SAMLAREN
T id sk rift f ö r
svensk litteraturhistorisk
forskning
Å R G Å N G84 1963
Svenska Litteratursällskapet
U P P S A L ADetta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
B O K T R Y C K E R I A K T I E B O L A G U P P S A L A 1 9 6 3
R e c e n sio n e r 2 8 5 Sturlassöns Historieskrivning (Kphmn 1873) och Hallvard Lies Studier i Heimskringlas stil (Oslo 1937)· Ä ven van den Toorns undersökning kan få ett visst värde — den avfärdas en smula för summariskt av Hallberg. Där finns t. ex. en tabell som visar Eglas och Heimskringlas språkliga gemenskap jämfört med andra sagor när det gäller frekvenser av mcela, segja och andra anföringsverb. Kan det t. ex. visas att Snorre brukar substituera mcela för segja i sina källor, så utgör detta ett belägg för att mcela verkligen är ett »Snorre-ord».
I en tryckt exkurs samt i en ännu opublicerad uppsats har Hallberg själv sökt kom plettera sin parordsundersökning genom att närmare studera frekvenser av några täm ligen vanliga uttryck: k v e d ask, en er — ok er, til fr ess er — fr ar til er och det s. k. episka n u ( = frd). D etta är säkert en riktig väg. Han har funnit att kvedask och episkt n u förekommer extremt sällan i Egla och Heimskringla jämfört med en lång rad andra sagor. Vidare förefaller det som om Egla-Heimskringla i ovanligt hög grad favoriserar en er och til fress er på bekostnad av ok er och frar til er. Några »identifierande» kriterier är det förvisso inte fråga om, men däremot om klart »särskiljande» kriterier, som visar att den språkliga gemenskapen mellan de båda verken faktiskt är relativt utpräglad. (Jfr term inologin i Ture Johannissons Språkutredning i Helandermålet 1960.)
I den nu publicerade studien sammanfattar Hallberg sina slutsatser på följande sätt: »Om detta ( = resultatet av hans parordsundersökning) ej kan anses slutgiltigt bekräfta, att Snorri Sturluson har dikterat Egla, vågar man knappast tro, att en språkundersökning någonsin kommer att leda till bindande resultat i denna eller andra liknande frågor cm författarskap» (s. 30). D enna uppfattning är diskutabel och omfattas väl knappast längre av författaren själv — annars skulle han inte fortsätta att söka argument för sin tes med hjälp av nya språkundersökningar. Antagligen kan han avsevärt förbättra sin metodik. Däremot kan man hålla med honom om att hans uppgift är nästan över m änskligt svår och endast i lyckligaste fall kan leda till ett säkert resultat.
Är då ett sådant resultat värt sitt pris? Detta är för m ig den väsentliga frågan, och jag bortser då från det eventuella värdet av själva metodiken. I själva verket finns det ju mängder av intressanta och praktiskt taget obearbetade fält av den nordiska saga forskningen, som bara väntar på kunniga forskare som Peter Hallberg. Endast en bråk del av sagalitteraturen är i själva verket genomgången. Legenderna, riddarromanerna och den lärda litteraturen har man knappt ens börjat ögna igenom. Inte ens de allra äldsta och för den litterära uppblomstringen mest väsentliga skrifterna har ännu satts in i ett verkligt litteraturhistoriskt sammanhang. Ä ven språkstatistiken kan komma till använd ning på dessa områden. D et skulle t. ex. vara utomordentligt värdefullt att få veta, i vad mån de gamla dogmerna om en speciell »sagastil» och en speciell »klerikal stil» verkligen håller för alla typer av sagor och alla typer av legender. En sådan under sökning, företagen på bred bas och med hänsyn till både syntax och ordförråd, skulle sannolikt lösa åtskilliga av de problem som nu är förbundna med den äldsta nordiska prosalitteraturens uppkomst och utveckling. Kan det då verkligen vara nödvändigt att ägna ännu mer tid och möda för att eventuellt få veta om Snorre skrivit Egilssagan eller om det i stället var en annan person vid ungefär samma tid, på ungefär samma plats, med ungefär samma utbildning och intressen?
Lars Lönnroth. P. S. Vid utarbetandet av denna recension har jag fått värdefulla råd av docent G un nar Eklund vid Uppsala universitets statistiska institution.
ERIK V E N D E L F E L T : D en unge B en g t Lidforss. En biografisk studie med särskild hän syn till hans litterära utveckling. Akad. avh. Lund 1962.
En kritisk granskning av Erik V endelfelts avhandling utgår läm pligen från bokens undertitel. D enna tvåledade underrubrik bär vittne om en spänning inom avhandlingen, en spänning mellan det biografiska momentet och det litterära. Bengt Lidforss var i första rummet naturforskare, politiker och journalist, men han har en betydelse i lit
teraturhistorien som gör det motiverat att han ägnas en litteraturhistorisk avhandling. D et är emellertid inte hans insatser på det litterära området Vendelfelt i första hand gör till föremål för sin studie. I förordet förklarar han, att en undersökning av dessa skulle vila på en mycket bräcklig grund och knappast ha några utsikter att stå sig in för framtida kritik, så länge den biografiska bakgrunden inte alls var utredd. D et är i stället den senare uppgiften V endelfelt gett sig i kast med, men han fullbordar den inte utan nöjer sig med att följa Lidforss levnadsväg fram till nyåret 1894, då han var 25 år gammal. D et betyder, att V endelfelt hejdar sig just vid den tidpunkt då Lidforss på allvar började bli produktiv som författare. Emellertid utlovas i förordet — liksom i underrubriken — att särskild hänsyn skall tas till den unge Lidforss »litterära ut veckling».
Hur detta hänsynstagande tar sig ut i praktiken kan man studera i det avsnitt som skall klargöra Lidforss intryck av »skånska skolan», i första hand Bååth och Ola H ans son (s. 59—64). Här anförs en lång rad uppskattande yttranden Lidforss fällt om Bååth och Hansson, men av dessa härrör blott ett enda från den tid som behandlas i avhand lingen; de övriga tillhör praktiskt taget alla 1900-talet (ett är från 1894, ett är odaterat och m öjligen från ett tidigt år). N u hade det ju varit tänkbart, att Lidforss i dessa sena yttranden uttalat sig om sin läsning och sina litterära sympatier i unga år, men så är inte fallet: det sägs ingenting här om när och hur han kommit fram till den uppfatt ning han ger uttryck åt. V endelfelt gör knappast heller något försök att avväga i vad mån de sentida entusiastiska omdömena kan anses representativa för inställningen i yngre år. Man fäster sig också vid att det enda yttrande, som säkert kan dateras till tiden före 1894. innehåller en reservation: det talas om Ola Hanssons »fintänkta, men ensidiga broschyr om materialismen i litteraturen». Med detta skall inte förnekas, att Bengt Lidforss läst och tagit intryck av »skånska skolan» som ung. Sannolikheten talar för att så varit fallet. Men de tidiga intrycken går inte att kartlägga med hjälp av Lidforss sena uttalanden på det reservationslösa sätt som sker i avhandlingen.
Vendelfelts tillvägagångssätt har också en annan nackdel. När läsaren av avhand lingen är försänkt i ett studium av Lidforss levnadsväg under slutet av 80-talet, över sköljs han plötsligt av en störtskur av Lidforsskrifter från åren 1900—1913, skrifter som inte nämnts tidigare i avhandlingen eller i varje fall inte getts någon överskådlig presentation. I en studie över en annan författare skulle detta kanske inte medfört några svårare olägenheter, men i Lidforss fall blir det besvärande nog. Hans produktion består ju mest av tidningsartiklar och smärre uppsatser, och dessa publicerades — särskilt efter hans död — på ett minst sagt svåröverskådligt sätt. D e bibliografiska problemen är så stora, att läsaren av avhandlingen har små möjligheter att få det rätta utbytet av an knytningar till dessa skrifter utan en ordentlig översikt över dem.
Båda de nämnda svagheterna i Vendelfelts avhandling har sin grund i att Bengt Lidforss litterära insatser (inklusive hans uttalanden om dikt och diktare) nästan helt tillhör tiden efter 1893, och da främst 1900-talet. D et naturliga hade därför varit att Vendelfelt i huvudsak väntat med denna sida av ämnet till den andra del av sitt arbete, som han förutskickar i förordet. När han nu inte velat ge sig till tåls, beror det tyd ligen på att han känt ett behov att göra sitt specimen för doktorsgraden så »litteratur historiskt» som möjligt.
För att bilden skall bli rättvisande måste det dock framhållas, att alla avsnitt om Lidforss läsintryck inte i lika grad stöder sig på sentida uttalanden. Bekantskapen med H eine, Haeckel och Nietzsche blir väl bestyrkt; i fallet H eine kunde man ytterligare komplettera med ett vittnesbörd av Gärda Lidforss af Geijerstam: »H eine var, tror jag, hans första stora litterära kärlek» (Så minns jag Bengt Lidforss, s. 24 1 ). Sämre utfaller försöken att visa den unge Lidforss inställning till Rydberg och Spencer; för den förre blandas utmärkta samtida belägg med en lång rad uttalanden från sena år.
Som ett försök att infria utfästelsen om »särskild hänsyn till hans litterära utveck ling» får man kanske också se de ansatser till »stilstudier» V endelfelt gör vid behand lingen av Lidforss litterära prestationer fram till studentexamen. Men det blir knappast fråga om mer än enkla kriarättningssynpunkter, och blott i ett fall beläggs riktigheten av de kategoriska omdömena genom ett textprov. N ågot försök att dra en linje till Lidforss senare stilutveckling görs inte, fastän det genom ett närmare studium av den
R e c e n sio n e r 2 8 7
brådmogne gymnasistens inlägg mot Strindberg i Giftasstriden varit m öjligt att visa, hur mycket Lidforss i sin polemiska konst lärt sig av — just Strindberg.
Jag återgår till avhandlingens underrubrik, nu till dess första led: »En biografisk studie.» I förordets första m ening specificeras denna sida så, att arbetet »är avsett att vara en biografi över den unge Bengt Lidforss, där olika tänkbara aspekter anlagts som kan anses ha betydelse för förståelsen av mannen ( ...) » . T ill de »tänkbara aspek ter», som kan bidra till »förståelsen av mannen» borde rim ligen räknas inte minst de psykologiska, desto mer som V endelfelt som motto för sin bok satt en briljant karak teristik A xel W allengren gjort av den unge Lidforss, en karakteristik som just fixerar det psykologiskt gåtfulla i hans skaplynne och beteende:
På dagarna arbetar han med sina Rubi och sitt mikroskop, och då är han främmande och allvarlig för alla, trots små artiga försök att simulera motsatsen. Men på kvällarna och nät terna är han som en pojke, och ingen kan vara tillgängligare. Det ser ut som hade han då ett behof att riktigt bada sig i allt mänskligt. Han blir då kamrat, hvilket han inte annars är, och poet och en hänsynslös rumlare. Hvad skall man säga om en sådan natur?
Ja, vad skall man säga? Man väntar svaret från Vendelfelt — men man väntar för gäves. V endelfelt bidrar till att belysa Lidforss biografi —- hans yttre öden och hans andliga utveckling — genom att ställa samman upplysningar, som tidigare varit kända men funnits spridda på olika håll, och genom att introducera nytt material från hand skrivna och m untliga källor. Men han beskriver blott, han söker inte förklaringar till det gåtfulla i mannens karaktär, diskuterar inte orsakerna till hans »demoni». Han ger en måttfull, nyanserad och till synes riktig bild av den unge Lidforss — liksom av de problematiska naturer denne möter på sin väg, t. ex. Dagny Juel — men han gör få eller inga försök att kombinera och dra slutsatser av sitt material för att finna fram till hur människorna blivit sådana som han finner dem vara.
N u kan man naturligtvis säga, att det bör vara forskaren obetaget att inskränka sitt arbetsprogram som han finner för gott — och det inte bara beträffande stoffet utan också i fråga om metoden. D en som vill skriva en rent biografisk studie bör vara fri att göra det. När det gäller det ämne V endelfelt valt, ligger saken emellertid lite spe ciellt till. Även om det inte tidigare författats någon större sammanhängande biografi över Lidforss, har hans yttre öden och hans bildningsgång — och det är vid dem V en delfelt uppehåller sig — blivit mycket omskrivna. Uppväxttiden i professorsfamiljen har belysts genom de tre systrarnas minnesskrifter, och studentåren har än mer mångsidigt behandlats i tryck. Lidforss relationer till Strindberg och konstnärskretsen på Zum schwarzen Ferkel i Berlin har ventilerats i åtskilliga memoarer och avhandlingar på skilda språk. Men något allvarligare försök till psykologisk penetration har inte gjorts — det var därför man hade väntat att se ett sådant prövat i en vetenskaplig studie över den unge Lidforss. D ärtill kommer, att det just är under de år V endelfelt tagit på sin lott, som det gåtfulla brottet mot den tidigare levnadsvägen inträffar: den väl artade professorssonen, den flitige A-studenten, nittonåringen med det lysande fil. kand.- betyget förvandlas till en »hänsynslös rumlare», en urspårad proletär, en syfilitiker och alkoholist. Eller rättare: han blir allt det senare utan att upphöra att vara det förra, han blir på en gång både outtröttlig arbetare i forskarens verkstad och förfallen krog kund. Att söka kartlägga orsakerna till denna dubbelhet, att söka förstå komplikationerna och dissonanserna i Bengt Lidforss väsen, de motsättningar som blev avgörande för hans insatser på det litterära området — det borde ha varit en huvuduppgift i en studie över den unge Lidforss.
Bristande vilja att gå på djupet med forskningsuppgiften präglar också de idé-, sam hälls- och genrehistoriska aspekterna av undersökningen. V endelfelt riktar uppmärksam heten på de mest närliggande sambanden, på Lidforss beroende av Darwin och Spencer, Haeckel och N ietzsche, A xel D anielsson och diktarna-konstnärerna i Ferkelkretsen. Men han gör det på ett halvhjärtat, osystematiskt, skissartat sätt, och framför allt vidgar han inte perspektivet till en kartläggning av de vidare sambanden på dessa områden. Han underlåter t. ex. att knyta an till tidigare viktiga forskningar om Darwin och N ietzsche i Sverige, och när han publicerar viktiga uppgifter om att Lidforss från
universitetsbiblioteket i Lund 1887—91 lånar böcker av Hpffding, Kierkegaard och F. A. Lange, så diskuterar han inte med ett ord vad denna läsning kan ha betytt.
En liknande passiv inställning till materialet utmärker V endelfelts förhållande till de biografiska källorna. På s. 21 f. anförs t. ex. en rad olika uttalanden om faderns roll i hemmet utan att något försök görs att avväga omdömenas trovärdighet och betydelse. I not 15 på s. 276 finner man ett intervjuuttalande av en dotter till Dagny Juel refe rerat på följande sätt: »Beträffande Dagny Juels leverne i Berlin menar hon [dottern] att Dagny Juel varit äventyrslysten och oförsiktig som så många andra nordiska flickor när de kom till kontinenten. (M untligt.)» Man har svårt tro, att den intervjuade damen uttryckt sig så, men än svårare är det att förstå att avhandlingsförfattaren låter om dömet stå okommenterat. V endelfelt ger själv en långt mer nyanserad bild av Dagny Juel än tidigare forskare — däri ligger en av avhandlingens förtjänster — men detta uttalande, där den gåtfulla medelpunkten i genikotteriet på Zum schwarzen Ferkel reduceras till en äventyrslysten skolflicka, återger han utan att på något sätt ta ställning till dess riktighet.
D en vetenskapliga apparaten är otillfredsställande. Många av citaten är behäftade med småfel, och några svårare misstag förekommer (i diktcitatet på s. m skall femte raden i tredje strofen lyda: »Hvarhelst en vildmark drömmer»). Sidhänvisningarna i notapparaten är mycket opålitliga. I åtskilliga fall har den sida, till vilken det hän visas, helt enkelt getts samma nummer som noten själv! D e tre delarna av Socialistisk journalistik förväxlas gärna. Författaren har vidare använt sig av en annan upplaga av Vetenskap och världsåskådning än den han själv anger i litteraturförteckningen; därför ter sig alla hänvisningar till denna bok oriktiga. Litteratur- och personförteck ningarna är ofullständiga och bristfälliga. Mycket besvärande vid läsningen är det, att vissa radikala förkortningar av namn på anförda skrifter inte blir förklarade, då de första gången används. Flur skall läsaren kunna veta, att »Ribbing» betecknar det ar bete som i litteraturförteckningen upptas som »FFellström, Gustaf m. fl., Bengt Lidforss, Sthlm 1947»? D en formella sidan av avhandlingen är överhuvud föga genomarbetad, den utmärks av nonchalans och brist på konsekvens, där den inte rentav gör ett amatör mässigt intryck.
D et är inte bara i notapparaten V endelfelt haft svårt att få siffror korrekta: en rad delvis viktiga data har också blivit felaktiga. Edvard Lidforss disputerade inte 1866 utan 1862 och 1865 (och på tre olika skrifter, varav den V endelfelt anför på s. 10 är en). D en på s. 72 f. nämnda debatten ägde rum den 8 och inte den 6 nov. 1888. Robert Koch-festen 1890 avhölls den 30 nov., inte den 29 (s. 109). D en stora jubel- festpromotionen 1893, då Oscar II lagerkransades, ägde rum den 27 maj, inte den 28 (som var en söndag; s. 168 och bild vid s. 169). En annan sifferuppgift rättade för fattaren själv på disputationen: det nuvarande numret på familjen Lidforss hus vid By taregatan i Lund är 22, inte 20 (s. 10).
Om sakinnehållet i övrigt blott några strödda anmärkningar. På s. 25 påstås, att Edvard Lidforss skulle ha haft en tvivelaktig smak och att han hemfört »hidösa» konst föremål från sina resor, men inga kontrollerbara bevis för detta anförs. På s. 49 f. kriti seras Karl Petréns uppgift, att det skulle ha varit han som fört Lidforss in på studiet av Darwin, Haeckel och Büchner, då Lidforss »just passerat 1 5-årströskeln» (stället felaktigt citerat av V endelfelt). Men denna kritik tycks alldeles slå slint; det uttalande av Lidforss, som V endelfelt anför som belägg mot Petrén, motsäger inte alls dennes version, snarare tvärtom. På s. 65 blandas på ett vilseledande sätt namnen D . U. G. och L. D. F. (något Lidforss däremot inte gör sig skyldig till i det yttrande V endelfelt knyter an till). D en statistik över citat från skilda författare i Lidforss skrifter, som anförs på s. 88, verkar dubiös, eftersom man inte får reda på efter vilka principer statistiken uPPgjorts; Vendelfelts dåliga handlag med siffror gör en också misstänksam. D et är m öjligt att Lidforss i Folkets Tidning publicerade airtikel »Darwin och Geologien» verkligen, som Vendelfelt menar, borde ha haft rubriken »Darwin och astronomien» (s. 90; belägget — till vilket icke hänvisas — på s. 2 8 2 ), men felet är i så fall Lidforss eget. I ett av Vendelfelt obeaktat brev till W ald. Bülow den 1 mars 1894 (LUB), var med Lidforss översände artikeln, kallar han den »Darwin och geologien». I Paul Rose- nius, D e unge gubbarne är det inte Alfred Peters (Petrén), som får mana fram en
Recensioner 2 8 9 minnesbild av Stålströms (Lidforss) uppträdande på Kochfesten utan W ahlstein (s. m f. — jfr bildtexten och not 34 på s. 25 9 ). Vendelfelts förhållande till Rosenius nyckel roman är f. ö. egendomligt. En av förtjänsterna i avhandlingen är påvisandet, att R ose nius framställning inte är så autentisk som man vanligen föreställt sig; i skildringen av en debatt 1888 lägger han sålunda i Stålströms mun uttalanden av Lidforss från en långt senare tid. Men V endelfelt drar inte konsekvenserna av sin upptäckt. På flera ställen i avhandlingen (bl. a. s. 140) behandlar han Rosenius skildring, som om den vore en ofelbar primärkälla.
V endelfelts avhandling utmärks alltså av bristande djup, bredd och noggrannhet. Dessa brister får dock inte fördölja, att avhandlingen också har förtjänster, nämligen på det biografiska området. V endelfelts forskartyp är levnadstecknarens, och han ställer sam man en bild av den unge Lidforss och de miljöer han passerar på sin väg, som är både detaljrik och mångsidig. Han tycks här sorgfälligt ha utnyttjat alla källor, inte minst de otryckta; opponentens kollationerande genomgång av det omfattande handskriftsmaterialet på Lunds universitetsbibliotek gav ett mycket magert utbyte: blott det nyssnämnda brevet till Biilow. Som tidigare antytts förmår han också forma både nyanserade och intelligenta karakteristiker av huvudpersonerna.
Boken är lättläst och underhållande, men det beror inte bara på dess stilistiska för tjänster och på det fängslande i själva stoffet — utan också just på ytligheten i V en delfelts forskningsprogram.
Erland Lagerroth.
Pä r B E R G M A N : »Modernolatria» et »Simultaneitå». Recherches sur deux tendances dans l’avant-garde littéraire en Italie et en France à la veille de la première guerre m on diale. Akad. avh. Uppsala 1962.
D en europeiska modernismen är inte längre föremål för vittnesbörd och förkastelse- domar. Dess pionjärer har vunnit officiellt erkännande och blivit legitima forsknings objekt. Ett tecken på att tiden är m ogen för en ny modernism?
Pär Bergmans avhandling är ett svenskt bidrag till den redan omfattande litteraturen på området. D en långa titeln är något missvisande. Arbetets första del är en ansats till den italienska futurismens historia fram till år 1914, dess senare del några studier av skolor och personligheter i den franska förkrigspoesien med tendenser liknande futuris- ternas. Avhandlingen innehåller alltså vida mer än titeln anger; en styrka och, som senare framgår, ibland en svaghet.
D en italienska futur ismen är ett tacksamt studieobjekt, en klart avgränsad litterär skola, som F. T. Marinetti organiserade, besjälade och styrde med järnhand från 1909. Här enrollerades också målare, skulptörer, arkitekter, kompositörer och politiker, som dock får mindre plats i framställningen. T ill stor del tycks detta vara grundlig och mödosam primärforskning. Bibliografien över det ofta svåråtkomliga materialet är bara den av stort värde. Man kan m öjligen beklaga att hela arbetet inte ägnats åt futurismen. D ärigenom skulle det ha fått en naturligare avgränsning och större koncentration.
Författarens utgångspunkt har i stället varit »modernolatria» och »simultaneitå», två slagord i futuristernas vokabulär som författaren sökt omforma till analytiska begrepp, generella »tendenser» inom modernismen. »Modernolatria» får beteckna ett program matiskt förhärligande och utnyttjande i konst och litteratur av de moderna framstegen, särskilt teknikens. »Simultaneitå» uttrycker dels det sätt på vilket hela världen är pre sent för människan genom de moderna kommunikationsmedlen, dels det bombardemang av disparata sinnesintryck den moderna människan utsättes för i storstadslivet. Detta nya sinnestillstånd, »coscienze m olteplici e simultanée in uno stesso individuo», kräver nya konstnärliga uttrycksmedel, fotade på simultanitetsprincipen.
Som »Introduction» ger författaren ett faktaspäckat panorama över cykelns, bilens cch flygmaskinens genombrott, över radio, film , upptäcktsresor och världsrörelser under seklets första decennium. Utan tvivel upplevde man i gemen epoken som ett språng framåt i utvecklingen. Med en något schematiserande retorik tecknar författaren t. o. m. en ny människotyp, »1’homm e moderne», och ett behov av en poesi i samklang med denna nya tid:
