Från ord till handling, En kvalitativ studie om arbetsterapeuters tillvägagångssätt för att genomföra en informationsöverföring till alla personliga assistenter hos en brukare.

Arbetsterapi Nivå C

Vårterminen 2007

Från ord till handling

En kvalitativ studie om arbetsterapeuters tillvägagångssätt för att genomföra en informationsöverföring till alla

personliga assistenter hos en brukare.

Translating words into deeds

A qualitative study of occupational therapists ways of ensuring information dissemination to all home

health aides working for the same caretaker.

Författare: Christina Eklund Frida Persson Handledare: Ingegerd Flock-Andersson

Örebro Universitet

Hälsovetenskapliga institutionen Arbetsterapi

Arbetets art: Uppsatsarbetet omfattande 10 poäng C, inom ämnet Arbetsterapi Svensk titel: Från ord till handling

En kvalitativ studie om arbetsterapeuters tillvägagångssätt för att genomföra en informationsöverföring till alla personliga assistenter hos en brukare.

Engelsk titel: Translating words into deeds

A qualitative study of occupational therapists ways of ensuring

information dissemination to all home health aides working for the same caretaker.

Författare: Christina Eklund och Frida Persson Handledare: Ingegerd Flock-Andersson

Datum: 2007-04-29 Antal ord: 8261

Sökord:, Home Health Aides, Information Dissemination, Professional Competence, Communication, Occupational Therapy.

Sammanfattning

Syftet med studien har varit att undersöka hur arbetsterapeuter går till väga för att genomföra en informationsöverföring till alla personliga assistenter hos en brukare samt hur

arbetsterapeuter anser att informationsöverföringen till personliga assistenter fungerar. En kvalitativ ansats valdes och informationen inhämtades via intervjuer med 9 arbetsterapeuter i öppenvården i Västmanlands och Gävleborgs län. Resultatet visar att: det är få av

arbetsterapeuterna som tycker att informationsöverföringen fungerar riktigt bra. Flertalet anser att det är lättare att nå fram och få en bra kommunikation med de personliga

assistenterna om de är intresserade och insatta i sitt arbete. Arbetsterapeuterna beskriver att informationsöverföringen sker utifrån varje enskilt fall och hur många som är närvarande beror på vad som arbetsterapeuten vill informera om. Valet av tillvägagångssätt och hur många som man träffar inom gruppen beror mycket på vad ärendet handlar om och vilken kompetensnivå som de personliga assistenterna har. Att nå fram till alla i gruppen med information är svårt, eftersom de personliga assistenterna oftast jobbar på olika tider. Det är också svårt att veta vilka som tar eller får del av informationen då det inom vissa grupper ofta byts personal. Det är nästan uteslutande arbetsterapeuten som tar initiativ till uppföljning genom att ringa och fråga hur det har gått. Författarna kan konstatera att arbetsterapeuterna är flexibla, arbetar med både offensiv och defensiv informationsöverföring beroende på de personliga assistenternas kunskapsnivå. I sitt informationsgivande förhållande till de

personliga assistenterna använder sig de flesta arbetsterapeuterna av den induktiva principen (Christensen och Jensen 2004) genom att utgå ifrån det enskilda ärendet i

informationsöverföringsstillfället. Vid framtida studier av ämnet bör även de personliga assistenternas bild av informationsöverföringsprocessen delges för att ge en bredare bild av processen.

Innehållsförteckning

Inledning……… 5

Bakgrund………... 5

Kommunikationsprocessen………. 7

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade………. 7

Yrket personlig assistent ……… 8

Problemområde……….……… 9 Syfte………..……… 10 Frågeställningar……….………. 10 Metod………... 10 Design………... 10 Deltagare………11 Etiska överväganden………..11 Datainsamling………... 11 Analys av data………... 12 Resultat……… 13 Kommunikationsprocessen………... 13

- Att bemöta efterfrågan hos personliga assistenter………..……….. 13

- Arbetsterapeuten tar initiativet till kommunikation………. 14

Tillvägagångssätt vid informationsöverföring……..………... 14

- Genomförandet……… 14

- Arbetsterapeutens dokumentation till personliga assistenter………... 16

- Överrapportering mellan personliga assistenter………... 16

- Individuella vårdplaner……… 16

Uppföljning och feedback……… 17

Hinder och möjligheter i arbetsterapeutens - informationsöverföring till personliga assistenter……….. 17-19 Arbetsterapeutens upplevelse av personliga assistenters kompetens……….. 20

Har svar framkommit på studiens frågeställningar?……… 20

Diskussion……….. 22

Metoddiskussion……….. 22

Resultatdiskussion……… 24

Bilaga 1, Intervjuguide……….30 Bilaga 2, Förfrågan om medverkan i studien……….31

Inledning

Sedan lagen om stöd och service (LSS) infördes 1994 har situationen för många svårt funktionshindrade människor i Sverige förbättrats avsevärt. Idag har man rätten att leva ett helt vanligt liv och få hjälp av en personlig assistent med de saker man själv inte klarar av på grund av sitt funktionshinder. Den personliga assistenten blir en viktig del av en fungerande vardag. Gruppen personliga assistenter är dock en relativt ung yrkesgrupp på den svenska arbetsmarknaden, och arbetsuppgifterna skiftar utifrån brukarens behov. Det finns ett antal frågeställningar som är relevanta och intressanta för alla blivande arbetsterapeuter som räknar med att möta personliga assistenter i sitt yrkesutövande, och ansvara för

informationsöverföringen till dessa.

Bakgrund

Enligt Behrbohm Fallsberg (2004) har många arbetsterapeuter i dag en mångfacetterad yrkesroll. Till arbetsterapeutens yrkeskunskap räknas uppgifter som att planera och genomföra rehabiliteringsåtgärder tillsammans med klienter, anhöriga, kollegor, andra yrkesföreträdare och studenter. Förutom att behärska det arbetsterapeutiska innehållet har de fått en allt mer rådgivande och konsulterande roll och förväntas fungera som handledare. Denne har ansvar för hur uppgifter utförs och processen kan ske både i själva verksamheten och som fristående moment. Handledningen kan präglas av två skilda förhållningssätt, defensivt och offensivt. Det offensiva vill underlätta, visa och förmedla, medan det defensiva vill att de lärande själva ska tänka och ta ställning, reflektera. En förutsättning är att

handledare och den handledde ska förhålla sig till varandra med respekt där även handledaren måste acceptera den handleddes åsikter. Gjems (1997) menar att en handledare bör vara en person som har kunskap om handledning, både teoretisk och erfarenhetsgrundad kunskap och dessutom har samma utbildningsbakgrund som de handledda. Det en handledare kan göra är att skapa förutsättningar för lärandet. Svårigheten vid handledning till andra yrkesgrupper kan vara att få fram informationen till alla i teamet.

Undervisning är en målinriktad aktivitet med ett klart syfte där man vill hjälpa människor att tillägna sig kunskaper och färdigheter. (Ewles & Simnett, 1994)

Hur sker då en undervisning effektivast, samma författare ger i sin bok Hälsoarbete- en praktisk vägledning (1994), några råd.

1. Gå från det välkända till det främmande. Det är viktigt att veta vad personen känner till och kan förut så man inte slösar bort tid eller går över huvudet på dem. Målet är att bygga på den kunskap som redan finns med ny information eller nya färdigheter.

2. Försök skapa maximalt engagemang. Människor lär sig mest om de är aktivt engagerade i inlärningsprocessen. Var lyhörd för önskemål och låt dem yttra sig och försök komma överense om målet. Ögonkontakt bidrar till att hålla kvar uppmärksamheten.

3. Ha relevant information. Det är viktigt att informationen har relevans för klientens behov, intressen och allmänna omständigheter.

4. Fastställ realistiska mål och delmål. Det är viktigt att vara klar över vad det är du vill uppnå och vad du vill ska uppnås. Ett vanligt misstag är att vara alltför ambitiös.

5. Organisera materialet så det får en logisk struktur och är enkelt att förstå.

6. Utvärdering och feedback. Det är viktigt att utvärdera och göra uppföljningar men också att själv få feedback och reflektera och se om handledningen har fungerat eller vad som inte fungerade.

Christensen och Jensen (2004), menar att det i undervisningssyfte finns två par viktiga begrepp. Det är den induktiva och deduktiva principen och den formella och funktionella principen. Den deduktiva principen innebär att den undervisade från generell kunskap ska kunna skapa sig kunskap om det enstaka tillfället medan den induktiva principen innebär motsatsen, att man från det enstaka tillfället ges möjlighet att tänka generellt. Valet av den deduktiva principen kan enligt Christensen Jensen minska den undervisades osäkerhet och ångest inför det nya och okända och förbereda den samme på att delta mer aktivt senare i förloppet. Undervisning som genomförs utifrån den induktiva principen kännetecknas istället av lärande genom erfarenhet. Den undervisade arbetar själv med att skaffa sig en kunskap som kan bygga på och vidga den befintliga kunskapen.

Om syftet är att personen ifråga ska lära sig vissa färdigheter kan enligt Christensen och Jensen lärprocessen utformas enligt begreppsparet den formella och den funktionella principen. Den formella principen kan användas om den undervisade inte har någon erfarenhet eller kännedom om hur man ska utföra den aktuella färdigheten. Lärprocessen delas in i mindre delar och uppövning och träning på dessa delar sker i tur och ordning, för att uppnå en grundlig förståelse av de enskilda delarna, vilka sedan kan sättas samman till en funktionell enhet. Vid den funktionella principen uppövas hela färdigheten från början, medan man visar och instruerar under tiden. Utgångspunkten är större helheter och

sammanhang. Oftast kombineras de båda principerna för att både uppnå förståelse för helheten men också kunskapen om de enskilda momenten i en färdighet.

Kommunikationsprocessen

God kommunikation är en förutsättning för en framgångsrik informationsöverföring. Med god kommunikation menas ett klart, entydigt och konstruktivt tvåvägsutbyte av information, där budskapet inte förvanskas på vägen mellan sändare och mottagare. Informationen kan beskrivas som själva innehållet i kommunikationsprocessen där informationen är en

envägsprocess, dvs man talar till någon och kommunikationen är en tvåvägsprocess där man talar med någon. Kommunikationen består inte bara av ord utan även av icke-verbala

uttryckssätt där vi använder oss av olika symboler när vi kommunicerar så som kroppsspråk, ansiktsuttryck, placering och förflyttning, där ett stort avstånd anger distans. (Jarlbro 2004) Det är en skillnad på vad vi säger och hur vi säger ett budskap. (Granér 1991, Nilsson 1999) En god kommunikation förutsätter att det finns en ömsesidighet mellan sändare och

mottagare, att vi kommunicerar på lika villkor för att det ska bli en bra informationsöverföring. (Jarlbro 2004)

Som mottagare registrerar vi informationen genom varseblivning. Men man registrerar inte all information utan gör ett urval, detta kallas selektiv perception och är nödvändig för att vi inte skall drunkna i alla intryck som ständigt bombarderar oss. Urvalet styrs av våra erfarenheter och förväntningar. Nästa steg är att vi utifrån vad vi uppfattar skapar oss en inre bild av innebörden i budskapet vi fått och tolkar det med utgångspunkt i egna syften och behov. Om budskapet inte är fullständigt, vilket det sällan är fyller vi ut luckorna i vår mentala bild med egna erfarenheter och förväntningar, den sammanlagda tolkningen är det som sedan sänds vidare till nästa mottagare. (Granér 1991, Nilsson 1999)

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade

Riksdagen beslutade den 6 maj 1993 om en omfattande handikappreform. Reformen innebar bland annat en ny rättighetslag för personer med funktionshinder. Tidigare fick dessa personer hemtjänst beviljad enligt Socialtjänstlagen, SoL (SFS 1980:620). Den nya lagen kallas i dagligt tal för LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (1993:387) och omfattar personer med utvecklingsstörning, personer med betydande och bestående

begåvningsmässiga funktionshinder efter hjärnskador i vuxen ålder föranledd av yttre våld, sjukdom eller med varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som inte beror på normalt åldrande och förorsakar svårigheter i den dagliga livsföringen. Personer som omfattas av

denna lag har rätt till vissa insatser, bland annat till personlig assistans, denna rättighet regleras i LSS 9 § 2 p. Rätten till assistans innebär att den enskilde själv skall kunna anställa och vara arbetsgivare för assistenter, eller få assistansen via kommunen, kooperativ eller anlita annat företag som blir arbetsgivare för assistenterna. I LSS anges att målet med insatserna är att de som är berättigade till dem skall kunna leva som andra.

Yrket personlig assistent

Personlig assistent är ett nytt yrke som uppstod genom handikappreformens lagstiftningar. Att ge omsorg och omvårdnad, eller att ge råd och stöd till funktionshindrade personer är inget nytt och har utförts, vanligen av kvinnor eller vänner, i tusentals år. Men en syssla som tidigare setts som självklar har genom lagstiftning lyfts fram till att bli ett avlönat yrke, som stat och kommun har ett ekonomiskt ansvar för idag. Personlig assistans är ett av redskapen för att nå ökad livskvalité, för de mest hjälpbehövande både fysiskt och psykiskt

funktionshindrade människor enligt Dehlin (1997).

Arbetsmarknadsverket skriver följande under rubriken utbildning, personliga assistenter.

”Personliga assistenter kan ha mycket olika bakgrund. Brukaren ska själv påverka valet av vem som blir hans eller hennes assistent, även om det är kommunen som fattar beslut i de fall kommunen är arbetsgivare, vilket är det vanligaste. Ofta betyder personliga egenskaper och referenser från tidigare utbildningar mer än utbildning för att du ska bli anställd.”

Det finns alltså inget formellt utbildningskrav för att få arbeta som personlig assistent, om inte brukaren eller brukarens anhöriga önskar det (Dehlin1997). Utbildningar för personliga assistenter finns på en del av Sveriges folkhögskolor. Ytterligare information om den personliga assistentens yrkesroll finns att inhämta i rapporten rekrytering av personliga assistenter (Ds 2001:72). Rapporten skrevs utifrån ett uppdrag som den dåvarande regeringen gav i januari 2001 för att möta de svårigheter som fanns med att rekrytera personliga

assistenter. I rapporten kan man läsa om kvalitetskrav som utmärker personlig assistans. Begreppet personlig assistans har en tydlig innebörd; assistansen skall vara personlig och skälet för detta är att brukaren behöver en sådan form av assistans. I och med att assistansen måste fungera i så många sammanhang och för så många skilda uppgifter i både stort och smått, måste den utföras på det sätt som fordras med hänsyn till den enskilde brukarens förutsättningar och behov. För brukaren är också en bevarad personlig integritet ett villkor för god assistans. Det är ett grundläggande mänskligt behov hos alla att få ha ett privatliv. En brukare av personlig assistans måste känna trygghet i att det som rör den privata sfären inte

sprids till andra, även om det inte alltid är givet för en utomstående vad som räknas dit. En god assistans förutsätter en god kommunikation med brukaren, vilket kan ta lång tid att lära sig, och kräver att den personliga assistenten är både lyhörd och har en nära kontakt med brukaren. Andra viktiga egenskaper som krävs är förmåga till empati, ett gott praktiskt handlag och olika former av specialkunskaper till exempel medicinsk kompetens. Ett ytterligare villkor för en god personlig assistans är en god kontinuitet. Alla de kvalificerade uppgifter som ligger på assistenten kräver kontinuitet i arbetet. Många assistentbyten leder därför till att kvaliteten i hjälpen blir lidande.

Problemområde

Cohn (2003) menar att arbetsterapeuten aldrig får förutsätta att dennes roll i och bidrag till ett teamarbete är självklart för de andra yrkesgrupperna som deltar. Arbetsterapeuter bör därför beskriva vilken kunskap de kan bidra med. Treml och Schulman (1998) har i sin studie visat att arbetsterapeutens attityd, uppfattning och utförande är viktiga för att på ett lyckat sätt kunna handleda omvårdnadsarbetare i hemmet när de ska utföra terapeutiska uppgifter. Hugemark och Wahlström (2002) menar att inom yrkesgruppen personliga assistenter finns det en stor spännvidd ifråga om både anställningsform, anställningsgrad, antal hjälptagare och yrkeserfarenhet. Det innebär, menar författarna att innehållet i de rent konkreta

arbetsuppgifterna för en personlig assistent kan variera. Larsson och Larsson (2004) skriver i sin studie att ganska många assistenter lyfter fram ADL-träning, kognitiv träning, stimulans och pedagogisk hjälp som sådant som ingår i de huvudsakliga arbetsuppgifterna. Samma författare (2004) menar att det i regel finns flera olika aktörer runt såväl brukaren som personliga assistenten och det kan innebära att det finns många olika synsätt om vad som är viktigt och vad som därmed skall vara styrande för assistenten. Med den komplexa bild av den personliga assistentens yrkesroll, arbetsuppgifter och uppdragsgivare som beskrivs här ovan och med vetskapen om att flertalet personliga assistenter arbetar ensamma och har en kortare överlappningstid då de går av och på sina pass, är syftet med studien att se närmare på hur arbetsterapeuter går tillväga för att nå fram och implementera information till alla

Syfte

• Att undersöka hur arbetsterapeuten går tillväga för att genomföra en informationsöverföring till alla personliga assistenter hos en brukare

• Samt hur arbetsterapeuter anser att informationsöverföringen till personliga assistenter fungerar.

Frågeställningar

Hur går arbetsterapeuten till väga med en informationsöverföring till personliga assistenter hos en brukare?

Vad får arbetsterapeuten att välja just det tillvägagångssättet?

Hur anser arbetsterapeuten att informationsöverföringen fungerar till personliga assistenter?

Hur tar arbetsterapeuten reda på om informationen har nått fram till alla personliga assistenter hos en brukare?

Vad gör arbetsterapeuten när hon/han upptäcker att informationsöverföringen inte har fungerat?

Metod

Design

En kvalitativ studie valdes med öppna frågeställningar, där arbetsterapeuterna intervjuades för att få svar på studiens syfte. I en kvalitativ studie pågår analys och tolkning under hela

undersökningsperioden. Diskussionerna och intervjuerna är löst strukturerade och tillåter den intervjuade att fullt ut uttrycka sina känslor och upplevelser (Polit och Beck, 2007). Det kan anses vara till fördel när man, som i det här fallet, ville ta del av både hur arbetsterapeuten gick tillväga vid informationsöverföringen men också hur arbetsterapeuten upplevde hur informationsöverföringen hade nått fram. Olsson och Sörensen (2001) menar att det unika i ett kvalitativt arbetssätt är att man vill karaktärisera (gestalta) något. Vidare skriver samma författare (2001) att en kvalitativ metod följaktligen är en metod där man använder

systematiserad kunskap för att beskriva beskaffenheten eller egenskapen hos något. Enligt Malterud (1998) använder man sig av kvalitativa metoder för att få veta mer om mänskliga

egenskaper som erfarenhet, upplevelser, tanker, förväntningar, motiv och attityder. Man letar efter innebörden, betydelsen och nyanser i händelser och beteenden och vi kan få större förståelse för varför människor handlar som de gör. Ändamålet med uppsatsen var att diskutera vilka komponenter som inverkade på arbetsterapeutens tillvägagångssätt vid genomförandet av en informationsöverföring till personliga assistenter, och i sammanhanget kändes valet av ansats relevant utifrån ovan angivna riktlinjer för val av en kvalitativ studie.

Deltagare

För att få fram deltagare kontaktades verksamhetschefer och i bland arbetsterapeuter direkt, som i sin tur gav förslag på vilka arbetsterapeuter, inom deras verksamhet som hade mest kontakt med personliga assistenter. Arbetsterapeuterna som valdes ut arbetade inom öppenvården. Enligt Malterud (1998) är ett strategiskt urval en god utgångspunkt för att materialet ska innehålla adekvat data och ge relevanta svar på problemställningen. Studenterna genomförde varsin provintervju. Av de 11 arbetsterapeuter som tillfrågades tackade en nej och en blev sjuk, varefter det var 9 stycken som medverkade i studien. 3 arbetsterapeuter intervjuades i Västmanlands län av en student och 6 arbetsterapeuter

intervjuades i Gävleborgs län av den andra studenten. Deltagarna fick bestämma tid och plats för intervjun.

Etiska överväganden

Studenterna informerade arbetsterapeuterna som deltog i studien om syftet både muntligt och skriftligt (se bilaga 2). Deltagarna i studien informerades även om att det material som framkom vid intervjuerna skulle behandlas konfidentiellt och att inga personliga uppgifter skulle lämnas ut. De informerades om att medverkan var frivillig och kunde avbrytas när som helst utan att behöva ange orsak samt att endast studenterna och handledaren hade tillgång till materialet.

Datainsamling

En intervjuguide arbetades fram och varje student genomförde en provintervju. Syftet med provintervjun var att ge studenterna tillfälle att öva på själva intervjuförfarandet samt att tillsammans med handledaren se över om intervjuguiden gav tillräckligt med svar på

frågeställningarna. Frågorna var inte tillräckligt öppna och gav både för generella och för lite material till frågeställningarna, därav arbetades en ny intervjuguide (se bilaga 1) fram som sedan låg till underlag för intervjuerna där den öppna frågeställningen var; Kan du beskriva

hur en (bra/dålig) informationsöverföring går till? Hur upplever du att informationsöverföringen fungerar till personliga assistenterna.

Analys av data

Datamaterialet analyserades utifrån syftet att beskriva hur arbetsterapeuten går till väga vid en informationsöverföring till alla personliga assistenter hos en brukare, samt hur man upplever att det fungerar med informationsöverföringen till personliga assistenter. Som stöd vid

analysarbetet använde författarna en kvalitativ innehållsanalys inspirerad av Malterud (1998). Intervjuerna bandades och transkriberades av respektive intervjuare. Författarna läste in och tog del av varandras intervjuer. För att få en förståelse för materialet läste intervjuarna, tillika författarna, enskilt igenom intervjuerna, och försökte som Malturud (1998) skriver anlägga ett fågelperspektiv, och först efter att allt material var genomläst ställa sig frågan om vilka teman som skymtades i materialet. Följande teman och underteman uppfattades:

1. Kommunikationsprocessen

- Att bemöta efterfrågan hos assistenter

- Arbetsterapeuten tar initiativet till kommunikation

2. Tillvägagångssätt vid informationsöverföring - Genomförandet

- Arbetsterapeutens dokumentation till personliga assistenter - Överrapportering mellan personliga assistenter

- Individuella vårdplaner

3. Uppföljning och feedback

4. Hinder och Möjligheter i Arbetsterapeutens informationsöverföring till personliga assistenter.

5. Arbetsterapeutens upplevelse av de personliga assistenternas kompetens

Härefter vidtog arbetet med att markera meningsbärande textenheter som var av intresse utifrån studiens syfte. Dessa meningsbärande enheter placerades sedan in under de olika teman och underteman som ovan finns angivna för att få en systematisering och överblick över materialet. I sammanställningen kunde författarna följa dels varje enskild intervjuperson

och dels varje tema, genom att använda sig av en matris där teman fanns på den vågräta axeln och intervjupersonerna på den lodräta.

Kondensering

Teman och underteman låg till grund för de rubriker som materialet kondenserades under. Varje tema och undertema sammanfattades och materialet tolkades enligt författarnas

yrkesmässiga perspektiv och utgångspunkten för studien, dvs. syftet, enligt Matlerud (1998). Materialet abstraherades till den kunskap som varje tema och undertema representerar genom att författarna läste igenom materialet under varje tema och undertema och författade en textmassa som beskriver de uttryck som kommit fram i intervjumaterialet.

Resultat

Här nedan redovisas först studiens resultat under de teman och underteman som intervjumaterialet har indelats i enligt vad som tidigare beskrivits. Därefter kommer författarna att lyfta fram de frågeställningar som finns angivna och se om och i så fall hur dessa frågeställningar har besvarats av det material som inhämtats via intervjuerna.

Kommunikationsprocessen

Att bemöta efterfrågan från personliga assistenter

Arbetsterapeuternas bild var att både assistenterna och deras chef kunde ringa och be om att få en träff när något var oklart, och det var dessutom en fördel att träffas på deras personalmöten för att nå så många assistenter i teamet som möjligt, tyckte de. Det var också flera

arbetsterapeuter som hade blivit ombedda att komma hem till brukaren för att undervisa om något hjälpmedel eller för att assistenterna ville påvisa att det inte fungerade som det skulle. De personliga assistenterna hade också bett om information om brukarens sjukdomsbakgrund och hur man bemöter den.

När en assistent hörde av sig om något problem kunde det vara svårt att veta om alla i

gruppen var eniga och hade pratat med varandra. En utav arbetsterapeuterna uttryckte att ”de

är ju ofta flera i teamet och kan ha olika viljor och förutsättningar och då är det svårt att gå på någon enskilds vilja och önskemål”. En annan sa ”jag bollar alltid tillbaka frågan och säger att de ska återkomma när de har diskuterat frågan i gruppen, så att de personliga assistenterna är överens om vad som är problemet”.

Arbetsterapeuterna upplevde i de flesta fall att de personliga assisterna var mycket

kompetenta och kände bra till sin brukares behov, därför diskuterades deras lösningar eller försökte vara öppna för deras idéer till att lösa problemen.

Arbetsterapeuten tar initiativet till kommunikation

Flera av arbetsterapeuterna uttryckte erfarenheter kring att lägga upp kommunikationen på ett pedagogiskt sätt. ”Det gäller att möta dom, känna in, att fråga - ja att bygga upp en kontakt

för då är det lättare att föra över det man vill” sa en arbetsterapeut. Många arbetsterapeuter

sa att man helst ville träffa assistenterna ”öga mot öga” som en av dem uttryckte, för att själv se och få en bättre förståelse för om de personliga assistenterna hade tillgodogjort sig

informationen. ”Man får vara lite av en spindel i nätet, sade en annan arbetsterapeut och vara den som kontaktar deras chef åt dem för att vara en länk i kommunikationen eller när de behöver få loss tid för min information.” Att stötta assistenterna till att få gå kurser eller

utbildningar kunde vara något som behövde diskuteras med deras chef sa flera av

arbetsterapeuterna och de flesta tyckte också att det var positivt att ha chefen som en länk för att nå alla i teamet. Att ordna ett möte med lite fika och i en neutral miljö, om det var något viktigt på gång var bra och bidrog till att en tvåvägskommunikation lättare kunde ske. Kommunikationen skedde inte bara mellan arbetsterapeuten och assistenten, brukaren fanns många gånger med i samtalet och gav sina synpunkter. ”Det kan vara lättare att få förståelse

hos assistenterna om brukaren är införstådd med vad jag vill göra”, sade en arbetsterapeut

och därför kunde det vara bra att börja kommunikationen med honom/henne uttryckte hon. Men ofta var det assistenterna som var länken för arbetsterapeutens kommunikation med brukaren på grund av funktionshindret.

Tillvägagångssätt vid informationsöverföring Genomförandet

Det var viktigt ansåg de flesta av de intervjuade arbetsterapeuterna att få de personliga assistenternas chefer att avsätta tid så att arbetsterapeuten gavs möjlighet att träffa så många assistenter som möjligt vid dessa informationstillfällen. Hur många av de personliga

assistenterna som var med vid informationstillfället verkade vara avhängt syftet med det samma. Flertalet arbetsterapeuter lyfte fram vad de kallade för större händelser/förändringar när man ville träffa så många av assistenterna som möjligt, vilket exempelvis kunde vara en ny rullstol eller elrullstol, utprovning av hjälpmedel, patientens försämrade allmäntillstånd och planering av rehabiliteringsåtgärder. Det var också vanligt att arbetsterapeuten bad den

eller de personliga assistenter, eller brukaren själv om den samme var kapable till det, att vidareförmedla informationen till sina kollegor. Där gavs exempel som ny arbetsstol, ny dyna till rullstolen för att förebygga trycksår. En arbetsterapeut sade också att hon bokade sitt besök när den personliga assistent som var intresserad av frågan jobbade. Flera

arbetsterapeuter framhöll att om man skulle garantera sig om att alla personliga assistenter nåddes av samma information så måste man träffa alla.

Ett antal arbetsterapeuter uttryckte att det skulle vara en kommunikation mellan arbetsterapeut och personliga assistenter och att arbetsterapeuten endast erbjuder förslag till lösningar och inte tvingar på dem några lösningar. Arbetsterapeuterna menade att det var viktigt att de personliga assistenternas kompetens om brukarens särskilda förutsättningar framkom när exempelvis hjälpmedel utprovades. En arbetsterapeut beskrev samarbetet med de personliga assistenterna i samband med utprovning av en hygienstol på följande vis.” Så samverkar man

ju med assistenterna och dom har ögon också för hur man sitter och hur man sitter på

toaletten, hur länge han brukar sitta och så. Så att vi försökte att gemensamt ställa in den här stolen så att den skulle fungera”.

De flesta menade att när det var praktiska moment som exempelvis förflyttningsteknik var det viktigt att de personliga assistenterna gavs möjlighet att själva prova på hur man skulle göra. En kombination av att arbetsterapeuten visade och att man sedan fick prova själv verkade vara det vanligaste tillvägagångssättet. En del använde sig även av kortfattade skriftliga

instruktioner i punktform och 2 av arbetsterapeuterna arbetade även med fotografier som visade hur varje moment kunde genomföras. Att vara lyhörd för hur gruppen fungerade och vilken kunskapsnivå den personliga assistenten som skulle instrueras befann sig på ansåg några arbetsterapeuter vara av vikt.

Två arbetsterapeuter berättade att deras erfarenhet var att man alltid träffades hemma hos patienten vid dessa informationsöverföringstillfällen, några andra arbetsterapeuter träffade också de personliga assistenterna i den lokal där de brukade ha sina personalmöten. Ett annat alternativ var att man bokade in lokaler hos hjälpmedelscentralen eller lånade kommunens lokaler. Efter genomförd information lämnades ett telefonnummer och eventuella visitkort ut och de personliga assistenterna uppmuntrades att höra av sig om de stötte på problem eller ville ha ytterligare råd och stöd av arbetsterapeuten.

Arbetsterapeutens dokumentation till personliga assistenter

Några av arbetsterapeuterna berättade att det fanns informationspärmar ute hos patienterna där arbetsterapeuten kunde eller i vissa fall skulle skriva in sina anteckningar om exempelvis hjälpmedel. En annan arbetsterapeut brukade be de personliga assistenterna anteckna och vidareförmedla till sina kollegor och ibland skrev arbetsterapeuten själv i de personliga assistenternas interna rapportblock om hon ville vara säker på att informationen skulle formuleras rätt. En arbetsterapeut berättade att hon lämnade ut instruktioner och

bruksanvisningar till nya hjälpmedel och att de personliga assistenterna gärna samlade dessa i en pärm för att kunna gå tillbaka och titta. En annan arbetsterapeut berättade att hon istället skrev en egen instruktion i några korta punkter, eftersom hon trodde att instruktionsboken kunde vara tråkig och svårläst. På det viset kunde hon vara säkrare trodde hon att de personliga assistenterna läste informationen.

Överrapportering mellan personliga assistenter

Åtta av de nio intervjuade arbetsterapeuterna berättade att det fanns någon form av skriftligt överrapporteringssystem mellan de personliga assistenterna hos en brukare, men endast två arbetsterapeuter sade uttryckligen att det skriftliga rapportsystemet fungerade bra. De flesta arbetsterapeuterna kommenterade vikten av den här skriftliga överrapporteringen. Framförallt framkom det att den skriftliga överrapporteringen var viktig för att de personliga assistenterna hade kort om tid för överrapportering mellan passen och det var, som arbetsterapeuterna uppfattade det, sällan som personalmöten ägde rum där alla personliga assistenter hos en brukare kunde delta. Även den arbetsterapeut som upplevde att de personliga assistenterna hade god intern kommunikation, kunde inte med säkerhet säga att hon visste att informationen nådde vidare till dem som inte hade varit närvarande vid hennes besök. Någon menade att hur den skriftliga överrapporteringen sköttes till stor del berodde på hur mycket erfarenhet den personliga assistenten hade av den här typen av jobb och om man förstod hur viktig

informationen var.

Individuella vårdplaner

Ungefär hälften av arbetsterapeuterna lyfte fram individuella vårdplaner som en möjlighet för alla inblandade runt en patient att sitta ner och diskutera problem, planera och få insikt i vem som ansvarade för vad. Någon upplevde att det räckte med att en av de personliga

med på en vårdplanering där alla personliga assistenterna var med. Vårdplaneringarna

verkade fylla två mål för arbetsterapeuterna, dels fick de reda ut vem som var ansvarig för vad och dels så fick man gemensamt besluta om hur man skulle gå vidare.

Uppföljning och feedback

Arbetsterapeuterna som intervjuades ansåg att uppföljningarna var viktiga och att de måste prioriteras. Det var oftast arbetsterapeuten som tog kontakt eller ringde för att höra hur det hade gått eller hur det hade fungerat. En arbetsterapeut tyckte att de sällan fick någon

feedback när det fungerade bra och sade ”tänk om assistenterna kunde ringa och säga att det

har gått jättebra, men de ringer bara när något inte fungerar”. Många arbetsterapeuter ansåg

att trots att man påpekade att de personliga assistenterna kunde ringa när de hade något problem eller undrade över något så var det väldigt sällan som det förekom. En arbetsterapeut uttryckte: ”det hör till undantagen att assistenterna hör av sig när man förmedlat något och

sagt att ni kan väl förmedla det här till era arbetskamrater och be att dom hör av sig”.

Arbetsterapeuterna upplevde att det kunde vara svårt att veta om alla personliga assistenter hade uppfattat informationen och det hade även hänt att när arbetsterapeuten gjorde ett återbesök så kunde hon upptäcka att ingen hade hört av sig trots att ett problem varat en längre tid eller att man inte hade förstått instruktionerna. Om arbetsterapeuten upptäckte att informationen inte gått fram, att assistenterna inte hade förstått eller inte rapporterat till varandra så var det bara för arbetsterapeuten att ta nya tag och börja om igen, sade de. Arbetsterapeuterna fick då reflektera och tänka om varför det inte hade fungerat, man kunde även ta med sig skriftlig information i form av bilder och instruktioner som var lättförståeliga och kortfattade. En arbetsterapeut uttryckte att långa föreskrifter var alltid jobbigare att läsa och att instruktionerna skulle vara korta och ändamålsenliga så att de personliga assistenterna orkade sätta sig in i dem. Ett annat bra tillvägagångssätt var att återkoppla till deras chef och berätta vad man hade gjort samt berätta vilka som hade tagit del av informationen. Då kunde man få feedback av chefen som också själv kunde förmedla vidare till alla som inte varit med. Att kunna ha tät kontakt med assistenterna vore en fördel då uppföljningarna och feedbacken skulle bli tydligare och bättre för bägge parter, men det var inte alltid som tiden tillät det, ansåg flera utav de intervjuade arbetsterapeuterna.

Hinder i arbetsterapeuternas informationsöverföring till personliga assistenter Många av arbetsterapeuterna som intervjuades upplevde att det stora hindret i

medförde att det lätt tappades bort information på vägen samt att man inte själv visste vilka som hade tagit del av den. ”Man kan känna att man skulle behöva undervisa alla nya

assistenter, men det är inte alltid man hinner då det är stor omsättning på personal” sade en

arbetsterapeut. Ett annat hinder var att många inte hade någon utbildning, personlig assistent är ett yrke som många kanske tar för en kort period och inser då inte vilket krävande och utsatt jobb det kan vara. Om den personliga assistenten saknade kunskap och insikt i de svåra funktionshinder som en brukare kan ha, kunde det blir svårt för arbetsterapeuten att nå fram och få förståelse för varför man borde göra eller förhålla sig på ett visst sätt. Om de personliga assistenterna inte hade det rätta intresset för jobbet så tog de heller inte till sig informationen på rätt sätt. ”Man kan ha gått igenom och praktiserat hur de ska använda ett hjälpmedel hos

en brukare och alla verkar vara med på noterna, sedan vill de ändå inte göra så men ingen säger något till oss utan man tar för givet att det fungerar” sade en av arbetsterapeuterna.

Arbetsterapeuterna upplevde också att de personliga assistenterna såg olika på sitt ansvar att förmedla informationen vidare till sina kollegor. Ibland fungerade inte informationen mellan vårdnivåerna och då var det heller inte så konstigt att det klickade i informationen till

assistenterna menade några arbetsterapeuter.

Ett annat problem kunde vara att det var svårt för de personliga assistenterna att få ersättning för ledig tid eller få loss arbetstid så att de kunde vara med på gemensamma möten för information vilket skulle ha varit ett bra tillfälle att nå fram till många i teamet sade flera av arbetsterapeuterna.

Möjligheter i informationsöverföringen till personliga assistenter

Några arbetsterapeuter tog upp att en grundförutsättning för att både brukaren och

assistenterna visste vad som förväntades av dem ifrån början var individuella vårdplaneringar när brukaren kommit ifrån slutenvården. Det är många assistenter som är kunniga och har vana och intresse för sitt jobb och det är alltid lättare att nå dem som är intresserade och mer insatta i sitt arbete menade de intervjuade arbetsterapeuterna.

Eftersom det inte ställs krav på utbildning av assistenter så vore det bra om det hade funnits krav på en introduktion för alla nyanställda ansåg arbetsterapeuterna och en del kommuner har redan idag infört vissa utbildningskrav när det gäller användning av personlyft.

Flera utav arbetsterapeuterna ansåg att ett bra informationstillfälle var att använda sig av assistenternas personalmöten då man kunde nå de flesta inom gruppen, samt att det kunde vara enklare att prata om problem och brukarens förhållanden på en neutral mark. Att träffa

alla samtidigt gjorde också att det blev mindre missförstånd och man kunde reda ut saker på en gång.

De flesta arbetsterapeuter nämnde att assistenternas chef var en viktig länk när man ville nå alla assistenterna och det var chefen som bestämde om de kunde få loss tid för att delta i möten med arbetsterapeuten. Arbetsterapeuterna ansåg att assistenternas arbetsledning ofta var tillmötesgående i att ordna träffar när man ville förmedla eller instruera något. Det var bättre att man kunde visa handgripligen och att de kunde få prova hjälpmedlet på varandra menade arbetsterapeuterna. Det hade också hänt att cheferna ringt och bett om handledning hemma hos brukarna och det ansåg arbetsterapeuterna vara ett positivt initiativ.

Det var en tillgång att kunna använda sig av assistenterna, berättade några arbetsterapeuter, när tiden var knapp och man ville jobba intensivt med en rehabilitering. Det kunde vara bra att lära ut hur de personliga assistenterna skulle gå tillväga för att få en intensivare och mer kontinuerlig träning för brukaren. De personliga assistenterna var enligt flera utav de intervjuade arbetsterapeuterna ofta mer insatta än arbetsterapeuten i brukarens vardag och stod brukaren nära många gånger.

Dokumentation var ett bra sätt att föra information vidare tyckte alla arbetsterapeuter och assistenterna hade oftast en egen anteckningsbok där de själva antecknade och

överrapporterade till de andra i teamet som inte jobbade just då. Anteckningsboken var det några arbetsterapeuter som använde för att själva dokumentera sin information i men det var svårt för arbetsterapeuterna att veta hur många som sedan läste i den.

Hos några brukare hade man infört som policy att assistenterna skulle anteckna i en pärm tillsammans med brukaren, där även andra professioner kunde gör anteckningar som sedan alla plus familjemedlemmarna hade tillgång till.

En arbetsterapeut visade en pärm som hon hade gjort i ordning med alla instruktioner på hjälpmedel och hur man skötte dom samt med anteckningar på personens funktionshinder så att assistenterna kunde ta del av sjukdomsbilden och hur man bör förhålla sig. Det var en hjälp till många assistenter som inte hade någon utbildning tyckte hon, då yrket kan ställa stora krav och de behöver få all hjälp som de kan få i sin många gånger utsatta situation.

Arbetsterapeutens upplevelse av personliga assistenters kompetens

Samtliga arbetsterapeuter lyfte fram de personliga assistenternas kompetens i intervjuerna.

”Det måste vara jobbigt att inte ha utbildning i diagnos eller sjukdomsutveckling” sade en

arbetsterapeut. Flertalet lyfte fram att de personliga assistenternas bakgrund såg väldigt olika ut och att det fick betydelse för kommunikationen mellan arbetsterapeuten och den personliga assistenten. Några ansåg att en undersköterskeutbildning kunde vara en bra grund medan en annan arbetsterapeut ansåg att en undersköterska kanske gjorde för mycket och inte låter patienten vara tillräckligt självständig i vardagsaktiviteterna. Aspekter som personlig mognad, förmåga att tänka patientrelaterat och intresse för sitt arbete lyftes fram. Ungefär hälften menade att de personliga assistenterna oftast var lämpliga för sitt arbete. Någon menade också att de som inte var lämpliga gallrades ut rätt fort eftersom de helt enkelt inte fixade den

komplicerade arbetssituationen.

Har svar framkommit på studiens frågeställningar?

Här nedan följer en sammanfattning av de teman som tidigare presenterats indelade under de frågeställningar som författarna har sökt svar på.

Hur går arbetsterapeuten till väga med en informationsöverföring till personliga assistenter hos en brukare?

Antalet personliga assistenter som är närvarande vid informationsöverföringen är beroende av vad informationen handlar om. Arbetsterapeuten verkar ha inflytande över vart man träffas beroende på vad arbetsterapeuten anser vara lämpligt, det kan vara hemma hos brukaren eller i en annan för ändamålet lämplig lokal. Informationen sker i dialog med de personliga

assistenterna och arbetsterapeuterna ser det som att de erbjuder de personliga assistenterna sin kunskap, inte tvingar på dem färdiga lösningar. Oftast visar arbetsterapeuten först och sedan får de personliga assistenternas tillfälle att prova själva. En skriftlig instruktion lämnas ibland, i form av en anteckning i deras egen rapportbok, eller i en informationspärm som finns hos vissa brukare. Det kan också vara en instruktionsbok till något hjälpmedel som lämnas eller en kortfattad sammanfattning av en sådan. 2 av de intervjuade arbetsterapeuterna använder sig också av fotografier som instruktioner. Telefonnummer och visitkort lämnas tillsammans med uppmaningen att återkomma vid problem eller om de vill ha ytterligare information och instruktion.

Vad får arbetsterapeuten att välja just det tillvägagångssättet?

Val av tillvägagångssätt verkar mycket vara avhängt vad ärendet i fråga handlar om. Valet att träffa hela, eller delar av assistansgruppen är beroende av vilket ärende som ska avhandlas. Det som upplevs av arbetsterapeuten som större förändringar ex. ny elrullstol eller rullstol, utprovning av hjälpmedel, patientens försämrade allmäntillstånd och planering av

rehabiliteringsåtgärder är tillfällen när arbetsterapeuten vill träffa så många assistenter som möjligt. Medan det vid andra tillfällen anses att de personliga assistenterna kan överföra informationen mellan sig själva, där ges exempel som en ny arbetsstol till brukaren och byte av dyna i rullstolen. När det gäller den skriftliga överrapporteringen mellan de personliga assistenterna så kan arbetsterapeuten aldrig vara säker på att den fungerar, måttet på det får arbetsterapeuten vid uppföljningen. Arbetsterapeuten måste därför sätta upp en gräns för vad som är deras ansvar och vad som de ska se till blir genomfört.

Hur anser arbetsterapeuten att informationsöverföringen fungerar till personliga assistenter? Det är få av de intervjuade arbetsterapeuterna som anser att informationsöverföringen till personliga assistenter fungerar bra. De personliga assistenternas kompetensnivå påverkar hur arbetsterapeuten kan nå fram med sin information. Flertalet arbetsterapeuter anser att det är lättare att nå fram och få en god kommunikation med de personliga assistenterna om de är intresserade och insatta i sitt arbete.

Ett problem vid informationsöverföringen kan vara att det förekommer många personalbyten hos en brukare vilket medför att det blir svårt att veta om information har nått fram till

samtliga i gruppen. Det är lättare att få fram sin information om alla assistenterna kan närvara samtidigt och vara delaktiga i en handledning och få prova hjälpmedlet på sig själv eller varandra.

Hur tar arbetsterapeuten reda på om informationen har nått fram till alla personliga assistenter hos en brukare?

Det är nästan uteslutande arbetsterapeuten som tar initiativ till uppföljning, genom att ringa och fråga hur det har gått. I de fall där de personliga assistenterna ger feedback till

arbetsterapeuten är det främst när problem har uppstått eller åtgärden inte fungerat som det var tänkt. När så krävs genomförs också återbesök av arbetsterapeuten.

Flertalet arbetsterapeuter ger också de personliga assistenternas chef en återkoppling på vilken intervention de har gjort i det enskilda fallet.

Vad gör arbetsterapeuten när hon/han upptäcker att informationsöverföringen inte har fungerat?

Det kan vara svårt för arbetsterapeuten att upptäcka att informationen inte har nått fram, men när arbetsterapeuten gör det, går de alltid in igen och ”tar nya tag”. Arbetsterapeuten får ställa sig frågan varför informationen inte nådde fram, är det kommunikationen mellan assistenterna eller mellan arbetsterapeuten och de personliga assistenternas som inte har fungerat? Utifrån den analysen får arbetsterapeuten gå in igen och förtydliga sin information, exempelvis lämna ut skriftligt material med bilder som beskriver hur man går tillväga, eller ändra

informationskedjan. Arbetsterapeuten får också överväga om de personliga assistenternas kunskapsnivå påverkar deras förståelse av informationen.

Diskussion

Metoddiskussion Studiens design

Syftet med studien har varit att studera arbetsterapeuters informationsöverföring till alla personliga assistenter hos en brukare. Intervjuerna spelades in på band, vilket alltid inkluderar en viss risk för att de intervjuade personerna inte tycker sig kunna prata fritt. Fördelen med bandade intervjuer är att intervjuaren kan följa med i samtalet på ett mer uppmärksamt sätt och ställa följdfrågor. Eftersom intervjuarna i det här fallet var generellt sett ovana att

genomföra intervjuer får vi anse att det medförde att de bandade intervjuerna gav studenterna bättre möjligheter att koncentrerar sig på samtalet. Vidare genomförde varje intervjuare varsin provintervju. Syftet med provintervjuerna var att ge intervjuarna ett övningstillfälle att öva på intervjuförfarandet och utifrån provintervjuernas transkriberade text kunde vi också se att vi behövde se över frågorna i intervjuguiden, vilket också gjordes. Syftet med översynen var att få så öppna frågeställningar som möjligt, vilket i sin tur ytterligare skulle återspegla

arbetsterapeutens egen uppfattning.

Valet av en kvalitativ design speglar ansatsen med studien; att fånga både arbetsterapeuternas tillvägagångssätt vid informationsöverföringen och hur arbetsterapeuten anser att det

fungerar. Intervjumaterialet gav en rik bild av hur arbetsterapeuterna arbetar. Flertalet av de intervjuade arbetsterapeuterna förmedlade bitvis en mer allmän bild av hur de går tillväga vid informationsöverföringen som inte alltid kopplas till enbart ett fall utan kanske till två eller tre. Huvudanledningen till att arbetsterapeuterna valde att relatera till flera fall var

förmodligen bristen på vana hos intervjuarna att ställa öppna frågor, vilket medförde att studenterna hade svårt att se till att informanterna höll sig till ämnet. Syftet har förmodligen varit att delge intervjuaren en så klar bild som möjligt av arbetsterapeutens tillvägagångssätt vid informationsöverföringsstillfället. Ett annat tillvägagångssätt där intervjuerna kombineras med observationer skulle möjligen ha gett ett ännu rikare material.

Malterud (1998) menar att om man närmare vill se på samspelet mellan personal på primär- och specialistnivå inom hälso- och sjukvården, kan observationer med en varierande grad av deltagande ge forskaren direkt tillgång till processer och händelser som de utspelar sig i vardagen. Genom observationer hade troligen större kunskap kunnat inhämtas om hur arbetsterapeuten går tillväga när det gäller bitar som icke verbal kommunikation etc.

Förförståelsens betydelse för studiens resultat

Olsson och Sörensen (2001) skriver att vid kvalitativa studier brukar man tala om närhet till undersökningsproblemet. Malterud (1998) anser att när samarbetsparterna i

forskningsprocessen är människor, blir det mellanmänskliga samspelet en organisk del av materialet och man måste ta hänsyn till en möjlig skevhet som följd av intervjueffekten. Malterud skriver också (1998) att som regel är forskarens förförståelse en viktig sida av forskarens motivation för att forska kring ett ämne. Vilket i denna studie var fallet, då idén till studien bygger på den erfarenhet författarna skaffat sig under sina praktikperioder inom ramen för arbetsterapeututbildningen. Eftersom de intervjuer som ligger till grund för

resultatet har genomförts av arbetsterapeutsstudenter får vi också ha kunskapen med oss att de har en viss förförståelse inom det för uppsatsen valda området som kan ha påverkat

utformningen av resultatet.

Relevans och tillämpning

Malterud (1998), menar att begreppet tillämpningsmöjligheter kan hjälpa författaren att peka på att det finns gränser och förutsättningar för hur resultatet i en studie kan vara giltigt i andra sammanhang. Vidare skriver samme författare (1998) att man i all forskning bör ställa sig frågan om den metod som tillämpats, utgör en relevant väg till kunskap som kan belysa problemställningen. Om man inte har valt relevanta vägar, kan man inte heller förvänta sig giltiga svar på de frågor man ställt.

Användandet av intervjuerna med öppna frågeställningar och en kvalitativ analysmetod gav studien möjligheten att beskriva hur arbetsterapeuterna själva upplevde att deras

beskrivs i uppsatsen är arbetsterapeuternas egna uppfattningar om hur de går tillväga. De tillvägagångssätt som beskrivs kan utgöra en grund för den som vill ta del av och lära sig utav hur andra arbetsterapeuter går tillväga i dessa situationer, men utgör ingen absolut sanning. Det viktiga är att läsaren själv analyserar och applicerar kunskap utifrån den specifika situation hon eller han befinner sig i. Studiens resultat bör ses som en möjlighet för arbetsterapeuter eller andra professioner inom vård och omsorg att ta del av hur

arbetsterapeuter beskriver sitt tillvägagångssätt vid informationsöverföring till personliga assistenter och hur arbetsterapeuterna upplever att informationsöverföringen fungerar.

Resultatdiskussion

Resultatet visade att många av arbetsterapeuterna ansåg att de personliga assistenterna var kompetenta och väl insatta i sina arbetsuppgifter. Många uttryckte att assistenterna hade en utsatt situation och ett krävande yrke, och trots det krävs det ingen utbildning för att få jobba som personlig assistent. Detta styrker de utredningar som finns upptagna i rapporten

Rekrytering av personliga assistenter (DS 2001:72 ) och som även beskrivs i boken Personlig assistent- en rättighet, ett yrke ( Dehlin 1997). Det kan vara en av de bidragande orsakerna till att informationen från arbetsterapeuten inte alltid når fram till alla i gruppen av personliga assistenter, tror vi. Det kan också innebära att många assistenter efter en kort arbetstid upptäcker att de inte har verktygen att klarar av sitt jobb och slutar. Flera av

arbetsterapeuterna sade också att de aldrig kunde vara säkra på att informationen nådde fram till alla assistenter, de kunde bara erbjuda sin kunskap. Ett gott stöd för att nå fram till

assistenterna och att själv få feedback var att ha kontakt med de personliga assistenternas chef och att få tillgång till deras personalmöten. Att utveckla dokumentationen när insatser görs och att ha skriftliga överrapporteringar mellan assistenterna vore ett steg i en kvalitetssäkring men garanterar inte att arbetsterapeuten vet om alla har tagit del av informationen.

En god kunskap om hur man lägger upp handledning för att den ska nå fram till assistenterna, anser vi vara en grundsten för att få informationsprocessen att fungera optimalt. Ewles & Simnett (1994) råd till undervisning är bra kunskap för arbetsterapeuten att ha i minnet när hon planerar/utför en undervisning, ett bra exempel var när en arbetsterapeut beskrev hur hon fick backa i sin handledning och reflektera över hur assistenterna skulle kunna hjälpa

brukaren att öva på sin uppmärksamhet till vänster innan han satte igång med övningskörningen i elrullstolen då det inte hade fungerat så bra de första gångerna.

Viktigt att notera är att den här studien enbart speglar arbetsterapeutens bild av

informationsöverföringsprocessen. I framtida studier vore det av intresse att även ge en bild av hur den personliga assistenten upplever samma process. Någon form av uppskattning av hur de personliga assistenterna upplever samarbetet med arbetsterapueter inom området rehabilitering kan vi få genom Lindholm et. al. (2005; 12: 72-80). Deras studie visar att, vilja och motivation, den professionella rollen, förmågan att överväga olika möjligheter och medvetenhet om omgivningen är aspekter som enligt de personliga assistenterna själva påverkar hur de kan bli mer delaktiga i sina brukares rehabiliteringsprocess. Lindholm et. al. menar att resultatet i deras studie demonstrerar att de personliga assistenterna har en önskan om att samarbeta med sin brukare och med professioner inom rehabiliteringsområdet och i studien slås fast att det är viktigt för arbetsterapeuterna att använda de personliga

assistenternas önskan om samarbete för att skapa möjligheter till att genomföra

arbetsterapeutiska åtgärder och att de personliga assistenternas djupa kunskap och nära relation med sina brukare gynnar det terapeutiska förhållningssättet med arbetsterapeuten. Härmed kan sägas att de bilder som arbetsterapeuterna förmedlat i vår studie om de

personliga assistenternas vilja och engagemang stämmer med vad de själva uttrycker i den studie som Lindholm et. al. genomfört. Vad som däremot bör påpekas är att Lindholm et al. studie bara berör insatser inom rehabiliteringsområdet.

Chen et al. (2000) har i sin studie intervjuat äldre personer och deras vårdgivare om användandet av hjälpmedel. Chen et al. drar slutsatsen att vårdgivare var signifikant involverade i användandet av hjälpmedel och att arbetsterapeuter därför bör uppmuntra

vårdgivare att ge förslag på vilka hjälpmedel som skulle underlätta för den äldre och att delta i träningen av användningen av hjälpmedlet. I viss mån bör detta resonemang vara överförbart på gruppen personliga assistenter, då de arbetar nära brukaren, i brukarens hem och som arbetsterapeuterna som intervjuats påpekat ofta känner sina brukare mycket väl. Det stämmer väl överens om vad som framkommit i vår studie, att arbetsterapeuterna oftast använder de personliga assistenterna som samtalspartner och bollplank vid utprovning av hjälpmedel.

Vilken teoretisk grund vilar arbetsterapeutens val av tillvägagångssätt på?

Som beskrivs, finns ett antal olika teoretiska ingångar i undervisning och handledning.

Författarnas upplevelser är att en variation och kombination av dessa förhållningssätt används av arbetsterapeuterna i olika situationer av handledning eller undervisning av personliga assistenter.

Behrbohm Fallsberg (2004) har som tidigare redovisats åsikten att en handledning kan präglas av två skilda förhållningssätt, defensiv och offensiv. Författarnas uppfattning är att de flesta av de intervjuade arbetsterapeuterna väljer tillvägagångssätt ifrån vilken kunskapsnivå den eller de personliga assistenter som ska handledas befinner sig på. Vid en lägre kunskapsnivå hos de personliga assistenterna används en mer offensiv attityd där arbetsterapeuten talar om vad som är viktigt. Men när en personlig assistent är kunnig inom sitt område har flera utav arbetsterapeuterna beskrivit det som att det är ett samtal mellan dem båda och då intar arbetsterapeuten en mer defensiv roll och låter den personliga assistenten själv reflektera och ta ställning.

Christensen och Jensen (2004) beskriver den deduktiva och induktiva principen för undervisning. Samtliga i studien deltagande arbetsterapeuter har berört frågan om de personliga assistenternas kompetens. Flertalet arbetsterapeuter menar att de har en låg kunskap om exempelvis diagnoser och sjukdom. Förmodligen anser sig inte

arbetsterapeuterna i först hand vara ansvariga för att utbilda de personliga assistenterna i diagnoser och sjukdom. Men om kunskap efterfrågas av de personliga assistenterna så

beskriver flera utav arbetsterapeuterna att man delger den personliga assistenten som frågar så mycket kunskap som man själv har tillgång till. I förhållandet mellan arbetsterapeuten som bärande på kunskap och den personliga assistenten som den kunskapstörstande anser vi att de arbetsterapeuter vi mött arbetar utifrån den induktiva principen. Vilket sker genom att

arbetsterapeuten utgår från det enskilda aktuella fallet och därefter stödjer de personliga assistenternas i deras kompetensutveckling, allteftersom den personliga assistententen efterfrågar mer kunskap.

Om syftet är att personen ifråga ska lära sig vissa färdigheter kan, som tidigare beskrivits, enligt Christensen och Jensen (2004), lärprocessen utformas enligt begreppsparet den

formella och den funktionella principen. Oftast, menar Christensen och Jensen, kombineras de båda principerna för att både uppnå förståelse för helheten men också kunskapen om de enskilda momenten i en färdighet. De arbetsterapeuter som intervjuas beskriver ett antal olika situationer av informationsöverföring. Ett tydligt exempel på hur man jobbar enligt en

kombination av den formella och funktionella principen är förflyttningar, där varje moment övas in och ibland även delges de personliga assistenterna skriftlig information i punktform eller i bildform där varje moment fotograferas. Men där det även finns inslag av den

förflyttningsprocessen ska fungera och arbetsterapeuten om tillfälle ges kan instruera de personliga assistenter direkt i aktiviteten, under förutsättning att patienten orkar.

Sammanfattningsvis kan konstateras att arbetsterapeuterna som deltagit i studien är flexibla och jobbar både offensivt och defensivt med sin informationsöverföring beroende på de personliga assistenternas kunskapsnivå. I sitt informationsgivande förhållande till de

personliga assistenterna använder sig de flesta arbetsterapeuterna av den induktiva principen (Christensen och Jensen, 2004). Hur många personliga assistenter man träffar samtidigt beror på hur stort eller svårt ett ärende är och om de personliga assistenterna kan få ledigt från sina ordinarie arbetsuppgifter samtidigt. Arbetsterapeuterna upplever att det finns vissa svårigheter med att nå fram med informationen till alla assistenter i en grupp. Och det är väldigt svårt att veta om man har lyckats, för feedbacken ifrån de personliga assistenterna fungerar inte optimalt anser flera av arbetsterapeuterna. De flesta arbetsterapeuter vi träffat har en önskan om att få samla hela assistentgruppen samtidigt vid en informationsöverföring så att de kan ges tillfälle att träna och öva på olika moment gemensamt. Att genomföra intervjuer med arbetsterapeuter har gett ett innehållsrikt resultat som gett uttryck för många olika sätt att lösa liknande problem, men samtidigt också gett uttryck för vissa mer vanligt förekommande lösningar. För att få en samlad bild av hela komplexiteten i informationsutbytet mellan arbetsterapeuter och personliga assistenter föreslås i framtida studier att även personliga assistenter och eventuellt brukaren själv bör delta i studien.

Referenser:

Arbetsmarknadsverkets hemsida, information om yrket personlig assistent (070129);

http://afi3.ams.se/afi3_portal/PortalHandler.asp?chFrameCenterHexURL=687474703A2F2F6 16669332E616D732E73652F79726B656E2F59726B65734265736B7269766E696E672E617 370783F6959726B6549643D353431

Behrbohm Fallsberg Margareta, Handledning och lärande- nedslag i ett modernt pedagogiskt

perspektiv. Arbetsterapeuten NR 07/08. 2004.

Christensen Lejsgaard S, Jensen Huus B, 2004, Didaktik och patientutbildning, Lund, Studentlitteratur.

Cohn S Ellen, Blesedell Crepeau Elisabeth, Schell Boyt A Barbara, 2003, Willard &

Spackmans´s occupational therapy, Lippincott Willams & Wilkins, Pennsylvania, USA

Dehlin A-M, 1997. Personlig assistent- en rättighet, ett yrke. Studentlitteratur, Lund.

Departementsserien (Ds), nr. 2001:72, Rekrytering av personliga assistenter

Ewles L, Simnett I, 1994. Hälsoarbete – en praktisk vägledning. Studentlitteratur, Lund

Gjems Liv, 1997. Handledning i proffesionsgrupper. Studentlitteratur, Lund.

Granér Rolf, 1991. Arbetsgruppen, Den professionella gruppens psykologi. Studentlitteratur, Lund

Hugemark Agneta, Wahlström Karin, (2002) Personlig assistans i olika former – mål,

resurser och organisatoriska gränser, FoU-rapport 2002:4, Stockholmsstad, Stockholm.

Jarlbro Gunilla, 2004. Hälsokommunikation – en introduktion 2:a uppl. Studentlitteratur, Lund

Larsson Monika, Larsson Stig, (2004), Att vara ett mänskligt hjälpmedel- en studie om att

arbeta som personlig assistent, Sociologiska institutionen, Lund.

Lindholm Marina, Nodlycke Birgitta, Mårtensson Lena (2004), Personal

assistants´coneptions of their cooperation in the rehabilitation of disabled persons,

Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 2005; 12: 72-80

Malterud Kirsti, 1998. Kvalitativa metoder i medicinsk forskning. Studentlitteratur, Lund

Nilsson E, Norén Winsell E, Djärv S-B, 1999, Administration och arbetsledning i vård och

omsorg, Lund, Studentlitteratur.

Olsson Henny & Sörensen Stefan, 2001, Forskningsprocessen, kvalitativa och kvantitativa

perspektiv, Stockholm, Liber.

SFS 1993:387 Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Ting-Yo (Anne) Chen, William C. Mann, Machiko Tomita, Susan Nochajski, 2000,

Caregiver Involvement in the Use of Assistive Devices by Frail Older Persons, The

Occupational Therpy Journal of Resach, Summer 2000, volume 20, nober 3; 179-199

Treml A Linda, Schulman Carter Carrie, 1998, Home Health Care Aids as Extenders of

Therapy Services: A Managed Care Pilot Program, Home Healt Care Mangage Prac. 1998,

Bilaga 1

Intervjuguide

Syftet med studien är att undersöka hur arbetsterapeuter går till tillväga för att få en informationsöverföring till alla personliga assistenter hos en brukare samt hur

arbetsterapeuten anser att informationsöverföringen till personliga assistenter fungerar.

Berätta om ett informationstillfälle till personliga

assistenter som du tycker fungerar bra.

Berätta om ett informationstillfälle (till personliga

assistenter) som du tycker fungerade mindre bra.

Följdfrågor:

Vad betyder det för dig?

Hur tolkar du det?

På vilka grunder då?

Fråga också:

Hur upplever du att informationsöverföringen fungerar

till personliga assistenter?

Hur skulle du vilja att informationsöverföringen till

personliga assistenter går till?

Bilaga 2 Förfrågan om medverkan i studie

Arbetsterapeuten har en viktig roll i att handleda andra professioner i att tänka och arbeta efter ett rehabiliterande synsätt. Bland annat till personliga assistenter som har en viktig yrkesroll när det gäller vård och stöd i det egna hemmet till funktionshindrade personer. Vi vill därför genomföra en intervjustudie med syfte att beskriva

Arbetsterapeuters tillvägagångssätt för att få en fungerande informationsöverföring till personliga assistenter. Förfrågan riktar sig till Dig som arbetsterapeut i Västmanlands och Gävleborgs län och som har erfarenhet av att handleda personliga assistenter. Intervjun kommer att fokusera kring en frågeställning där Du själv får berätta om Dina erfarenheter av informationsöverföringen till personliga assistenter. Vi vill därför fråga dig om Du är intresserad av att delta i en intervju till vår C-uppsats?

Huvudfrågan som kommer att behandlas är:

• Kan du beskriva hur en informationsöverföring sker till en brukares personliga assistenter?

Följdfrågor kommer att ställas utifrån de svar som ges.

Vi kommer att genomföra intervjun genom personliga besök, en av oss gör intervjun i Västmanland och en av oss gör den i Gävleborgs län då vi bor i dessa län. Intervjun spelas in på band för att sedan kunna skrivas ut i sin helhet. Vi kommer bägge

tillsammans att analysera dem. Banden kommer efter godkännande av examensarbetet att raderas. All information kommer att behandlas konfidentiellt, d.v.s. enskilda svar och personuppgifter kommer att avidentifieras i den färdiga studien. De enda som har tillgång till informationen är vi och handledaren.

Intervjun beräknas ta ca 40 minuter. Om du vill delta kommer vi överens om tid och plats (under v 10-11) för intervjun. Din medverkan är frivillig och Du kan när som helst avbryta din medverkan utan att behöva ange orsak.

Vid eventuella frågor är du välkommen att kontakta någon av oss. Med vänlig hälsning

Christina Eklund Frida Persson

Telefon: 070-3720976, Telefon: 073-8413646,

0221-50343 0278-653506

cheklund@passagen.se frida.persson@helsingenet.com

Handledare: Ingegerd Flock-Andersson, Universitetsadjunkt vid Hälsovetenskapliga institutionen, Örebro universitet. Telefon: 019-30 37 56