Fotavtryck av Sveriges befolkning – miljöeffekter av livsmedelskonsumtionen

Fotavtryck av Sveriges

befolkning

Miljöeffekter av livsmedelskonsumtionen

Fotavtryck av Sveriges befolkning

miljöeffekter av livsmedelskonsumtionen

Malin Larsson

E-post: natur@cm.se Postadress: CM Gruppen Box 110 93 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln NATURVÅRDSVERKET Tel: 08-698 10 00 (växel) Internet: www.naturvardsverket.se

Postadress: Naturvårdsverket,106 48 Stockholm ISBN 91-620-5367-1.pdf © Naturvårdsverket 2004 ISSN 0282-7298 Elektronisk publikation

3

Förord

Möjligheterna att nå miljökvalitetsmålet Ingen övergödning beror till stor del på hur den animaliska livsmedelsproduktionen ser ut i Sverige. Djurhållningen ger utsläpp av ammoniak och nitrat från stallgödsel som bidrar till övergödning av mark och vatten. Av de delmål som finns till Ingen övergödning finns det förutsättningar att nå målet om minskade ammoniakutsläpp. En orsak till denna nedgång av ammoniakutsläppen är minskningen av antalet livsmedelsproducerande djur som ägt rum i Sverige.

Vi kan inte överleva utan mat, men i Sverige har vi i nuläget råd att vara oberoende av inhemsk produktion och kan förlita oss på importerade livsmedel. Vid uppföljning av miljömålen bör man även väga in hur exporten av livsmedelsproduktionen påverkar miljön. Exempelvis leder minskat ammoniak- eller kväveutsläpp i Sverige som en följd av minskat djurantal till ökade utsläpp i andra delar av världen, då vi inte minskar vår konsumtion utan istället importerar en större del av vår mat. Frågan är alltså om

produktionen sker på ett mindre miljöbelastande sätt i andra länder, eller om utsläppen till och med kan öka och därmed indirekt påverka Sverige. Detta gäller särskilt gränsöver-skridande miljöproblem som övergödningen av våra hav. Samtidigt är de betande djuren en förutsättning för flera av delmålen i Ett rikt odlingslandskap, och en svensk råvarupro-duktion av livsmedel är en förutsättning för en levande landsbygd och det öppna

landskapet. Antalet betande djur som kan hålla landskapet öppet minskar i Sverige på ett högst oroande sätt. En allt större import av livsmedel innebär alltså inte bara en export av miljöutsläpp, utan även att vi avhänder oss de positiva effekterna för biologisk mångfald och natur- och kulturvärden som följer av livsmedelsproduktion och ett aktivt lantbruk. Naturvårdsverket har tillsammans med Jordbruksverket och Riksantikvarieämbetet regeringens uppdrag att utvärdera den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU, CAP (Common Agricultural Policy). Föreliggande rapport är en förstudie till ett kommande projekt inom utvärderingen av CAP:s miljöeffekter som kommer att studera om och hur mycket en ökad livsmedelsimport leder till en export av miljöproblem, dvs. ökade utsläpp i andra länder samt även den indirekta påverkan på Sverige.

Rapporten är beställd av Landmiljöenheten på Naturvårdsverket. Underlaget till rapporten är framtaget av agronom Malin Larsson, Lantbyggbyrån, Falun. Författaren ansvarar ensam för innehållet i rapporten.

5

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRORD... 3

SAMMANFATTNING ... 7

SUMMARY... 9

INLEDNING ... 11

Syfte...12

MATERIAL OCH METODER... 13

Metoder, källor och felkällor ...13

Livsmedelskonsumtion och -produktion ...13

Djurantal ...14

Foderstater och foderproduktion...14

Arealanvändning och skördar ...16

Ammoniakavgång...17

Utlakning av kväve ...17

Utlakning av fosfor ...18

Avfall och kretslopp...18

RESULTAT OCH DISKUSSION... 19

Livsmedelskonsumtion ...19

Spannmål ...19

Potatis...19

Ärter ...19

Frukt och grönsaker ...19

Kött och mjölk ...20

Övriga livsmedel...20

Djurantal...21

Foderstater och foderproduktion ...22

Proteinfoder ...23

Spannmål ...25

Vallfoder ...25

6

Arealanvändning och skördar ...25

Självförsörjningsgrad...26

Spannmål ...28

Oljeväxter...28

Baljväxter...28

Vall...29

Betesmark ...29

Ammoniakavgång ...30

Kväveutlakning ...31

Förlust av fosfor ...33

Avfall och kretslopp...33

Känslighetsanalys av materialet ...35

SLUTSATSER ... 36

TACK ... 38

REFERENSER... 39

Personliga meddelanden...40

TABELLBILAGA ... 41

7

Sammanfattning

Med fotavtryck avses i denna rapport människans spår i naturen genom resursförbrukning och genom denna förbruknings miljöpåverkan. Ett lands ekologiska fotspår (ecological footprints) är ett mått på arealen produktiv mark som krävs för att klara av landets konsumtion och avfallsproduktion.

I Sverige går trenden mot minskad självförsörjningsgrad och ökad import av kött, mjölkprodukter och proteinfoder till husdjuren. Det innebär en förflyttning av miljöpå-verkan, ofta negativ sådan, till andra länder. Det innebär även att vi avsäger oss

möjligheten till positiv miljöpåverkan, såsom hävd av det inhemska landskapet, och att kväveutsläppen i Sverige minskar något.

Syftet med denna studie är att finna vilken miljöbelastning som livsmedelsproduktionen i Sverige har vid dagens konsumtionsnivå, dels utifrån situationen år 2000-2001 då en betydande del av de livsmedel vi själva kan producera importerades, dels i en simulerad situation då vi skulle vara självförsörjande med de baslivsmedel vi själva kan producera samt helt självförsörjande med djurfoder. I rapporten kvantifieras de arealer som skulle krävas för självförsörjning. Miljöpåverkan från den ökade arealanvändningen skattas. Fotavtrycksberäkningarna inskränks till kväveutlakning, ammoniakemissioner och direkt markanvändning för produktion av djurfoder och baslivsmedel.

Beräkningarna baseras på konsumtions- och produktionsvolymer för skördeåret juli 2000-juni 2001. Självförsörjningsgraden har ytterligare minskat mellan 2001 och 2003, vilket inte finns med i beräkningarna i denna rapport. För 2000/01 kartlades utifrån befintlig statistik svensk produktion, konsumtion, export och import av de viktigaste livsmedlen och fodermedlen som kan produceras i Sverige (spannmål, potatis, baljväxter, oljeväxter, vallfoder och bete, mjölk, ägg och kött av olika slag). Likaledes skattades utsläppen i Sverige av kväve från inhemsk produktion. Därefter beräknades en ny balans efter behovet vid självförsörjning.

Under det aktuella året fanns ingen överproduktion för någon del av jordbruket utom för spannmål, där ett stort exportöverskott rådde, delvis som en följd av att vi importerade kött i stället för att föda upp egna djur med spannmålen. För mjölk rådde ett visst

underskott, medan produktionsunderskottet var stort för alla typer av kött. Självförsörj-ningsgraden var låg speciellt för fårkött, men även för nöt- och svinkött, vilka kvantitativt har större betydelse än fårkött. Den låga självförsörjningsgraden på kött kan bl a innebära svårigheter att hålla betesmarker öppna om inte kvarvarande produktion i högre grad blir betesbaserad.

Beräkningarna visar att vi i Sverige i princip kan bli självförsörjande på baslivsmedel och djurfoder om åkermark och betesmark används optimalt och nedläggningen av jordbruksmark upphör. Självförsörjning skulle få positiva effekter på markanvändning och biologisk mångfald.

Vid full självförsörjning med kött, ägg och mjölk skulle djurantalet behöva öka, vilket också skulle innebära ökade ammoniakemissioner. Med förbättrad teknik skulle ökningen kunna dämpas, men med oförändrad teknik skulle utsläppsökningen från djurhållningen bli ca 22%.

8

Kväveutlakningen skulle öka med totalt 4-5% vid självförsörjning. Ökningen skulle bli störst i södra delarna av landet, delvis p g a att ärtodlingen skulle behöva öka för att försörja husdjuren med proteinfoder. Viss import av proteinfoder är nödvändig, även vid ökad inhemsk odling. Detta för att försörja vissa djurgrupper, främst kycklingar och växande ungsvin, med högvärdigt protein, då de har svårt att uppnå maximal tillväxt med enbart vegetabiliskt foder.

9

Summary

By “footprint” is meant in this report the traces left by man in the environment by resource consumption and the resulting environmental impact. A nation’s ecological footprint is a measure of the area of productive land required to support the country’s consumption and waste production.

The trend in Sweden is towards decreased self-sufficiency and increased imports of meat, dairy products and protein feed. This entails a shifting of the environmental impact, often negative, to other countries. It also means that we relinquish the option of positive environmental impact, such as protection of the domestic landscape by prescription, and that nitrogen discharge in Sweden diminishes slightly.

The purpose of this study is to determine the environmental load caused by food production in Sweden at today’s level of consumption, based both on the situation in 2000-2001 when a large portion of the foods we are capable of producing ourselves are imported, and in a simulated situation when we are self-sufficient in the staple foods we ourselves can produce and completely self-sufficient in animal feed. The areas required for self-sufficiency are quantified in the report. The environmental impact of increased area use is estimated. The footprint calculations are restricted to nitrogen leaching, ammonia emissions and direct land use for production of animal feed and staple foods.

The calculations are based on consumption and production volumes for the harvest year July 2000 – June 2001. Sweden’s degree of self-sufficiency has further diminished between 2001 and 2003, which is not included in the calculations in this report. Based on existing statistics, the report presents Swedish production, consumption, exports and imports of the most important foods and animal feeds that can be produced in Sweden (grains, potatoes, legumes, oil crops, forage crops and pasturage, milk, eggs and meats of various kinds) for 2000/01. Similarly, nitrogen losses from domestic production in Sweden were estimated. Then a new balance was calculated according to the need at self-sufficiency.

During the current year, there was no overproduction in any segment of agriculture except grain, where a large export surplus exists, in part as a result of the fact that we import meat instead of raising our own animals on the grain. There was some deficit for milk, while there was a large production deficit for all types of meat. The degree of self-sufficiency was particularly low for mutton, but also for beef and pork, which are of greater importance quantitatively than mutton. The low degree of self-sufficiency for meat may entail difficulties in keeping pastureland open unless the remaining production is based on grazing to a higher degree.

The calculations show that Sweden can in principle become self-sufficient in staple foods and animal feed if arable land and pastureland are used optimally and no more agricultural land is taken out of production. Self-sufficiency would have positive effects on land use and biodiversity.

Full self-sufficiency in meat, eggs and milk would require a larger number of animals, which would also lead to increased ammonia emissions. This increase can be mitigated by improved technology, but without such improvements the emission increase from livestock would be about 22%.

10

Nitrogen leaching would increase by a total of 4-5% with self-sufficiency. The increase would be greatest in the southern parts of the country, in part because pea cultivation would have to increase to supply the domestic animals with protein feed. Some imports of protein are necessary (even with increased domestic cultivation) to provide high-grade protein for certain animal groups (mainly chickens and growing young pigs), since it is difficult to achieve maximum growth with vegetable feed alone.

11

Inledning

Med fotavtryck avses i denna rapport människans spår i naturen genom resursförbrukning och genom denna förbruknings miljöpåverkan.

Ett lands ekologiska fotspår är ett mått på arealen produktiv mark som krävs för att klara av landets konsumtion och avfallsproduktion. I många länder, liksom i världen som helhet, överstiger kraven på naturens resurser (den ekologiska kapaciteten) de tillgängliga naturresurserna. Länder som inte är kapabla att försörja befolkningen med produktionen från den egna naturen lider av en så kallad ekologisk brist. Sådana länder måste antingen importera ekologisk kapacitet från andra ställen i världen ( spökarealer) eller ta resurser från kommande generationer genom miljöförstöring och uttömmande av ändliga naturtillgångar (http://www.earthday.net/goals/footprintnations.stm).

Jordbruket betraktas ibland som ett miljöproblem i stället för en resurs. De utsläpp som den primära livsmedelsproduktionen ger belastar jordbruket fullt ut. Kopplingen till konsumenten och livsmedlen blir otydlig. Genom systemekologiska analyser och livscykelanalyser (LCA) kan man få en bild av konsumtionens eller produkters miljöpå-verkan och i sådana analyser kan även import/export inkluderas.

I Sverige går trenden mot ökad import av kött och mjölkprodukter och de senaste åren har importen av baslivsmedel ökat kraftigt. Mellan 2000/01 och 2002 minskade den totala självförsörjningsgraden för kött från 85% till 78%. Självförsörjningsgraden för mjölk minskade från ca 99% till ca 98%. Dessutom importeras stora mängder proteinfoder till husdjuren. Av den totala konsumtionen av oljekraftfoder, ca 650 kton år 2000/01, var mindre än 50 kton inhemskt odlat. I princip innebär detta en export av miljöpåverkan genom ofta miljöskadliga utsläpp utomlands till följd av intensiva produktionssystem i de stora exportländerna. Nedläggningen av åkermark ger en viss minskning av kväveutlak-ningen från svensk åkermark, men innebär även att vi avsäger oss möjligheten till hävd, dvs positiv miljöpåverkan, av det inhemska landskapet. Till detta kommer även

miljöbelastningen av utsläpp från långa transporter. En nedläggning av jordbruksmark i Sverige och en ökad livsmedelsimport kan totalt sett ge en större negativ miljöpåverkan än inhemsk produktion.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik (Common Agricultural Policy, CAP) innebär ett omfattande regelverk att följa för svenska jordbrukare som omfattas av stöden. För närvarande pågår en översyn av CAP som sannolikt kommer att leda till en omfördelning av jordbruksstöden. Den nya jordbrukspolitiken kommer troligtvis att innebära att jordbruksstöden kopplas till den svenska lagstiftningen inom områdena miljö, djurskydd och arbetsmiljö, vilket kallas tvärvillkor. Detta kommer att bli ett viktigt instrument för myndigheterna och troligen förbättra efterlevnaden av lagarna, men innebär också sannolikt ökade kostnader för myndighetsutövning då fler kontroller krävs.

Ett problem är att andra länder ofta inte har samma stränga lagkrav på lantbrukarna som Sverige har, varför svenska lantbrukare och därmed vår livsmedelsproduktion i ännu högre grad än tidigare kommer att utsättas för en snedvriden konkurrens från andra länder. Detta kan leda till minskad produktion på den svenska jordbruksarealen och därmed ökad livsmedelsimport från länder med sämre miljö- och djurskyddslagstiftning.

12

Utsläpp i andra länder kan i förlängningen även påverka miljön i Sverige på flera sätt. Långväga transporter orsakar stora utsläpp till atmosfären, vilka även drabbar Sverige. Utsläpp till vatten i våra grannländer drabbar även de svenska vattnen och fisket medan utsläpp till luft kan påverka marken genom atmosfärisk deposition.

En konsekvens av exporten av markanvändning relaterad till livsmedelsproduktion är nedläggning av mindre lönsamma jordbruksenheter i skogs- och mellanbygder med stor andel naturbetesmark, varvid antalet betesdjur hotar att minska i Sverige samtidigt som glesbygden utarmas på jordbruk och befolkning. Det blir svårt att hävda betesmarkerna och hålla landskapet öppet och vi försvårar möjligheten att uppnå våra egna miljömål. Dessutom kommer vi längre ifrån målen med levande landsbygd.

De tillgängliga markerna inom Sveriges gränser används inte till fullo, samtidigt som brist på odlingsbar mark är ett stort hot mot den framtida globala livsmedelsförsörjningen. Genom att använda våra egna marker på ett bättre sätt bör vi kunna frigöra mark på andra ställen i världen och samtidigt minska långväga transporter. Dessutom kan vi bättre uppfylla miljömålet att hävda betesmarker och hålla kulturlandskapet öppet.

Syfte

Tanken med detta projekt är att finna vilken miljöbelastning som livsmedelsproduktionen har vid dagens svenska livsmedelskonsumtion, dels i nuläget då en betydande del av de livsmedel vi själva kan producera importeras, dels i en simulerad självförsörjningssitua-tion då vi skulle vara självförsörjande med de baslivsmedel vi själva kan producera samt helt självförsörjande med djurfoder. I det senare fallet antas att delar av vår nuvarande spannmålsexport skulle användas för inhemsk animalieproduktion, att spannmålsexporten skulle upphöra och att importen av fodermedel skulle upphöra. Första delen av studien syftar till att kvantifiera och i viss mån lokalisera de arealer som skulle krävas vid självförsörjning med avseende på direkt odlingsareal, alltså inte de arealer som krävs för framställning av drivmedel, mineralgödsel och andra insatsmedel, ej heller för livsme-delsförädling. Andra delen avser att skatta miljöpåverkan från den ökade arealanvänd-ningen. Fotavtrycksberäkningarna inskränks till kväveutlakning och ammoniakemissio-ner, då grunderna för att beräkna skillnader i fosforutlakning ännu saknas. Utsläpp av lustgas och metan har inte heller tagits med i rapportens beräkningar. Det förutsätts att inga förändringar av produktionsmedel, brukningsmetoder eller geografisk fördelning görs. Ett lands ekologiska fotspår omfattar även avfallsproduktionen. I rapporten redovisas därför kortfattat människans avfallsproduktion och dess spridningsareal.

Arbetet har utförts på uppdrag av och finansierats av Landmiljöenheten på Naturvårds-verket.

13

Material och metoder

Beräkningarna baseras på konsumtions- och produktionsvolymer för skördeåret juli 2000-juni 2001 (www.sjv.se; www.scb.se). För detta år kartlades utifrån befintlig statistik svensk produktion, konsumtion, export och import av de viktigaste livsmedlen och fodermedlen som kan produceras i Sverige (spannmål, potatis, baljväxter, oljeväxter, vallfoder och bete, mjölk, ägg och kött av olika slag). Försörjningsbalansen för proteinfo-der (Jordbruksverket, 2003b) gjordes om och anpassades till inhemska grödor. Likaledes skattades utifrån befintlig statistik (SCB; SJV) och befintliga modellberäkningar

(Johnsson och Mårtensson, 2002) utsläppen i Sverige av kväve från denna produktion. För 2000/01 beräknades hur stora arealer av de olika grödorna och hur många djur av olika slag som skulle behövas ytterligare om Sverige skulle varit helt självförsörjande med foder och de livsmedel som kan produceras inom landet. En fördelning av arealerna över produktionsområden föreslås i rapporten, med ledning av hur många hektar mark som utgjorde träda, ospecificerad åkermark samt åkermarksbete år 2000. I beräkningarna jämställs den trädade och ospecificerade åkermarken avkastningsmässigt med övrig åkermark i varje produktionsområde (PO8). Ingen hänsyn tas till eventuella skillnader i avkastning. Vissa baslivsmedel (ris och durumvete) räknades om till inhemsk spannmål (korn resp. vete). Frukter, grönsaker, kaffe och te med flera livsmedel som inte kan produceras i landet eller har relativt liten areell omfattning har lämnats utanför beräk-ningarna men mängderna specificeras i rapporten. Även transporter och gödningsmedel har lämnats utanför beräkningarna.

Metoder, källor och felkällor

Det insamlade materialet kommer från olika källor med varierande grad av osäkerhet. Största osäkerheten torde ligga i vallfoder- och betesproduktionen, där både avkastning per hektar och förluster vid skörd, lagring och utfodring resp. avbetning inrymmer stor variation.

Livsmedelskonsumtion och -produktion

Statistik om livsmedelskonsumtionen i Sverige finns av flera slag med olika indelningar. I denna rapport användes huvudsakligen Jordbruksverkets försörjningsbalanser (Jord-bruksverket, 2003b), då dessa utgår från råvaror. Olika typer av förädlade livsmedel har där räknats om till råvaror. I rapporten används ett urval av dessa råvaror, baserade på åkermarksproduktion respektive animalieproduktion:

• Alla spannmålsslagen utom majs, som inte ingår i rapporten på grund av svårigheter att hitta en inhemsk gröda som ersättning. Import av ris och durumvete ersattes i beräkningarna med inhemsk spannmål.

14

• Ärter och andra baljväxter, i första hand till foder.

• Raps, där självförsörjningsberäkningarna omfattar endast foderbehovet. Det förutsattes att behovet av matolja för humankonsumtion skulle täckas av den ökade rapsodlingen för proteinfoder.

• Kött från nöt, svin, får, häst, slaktkyckling. I beräkningarna bortses från andra djurslag såsom kalkon och fisk. För vilt och ren ingår konsumtionen av kött för 2000/01, men ingen foderförbrukning och ingen ökning av köttkonsumtionen togs med i beräkningarna för dessa djurslag. Korrektionsfaktor för hemslakt finns för svin (0,05%, enligt SJV). Även för nöt och får har hemslakten skattats av Jordbruksverket. För all hemslakt finns betydande osäkerhet i siffrorna. Inälvor ingår inte i beräkning-arna. Merparten av inälvorna från svensk slakt exporteras. Slaktdata hämtades från Jordbruksverkets hemsida (www.sjv.se), Statistik och fakta/Animalieproduktion) månadsvis för perioden juli 2000-juni 2001.

• Mjölk från kor. I beräkningarna ingår mjölk invägd vid mejerier samt en faktor för hemmaförbrukning på gården (Svensk Mjölk, 2003). Hemmaförbrukningen är en grov skattning. Mjölkproduktionen från getter och får är av ringa omfattning och ingår inte. Handelsbalansen beräknades grovt genom korrigering för vattenhalt i olika produkter.

• Ägg från värphöns. Småskalig produktion för hemmabruk ingår inte. • Övriga livsmedel redovisas kortfattat.

Data hämtades från Jordbruksstatistisk Årsbok (www.sjv.se).

Djurantal

Uppgifter om djurantal i Sverige år 2000/01 kommer ursprungligen från LBR (Lantbruks-registret) (www.scb.se), utom hästantalet, som skattats till 225 000 (SOU 2000:109).

För att kompensera för upphörd import av kött räknades importerad köttmängd om till antal levande djur av respektive art, utan hänsyn till vilken typ av kött som importerats (fram- eller bakdelskött, olika styckningsdetaljer, djurras etc.).

Beräkningarna av hur många fler nötkreatur som skulle behövas för självförsörjning med kött inrymmer många antaganden och felkällor, eftersom många alternativa uppfödnings-former finns att välja mellan, t ex köttras eller mjölkras, slakt vid olika åldrar, tjur eller stut, intensiv eller extensiv uppfödning. Efter att behovet av mjölkkor beräknats utifrån mjölkbehov, med samma genomsnittsproduktion per ko som år 2000, utgick beräkningar-na från att övriga kor var av köttras. I övrigt grundar sig beräkningarberäkningar-na av det ökade antalet nötkreatur på proportionerna mellan slaktade djur år 2000/01 med korrigeringar för behovet av moderdjur och rekryteringsdjur.

Beräkningarna av djurantal för samtliga djurslag utgår från att djurens produktionsnivå inte ändrades trots ändrad foderstat. I verkligheten skulle djurantalet ha behövt öka ytterligare vid en foderstat som begränsar produktionen per djur och tidsenhet.

Foderstater och foderproduktion

En fördelning av total foderförbrukning på olika djurgrupper innehåller alltid stor osäkerhet. Data från foderföretagen samlas in och sammanställs av Jordbruksverket

15

(Djuravdelningen), men förbrukningen av spannmål och vallfoder på gårdsnivå är svår att beräkna eftersom det i stor utsträckning rör sig om hemmaproducerat foder som inte kommer ut på marknaden. En statistisk undersökning av hemmaförbrukning skulle bli kostsam. Vid en självförsörjningssituation skulle man dessutom behöva byta till lokalt och inhemskt producerade fodermedel, vilket skulle kräva ändrade foderstater för de flesta djurgrupper. Därför utgår denna rapport från det enskilda djurets foderbehov för att kunna skatta hela populationens behov vid självförsörjning. Foderstater beräknades för varje djurgrupp enligt tabellbilagan. Beräkningen av det totala foderbehovet för

nötkreatur utgår från fördelningen av antalet livdjur. Foderbehovet beräknades separat för varje djurgrupp, dvs uppfödning av gödkalvar för sig, stutar för sig och kvigor för sig, även om kvigor och stutar också startat som kalvar. Under köttko ingår kalvperioden för avkomman. Mjölk för uppfödning av kalvar räknades inte med i foderbehovet. Likaså bortsågs från övrig foderåtgång i samband med uppfödning av mjölkraskalvar upp till 70 kg levande vikt, då denna inte var medräknad i EU-kött (Danielsson, 2000). Foderbehovet för kvigorna är det sammanlagda behovet för köttraskvigor för slakt, köttraskvigor för rekrytering och mjölkraskvigor för rekrytering, med hänsyn tagen till beräknat antal kvigor i respektive kategori.

Beräkningarna i foderstaterna gjordes utifrån generella antaganden om foderbehovet hos en representativ individ ur populationen under respektive rubrik, exempelvis suggor och slaktsvin (Danielsson, 2000; Nadeau, pers. medd., 2003; Persson, pers. medd., 2003; Rundgren, pers. medd., 2003; (www.freefarm.se; Arnesson, 2000). I foderstaterna ingår endast fodermedlen spannmål (där all spannmål antas vara likvärdig, vilket inte är fallet), ärter (trots att man skulle kunna odla fler baljväxter såsom åkerbönor), rapsmjöl (även om alternativen rapsfrö och rapskaka finns; jämförelser gjordes ej heller med linfrökaka), vallfoder ( skördad vall och grönfoder) och bete. Individens foderbehov multiplicerades med antalet i populationen för att beräkna ökat behov vid självförsörjning resp. totalt behov vid självförsörjning.

Näringsvärden för olika fodermedel hämtades för svin och fjäderfä från tabeller (Simonsson, 1994; (www.freefarm.se).

Beräkningsmetoderna medförde att det beräknade totalbehovet för dagens djurpopula-tion inte alltid stämmer överens med den förbrukning som beräknats i Jordbruksverkets försörjningsbalanser (Jordbruksverket, 2003b), vilka använts som utgångspunkt vid beräkningarna. Felkällorna kan vara av flera slag:

-Jordbruksverkets försörjningsbalanser beräknar åtgången av djurfoder som en rest-post, varför djuren antas äta upp allt som inte går åt till humankonsumtion, industri, utsäde och liknande. I en sådan beräkning kan finnas stora men okända felkällor, såsom att spannmål används som bränsle eller kasseras.

-De framtagna foderstaterna stämmer troligen inte med den faktiska förbrukningen per djur. Foderstaterna bygger på en ekonomiskt optimal fodergiva. Inom djurhållningen kan överutfodring av bland annat protein förekomma (Kumm, pers. medd., 2003).

-Vallfoderproduktionen är svår att skatta då SCB under några år av besparingsskäl inte gjorde årliga undersökningar av vallavkastningen. Produktionen skattades därför med hjälp av data från andra år (1997, 2001) än det skördeår rapporten omfattar. Senaste undersökningen av hektarskördar genomfördes 1997, medan skördemetoder undersöktes 2001. Data baseras på fältundersökningar och telefonintervjuer (SCB, 2002, 1997b).

16

-SCB använder vid beräkning av vallavkastning korrigeringsfaktorer för spill och stubb (SCB, 1997a) som inte stämmer överens med vad man kommit fram till vid forskning på SLU (Lingvall, pers. medd., 2003). SCB torde enligt Lingvall överskatta produktionen från vall. Detta har korrigerats med faktorn -0,12 i beräkningarna.

-Betesutnyttjandet är dåligt på många ställen där betesmarkerna inte sköts optimalt. Faktorer som inverkar är exempelvis nedtrampning och gödselrator. I beräkningarna sattes faktorn för svinn till 0,35. Detta visar dock på en stor potential att producera mer bete med effektivare betesdrift. I länder såsom Storbritannien kan man ofta uppnå en effektivitet (intag av vallfoder/total betestillväxt) på 80%, ibland mer, jämfört med 50-70% i Sverige (Spörndly, pers. medd., 2003). Ett högt betesutnyttjande är dock ingen garanti för hög biologisk mångfald.

Foderproduktion: Alla data hämtades från SCB:s och Jordbruksverkets officiella databaser på Internet (www.scb.se; www.sjv.se).

Import och export av foder: Data hämtades från utrikeshandelsstatistiken, som kan nås via SCB:s hemsida (www.scb.se

)

databa-ser/Statistikdatabasen/Handel med varor och tjänster/Utrikeshandel med varor). Dessa data omfattar företag över en viss årlig omsättning, varför handel via mindre företag inte finns med.

Handel med vallfoder: I utrikeshandelsstatistiken överstiger exporten importen av vallfoder, men mängderna är relativt små och data för vallfoder går inte att särskilja från foderrotfrukter. Därför antogs vid beräkningarna att både export och import av vallfoder under 2000/01 var marginella och varken kunde eller behövde räknas med i samman-hanget.

Arealanvändning och skördar

Data för arealanvändning finns tillgängliga för samtliga aktuella grödor och produktions-områden PO8 (Jordbruksverket, utdrag ur LBR, 2003). Arealerna för de olika spannmåls-slagen slogs ihop till en post för att underlätta beräkningarna av självförsörjningsareal. Samma tillvägagångssätt användes för oljeväxter.

Hektaravkastning för spannmål, potatis, ärter och oljeväxter indelat i produktionsom-råden PO8 hämtades från SCB (2000a, 2001). En sammanvägning av data för samtliga spannmålsslag gjordes med hänsyn till arealen av resp. spannmålsgröda i varje produk-tionsområde, varvid genomsnittlig hektarskörd för spannmål per produktionsområde erhölls för beräkning av spannmålsarealer vid självförsörjning. Samma tillvägagångssätt användes för oljeväxter. För de grödor där data saknades i något område p g a liten areal av grödan, gjordes antaganden om skördenivå genom att jämföra data från närliggande områden och likartade grödor. Det rörde sig i dessa fall om små arealer som i ringa grad påverkade totalavkastningen.

Avkastningen för permanent betesmark är svår att skatta, då kategorin inrymmer marker av mycket skiftande karaktär. Efter samtal med flera forskare vid SLU samt studier av SLU:s områdeskalkyler skattades betesavkastningen till i genomsnitt 2000 kg torrsubstans/ha och år för samtliga markkategorier som ett genomsnitt över landet. Från detta borträknades sedan 35% betesförluster p g a tramp, rator mm. Skattningen är mycket grov men torde ligga inom rimliga gränser. Arealen betesmark antogs vara lika

17

med den areal som finns med i stödsystemen, dvs ca 470 000 ha för år 2000. Den betade arealen kan vara väsentligt större, kanske ytterligare 100 000 ha eller mer (Persson, pers. medd., 2004).

Vid fördelning av arealerna över produktionsområden var första begränsningen uthålliga växtföljder för ärter och raps, där vart åttonde år sattes som maximum för ärter och vart sjätte år för raps som ett genomsnitt för respektive produktionsområde. Om ärtor och oljeväxter odlas oftare på samma skifte så får man problem med uppförökning av sjukdomar på dessa grödor (Lindén, pers. medd., 2003). Därefter eftersträvades en fördelning av arealerna över landet så att kväveutlakning i någon mån balanserades mot hektaravkastning.

Självförsörjningsgraden beräknades genom att dividera konsumtionen med den in-hemska produktionen.

Ammoniakavgång

Utförliga uppgifter om ammoniakavgången i svenskt lantbruk för år 1999 resp. 2001 finns att hämta på SCB:s hemsida, www.scb.se samt i SM MI 37 (2000b, 2003).

Kunskap om ammoniak i stallgödsel finns bl a på www.ammoniak.nu hemsidan för projektet Life Ammoniak.

För att få fram skillnader i ammoniakutsläpp från jordbruket vid en självförsörjningssi-tuation jämfört med år 2000 utfördes en förenklad beräkning med följande modell:

NH3-avgång=djurantal*N-exkretion/djur*ef*stallperiod*1,21

Data på parametrarna N-exkretion/djur och stallperiod baseras på dataunderlag från SCB vilket använts för beräkning av utsläpp av växthusgaser för år 2000 (Naturvårdsver-ket, 2003c). Emissionsfaktorn ef för olika djurgrupper anger andelen kväve i träck och urin som omvandlas till ammoniak-N under hela perioden från stall till spridning. Dessa schabloner är framtagna ur statistik från 2000/2001 och förutsätter således dagens teknik vad gäller gödseltyper, lagring och spridning av stallgödsel samt nuvarande

stall-/betesperiod för de olika djurslagen. Ammoniakavgången från betesgödsel har beräknats genom omskalning från SCB:s beräkningar för 2001. Faktorn 1,21 har använts vid omräkning från ammoniakkväve till ammoniak. Att beräkna användningen av mineral-gödsel har inte ingått i detta uppdrag och samma ammoniakutsläpp som för år 2000 har därför antagits för mineralgödsel.

Utlakning av kväve

Vid utlakningsberäkningarna användes Johnssons normalutlakningskoefficienter för båda situationerna (Johnsson och Mårtensson, 2002). Holger Johnsson ställde dessutom upp på ett föredömligt sätt och lämnade ut datafiler för att underlätta beräkningsarbetet.

Grunddata (erhållna från Holger Johnsson) bearbetades och anpassades till respektivepro-duktionsområde (PO8). För de grödor där data saknades i Johnssons modell gjordes antaganden om utlakning i kg/ha enligt följande:

Ärter=vårraps*1,3 (Lindén, pers. medd., 2003) Blandsäd=vårkorn

18

Vårrybs=vårraps Höstrybs=höstraps

För de grödor där data saknades i något område på grund av liten areal av grödan, gjordes antaganden om utlakning genom att jämföra data från närliggande områden och likartade grödor. Det rör sig i dessa fall om små arealer som i ringa grad påverkar helhetsresultatet.

Alla värden för N-utlakning/ha viktades med hänsyn till fördelningen av åkerareal i respektive PO8-område. Det totala kvävefotavtrycket från svensk konsumtion av

baslivsmedel utgörs av beräknade utsläpp inom landet 2000/01 plus beräknad utsläppsök-ning om produktionen skulle öka upp till självförsörjutsläppsök-ningsnivå.

Vid sidan av Johnssons normalutlakningskoefficienter användes utlakningsskattningar från Börje Lindén för beräkningar av total kväveutlakning (pers. medd., 2003). Lindéns siffror redovisas i tabellbilaga 6. I resultaten jämförs dessa två skattningar.

Utlakning av fosfor

Vad i odlingen som styr fosforförluster är dåligt känt varför det också är svårt att uppskatta vad en förändring i brukandet skulle innebära. I denna studie kan sålunda inga detaljerade siffror redovisas.

Avfall och kretslopp

Materialet under denna rubrik har sammanställts och beräkningarna har utförts av Kersti Linderholm vid Naturvårdsverket.

19

Resultat och diskussion

Livsmedelskonsumtion

Spannmål

Sverige har länge varit nettoexportör av spannmål, som även utgör en viktig basföda. År 2000/01 gick 900 kton spannmål till humankonsumtion i Sverige. 52 kton ris, 16 kton majs och 91 kton durumvete importerades (Jordbruksverket, 2003b). Av denna import beräknades allt utom majs kunna produceras inhemskt eller ersättas med inhemsk spannmål.

Potatis

Av den svenska potatiskonsumtionen på 742 kton 2000/01 kom ca 125 kton från köksträdgårdar. 342 kton var förädlad produkt såsom chips och pommes frites. Nettoin-flödet var 196 kton, med en mindre mängd export (Jordbruksverket, 2003b).

Att bli självförsörjande med potatis möter inga hinder eftersom den totala konsumtio-nen är liten i förhållande till åkerarealen och den höga avkastningen/ha. Potatis går att odla i praktiskt taget hela landet. Inga växtföljdsproblem behöver uppstå vid en genomtänkt fördelning av arealen.

Ärter

Ärtkonsumtionen år 2000/01 var 6 kton. Den övriga produktionen gick till djurfoder. (Jordbruksverket, 2003b)

Frukt och grönsaker

Svenskarna konsumerade år 2000/01 549 kton färska grönsaker och 1250 kton färsk frukt, varav 776 kton var citrusfrukter. Den officiella inhemska produktionen av grönsaker var 250 kton och av frukt 38 kton, resten import (Jordbruksverket, 2003b).

Importberoendet var stort speciellt för frukt men även för grönsaker. Produktionen av grönsaker skulle kunna öka avsevärt om incitamentet skulle öka för trädgårdsproduktion. En stor del av frukten som importerades vore knappast möjlig att producera i Sverige. Dock skulle mycket mer äpplen kunna odlas om det vore ekonomiskt lönsamt. Bärodling har goda förutsättningar i Sverige, inte minst i de nordliga områdena med många

soltimmar sommartid. En ökning av grönsaks-, frukt- och bärodlingen i landet skulle kunna innebära i huvudsak positiv påverkan på jordbrukslandskapet och miljön i form av ökad mångfald.

20

Kött och mjölk

Köttkonsumtionen var år 2000/01 knappt 650 kton, varav import ca 130 kton. Exporten var ca 35 kton (Jordbruksverket, 2003b).

Mjölkkonsumtionen var ca 3330 ton, varav endast 1% var nettoimport. Exportöver-skott rådde för främst mjölk, smör och skummjölkspulver, medan mängden importerad ost översteg mängden exporterad (Svensk Mjölk, 2003).

Övriga livsmedel

Konsumtionen av fisk var år 1999 253 kton. Importen av fisk, skaldjur etc. var samma år 183 kton och exporten 226 kton. (Jordbruksverket, 2003b)

Socker- och honungskonsumtionen år 2000 var 380 kton. Importen av sockervaror var 160 kton och exporten 131 kton. Svenskarna konsumerade i genomsnitt 43 kg rent socker/person, att jämföra med 75 kg mjöl och gryn, 75 kg kött och ca 84 kg potatis. Med tanke på att sockret är koncentrerad energi utan vitaminer, protein eller mineraler så måste konsumtionen betraktas som avsevärd. (Jordbruksverket, 2003a)

Importen av kaffe, te, kakao och kryddor i olika former var år 2000 147 kton, medan exporten var 54 kton (Jordbruksverket, 2003a). Vi återexporterade alltså en avsevärd del av vår import av dessa varor. Någon inhemsk produktion var inte att räkna med för varugruppen.

För alkoholhaltiga drycker var importen år 2000 189 kton, medan exporten var 77 ton (huvuddelen av exporten var starksprit, medan importen främst var vin) (Jordbruksverket, 2003a).

21

Djurantal

För att täcka efterfrågan på kött, ägg och mjölk vid upphörd import av dessa livsmedel skulle enligt beräkning krävas en ökning av djurantalet enligt figurer nedan.

Figur 1. Antal djur i juni 2000 enligt LBR, antal slaktade djur 2000/01 samt beräknat behov av djur i juni 2000 och slaktade djur under hela 2000/01 vid självförsörj-ning. Nötkreatur.

Figur 2. Antal djur i juni 2000 enligt LBR, antal slaktade djur 2000/01 samt beräknat behov av djur i juni 2000 och slaktade djur under hela 2000/01 vid självförsörj-ning. Svin. 0 100000 200000 300000 400000 500000 600000 Kalv Stut Tjur Kviga Djurantal dec. 2000 (LBR) Djurantal vid självförsörjning Slaktade djur 2000/01

Antal slaktdjur vid självförsörjning Svin 0 1000000 2000000 3000000 4000000 Sug ga Ga lt Sm ågris Slakt svin Svin Djurantal Djurantal vid självförsörjning Slaktade djur Antal slaktdjur vid självförsörjning

22

Figur 3. Antal djur i juni 2000 enligt LBR, antal slaktade djur 2000/01 samt beräknat behov av djur i juni 2000 och slaktade djur under hela 2000/01 vid självförsörj-ning. Får och lamm.

I en undersökning (Bratt, 2001) skattades antalet hästar i Sverige till ca 280 000, men då denna siffra är osäker utgick rapportens beräkningar från 225 000 hästar (SOU 2000:109). Antalet hästar torde ligga någonstans mellan 200 000 och 300 000.

Foderstater och foderproduktion

Foderförsörjningen är en mycket viktig faktor i svensk livsmedelsproduktion. För att producera ett kg kött går det åt flera kg foder. Detta foder utgörs i regel av sådana produkter som av olika skäl inte lämpar sig som människoföda, såsom vallfoder,

biprodukter från socker- och oljeframställning samt foderspannmål som har sådan kvalitet så att den är mindre lämplig till bröd- och pastatillverkning med dagens krav på dessa produkter.

Effektiv användning av biprodukter minskar människans fotavtryck i miljön. Det finns en lång rad biprodukter och avfall från livsmedelsindustrin som lämpar sig till foder. Denna rapport utgick dock för enkelhetens skull från ett fåtal inhemska fodermedel, nämligen ärter, raps, spannmål och vallfoder. Viktiga biprodukter såsom kli, betfiber och melass bortsågs ifrån då de är just biprodukter av den primära livsmedelsproduktionen. Rapsmjöl kan snarare betecknas som en av huvudprodukterna från raps på grund av högt närings- och marknadsvärde.

De foderstater som använts vid beräkningarna framgår av tabellbilaga. Totalt foderbehov redovisas i tabellen nedan.

Får och lamm 0 200000 400000 600000 800000 1000000 Får Lamm Får och lamm Djurantal i juni 2000 (LBR) Djurantal vid självförsörjning (juni) Slaktade djur 2000/01

Antal slaktdjur vid självförsörjning

23

Tabell 1. Beräknat foderbehov (kton) år 2000/01 totalt och för olika djurgrupper vid självförsörjning. Totalt Nöt Svin Får Häst Slakt-kyckling Värphöns Grovfoder (ts) 3474 2937 104 495 Bete (ts) 1777 1439 156 182 Spannmål 2885 1355 1028 21 155 162 166 Ärter 555 176 208 5,2 0 83 82 Rapsmjöl 263 130 72 5,2 0 28 28 Tillskottsprotein (smb råprot.) 47 0 42 0 0 3,8 0,6 Proteinfoder

I Sverige är klimatet en begränsande faktor för produktion av proteingrödor, varför proteinförsörjningen är den mest avgörande frågan för möjligheten till självförsörjning. Proteinfoder behandlas här därför mer utförligt än övriga fodermedel.

Idisslare (nöt, får och getter) och hästar klarar sig relativt bra med vallfoder och spannmål kompletterat med inhemska energi- och/eller proteinrika tillskottsfoder såsom betfiber, ärter och raps. Inga tillskott av högkoncentrerade proteinfodermedel torde krävas förutsatt att man inte höjer avkastningsnivån ytterligare för mjölkkor. Rapportens

foderstat för mjölkkor utgick från en mjölkko som producerar 8500 kg mjölk (genomsnit-tet i Sverige år 2000/01).

Djur som normalt äter animalisk föda (svin, fjäderfä) har behov av aminosyror som främst finns i animalisk föda, såsom metionin. Genom att blanda syntetiska aminosyror i fodret kan allätarna klara en vegetabilisk diet med bibehållen produktionsförmåga. Ett bra komplement till det vegetabiliska fodret till grisar och höns har varit köttmjöl, som dock är förbjudet att använda sedan 2001. I Sverige har utvecklingen mot köttmjölsförbud gått i flera steg:

-1986 infördes i Sverige förbud mot att använda kadaver av sjuka eller självdöda djur i foder till livsmedelsproducerande djur (http://rixlex.riksdagen.se/).

-1987 gjordes en frivillig branschöverenskommelse i Sverige om förbud mot kött- och fiskmjöl i foder till mjölkkor (http://www.livsmedelssverige.org/faq/bse.htm).

-1991 förbjöds i svensk lag all utfodring av idisslare med kött- och benmjöl från idisslare(http://www.livsmedelssverige.org/faq/bse.htm).

Idag torde de flesta svenskar, inte minst inom jordbruksnäringen, vara tacksamma för dessa tidiga beslut tagna enligt försiktighetsprincipen. Få andra länder var dock lika förutseende, vilket visade sig i Storbritannien och efterhand i många andra EU-länder när BSE uppstod efter att man utfodrat nötkreatur med kadavermjöl från andra nötkreatur. Som en sen men kraftig reaktion på BSE-utbrotten infördes 2001 totalförbud inom hela EU mot att använda köttmjöl i foder till livsmedelsproducerande djur.

Svenskt köttmjöl är en biprodukt från slakterierna vilken har högt näringsinnehåll och god hygienisk kvalitet och i princip skulle kunna användas som människoföda

(http://kurs.slu.se/Kurser/bi0438/46502.0102/FMEDEL.pdf). Det kan betraktas som resursslöseri att inte använda en biprodukt med livsmedelskvalitet som foder till svin och fjäderfä, speciellt inom den ekologiska produktionen där syntetiska aminosyror inte får användas. Enligt försiktighetsprincipen vill man inte ta risken att utfodra grisar och höns

24

ens med sådant köttmjöl som håller god hygienisk kvalitet och kommer från slaktade djur godkända som livsmedel, delvis p g a svårigheten att separera slaktrester från olika djurslag vid mjöltillverkning och därmed undvika risken för ofrivillig kannibalism. Förbudet mot kadavermjöl i foder är nödvändigt av smittskyddsskäl, men frågan är om det är hållbart att inte tillåta foder med livsmedelskvalitet som djurfoder.

Användningen av fiskmjöl i foder är ännu tillåten. Fiskmjöl görs till stor del från så kallade bifångster, dvs. fångad fisk som inte betraktas som matfisk. För tio år sedan bestod 70% av fiskfångsterna i Östersjön av matfisk, medan fångsterna idag består till 80% av fisk till foderindustrin, främst skarpsill som ökat i antal när torsken minskat (http://www.smf.su.se/Pdf-er/fiskutst/fiskhot.pdf). Det kan diskuteras om fiskmjöl är lämpligt att använda som foder i den situation som råder idag när flera viktiga fiskarter hotas av utfiskning. Fiskmjölsintäkter kan vara en bidragande orsak till att det inte lönar sig att utveckla fångstmetoder där man selekterar för matfisk och minskar bifångsterna. Fiskmjölsanvändning ökar ”spökarealen” inom svensk animalieproduktion genom att använda stora havsytor. Beräkning av denna spökareal har ej gjorts i studien.

En viktig komponent i dagens proteinfoder är sojamjöl, som är smakligt och har hög proteinhalt. Rapsmjöl är inte ett fullvärdigt ersättningsfoder för sojamjöl till svin och fjäderfä, dels på grund av lägre smaklighet vilket kan reducera foderintaget och därmed produktionen, dels på grund av förekomst av glukosinolater som kan ge sköldkörtelför-storing hos fjäderfä (även om nya sorter av raps och rybs har betydligt lägre halt av glukosinolater), dels på grund av att raps till brunäggsvärpande höns kan ge fisksmak hos äggen p g a avsaknad av ett enzym som kan bryta ner trimetylamin (TMA) som bildas från ämnet sinapin i raps. Till höns som värper bruna ägg bör man inte ge någon raps alls i fodret (http://kurs.slu.se/Kurser/bi0438/46502.0102/FMEDEL.pdf).

Ärter fungerar väl som foder till fjäderfä, särskilt om man använder matärter som har lägre tannininnehåll och därigenom högre smältbarhet än de beskare foderärterna. Dock har ärter lågt innehåll av aminosyran metionin, varför ärterna behöver kompletteras med metioninrika fodermedel och/eller syntetiskt metionin

(http://kurs.slu.se/Kurser/bi0438/46502.0102/FMEDEL.pdf).

Om man accepterar en viss sänkning av produktionen per djur kan även grisar klara sig med en helsvensk, vegetabilisk foderstat, förutsatt att man låter smågrisarna dia länge för att klara övergången till mer svårsmält foder (Ciszuk, pers. medd., 2003). Om man ändå vill upprätthålla samma höga produktionsnivå som inom dagens konventionella

grisproduktion, kan man till de avvanda smågrisarna och unga slaktsvinen komplettera spannmål, ärter och rapsmjöl med mindre mängder högvärdigt protein, t ex fiskmjöl, potatisprotein och mjölkpulver (Persson, pers. medd., 2003). Köttmjöl är också ett bra fodermedel om det blir tillåtet igen.

I denna rapport har endast en mycket översiktlig beräkning gjorts av vilka mängder av högkvalitativa proteinfoder som skulle krävas, då dessa fodermedel i ringa grad påverkar markanvändningen. Enligt beräkningarna behöver högkvalitativa proteinfodermedel ges endast till växande svin och fjäderfä. Totalt beräknades behovet till 46 kton rent protein. Denna siffra är osäker men kan ses som en fingervisning om behovet av proteinkomple-ment till en vegetabilisk foderstat. Siffran kan divideras med andelen smältbart råprotein i olika fodermedel, exempelvis 0,73 för potatisprotein respektive fettfattigt fiskmjöl till svin (Simonsson, 1994), för att beräkna behovet av respektive råvara.

25

Med de foderstater och det djurantal som användes i rapporten skulle proteinfoderbe-hovet för självförsörjning bli 564 kton ärter och 457 kton rapsfrö (omräknat från rapsmjöl, dvs oljan blir också en säljbar produkt), att jämföra med dagens inhemska produktion på 74 kton ärter och andra baljväxter och 122 kton rapsfrö. Det förutsattes att dessa fodermedel skulle kompletteras med mindre mängder högkvalitativt proteinfoder, inhemskt eller importerat.

Spannmål

Huvuddelen av den svenska spannmålsproduktionen, år 2000/01 drygt 3000 kton av producerade 5670 kton, beräknades gå till inhemskt djurfoder (Jordbruksverket, 2003b). För självförsörjning beräknades 2885 kton behövas till djurfoder, varav 2606 kton till det djurbestånd som fanns 2000/01 och resten till ökning av djurbeståndet efter att livsme-delsimporten upphört. Det är betydligt mindre (96 resp. 87%) än vad Jordbruksverkets beräkningar visar (Jordbruksverket, 2003b). Tänkbara orsaker till skillnaderna finns redovisade under Material och metoder.

Vallfoder

År 2000 användes enligt beräkningarna 3248 kton vallfoder till utfodring (grönfoder och ensilage från majs och spannmål medräknat). Enligt beräkningarna skulle vid självför-sörjning krävas 3474 kton vallfoder/år, alltså en ökning med 7%. Huvuddelen (84,5%) skulle behövas till nötkreatur, 12,5% till häst och 3% till får.

Bete

Betesskörden från åkermark (betesvall samt återväxtskörd från slåttervall) beräknades till 915 kton (förlusterna antogs vara 35%). Vid självförsörjning beräknades behovet av bete till totalt 1777 kton. Vid maximalt utnyttjande av den permanenta betesmarken och antagandet att den täcker 500 000 ha (SJV, 2003c), torde man kunna få en betesskörd från denna mark på 650 kton, varigenom behovet från åkermarksbete skulle bli 1127 kton, en ökning med närmare 30%. Om betesmarken är väsentligt större, vilket troligen är fallet, minskar behovet av vallbete vid självförsörjning.

Arealanvändning och skördar

Sveriges åkerareal har minskat betydligt under efterkrigstiden. 1951 var arealen 3,5 miljoner ha (0,5 ha/invånare), 1981 endast 2,9 Mha (0,35 ha/invånare) och 1995 hade den minskat till 2,8 Mha. Året efter EU-inträdet noterades en viss ökning av arealanvändning-en, vilken dock blev tillfällig. Under de senaste 50 åren har åkerarealen minskat med nästan en fjärdedel. De senaste tjugo åren har minskningen varit drygt 8%. Under samma period har dock hektarskördarna ökat, vilket i viss mån har kompenserat för arealminsk-ningen. Mindre produktiv och/eller svårtillgänglig åkermark har omvandlats till

26

enheter har underlättat brukandet med stora traktorer och moderna redskap, men betraktas numera även som ett hot mot den biologiska mångfalden. Alternativet till att strukturra-tionalisera hade dock kanske varit att inte bruka marken alls, vilket inte heller hade gynnat mångfalden.

I juni 2000 brukades enligt LBR (Lantbruksregistret) 2 706 000 ha åkermark i Sverige (ca 0,3 ha/invånare). Av dessa användes 1 228 900 ha till spannmål, 920 800 ha till vall och grönfoder och 247 700 ha låg i träda (varav ca 40% torde ha varit stubbträda och drygt hälften fånggröda om proportionerna var desamma som enligt Gödselmedelsunder-sökningen 2001; Jordbruksverket, 2002). Den fjärde största ”grödan”, 79 700 ha,

utgjordes av ospecificerad åkermark. Övriga grödor upptog mindre än 60 000 ha vardera (www.scb.se).

Figur 4. Jämförelse mellan arealerna år 2000 (LBR) och arealbehovet vid självförsörj-ning.

Självförsörjningsgrad

Graden av självförsörjning år 2000/01 redovisas i figurerna nedan. Siffrorna är procentu-ella, dvs visar med hur stor andel vi skulle behöva öka/minska produktionen inom varje produktslag vid självförsörjning. Proportionerna mellan produktslagen är dock mycket olika, varför en ökning av ärtodlingen med nästan åtta gånger kan rymmas inom den 13-%-iga minskningen av spannmålsarealen.

0 200000 400000 600000 800000 1000000 1200000 1400000 Spannm ål M a tpot at is O lje vä xte r Ärt e r m m S lå tte rv a ll B e te sva ll T räda Os pec . Gröda Ha 2000 Självförs.

27

Figur 5. Självförsörjningsgrad för vegetabilier (både för djurfoder och humankonsum-tion). Aktuell produktion år 2000/01 jämfört med behovet vid självförsörjning. Den låga självförsörjningsgraden med ärter och oljeväxter beror på det ökade behovet av inhemskt proteinfoder vid upphörd foderimport. För permanent bete beror bristen på att befintlig produktion beräknats på den betesareal som fick miljöstöd år 2000, medan behov av areal satts till 450 000 ha. Det återspeglar alltså inte nödvändigtvis det verkliga behovet.

Figur 6. Självförsörjningsgrad för animaliska livsmedel.

Självförsörjningsgraden var påfallande låg för fårkött, endast 50%, år 2003 hade den minskat till 40%. Detta tyder på en betydande potential för ökad hållning av får. Den låga självförsörjningsgraden för hästkött kan tänkas bero delvis på vissa hästägares ovilja att skicka sina hästar till slakt, delvis på att hästar ibland avlivas i samband med sjukdom, samt att hästar exporteras levande. Antalet hästar i Sverige räcker i sig mer än väl till för att försörja svenskarna med hästkött vid dagens konsumtionsnivå.

Siffrorna gäller för år 2000/01. Importen har sedan dess ökat betydligt, varför självför-sörjningsgraden minskat ytterligare. Mellan 2000/01 och kalenderåret 2002 minskade den totala självförsörjningsgraden för kött från 85% till 78%. Störst var minskningen för nötkött, från 79% till 71%. Att just nötköttsproduktionen minskar kan få betydelse för uppfyllandet av de svenska miljömålen, eftersom nötkreatur står för en viktig del av landskapsvården genom bete. Självförsörjningsgraden för mjölk har också minskat någon procentenhet efter 2000/01, från ca 99% till ca 98% (Svensk Mjölk, 2003), vilket kan verka lite men ändå har betydelse bl a för kött- och mjölkproduktion, betesmarker och

0% 20% 40% 60% 80% 100% 120% Självförsörjningsgrad vegetabilier Spannmål Ärter Oljeväxter Potatis Grönfoder Vallfoder (ts) Bete på åker (ts) Totalt Perm. bete 0% 20% 40% 60% 80% 100% 120% Självförsörjningsgrad animaliska livsmedel Kött Totalt Nöt Svin Får Häst Fjäderfä Övriga (vilt, ren) Mjölk

28

sysselsättning inom jordbruket. Mjölkkorna står för merparten av antalet kalvar och ungdjur till slakt.

Spannmål

År 2000 var Sveriges spannmålsareal 1 229 000 ha. De största grödorna var vårkorn (398 000 ha), höstvete (353 000 ha) och havre (296 000 ha) (www.scb.se).

Självförsörjning innebär att både import och export upphör. Sverige hade år 2000/01 en nettoexport av spannmål på över 1 500 kton, främst vete, korn och havre (Jordbruks-verket, 2003b). Detta motsvarade en areal på ca 364 000 ha, vilken vid upphörd spannmålsexport alltså kan frigöras till andra grödor. I denna rapports beräkningar minskades dock spannmålsskörden med endast 635 kton och spannmålsarealen med 130 000 ha, då foderbehovet måste täckas och då delar av importerade livsmedel (durumvete och ris) ersatts med inhemsk spannmål. Främst beror dock skillnaden på att spannmåls-lagret år 2000/01 minskade med över 500 kton.

Oljeväxter

Oljeväxtarealen år 2000 var 58 900 ha, varav 48 000 ha raps och rybs och resten oljelin. Detta var en jämförelsevis liten areal; 1989 var arealen raps och rybs (oljelin ej medräk-nat) 169 000 ha och 2002 var den 68 000 ha (www.scb.se).

Arealen oljelin år 1999 var hela 34 000 ha, att jämföra med knappt 11 000 ha året efter och 3200 ha år 2002 (www.scb.se). Potential finns för ökad linodling om ekonomiska förutsättningar finns i form av stöd och/eller högt marknadsvärde för produkterna. Oljehalten är högst i oljelinfrö men hög även i frö från spånadslin, vilket kan odlas längs Norrlandskusten, till skillnad från oljelin som är mer frostkänsligt

(http://www.oilpress.com/lin-information.htm). Linfrökaka är en biprodukt som kan användas som proteinfoder.

I beräkningarna för självförsörjning framkom att behovet av odlingsareal för oljeväxter (raps, rybs och lin) skulle öka till 224 000 ha. Med tanke på de stora arealerna tjugo år tidigare torde ökningen inte möta några större odlingstekniska hinder.

EU:s importberoende är stort när det gäller proteinfoder, trots att en viss arealersättning betalas ut för odling av baljväxter. De nuvarande ekonomiska och politiska förhållandena innebär att EU-länderna är beroende av spökarealer runtom i världen, inte minst i

Brasilien där den rika cerradon plöjs upp och den tidigare biologiska mångfalden reduceras till enfald med ett fåtal grödor – främst soja, som dessutom besprutas med starka kemiska bekämpningsmedel (Wallenström, pers. medd., 2003;

www.unesco.org/mab/cooperation/Scope/AbKlink.doc)..

Baljväxter

Arealen baljväxter var år 2000 ca 27 900 ha. Detta kan jämföras med bottennoteringen för 1990-talet på 6600 ha år 1994 och toppnoteringen 1998 på 49 000 ha. Ärtarealen varierar sålunda mycket mellan år och är relativt blygsam jämfört med spannmålsarealen

29

För att bli självförsörjande med proteinfoder skulle enligt beräkningarna odlingen av baljväxter, där ärter använts som modellgröda, behöva öka till 210 000 ha, alltså en ökning med 7,5 gånger.

Vall

Den totala slåttervallsarealen var år 2001 749 700 ha (SCB, 2002), medan arealen slåtter+bete var 920 800 ha (www.scb.se). Arealen bete på åkermark beräknades utifrån detta till 168 000 ha. Även delar av slåttervallen bör räknas in i betesarealen, då det är vanligt att återväxten på slåttervall skördas som bete.

Med ledning av hektaravkastningen för varje produktionsområde år 2000 beräknades landets genomsnittliga vallavkastning till 5840 kg/ha (16,5% vattenhalt), eller 4876 kg torrsubstans/ha. I SCB:s grunddata har avdrag gjorts för att delar av återväxten skördats som bete.

Vid självförsörjning skulle vallskörden behöva ökas med 7%, från beräknade 3248 kton, efter skörde- och lagringsförluster, till 3474 kton. Detta innebär antingen en ökning av vallarealen med 7% eller en mindre ökning kombinerat med en effektivisering av skörde- och/eller lagringsmetoder. Dagens förluster vid skörd och lagring skulle kunna minskas avsevärt genom åtgärder såsom ökning av andelen förtorkat ensilage, eftersom skörd som hö ger stora fältförluster (Vallboken, 1990).

Betesmark

I början av 1800-talet fanns närmare 2 miljoner hektar betesmark och äng i Sverige. Enligt jordbruksstatistiken fanns år 1927 526 000 hektar äng och 1 463 000 hektar naturbetesmark. I slutet av 1970-talet återstod endast 480 000 hektar sammanlagt. Den riksomfattande ängs- och hagmarksinventeringen 1987-1992 visade att 3 355 hektar äng och ca 195 300 hektar naturbetesmark bedömdes vara av högt eller högsta bevarandevär-de för naturvårbevarandevär-den (www.naturvardsverket.se).

År 2000 utbetalades miljöstöd till betesmarker och öppet odlingslandskap för 377 000 ha, medan målet var 450 000 ha (www.sjv.se). En mindre areal betesmark redovisades som foderareal utan miljöstöd. Total areal betesmark år 2000 har beräknats vara ca 470 000 ha (Jordbruksverket, 2003c). Den betade arealen har ökat på senare år, trots minskat antal nötkreatur, främst tack vare miljöstöd och det därigenom ökade intresset för att hålla t ex stutar på naturbete. Beräkningarna i rapporten utgår från att betesarealen på icke-åkermark skulle vara 500 000 ha vid självförsörjning. Dock finns betydligt större arealer än så som kan betas om markbehovet skulle öka.

Beräkningarna för denna rapport visade att all tillgänglig jordbruksmark skulle behö-vas vid en omställning av jordbruket till självförsörjning. Dessutom skulle det uppstå ett behov av att använda befintliga naturbetesmarker effektivare än idag och förekommande problem med otillräcklig avbetning skulle troligen minska. Delvis beror det ökade arealbehovet vid självförsörjning på ökad inhemsk produktion av proteinfoder på åkermark, delvis beror det på det ökade djurantal som skulle krävas för att täcka behovet av kött vid upphörd import och de mer extensiva produktionsformer som förutsätts för framför allt tjurar i de använda foderstatsberäkningarna.

30

Ammoniakavgång

Ammoniakutsläppen i Sverige kommer till allra största delen från jordbruket (år 1999 ca 49 kton). En mindre del kom 1999 från vägtrafik (ca 3,8 kton) och övriga antropogena källor (ca 2,5 kton). Inom jordbruket svarade 1999 emissioner från mineralgödsel för en mindre del (1,7 kton), medan den helt dominerande källan utgjordes av utsläpp från stallventilation (9 kton) och från lagring (16,5 kton) och spridning (16,3 kton) av stallgödsel (SCB, 2000b).

Vid självförsörjning skulle ammoniakemissionerna från djurhållningen öka från 45 800 ton år 2000 till 56 000 ton med samma produktionsmetoder, alltså en ökning med 22%. Tabell 2. Ammoniakemissioner från jordbruket vid självförsörjning. Som jämförelse har emissionerna från djurhållningen år 2000 beräknats till 45 800 ton (Håkan Staaf, Landmiljöenheten, Naturvårdsverket).

Utfodringen av djuren är en nyckelfråga för ammoniakutsläppen. Genom anpassade foderstater kan ammoniakhalten i gödseln minskas väsentligt. Gödselhanteringssystemet inne i ladugården samt tekniken för lagring och spridning av gödseln har också stor betydelse för ammoniakförluster från stallgödsel. Kylning av gödselrännor minskar ammoniakavgången inne i ladugården vilket är positivt för djurhälsa och arbetsmiljö. Lagring av flytgödsel i täckta brunnar samt spridning med släpslangar eller injektion i jorden är exempel på bra tekniker för att ammoniak ska komma grödan till del i stället för att belasta miljön. Allt detta har studerats ingående i forskningsprojektet Life Ammoniak. Mer finns att läsa på hemsidan: www.ammoniak.nu.

Lagkraven i Sverige är idag omfattande när det gäller stallgödsel, både vad gäller täckning av brunnar, spridningsteknik och spridningstidpunkter (www.sjv.se).

Problemen med nedfall av ammoniak uppstår främst där djurtätheten är hög i öppna områden som redan är hårt ammoniakbelastade (Kumm, 2002). Nedfallet av kväve överstiger idag den kritiska belastningen för hela södra Sverige upp till mellersta Svealand (Naturvårdsverket, 2002; Naturvårdsverket, 2003a). Den ökning av djurhåll-ningen som skulle behövas för självförsörjning bör sålunda inte utlokaliseras till de redan djurtäta slätt- och mellanbygderna i södra Sverige, utan i stället till mellersta Sveriges slättbygder där spannmålsproduktionen är hög och ärter samt raps kan odlas, så att även

Djurslag Djurantal (tusental) Exkretion (kg N/djur*år) Stallperiod

(% gödsel)

31

transporter av foder till djuren kan minskas och kväveutlakningen inte får lika negativa följder som vid en ökad etablering längs väst- och sydkusten. Ökad svin- och fjäderfäpro-duktion kan vara lämplig i mellersta Sveriges slättbygder. Ökad djurhållning kan även lokaliseras till skogsbygder i hela landet, ju längre norrut desto bättre, där naturen bör tåla en viss ökning av ammoniakbelastningen och där det finns tillgång till naturbetesmark. Köttproduktion med nöt och får passar väl in i skogsbygder.

Vid en ökning av djurantalet med nuvarande inhysningssystem och lagrings- och spridningstekniker är det rimligt att anta att ammoniakemissionerna ökar i motsvarande grad som antalet av respektive djurslag, vilket skulle få negativa effekter på miljön. Med en anpassning av tekniken bör man dock kunna åstadkomma en minskning av ammoni-akutsläppen, både per djurenhet och i absoluta tal, beroende på graden av teknikanpass-ning. Med en lämplig regional fördelning av djurhållningen i kombination med en teknikanpassning bör skadeverkningarna på miljön kunna minskas. Ammoniakproblemet skulle kunna bli överkomligt även i en självförsörjningssituation, men teknikanpassning-en skulle bli kostsam.

Kväveutlakning

Kväveutlakningen får störst negativ effekt på havet om den sker i områdena 1-2 (Götalands södra slättbygder och Götalands mellanbygder) (Jordbruksverket, 2000). I områdena 3-5 är den totala utlakningen också avsevärd, men retentionen inom dessa områden gör att endast mindre delar av kvävet når havet varför den negativa miljöpåver-kan blir jämförelsevis liten. Man borde ur miljösynpunkt satsa på att förlägga odling av grödor med hög kväveutlakning/ha (potatis, ärter m.fl.: Lindén, pers. medd., 2003) till andra områden än 1-2, samt öka vallodlingen i område 1-2. Dock finns de bästa klimatiska förutsättningarna i just områdena 1 och 2, vilket gör att man av ekonomiska skäl gärna odlar högintensiva grödor där. I rapporten eftersträvades därför att i möjligaste mån fördela arealerna över landet med hänsyn tagen till både avkastning och kväveutlak-ning.

Kväveutlakningen per hektar skilde sig avsevärt mellan Johnsson-modellen (Johnsson och Mårtensson, 2002) och Lindéns skattningar (Lindén 2003, pers. medd.). Se figur 7.

32

Figur 7. Kväveutlakning per hektar och år för respektive PO8 år 2000; genomsnitt för alla grödor. Jämförelse mellan Johnsson-modellen och Lindéns skattningar. Den totala N-utlakningen från svensk åkermark för år 2000/01 enligt Johnssons teoretiska modell (Johnsson och Mårtensson, 2002) beräknades till 58,0 kton, enligt Lindéns skattningar (Lindén 2003, pers. medd.) till 46,3 kton. För självförsörjnings-situationen för samma år beräknades utlakningen till 60,7 resp. 48,2 kton, en ökning med 4,1% respektive 4,8%. Även om det är svårt att säga något om hur stor den verkliga ökningen skulle bli i absoluta tal, så torde storleksordningen på ökningen, 4-5%, vara rimlig. Ökad arealanvändning bidrog till ökningen i resultaten. Vid antagandet att

utlakningen för ej specificerad åkermark är lika med den för vall (i genomsnitt ca 8 kg/ha i beräkningarna) och att utlakningen/ha för ärter är ca 25 kg mer än för ej specificerad åkermark, så skulle ärtodling på denna mark (85 460 ha år 2000) orsaka drygt 2,1 kton ökad N-utlakning, och alltså förklara ca 78% av Johnssonmodellens utlakningsökning och över 100% av Lindénmodellens (uträkningarna kompliceras av att många grödor är inblandade – vissa grödor ger minskat läckage vilket delvis balanserar ökningen från ärtodling). Odling av kväveläckande grödor såsom ärter på åkermark som beräknades läcka små mängder kväve år 2000/01 kan alltså förklara större delen av ökningen vid självförsörjning. Övriga delar kan förklaras bl a av att spannmål ersatts av ärter som beräknas läcka mer än spannmål. I gengäld kompenserar ökad vallodling i viss mån för ökningen, då vall i regel läcker relativt lite kväve.

0.0 5.0 10.0 15.0 20.0 25.0 30.0 35.0 40.0 45.0 GS S GM b GNS SS GS k SSk NN NÖ Totalt 1 2 3 4 5 6 7 8 N-läckage 2000 efter Johnsson 1999 N-läckage 2000 efter Lindéns skattningar

33

Figur 8. Beräknad kväveutlakning från åkermark år 2000/01 jämfört med självför-sörjning, enligt Johnssons modell (Johnsson och Mårtensson, 2002) resp. Lindéns skattningar (Lindén, pers. medd., 2003).

Förlust av fosfor

Förlust av fosfor sker i högre grad på lerjordar än på övriga jordar på grund av att regn löser upp leraggregaten och för bort partiklar innehållande fosfor, medan sand- och mopartiklar är tyngre och större och inte lika lätt förs bort av vatten (Lindén, pers. medd., 2003). Vad i odlingen som styr fosforförluster är dåligt känt varför det också är svårt att uppskatta vad en förändring i brukandet skulle innebära, men ett växttäcke skyddar i viss mån markaggregaten mot regndropparnas nedbrytande kraft (SJV, 2000).

Vallodling uppfattas generellt som skonsam ur miljösynpunkt. I en underlagsrapport (Naturvårdsverket, 2003b) fastslås att en övergång till vallodling skulle minska förluster-na med 0,04 kg P/ha. För att kunförluster-na göra en bedömning av hur fosforförlusterförluster-na styrs och förändras vid olika driftsinriktningar krävs att forskning kring dessa frågor prioriteras och finansieras, vilket hittills inte skett i tillräcklig omfattning. (Rydberg, pers. medd., 2003)

Vid antagandet att fosforförlusterna skiljer mer mellan olika jordarter och nederbörds-förhållanden än mellan grödor, torde man kunna dra en försiktig slutsats att fosforförlus-terna inte skulle öka avsevärt vid en självförsörjningssituation. Dock skulle den plöjda åkerarealen öka i och med att trädad mark och ej specificerad åkermark skulle behöva tas i bruk.

Avfall och kretslopp

Ett lands ekologiska fotspår omfattar även avfallsproduktion. De ekonomiska ramarna för föreliggande projekt har inte medgivit någon grundlig utredning kring denna viktiga fråga, men några övergripande beräkningar anges nedan.

På all djurproduktion inom svensk jordbruksnäring ställs idag krav på att växtnäringen i gödseln utnyttjas på ett miljövänligt sätt. Detta innebär bland annat restriktioner vad gäller spridningstidpunkt för att minimera förluster av kväve och fosfor. I Sverige har även regelverket kring gödselspridning fokuserat på maximalt utnyttjande av fosfor i stallgödsel och reglerna anger en maximal tillförsel av 22 kg fosfor per hektar. Detta regleras genom krav på viss spridningsareal knuten till företaget relaterat till det antal djur

0.0 2.0 4.0 6.0 8.0 GSS GMb GNS SS GSk SSk NN NÖ 1 2 3 4 5 6 7 8 Produktionsområde U tlakning, kto Total utlakning, Johnsson, kton Självförsörjningsutlakn., Johnsson, kton Total utlakning, Lindén, kton

Självförsörjningsutlakn., Lindén, kton