Examensarbete i Socialt arbete Malmö högskola
15 p Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
Maj 2012
Hälsa och samhälle
SOCIONOMPROGRAMMET
- EN PRAKTIK INOM FORSKNINGSYRKET?
DANIEL OTTOSSON
DAN SIGURDSON
Hälsa och samhälle
SOCIAL STUDIES
- PRACTICE IN A SCIENCE BASED
PROFESSION?
DANIEL OTTOSSON
DAN SIGURDSON
SOCIONOMPROGRAMMET
- EN PRAKTIK INOM FORSKNINGSYRKET?
DANIEL OTTOSSON
DAN SIGURDSON
Ottosson, D & Sigurdson, D. Socionomprogrammet - En praktik inom
forskningsyrket? Examensarbete i Socialt arbete 15 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för Socialt arbete, 2012.
Social work has gone from being a primarily philanthropic issue to becoming an academic discipline at university level. To ensure its legitimacy social work must be founded on, and developed through scientific research and documented
experience.
The purpose of this essay is to review the various arguments on social work in order to evaluate their impact on education, which in turn affects students. In addition, it will demonstrate how different forms of knowledge are valued depending on the contexts. As a means of reaching this objective, the following questions are addressed: “What are the requirements and recommendations on
how the education of social work should be structured, and why are these requirements and recommendations important?”, “How has the education of social work been influenced by the perception of valuable knowledge?” and “How does the education of social work affect students?”
The collected material consists of various arguments concerning the development of social work and the education of social work's formation. We also used
qualitative, semi-structured interviews with various individuals in the academic field of social work. Using theoretical concepts from Pierre Bourdieu, we analyze how the content of the education is shaped by different agents in the social work field, where certain forms of knowledge dominate over others. Through this we offer a way to illustrate how the contents of social work are created and recreated by actors who possess symbolic capital, and thus have prominent positions, in the academic field. It is also demonstrated how the students' habitus are shaped by the education, creating a collision in the encounter with the professional and the practical field.
Nyckelord: Akademisering, Bourdieu, Professionalisering, Socialt arbete,
socionomutbildning.
Key words: Academization, Bourdieu, professionalization, Social work,
INNEHÅLL
INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING ... 6
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 6
UPPSATSENS DISPOSITION ... 7
DEFINITIONER ... 7
Akademisering av socialt arbete enligt högskoleverket ... 7
BAKGRUND ... 8
Sociala arbetets utveckling och akademisering ... 8
Avståndstagande från det traditionella ... 8
Markering av en profession... 9
METOD ... 10
Kvalitativ metod ... 10
Urval och tillvägagångssätt ... 11
Intervju med experter ... 12
Forskarrollen ... 12
Etiska överväganden ... 13
Validitet och reliabilitet ... 13
Arbetsfördelning ... 14
TIDIGARE FORSKNING OCH ANALYSMATERIAL ... 14
Vilken kunskap är ”bäst”? ... 14
Akademiseringsfrågan vad gäller kunskap ... 14
Form och innehåll i kunskap ... 15
Professionalisering ... 15
Vad visar doktorsavhandlingar och uppsatser inom socialt arbete? ... 16
Yrkeskunskapen ... 18
Vilken kunskap akademiseras? ... 19
Kunskap över tid – yrkestradition vs. akademisering ... 19
Hierarkisering eller strukturering i socialt arbete ... 20
Klienten i fokus ... 20
Olika vägar för socialt arbete ... 21
Kunskap i ett mångkulturellt samhälle ... 22
Kunskap för flera yrkesgrupper ... 22
Den akademiska friheten ... 23
Integration av kunskapsområden ... 23
Konsekvenser av akademiseringen ... 24
Utvärdering År 2000 - Önskan om förankring till ”verkligheten” ... 25
Genomlysning av det sociala arbetet 3 år senare ... 26
2009 års utredning ... 28
TEORI ... 29
Habitus ... 29
Fält ... 31
Kapital ... 31
Symboliskt kapital eller symboliskt våld? ... 32
Kulturellt och Socialt Kapital ... 32
Kritik mot teorin ... 33
ANALYS ... 33
Det sociala arbetets inträde i akademin ... 33
Socialt arbete utsatt för symboliskt våld ... 34
Agenter på det sociala arbetets fält ... 34
Agenter på utbildningens fält ... 35
Studentens krock med praktiken ... 36
Rädsla inför praktik och arbetsliv ... 36
”Inte så lätt som det låter när man läser i en bok” ... 37
En klassresa ... 38
Framtiden och specialisering ... 39
SAMMANFATTNING OCH SLUTDISKUSSION ... 40
Från akademisering till studentens krock med ”verkligheten”... 40
Reflektering kring vårt uppsatsämne ... 41
Från att vilja hjälpa människor till att sträva efter en examen ... 42
REFERENSLISTA ... 43
BILAGOR ... 45
Frågeformulär till Tapio Salonen 2012 ... 45
Frågeformulär till Centrum för kompetensbreddning 2012 ... 46
INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
Socialt arbete har akademiserats. Från att långt tillbaka i tiden ha varit byggt på filantropi och välvilja hos vissa människor har det organiserats mer och mer till att idag vara förankrad till universitet och högskolor i form av exempelvissocionomprogrammet (Pettersson 2001). Vi författare är båda studenter, inne på sjätte terminen på socionomprogrammet vid Malmö högskola och är därmed klara – om allt går som det ska – i januari 2013. Som studenter har vi fått ta del av den värld akademin erbjuder, nämligen forskning och utveckling av det sociala arbetet. Vi har lärt oss att reflektera och ständigt förhålla oss kritiska till vår kunskap för att inte befästa några fördomar eller synsätt som självklara eller statiska. Detta är förmodligen också bidragande faktorer till att vi nu vill granska utvecklingen av socialt arbete och utbildningen för att se bakomliggande
omständigheter till dagens innehåll i socionomprogrammet samt vilka konsekvenser som kan skönjas av dessa.
Från olika håll har vi hört argument för och emot akademiseringen av socialt arbete. Å ena sidan hävdar vissa att ämnet behöver akademiseras för att kunna skapa en teoretisk kunskapsbas och utifrån det kunna utveckla bättre
arbetsmetoder, å andra sidan menar vissa att kunskap från praktisk erfarenhet och goda förebilder väger tyngst och att en akademisering gör att utbildningen inte tar tillvara på dessa (Johansson, 2001). Högskolelagen säger samtidigt att
utbildningen skall vila på vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet (Högskolelag, 1992:1434).
I högskoleverkets utvärderingar av svenska socionomprogram framkommer att många studenter känner sig oförberedda på det praktiska arbetet, och många efterfrågar mer övning på möten och samtalsmetodik (Högskoleverket, 2000, 2003A, 2003B). Vi vill i vår uppsats bland annat undersöka varför studenter inte känner sig förberedda inför det praktiska arbetet. Är förväntningarna på
utbildningen annorlunda än vad den faktiska utbildningen är, och är anknytningen mellan utbildning och praktik för liten? Är det olika erfarenheter och kunskap som tillskrivs värde i å ena sidan utbildningen och den akademiska institutionen, å andra sidan det praktiska yrkesfältet?
Vi har under utbildningens gång tyckt oss ana förhållanden som i den närmaste verkar vara en krock mellan två olika världar, nämligen utbildningen och det praktiska fältet. Denna krock finner vi intressant att undersöka närmre. För att göra detta tänker vi utifrån Bourdieus teorier om habitus, kapital och fält försöka upptäcka vad som döljer sig bakom denna krock.
Trots olika argument om vad socionomutbildningen egentligen borde vara och olika krav på vad den bör innehålla ställer vi oss frågan: Varför ser utbildningen ut som den gör? Vi vill inte göra någon ansats att få svar på vilka argument som är de ”bästa” eller mest ”sanna”, utan söka ansluta argumenten till den kontext i vilken studenterna rör sig samt även se hur effekterna av utvecklingen yttrar sig för studenterna.
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Vårt syfte är således att granska argument vad gäller utvecklingen och
studenter som kan observeras. För att göra detta har vi använt oss av följande frågeställningar?
• Vilka krav och rekommendationer finns på hur socionomutbildningen ska se ut, och varför finns dessa krav och rekommendationer?
• Hur har utbildningen påverkats av olika syn på värdefull kunskap? • Hur påverkas studenterna av hur utbildningen ser ut?
UPPSATSENS DISPOSITION
Uppsatsen är disponerad på följande sätt. I kapitlet ”Bakgrund” redogör vi på ett deskriptivt sätt för det sociala arbetets utveckling och ämnets övergång till en akademisk utbildning. Vi anser att en historisk tillbakablick över utvecklingen är av betydelse för att kunna förstå socionomprogrammets aktuella utseende. Denna bakgrund följs av kapitlet ”Tidigare forskning och analysmaterial” där olika synsätt på ämnets utveckling redogörs. Den delen ger oss möjlighet att bekanta oss med argument för och emot utvecklingen som har skett och fortfarande sker av ämnet samt rekommendationer och krav från olika håll om vad
socionomprogrammet skall och bör innehålla. Därefter följer ett metodkapitel där våra metodologiska ansatser och tillvägagångssätt redogörs och diskuteras. I kapitlet ”Teori” redogör vi sedan för teoretiska begrepp som vi använt och med vilka vi tolkat vårt insamlade material. Detta följs upp av en analys av det material som legat till grund för vår uppsats och slutligen diskuterar vi vad som
framkommit i vår uppsats.
DEFINITIONER
Vi har i vår inledning pratat om akademiseringen av Socionomutbildningen och vad som har fångat oss i diskussionen om detta. För att vidare förstå vad vi menar med akademisering tänkte vi att en definition av begreppet är på sin plats.
Akademisering av socialt arbete enligt högskoleverket
Akademiseringen av en utbildning är det som sker då utbildningen införlivas i den statliga högskolan. När den processen sker kommer krav på att utbildningen ska vara forskningsanknuten och enligt högskolelagen vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Tanken med detta är att forskningen ska driva utvecklingen av yrkesområdet framåt. Vi kan alltså sluta oss till tanken att uttrycket
akademisering används för att beskriva hur ett yrkes innehåll formaliseras och beskrivs vilket är den process en yrkesutbildning genomgår då den övergår till att bli en högskoleutbildning (Högskoleverket 2003B).
BAKGRUND
Sociala arbetets utveckling och akademisering
För att vidare kunna behandla vårt problem behöver vi se hur och varför denna akademisering har skett. I följande kapitel gör vi en kort historisk tillbakablick för att kunna se hur socialt arbete har förändrats över tid till hur utbildningen har fötts och utvecklats för att se ut som den gör idag. Stina Johansson (2001) menar att det finns gemensamma ramar som alla yrkesutbildningar som akademiseras måste hålla sig inom och hänvisar till två mål som Aant Elzinga, professor i
vetenskapsteori vid Göteborgs Universitet, säger är allmänt för yrkesutbildningar som genomgår en akademisering. Det första målet Elzinga pekar på för en
yrkesutbildning som akademiseras är att markera ett avståndstagande från tidigare perioder i yrkesutvecklingen medan det andra målet är att markera sig som en profession med en egen auktoritet i förhållande till yrkesgrannar.
Avståndstagande från det traditionella
Om vi börjar med Elzingas första mål kan vi rent historiskt se att ämnet socialt arbete och socionomutbildningen i stort har markerat ett avståndstagande från tidigare perioder i sin utveckling ett flertal gånger i Sverige. Gemensamt för ämnen som genomgår en akademisering är som vi precis nämnt att markera ett avståndstagande från tidigare perioder i yrkesutvecklingen (Johansson, 2001). Rent historiskt går det att se att ämnet socialt arbete och socionomutbildningen i stort har gjort detta ett flertal gånger i Sverige. Vi har valt att fokusera enbart på framväxten och akademiseringen av socialt arbete och socionomutbildningen i Sverige trots stark inspiration av metoder som utvecklades i USA. För att kunna gränsa av uppsatsen har vi med andra ord inte gått in specifikt på hur USA har påverkat arbetet i Sverige utan undersöker mer allmänt faktorer som har spelat roll. CSA (Centralförbundet för Socialt Arbete) krävde i början av 1900-talet, trots att de själva var en frivilligorganisation, reformer som innebar att det sociala arbetet skulle skötas av staten, ske professionellt och enligt samma noggrannhet som läkaryrket och vetenskapen (Meuwisse m.fl, 2006). År 1921 var CSA en av initiativtagarna till att införa Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning i Stockholm, och den första svenska utbildningen inom socialt arbete hade således fötts. Denna var utformad sådan att studenter som saknade formell studentexamen fick tillgång till högre studier (Högskoleverket, 2000). Med tiden tillkom fler socionomutbildningar i Göteborg, Lund, Umeå, Örebro och Östersund. År 1964 fick dessa utbildningar högskolestatus och blev
socialhögskolor (U. Pettersson, 2001). Dock var de ännu inte en del av
högskolorna eller universiteten på de orterna. Detta skulle däremot ändras tretton år senare (1977) då socionomutbildningen inlemmades med andra utbildningar på högskolorna och universiteten. Socialt arbete blev ett akademiskt ämne och kort därefter inrättades de första professurerna (Högskoleverket, 2000). Sedan -77 har inriktningen på ämnet, innehållet och utformandet av utbildningen ändrats både centralt och lokalt åtskilliga gånger vilket återkommer mer detaljerat senare i presentationen av delar ur Högskoleverkets utvärderingar av
Markering av en profession
Det andra gemensamma målet för ämnen som akademiseras innebär att man markerar sig som en profession med egen auktoritet gentemot yrkesgrannar eller samarbetspartners, likt exempelvis socionomer, läkare, sjuksköterskor,
psykologer, arbetsterapeuter osv. har gjort. (Johansson, 2001). Filantropi och välgörenhetsarbete var likt andra länder grunden för det sociala arbetets
framkomst i Sverige med utgångspunkt i den ”sociala frågan”. Inom den ”sociala frågan” definierades fattigdom och sociala problem som en moralisk fråga baserad på lättja och ovilja att försörja sig, där kriminalitet, alkoholism och andra mindre smickrande egenskaper tillskrevs de fattigaste i befolkningen (Pettersson, 2001). Utifrån filantropins olika grenar bildades som tidigare nämnts CSA vilkas uppgift inte bara bestod av handfast ”hjälparbete” utan även att upplysa samhället om den ”sociala frågan”. Således skrev de många rapporter om t.ex fattigvårdsfrågor. I slutändan ledde detta till en starkt byråkratisk lagreglerad verksamhet där professionella metoder dock ännu inte utvecklats. Först under 1900-talets mitt började metoder med teoretisk förankring efterfrågas i Sverige. Dessa metoder hade redan börjat utvecklas i andra delar av världen. Även diskussionen kring socialt arbete i Sverige var omkring 1920- och 1930-talen starkt åtskild från de som arbetade med det, istället fördes diskussionen av läkare och högre tjänstemän inom kommun och statsförvaltning. Detta berodde mycket på att möjligheten saknades för socialarbetare att publicera sina tankar då tidskrifter som avhandlade ämnet ännu inte hade startats. På 1930-talet var fortfarande de biologiska och kontrollerande perspektiven mest vanliga. Klienterna, de fattiga, beskrevs ofta i termer av människor med genetiskt förutbestämda egenskaper. Dessa åsikter understöddes av forskningen kring rasbiologi, ärftlighet och det
ovanifrånperspektiv som gavs till läkare och statstjänstemän som sällan eller aldrig hade egentlig kontakt med de hjälpbehövande.
Först efter andra världskrigets slut började tidningar sakteligen ta in artiklar skrivna ”inifrån” det sociala arbetet snarare än uppifrån och utanför.
Socialarbetare från Sverige fick också möjlighet att ta del av internationella konferenser i ämnet och reste utomlands för att få tillgång till metoder. Samtidigt reste internationella experter till Sverige för att undervisa i dessa metoder. Det var även under denna tid som de första tecknen på professionalisering av ämnet sågs. Titeln socionom infördes och casework introducerades som ”socialvårdsmetodik” och blev en del av socionomutbildningen. Casework blev senare omodernt och flertalet olika metoder har sedan dess kommit och gått som ledande inom utbildningen (Pettersson, 2001).
Fler och fler socionomer utbildades vilket var en stor faktor i en utveckling som kan kallas en professionaliseringsprocess. Utbildningarna och yrket började slå vakt om värdet av en socionomexamen i form av profilering och avgränsningar i förhållande till andra yrken, vilket också Elzinga tar upp som en del av målen med akademiseringen (Pettersson, 2001; Johansson 2001). Stora ansatser gjordes för att öka statusen på yrket, främst genom en akademisering av yrket. Två stora delmål mot denna ökade professionaliseringen skedde, dels när SSR (Sveriges Socionomers Riksförbund) bildades 1958 som en del av akademikerförbundet SACO och dels när socialinstituten fick högskolestatus och blev socialhögskolor (Pettersson 2001).
Under 1960-talets första hälft ökade utgivningen av tidskrifter specialiserade på socialt arbete vilket möjliggjorde publicering av material från yrkesverksamma och profilering av arbetet kunde därmed ske i högre utsträckning. Artiklarna
gjorde att förståelsen för verksamheterna inom socialt arbete ökade då majoriteten av artiklarna handlade om att på ett djupare plan förstå yrket och dess metoder. I dess senare hälft började även tankar födas om att inrätta professurer i bland annat socialvårdsmetodik vilket emellertid aldrig kom till skott. Istället genomgick det sociala arbetet en slags identitetskris och början på 1970-talet handlade
huvudsakligen om frågor kring hur utbildningen egentligen skulle se ut, vilka uppgifter en socialarbetare skulle ha och vilka metoder som skulle användas. Dock var det inte socialarbetarna själva som brottades med dessa frågor, istället var det politiska frågor som var starkt påverkade av ideologiska synsätt på världen där utopin var ett samhälle byggt på jämlikhet och rättvisa. Bland de faktorer som påverkade hur socialt arbete utformades under sjuttiotalet kan vi se
färdigställandet av det så kallade välfärdsbygget, kompletteringen av socialförsäkringssystemet, barnomsorgen och äldrevårdens expansion samt behandlingshemmens ökade antal (a.a).
Socialhögskolorna blev som nämnt en del av högskolornas och universitetens värld 1977 och socialt arbete blev ett akademiskt ämne med den första egna professuren i Göteborg. I processen skedde en profilering av ämnet och ett krav på professionellt erkännande av yrket uttalades. Detta medgav även att den sociala utbildningen inte längre var detaljstyrd från statsmaktens sida utan fick istället akademisk styrning. För yrkesutövningen blev 80-talet ett decennium av omorganiseringar och sparkrav. Även yrkesrollerna specificerades inom olika områden som barn och familj, missbruk, och socialbidrag för att på så sätt skapa en högre kvalitet på det utförda arbetet. På 1990 talet gavs dock kommunerna själva bestämmanderätt över hur deras organisation skulle se ut för att kunna anpassa yrket till den kontext den befann sig i. För utbildningens del kan man se en stark kunskapstillväxt i och med det ökade antal doktorsavhandlingar som skrevs. Ulla Pettersson (2001 s. 296) skriver att ”sammantaget visar utvecklingen
de senaste åren att socialt arbete i Sverige på olika sätt har stärkt sin ställning, inte minst med hjälp av den ökade akademiseringen”. Detta skapar krav på
yrkeslegitimation som ett slags kompetensbevis. Pettersson ställer sig frågan vilken kunskap det är som ska legitimeras och vad kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet kommer att innebära för val av metoder i socialt arbete. Finns det en särskild kunskap som är viktigare än någon annan och vad har den då för konsekvenser?
METOD
Kvalitativ metod
Uppsatsen bygger till stor del på insamlade argument från olika håll om socialt arbete och socionomutbildningen. Vi har även intervjuat olika aktörer som kan relateras till utbildningen. För att få en bild, av socialt arbete i allmänhet och socionomutbildningen i synnerhet, utifrån olika aktörer har vi använt oss av en kvalitativ ansats. Intervjuerna har också således vart av semistrukturerade karaktär med standardiserade frågor vilket gav oss möjligheten att kunna vidareutveckla de svar som vi tyckte var intressanta och värda att fördjupa oss i. Vår kunskap om ämnet var begränsad varför vi ville hålla frågorna öppna eller ostrukturerade för att intervjupersonen skulle ha stort inflytande över samtalet. Semistrukturerade intervjuer låter oss således upptäcka detaljer i informantens fria svar inom
ramarna för ämnet vi behandlar (se Rosengren & Arvidsson, 2002). Karaktären på intervjun ger informanten möjlighet att skapa beskrivningar utifrån sina tolkningar
av världen vilka vidarebefordras till oss som forskare. Vår teoretiska utgångspunkt (som behandlas i detalj längre fram i uppsatsen) fordrar en
beaktning av den kontext varifrån informanten befinner sig, då vi är intresserade av hur personers bakgrund (uppväxt, erfarenheter, karriär etc.) påverkar och påverkas olika av utbildningens utseende. Då intervjupersonerna har olika positioner på högskolan, t.ex. dekan och student, kommer deras syn på utbildningen antagligen skilja sig från varandra. De semistrukturerade
intervjuerna blir en slags hybrid av en intervju och ett vardagssamtal där vi som forskare kan utveckla befintliga frågeställningar (se Kvale & Brinkmann 2009). Frågorna har varit olika i varje intervju även om vi berört samma ämne. Syftet är att svaren från intervjuerna skall fungera som en addition till materialet insamlat från litteratur snarare än att ställas mot litteraturen, även om de ibland gör det. Vi har vi fått möjlighet att höra vilka åsikter de intervjuade har om akademiseringen, de olika kunskapsområdenas inflytande och vilka möjliga effekter som har
uppstått. Vi har även fått en inblick i den breddade rekrytering och breddade kompetensutvecklingen som sker på Malmö Högskola och varför den görs. Vid slutet av uppsatsarbetet har vi fått en hel del nya tankar vilket förmodligen hade ändrat intervjuernas karaktär om de gjorts idag. Dock har de givit nytta för andra resonemang i uppsatsen.
Urval och tillvägagångssätt
Vår uppsats består till stor del av tidigare forskning och material insamlat från diverse litteratur. Det har inte varit helt lätt att finna litteratur som helt och hållet berör ämnet enligt vår egen problemformulering. I vårt urval har vi ändå kunnat hitta litteratur som tillsammans är relevant för uppsatsens syfte. Kärnan i
uppsatsen är hur socionomprogrammets utseende påverkar studenten, vilket har fört oss mot att söka finna aspekter som har spelat stor roll; akademiseringen av socialt arbete; synpunkter på och rekommendationer för socialt arbete och socionomprogrammet; olika synsätt på kunskap.
I vårt urval av intervjupersoner började vi med att fundera över personer som kunde beskriva den utveckling som ämnet genomgått och personer som har ledande roller i den utbildning vi själva tar del av. I samband med handledning fick vi tipset om Tapio Salonen som är dekan på fakulteten Hälsa och Samhälle på Malmö Högskola samt professor inom socialt arbete. Efter mötet med Tapio insåg vi att vårt intresse hade blivit större för vilka som söker sig till utbildningen och varför de gör det samt vilka personer som avslutar sina studier i förtid. Det är i enlighet med syftet intressant för att se hur utbildningen påverkar studenterna. Vi kontaktade därför centrum för kompetensbreddning (CKB) på Malmö Högskola där arbetet till stor del handlar om att - med exempelvis stödkurser - få Malmö högskola att spegla samhällets mångfald. Via mail fann vi en representant för CKB som var villig att intervjuas. Genom en bekant som går femte terminen – verksamhetsförlagd utbildning - på socionomprogrammet fick vi möjlighet att delta på ett seminarium med tio studenter för att få en bild av deras synpunkter på socialt arbete och socionomprogrammet samt den praktik de nu tog del av. Genom intervjun kunde vi få en uppfattning om vad de tagit med sig från utbildningen in i praktiken samt positiva och negativa aspekter med utbildningen.
Vårt tillvägagångssätt för att samla in empirin gjordes i tre steg. I steg ett mailade vi ut en förfrågan till de intervjupersoner vi hade valt ut. De tillfrågade tackade ja till att delta i studien. I andra steget skedde insamlingen av empiri, genom
intervjuer både enskilt med Tapio Salonen och personen från CKB och i gruppform med studenterna.
Varje intervju tog mellan 40 och 60 minuter och ägde rum i lokaler där sannolikheten att bli störd var liten. Den första intervjun vi gjorde med Tapio Salonen upplevde vi som något svår att få igång, men även svårigheter att hålla fokus på de detaljer vi var intresserade av, bland annat för att vi var ”gröna” inom ämnet. Mer om detta behandlas under rubriken ”Intervju med experter”. I de efterföljande intervjuerna kände vi en större trygghet i vårt sätt att intervjua och kunde ställa fördjupande frågor om de detaljer vi var mer intresserade av. Samtliga intervjuer spelades in, transkriberades för att sedan finna resonemang som var i enlighet med vårt syfte.
Intervju med experter
Vi har intervjuat Tapio Salonen som är professor i socialt arbete och dekan på Malmö Högskola. Tapio har varit forskningsledare vid flera internationella och nationella forskningsprojekt och även varit anlitad vid statliga utredningar och kommittéer och är alltså en välrenommerad akademisk person (Malmö Högskola). Intervjutillfället ägde rum i ett tidigt stadie i uppsatsskrivandet vilket gjorde att vår kunskap i ämnet var begränsad, i synnerhet relaterad till informantens kunskap. Vid intervju av eliter och experter som innehar en viss maktposition, som i detta fall att vara dekan på fakulteten Hälsa och samhälle, hade det förmodligen varit fördelaktigt med större kunskap om ämnet och informantens sociala situation och bakgrund för att således få respekt och kunna hålla symmetri i samtalet. (se Kvale & Brinkmann, 2009)
Vår möjlighet att innan intervjun få en full överblick av Tapio Salonens
kunskapsområde, eller av hans arbete och bakgrund var mycket liten och intervjun speglade detta, vilket gjorde att intervjun vid flera tillfällen gjorde avstickare bort från de detaljer vi som forskare var intresserade av. Dock fick vi många tankar till oss som vi innan intervjun inte hade reflekterat kring och som framförs i
uppsatsen. Men att påstå att det uppstod någon egentlig symmetri i intervjun vore att försköna bilden.
Forskarrollen
För att förstå vilken utgångspunkt vi som forskare har vill vi påpeka att båda är studenter på socionomutbildningens sjätte termin med inriktning mot individ, familj och samhälle, vilket gör att vi ofta omedvetet refererar socialt arbete till socialtjänst och missbruksvård men sällan till funktionshindrande och
äldreomsorg inom yrkesfältet, även om vi i uppsatsen även har försökt få med denna del av utbildningen och yrkesfältet. Erfarenheten av att vara socionom i det praktiska fältet är begränsad då vi endast har haft en termin verksamhetsförlagd utbildning till vårt förfogande. Därför kan uppsatsen vara präglad av våra roller som studenter på utbildningen snarare än som arbetare på yrkesfältet. Dock uppsatsens syfte att belysa just denna prägel. Vi kommer från familjer med olika bakgrund, vilket innebär att det för oss har varit olika vägar in i den akademiska världen. En av oss har i sin uppväxt varit omgiven av familjemedlemmar som har akademisk bakgrund, men även själv testat på olika akademiska utbildningar innan denna. Till skillnad från detta kommer den andra författaren från en bakgrund som inte alls hade några akademiska beröringspunkter och heller inte har testat på några andra akademiska karriärer. Det är i denna brytpunkt vi har funnit vårt gemensamma ämnesval för uppsatsen. Om våra bakgrunder har påverkat innehållet är svårt att säga, förutom just själva intresset vi båda har för
att se hur vi påverkar och blir påverkade av utbildningen på olika sätt. I våra dialoger om ämnet har vi kunnat lyssna på varandras upplevelser av den
utbildning vi går, och har därmed förstått hur olika den kan upplevas av studenter med olika bakgrund. I analysen går vi in på detta en del. Praktikterminen har också fått oss att reflektera kring vilken kunskap som premieras på dels det praktiska fältet och dels i undervisningen. Vi kan se att vår intervju med
studenterna kunde vi ha känt en tillhörighet av den enkla anledningen att vi själva är studenter och att vi också precis har gjort vår praktiktermin. Vi är medvetna om detta förhoppningsvis ökat objektiviteten i både intervjusituationen och i
användandet av materialet i analysdelen. (Se Kvale & Brinkmann, 2009)
Etiska överväganden
I vår uppsats har det inte känts nödvändigt att göra några större etiska
överväganden angående de som intervjuas, dock har vi gått igenom de olika etiska aspekter en forskare bör göra för att säkerställa att ingen kränks eller kommer till skada på annat sätt. Då vi har gjort en kvalitativ studie av socionomutbildningens utveckling och konsekvenser av denna har vi heller inte kunnat se några
problematiska hinder för konfidentialiteten i uppsatsen. Vad gäller studenterna som medverkar i vår uppsats är dessa helt avidentifierade, anledningen till detta är just för att undgå etiska problem. Salonen är en offentlig person och har dessutom gett sitt medkännande till att använda uttalanden från intervjun. Vad gäller CKB refererar vi till en avidentifierad representant.
Emellertid har vi gjort vissa hänsynstaganden. Vi har säkerställt att det inspelade materialet enbart används av oss och vårt syfte vilket vi har meddelat våra
informanter. Medverkandet har varit frivilligt och informanterna har kunat avbryta intervjun om så önskats. Det inspelade materialet har raderats efter användning för att minimera risken för spridning eller bruk i andra syften, vilket vi har meddelat informanterna. Dessa hänsynstaganden är både p.g.a. etiska skäl och lagenliga krav. (Se Kvale & Brinkmann, 2009; Denscombe, 2004)
Validitet och reliabilitet
Validitet hänvisar till kvaliteten i de data och förklaringar som presenteras och om dessa är sanna och tillförlitliga, att man så att säga mäter det man har som syfte att mäta. Reliabilitet handlar om att metoder som har använts vid insamlingen av information skall vara tillförlitliga och inte förvränga det insamlade materialet, samtidigt som resultatet ska bli detsamma om forskningsprocessen upprepas (Denscombe, 2004).
Vi kan se problem med vår reliabilitet eftersom vår uppsats har en generell utgångspunkt på socialt arbete och socionomutbildningen i Sverige. Vår empiri som bygger på de intervjuer vi har gjort är lokalt förankrade till Malmö Högskola. Det problematiska är då att se om de resultat vi har kommit fram till med detta insamlade material kan återskapas i en undersökning nationellt eller vid andra enskilda lärosäten i Sverige. Även antalet studenter vi har intervjuat påverkar vår reliabilitet eftersom vi inte kan hävda att den gruppen är representativ för alla socionomstudenter eller ens för socionomstudenter på Malmö Högskola. Det är snarare ett stickprov av de studenter som just nu gör sin femte termin på Malmö Högskola och deras syn på utbildningen och deras upplevelse av kopplingen mellan teoretisk och praktisk kunskap. Kanske hade vi genom en enkät som skickats ut till socionomklasser runt om i Sverige kunnat få en mer övergripande bild. C-uppsatsens tidsrymd har tyvärr inte gett oss dessa möjligheter för att göra
en allmän studie av alla socionomstudenter i Sverige, även om detta skulle vara väldigt intressant. Dock kan insamlingen av material från litteratur kunnat underbygga våra intervjusvar, vilket ökar reliabiliteten.
Arbetsfördelning
Författandet av uppsatsen har i sin helhet utförts tillsammans. Dock har viss fördelning av arbetet ibland varit nödvändig. Till en början har Daniel Ottosson exempelvis ansvarat för Högskoleverkets utvärderingar och historisk tillbakablick, medan Dan Sigurdson har ansvarat för stor del av resterande analysmaterial och tidigare forskning. I slutändan blir det däremot svårt att särskilja vilka specifika avsnitt som har skrivits av vem. Allt material, även utöver tidigare nämnda avsnitt, har tillsammans korrekturlästs och bearbetats i efterhand. De intervjuer som gjorts har vi tillsammans utfört, dock har transkriberingarna till en början utförts enskilt. Analysen av dem samt övrig analys har helt och hållet gjorts tillsammans för att inte tappa den röda tråden och skena iväg åt olika håll. Vad vi vill säga med detta stycke är helt enkelt att vi båda författare har lika stort ansvar över uppsatsens slutliga innehåll och form.
TIDIGARE FORSKNING OCH
ANALYSMATERIAL
I detta kapitel presenterar vi det insamlade material som legat till grund för vår analys. Vi börjar med att presentera kunskapsbegreppet samt hur kunskap hävdas på olika sätt beroende på vilken kontext de härstammar från. Efter det presenterar vi högskoleverkets syn på utbildningen utifrån de utvärderingar av
socionomprogrammen som gjorts i Sverige. Därifrån kan vi se krav och rekommendationer på vad utbildningen saknar och bör sträva efter, men också studenternas syn på utbildningen och vad den bör innehålla.
Vilken kunskap är ”bäst”?
Följande del berör kunskapsbegreppet. För att kunna undersöka den krock som tycks infinna sig i mötet mellan utbildning och praktik behöver vi redogöra för vad det är som krockar. I följande del tas olika synsätt på akademisering upp, och vad för konsekvenser detta kan föra med sig. Stor del kretsar kring diskussioner om vilka kunskapstyper socialt arbete bör handla om.
Akademiseringsfrågan vad gäller kunskap
Akademiseringen är ett begrepp som har lika starka företrädare och motståndare beroende på vilket kunskapsintresse som hävdas. Som vi tidigare tagit upp vill vissa hävda forskningen som huvudbas för kunskapsutvecklingen medan andra menar att kunskap främst bör förvärvas genom praktisk erfarenhet och goda förebilder. Stina Johansson (2001) har i Den sociala omsorgens akademisering ställt sig frågan vilken kunskap som behövs i den framtida sociala omsorgen. Hon tar även upp resonemang kring hur kunskap ses olika beroende på om du t. ex är forskare eller biståndshandläggare. Yrkeskunskapen ser olika ut i tid och rum. Vissa saker som ansågs nödvändiga att kunna för hundra år sedan kanske anses
helt onödigt idag. Med en snabb teknikutveckling har arbetssätt förändrats och krävt nya kompetensbehov inom många yrken. Kärnan i ett kunskapsområde är en kvalitet som måste finnas för att kunna visa att kunskapsområdet har en
utmärkande specialitet. Likväl som kunskapskärnan behöver fastslås behövs också en gräns dras mot andra kunskapsområden. Gränslandet mellan två
kunskapsområden kan hela tiden definieras och omdefinieras i samband med den kunskapsutveckling som sker. Ett exempel är hur läkaren med vetenskapens hjälp successivt påtagit sig ensamrätten att utföra komplicerade förlossningar, medan barnmorskorna har fått ansvaret för normalförlossningen. Läkaren ansvarsfokus är medicinskt, medan barnmorskans ansvarsområde är omvårdnaden. Idag har barnmorskans kunskapsområde akademiserats där forskningsämnet är reproduktiv och perinatal omvårdnad. Tack vare denna akademisering finns det utrymme för vetenskapliga dispyter mellan barnmorskan och omvårdnadsforskaren (a.a). Likt detta har akademiseringen av socialt arbete inneburit forskningsämnen med beröringspunkter mot andra yrkens forskningsområden - exempelvis psykologin - och kan således ge utrymme för vetenskapliga dispyter dem emellan.
Form och innehåll i kunskap
Johansson (2001) tar upp ”form” och ”innehåll” som problematiska begrepp. Kärna och gränser säger något om kunskapens innehåll medan akademisk kunskap, professionsbaserad kunskap osv är exempel på kunskapsformer, men säger egentligen ingenting om innehållet, däremot hur de formades. Johansson refererar till Ingela Josefsons bok Kunskapens former från 1991 som för en diskussion kring reflekterande yrkeskunnande. Huvudtesen är att faktakunskaper först blir tillämpbara när de bearbetats och omsatts till personlig kunskap.
Josefsson menar att det behövs en balans mellan kunskap som erhållits genom abstraktion och den som tillkommer genom praktisk erfarenhet. Hon visar och varnar för att den abstrakta eller akademiska kunskapen tar över och slår ut det reflekterande yrkeskunnandet som utvecklas i praktiken (Johansson, 2001). Även Bergmark och Lundström (2000) belyser denna kritik som också kan förstöra den genuina kontakten mellan socialarbetare och klient samt leda till åsidosättande av klienters problem.
Professionalisering
Ett annat grundbegrepp som står jämte akademisering, kunskapskärna/kunskapsgräns och kunskapsinnehåll/form är
”professionalisering”. I Johanssons (2001) mening har begreppet ingenting med individuella yrkesutövares skicklighet att göra utan handlar om yrkets status i förhållandet till andra yrken eller en beskrivning av vad som hänt när yrket genomgått sin statushöjning. I det första fallet är utbildningens längd och forskningsanknytning viktiga samt hur kunskapsbasen kunnat hävdas. Även kriterier om självständigheten i förhållande till andra yrken är viktig, med andra ord i vilken hierarki de ingår. Som ett exempel i den bemärkelsen är läkaren den högsta professionen inom den medicinska hierarkin. Men allteftersom fler närliggande yrken som sjuksköterskor, sjukgymnaster etc. har blivit
forskningsanknutna har hierarkin förskjutits och läkaren har inte längre auktoritet i alla områden. Här fyller den andra metoden bättre funktion, dvs genom att beskriva processen av yrkets statushöjning. Yrket är i detta fall formen för organisering av kunskap på arbetsmarknaden. (a.a)
Peter Dellgran och Stefan Höjer (2000) berör också professionalisering i deras avhandling Kunskapsbildning, akademisering och professionalisering i socialt
arbete. Det empiriska materialet utgörs av uppsatser, doktorsavhandlingar och
läroböcker vilka de använder för att få en insikt i hur akademin ser på yrkesfältet. Med sin avhandling vill de som de själva uttrycker det:
”beskriva vad det nya forskningsämnet socialt arbete under sina tjugo första år har fått för karaktär och inriktning, samt att beskriva hur studenter på grund- och magisterutbildning orienterar sig kunskapsmässigt i samband med sina respektive uppsatsarbeten” (Dellgran & Höjer, 2000 s.23).
Genom att göra detta kan man också belysa vilka områden som inte utforskas. En jämförelse av doktorsavhandlingar och C- och D-uppsatser synliggör om
inomvetenskaplig kunskapstradition, normer, traditioner och inriktningar sprider sig ner till grundutbildningen. De vill även synliggöra vilka möjliga konsekvenser forskningens och utbildningens orientering och intresseområden får för relationen mellan akademin och praktiken (Dellgran & Höjer, 2000).
Dellgran och Höjer påpekar att akademiseringen och institutionaliseringen av socialt arbete är en förutsättning för professionaliseringen vilken blir en effekt eller konsekvens av akademiseringen. Dellgran och Höjer talar om
professionalisering som dels individuell, dels kollektiv i linje med Johanssons (2001) beskrivning. På individnivå innebär den en utveckling och specialisering av kunskaper hos den enskilde individen och som genom detta får en yrkesroll, en så kallad profession. På kollektiv nivå handlar professionaliseringen om ett organiseringsförfarande för den enskilda yrkesgruppen. Yrkesgruppen blir genom forskning och produktion av vetenskaplig kunskap autonom gentemot stat och samhälle. Den positionen gör att professionen kan arrangerara mer självständiga relationer till andra yrkesgrupper och professioner (Dellgran & Höjer, 2000)
Vad visar doktorsavhandlingar och uppsatser inom socialt arbete?
Avhandlingen innefattar tre så kallade papers. Resultatet av studien om akademins och praktikens relation presenteras i ett paper med titeln När studenten själv får
välja- om uppsatser i socionomutbildningen och dess roll för
professionaliseringen av det sociala arbetet. Dellgran och Höjer (2000) går där
igenom C- och D-uppsatser från 1977, 1987 och 1997 för att kunna se mönster och förändringar i val av uppsatsämne. Dessa sammanfattas sedan och kopplas till den strävan som finns att professionalisera socialt arbete för att se vilka effekter den har haft för uppsatsskrivandet.
I de uppsatser som Dellgran och Höjer undersöker framträder fyra utgångspunkter för varför studenter har valt just sitt uppsatsämne. Det är frågor som uppstod under praktiken, frågor som uppstod under den teoretiska utbildningen, det privata projektet som speglar aktuella händelser i studentens liv och till sist frågor som uppstår utifrån tidsanda och aktuella samhällsförhållanden. Vad som har varit vanligt att skriva om har förändrats över tid och är mycket påverkat av den omvärld eller den tidsanda och de aktuella samhällsförhållanden studenten befinner sig i. Uppsatser om bingospel och så kallad skräpkultur, hur samhällets orättvisor påverkar den enskilda människan samt hur man genom uppsatsen kunde förmedla kunskap till fältet var vanligare 1977 än i senare uppsatser. 1987 var ämnesvalen mer påverkade av visionära tankar och berörde utbyggnaden av olika verksamheteter. 1997 var exempelvis fotbojans vara eller icke vara ett hett ämnesval vilket också var en diskussions som också fördes av allmänheten.
Dellgran och Höjer (2001) använder sig av dessa uppsatser och gör jämförelser med aktuell forskning för att på så sätt kunna urskilja om den aktuella diskursen inom forskningen också speglar av sig i de ämnen som studenterna har valt. Dellgran och Höjer har funnit att aktuella sociala frågor såsom rasism, migration, social exklusion och globalisering är dåligt representerade. Detta är ämnen som är mer framträdande internationellt. De kopplar detta till ett resonemang anfört av Lena Dominelli, professor i socialt arbete, som påstår att socialt arbetes okunskap i att förmedla dessa frågor gör att ämnet i sin helhet blir utan kontakt med
verkligheten. Dellgran och Höjer säger samtidigt att det är svårt att med enbart uppsatserna som verktyg mäta om så verkligen är fallet. (a.a)
De påvisar också att D- uppsatser och doktorsavhandlingar präglas mer av organisatoriska frågor än C-uppsatser och drar slutsatsen att kopplingen mellan organisationen och det sociala arbetets metoder inte blir belyst i
grundutbildningen samt att de som har arbetat några år på ett annat sätt kan se det komplexa i den kopplingen. Organisationsfrågan har varit ett prioriterat och uppmuntrat forskningsämne som tillhör socialt arbetes mer centrala aspekter. Även arbetet med socialbidrag samt med arbetslösa är ett ämne som får liten uppmärksamhet i sällskap av skol- och sjukhuskuratorer, arbete på
kriminalvårdsanstalt eller arbete inom äldreomsorgen. Detta var socionomyrken som hade låg status i samhället och inom utbildningen när avhandlingen skrevs (a.a). Vilken status dessa socionomyrken har nu kan vi tyvärr inte ge några tydliga svar på. Dellgran och Höjer påpekar bristen på C-uppsatser som tar upp ideella organisationers arbete samt uppsatser som behandlar utbildningsfrågor,
handledning och professionsfrågor där legitimitet och auktoritet diskuteras. C-uppsatser skrivna ur klienters perspektiv lyser även de med sin frånvaro, vilket de påpekar har blivit ett allt mer populärt ämne inom forskningen och ger exempel på ämnen som t.ex. hur vägen in och ut ur ett klientskap ser ut (a.a).
De olika faktorer som Dellgran och Höjer ser som möjliga anledningar till uppsatsämnen som väljs är bland annat forskningen, dock menar de att den inte spelar så stor roll som man skulle vilja tro. Desto större är influenserna av praktikfältets struktur och dess förändring och professionalisering. Dellgran och Höjer sammanfattar avsaknaden av de ämnen som berörts tidigare med påverkan av ett slags utbildningsparadigm och förklarar att yrket är inne i en
professionaliseringsprocess som avspeglar sig på de olika socionomutbildningarna och därmed också i de uppsatser som skrivs. Där pekar man på att frågan om socialbidrag/försörjningsstöd har en så pass utbredd roll i yrkesfältet att det av socialarbetare ses som något normalt för klienter. Detta bidrar till att det anses som mindre nödvändigt att lägga fokus på sådant vid uppsatsskrivandet. Det kan också ses som att professionaliseringen av socionomyrket strävar efter att inte förknippas med dessa arbeten som har låg status, för att på så sätt höja sin egen status. Detta menar Dellgran och Höjer är en del av det utbildningsparadigm som formar studenterna och i förlängningen avspeglas i deras uppsatser. Konsekvensen av en sådan utveckling menar de kan ge en yrkeskår som rör sig bort från en av de ursprungliga idéerna med socialt arbete, att hjälpa de fattiga och behövande. Även i avsaknaden av uppsatser om det ideella arbetet gör Dellgran och Höjer
kopplingar till professionaliseringen då detta arbete ses som icke-professionellt arbete utfört av volontärer och där fältet i hög grad saknar utbildade socionomer. Då professionaliseringen är en del av akademiseringen och ska vila på
vetenskapliga och teoretiska grunder så framstår ideellt arbete som en
Samtidigt påpekar Dellgran och Höjer att en ökad forskning inom den ideella sektorn och en internationalisering av litteraturen på utbildningen kan ge det ideella arbetet legitimitet och därmed också ändra synen på ämnet och göra fler studenter intresserade av att skriva om det.
Slutligen ställer sig Dellgran och Höjer några frågor. Bland annat om denna professionaliseringsprocess, där vetenskaplig kunskap och teori är det mätbara och berättar hur viktigt ett arbete är, kommer att skapa eller förstärka en redan existerande hierarkisk statusordning mellan yrkesroller och arbetsuppgifter inom socialt arbete? Har en strävan mot att skapa ett generiskt socialt arbete, alltså att skapa ett specifikt sätt att göra saker på, gjort fältet snävare än vad det är? Vad ger detta för konsekvenser för kopplingen mellan den teoretiska utbildningen och praktikfältets många olika aktörer? Vilka möjligheter har högskolor och universitet att påverka hela yrkesfältet när det finns vissa som klassas som lågstatusyrken inom socialt arbete eller inte ens definieras som socialt arbete? Dellgran och Höjer påpekar att professionaliseringsprocessen kommer att fortsätta och att detta är något positivt, men menar vidare att det är viktigt att
uppmärksamma de problematiska sidorna av den. Risken finns att de grundtankar som fanns med socialt arbete kommer att tyna bort och ersättas med
expertiskunskap och slutligen ett snävare praktikfält som kommer exkludera potentiella klienter. De anser att uppsatsskrivandet är ett viktigt verktyg för att kunna se hur professionaliseringsprocessen utvecklas, och bör därmed vara ett centralt inslag i den fortsatta diskussionen om utbildningens roll i
professionaliseringsprocessen (a.a).
Yrkeskunskapen
Vad gäller yrkeskunskap, den kunskap som besitts av de yrkesverksamma, är tillträdet till utbildnings- och forskningsorgan en viktig yrkesangelägenhet enligt Stina Johansson (2001). Detta tillträde regleras genom antagningsprocedurer av olika slag. Yrkeskunskapen måste emellertid också ha stöd från förväntningar och önskningar som finns i samhället, dvs. de som tar del av arbetets tjänster.
Socionomkunskapen måste med andra ord passa in i klienters och anhörigas preferenser. Johansson menar att kunskapsbasen har blivit allt viktigare för att ett yrke skall kunna hävda sig på arbetsmarknaden. Att få kunskapsområdet etablerat vid högskola och universitet är idag en viktig del medan det tidigare snarare var fråga om att hävda den makt som var förknippad med en viss profession.
Johansson (2001) hänvisar till Eliot Freidsons ord om att kunskapsbasen är en av de viktigaste faktorerna för en professions överlevnad. En välutvecklad
kunskapsbas stärker professionen och stärker efterfrågan på dess tjänster. Denna kunskapsbas brukar beskrivas som ”abstrakt, kollektivt tillgänglig och möjlig att
förmedla i formell utbildning, ständigt föränderlig, ständigt möjlig att kritisera och utveckla” (Johansson 2001, s.20). Yrkeskunskapen skall enligt teorin verka
på egna villkor och i avskildhet från praktiken för att utgöra en drivkraft i professionsutvecklingen. Detta för att inte bli en statisk kunskapsform enbart utvecklad i praktiken.
Kunskapens roll diskuteras i termer av hur utbildningen skall organiseras och hur forskningens resultat skall användas. Vad gäller utbildningens organisering betonas att professionen bör eftersträva kontroll över den egna utbildningen och forskningen samt ställa villkor för kursinnehåll, antagning och examination. Forskningen skall ha en självständig roll i avseende att dess resultat skall omsättas i handling och förändra yrkespraktiken. Forskaren skall med andra ord förhålla sig
objektiv till praktiken och inte påverkas av traditioner. Om forskningen kommer fram till bättre arbetssätt än traditionen skall således de gamla metoderna överges och ge plats för det nya(a.a).
Vilken kunskap akademiseras?
Johansson (2001) tar upp två oförenliga argument som har förts fram i
akademiseringsfrågan. Det första representeras av Kari Wærness vars argument grundas i en empirisk iakttagelse som hämtats från områden som tidigare
akademiserat sin yrkeskunskap. Wærness förhåller sig skeptisk till akademisering och menar enligt Johansson att en förlängd teoretisk utbildning bildar ett hinder mellan yrkesverksamma och praktiken och för in dem på administration och forskning. När det gäller hembaserad omsorg är det heller ingen utväg för att skapa stabil arbetskraft. I Norge och Sverige har det varit svårt att behålla utbildad personal. För Wærness är akademisering inget argument för överlevnad, enligt Johansson. Johansson tar även upp en påvisad fara, som Wærness vidare hävdar, som finns i att ett yrke utvecklas utifrån ett manssamhälle där formell utbildning baserad på vetenskap och teorier höjs upp. Konsekvensen är ett nervärderande av erfarenhetsbaserad kunskap vilket leder till att kärnan i omsorgen läggas åt sidan för byråkrati och monopol. Johansson tar även upp Kari Martinsens kritik mot kunskap som byggts upp i och med en ökad omvårdnadsforskning. Martinsen anklagar, enligt Johansson, det norska sjukvårdsförbundet för att sätta yrkets intressen framför patientens välfärd samt motsätter sig den högre värdering av teoretisk kunskap gentemot praktisk kunskap som hon anser att samhället har. Martinsen vill lyfta fram den tysta kunskapen, dvs. den som visas i
handlingsberedskap (bekvämlighet eller vana i sin kunskap). Denna resulterar i tydlighet, saklighet och inlevelse i rätt ögonblick.
Det andra argumentet som är av motsatt karaktär bygger på att yrkesverksamma behöver den teoretiska utvecklingen som grund. Utifrån fyra aspekter ses detta som en nödvändighet: För att kunna överleva som yrke eller profession, för att kunna skapa en livslång karriär, för att kunna argumentera och konkurrera med andra yrkesgrupper och för att förstärka kvaliteten i det praktiska arbetet. Kunskapsbasen måste enligt detta argument vara tydlig och marknadsföras till allmänheten. Argumentet är taget från bl.a Freidson som i mer allmänna ordalag talar om ett stabilt yrke vars kunskapsbas är känd och accepterad av allmänheten (a.a).
Men är det verkligen så tudelat vad gäller akademisering som framgång eller förlust? Johansson (2001) menar att båda argumenten behöver granskas för att se om det går att finna mer avmystifierade argument. Därifrån kan vi försöka förstå omsorgens kunskapsområde från inre och yttre villkor som råder. Hon frågar sig om det är en tydligare anknytning till praktik som behöver ske, eller tvärtom mer anknytning till teori. Eller behöver båda integreras på ett annat sätt än vad som sker nu? (a.a)
Kunskap över tid – yrkestradition vs. akademisering
Om vi ser tillbaka i tiden verkar värdet av kunskap ha förändrats. Kunskap och kompetens genom erfarenhet har fått gå åt sidan för det forskningsbaserade eller evidensbaserade kunskapsidealet i socialt arbete. Stora förändringar har samtidigt skett i utbildningarnas organisation. De har blivit längre samt har studentantalet och utbildningsinnehållet blivit annorlunda. Staten, i form av högskoleverket, har
spelat en strategisk roll och drivit på akademiseringen, allt vad gäller inramning och gränsdragningar för yrkeskunskapen. Johansson (2001) frågar sig om det verkligen är samma sak det handlar om. Den erfarenhetsbaserade
”husmorskunskapen” i social omsorg finns inte kvar i samma mening, däremot finns det andra viktiga erfarenhetsbaserade kompetenser som IT-kunskap eller veta hur man lagar mat i en mikrovågsugn. Denna kunskap är ju inte
akademiserad eller professionaliserad. Johansson menar dock att arbetsledarens yrkeskunskap i social omsorg blivit mer administrativ och ekonomiskt inriktad. Det är den som också ska akademiseras. Det är med andra ord viktigt vilken yrkeskunskap man pratar om, uttalar hon.
Denvall och Vinnerlund (2006) menar, på ett liknande sätt som Johansson diskuterar, att kunskap är provisorisk och tidsbunden. Resultat från social
forskning skall användas med beaktningen att de vanligtvis är kontextuella. Deras individuella rekommendationer är att socialt arbete i slutändan handlar om
humanistiska värderingar som solidaritet, medkänsla och strävan efter ”delad välfärd för alla” som bör styra det sociala arbetet (Denvall & Vinnerlund, 2006). Johansson (2001) anför att kunskap i vissa avseenden inom omsorg och vård under de senaste åren har legat under starka strävanden för mer akademiserad form. En strävan efter att kunskapsfältet skall gå från oartikulerad och personlig till abstrakt och generell. I en enkätundersökning som genomfördes i samband med projektet Utbildning som professionaliseringsstrategi – yrken med medellång
utbildning i förändring under 1998-99 visades att det fanns stora oklarheter inom
vård och omsorg om vad en akademisering innebär. Det handlade bland annat om ett jämförande med yrkesstrukturen i sjuksköterskeutbildningen, där i så fall tolkningen blir att en homogen yrkesutbildning blir följden av akademiseringen. Även de programansvariga för utbildningarna var av stor heterogen karaktär. Oklarheter om var fokus skulle ligga visade sig finnas i utbredd skala, där vissa hävdade ledarskap och behovsbedömning som viktigast, medan andra ville lägga störst vikt vid bemötandefrågor. Det togs också upp fördjupning av teorier, och att göra det på vetenskaplig basis, men vilka teorier det skulle handla om var suddigt. Även forskningsanknytningen framstod diffus där forskning används
oproblematiskt synonymt med kvalitet- och utvecklingsarbete. Detta kan enligt Johansson tolkas som en annan definition av forskning än den som används traditionellt inom akademin. Enkätundersökningen visar enligt Johansson att akademiseringen av dessa ämnen ännu är i tidigt stadie. (a.a)
Hierarkisering eller strukturering i socialt arbete
Klienten i fokus
Johansson (2001) tar upp hur det många gånger har varnats för att
professionaliseringen innebär en byråkratisering av arbetet. Hon menar att detta argument grundar sig i idén att professionalisering skall öka makt och prestige i en organisation, istället för att se det som en kvalitetshöjare inom omsorgen med akademisk hjälp. Är främsta målet makt eller är främsta målet en
kompetenshöjning i förhållande till de arbetsuppgifter som utförs? Johansson frågar sig också om denna kompetenshöjning är mätbar i förhållande till klientens behov och önskemål.
Johansson påpekar att avståndet mellan klienten och beslutsfattaren har ökat trots att lagliga skydd stärkts. ”Chefen” har allt mindre tid att kunna sätta sig in i enskilda fall. Johansson menar att detta också är en kunskapsfråga, då samhället
enligt henne är mer komplext idag. Hon menar vidare att kulturella skillnader bland klienter skapar oförutsägbarhet vad gäller deras preferenser. Kunskapsbasen bland vårdbiträde måste höjas och därmed höja detta yrkes status, och ger de mer inflytande över arbetet.
Olika vägar för socialt arbete
Johansson (2001) menar, vad gäller den sociala omsorgens akademisering, att den yrkesutbildning som skall akademiseras utbildar inte för omsorgsmötet i
vardagen, utan för en arbetsledarroll. Vi kan dock inte oreflekterat applicera detta påstående till socionomyrket, men vi menar att det speglar fokuseringen på kunskap inom social omsorgsutbildning, som nu också är sammanslagen med socionomprogrammet. Utifrån Johanssons påstående finns det åtminstone två vägar att gå menar hon: Antingen behålla yrkesutbildningen och akademisera en mer teoretisk koppling till ledarskapet eller att låta arbetsledare och biträde dela kunskapsbas i högre utsträckning än idag. För det senare krävs då en gemensam och fördjupad kunskapsbas vad gäller klienters vardagsliv och den kulturella mångfald som yttrar sig bl.a. i form av klienters skilda önskemål.
Pia Hellertz (1999) från Örebros Universitet skriver i sin doktorsavhandling om
Kvinnors kunskapssyn och lärandestrategier om hur hon ser akademiseringen
som ett vetenskapliggörande av socialt arbete och socionomutbildningen. Dock menar hon att en sådan process hade kunnat ske utan att socialt arbete och socionomutbildningen för den delen anpassades till de traditionella akademiska strukturerna. Med det menar hon att ämnet hierarkiseras, kunskapen fragmenteras och utbildningen har en stark betoning på förberedelser inför en möjlig framtida forskarutbildning. Detta är aspekter hon menar mångt och mycket kännetecknar resten av den akademiska världen. Hellertz anser att den reform som skedde när socialt arbete blev ett akademiskt ämne 1977 hade som huvudsyfte att anknyta socionomutbildningen till forskning. I och med det hävdar Hellertz att kopplingen till det praktiska fältet får stå tillbaka i utbildningen. Hellertz, som i sin studie har en klar utgångspunkt i kvinnors roll i socialt arbete, säger även att
akademiseringen bidrar till en maskulinisering av ämnet där manliga perspektiv på forskningsfrågor och infallsvinklar kommer dominera utbildningen. (a.a) Sune Sunesson (2003) skriver i sitt kapitel i Fas och Högskoleverkets genomlysning av socialt arbete att termen akademisering kan dels användas kritiskt, i likhet med Hellertz resonemang, för att visa att ämnet eller deras företrädare har blivit mindre engagerade i omvärldens problem och mer anpassad till universitetens värld. Dels kan akademisering beskriva det nödvändiga för att ett ämne ska kunna kalla sig akademiskt. Det handlar om att företrädarna för ämnet ska lära sig högskoleförordningen, beslut- och budgetprocesser och att handleda och undervisa doktorander enligt de krav som ställs. Sunesson menar att istället för att använda termen akademisering och dess negativa klang ska man diskutera isomorfi, ett ämnes utveckling mot strukturlikhet. Dels påverkas utvecklingen av yttre krav på hur specifika organisationer ska se ut, det vill säga en påtvingad isomorfi. Dels normativa processer där likasinnade människor inom en organisation skapar strukturer och en mimande isomorfi som efterliknar redan fungerande organisationer. Sunesson menar att detta är processer som är naturliga och som spelar in i alla universitetsinstitutioner och universitetsämnens
akademisering. Främst kan man se detta i regelsystem och resursfördelning. Sunesson påpekar också att dessa processer gör att ämnet eller utbildningen kan röra sig i en riktning bort från det som en profession eller det politiker ville ha ut
av akademiseringen, men att detta är en nödvändighet och ett livsvillkor då socialt arbete annars inte hade kunnat hävda sig i den interna konkurrensen om
forskningsresurser.
Kunskap i ett mångkulturellt samhälle
För att möta mångfaldens skilda preferenser krävs förändringar i utbildning och vårdorganisation. Tyst kunskap kan bli svår att hävda i en snabbt föränderlig tid, då den ofta är förankrad i ett visst värdesystem. Johansson (2001) menar att i framtiden kan kännedom om klientens vardagsrutiner försvinna med tanke på det mångkulturella samhället. Vad som då kan tänkas få ökat fokus är
medborgarskapets rättigheter och skyldigheter. Den professionella kunskapen behövs för att möta mottagarna av omsorg och vård. Kunskap om mottagaren behöver få mer utrymme i och med en heterogen klientkår.
Omgivningens förändrade krav ligger till grund för yrkeskunskapens förändringsbenägenhet. Yrkesutövaren skall förhålla sig till klienten och relationen som uppstår, krav från yrket och yttervärlden samt de ekonomiska förutsättningar som finns. Inflytandefrågor kan också vara tids- och kulturbundna. Hur mycket man kan, vill och får vara med om att bestämma som klient kan uppfattas olika. Kvalitetskriterierna som tagits upp är olika i tid och rum. I takt med samhällets förändringar ser vi olika ”trender” eller normer vad gäller värderingen av kvalitet, och för att möta det måste kunskapen om målgruppen hela tiden uppdateras.
Kunskap för flera yrkesgrupper
Akademiseringen av kunskapen behöver inte nödvändigtvis betyda
kunskapsmonopol för någon yrkesgrupp. Flera yrkesgrupper kan göra anspråk på kunskaper kring omsorgsteori. Johansson (2001) menar dock att
kunskapsmomentet kan lyftas fram på ett tydligare sätt för vardera yrke, som exempelvis socionomens specialkunskap vad gäller sociallagstiftning eller kunskap om ”problemfamiljer” och i vilka uttryck deras problem ter sig. Yrken inom social omsorg har saknat många av de egenskaper som professionsforskare tillskriver begreppet profession, dvs. en välutvecklad
kunskapsbas som stärker efterfrågan på professionens tjänster och därmed bidrar till dess överlevnad. Utveckling av systematisk kunskap har inte skett på det sätt definitionen yttrar. Kunskap och kompetens har segregerat yrkeskåren vilket skapat dramatik på det sociala planet. Teoretisk överblick ökar ansvaret för kvalificerade uppgifter och här kan det bildas en hierarki som inte tar till vara på det som ibland kallas ”feminina” egenskaper, menar Johansson. Att se hierarki som reglerat samarbete kan förstöra de så kallade ”feminina” egenskaperna som närhet och personligt engagemang i arbetsformer där dessa är nödvändiga. De olika posterna behöver ”återerövra kunskapen om den andre”, som Johansson uttrycker det. Hon menar vidare att granskning av yrket även måste ske utifrån. Det behöver inte vara samma personer som forskar och som utövar yrkena. För vissa ändamål kan detta vara en fördel, menar hon, men forskning inom social omsorg har inte koppling till endast ett yrkesområde, utan flera möjliga ingångar. Johansson menar att integreringen av social omsorg i socialt arbete kan verka utmanande, då exempelvis äldreomsorgen och missbruksvården skiljer sig avsevärt. Missbruksvården har en strävan efter symptomfrihet som inte äldreomsorgen strävar efter på samma sätt. Att mäta kvalitet ur
symptomföränderlig synpunkt inom äldreomsorgen blir svårt då slutligt resultat, lite plumpt uttryckt, ändå är döden.
Det viktigt att visa att andra teorier som inte är yrkesspecifika också är möjliga ingångar i ämnet, menar Johansson (2001). Exempelvis kan det kanske verka märkligt att en C-uppsats inom socionomprogrammet, som vår egen, inte utgår från det sociala arbetets mer självklara forskningsområden - som t.ex metoder som används i arbetet - utan istället granskar själva utbildningen av socionomer. Professionsbegreppet kan, som Johansson har använt det, spåra brister i den yrkesmässiga basen. Processer som inte var begripliga tidigare har tydliggjorts. Således kan professionsbegreppet användas för att förstå verkligheten. Kritiken riktas dock oftast till professionalisering som strategi för att uppnå egna
framgångar(a.a).
Den akademiska friheten
Vi har tagit upp en hel del material där det hävdas att t.ex. granskningen av ett yrke eller ämne ska ske av forskare, och då forskare med en vetenskaplig
utgångspunkt. Men vad är det som har gjort detta till en oreflekterad självklarhet bland de författare som vi tar upp i vår uppsats? Varför är denna syn så
dominerande och vad innebär det för forskningen i sig själv?
Bjereld m.fl (2002) menar att det finns få begrepp inom samhällsvetenskapen som är så vaga som ”att förstå”. Likväl är det ett begrepp som används oerhört
alldagligt i människans språkbruk. Intuitivt har vi uppfattning om vad ordet innebär. Länge var vetenskapssamhällets åsikt att händelser och fenomen inom naturen kunde förklaras. Människans beteende kunde däremot tolkas och förstås. Det var naturvetenskapernas uppgift att förklara, humanvetenskapernas uppgift att förstå. Numera ägnar sig både humaniora och samhällsvetenskapen åt både förståelse och förklaringar av orsakssamband (a.a).
Rent historiskt har vetenskapen genom dess struktur att kunna uppvisa resultat och effektivisering vunnit kampen som den dominerande kunskapsframställaren. Den byråkratiska formen av naturvetenskapliga kvantitativa metoder lät dem framställa formaliserade, allmänna och förståeliga processer som vann samhällets erkännande och kunde upphöjas till norm. (Broady, 1988). Forskningen är
universitets och högskolors uppgift vilket gör de unika i samhället som de enda institutioner som producerar vetenskaplig kunskap. Den akademiska friheten tillåter oss att söka ny kunskap var vi vill. Dock måste vi kunna försvara
verksamheten inför resten av forskarsamhället och dess normsystem. I sig är fri forskning en av de få garanterna för tillträdet till fri information. Således är fri forskning en grundsten i demokratin (Bjereld m.fl, 2002)
Bjereld m.fl (2002) påpekar hur det idag är svårt att hävda att forskningen är fri. Universitet och högskolor blir mer och mer marknadsanpassade och fungerar likt företag. Forskningen påverkas också av yttre faktorer, som t.ex ekonomisk hjälp från företag som utifrån deras intressen vill utveckla forskning. Med andra ord bestämmer uppdragsgivare i högre grad styrningen av forskningen, där
önskemålen tillgodoser de som ropar högst.
Integration av kunskapsområden
Professionsbaserad kunskap innebär att kunna arbeta både generellt och specifikt samt att förutsätta både homogenitet och heterogenitet. Med andra ord behöver kunskapsutvecklingen ske i flera former och bestå av olika innehåll. Den
akademiska och generella kunskapen behöver utvecklas samtidigt som
erfarenheten behöver lyftas fram. Arbete med funktionsnedsatta och åldrande är i stort sett en sak medan förändringsinriktat arbete är en annan. En
kunskapsutveckling skulle kunna ske i integrationen av de båda
kunskapsområdena som kan gynna det traditionella arbetet i båda områdena säger Stina Johansson (2001).
Konsekvenser av akademiseringen
Johansson(2001) menar att kvaliteten i omsorg och vård i framtiden är beroende av en utvecklad kompetens bland både baspersonal och arbetsledare. Båda
nivåerna bör ses i ett sammanhang och bilda en förutsättning för akademiseringen. Ledarskapet inom äldrevården måste vara utvecklat mot en multi-professionell, mångfasetterad och mångkulturell arbetsorganisation.
Om en homogenisering från statens sida av kunskapsbasen och villkor för utbildningen har skett, så har det decentraliserade arbetslivet gett förutsättningar för heterogenitet hos yrkesutövarna. Johansson anser att olika former av
verksamhetsanpassade påbyggnadsutbildningar utvecklar yrkesutövare åt olika håll. Detta leder till en spänning mellan intresset att hålla samman och profilera kunskapen som överlevnadsstrategi och att utveckla kunskap enligt individuella intressen och lokala samhälleliga behov. Omvärldens krav – som
jämställdhetslagstiftning, ekonomi, konkurrens från andra yrkesgrupper och politiska ideologier - kommer påverka äldreomsorgens utveckling. Johansson ställer slutligen bl.a frågan ”hur kan kompetensparadoxen, att kvantitet blivit en kvalitet i omsorgen, hanteras? Hon menar att svaren på dessa frågor medför strukturella förändringar, utan att ta upp några konkreta exempel. (a.a)
Utvärderingar av socionomprogrammen
Vad säger då Högskoleverkets utvärderingar av Socionomutbildningarna under 2000 talet?
Högskoleverket har gjort två stora utvärderingar år 2000 och 2009 av
Socionomprogrammet, en nationell genomlysning av ämnet socialt arbete år 2003 samt en översyn av det Sociala omvårdnadsprogrammet och
Socionomprogrammets sammanslagning år 2003. Den första utvärderingen under 2000-talet publicerades i februari 2000. Vid den första utvärderingen var Malmö högskola inte med, men de synpunkter som framförs kan ändå appliceras på Malmö högskola och den undervisning som skett de tolv år som har gått sedan starten. Det vi intresserar oss för är hur teoretisk och praktisk kunskap
rekommenderas att ingå i utbildningen men även vad studenter och examinerade socionomer har framfört saknas inom de olika kunskapsområdena och vad som är och har varit positivt i utbildningen.
Högskoleverkets bedömningsgrupper har lite olika syn på vilket sätt och i hur stor utsträckning de olika kunskapsformerna ska få ta plats i de olika utvärderingarna. Genom dessa utvärderingar kan vi se hur förändringarna i viss mån ser ut över tid i och med de rekommendationer som görs. Vi har inte intresserat oss nämnvärt för lärarnas pedagogik eller hur jämställdheten ser ut på Socionomprogrammet även om detta i sig är väldigt intressant och självklart speglar den utbildning som ges. Detta skulle dock göra vår uppsats mer omfattande än vad vi har tid till och därför fokuserar vi mer på just rekommendationer av bedömningsgruppen och åsikter från studenter och examinerade socionomer.
