med barnen, för att hjälpa dem våga vara arg på ett vettigt sätt och att vi pedagoger är närvarande för att stötta dem. Vi kanske inte alltid ska släta över bråk som uppstår i förskolan. Vi har en norm om att vi ska vara snälla mot varandra och inte bråka i förskolan, men vi borde kanske träna barnen på att hantera sina känslor istället, när det kommer till en konflikt och prata om att det är okej att visa känslor. En tanke som jag tar med mig till vidare diskussion med mina kollegor i arbetslaget.

Det blir mycket konflikter i förskolan då barnen är yngre och håller på att lära sig att samspela med andra barn. Vilket kommer att leda till att de blir sociala individer, som kommer att växa upp till goda samhällsmedborgare så småningom. När det gäller konflikter som uppstår mellan barn och pedagog, som faktiskt inträffar varje dag i förskolan, åtminstone om det handlar om de äldre barnen i förskolan. Att få rätten på sin sida som barn i den situationen tror jag är näst intill obefintlig, tyvärr. Det finns mycket makt i förskolans värld, där vi pedagoger anser oss veta bäst i det mesta. Jag vet inte om vi pedagoger anser att det är en konflikt alla

gånger vi försöker prata ett barn till rätta, den tanken slog mig under mitt skrivande. Vi har våra förhållningssätt och regler när vi arbetar med barn och ibland måste vi nog stanna

upp och tänka efter, om det alltid är det vi tror på som är rätt. Min kollega Siv kan ibland säga till mig att jag är för snäll mot barnen, jag har aldrig riktigt förstått vad det är hon menar. Jag tror inte jag är snällare än mina kollegor, skillnaden är som jag tror, att jag använder mig av ett lågaffektivt bemötande i de flesta situationer i förskolan.

Det gör att jag oftast är ett steg före och tar ett steg tillbaka om det behövs i just den

situationen, jag skriker aldrig eller sätter ner ett barn på en stol utan att förklara varför jag gör det. Min ambition är att försöka förstå mig på alla barn och ge dem möjligheter till att själv

23

kunna tänka och känna hur de vill ha det. Då hennes övertygelse om att hennes lite mer auktoritära sätt, är det rätta och mitt ”snällare” sätt att vara mot barnen är fel, har fått mig att tänka på vad det är hon egentligen menar. Det är just såna här situationer vi borde prata mer om i arbetslaget, när en person tar för givet att hennes förhållningssätt är det rätta och tillrättavisar mig som är av en annan åsikt. Vem är det som har rätt eller fel, kan båda ha rätt eller finns det inget rätt eller fel? Det kanske rent av gynnar barnen att vi är olika och bemöter barnen på olika sätt? Barnen kommer att möta massor av olika människor med olika

personligheter i livet, så jag borde kanske inte ändra på mig som person bara för att någon annan tycker att mitt sätt är fel? Något att fundera vidare på!

Slutord

Att ha fått möjligheten till att få skriva en vetenskaplig essä om något som har tyngt mig, har för mig varit väldigt nyttigt. Jag har kanske inte kommit fram till ett svar på alla mina

frågeställningar, men jag är på god väg. Efter att jag har fått diskutera dilemmat med mig själv, handledaren, kurskamraterna och litteraturen, har jag nu fått massor av nya tankar och en annan förståelse för mitt ansvar i det hela. Jag inser nu att det är lättare att lägga skulden på sina kollegor istället för att ta tag i sig själv.

Jag behöver se möjligheterna med att själv vara en del i att se till att mitt dilemma inte uppstår igen. Det är viktigt att träna på att kunna distansera sig ifrån sin egen berättelse, vilket jag även kommer att ha en stor nytta av i mitt jobb som förskollärare. Att kunna se på

verksamheten med olika ögon och ifrån olika perspektiv, kommer att gynna både mig och verksamheten. Jag ser det som en utmaning då det inte är helt lätt att släppa taget och gå ur sin egen roll och titta på den utifrån, men jag kommer att fortsätta att bevara den kunskapen jag fått till mig. I förskolan besitter vi pedagoger olika kunskaper, som vi borde bli bättre på att ta tillvara på och delge till varandra, så vi får ett så kallat kollegialt lärande. Där vi lär av

varandra, så vi får en bredare kompetens, vilket jag ser som en fördel i mitt arbete. Filosoferna Lappalainen & Schwarz menar att varje människa med yrkeserfarenhet har ett

kunnande som inte är reflekterat. De menar att den erfarenhetsbaserade

förskollärarutbildningen har som syfte att studenter med yrkeserfarenhet kan lära sig att uppmärksamma sitt kunnande som kunskap. Och lära sig att formulera vari denna kunskap består och till sist kunna ta ett steg tillbaka och kritiskt betrakta sin verksamhet utifrån (Lappalainen & Schwarz 2011, s. 99). Om vi lyfter vårt kunnande och kan se det som en kunskap som vi besitter, så kan det bli enklare att delge den kunskapen till sina kollegor. När det blir något vi pratar om och diskuterar, så synliggörs vårt kunnande och fler kan ta del av

24

den kunskapen. Jag inser nu att det är viktigt att ha kunskapen om att kunna ta ett steg tillbaka och reflektera över det vi gör, precis som jag har gjort under mitt uppsatsskrivande. Ju mer jag reflekterar över texten så kommer nya funderingar och tankar som i sin tur leder vidare till nya, vilket jag känner är viktigt för att förstå den kunskap jag besitter. Det i sin tur leder till att jag blir säkrare i min roll som förskollärare och kan använda mig av mina nya kunskaper ifrån utbildningen men även våga använda mina tidigare erfarenheter, kunskaper, praktiska

klokhet-fronesis och min praktiska kunskap-techne. Under mina år som barnskötare, har jag tänkt att när jag är utbildad förskolläraren så kommer jag att automatiskt bli bra på det mesta inom förskolans värld. Idag inser jag att det är en kombination av utbildning, livserfarenhet, olika kunskaper, intresse, bemötande, öppenhet och personlighet som gör mig till en

förskollärare som kommer att klara av yrket på bästa sätt. Viktigt är också att jag är lyhörd, både mot barnen, kollegor, vårdnadshavare och inte minst mot mig själv.

Vi måste se varandras olikheter som tillgångar och inte som ett problem, det ser jag i min berättelse nu, att det är något som vi i förskolan måste tänka mer på. Vi pedagoger i min berättelse tycker inte att det är helt okej att vara det där barnet som inte faller inom ramarna för ”normalt”. Att det är de barnen som gör oss stressade, när vi inte har kunskaperna att bemöta dem på ett sätt, som gör att de kan klara av vissa situationer som är svårt för just de barnen. Vi behöver bli ännu bättre på att arbeta mer interkulturellt i förskolan och prata om det tillsammans i arbetslagen. Jag var själv inte medveten innan mina studier om vad interkulturellt arbete i förskolan innebär. Utan det är något som vuxit fram under åren på Södertörns högskola och som jag kände att blev ännu mer förankrat i mig under mitt

uppsatsskrivande. Då jag insåg att jag redan arbetar interkulturellt men att jag behöver lyfta det mer, både för min egen skull men också delge till mina kollegor. Detta för att om möjligt ge barnen en större förståelse för andra människor och kulturer, så att de växer upp till trygga människor som får en större förståelse för människors olikheter. Ge dem förståelsen för att vi i möten med andra människor från olika kulturer berikar oss alla, då jag genom andras och mina egna kunskaper berikas med nya kunskaper.

Idag ställs det högre krav över lag på oss förskollärare, vilket jag tycker är bra, men då bör vi besitta kunskaper som gör att förskolan blir en trygg, rolig och utvecklande arena för alla olika barn att vistas i. Vi behöver också bli bättre på att lyfta vikten av att använda oss av de teoretiska och vetenskapliga kunskaperna inom förskolan. När vi står inför problem där vi inte har kunskaperna, så ska vi veta vart vi ska söka kunskapen för att lättare kunna lösa