Spänning i vardagen. En systematisk litteraturöversikt om elpistolen som polisiärt tjänstevapen

Examensarbete i Kriminologi Malmö högskola

SPÄNNING I VARDAGEN

EN SYSTEMATISK LITTERATURÖVERSIKT

OM ELPISTOLEN SOM POLISIÄRT

TJÄNSTEVAPEN

OLIVIA NILSSON

JULIA HÄRKÖNEN

SPÄNNING I VARDAGEN

EN SYSTEMATISK LITTERATURÖVERSIKT

OM ELPISTOLEN SOM POLISIÄRT

TJÄNSTEVAPEN

OLIVIA NILSSON

JULIA HÄRKÖNEN

Nilsson, O. & Härkönen, J. Spänning i vardagen. En systematisk litteraturöversikt om elpistolen som polisiärt tjänstevapen. Examensarbete i kriminologi 15/30 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för kriminologi, 2016.

Det polisiära användandet av elpistol har under det senaste årtiondet ökat avsevärt runt om i världen. Med anledning av polisens skyldighet att bruka våld i

proportion till händelse har det uppstått vissa frågetecken kring elpistolens placering i våldsanvändningstrappan. Högljudd medial kritik har riktats mot vapnet, då elpistolen framhålls trappa upp våldsanvändningen i samhället eftersom vapnet används framför andra mildare angreppssätt och således flyttar användandet av vapnet nedåt i våldsanvändningstrappan. Samtidigt implementeras elpistolen av beslutsfattare med motiveringen att vapnet minskar det dödliga våldet, då användningen av skjutvapen minskar när andra mindre dödliga vapen finns att tillgå. Syftet med denna systematiska litteraturöversikt är således att undersöka det polisiära användandet av elpistolen och vilka konsekvenser det kan medföra. Resultaten visar att den elpistolspolicy vilken polisen använder sig av i hög utsträckning varierar gällande vapnets placering i våldsanvändningstrappan, vilket har stor betydelse för den polisiära tillämpningen och påföljande

konsekvenser. Gällande påföljande konsekvenser påvisades effektivteten vara något begränsad, men likväl acceptabel, och skadeverkningarna identifierades inte vara omfattande, varken milda, allvarliga eller dödsfall orsakade av vapnet. Dock är det svårt att utesluta att elpistolen, vid ett praktiskt polisiärt användande, i vissa fall kan vara en bidragande skade- eller dödsorsak. Vidare forskning om elpistolen i relation till andra polisiära angreppssätt erfordras för att kunna uttala sig om elpistolens placering i våldsanvändningstrappan.

Nyckelord: elpistol, evidensbaserad, konsekvenser, policy, polis, tjänstevapen, våldsanvändningstrappa.

HIGH TENSION IN EVERYDAY

LIFE

A SYSTEMATIC LITTERATURE REVIEW OF

THE CED AS A POLICE USE OF FORCE

ALTERNATIVE

OLIVIA NILSSON

JULIA HÄRKÖNEN

Nilsson, O. & Härkönen, J. High tension in everyday life. A systematic litterature review of the CED as police use of force alternative. Degree project in

criminology 15/30 Credits. Malmö University: Faculty of health and society, Department of criminology, 2016.

During the last decade the police use of CEDs (Conducted Electrical Devices) has expanded worldwide. The police has a liability to not use excessive force,

whereby the placement of the CED in the use of force continuum has been widely questioned. The CED has caused medial ambivalence for encouraging police brutality since the weapon is used instead of other less violent use of force alternatives, and therefore placing the CED at a lower level in the use of force continuum. The CED is implemented by policy makers on the presumption that this less lethal weapon contributes to a reduction in the level of deadly force by replacing the firearm in various situations. The purpose of this systematic litterature review is therefore to examine the police use of CEDs and its consequences. The results indicate that CED policys tend to vary across police departments in their placement of the weapon in the use of force continuum, which is of great importance for practical application by police officers and its consequences. Concerning the consequences, the effectivity has shown to be somewhat limited, but even if so, still acceptable. It is furthermore reported that the vast majority of CED deployment did not cause neither mild nor serious injuries or could be described as a potential or primary cause of death. Although it can not be excluded that the police use of CEDs may be a potential cause of injury or death under certain circumstances. Further research examining the CED in relation to other use of force alteratives is needed to garantee the placement of the CED in the use of force continuum.

Keywords: CED, consequences, evidence-based, police, use of force alternative, use of force continuum.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRORD ... 5 INLEDNING ... 6 SYFTE ... 7 Frågeställningar ... 7 BEGREPPSDEFINITION ... 7 ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 7 BAKGRUND ... 7 VAPENBESKRIVNING ... 8 ANVÄNDANDETS OMFATTNING ... 8 VÅLD I PROPORTION TILL HÄNDELSE ... 9 POLISIÄRT ÖVERVÅLD OCH DISKRIMINERING ... 9 MINDRE DÖDLIGT VÅLD ... 10 MIRANDAVARNINGEN ... 10 DEBATTEN KRING ELPISTOLEN OCH BEHOVET AV EN FORSKNINGSÖVERSIKT ... 11 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 12 Evidensbaserat polisarbete ... 12 METOD ... 13 SYSTEMATISK LITTERATURÖVERSIKT ... 13 INKLUSIONS- OCH EXKLUSIONSKRITERIER ... 14 LITTERATURSÖKNING ... 15 ANALYS ... 17 RESULTAT ... 17 POLISENS ANVÄNDANDE AV ELPISTOLER ... 18 Policy ... 18 Gärningspersonens attribut ... 19 Polisens attribut ... 20 ELPISTOLENS EFFEKTIVITET SOM TJÄNSTEVAPEN ... 21 Elpistolens inkapaciteringseffekt ... 21 Polisens utsatthet i tjänst ... 23 ATT UTSÄTTAS FÖR ELPISTOLEN ... 24 Kardiovaskulära påverkanseffekter ... 24 Övriga fysiologiska påverkanseffekter ... 27 Kognitiva påverkanseffekter ... 29 Elpistolen som kausal dödsorsak ... 30 DISKUSSION ... 31 RESULTATDISKUSSION ... 31 Elpistolen som evidensbaserad polisåtgärd ... 35 METODDISKUSSION ... 35 SLUTSATSER ... 38 REKOMMENDATIONER ... 38 FRAMTIDA FORSKNING ... 38 REFERENSER ... 40 BILAGOR ... 48

FÖRORD

Vårt intresse för polisiära metoder har under de tre åren vi nu studerat på kriminologiprogrammet vuxit sig allt starkare. Att just elpistolen fångat vår uppmärksamhet berodde främst på vår egna tidigare okunskap om vapnet, men även den allmänna okunskapen. I och med att elpistolen inte brukas som ett polisiärt tjänstevapen i Sverige upplever vi att få känner till hur vapnet faktiskt ser ut och fungerar. Eftersom den allmänna kännedomen om vapnet är desto större utomlands ansåg vi att det var dags att bringa ljus över fenomenet även i Sverige, särskilt då frågan om elpistolen för närvarande öppnat upp en stor samhällsdebatt. Denna uppsats är författad i par. Båda författarna har varit aktiva i samtliga delar av uppsatsen och den slutlitiga produkten är ett resultat av konstant samarbete. Loggbok har även förts under hela arbetsprocessen, dels för att underlätta skrivandet för egen vinnings skull, dels för att kunna garantera författarnas likvärdiga involvering.

Vi vill härmed ta tillfället i akt att tacka vår handledare Robert Svensson för den motivation, de idéer och den expertis han gett oss under uppsatsens gång. Även då vi varit som mest stressade har han alltid förmedlat ett lugn och på ett

optimitstiskt sätt sagt ”äsch det löser ni”, vilket vi med hans förtroende också faktiskt gjort.

Olivia Nilsson & Julia Härkönen Malmö, maj 2016.

INLEDNING

”Don’t Tase me, bro!” skrek studenten Andrew Meyer strax innan han blev utsatt för elchocken från en elpistol (Upson, 2007). I september 2007 blev Meyer nedbrottad samt utsatt för elpistolsanvändande av campuspolisen för att ha ställt en provocerande fråga inför den amerikanska senatorn John Kerry (a.a.). Fallet blev uppmärksammat via media och de filmer som fångade händelsen blev på bara några timmar en internetsensation (a.a.). Händelsen genererade en stor samhällsdebatt i vilken människorättsorganisationerna Amnesty International och ACLU (The American Civil Liberties Union) ställde sig bakom studenten (a.a.). Åtskilliga amerikanska nyhetstidningar ifrågasatte campuspolisens agerande och dess bedömning att Meyer avsiktligt provocerat fram händelsen (a.a.).

Fallet Andrew Meyer är bara ett av många som väckt stor medial uppmärksamhet i USA (Upson, 2007). I takt med elpistolsanvändningens expandering (såväl inom som utanför landets gränser) tycks även kritiken gentemot vapnet ha blivit alltmer högljudd (Adams & Jennison, 2007). Nyhetsrapporteringar om polisens

användning av elpistolen gentemot barn, äldre, psykiskt sjuka och redan

handklovsfängslade gärningspersoner har provocerat fram starka reaktioner hos amerikanska medborgare (a.a.). Samtidigt kan röster urskiljas vilka anträffat att media tenderar att överrapportera antalet fall där användande av elpistol bidragit med negativa konsekvenser (Ready m fl, 2008). Inte sällan framställer media elpistolen som mer ineffektiv än vad polisdata visat och dödsfall relaterade till elpistolsanvändande tenderar uppförstoras av pressen (a.a.). Detta föranleder frågan om allmänhetens negativa inställning gentemot elpistolen kan anses vara befogad eller endast bör betraktas som en biprodukt av en missvisande medial framställning (a.a.). Forskning om elpistolens användning, effektivitet och skadeverkningar kan således vara en värdefull källa för beslutsfattare och

polisadministratörer för att erhålla en rättvis uppfattning om elpistolsanvändning och underlätta ställningstaganden kring vapnets fortsatta implementering (a.a.). En utredning utförd av Rikspolisstyrelsen (2007) gällande elpistoler har

konstaterat att vapnet inte bör implementeras i Sverige. Utredningen kom fram till att skaderisken för de individer som exponerats för vapnet var relativt låg och risken för missbruk av vapnet tämligen överdriven, vilka således inte utgjorde skäl till att avstå implementering (a.a.). Däremot konstaterades vapnet besitta en låg effektivitet och när denna ställdes i relation till vad ett implementerande av vapnet hade kostat ansågs det inte vara realistiskt att införskaffa elpistolen i Sverige (a.a.). Frågan om huruvida elpistolen bör implementeras som ett tjänstevapen i Sverige har dock fortsatt att cirkulera trots utredningens avslag (motion 2013/14: Ju259; motion 2014/15:1220; motion 2015/16:2592) och för tillfället pågår en ny utredning beträffande om elpistolen ska implementeras som ett komplement till skjutvapnet (Polismyndigheten, 2016). Utredningens förstudie förkunnar att ett införande av vapnet har förutsättningar att minska det dödliga våldet (a.a.). Etiska rådets bestämda nej till fältförsök med elpistol år 2005 (RPS, 2007) förefaller nu ha svängt kraftigt då rådet inte längre förbehåller några skäl att avstyra ett implementerande av elpistolen (Polisen, 2016a). Den 30 maj 2016 fattade polismyndighetens ledning tillsist ett beslut om att implementera en

försöksverksamhet med vapnet (planerad start år 2018) (Polisen, 2016b). Således har det troligtvis aldrig varit mer aktuellt att se över det rådande forskningsläget kring elpistolen.

Syfte

Denna systematiska litteraturöversikt åsyftar bidra med en översiktlig bild av forskningsläget gällande elpistoler. Syftet är att undersöka vilka faktorer som kan påverka det polisiära användandet av elpistol, vilket inkluderar policyfrågor, gärningspersonens attribut samt polisens attribut. Ytterligare ämnar studien undersöka konsekvenser av ett elpistolsanvändande indelat i två kategorier: effektivitet (huruvida vapnet inkapaciterar gärningspersonen samt minskar polisens skaderisk i tjänst) och skadeverkningar som eventuellt kan uppstå efter en exponering inför vapnet.

Frågeställningar

1. Vilka faktorer kan påverka polisens användande av elpistoler? 2. Vilka konsekvenser kan användandet av elpistoler innebära?

Begreppsdefinition

I denna studie används begreppet elpistol som ett samlingsnamn för de vapen som åsyftar att inkapacitera en gärningsperson genom utdelandet av en elektrisk stöt. En utförligare beskrivning av vapnet finns att tillgå i bakgrunden (se

vapenbeskrivning, s. 8).

Etiska överväganden

Den aktuella studien krävde ingen etikprövan, det vill säga ansökan om tillstånd för att få genomföras, detta eftersom resultatet utgörs av redan publicerade vetenskapliga artiklar (sekundärdata) och ingen ny information (innefattande känsliga personuppgifter) har insamlats. Däremot har flertalet studier utgjorts av experimentella designer innefattande djur (grisar och får) som också berövats livet. Likaså är det vanligt att elpistolen i observationsstudier testas på frivilliga försökspersoner. Ytterligare har en studie använt mänskliga lik som försöksobjekt. Det finns en medvetenhet hos författarna om att experimentförsök på djur och människor i viss mån kan betraktas som kontroversiella och uppseendeväckande ur en allmän synpunkt, men denna studie är endast en analys av den forskning som redan finns och åsyftar således endast att redogöra för de metoder

forskningen använder sig av, vilket bör finnas en vetskap om hos allmänheten. Då frågor om elpistolen för närvarande redan debatteras öppet i det svenska samhället kan dessa inte heller betraktas som vidare känsliga att undersöka, även om ämnet i denna uppsats kan antas väcka känslor hos läsaren. Dock är frågor om elpistolen präglade av det aktuella politiska klimatet, vilket kräver att resultatet behandlas objektivt för att utan förbehåll befästa någon sida i debatten.

BAKGRUND

Den svenska forskningen kring elpistolen har påträffats vara obefintlig samtidigt som majoriteten av den tidigare forskningen kring elpistolen är utförd i en amerikansk kontext. Därav kommer denna bakgrund främst att anta ett

internationellt perspektiv, med USA som främsta utgångspunkt, vid förklarandet av hur det polisiära användandet av elpistol har utvecklats. Inledningsvis

presenteras en vapenbeskrivning, följt av en redogörelse över omfattningen av det polisiära användandet av elpistolen. Därefter ges en mer ingående beskrivning av polisens befogenheter att bruka elpistolen under rubrikerna våld i proportion till händelse och polisiärt övervåld och diskriminering. Därpå kommer elpistolens polisiära syfte, att minska det dödliga våldet, att behandlas innan belysandet av

elpistolens relation till Mirandavarningen. Slutligen kommer bakgrunden att redogöra för delar av den debatt som förs kring elpistolen och varför denna debatt framlägger ett behov av en forskningssammanställning.

Vapenbeskrivning

Elpistolen är ett elektroniskt handhållet vapen som genom utdelandet av elektriska impulser åsyftar oskadliggöra agiterade våldsverkare (Adams & Jennison, 2007). TASER® International, ett amerikanskt företag, är den största tillverkaren av elpistolen, varav vapnet ofta går under benämningen Taser (RPS, 2007). Tasern (en akronym för Thomas A. Swift Electronic Rifle) uppfanns av Jack Cover, grundaren av TASER® International, och är döpt efter en av hans favoritkaraktärer i en barnbok, den unge Tom Swift, som i boken uppfann en pistol vilken kunde skjuta blixtrar av elektricitet (Pasquier m fl, 2011). Taser M26 är en populär modell som lanserades 1999 (Oriola m fl, 2012). Den verkar genom att utdela en elchock på 50 000 volt och en låg amperestyrka (mindre än 4mA) genom ett av två operativa lägen (Adams & Jennison, 2007; Jenkinson m fl, 2006). I

projektilläge (”probe mode”) avfyras två ”fiskkroksformade” projektiler, eller hullingar, tillböjda på ett sådant sätt att nålen förhindras släppa taget (Adams & Jennison, 2007). Elhullingarna, fästa i pistolen genom en tunn vajer, utdelar i detta läge en elchock som verkar genom att störa det centrala nervsystemets signaler och slå ut den neuromuskulära kontrollen (a.a.). Projektilerna kan avfyras ifrån ett nästintill 11 meters avstånd (a.a.). Efter att elpistolen avfyrats och

gärningspersonen inkapaciterats knipsas vajern av och gärningspersonen tas till en läkare för ett avlägsnande av projektilerna, vilka är svåra att få bort utan ett

kirurgiskt ingrepp (Ordog m fl, 1987). I bedövningsläge (”stun mode”) trycks enheten direkt mot en persons hud och utdelar en elchock som ”endast” verkar genom att generera smärta (Adam & Jennison, 2007). Taser X26 är en uppföljare till M26 och lanserades 2003 (Oriola m fl, 2012). Denna elpistol är den mest använda inom den amerikanska poliskåren och opererar likt M26 (Upson, 2007). Pistolen är designad att utge en elchock även om projektilen inte fastnar på huden, då det konstaterats att projektilerna i 30 procent av fallen istället fastnar på

kläderna (a.a.). Likaså räcker det att en av projektilerna träffar sin måltavla, så länge den andra projektilen träffar marken, för att sluta den elektriska cirkeln (a.a.). År 2007 lanserades Taser XREP (eXtended Range Electronic Projectile), vilken avfyrar en självständig vajerlös projektil som kan oskadliggöra en person ifrån ett längre avstånd (med ett rekommenderat avfyrningsavstånd inom 4,5 till cirka 30 meter) (Kunz m fl, 2011). Utöver nämnda modeller förekommer andra på marknaden (Pasquier m fl, 2011).

Användandets omfattning

Den första elpistolen lanserades på den kommersiella marknaden 1974 (Pasquier m fl, 2011). Den amerikanska poliskåren var den första att på 70-talet bruka vapnet, men sedan dess har användandets omfattning utvidgats (RPS, 2007). TASER® International uppgav 1997 att företaget exporterar sina vapen till mer än 35 länder (Amnesty International, 2004). År 2004 distribuerade företaget sina vapen till totalt 50 länder världen över (a.a.). Exempel på länder som bekräftats använda elpistoler är Sydafrika, Australien, Malaysia, Sydkorea, Belgien,

Kanarieöarna, Finland, Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Spanien, USA, England, Kanada, Argentina och Nya Zealand (Amnesty International, 2004; Upson, 2007). TASER® International uppger att deras pistoler har avfyrats mer än 680 000 gånger runt om i världen och avfyras mer än 620 gånger per dag (Upson, 2007). Två procent av alla världens polistjänstemän använder elpistoler (Adams &

Jennison, 2007). Även inom USAs gränser har användandet av elpistoler ökat stadigt på senare år (Adams & Jennison, 2007; Ready m fl, 2008) och 2007 använde uppemot 40 % av landets polisagenturer vapnet(Adams & Jennison, 2007).

Våld i proportion till händelse

1985 blev högsta domstolen i USA, efter starka protsester från befolkningen, driven att vidta det fjärde tillägget i amerikanska konstitutionen (”the Fouth Amendment”), vilket endast tillåter polisen att använda dödligt våld gentemot gärningspersoner som utgör tydlig och direkt fara för den allmänna säkerheten (Tennessee v. Garner, 1985). Anledningen bakom uppståndelsen utgjordes av polisens beslut att skjuta en klart obeväpnad ungdom som försökte fly i samband med ett inbrott (a.a.). Fyra år efter händelsen specificerade domstolen tillägget ytterligare och förkunnade att allt våld som överstiger vad som kan anses

nödvändigt för att underkuva en motstridig gärningsperson bedöms vara övervåld och en kränkning av konstitutionens anfordran om våld i proportion till händelse (Graham v. Connor, 1989).

Poliser är numera tränade till att använda minsta möjliga våld nödvändigt för att kontrollera en situation (Adams & Jennison, 2007). Vilket våld som kan anses nödvändigt för vilken situation kan beskrivas genom en våldsanvändningstrappa, där stegen i trappan går från lägre till högre nivåer av våld med dödligt våld som det översta steget (a.a.). Gärningspersonens motståndsnivå är avgörande för polisens val av våld (a.a.). Beroende av vilket steg i våldsanvändningstrappan gärningspersonen placerar sig på har polisen olika rättigheter att bemöta våldet och generellt sett anses det vara befogat av polisen att bruka ett steg högre våld än gärningspersonen (a.a.).

Med anledning av polisens skyldighet att bruka våld i proportion till händelse har det uppstått vissa frågetecken kring elpistolens placering i

våldsanvändningstrappan (Adam & Jennison, 2007). PERF (Police Executive Research Forum) är en forskningsenhet inom den amerikanska

polisorganisationen och bildades 1976 (PERF, 2011). År 2005 gav forumet ut sina första policyrekommendationer gällande elpistolsanvändning, vilka uppdaterades 2011 (a.a.). Enligt PERF är elpistolens placering i våldsanvändningstrappan ovanför passivt motstånd och deras policy gör gällande att vapnet ska brukas först vid bemötandet av aktivt (fysiskt) motstånd (a.a.) PERF belyser att det är viktigt att deras policy efterföljs vid brukande av elpistolen, då vapnet inte är helt ofarligt, men konstaterar likväl att deras policy inte alltid efterlevs (a.a.).

Polisiärt övervåld och diskriminering

Polisiärt övervåld är inget nytt fenomen och kan spåras långt tillbaka i den amerikanska historien, men det var först under de omstörtande politiska

upploppen på 60-talet som frågan om polisbrutalitet på allvar uppmärksammades och fann sin väg in i statliga institutioner (Smith, 1996). Frågan om polisiärt övervåld är således sprungen ur kampen mot segregation och handlar lika mycket om orättfärdigheten av polisiärt maktmissbruk i sig som oron för att våldet riktas mot särskilt utsatta grupper, det vill säga diskriminering (a.a.). Den främsta utsatta gruppen i fråga för debatten är således svarta och frågan om rasism. Listan över fall där vita poliser brukat övervåld mot svarta kan göras lång, men även den över de ansvariga polisernas avsaknad av rättsliga konsekvenser (Marotta, 2015).

Vad som bör bedömas som övervåld är lättare att definiera i teorin än praktiken, då bedömningen förutom etiska aspekter är helt beroende av situationella

omständigheter (Alpert & Smith, 1994). I takt med den teknologiska utvecklingen och framställandet av mer humana inkapaciteringsanordningar minskar också polisens behov av att bruka våld, framför allt dödligt våld (a.a.). Vilket våld som kan anses vara befogat för en specifik situation bör därav sättas i relation till andra polisiära angreppssätt som annars finns att tillgå för att kontrollera situationen (a.a.). För att elpistolen inte ska anses vara övervåld får inte vapnets användande styras av polisiära fördomar och systematiskt riktas mot utsatta grupper lika lite som andra mer effektiva angreppssätt med färre skadeverkningar får finnas tillgängliga för att kontrollera situationen.

Mindre dödligt våld

Förutom vad som nämnts i det föregående avsnittet våld i proportion till händelse, att polisiärt våld ska brukas i proportion till händelse och i minsta möjliga

utsträckning, finns ett överhängande samhällsintresse att minska användandet av dödligt våld även i de situationer då det ur en polisiär synpunkt kan anses legitimt (RPS, 2007). I samband med en FN-kongress 1990 antogs grundläggande

principer för polisens användning av våld och skjutvapen (a.a.). Av dessa framgår att staterna uppmanas att utveckla mindre dödliga vapen för att minska polisens våldsanvändning (a.a.). Elpistolen är ett populärt vapen vilket tillhör kategorin mindre dödliga (tillsammans med andra icke-skjutvapen likt pepparspray) (Pasquier m fl, 2011). Samtidigt som det pågår en anstormning bland

polismyndigheter att implementera vapnet, för att minska det dödliga våldet i samband med polisingripanden, har implementerandet väckt en allmän oro för att vapnet snarare bidrar med en upptrappning av våldet i samhället (Smith, Petrocelli & Sheer, 2007). Även om det skulle visa sig att elpistolen inte medför negativa skadeverkningar på gärningspersonen kvarstår angelägenheten om polisen missbrukar vapnet (Upson, 2007).Sammantaget framkommer således de framlagda alternativen vara två i denna omstridda samhällstvist. Antigen argumenteras elpistolen trappa upp våldsanvändningen i samhället, då vapnet används framför andra mildare angreppssätt och således flyttar användandet av vapnet nedåt i våldsanvändningstrappan. Å andra sidan argumenteras elpistolen minska det dödliga våldet, då användningen av skjutvapen minskar när andra mindre dödliga vapen finns att tillgå.

Mirandavarningen

Den amerikanska polisen har en skyldighet att påminna en anhållen person om dess rättigheter (Miranda v. Arizona, 1966).Denna polisiära skyldighet kallas Mirandavarning och känns ofta igen, inte minst i amerikanska polisfilmer, genom den inledande frasen ”You have the right to remain silent” (Rogers m fl, 2010: s. 301). Mirandavarningen behöver inte ges skriftligt, varav polisen ofta förmedlar varningen muntligen (Rogers m fl, 2007). Det som i huvudsak ska göras gällande genom överlämnandet av varningen är den anhållnas rätt att tiga, då allt denne säger kan komma att användas emot denne i rättegång (Miranda v. Arizona, 1966). Likaså ska varningen innefatta informationen att den anhållna har rätt till ett juridiskt ombud, oavsett förmåga att betala, då ombudet under sådana

omständigheter kommer att bekostas av staten (a.a.). Den Europeiska kommissionen beslutade 2012 om att införa rättigheter liknande

Mirandavarningen (2012/13/EU) i alla medlemsstater i EU. Direktivet gör gällande att EU-kommissionens beslut skulle ha implementerats av

Rogers m fl (2007) framhåller att nedsatt kognitiv förmåga försvårar uppfattandet av Mirandavarningen. Vidare har både Pliskin m fl (1999) och Duff &

McCafferey (2001) påvisat att den kognitiva förmågan påtagligt försämrades hos individer utsatta för elektricitet.I och med att elpistolen verkar genom utdelandet av elektiska impulser uppkommer således frågan om huruvida gärningspersoner utsatta för elpistolen förstår sina Mirandarättigheter och om polisingripanden med elpistol kan anses leva upp till dessa medborgerliga rättigheter.

Debatten kring elpistolen och behovet av en forskningsöversikt Även om det polisiära användandet av elpistoler på senare år har expanderat över hela världen är forskningen kring vapnet fortfarande relativt begränsad och främst knuten till en amerikansk kontext. Åsikterna i debatten om elpistolen är likväl många och tudelade.Amnesty International har undersökt polisens användande av elpistoler i USA samt Kanada under åren 2001 till 2006 och identifierat 152 personer som har avlidit efter att ha utsatts för vapnet (RPS, 2007). Det

konstaterades att majoriteten av dessa personer hade allvarliga hälsoproblem, så som psykisk sjukdom, drogmissbruk eller hjärtsjukdom och de flesta erhöll hjärt- eller andningsstillestånd på platsen (a.a.). Även om elpistolen inte angivits som primär dödsorsak för samtliga 152 fall har vapnet angivits vara en bidragande dödsorsak i 23 fall och den direkta dödsorsaken i sju fall, vilket enligt Amnesty talar för vapnets förbisedda skadepotential (a.a.). Organisationen erkänner värdet av utvecklandet av mindre dödliga vapen för att minska det dödliga våldet, men påpekar att elpistolen väcker frågor om mänskliga rättigheter (a.a.). Hos Amnesty finns nämligen en rädsla för att vapnet missbrukas av polisen, dels då kraven för att använda elpistol är alltför låga, dels då poliser alltför frikostigt utrustas med vapnet (a.a.).

TASER® International motsätter sig helt Amnestys resultat gällande dödsfall och menar att inget av de inträffade dödsfallen (varken direkt eller indirekt) har

orsakats av elpistolen och kritiserar organisationen för att ha baserat sina uppgifter på tidningsrubriker (RPS, 2007). Istället meddelar företaget en granskning av 10 000 rapporterade fall, varav skador endast tillkännagetts ha uppkommit i 558 händelser och 535 av dessa skador klassificerades i sin tur som milda (likt blåmärken och sår efter projektilerna) (a.a.). Vidare påvisar analyser utförda av brittisk samt kanadensisk polis och amerikanska flygvapnet att elpistolen generellt sett inte medför någon signifikant hälsorisk för gärningspersoner utsatta för elchocken (Upson, 2007). Samtidigt har amerikansk polis (i Portland) funnit att nästintill 30 procent av alla elpistolsavfyrningar platsade under benämningen dödligt våld (a.a.). Andra amerikanska polisdepartement menar dock att skadeverkningarna på gärningspersoner har minskat efter införandet av vapnet (Cevik m fl, 2009; Upson, 2007).

Organisationer likt Amnesty International tenderar att endast fokusera på skadeverkningar, troligtvis då Amnesty är en människorättsorganisation.

Skadeverkningar tar endast hänsyn till medborgarnas skaderisk, vilket i och för sig är en av polisens främsta arbetsuppgifter att värna om, men elpistolens effektivitet är minst lika viktig, inte minst då den berör polisens säkerhet i utförandet av sitt arbete (Cornwell-Smith, 2015). Elpistolens effektivitet som tjänstevapen inbegriper både vapnets förmåga att inkapacitera gärningspersonen och att minska polisens utsatthet i tjänst gällande skador. Polisen har trots allt en skyldighet att ingripa mot gärningspersoner som utgör en fara för sig själv eller

allmänheten, varav denna effektivitetsaspekt är minst lika viktig att väga in i debatten om elpistolen (Cornwell-Smith, 2015). En rapport från det amerikanska institutet NIJ (National Institute of Justice) framhåller att ett användande av elpistolen minskar antalet polisskador och således är vapnet kostnadseffektivt att implementera (NIJ, 2011). RPS (2007) har dock konstaterat att vapnet inte erhöll önskvärd inkapaciteringseffekt och därav inte var kostnadseffektivt nog att implementera. Elpistolens effektivitet är dock något åsidosatt i den allmänna debatten kring vapnet (Cornwell-Smith, 2015), men genom att sätta elpistolens effektivitet i relation till vapnets skadeverkningar kan forskningen med större rättvisa uttala sig om elpistolsanvändningens konsekvenser.

För att kunna uttala sig om elpistolens konsekvenser bör också den praktiska tillämpningen av vapnet granskas, det vill säga hur polisen faktiskt brukar elpistolen (Crawford & Burnes, 2008). Den praktiska tillämpningens betydelse bör inte underskattas, då hur elpistolen brukas torde ha stor betydelse för vilka konsekvenser ett användande av vapnet medför (a.a.). Dymond (2014) fann i en granskning av brittisk statistik över elpistolanvändning att det oftast inte

framkommer var, när och varför vapnet avfyras samt vapnets konsekvenser efter användandet. Med anledning av den nämnda pågående debatten kring elpistolen, men också den som åsidosatts, är det således angeläget att se över forskningen kring elpistolens konsekvenser med hänsyn till vapnets praktiska tillämpning inom polisen.

Teoretiska utgångspunkter

Anledningen till att elpistolen flitigt implementeras av praktiker motiveras av antagandet att vapnet är en våldsförebyggande åtgärd (Upson, 2007).

Användandet av vapnet kan därav likställas med situationell brottsprevention. Situationell brottsprevention tar sig uttryck i åtgärder som åsyftar att förhindra ett överhängande brottshot snarare än framtida brottslighet (Clarke, 1997). Således ligger fokus vid att minska antalet brottsmöjligheter istället för att minska antalet kriminella individer (a.a.). En aspekt av den situationella brottspreventionen fokuserar på att utveckla interventioner för att förhindra det direkta hot en lagbrytande gärning innebär (Cope, 2008). Elpistolen är ett relativt nytt vapen, baserad på modern teknik, som åsyftar underlätta inkapaciteringen av en gärningsperson och effektivisera polisarbetet (Upson, 2007). Att just elpistolen även förespråkas framför andra (situationella) polisiära angreppssätt framhåller ytterligare en aspekt, att den (i det långa loppet) ämnar minska det dödliga våldet (RPS, 2007). Ett polisiärt användande av elpistolen avser minska polisens

användning av skjutvapen, och därigenom det dödliga våldet, i och med att detta vapen betecknat mindre dödligt finns att tillgå. För att elpistolen ska kunna tillskrivas våldsförebyggande egenskaper behöver detta polisiära angreppssätt vara evidensbaserat.

Evidensbaserat polisarbete

Evidensbaserat polisarbete (EBP) är en metod som ämnar påverka beslutsfattare till att bruka polisiära arbetsmetoder som faktiskt visat sig fungera, innebärande de metoder och strategier som i relation till kostnader bäst uppfyller

polisorganisationens mål vid utförandet av polisiära uppdrag (Sherman, 2013). Evidens kan till stor del likställas med forskning men innefattar även

utvärderingar av redan implementerade åtgärder (Welsh, 2006). Således krävs det att evidens genereras från forskning för att kunna implementera en åtgärd, men det krävs även att redan implementerade åtgärder utvärderas för att erhålla

praktiskt evidens (Welsh, 2006). Evidens är således vetenskaplig fakta som ämnar stödja en insats effektivitet (a.a.). Dock finns fundamentala skillnader i synen på vad som bör räknas som evidens och hur denna bör tas fram. Av experimentalister betraktas randomiserade experiment (RCT) besitta den högsta graden av

tillförlitlighet, då den kontrollerade miljön och användandet av en kontrollgrupp möjliggör att signifikanta skillnader kan observeras utan påverkan av externa faktorer (Sampson, 2010). De randomiserade experimentens gyllende standard har dock ifrågasatts av förespråkare för en mer öppen inställning till evidens

argumenterande att intresset ligger i om interventionen fungerar i samspel med just den kontext, det polisområde, där interventionen implementeras (a.a.). Att utesluta de externa faktorernas påverkan ligger således inte i deras intresse, utan dessa behöver verksamheten istället förhålla sig till vid implementerandet av en åtgärd, varav före- och eftermätningar i praktisk verksamhet är att föredra (a.a.). Då synen kring evidens varierar kan, för att kringgå detta problem, konstateras att det krävs olika typer av vetenskaplig fakta som visar på liknande resultat för att säkerställa en interventions evidens (a.a.).

Anförandet av en evidensbaserad infallsvinkel inom polisen kräver fortlöpande utvärderingar av de brukade angreppssätten samt uppdateringar av kunskapsbilden kring polisiära interventioner utifrån empiriska forskningsresultat (Sherman, 2013). En särskild enhet inom polismyndigheten skall därför bedriva forskning och utvärdering för att organisationen utifrån information om vad som fungerar bäst ska kunna nyttja sina begränsade resurser på ett förtroendeingivande sätt (a.a.). EBP bidrar således med att stödja polisens legitimitet som myndighet (a.a.). Evidensbaserade elpistolspolicys är nödvändiga för att bibehålla vapnets

önskvärda effekt, skydda polismännens och medborgarnas säkerhet samt för att uppmuntra fortsatt tillämpning av vapnet (Adams & Jennison, 2007). Således behöver polisen stödja användandet av vapnet med evidens (a.a.).

I vilken utsträckning polisen faktiskt baserar sitt arbete på evidens är många gånger oklart och inte sällan kan termen evidensbaserad snarare användas i direkt politiska syften för att legitimera en intervention som i slutändan inte klarar av att frambringa vad den lovat (Welsh, 2006). Således är kunskapsöversikter viktiga för att säkerställa om en intervention besitter tillräcklig evidens för att kunna

benämnas evidensbaserade och förhindra ett missbrukande av termen. I och med att kunskapsöversikter bidrar med en sammanfattning av det rådande

forskningläget och kan idenfiera essentiella brister i forskningen kring en specifik intervention (Denney & Tewksbury, 2013) kan de fungera som en viktig del i säkerställandet av det evidensbaserade polisarbetet.

METOD

Den aktuella metoden består utav en systematisk litteraturöversikt. I detta kapitel redogörs inledningsvis för den systematiska litteraturöversiktens innebörd följt av en presentation av inklusions- samt exklusionskriterier. Slutligen redovisas tillvägagångssättet för litteratursökningarna.

Systematisk litteraturöversikt

En systematisk litteraturöversikt är ett betydelsefullt verktyg för sammanfattning och sammanställning av tidigare forskning gällande en specifikt utformad

forskningsfråga (Denney & Tewksbury, 2013). Metoden kan både bidra med en allmän förståelse för det undersökta fenomenet samt direktiv för vidare forskning (a.a.). Dessutom främjar metoden ett kritiskt förhållningssätt, då en tydlig

sammanställning över tidigare forskning tenderar att synliggöra brister i

nuvarande empiri (Denney & Tewksbury, 2013; Forsberg & Wengström, 2008). Fördelen med en systematisk litteraturöversikt, jämfört med andra

litteraturstudier, är att metodens systematik utesluter subjektiv argumentation där forskaren endast inkluderar empiri som stödjer egna uppfattningar (Forsberg & Wengström, 2008). Således ska ämnesöversikten medföra en helhetsbild över det studerade fenomenet och lägga grunden för framtida forskning (Denney & Tewksbury, 2013; Forsberg & Wengström, 2008).

Vid utförandet av en systematisk litteraturöversikt är det väsentligt att initialt inneha en tydligt formulerad frågeställning, då denna är direkt avgörande för vilken litteratur som kan bedömas vara av relevans (Forsberg & Wengström, 2008). Utefter frågeställningen skapas i nästa skeende kriterier för urvalet av litteratur, det vill säga inklusions- och exklusionskriterier (Forsberg &

Wengström, 2008). Litteraturen som ingår i den systematiska översikten väljs utefter relevansen för det valda ämnet och måste i sin befintlighet beröra alla de frågeställningar som undersöks (Denney & Tewksbury, 2013; Forsberg & Wengström, 2008). Uppfyller inte litteraturen detta kriterium har den inte

möjlighet att besvara alla aspekter av det undersökta ämnet (a.a.). Vidare bör den inkluderade litteraturen bestå av vetenskapliga artiklar publicerade i akademiska tidskrifter, då dessa innehar en högre grad av tillförlitlighet än andra typer av källor, likt offentliga publikationer från myndigheter (Denney & Tewksbury, 2013). Ytterligare kan nämnas att både äldre/klassiska och nya/aktuella studier bör inbegripas för djupaste förståelse av ämnet (a.a.). Artiklarna kommer i sin tur att skapa grunden för en reliabel text, vilken kommer att stärka den vetenskapliga argumentationen (a.a.).

Arbetsprocessen, inklusive frågeställning samt inklusions- och exklusionskriterier, ska tydligt kunna redovisas i den slutgiltiga rapporten för att stärka översiktens validitet och reliabilitet (Bryman, 2011; Friberg, 2012). Avsaknad av en tydligt definierad problemfråga inkräktar på studiens validitet, då det inte framkommer vad studien egentligen ämnar undersöka eller huruvida den inkluderade

litteraturen är relevant för besvarandet av studiens syfte (Bryman, 2011). Dock bör förbehållas att ämnets avgränsningar kan komma att behöva justeras under arbetets gång, men det är bara en naturlig del av arbetsprocessen (Denney & Tewksbury, 2013). Om arbetsprocessen är väldokumenterad förbättras studiens reliabilitet, då sannolikheten ökar att studien kan replikeras med likvärdiga

resultat (Bryman, 2011). Reliabiliteten intygar att författaren inte låtit sig påverkas av den egna förförståelsen och vinklat resultatet utifrån egna uppfattningar, varav den är viktig vid en bedömning av studiens kvalité (a.a.).

Inklusions- och exklusionskriterier

Det första uppsatta inklusionskriteriet i denna studie innefattar artiklarnas vetenskapliga kvalité. Först och främst efterfrågades endast artiklar som publicerats i en vetenskaplig tidskrift. Vidare har endast artiklar med

benämningen ”peer reviewed” inkluderats i analysen, vilket innebär att artiklarna granskats av sakkunnig på området. I vissa databaser, likt ProQuest, kan ”peer reviewed” väljas som ett kriterium i samband med sökningen, vilket direkt genererar artiklar som uppfyller studiens krav på vetenskaplighet. Andra

databaser, likt SAGE Journals och PubMed, besitter inte denna funktion. Oavsett denna sökfunktion har samtliga inkluderade artiklar granskats för att garantera att detta krav uppfyllts. Ytterligare inkluderades endast originalartiklar, detta då studien åsyftar basera sitt resultat på genomförda studier.

Vad gäller elpistolen har alla former av elpistoler inkluderats, så länge vapnet utdelar en elchock. Detta beror på att en vidare avgränsning till en specifik modell blir alldeles för snäv, särskilt då vissa studier inte nämner exakt vilken

elpistolsmodell som använts. Likväl har både avfyrningar i projektilläge och bedövningsläge inkluderats. Dock har endast de studier inkluderats där det tydligt framgår att en elpistol har brukats och där elpistolens resultat har behandlats separat från andra mindre dödliga vapen (likt pepparspray). Vidare har både kvantitativa och kvalitativa studier inkluderats, oavsett analysutförande. Detta val har gjorts för att förbättra den externa validiten och resultatets generaliserbarhet, då resultat från studier i kontrollerade miljöer kan vara svåra att generalisera till praktisk polisverksamhet (Sampson, 2010).

Även om kvalitativa studier har inkluderats har dock samtliga fallstudier (fokuserade kring ett fall) exkluderats, då de inte uppfyller kravet för kvantitet. Vidare har påträffade relevanta artiklar som endast var utgivna på konferenser exkluderats då de inte uppfyller studiens krav på vetenskaplighet. Dessutom har originalartiklar som inte redovisat sitt tillvägagångssätt exkluderats, detta för att kunna förhålla sig kritisk till hur studierna kommit fram till sitt resultat. Av samma anledning har samtliga påträffade litteraturöversikter också exkluderats. Denna studie har valt att exkludera studier äldre än år 1999, vilket beror på att elpistolen (likt all teknologisk utrustning) har utvecklats mycket sedan den först lanserades. Likaså är 1999 det år då Tasermodellen M26 lanserades som sedan kom att ersätta de äldra modellerna. Äldre studier om vapnet kan inte ses som särskilt representativa för dagens teknik och för att undvika studier baserade på äldre elpistolsmodeller sattes därav denna gräns. Därutöver har de artiklar som inte var elektroniskt tillgängliga exkluderats. Även om detta inte var önskvärt ansågs detta nödvändigt med anledning av att det hade kostat pengar (omkring 20 artiklar à 20 kr) att beställa dessa artiklar. Gällande innehåll har artiklar som inte besvarat studiens frågeställningar exkluderats. I den aktuella studiens syfte ingår exempelvis inte attjämföra olika modeller av elpistoler (och dess effektivitet sinsemellan), undersöka vilket avstånd som är bäst lämpat mellan de avfyrade projektilerna eller att bestämma vilken typ av vågfrekvens elpistolen orsakar. Artiklar som endast berört dessa frågeställningar har exkluderats. Slutligen kan poängteras att om artiklar redan påträffats i föregående sökningar har de exkluderats vid det senare påträffandet, detta för att utesluta dubletter.

Litteratursökning

Den aktuella litteraturundersökningen består av flertalet litteratursökningar genomförda i treolika databaser, ProQuest, PubMed och SAGE Journals, vilka sammantaget bidragit med samtliga 49 artiklar till analysen. De använda

databaserna är delvis inriktade på olika ämnesområden, vilket minskar risken att utesluta relevanta artiklar. ProQuest är en allmän databas, då den innefattar nio andra databaser med olika inriktningar, likt ProQuest Social Sciences Premium Collection (fokuserad kring politik, sociologi, utbildning och straffrätt) och PsycINFO (starkt koncentrerad till forskning angränsande psykologi). PubMed är en databas främst inriktad på medicinsk forskning. SAGE Journals är en allmän

databas med fokus på humaniora, samhällsvetenskap, teknik och medicin. Då flertalet databaser relevanta för kriminologisk (tvärvetenskaplig) forskning har använts ökar studiens validitet, då detta medfört att studier ifrån olika

ämnesdiscipliner inkluderats. Fler databaser än de som slutligen genererade relevanta träffar har använts i litteratursökningen (likt SveMed+, SwePub och Medline), vilket för validitetens skull kan vara av intresse att nämna. Likaså har fler relevanta sökord prövats, dock utan att erhålla andra artiklar (än de som redan inkluderats), däribland ”stun gun”, ”CED” (= conducted electrical device), ”CEW” (= conducted energy weapon) och ”officer injur*”.

Innan de slutgiltiga litteratursökningarna påbörjades gjordes osystematiska samt något mer systematiska sökningar av litteratur för att få en bättre helhetsbild av fenomenet och undersöka om det fanns tillräckligt med empiri på området. Efter att ha erhållit en viss ämnesöversikt kunde vanligt förekommande benämningar relevanta för utformandet av sökord identifieras. Studerandet av andra artiklars nyckelord bidrog likaså till utformandet av de sökord som senare användes i de slutgiltiga sökningarna. Samtliga sökord använda i denna studie är på engelska med anledning av att majoriteten av den vetenskapliga litteraturen på det i denna studie undersökta området publiceras på detta språk.

Den första sökningen genomfördes den 30 mars 2016 i databasen ProQuest. I denna datbas är det möjligt att kryssa i ”peer reviewed”. Först provades sökblocket ”(taser OR electric OR energy) AND (gun* OR weapon*)”, vilket genererade 35 387 träffar (se bilaga 1, s. 48). Antalet träffar var dels övermäktigt, men också påträffades inte enbart relevanta artiklar, vilket krävde ytterligare kondensering. Flertalet träffar berörde ämnen likt kärnvapen, varav sökordet ”energy” valdes bort. Nästa sökning, med sökblocket ”(taser OR electric) AND (gun* OR weapon*)”, gav 7 464 träffar. Även om antalet relevanta träffar nu ökade var dessa fortfarande för många till antalet. Därav begränsades nu, till skillnad från föregående sökblock som inte avgränsade sig till att söka efter sökorden i någon specifik del av texten (”anywhere”), samtliga sökblock till att endast söka i abstract. Denna slutgiltiga sökning erhöll 142 träffar. Samtliga 142 artiklar granskades genom att först läsa titeln. Om titeln var helt irrelevant, likt ”China’s Uranium Enrichment Complex” eller ”Nuclear Weapons Reactors: Too Hot to Handle?” uteslöts artikeln direkt utan vidare granskning. Dock krävdes det i majoriteten av fallen att abstract lästes. Om abstract antydde relevans valdes artiklarna ut att granskas i sin helhet. Efter granskning kvarstod 19 artiklar, vilka inkluderades i metoden. Granskningen har baserats på de inklusions- och

exklusionskriterier som fastställs under föregående avsnitt (se inklusions- och exklusionskriterier, s. 14).

Den andra sökningen genomfördes 30 mars 2016 i databsen PubMed och baserades på ett redan beprövat sökblock från föregående sökning, nämligen ”(taser OR eletric) AND (gun* OR weapon*)” (se bilaga 1, s. 48). Av denna sökstring genererades 528 träffar. För att smalna av sökningen ytterligare valdes att söka efter sökorden endast i abstract, men sökningen gav fortfarande för många (464) träffar. Därav adderades till nämnda sökblock orden ”(injur* OR consequence* OR victim*)”. Denna slutgiltiga sökning erhöll 127 träffar, vilka genomgick en granskningsprocess identiskt den för den ovan nämnda sökningen i ProQuest. Efter granskning kvarstod 19 artiklar och dessa inkluderades i analysen.

Den tredje sökningen genomfördes den 30 mars 2016 i databasen SAGE Journals och bestod av de kombinerade sökorden ”taser AND police”, vilket genererade 122 träffar (se bilaga 1, s. 48). Då träffarna ansågs relevanta till både antal och innehåll bedömdes denna sökning som adekvat trots få sökord. Sökordet ”police” tillämpades med anledning att erhålla mer policyinriktade artiklar framför

konsekvensinriktade. I enighet med tidigare beskrivna granskningskriterier valdes 10 artiklar ut till analysen.

Den fjärde och sista sökningen genomfördes den 7 april 2016 i databasen ProQuest (se bilaga 1, s. 48). En kombination av sökorden ”taser AND exposure*” genererade 48 träffar, varav samtliga granskades enligt tidigare nämnda kriterier. Endast 1 artikel valdes ut. Sammanfattningsvis har 439 artiklar granskats och 49 artiklar valts ut.

Analys

Den aktuella analysen är baserad på Fribergs (2012) tre steg. I det första steget läste båda författarna (var för sig) upprepade gånger samtliga 49 artiklar för att sedan tillsammans diskutera vilka aspekter i artiklarna som borde bedömas som relevanta i relation till studiens frågeställningar. I det andra steget sammanställdes samtliga artiklars metod och resultat enskilt för att underlätta integrerandet av brödtexten och denna textsammanställning har även använts vid framställandet av resultattabellen. Artiklarna har därefter i det tredje och sista steget, utefter

innehåll, placerats under de rubriker (det vill säga aspekter) i resultatet som de behandlar (se bilaga 2, s. 48). Slutligen har artiklarna integrerats till en

sammanhängande text där artiklarna sattes i relation till varandra.

RESULTAT

En överskådlig sammanfattning av samtliga 49 artiklar utgörande resultatet är sammanställd i en resultattabell (se bilaga 2, s. 48). Majoriteten av de inkluderade artiklarna är utförda i en amerikansk kontext och behandlar främst

skadeverkningar. Sammantaget visar resultatet att polisens tillämpning av

elpistolen varierar, men likväl har efterföljande skadeverkningar inte påvisats vara omfattande. Huruvida elpistolen är ett effektivt tjänstevapen råder delade

meningar kring, då flertalet faktorer poängteras inverka på vapnets inkapaciteringseffekt.

Nedan presenteras följaktligen det framtagna resultatet under olika avsnitt

beroende på vilken av den aktuella studiens undersökta aspekter respektive artikel berör. Somliga artiklar berör flera aspekter, varav de kan återfinnas under mer än en rubrik. Det första avsnittet, nämnt polisens användande av elpistoler, härrör studiens första frågeställning och redogör för de faktorer som identifierats påverka i vilken utsträckning polisen använder vapnet. Därefter kommer resultatet kring studiens andra frågeställning gällande konsekvenser (effektivitet och

skadeverkningar) att presenteras. Elpistolens effektivitet som tjänstevapen berörs under det andra stycket och innefattar vapnets förmåga att inkapacitera

gärningspersonen och minska polisens utsatthet gällande skador samt dödligt våld i tjänst. Det tredje samt sista avsnittet, att utsättas för elpistolen, behandlar

skadeverkningar som eventuellt kan drabba de gärningspersoner som utsätts för elpistolens våld.

Polisens användande av elpistoler

Den aktuella studien har valt att redovisa de faktorer som påträffats ha betydelse för polisens användande av elpistoler i tre kategorier, nämligen policy,

gärningspersonens attribut samt polisens attribut.

Policy

Studier gällande policy har visat att polisens tillämpningsriktlinjer för elpistoler i hög utsträckning varierar (Alpert & Dunham, 2010; Ferdik m fl, 2014; Ready & White, 2011; Thomas m fl, 2010; Thomas m fl, 2012). Ready & White (2011) erhöll baserat på enkätundersökningar med 580 (amerikanska) poliser resultatet att 37 procent av poliserna tjänstgjorde i ett departement med en restriktiv tillämpningspolicy (kräver aktivt motstånd eller högre) och 63 procent av poliserna tjänstgjorde i ett departement med en något mer tolerant

tillämpningspolicy (kräver passivt motstånd eller i några fall verbalt trots). Studien av Ready & White (2011) var dock begränsad till att endast inkludera departement (dessutom endast 10 till antalet) som hade en elpistolspolicy relaterad till gärningspersonens motståndsnivå (a.a.). Detta har visat sig inte alltid vara fallet. Thomas m fl (2010) har genom en mer omfattande enkätundersökning med ett nationellt urval av 210 amerikanska polisagenturer användande elpistol påvisat ännu större variationer.Av studiens 10 definierade steg gällande vilka

omständigheter som krävs för att elpistolen ska få brukas

(våldsanvändningstrappa) placerade sig departementen på nummer allt ifrån 2 (steget precis över polisiär närvaro, kräver ringa motstånd likt verbal

motsträvighet) till 9 (steget precis under bemötande av dödligt våld, kräver aktivt riktat våld gentemot en polis) (a.a.).Det fanns dock tendenser till

överensstämmighet mellan polisdepartementen, då 61 procent av departementen placerade sig mellan stegen 5 och 7, förespråkande att ett användande av vapnet kräver en gärningsperson uppvisande motstånd vilket polisen behöver bruka fysiskt våld för att kontrollera (a.a.). I likhet med Thomas m fl (2010) har Alpert & Dunham (2010) baserat på en nationellt (USA) representativ

enkätundersökning konstaterat att det inte existerar någon generell reglering av elpistolens placering i våldsanvändningstrappan.

Thomas m fl (2012) har utifrån data från Thomas m fl (2010) undersökt hur väl polisdepartement lever upp till PERFs rekommendationer. Thomas m fl (2012) konstaterade att av de 210 i studien deltagande departementen hade endast 124 en skriven elpistolspolicy. Förutom att studien återigen visade på variationer mellan departementen gällande definierat adekvat användande av vapnet visar resultatet att endast 34 procent av alla departementen definierade innebörden av adekvat användande på en konkret nivå (a.a.). Likaså diskuterade endast 40 procent innebörden av ett icke-adekvat användande och 19 procent eventuella skadliga effekter som kan uppstå vid användandet av vapnet (a.a.). Antalet (upprepade) exponeringar en polis tillåts utdela gentemot samma gärningsperson reglerades bara av uppemot en tredjedel av alla departement, men desto fler (69 %) förbjöd användandet av elpistol i närheten av brandfarliga ämnen (a.a.). Av de 124 departementen som hade en skriven elpistolspolicy förbjöd nästan hälften att vapnet användes i samband med pepparspray och något över hälften användandet av vapnet mot redan handklovsfängslade personer, men bara 18 procent förbjöd användandet av elpistol gentemot flyende gärningspersoner (exempelvis springer iväg) (a.a.).Vidare krävde inte alla, men likväl 85 procent avdepartementen, att en våldsanvändningsrapport upprättades av polis efter bruk av vapnet och enbart 54 % av departementen med nedskrivna tillämpningsriktlinjer föreskrev

befallande sjukvårdsundersökning för samtliga gärningspersoner utsatta för elpistolen (Thomas m fl, 2012).Studien bedömde slutligen endast 26 av departementen godkända (C eller högre i en betygskala från A till F) gällande uppfyllandet av PERFs rekommendationer(a.a.).

Den rådande variationen i elpistolspolicy är av intresse då tillämpningsriktlinjer starkt påverkar i vilken utsträckning vapnet avfyras (Alpert & Dunham, 2010; Bishopp m fl, 2015; Ferdik m fl, 2014; Thomas m fl, 2010; Womack m fl, 2016). Bishopp m fl (2015) har vidutvecklandet av denna slutsats utgått ifrån ett

policyskifte i ett amerikanskt polisdepartement och studerat administrativa rapporter där patrullerande poliser använt elpistolen mot medborgare före och efter policyskiftet. Ursprungspolicyn gjorde gällande att poliser fick använda elpistolen vid bemötande av defensivt motstånd, vilket innefattar all typ av fysisk motsträvighet, likt att vägra att resa sig när en polis ber om det (a.a.). Denna policy ersattes i och med policyskiftet med mer restriktiva riktlinjer bestämmande att polismän endast fick använda elpistoler när medborgare var fysiskt aggressiva (riktandet av en fysisk handling gentemot en polis eller medborgare) (a.a.). Efter implementerandet av den nya policyn konstaterades polisens användande av elpistolen signifikant minska (a.a.). Studien konkluderar att en restriktiv policy oberoende av andra faktorer reducerade polisens användande av elpistoler (a.a.). Womack m fl (2016) har med liknande tillvägagångssätt studerat nämnda policyskifte med slutsatsen att en mer restriktiv policy minskat departementets användande av elpistol. Likaså har både Alpert & Dunham (2010) och Ferdik m fl (2014) påträffat att polisdepartement med en mer restriktiv policy använder vapnet i mindre utsträckning. I likhet med nämnda studier fann även Thomas m fl (2010) att med en mer restriktiv elpistolspolicy ledde till minskad användning av vapnet, dock inte signifikant (a.a.).

Gärningspersonens attribut

Policy är inte den enda faktorn vilken identifierats påverka i vilken utsträckning polisen använder elpistolen. Gärningspersonens attribut har också visat sig inverka på polisens benägenhet att avfyra vapnet. För det första kan gärningspersonens motståndsnivå nämnas. Gau m fl (2010) menar att gärningspersonens motståndsnivå är den starkaste predikorn för polisiärt elpistolsanvändande. Vidare är det större sannolikhet att gärningspersonen kommer att exponeras för elpistolen vid uppvisandet av passivt motstånd (a.a.).I enlighet med Gau m fl (2010) har Crow & Adrion (2011) funnit att det är mindre sannolikt att vapnet används i händelser där gärningsmannen uppvisar fysiskt motstånd eller bär skjutvapen. Således är sannolikheten högre att vapnet används i händelser där gärningsmannen visar på verbalt motstånd eller försöker fly (a.a.). I likhet fann Brandl & Stroshine (2015) att det var stor sannolikhet att vapnet skulle brukas om gärningspersonen flydde. Vidare framkommer det att vapnet oftast används i sammanhang med låga nivåer av motstånd och var därför mindre vanligt att användas i händelser där gärningspersonen visar på fysiskt motstånd (Crow & Adrion, 2011). Tillskillnad från Gau m fl (2010), Crow & Adrion (2011) och Brandl & Stroshine (2015) fann Sousa m fl (2010) att elpistolen främst

används mot gärningspersoner som visar på aggressivt motstånd (inklusive bemötandet av dödligt våld). I situationer där gärningspersonen påvisade passivt motstånd var det inte vanligt att polisen brukade elpistolen (Sousa m fl, 2010). I likhet med Sousa m fl (2010) har även andra studier funnit att vapnet ofta används i situationer där gärningspersonen brukar aggressivt motstånd (DeLone &

Thompson, 2009; Ready & White, 2011; White & Ready, 2007; White m fl, 2012).

För det andra kan gärningspersonens ålder och kön nämnas. Crow & Adrion (2011) frambringade resultatet att det främst var män som utsattes för vapnet. Gau m fl (2010) instämmer och tillägger att männen är runt 35 år. Nästintill identiska resultat har identifierats av DeLone & Thompson (2009), Alpert & Dunham (2010), White m fl (2012), Strote & Hutson (2006) och White & Ready (2007). Dock påvisade White m fl (2012), Strote & Hutson (2006) och White & Ready (2007) något större ålderintervall. White & Ready (2007) identifierade endast enstaka fall där elpistolen avfyrats mot personer yngre än 20 eller äldre än 60 år och avfyrandet kunde motiveras av att dessa gärningspersoner hade uppvisat aggressivt beteende och varit ett hot mot sig själva eller andra (a.a.).

Vidare har studier identifierat att vapnet ofta används mot särskilt utsatta grupper. O’Brien m fl (2011) fann att elpistolen i majoriteten av fallen användes mot mentalt sjuka personer (a.a.). I likhet med detta har även flertalet andra studier rapporterat att gärningspersonen ofta har mentala sjukdomar eller är

känslomässigt instabila (Brandl & Stroshine, 2015; Strote & Hutson, 2006; White & Ready, 2007). Även Strote & Hutson (2006) påträffade att mer än hälften av gärningspersonerna var intoxikerade av alkohol eller droger tillsammans med diagnosen exciterat delirium (affektiv störning innefattande hallucinationer), eller besatt andra särskilt utsatta karaktärsdrag likt hjärt- och kärlsjukdomar. Likaså har White m fl (2012) funnit att lite över hälften av gärningspersonerna varit

intoxikerade av alkohol och/eller droger under händelsen. Tillskillnad från Strote & Hutson (2006) och White m fl (2012) har White & Ready (2007) och DeLone & Thompson (2009) rapporterat att det är ovanligt att gärningspersonerna är intoxikerade av alkohol och/eller droger (White & Ready, 2007; DeLone & Thompson, 2009). Ytterligare förkunnar White m fl (2012) att det förekommer att mentalt instabila exponeras inför elpistolen, men att dessa fall inte utgör någon majoritet.

Slutligen får inte gärningspersonens etniska ursprung bortses ifrån, då vissa etniciteter utgör minoritetsgrupper och därav kan anses särskilt utsatta.Gau m fl (2010) fann i sin studie att personer med latinamerikanskt ursprung hade större sannolikhet att utsättas för elpistolen än andra etniciteter, varav gärningspersonens ras konstaterades vara en signifikant men svag prediktor för elpistolsanvändande. I likhet har Crow & Adrion (2011) rapporterat att elpistolen oftast riktas mot minoritetsgrupper snarare än mot vita personer. Jämväl har Alpert & Dunham (2010) identifierat att “endast” 31 procent av gärningspersonerna var vita, även om studien inte drar några slutsatser kring gärningspersonens etnicitet. Vidare rapporterar White & Ready (2007) att gärningspersonen i hälften av fallen var svart och “endast” vit i 19,6 procent, latinamerikan i 27,2 procent och av asiatiskt ursprung i 2,1 procent av fallen. I motsats till nämnda studier rapporterade

DeLone & Thompson (2009) att majoriteten av gärningsmännen som exponerats för vapnet var vita.

Polisens attribut

Förutom gärningspersonens attribut har studier likväl funnit att polisens attribut kan vara avgörande för om elpistolen avfyras (Bishopp m fl 2015; Crow & Adrion, 2011; DeLone & Thompson, 2009; White & Ready, 2007). Polisens etnicitet är en faktor som undersökts i förhållande till vapnet. Bishopp m fl (2015)

fann genom logistisk regressionsanalys att vita poliser var mer benägna att bruka elpistolen än svarta poliser. Crow & Adrion (2011) fann genom densamma analysmetod det motsatta, att poliser som använder vapnet i större utsträckning tillhör en minoritetsgrupp. DeLone & Thompson (2009) fann dock likt Bishopp m fl (2015) att vita poliser var mer benägna att bruka vapnet, dock endast genom deskriptiv analys. I likhet med Crow & Adrion (2011) fann Gau m fl (2010) i sin logistiska regression att vita poliser sannolikt använder elpistolen i mindre utsträckning än andra etniciteter.

Ytterligare har Crow & Adrion (2011) undersökt betydelsen av polisens ålder, kön samt arbetserfarenhet och påträffat att av de poliser som brukar vapnet mestadels är äldre, en övervakare/tillsynsman och kvinna. I motsats till detta fann DeLone & Thompson (2009) att vapnet oftast användes av män, men instämmer i påståendet att polisen var äldre (i 38-årsåldern). I likhet med DeLone & Thompson (2009) och Crow & Adrion (2011) fann Gau m fl (2010) att vapnet tenderade att

användas av poliser i 35-årsåldern. Däremot påvisade Ready & White (2011) att poliser som tenderade att använda vapnet frekvent var unga och hade mindre arbetserfarenhet än de som tenderade att sällan använda vapnet, likväl att en liten grupp (vilken använde vapnet mer frekvent) stod för majoriteten av alla

elpistolsavfyrningar. Tillskillnad från Ready & White (2011) som menar att det skulle vara de poliser med mindre arbetserfarenhet som främst brukade vapnet menar White & Ready (2007) att majoriteten av de poliser som brukade elpistol var specialutbildade i hur vapnet bör användas. Ungefär hälften hade använt vapnet på en misstänkt en gång sedan elpistolen implementerades, de resterande hade aldrig använt vapnet trots att de burit elpistol i två år (a.a). Ytterligare fann Bishopp m fl (2015) att poliser som använt elpistolen under tidigare månader var mindre benägna att använda vapnet vid kommande tillfällen (vilket motsäger deras hypotes om att tidigare användande av vapnet välkomnar framtida användande, då polisers självsäkerhet gällande utrustningen ökar).

Elpistolens effektivitet som tjänstevapen

Elpistolens effektivitet som tjänstevapen berör främst den situationella aspekten att kunna inkapacitera en gärningsperson utan vidare våldsincidenter. Förutom den situationella inkapaciteringsaspekten framhåller effektiviten således en polisiär säkerhetsaspekt, att minska polisens utsatthet gällande skador samt dödligt våld i tjänst.

Elpistolens inkapaciteringseffekt

Vid studerandet av elpistolens effektivitet som tjänstevapen är vapnets

inkapaciteringseffekt, det vill säga förmåga att oskadliggöra gärningspersonen för vidare omhändertagande, av stor betydelse. Criscione & Kroll (2014) fann genom sin observationsstudie, där försökspersoner ombeddes trycka ner en knapp under tiden de exponerades för elpistolen, att endast 2 av 28 deltagare lyckades trycka ner knappen och således bedömdes 26 deltagare bli inkapaciterade. Även DeLone & Thompson (2009) påvisade att elpistolen hade en önskvärd

inkapaciteringseffekt, detta då vapnet i majoriteten av fallen endast behövde avfyras en gång på samma gärningsperson för ett lyckat gripande. Att andra angreppssätt tenderade att brukas innan elpistolen slutligen användes motsätter sig således inte vapnets effektivitet (a.a.). Till skillnad från Criscione & Kroll (2014) och DeLone & Thompson (2009) fann White m fl (2012) att 60 procent av de personer som visade på aktivt motstånd fortsatte att göra motstånd direkt efter exponeringen av elchocken, vilket antyder att vapnet inte kunde inkapacitera

gärningspersonen på ett önskvärt sätt. För att lyckas med inkapaciteringen krävdes många gånger en ytterligare exponering av vapnet (White m fl, 2012). För att lyckas med inkapaciteringen fann studien även att det ofta krävdes att polisen använde sig av andra tekniker i kombination med elpistolen (a.a.). I likhet med White m fl (2012) fann Todak m fl (2015) att polisen ofta tenderar att vara i behov av att använda olika tekniker (och inte bara elpistolen) både innan, under och efter användandet av vapnet, detta för att lyckas inkapacitera och gripa

gärningspersoner som är aktivt aggressiva. Vidare framlägger White m fl (2012) att vapnet också ofta behövde avfyras mer än en gång för att vapnet skulle ge en önskvärd effekt. I endast 14 procent av fallen hade polisen använt sig av elpistolen som enskilt tillvägagångssätt där andra tekniker inte krävdes (a.a.).

Brandl & Stroshine (2015) fann i likhet med Todak m fl (2015) och White m fl (2012) att polisen i mer än hälften av fallen hade behövt använda sig av flertalet olika tekniker (och inte bara elpistolen) i sitt gripande. Likväl poängterar Brandl & Stroshine (2015) i likhet med Criscione & Kroll (2014) att elpistolen i 90,2 procent av fallen används som det enda eller sista vapnet vid gripandet och därigenom generellt sett ändock medför ett effektivt gripande utan vidare

incidenter. Således konkluderar studien att elpistolen är effektiv även om flertalet andra angreppssätt brukas före vapnet (a.a.). White & Ready (2007) och White & Ready (2010) formulerar slutsatser något lika Brandl & Stroshine (2015). White & Ready (2007) påträffade att vapnet ofta behövde avfyras mer än en gång för att vapnet skulle ge en önskvärd effekt (a.a.). Samtidigt påträffade studien att polisen genom användandet av elpistol lyckades med att inkapacitera och gripa

gärningspersoner som var fysiskt aggressiva i 85 procent av fallen (varav 94 procent innefattade fysiskt aggressiva gärningspersoner) utan vidare incidenter (a.a.). Endast en liten del av gärningspersonerna fortsatte att göra motstånd efter att ha blivit utsatta för elpistolen (a.a.). I polisens självrapporterade data framgick det även att 80 procent av poliserna upplevde att vapnet var effektivt och levde upp till önskvärda effekter, men att vapnet upplevdes som mest effektivt i

högrisksituationer (a.a.). White & Ready (2010) framlägger, i sin studie bevis för att gärningspersoner som riktar våld mot polis eller annan medborgare tenderar att göra direkt motstånd efter att ha blivit utsatt för elpistolen (a.a.). Dock

konstaterade White & Ready (2010) att vapnet endast var effektivt i högrisksituationer (a.a.).

Vidare har White & Ready (2010) specificerat de omständigheter som påtagligt påverkar inkapaciteringseffektens verkningsgrad. Elpistolens önskvärda

inkapaciteringseffekt visade sig minska efter kontrollerandet för

gärningspersonens vikt, alkohol- samt drogintag och moståndsnivå, men även avfyrningsavståndet och antalet projektiler som fästs på huden (a.a.). När

gärningspersonen vägde runt 90 kg minskade elpistolens inkapaciterngseffekt, då dessa personer tenderade att uppvisa mer motstånd direkt efter att de utsatts för elpistolen (a.a.). Om gärningspersonen var under berusning av alkohol eller droger försvagades inkapaciteringseffekten ytterligare (a.a.). Vidare fann studien att både projektilerna bör fästas på huden samt att polisen inte bör stå närmare än en meter ifrån gärningspersonen för att vapnet skall medföra avsedd effektivitet (a.a.). Det visade det sig även att elpistolen hade en större påverkan på personer som var självmordsbenägna jämfört med personer som gjorde aktivt motstånd (a.a.). Således menar White & Ready (2010) att flertalet faktorer är viktiga för poliser att ha under beaktande när elpistolen övervägs som angreppssätt.