Rehabilitering- Vägen från rehab omställning till arbetslivet

Examensarbete

15 högskolepoäng, grundnivå

Rehabilitering- Vägen från rehab

omställning till arbetslivet

Rehabilitation- The road from rehab-conversion to work

Azur Alagic

Jumana Jasem

Studie- och yrkesvägledarexamen 180 hp

Datum för slutseminarium: 2012-12-14

Examinator: Nils Andersson

Handledare: Thomas Persson Fakulteten för

3

Sammanfattning

Rehabilitering är en process som bland annat hjälper klienten att återgå till arbete och även skapa en förändring i livet. Arbetssättet sker på olika sätt i avsikt att klienterna ska kunna uppnå det som krävs för att kunna komma ut på arbetsmarknaden. Undersökningens fokus är sjukskrivning, då detta skapar ett hinder för människan att komma ut på arbetsmarknaden. I den här studien undersöks hur utbildade studie- och yrkesvägledare arbetar med sina klienter för att hjälpa dem att finna motivationen till att återgå till arbete samt hur de utskrivna klienterna upplevde sin tid på rehabiliteringen på Arbetslivsresurs. Vi har utgått ifrån en kvalitativ metod där intervjuerna genomfördes med tre studie- och yrkesvägledare och fem klienter. Utifrån de teorier som kan kopplas till studien så valde vi att arbeta med samtliga teorier: behov, brytpunkter och yrkesval, motivation, ”möjliga själv” samt samtalsmodell och coaching, som beskrivs utförligt i teoridelen. Av resultatet framkom det att studie- och yrkesvägledarna är licenserade coacher och att de arbetar olika beroende på klienterna och deras tillstånd. De olika klienterna har olika uppfattningar av rehabiliteringen, men de flesta anser att rehabiliteringen var gynnsam och hjälpande. Dessutom att återhämtningen tar sin tid. Studien visar att alla människor är olika och att det existerar olika brytpunkter att befinnas i där motivation krävs för att en förändring ska kunna ske. Denna förändring har syftet att skapa en bättre hälsa och ett lyckligare liv för människan.

Nyckelord:

4

Förord

Vi vill tacka varandra för att ha stöttat och hjälpt varandra under hela examensarbetet. Sedan skulle vi vilja tacka alla som har ställt upp på våra intervjuer, utan er hade inte vi fått in något resultat. Vi har skrivit i par och gjort ett gemensamt arbete, vilket fungerade utmärkt! Vi har tillsammans skrivit kunskapsbakgrund, tidigare forskning, teori delarna, transkriberat och analyserat resultatet. Vi har haft en väldigt bra tidsplanering som fungerade som ett upplägg för oss båda och vi har i praktiken träffats varje dag för att skriva vår studie. Vi vill även tacka vår handledare som har hjälpt och stöttat oss, vilket har gjort arbetet fullständigt.

”Det är ingenting fel på förändring, bara den går i rätt riktning”.

Citat av Winston Churchill

Jumana Jasem & Azur Alagic Malmö, HT 2012

5

Innehållsförteckning

1. Inledning... 7

1.1 Syfte och frågeställningar: ... 9

2. Kunskapsbakgrund ... 10

2.1 Arbetslivsresurs ... 10

2.2 SOU Utredning ... 11

3. Tidigare forskning ... 13

4. Teoriförankring ... 16

4.1 Karriärteorier och modeller ... 16

4.1.1 Brytpunkter och yrkesval... 16

4.1.2 Motivation ... 17

4.1.3 ”Möjliga själv” ... 18

4.1.4 Samtalsmodell ... 19

4.1.5 Coaching ... 21

4.1.6 Sammanfattning av teorier och modeller... 22

5. Metod ... 23

5.1 Urval och avgränsning ... 23

5.2 Etik och genomförande ... 24

6. Resultat ... 26

6.1 Studie- och yrkesvägledare ... 26

6.1.1 Rehabiliteringsprocessen ... 26

6.1.2 Klienternas behov av rehabilitering ... 30

6.1.3 Arbetsmetod och hjälpmedel ... 31

6.2 Klienter ... 34

6.2.1 Upplevelsen under och efter rehabilitering ... 34

7. Analys... 39

7.2 Klienternas behov av rehabilitering ... 41

7.3 Arbetsmetod och hjälpmedel ... 42

7.4 Upplevelsen under och efter rehabilitering ... 44

8. Diskussion ... 45

8.1 Diskussion om tidigare forskning ... 45

8.2 Diskussion om teoretiska begrepp ... 46

8.3 Diskussion om metodval ... 48

8.4 Diskussion om resultat ... 49

8.5 Avslutande kommentarer ... 50

7

1. Inledning

Under åren har antalet sjukskrivna varierat betydligt, vilket kan dels bero på konjunkturläget och dels på förändringar som skett i regelverken. Det finns olika skäl till varför fler kan bli sjukskrivna, såsom när arbetskraften består av en relativt äldre population.

Statistiken nedan visar antalet män och kvinnors pågående sjukfall mellan år 1974-2010.

(Försäkringskassan, 2012)

Det är stort fokus på rehabilitering i dagens samhälle, för att återigen ta sig ut på arbetsmarknaden krävs det behandling, därför kan rehabilitering vara en möjlig lösning för individer som behöver återhämta sig för att komma ut till arbete igen.

Sverige har sedan tidigare satsat resurser på att öka hälsan på arbetsmarknaden genom att bland annat arbeta för en bra arbetsmiljö som ska främja kroppslig, psykisk och social hälsa genom skattebidrag, regleringar och pratsamarbete. Sedan år 1997 har alltfler i arbetsför ålder ansetts för sjuka för att kunna arbeta, vilket har bidragit till ökade kostnader för ohälsa som sjukfrånvaro och förtidspensioner. Långtidssjukskrivning ökar och varar allt längre, det vill säga att det blir alltfler som är sjuka och stannar sjukskrivna i längre tid. Ohälsans kostnader har tvingat regeringen att

8

ta på sig ansvaret att definiera och lösa arbetslivets problem (Johansson, Johansson & Frick, 2004).

Sveriges landsting och kommuner har bland annat infört en rehabiliteringsgaranti som innebär att personer med särskilda omständigheter ska få en individuell planerad rehabilitering för att på så sätt kunna återgå till arbete. Denna garanti är ämnad för personer med lindrigare psykisk ohälsa såsom stress, depression, ångest samt långvarig smärta såsom värk i nacke, axlar och rygg. Rehabiliteringsgarantin utgår ifrån mål och metoder som skapar en större drivkraft för återgång till arbete. Bland annat har det gjorts beslut att förbygga sjukskrivning så att personers arbetsförmåga ska kunna förvaras (Östbom & Gripkow, 2012). Inom rehabiliteringsgarantin ersätts endast en del insatser inom behandling och rehabilitering. De metoderna som sker inom behandling ska ha en klarhet, och med detta menas att klienterna som befinner sig under rehabilitering ska på så sätt kunna återgå till arbete efter rehabiliteringen. Det finns en del väsentliga saker att ta i beaktan inom arbetet i rehabiliteringsgarantin, då det inte är tillåtet att tränga undan andra insatser som ingår i hälso- och sjukvårdens normala uppdrag. Det vill säga att även om en person får insatser inom rehabiliteringsgarantin så får inte andra personer som inte ingår i dessa program komma i andrahand. Därför har personer som omfattas av rehabiliteringsgarantin inte förtur framför andra patienter, utan beslutet tas efter den person som har störst behov av behandling och rehabilitering (Östbom & Gripkow, 2012). Tidigare forskning visar att personer som har befunnit sig under långtidssjukskrivning behövde hjälp för att förändra och strukturera upp sin livsstil. Dessutom behövde dessa personer sympati och stöd för de förändringar som skett och för deras beslut som fattats. Många individer i denna grupp föredrar ett lugnare tempo och kan därför välja att gå ner i tjänst på grund av de individspecifika omständigheterna (Noordik, et.al., 2011). Noordik m.fl. hävdar i sin forskning att långtidssjukskrivning har medfört en försämrad arbetsmotivation ju längre tiden går. Utan rehabiliteringsinsatser föreligger det en ökad risk för depressioner, då personer inte ha kunnat återgå till arbetslivet.

Det är mot denna bakgrund som vi kommer undersöka rehabiliteringsområdet. Vi har bland annat haft praktik under vår studie- och yrkesvägledarutbildning där en av oss har praktiserat på rehabiliteringen inom företaget Arbetslivsresurs i Helsingborg.

Utifrån vår problemformulering vill vi därför titta närmare på hur rehabiliteringen inom företaget Arbetslivsresurs i Helsingborg ser ut samt hur de arbetar med sina klienter och hur tidigare klienter upplevde sin tid på rehabiliteringen.

9

1.1 Syfte och frågeställningar:

Syftet med denna studie är att undersöka hur ett större rehabiliteringsföretag- Arbetslivsresurs- arbetar med sina klienter för att hjälpa dem att finna motivationen till att återgå till arbete, vilka metoder vägledare utgår från och hur tidigare klienter upplevde sin rehabiliteringstid på företaget Arbetslivsresurs. Utifrån vårt syfte har vi formulerat följande frågeställningar:

- Hur arbetar studie- och yrkesvägledare på Arbetslivsresurs för att öka motivationen hos klienterna?

- Vilka samtalsmetoder använder sig studie- och yrkesvägledaren sig av under rehabiliteringssamtalen med klienterna?

10

2. Kunskapsbakgrund

I detta kapitel kommer kunskapsbakgrunden lyfta fram Arbetslivsresurs och SOU Utredning. Arbetslivsresurs lyfter bland annat fram företagets verksamhet, vilka uppgifter de har samt hur de arbetar med olika uppdrag och deras klienter. SOU Utredningen har flera utredningar inom rehabiliteringsområdet, då det framkommer att majoriteten av människor som befinner sig inom rehabilitering är sjukskrivna.

2.1 Arbetslivsresurs

Arbetslivsresurs har bland annat sammanställt texten- Utveckling i medgång- stöd i motgång – Allt handlar om människor (2010) om själva företaget och dess expertis. Arbetslivsresurs uppgift är att arbeta med uppdrag åt arbetsgivare och myndigheter. Detta kan handla om omställning, karriärväxling, arbetslivsinriktad rehabilitering och utveckling av arbetsorganisationer. Arbetslivsresurs verksamhet omfattar kunder både inom privata och offentliga företag och organisationer. Det finns en del orsaker till att en person kan behöva byta arbete. Det kan bland annat vara på grund av arbetsbrist, då arbetsgivare behöver minska antalet anställda i arbetsplatsen. Den kan även vara under en omorganisation eller omställning i företagets inriktning, då kompetensen behöver förflyttas. Vidare kan det bero på att ohälsan hindrar en anställd att utföra sina arbetsuppgifter (Arbetslivsresurs, 2010).

De anställda på Arbetslivsresurs beskrivs arbeta med att utveckla människor genom en beprövad metod som är baserad på kunskap om identifiering av människors styrkor och möjligheter. Företaget Arbetslivsresurs anser att de har ett omställningsprogram som hjälper klienter att se framtiden med tillförsikt samtidigt som de förses med redskap för att på ett framgångsrikt sätt gå vidare i arbetslivet. Det nämnda programmet är individuellt anpassat och de personliga behoven styr innehållet och processen. Företaget påpekar att de har kompetenta jobbcoacher som hjälper och vägleder sina klienter hela vägen från uppsägning till ett nytt arbete eller utbildning. Med

11

vägledningssamtal och i vissa fall utbildningar får den uppsagde klienten hjälp och stöd som behövs till att hitta en ny sysselsättning som passar deras kompetens och livssituation. Handledningen som genomförs framhäver Arbetslivsresurs som processinriktat och är byggd på en dialog mellan klienter och handledare. Arbetslivsresurs har även i uppdrag att hjälpa anställda på ett företag med kvalificerad sjukvårdsrådgivning från det första sjukdagen tills de blir friska och kan komma tillbaka till arbete. Samtidigt ges arbetsgivaren kontroll på medarbetarnas hälsa i organisationen som kan resultera till minskad sjukfrånvaro och minskade kostnader för arbetsgivare. De nämner att det även finns en rehabomställning som är särskild anpassad för människor som är helt eller delvis sjukskrivna. Det nämnda programmet inriktas på individer som behöver komma vidare med särskilda stödinsatser och där samtliga rehabiliteringsmöjligheter inom verksamheten är uttjänade. Viktiga delar inom företaget är att hjälpa med planering, samordning och genomförande av rehabiliteringsinsatser. Slutligen påpekar företaget att de som jobbar på Arbetslivsresurs lägger fokus på personliga förutsättningar för en rehabiliteringsprocess (Arbetslivsresurs, 2010).

2.2 SOU Utredning

Regeringen har bland annat beslutat att utreda rehabiliteringsområdet vid ett flertal tillfällen under de senaste åren. Regeringen beslutade år 1999 att en utredare skulle se över arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta uppdrag fick Gerhard Larsson av regeringen.

Syftet med uppdraget var att de ville minska sjukfrånvaron samt komma in med tidiga och aktiva rehabiliteringsinsatser, då regeringen inte var nöjda med situationen på rehabiliteringsområdet (SOU 2000:78). Larsson förslog en ny reform. Denna reform framhåller individen i centrum, en offentlig huvudaktör samt en kraftfull försäkring.

Larsson nämner i sin utredning att denna reform beskriver bland annat rehabiliteringsåtgärder som lyfter fram hur det ska underlätta återgången till arbetslivet för personer med olika tillstånd. Denna reform kom till förslag eftersom att tidigare resultat av tidigare reform inte gav någon förändring, då alltfler personer var

12

sjukskrivna allt för länge, rehabiliteringsinsatserna kom aldrig igång eller att det skedde för sent eller för sällan.

Flera olika faktorer bidrog till att reformen inte kunde åstadkommas. Olika myndigheter och offentliga sektorer hade inte tagit fullt ansvar för detta. Det skedde även alltfler förändringar i arbetsmarknaden och i arbetslivet, vilket gjorde att denna reform inte passade in i själva rehabiliteringsinsatsen (SOU 2000:78).

År 2003 beslutade regeringen att ge ett nytt uppdrag till en utredare vid namnet Lars Baltazari att lämna förslag till utformningen om utförandet av en koncentrerad arbetsskadehandläggning och till en kunskapsbank för frågor om samband mellan arbetsmiljö och sjukdom samt hur det ska byggas upp och anordnas (SOU 2003:1). I uppdraget lades det även fokus på att sammanställa och sprida kunskaper om de olika metoderna inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Baltzari är den utredaren som fick ansvaret för att genomlysa de olika huvudpunkterna inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Det har bland annat kommit upp förslag över hur kunskapsbanken ska inrättas, vem som ska ta detta ansvar samt hur det ska fungera (SOU 2003:1). Baltzari nämner i sin utredning att kunskapsbanken ska vara uppbyggd med arbetsskadeförsäkringen. Utgångsläget är att kunskapsbanken framförallt ska fungera som vägledning beroende på granskningarna som görs när det kommer till arbetssjukdomar och skadlig inverkan från arbetsmiljön (SOU 2003:1).

År 2006 gav regeringen Eriksson uppdraget att se över arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar (SOU 2006:107). Inom uppdraget testades arbetsrättslig reglering och vilka möjligheter det finns för arbetstagare utifrån arbetsgivarens utförda rehabiliteringsutredning. Uppdraget var även att överväga om det fanns behov av att lagstiftningen skulle försäkra individens inflytande över den rehabilitering som ska genomföras. Den individ som omfattas av rehabilitering är skyldig att under tiden på rehabilitering, då personen är sjuk hålla kontakt med arbetsplatsen. Uppdraget utgick utifrån en konsekvensanalys där det fick prövas vilka konsekvenser som uppkommer och därmed föreslå något mer effektivare (SOU 2006:107).

Denna bakgrund anses vara relevant till vår studie eftersom att det ger en inblick hur det arbetats kring arbetsinriktad rehabilitering. Syftet med rehabilitering är att minska på sjukfrånvaro, då de flesta människor som hamnat i rehabilitering har varit borta från arbetsmarknaden en lång tid.

13

3. Tidigare forskning

Vår studie fokuserar sig på rehabiliteringsområdet och hur man hjälper klienter till att finna motivationen till att återigen ta sig ut på arbetsmarknaden. För att få en komplett bild av kunskapsfältet rehabilitering har vi valt att titta närmare på aktuell forskning inom olika områden gällande rehabilitering, såsom arbetsförmågor, återgång till arbete, hälsovård och arbetsmarknadens rörlighet samt sociala kontakter under sjukfrånvaron och sjukskrivning och bemötande.

Ekberg och Ståhl har bland annat skrivit en rapport vid namnet Utvärdering av

förordningen om bidrag till företagshälsovård med vissa insatser inom rehabiliteringsområdet (2011). Deras huvudmål är att forska om företagshälsovård i

rehabiliteringen och återgången till arbete. De påpekar vikten av företagshälsovårdensroll inom rehabilitering.

Arbetsförmåga och anställningsbarhet har en viktig del i svenska lagstiftningen inom sjukskrivning och sjuk- och aktivitetsersättning. Arbetsförmåga och anställningsbarhet

– hur tillvaratas individens resurser- ett just nu pågående projekt- har som mål att

genom empiriska och teoretiska studier öka kunskapen för kriterier inom bedömning av arbetsförmåga och anställningsbarhet i ett praktiskt arbete hos olika myndigheter och aktörer (Seing, Ekberg et.al.; 2012).

Uppmärksamhet riktas mot arbetsförmåga och anställningsbarhet gällande en individs förutsättningar för samspel i den omgivande miljön. I studien följer man personer som förlorat sin anställning. Komplettering sker med material om nyligen sjukskrivna människor (Seing, Ekberg et.al.; 2012).

Johansson och Nordström nämner i sin studie Rörlighet på arbetsmarknaden bland

sjukskrivna (2012) att människor som lider av långvariga eller kroniska hälsobesvär som byter arbetsplats kan behålla eller återfå sin arbetsförmåga. Studiens syfte är att studera mönster, bestämningsfaktorer och effekter av jobbyten bland tidigare sjukskrivna. När rehabiliteringskedjan infördes i sjukförsäkringen år 2008 valde regeringen att fastställa ett mål för att öka rörligheten på arbetsmarknaden bland de sjukskrivna. En del uppgifter och kunskap saknas om de sjukskrivnas möjligheter att byta ett yrke och om sannolikheten att jobbytet ökar att vara kvar i arbetslivet. Att ha en

14

möjlighet till ett jobbyte och effekten av ett sådant byte kan skiljas mellan olika grupper.

Müssener, Söderberg, Svensson och Ekberg har bland annat skrivit ett forskningsprojekt vid namnet Sjukskrivning, bemötande och återgång till arbete (2012). De nämner i sin studie att sjukskrivningsprocessen har ökade krav på noggrannheten vad gäller diagnos och sjukskrivningslängd, samt att det i ett tidigt skede av sjukskrivningen skall kunna fastställa vilka åtgärder som kan stödja återgången till arbete. Enligt detta är det tänkt att det ska leda till en förbättrad arbetssätt och en höjd effektivitet. Detta visade sig ha en betydelse både för att lyckas i rehabiliteringsarbetet och för att underlätta att komma tillbaka till arbetet. Det är just hur en person som jobbar med rehab bemöter den sjukskrivne.

I forskningsprojektet undersöktes det hur sjukskrivna människor upplever sig ha blivit bemötta av personer som jobbar inom hälso- och sjukvård, företagshälsovård, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och socialtjänsten samt hur deras bemötande påverkar deras återgång till arbete, samband till de förändringar som sker i sjukförsäkringssystemet (Müssener, Söderberg et.al.; 2012).

Målet med forskningsprojektet är att forma en långsiktig forskning där betydelsen av bemötande från personer som jobbar med rehab beskrivs utifrån den försäkrades perspektiv. Den nya kunskapen som erhålls genom forskning ska användas för att bli bättre på att bemöta sjukskrivna personer. Effekterna av detta kan bidra till förkortad behandling och sjukskrivning, minskade läkemedelsbehov och ökad återgång till arbete bland långtidssjukskrivna. De metoder som effektiviseras med arbetet med sjukskrivningsärenden kan leda till en förbättrad arbetssituation och samverkan för stora grupper av personer som jobbar med rehab samt bidra till att målen med den nya sjukskrivningsprocessen uppfylls(Müssener, Söderberg et.al.; 2012).

Noordik m.fl. skriver i Exploring the return-to-work process for workers partially

returned to work and partially on long-term sick leave due to common mental disorders: a qualitative study (2011), att personer som återvänt till arbete var långsiktig

sjukskrivna på grund av en stressrelaterad ångest eller depression. De 14 informanter som medverkade i studien upplevde att de största hindren var oförmåga att sätta gränser, erkänna utmattning och kontrollera sin tänkande känsla och beteende som perfektionism. Ett mönster som framgick i studien var att arbetarna insåg att de hade hinder för att återgå till arbete. De flesta av de anställda var medvetna om lösningar som eventuellt kunde utföras för att kunna komma ut i arbete. Arbetarna i studien fick stöd

15

av sina handledare och sjukvårdspersonal för att kunna reda ut de hinder som finns för återgång till arbete. Slutsats av studien visade kritiskt avsiktsbeteende mellan lösning och avsikt att genomföra en förändring till att fullständigt återgå till arbete och genomförande på deras arbetsplats. Detta innebär att utveckla nya insatser som fokuserar till att hjälpa personer som utsetts för problem på sin arbetsplats och minska gapet. Arbetsprocessen beskrivs som en sekvens som upplevs som ett hinder till att fullt återgå till arbete, att finna lösningar till dessa hinder, utveckla avsikter till återgång till arbete och därefter öva och använda dessa lösningar. Detta är en process som är unik för arbetstagare och är stödjande kommunikativt som de får från hemmet, arbetet och sjukvårsmiljön. På ett personligt plan märktes det att arbetarna kunde nämna och föredra vissa lösningar och avsikter för att fullständigt återgå till arbete. Dock visade det sig att knappt någon av arbetarna ville eller hade kunnat tänka sig genomföra eller utnyttja sina lösningar på sin arbetsplats (Noordik et.al.; 2011).

Som ett resultat av sin studie utformades det en begreppsmässig modell som representerar avkastningen till arbetsprocessen som består av en sekvens av hinder, lösningar, kommunikation, intentioner och genomföranden och avsikter till att återgå till arbete. Figuren visar den avgörande intentionen som hittades mellan de lösningar och avsikter samt genomföranden av dessa på en arbetsplats för att fullständigt återgå till arbete (Noordik et.al.; 2011).

16

4. Teoriförankring

För att svara på våra frågeställningar har vi valt att titta närmare på teorier om brytpunkter och yrkesval, motivation, ”möjliga själv” och samtalsmodell, samt coaching.

4.1 Karriärteorier och modeller

4.1.1 Brytpunkter och yrkesval

Det finns tre olika brytpunkter som kan ske i människans karriärutveckling, då människor ställs konstant inför olika typer av val som måste göras. Dessa olika brytpunkter kan ske i olika tillfällen och har olika innebörder beroende på situationer. Lundahl redogör en kort beskrivning om Hodkinson & Sparkes careershipsteori i sin bok – att bana vägen mot framtiden (2010). Det redogörs en karriärsvalteori som förklarar att individen själv fattar sina karriärval men har brist på att välja fritt på grund av de begränsningar som finns. Dessutom att olika val tas beroende på olika brytpunkterna i livet och vad som sker. De beslut som fattas utgår från individens handlingshorisont. Individen begrundar sina val logiskt och praktiskt men påverkas i stort av vänner och familj. Besluten till karriärvalet fattas när individen väl känner sig redo för förändring.

Hodkinson och Sparkes (1997) lyfter fram de tre olika typer av brytpunkter som kan ske i människans karriärutveckling, dessa tre brytpunkter är: strukturella, frivilliga och påtvingade. De strukturella brytpunkterna är processer och val som ska genomgås eller utföras, det vill säga brytpunkter som är förutsägbara. Strukturella brytpunkter är vanligast inom utbildning och arbete, såsom när gymnasiet är slutfört och det är dags att välja mellan att studera vidare eller arbeta. De påtvingade brytpunkterna är när någon handling sker utan ens egen fria vilja, som till exempel när en sysselsättning upphör på

17

grund av olika skäl som kan bero på andras eller din egen handling. Exempel på påtvingade brytpunkter är att bli uppsagd på ett arbete, eller att hamna i andra banor, då nya val måste göras för att på så sätt gå vidare. Frivilliga brytpunkter är de som sker efter ens egen vilja, såsom att inte trivas på sin arbetsplats och väljer att säga upp sig, eller att på egen hand väljer vem som ska bli ens livspartner Påtvingade och frivilliga brytpunkter är vanliga inom livsområdet, så som äktenskap, dödsfall etc.

Teorin är relevant till vår studie, då den handlar om de olika valen och brytpunkterna som sker i människans karriärförlopp. Brytpunkterna som sker i livet kan ske för olika anledningar och kan även vara strukturella, påtvingade eller frivilliga. Människor som befinner sig i svåra tillstånd och inte kan sättas på en arbetsplats hamnar därmed på rehabilitering. Teorin nämner bland annat de tre olika brytpunkterna som kan ske i människans karriärförlopp och dessa brytpunkter kan även länkas till rehabilitering, då individen anses vara psykiskt eller fysiskt svag för att sättas på en arbetsplats och därmed måste gå på rehabilitering. Kopplingen mellan brytpunkter och motivation är att dessa fullföljer varandra, då en människa som hamnar i en brytpunkt behöver en ökad motivation till förändring. Klienten ska på så sätt ha viljan att förändras för att underlätta för sig själv till att komma vidare och utveckla dennes karriärförlopp.

4.1.2 Motivation

Ett motiverande samtal har som mål att öka en klients vilja till en förändring och underlätta för sig själv till att komma vidare i en förändringsprocess. MI som står för (Motivational Interviewing) är en professionell samtalsmetod som används framför allt inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och olika rehabiliteringsverksamheter och utövas i hälsofrämjande och behandlande arbete (Barth & Näsholm 2006).

Utgångspunkten i MI är i en klients erfarenheter, värderingar och prioriteringar i förhållande till den förändring som kan vara aktuell, exempelvis att stegvis sluta röka, börja motionera eller byta arbetsplats. MI samtalen är inriktade på att öka motivationen hos en klient då det gäller olika val som behöver göras, och att finna en punkt där klienten kan grunda sitt ställningstagande till att utföra en förändring. Det styrande i MI samtalen är att klienter har olika grader av förändringsbenägenhet, då är det

18

samtalsledarens uppgift att möta klienten där denne befinner sig och underlätta för denneatt bli mer förändringsbenägen (Barth & Näsholm 2006).

I ett motiverande samtal används metodik som öppna frågor, reflektioner och

sammanfattningar för att ta reda på hur en klient tänker och känner inför en eventuell förändring. Ett MI samtal kan sammanfattas i fem faser. Den första fasen är kontakt och relationsskapande fasen. I denna fas har samtalsledaren i uppgift att skapa en trygghet som behövs för att klienten ska kunna ta emot den hjälp som erbjuds. Andra fasen är den neutralt utforskande fasen. I denna fas ska samtalsledare ta reda på klientens upplevelse, för att kunna kartlägga ett problem eller dylikt och skapa en gemensam förståelse för en förändring. Den tredje fasen är den perspektivutgivande delen där det tas reda mer om andras perspektiv på problem. Viktiga begrepp som är centralt för just denna fas är diskrepans, ambivalens och motstånd. Den fjärdefasen är

motivationsbyggande fasen. I denna fas fokuserar samtalsledaren på klientens förändringsmotivation. Den femte och sista fasen är besluts- och förpliktelse fasen. I denna fas tas det reda på om klientens val och därigenom försöka stärka klientens beslut (Barth & Näsholm 2006). Teorin är relevant till vår studie, då undersökningen baserar på att finna motivation till att återgå till arbete. Motiverande samtal är bland annat ett redskap som används på människor som befinner sig i en rehabiliteringsprocess och bör finna samt öka motivationen igen.

Klienten blir alltmer medveten om sitt val och arbetar för att stärka sin förbindelse inför det eventuella beslutet, vilket ger klienten en positiv självbild. Genom att uppfylla de besluten som tagits så sker det en utveckling som leder till att det skapas en positiv självbild som är eftersträvad.

4.1.3 ”Möjliga själv”

Markus och Nurius (1986) utformade begreppet ”möjliga själv”, som är en teori som beskriver våra idéer, känslor och handlingar om vad som kan göras och vad som kan uppstå. ”Möjliga själv” fungerar som drivkrafter för beteendet. De styr in beteendet mot önskvärda mål och bort ifrån oönskade. Med detta så menas det att vägledaren fokuserar sig på det positiva hos klienten och vad klienten kan arbeta med samt hurvida klienten är villig att motiveras för att fungera bra i livet. Dessa styrningar sker bland annat genom att fokusera sig på utvecklingen hos personen för att uppnå de önskvärda målen

19

samt det eftersträvande självet. Personlig utveckling kan ses som en process där utveckling av ”möjliga själv” sker som antingen försöks uppnås eller undvikas. Om denne lyckas uppnå viktiga och eftersträvansvärda ”själv”, får denne en positiv självbild och fungerar bra i livet. Om denne misslyckas med att uppnå dem, och istället uppnår negativa ”själv” drabbas denne av självförakt och psykiskt illamående (Karlsson, 2007).

”Möjliga själv” är relevant till vår studie, då teorin handlar om att eftersträva en positiv självbild och hur man arbetar för att uppnå ”det möjliga självet”. Inom rehabilitering arbetas det med att öka deras motivation samt skapa en positiv självbild hos klienter för att eventuellt återigen få ut dem på arbetsmarknaden. Teorin lyfter bland annat fram de psykiska omständigheterna som sker hos individen dock är de fysiska lika viktiga. De psykiska omständigheterna innebär allt från depression till utbrändhet och skadar den personliga utvecklingen på grund av dålig hälsa medan de fysiska omständigheterna handlar om skador som sker i kroppen t.ex. såsom ryggskada och nackskada. Dessa omständigheter leder därmed till att det inte går att placeras på en arbetsplats. De psykiska och fysiska omständigheterna kräver rehabilitering, och denna teori förklarar hur viktigt det är att arbeta med personlig utveckling som även är viktig inom rehabilitering.

Samtal är bland annat ett redskap som används för att klienten ska finna motivation till att vidga sitt perspektiv och uppnå sina mål. På så sätt kan klienten uppnå sitt ”möjliga själv”, då klientens situation kan klargöra, vidga och utveckla idéer och handlingar för att uppnå en positiv självbild. Detta redskap är bra att använda sig av i ett vägledningssamtal.

4.1.4 Samtalsmodell

Hägg och Kuoppa (2007) utgår ifrån en samtalsmodell som består av tre faser. Under hela samtalet krävs det att ha färdigheter som en samtalsledare för att kunna inleda och genomföra de tre olika faserna. Varje fas har sin egen förmåga och det krävs som studie- och yrkesvägledare att ha färdigheterna som utgör grunden för ett professionellt samtal. Den första fasen är kartläggningen och det som ska få klienten att vilja berätta om sin situation och problem. Fas ett består bland annat av att klargöra situationen och problemet ur klientens perspektiv. Färdigheterna i fas ett är förmågan att lyssna,

20

omformulera, sammanfatta och respektera, samt att vara tydlig, vara specifik och ställa öppna frågor till klienten.

Syftet med den andra fasen är att vidga perspektivet och sätta upp mål. Samtalsledaren hjälper klienten att komma fram till hur denne vill att hanteringen av den nuvarande situationen ska ske och hur klienten vill sätta upp de olika mål som han ställer upp för sig själv. Detta mål ska vara både rimligt och realistiskt. Både samtalsledare och klient ska tillsammans fokusera sig och undersöka möjligheter och konsekvenser samt granska hinder och begränsningar som finns. I fas två behövs det god självkännedom och kunskaper om olika metoder för att vidga perspektivet. Ett arbetssätt som vägledaren har nytta av för att hjälpa klienten att fatta beslut, göra val, acceptera begränsningar, se möjligheter och sätta upp realistiska mål är att sammanfatta klientens historia ur ett vägledarperspektiv, verbalisering, konfrontation och även utmaning. Syftet med färdigheterna i den andra fasen är att på ett bättre sätt hjälpa klienten att hantera de aktuella problemen och att förhindra att vägledaren väljer och fattar beslut åt klienten, då klienten själv ska fatta beslut. En vägledare informerar endast.

Under fas tre ska samtalsledaren tillsammans med klienten göra en handlingsplan, där detska vägledas från mål till handling. En metod som går att använda för att hjälpa klienten att välja om klienten inte själv vet hur denne vill agera för att nå sitt mål är att samtalsledaren arbetar enligt den modell som kallas brainstorming. Annars gäller det att under fas tre ge stöd och uppmuntran och att även bidra med motivation till klienten. Färdigheterna i fas tre är spåna, inventera, formulera och utvärdera samt avsluta (Hägg & Kuoppa, 2007).

I början av rehabiliteringsprocessen är det viktigt att man som vägledare börjar från grunden, vilket innebär att man kartlägger klienternas liv för att på så sätt veta hur man ska arbeta vidare med dessa. Samtalsmodellen är relevant till vår studie, då en vägledare som arbetar på rehabiliteringen arbetar utifrån dessa tre faser. Hägg & Kouppas samtalsmodell är den modell som anses mest relevant att arbeta med inom vår studie, då människor som befinner sig inom rehabilitering måste vägledas från grunden. Härigenom utvecklas vägledningen till motivation och personlig utveckling för att på så sätt finna vägen tillbaka till arbetsmarknaden. Samtalsmodellen fungerar som ett redskap i vägledningssamtal och flera av vägledarna är licenserade coacher då dessa även förhåller sig till färdigheter som ingår i samtalsmodellen.

21

4.1.5 Coaching

Karin Tenelius lägger stort fokus på användbarhet och omsättning i praktiken i sin bok

Arbetsmarknadscoaching (2007). Hon beskriver bland annat coaching utanför teoretiska resonemang, då hon nämner att coaching är som ett hantverk, en förmåga och ett sätt att förhålla sig.

Coaching är mer ett sätt att vara på än en metod. Inom coaching handlar det inte om att uppmuntra klienten, detta beror på att det sällan finns något resultat efter uppmuntran. Såsom vägledning ska coaching inte heller få färdiga lösningar, goda råd och bra tips av samtalsledaren. De stora huvudområdena inom coaching är att lyssna, vara uppmärksam och visa intresse till vad klienten berättar, på så sätt skapar det hos klienten ett tänkande och en vilja att på egen hand komma fram till svar och lösningar. Coachen ska endast koncentrera sig på klienten och inte tillföra något från sig själv, utan på ett snarare sätt användas som ett redskap för dialog som avses som en resurs för klienten. Genom att hålla sig till dessa områden görs det liknande saker som görs inom vägledning, alltså att spegla, ställa öppna frågor och ge feedback som ger nya infallsvinklar till problemet och utmaningar och nya utgångspunkter att agera ifrån (Tenelius, 2007).

Tenelius lyfter bland annat fram fem förhållningssätt som hon anser är viktiga för att hjälpa en person i sin tillvaro inom coaching. Dessa fem förhållningssätt är: Att relatera till människors potential, att se vad mitt ansvar är och inte är, att kartlägga och konstatera, att gilla läget och att inte ha egen agenda. Som coach är det viktigt att vara en bra lyssnare, att hänga med i samtalet och visar närvaro. Det är viktigt att frågorna som ställs är relevanta och genomtänkta. Det ska ställas öppna frågor, uppföljningsfrågor för att utveckla svaren. Uppföljningsfrågorna kan vara slutna, ledande och varför-frågor. Improduktiva frågor ska dock inte användas (Tenelius, 2007). Coaching är relevant till vår studie, då de utbildade studie- och yrkesvägledarna som blev intervjuade inom företaget Arbetslivsresurs är licenserade coacher. Inom rehabiliteringsområdet är det viktigt att ha kunskaper inom coaching, då detta är till hjälp för att hjälpa klienterna att återgå till arbetslivet.

22

4.1.6

Sammanfattning av teorier och modeller

För att lättare få en återkoppling och förståelse för de olika teorier och modeller, så väljer vi att lyfta fram de mest centrala delarna. Karriärvalen påverkas av olika brytpunkter, så som frivilliga, strukturella och påtvingade. Dessa brytpunkter påverkar individens karriärförlopp. De centrala delarna i motivation är de samtal som utförs mellan samtalsledare och klient. Motiverande samtal har som mål att öka klients vilja till en förändring och underlätta för sig själv till att komma vidare i en förändringsprocess. ”Möjliga själv” beskriver bland annat hur man strävar efter att få en positiv självbild och hur man arbetar för att uppnå ”det möjliga självet”.

De centrala delarna i Hägg & Kuoppas samtalsmodell är de tre faserna i ett samtal. En studie- och yrkesvägledare ägnar olika mycket tid i de olika faserna beroende på individen. En coach arbetar utifrån olika färdigheter för att ge klienten ett tänkande och en vilja att på egen hand komma fram till svar och lösningar.

23

5. Metod

Vår undersökning utgår ifrån en kvalitativ metod. Enligt Dalen (2007) är syftet med de kvalitativa intervjuerna att få en djupare förståelse för respondentens sociala verklighet genom att fokusen ligger på hur denne upplever sin livsvärld. Vi anser att denna metod var mest lämpad för vår undersökning eftersom vi var intresserade av hur individer som genomgått rehabilitering på företaget Arbetslivsresurs upplevde sin tid där för att få en ökad förståelse för vad som egentligen är viktigt i arbetet med klienterna. Kvalitativ metod bidrar till att forskaren får en större inblick i respondentens upplevelsevärld. Enligt vår mening är det viktigt att få reda på hur respondenterna upplevde sin situation eftersom det bidrar till att vi får en klarare och en sanningsenlig bild av hur det egentligen är att vara inskriven på rehabilitering inom Arbetslivsresurs.

Alla intervjuer spelades in och transkriberades så nära inpå intervjun som möjligt för att få en närhet till materialet då detta kan enligt Dalen (2007) stärka själva analysprocessen. Genom utformningens utfall som beskrivits ovan kodade vi informanternas svar och berättelser utifrån teman. De insamlade materialet kommer endast att användas för forskningsändamål.

5.1 Urval och avgränsning

Empirin i vår undersökning utgår från intervjuer som vi har genomfört med tre studie- och yrkesvägledare och fem klienter som är utskrivna från företaget Arbetslivsresurs. Vi valde att intervjua klienter för att få en tydligare bild över hur klienterna upplevde rehabiliteringen på Arbetslivsresurs och vad som hände med dessa efter rehabiliteringen. Dessutom ville vi se ifall det finns en överensstämmelse mellan studie- och yrkesvägledarnas arbetssätt och klienternas behov av rehabilitering, då klienternas nuvarande tillstånd kan visa ifall de mår bättre och ifall de har kommit ut på arbetsmarknaden. Vi uteslöt de inskrivna klienterna på grund av att de genomgick

24

rehabiliteringsprocessen, vilket gör att de inte vet ifall rehabiliteringen nådde upp till deras förväntningar eller inte. Dessutom var det svårt att få kontakt med dessa klienter på grund av deras tillstånd och sekretetess. De utskrivna klienterna gav en klarare bild över rehabiliteringsprocessen samt ifall resultatet blev som förväntat. Eftersom vi vill ta reda på hur vägledare ökar klienternas motivation och förstärka deras självbild så ansåg vi att de utskrivna klienterna kan dela med sig av deras erfarenhet av processen och berätta ifall processen av rehabiliteringen gav de en ökad motivation till att återgå till arbete.

Anledningen till att vi begränsade oss till tre studie- och yrkesvägledare och fem klienter var för att få klienter ville medverka i undersökningen samt att många utav klienterna var sekretessbelagda av Arbetslivsresurs. De tre studie- och yrkesvägledarna är runt 40-50 års ålder och har jobbat inom rehabiliteringsområdet på Arbetslivsresurs de senaste sex åren. Alla studie- och yrkesvägledare på Arbetslivsresurs är licenserade coacher. För att lättare skilja mellan de fem klienterna, så har vi valt att koda dessa med informant 1-5, dock har vi valt att inte göra detsamma med studie- och yrkesvägledarna. Studien är avgränsad till företaget Arbetslivsresurs i Helsingborg. Vi valde att avgränsa oss till företaget Arbetslivsresurs i Helsingborg eftersom det är ett väldigt stort företag som finns på 40 orter över hela landet. Dessutom har en av oss utfört en tidigare praktik på denna plats vilket bidrar till kunskap om företaget. Vi kontaktade företaget för att få en tid för eventuella intervjuer.

För att få svar på våra intervjufrågor och på våra frågeställningar så valde vi att intervjua utbildade studie- och yrkesvägledare på företaget Arbetslivsresurs. Studie- och yrkesvägledarna hjälpte oss att hitta klienter som skulle kunna ställa upp för eventuella intervjuer. Dessa klienter var redan utskrivna från rehabiliteringen och hade redan genomgått rehabiliteringsprocessen. Anledningen till att vi valde utskrivna klienter var för att de redan har genomgått processen och har klara åsikter om vad de tyckte om rehabiliteringen och ifall deras förväntningar överstämde med resultatet.

5.2 Etik och genomförande

Enligt Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer finns det fyra huvudkrav – informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet – vilka

25

vi också följt. Den första regeln som handlar om informationskrav innebär att som forskare ska och måste informera respondenterna om syftet till arbetet, vad de som respondenter har för uppgift i studien och vilka villkor som gäller för de som deltagare. De ska även få informationen om att de frivilligt får ställa upp och att de kan avbryta sitt deltagande när som helst. Samtyckeskrav som är den andra regeln och innebär att forskaren ska få samtycke från deltagarna att de vill vara med i undersökningen, det vill säga att de själva ska bestämma över sin medverkan. Regeln om konfidentialitet handlar om sekretess och att alla som omfattar projektet bör komma överens om tystnadsplikt. Det vill säga att allt som rör projektet och deltagarna ska vara sekretessbelagt. Den sista regeln om nyttjande innebär att insamlade uppgifter om forskningsdeltagarna endast får användas för forskningsändamål och inte utanför dessa ramar (Vetenskapsrådet 2002).

Med omtanke till respondenterna som intervjuats har deras information skyddats, med detta menas det att deras personliga information har anonymiserats för att därigenom inte utsätta dem för konsekvenser. Innan utföringen av intervjuer med studie- och yrkesvägledarna på Arbetslivsresurs samt de utskrivna klienterna, förklarade vi vad vår studie handlar om. Vi informerade att det var frivilligt att delta och att deras information skulle skyddas genom anonymitet i vår undersökning.

Respondenterna fick ställa upp frivilligt och när de väl frågades om de var intresserade att medverka gav vi information om studien och vad studien utgår ifrån, dessutom att de kan avbryta sin medverkan om de inte ville fullfölja sitt deltagande. Vissa respondenter ville gärna ha intervjufrågorna framför sig så att dem även kan se följande frågor som ska ställas, och vissa ville inte bli inspelade och detta respekterades. De intervjuer som inte blev inspelade fick skrivas ner på papper under intervjuens gång. Intervjuerna skedde vid olika tillfällen. Materialinsamlingen till studien skedde genom djupintervjuerna, relevanta böcker och artiklar.

26

6. Resultat

I detta avsnitt kommer resultatdelen att behandlas utifrån de framförda intervjuerna. På grund av integritetsskäl har respondenternas namn ändrats. För att underlätta läsningen ska resultatdelen tematiseras utifrån olika teman både inom vägledarsperspektiv samt klientperspektiv. Dessa teman är: rehabiliteringsprocessen, klienternas behov av rehabilitering, arbetsmetod och hjälpmedel utifrån vägledarperspektivet och upplevelsen under och efter rehabilitering utifrån klientperspektiv.

6.1 Studie- och yrkesvägledare

Härnedan sker en sammanfattning på respondenternas svar som även är relevanta för frågeställningarna. Det citeras även en del av svaren utifrån intervjuerna för att lättare kunna skilja mellan de olika respondenterna. Deras svar över stämmer med varandra till en hel del. Skillnaderna som kan uppstå är beroende på klienten som de arbetar med, då arbetet kan skilja sig utifrån klientens behov, tillstånd samt motivation till förändring.

6.1.1 Rehabiliteringsprocessen

De tre respondenterna nämner att rehabiliteringsprocessen ser olika ut beroende på klienten. Det finns både medicinsk rehabilitering och arbetslivsinriktad rehabilitering, då Arbetslivsresurs utgår enbart från arbetslivsinriktad rehabilitering. Respondenterna påpekar att deras klienter har olika tillstånd och befinner sig under rehabilitering på grund av olika skäl. Att klienten befinner sig under en rehabiliteringsprocess är eftersom att de har varit borta från arbetsmarknaden under lång tid och dessa kan vara på grund av fysiskt handikapp, såsom bilolycka med nackskador, det kan vara arbetsskador, förslitningsskador, ryggskador, hörselskada, sen så kan det vara psykisk handikapp, att denne har haft en depression en längre tid och stressrelaterade sjukdomar.

Respondenterna nämner att de inte grupperar sina klienter beroende på vilket tillstånd de befinner sig under rehabilitering. Men statistiskt sätt om fysiskt och psykiskt

27

jämförs så anser en av respondenterna att det är ungefär hälften var. Hon påpekar att de psykiska och fysiska oftast hänger ihop. Ifall sjukskrivningen har pågått under en längre tid för fysiska besvär så leder det till en depression och då leder det även till psykiska besvär. Hon säger:

”Kommer man från ett företag, är det konstaterat att man inte kan återgå till sitt nuvarande arbete och då har man varit borta från sitt arbete en längre tid innan man har konstaterat det. Det kan vara allt ifrån att man har varit borta från arbete i sex månader till att man har varit borta i tio eller tolv år utanför systemet”

Dock så framhåller en av respondenterna att ifall klienten har ett arbete då ska denne först och främst se till att rehabiliteras tillbaka till sitt nuvarande arbete. Kan denne inte rehabiliteras tillbaka till sitt arbete, då ska företaget titta på ifall det finns något annat denna person kan göra på företaget. Såvida personen inte kan göra något annat, då går det vidare till Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har en inblick på hela arbetsmarknadsområdet. Ifall personen inte har något arbete sedan tidigare så tittas det på hela området från början.

Informanterna nämner att de inte har någon insikt i klienternas tidigare medicinska rehabiliteringsprocess och att deras rehabiliteringsprocess är olika långa tider beroende på vilken ”sjukdomsbild” som burits med sen tidigare och ifall denne är färdig medicinskt utredd. Medicinskt utredda är klienterna när de är redo för att gå ut i någon form av arbetsträning på grund av att de har någon form av psykisk eller fysisk nedsättning. Det krävs svar på vad den här personen kan.

En av respondenterna påpekar att de alltid startar med en grund, det så kallade kartläggning, när de får in en ny klient och det de börjar med är att de har en frågeställning såsom ”Vad kan den här personen arbeta med?” eller ”I vilken omfattning klarar den här personen att arbeta?”. Hon påpekar att det inte kan uttalas omhur lång tid det tar för personen innan den är tillbaka och redo för arbetsmarknaden, utan det sätts upp en tid och sedan sker det en avstämning efter att tiden har passerat och på så sätt undersöks det hur långt klienten har kommit. Antingen förlängs tiden på rehabiliteringen eller avslutas.

En av respondenterna berättar att jobbet med klienten sker individuellt men att det även går att jobba i grupp med personerna som är inskrivna i rehabilitering för att spegla den verkligheten som kommer så småningom när de ska ut till ett arbete. Det som är viktigt i hela processen är att hjälpa klienten att hitta möjligheterna, att inte titta på det

28

sjuka utan titta på det friska. Alla respondenterna var eniga om att det är viktigt att hjälpa klienten att hitta sina egna starka sidor och sina egenskaper och bygga något utifrån det. Beroende på var klienten befinner sig i processen så kan man se ifall personen ska förlängas i den praktikplats de befinner sig i eller om de är redo att söka jobb på egen hand. Respondenten säger: ”Från början kan de vara så att de kommer hit och ser bara problemen och vad dem inte kan göra, de ser bara det sjuka. När de går härifrån helt plötsligt har de fått hjälp att se vad de skulle kunna göra”. Hela rehabiliteringsprocessen är att börjar med trepartsmöte, där samtalsledaren, klienten och personen som bestämt att klienten ska genomgå rehabilitering sitter. Den personen kan vara alltifrån en av personalen till en VD, eller en handläggare på Arbetsförmedlingen. Under trepartsmötet görs det en handlingsplan över klienten efter dennes förmåga, situation och behov. En av respondenterna framhåller vad som lyfts fram på mötet och vad som behövs svar på. Hon nämner att de alltid börjar med en kartläggning av klienten, vilket innebär att titta bakåt, det vill säga vad personen har gjort tidigare, vilket problem personen har, vad personen behöver ha hjälp med och vad samtalsledaren/vägledaren ska ta hänsyn till. Hon poängterar att först måste det skapas ett förtroende hos de här klienterna för de har kanske blivit missnöjda många gånger i och med att dem har varit ute och testat många olika instanser. De andra respondenterna nämner även att de alltid börjar med en kartläggning av klienterna för att på så sätt kunna arbeta vidare med dessa från grunden och hjälpa de till en utveckling på rätt spår. Respondenterna hävdar att det är viktigt att visa sina färdigheter som samtalsledare, såsom att lyssna och sammanfatta när klienten pratar och även att ställa öppna frågor, då det är viktigt för vägledarna att få all information som behövs för att på så sätt kunna utveckla och vidga perspektivet.

Respondenterna betonar att rehabilitering handlar om att jobba med motivation. Man ska fokusera på att finna tillbaka det inre i personen, för att återigen finna motivationen och inte blockeras av negativa tankar som bland annat finns hos klienter som befinner sig i rehabilitering. Klienten får all stöd till att hitta tillbaka till sig själv, vad denne är bra på, vad denne kan, starka sidor, personliga egenskaper etc. Det är det som sätter igång hela processen, förtroende och motivation. En av respondenterna påpekar att fokusen på motivation till förändring är det viktigaste för klienter som befinner sig under rehabilitering, då klienter som befinner sig där har mer eller mindre hamnat i en brytpunkt. Dessa klienter behöver finna sig själva som personer igen för att ha viljan till att förändras.

29

Respondenter hävdar att förtroende och trygghet är det viktigaste inom vägledning och att man ska arbeta utifrån motivation. Här ska det bortses från de negativa tankar och fokusera på det positiva som skapar motivation till att förändras och navigera vidare, för att det ska ske en utveckling.

Fokusen under rehabiliteringsprocessen ligger på möjligheterna framåt och inte på hinder. Det jobbas utifrån klientens personlighet, egenskaper, kompetens och värderingar om arbetslivet. Respondenterna nämner att det är viktigt att man fokuserar sig på det positiva men att man även granskar de begränsningar och hinder som finns, samt ge klienterna all stöd som behövs för att hjälpa de att gå vidare och finna motivation till att återgå till arbete.

I helheten går arbetslivsrehabiliteringen ut på att befinna sig ute på en riktig arbetsplats och ta hänsyn till klientens problem, t.ex. att kontakten med handledaren på arbetsplatsen alltid är tillgänglig för att på så sätt undersöka personens kapabalitet.

En klient kan befinna sig under rehabiliteringsprocessen efter dennes egen vilja, det vill säga att klienten själv bestämmer tiden. En av respondenterna hävdar att Arbetsförmedlingen har en maximal tid om 18 månader som de får vara hos Arbetslivsresurs, vilket är relativt nytt. Vanligtvis brukar det vara sex månader som en klients arbetsliv rehabiliteras. Hon säger:

”Ibland så tar Arbetsförmedlingen över arbetsträningen med klienten på företaget. Ibland så får man ett svar att denna klient inte kan stå i förfogande till arbete eller att klienten har bara fyra timmars arbetsförmåga. När vi är klara då avslutas det och vi gör en redovisning för kunden där vi visar vår bedömning. Denna bedömning kan man sedan använda om man vill söka sjukersättning. Vi följer inte upp senare med att se hur det har går för klienten”.

Respondenterna berättar att de ser individen och utgår från var individen befinner sig. Resultatet på rehabiliteringsprocessen är olika från person till person. I slutändan får alla ett svar och ett resultat. Detta resultat kan antingen vara positivt eller negativt. Det positiva är att resultatet visar klienten att det är slut på rehabiliteringen och att denne kan gå vidare med sitt liv. Det bästa resultatet är att få ett nytt jobb. Det negativa kan vara att arbetsförmågan inte är tillräcklig för att jobba kvar inom ett företag eller organisation, då arbetas det vidare för att därigenom finna vad personen har för arbetsförmågor och vad personen kan arbeta inom.

30

6.1.2 Klienternas behov av rehabilitering

De tre respondenterna nämner att deras klienter som blir inskrivna efter att någon myndighet skickat de till Arbetslivsresurs befinner sig i en riskzon eller behöver mer eller mindre hjälp för att ta sig ut i arbetsmarknaden igen. De finns en hel del som har varit sjukskrivna i flera år medan andra har skador som skett i kroppen som leder till att de inte kan utföra vissa arbetsuppgifter som de kanske hade i sitt tidigare arbete. Som konsulter/coacher/vägledare har denne i uppdrag att hjälpa personer att finna motivation, se sina möjligheter och färdigheter för att därigenom kunna placeras i sysselsättning. Inom rehabiliteringen hjälps dessa personer till att försöka återgå till sysselsättning och se sina färdigheter och möjligheter i samhället. En av respondenterna förklarar att klienternas behov skiljer sig åt och en del klienter tror att någon annan ska göra jobbet åt dem. Hon påpekar att det är viktigt att klienten själv inser och forskar kring sig själv, att klienten delar med sig och har viljan att medverka att finna en lösning, nå ett mål och göra val, på så sätt blir processen mer produktiv och gynnsam.

En annan respondent berättar om hur klienterna kan påverkas positivt och negativt. Hon framhäver att det kan vara att det inte blir en utveckling framåt utan någonting som går bakåt och att en försämring sker underrehabiliteringen. Det ärsvårt att värdera vad som är positivt och vad som är negativt på grund av klientens mående. Ett negativt resultat kan vara att klienten inte har en arbetsförmåga men det kan vara ett positivt resultat för personen, det gäller att de äntligen kan erhålla resultat på sin rehabilitering. Vissa kommer vidare i ett helt annat arbete, andra börjar plugga till något helt annat därmed får klienterna nya chanser.

Behoven hos klienterna kan skilja sig, en av respondenterna påpekar att de utför rehabiliteringsprocessen efter vad de själva anser är klientens behov. Att en klient inte vill ta sig ut på arbetsmarknaden igen anses inte som ett behov enligt Arbetslivsresurs. Hon säger:

”En person kan aldrig komma och säga, nej jag vill inte arbeta. Vi vet att det skadar hälsan ordentligt med att bara sitta hemma och inte göra något. Vi vill ju det bästa för alla och vårt arbete är att få dessa personer att rehabiliteras för att ta sig ut på arbetsmarknaden även om de såväl har suttit hemma i flera år”.

Respondenten hävdar att de kommer in i rehabiliteringsprocessen och kanske inte har varit ute i ett arbete under 8-10 år eller har kanske aldrig arbetat i Sverige, det vill säga att de kanske har kommit från ett annat land och aldrig haft ett arbete i Sverige utan haft

31

en finansiering på annat håll. Hon påstår att det viktiga är att möta den människan där den befinner sig och utifrån det sätta upp mål. En individuell handlingsplan upprättas utifrån den särskilda klientens behov.

Respondenterna förklarar att de ofta ställer en fråga som ”Vad är dina förväntningar på rehabiliteringen?”, då detta även skapar en klarare bild för dem som arbetar på Arbetslivsresurs över hur klienten vill gå tillväga och vad de vill uppnå. En av respondenterna berättar att en del av klienterna som befinner sig i rehabilitering vill rehabiliteras och ta sig ut på arbetsmarknaden. Hon framhäver att de är villiga att arbeta hårt för framsteg eller liknande. En del av klienterna är däremot helt passiva och vill inte se någon förändring eller de verkar inte bryr sig inte helt enkelt. Hon säger:

”Flera av klienterna kommer och rehabiliteras under sex månader, de har stark arbetsförmåga och jobbar bättre än någonsin, dessutom mår de mycket bättre och deras hälsa ligger på topp. Men det finns även de klienter som har mått dåligt under en lång tid och tror inte att det kan ändras eftersom de lärt sig att leva med dåligt mående. Men vårt jobb är att visa dessa klienter att det alltid finns möjligheter och att alla kan”.

Klienterna befinner sig i olika lägen och har olika behov av rehabiliteringen. En del ser inte utanför den värld dem lever i på grund av att de till exempel har befunnit sig där under en lång tid och en del förstår att detta kan komma till förändring. Respondenterna berättar att de psykiska omständigheterna är svårare än de fysiska. De klienter som befinner sig i rehabilitering av psykiska skäl behöver jobbas särskilt med, det handlar inte bara om att de har dåligt tillstånd och inte kan arbeta utan att de även inte finner sitt inre för att vara självsäkra och positiva. De klienter som har svåra fysiska omständigheter har fått skador med tiden och har en stor förmåga och vilja att arbeta men kanske med lägre tjänster. Det som behövs göras är att finna arbete som är anpassad efter deras situation.

6.1.3 Arbetsmetod och hjälpmedel

De tre respondenterna som intervjuades säger att de går efter en metod som heter

resursmobiliseringsmetoden. Det är en metod som använts i Boston, där man arbetade

med psykiskt funktionshindrade människor. Det innebär att få fram klientens resurser och styrkor som klienten sedan kan använda ute i arbetslivet. En av respondenterna

32

nämnde att de jobbar med olika vägledningsmaterial från psykologiförlaget som hittar personlighetsprofiler som även kallas MBTI. MBTI beskriver individens egna preferenser exempelvis ”Hur bemöter jag information, fattar jag beslut logiskt, objektivt eller fattar jag beslut genom att gå ner i magen och känna efter på känsla?”. De tre respondenterna nämner att alla som jobbar inom rehabiliteringen på Arbetslivsresurs är certifierade coacher. En av respondenterna säger:

”Vi bygger på någonting som heter resursmobiliseringsmetoden. Det handlar om att personen ska ta fram sina egna resurser och sina egna styrkor som man har och kunna använda dem sedan ute i arbetslivet. Man jobbar med dem själva och man får plocka fram deras styrkor, och då räknar man att man ska mobilisera dem igen att man ska kunna få tillbaka dem. Vi jobbar med olika vägledningsmaterial, med ett material från psykologiförlaget med personlighetsprofiler MBTI”.

Rehabiliteringsprocessen ser olika ut beroende på var klienten befinner sig i sin rehabiliteringsprocess. På Arbeteslivsresurs arbetas det utifrån ett coachnings perspektiv, alla som jobbar i rehabiliteringen är certifierade coacher. Det är viktigt att bli sedd under samtalet, då detta ökar motivationen till att förändra. Det vill säga att motivationen hos klienten kan öka eftersom deras upplevelse kan bli att de känner sig uppmärksammade.

Studie- och yrkesvägledarna arbetarmed motivation eftersom det är en väsentlig del i rehabiliteringsomställningen. För att öka motivationen hos en klient krävs det att klienten själv medverkar under samtalets gång. Det som påverkar motivationen positivt är när klienten själv formulerar målen för intervention. Detta ger klienten starkare självkänsla, dessutom ser klienten fördelarna med vad ingripandet kan innebära för dem. En av respondenterna förklarar att när klienten själv vill se det utifrån dennes egna perspektiv och delta med formulering av mål kan det skapa en starkare motivation hos klienten. Detta gör även att klienten får motivation till att vilja ändra situationen och göra sitt bästa för att även komma ut på arbetsmarknaden igen. Hon säger:

”För att öka motivationen så ska man försöka visa människan dennes starka sidor och se möjligheterna. Om man är bitter och tycker att man inte kan något, om man har ont i hela kroppen, då gäller det att hitta glädje ämnena som finns hos klienten för att öka motivationen. Sedan så ska man försöka hitta vad personen är intresserad av, vad personen tycker om att göra när han eller hon är hemma”.

Hela vägledningsprocessen ryms inte in på Arbetslivsresurs då vägledningen är mer användbar på en skola. På Arbetslivsresurs utformas vägledning utifrån ett

33

helhetsperspektiv, det vill säga utifrån ens sociala liv, ens fritid och vad som är tänkt framöver. Samtalet bygger på blandad vy från vägledning och coachning. En av respondenterna säger:

”Allting är en mix när man sitter i ett samtal. Det viktiga är att man använder öppna frågor och får in mycket information om den här personen när man sitter i ett samtal och att man själv inte är värderande i processen och att det hela tiden är personen själv som fattar de olika besluten. Frågeställningarna hjälper personen vidare. Det är inte fokus på problematiken utan fokusen ligger på möjligheterna.”

Respondenterna nämner att de utgår ifrån olika teorier och modeller under sina samtal, eftersom premisserna är olika gällande vilken klient som befinner sig i rehabiliteringen.

En av respondenterna hävdar att hon börjar med en kartläggning för att på så sätt få de underlag som krävs för att gå vidare med klienten. Utifrån kartläggningen sätts fokusen på klientens egenskaper, personlighet etc. dessutom ligger fokusen på möjligheterna som finns. Hon menar att hon som vägledare utreder situationen ur klientens perspektiv, då hon framför allt ställer öppna frågor, speglar, reflekterar och sammanfattar för att få tydlighet i klientens situation. För att sedanhjälpa klienten, berättar hon att hon vidgar klientens perspektiv, då klienten själv sätter upp realistiska mål. Detta leder till att personen själv blir motiverad att gå igenom processen för att uppnå sitt mål. För att sedan kunna utföra de val som klienten har gjort görs det en handlingsplan, där klienten får en viss tid på sig att testa sig in på sitt val och efter den perioden så syns det ifall personen behöver förlängning eller ifall personen kan avsluta sin rehabilitering.

En annan respondent förklarar att hon oftast väljer att rita på papper då hon anser att klienten lättare kan se dennes situation framför sig. Det ger klienten en klarare bild över hur nuläget ser ut. Hon berättar att hon framför allt ritar upp hur det ser ut för klienten just nu och tillsammans med klienten ritar de upp hur klienten själv vill att det ska se ut. Hon hävdar att hon utgår ifrån olika samtalsmodeller och teorier men ändå leder det till att det blir en ”egen” teori. Den metoden vägledaren själv utgår ifrån kan skilja sig beroende på klienten som är i rehabilitering och hon menar att själva samtalsmodellen skapas efter det mål som ska uppnås. Hon säger:

”Jag försöker göra det bästa för att få klienten att uppfylla sitt mål. Mina samtalsmetoder skiljer sig beroende på klienten och dennes situation. Det viktigaste är att man ska uppnå målet och se framsteg. Oftast är det lättast att rita under samtalet för att jag ska lättare kunna hålla koll på klientens situation men samt för att skapa en tydligare bild för klienten”.

34

Respondenterna nämner att de även jobbar med frågeställningar som tillkommer under samtalets gång. Det de väljer att titta på är frågor som ”Vem är jag?”, ”Vad vill jag?” och ”Vad kan jag?”. En av respondenterna säger att dessa tre frågeställningar kan vara det viktigaste under hela rehabiliteringsprocessen. Sedan arbetas det efter dessa frågeställningar för att öka deras motivation. Vägledaren väljer att koncentrera sig på vad det är för egenskaper klienten har och vad klienten har för kompetens och värderingar i arbetslivet utifrån frågeställningarna. Utifrån dessa ser man vad klienten har för intresseområden, vilka arbetsområden som intresserar klienten.

6.2 Klienter

6.2.1 Upplevelsen under och efter rehabilitering

En informant berättar hur det var innan rehabiliteringen. Informanten kände att det var ovisst när han skulle tänkte på vad som skulle hända med hans arbete, pengar och familjelivet. Detta ledde till konsekvenser för honom såsom sömnproblem, tankarna kom om vad som skulle hända inom en snar framtid. Detta ökade hans trötthet och stressen tog över vardagen och tiden flög förbi. Informant 1 säger:

”Jag mådde dåligt kunde inte sova om nätterna inget företag, ingen lön heller och lär inte få någon heller. Jag kunde inte njuta av min vardag, när man satt med familjen så förde tankarna mig bort mot det onda”.

Efter rehabiliteringen kände informanten att han fick hjälp mot sin utbrändhet. Informanten kände att han hade lättare att sova om nätterna och att han fick ta dagen som den kommer. Framtiden är oviss och det ska inte spekuleras för mycket om hur det kommer att se ut. Informant 1 säger:

”Efter rehabiliteringen kände jag mig bättre och jag var inte utbränd längre. Det tog tid till jag började känna mig bättre och jag kunde äntligen sova om nätterna. När jag var med familjen så insåg jag att det är här och nu och inte om vad som ska hända. Det positiva är att jag mår bra och när jag mår bra mår min familj bra”.

Den andra informanten berättade att åldern spelade en viktig roll och att det blev svårare att få ett arbete med tiden. Med tanke på informantens ålder beskriver han att det är