t OM UNDERVISNING I MODERSMÅLET.
A k a d e m i s k A f h a n d 1 i n g
som med vidtberöm da Filosofiska Fakultetens i Upsala sa m ty ck e
t i l l o f i e n t l i g g r a n s k n i n g f r a m s t ä l l e s
a f
MAG.
THOR F R I T H I O F G R A F S T R Ö M
E . O. A m a n u e n s v id A k a d . B ib lio th .
och
E R N S T G O T T F R I D C A L W A G E N
a f N o r r l a n d s L a n d s k a p .
Pa G ustavianska Lärosalen »len 15 October 1 8 5 3 kl. 3 e. ui.
Del. 2 .
U P S A L A , C. Ji. L £ F F LEK 1853«
Fru n Locke och Rousseau utgingo pædagogiskà g rund
satser, h v ilka i 18:de å rh u n d rad et af den s. k. Filantropins an hängare, en Basedow , W alke, Campe, m. fl. praktiskt genom
fördes. Den stora vigt, som af dessa lades på modersmålet, må utvisa, a t t L atinet förlorat m ycket af den betydelse, som man förut vid detsam m a fästat; men det makliga och mer lek än a llv a r afseende undervisningssätt, som de införde i skolan, h a r blifvit utd rifvet derifrån, sedan dess haltlöshet med s egrande bevis blifvit lagd för öppen dag 1).
I början a f nittonde århundradet, då man åter, efter de stora krig en s slut eller under deras sednaste tid, började syssels ätta sig med skolans värf, visade det sig snart, att man olika m o t fordom uppfattat Latinets och i allmänhet de klassiska sp rå k e n s betydelse. Man hade ändtligen kommit till den öfvertygelse, a tt Latinet icke mera var ett lefvande tungo
mål och k u n d e såsom e tt sådant inläras. Man hade icke heller dess nytta såsom universal-språk* för ögonen, utan afsåg för
nämligast d e n formella bildning, som dess och Grekiskans stu d iu m medförde. Dessa språks till lärorik åskådlighet u t
präglade etymologi, deras med logisk noggrannhet bestämda s yntaktiska förhållanden blefvo föremål för en omständlig under
visning. G ra m m a tik a n ansågs icke längre vara endast ett medel för inlärandet a f språket, den blef äfven derjemte sitt eget mål. Man åsy ftade isynnerh et tankeförmågans utbildning;
d e verkliga språken blefvo derföre mera en bisak; Logik och allmän g ra m m atik det egentliga l ä r o ä m n e t2).
k la s s ic it e t , n a m n pä fö r e m å l, y rk en , fö r e s tä lln in g a r , ä ld re so m n y a re , a f h v a d s la g d e v a r a m å .
1) F ö r n ä m lig a s t g e n o m N i e t h a m m e r s b e k a n ta sk r ift U eb cr P h ila n - t r o p is m u s u n d H u m a n is m u s.
2) M a g e r E in r ic h tu n g u n d U n te r r ic h tsp la n e in e s B ü r g e r g y m n a siu m ,
2
Att genom detta lärosätt en tankeu tv eck lin g till reda och b e s tä m d h e t i hög gra d befordrats, äro vi långt ifrån att n ek a;
m en genom a tt lärjungens ordförråd, före • den gram m atiska underv isn ingen eller samtidig t med den, icke blifvit så riktad, som fordom ansetts nödvändigt, har e t t mer a omfattande s tu d iu m af de gamla sp råken i sjelfva v e r k e t häm m ats . En lärjunge, som genomgått en efter denna metod inrättad s k o l - kurs, bör visserligen ega en grundlig g ram m atisk u n d e r byggnad, men han läser ej obehin dradt sin klassiske författare och ä n n u mindre ta la r han sp r å k e t någorlunda ledigt. Så länge undervisningen i alla skolans läroämnen meddelades på Latin, inhem tades åtm instone s p r å k e ts ordförråd i rikt mått, m en sedan m odersmålet börjat tolka all den kunskap, som skolan meddelar, har i detta afseende en k ä n b a r brist uppstått.
F ö r a t t häfva denna föreslog redan Ratich den metod för språkunderv isning, hvilken förordats af Locke och m e d största fram gån g begagnats a f Hamilton, som gifvit den s itt namn*
Gen om mellanradig öfversätfcning skulle läsning af författare kunna fortgå och e t t stort ordförråd inhem ta s äfven innan någon gra m matisk underv isn in g ifrågakom. Jacotot änd ra d e m etoden så, a tt öfversättningen flyttades till motliggande sida, hvarigenom han, fo r dess a n v ä n d b a rh e t, nödgades förutsätta åtm instone så m y c k e n gram m atisk kunskap, som erf o rd ra s för a t t riktigt med h v a ra n d r a kunna jemföra en mening a f origi
nalet och en af öfversättningen. Dessutom ansåg han, a t t en och sa mma författare borde flera g ånger genomläsas och nästan utantill inläras, för a tt sålunda bilda en stadig g rund för all k om m ande språkundervisning, hvilken s ed n ar e del af hans
å b e r o p a d a f E k e n d a h l i T id s k r ift för L ä r a r e o ch U p p fo s tr a r e , 2 :d ra å r
g å n g e n , sid . 9.
metod R u th a rd t i sina bekanta Loci memoriales i synnerhet utbildat. O m dessa sträfvanden mera afsett lärjungens behof af e tt rikt ordförråd och nog mycket lemnat ur sigte den lika nödvåndiga grammatiska undervisningen, så har deremot Meierotto på annan vag sökt fylla båda behofvcn genom sin
»Lateinische Grammatik in Beispiele aus den klassischen Schrift
stellern»,- i hvilken han med otaliga exempel åskådliggör hela formlärans och alla satsbildningens företeelser *).
U n d e r det man med dessa och andra nya metoder, hvilka må utvisa — om ej annat — huru föga tillfreds
ställande resultatet af det öfliga lärosättet varit, lämpligast sökt ordna undervisningen af ett ämne, som för icke längesedan nästan enväldigt herrskade i skolan, har modersmålet derinom vunnit allt större och större insteg. Alla Tysklands skolor, till och med de, som hafva gjort ej allenast säkert grund
läggande utan äfven vidt omfattande klassiskt filologiska studier till sitt nästan uteslutande mål, såsom t. ex. läroverken i W u r t e m b e r g och i synnerhet Fursteskolorna i Sachsen, hafva tillerkänt det Tyska språket bland öfriga läroämnen en be
ty d a n d e p l a t s 2). Visserligen tvista skolans sakförare ännu m y c k e t om all språkundervisning säkrast genom modersmålet gru ndlägges, eller, som hittills varit öfiigt, genom de klassiska sp råken, men allmänt lägga de stor vigt uppå, att fädernes
landets tungomål genom trägna öfningar i skolan förberedes att s ä k e r t och smakfullt kunna användas i alla de lifvets för
hållanden, i hvilka det och intet annat numera måste begagnas.
Hittills hafva vi haft för ögonen de förändringar, skolan i T yskland under olika tider genomgått. I vårt fädernesland
1) H a u m e r G. d» P . p. fl. st.
2 ) H u g g e I)t-t o lT end iige Skolc.væ sens Forfat n ing i adskillige tydske S t a t e r ; 2 d e l. p . 11. st. sid . 180, 2 7 0.
framträda enahanda företeelser. Äfven inom våra skolor har Latinet haft sin tid af så oinskränkt envälde, att det varit en nödvändig tolk för all undervisning i G rekiska, Hebreiska, Theologi, Filosofi, Historia, Geografi och Matematik; hvarförutan all öfning i Grammatik och rhetorik till detta tungomål lämpats.
Likväl skönjes redan i Christinas skolordning af år 1C49 en för den tiden sällspord omvårdnad för modersmålet; tre hufvud-'*1’
språk skulle läras: m odersmålet, L a tin och G rekiska, af hvilka de båda förra skola samtidigt inhemtas, såsom de Romare lärde Grekiska jem te sitt modersmål '). Den undervisning, som h ä r afses, synes dock endast hafva bestått uti öfversättning från klassiska auctorer; Latinet fortfor att vara det herrskande st udiet och först i innevarande århundrade har modersmålet förvärfvat sig rätten att meddela så andra språk som de öfriga l ä r o ä m n e n a 2). Det har äfven sjelft börjat blifva föremål för någon, om än obetydlig, undervisning, dess grammatik inläres, öfning a tt skriftligen afhandla det fortgår vid skolorna, prof på färdighet deruti skall för vinnande af akademisk medborgare
r ä t t godkännas och nyligen har blifvit stadgadt, att veten
skapliga insigter, äfven de, som för högre lärareplatser erfordras, kunna i de flesta fali på Svenska språket ådagaläggas3 .
Den ställning Latinet nu intager i våra skolor, är alltså helt annan än fordom. Det var för icke länge sedan skolans
1) G c i j e r S . S kr. T . 4, 2 9 7 . Om u ndervisning i Latin innehålle r s a m m a s k o lo r d n in g : en i L a tin et ra p ilt skall ingalunda föras till gr a m m a tisk » r c g lo r , in n an han sä länge hållit på m ed explication, att han a f e g e t fö r n u ft k an förslå livad en gram m atisk regel iir; sid. 298.
2 ) F r å n b örjan a f 1 7 0 0 -ta le t författas åtskilliga gram m atiska hjelprcdo r p å S v e n sk a . C ellarii L a t. G r a m ., 1732 an tagen till skolbok, är en S v e n sk ö f v e r s ä ttn in g , S o m m elii G rek. G ram . är alTaltad på S ven sk a; likv ä l b e g a g n a d e s ä n n u IS 2 0 G ezclii G ram m atica G ræca. T idskrift för lära r e o ch u p p fo s tr a r e , 2:dra årg. sid . 6. Jfr n oten på m otstående sida.
3 ) S e U n iv e r site tc rn a s nya S ta tu ter
modersmål, d e t enda giltiga uttry c k sm e d le t så för lärarens frågor som för lärjungens s v a r ; på hvilket alla läroämnen föredrogos, m indre såsom sjelfständiga veten s k ap er än såsom delar af R om ers k litteraturj Måhända anv än d es fordom en obetydlig, om någon, tid på in hem ta ndet af g ram m atik an s mera invecklade bestäm n in g ar eller på en jemföra nde granskning af m era svårfattliga te xtställ en; men detta behöfdes föga, då det icke så m y c k e t gällde a tt på an n a t tungomål återgifva tanken, som a t t fa tta den i dess ursprungliga form. Undervisningen särsk ilt i Latin ha de ock till uppgift m indre a tt m eddela, k un sk ap om klassisk litteratur, än a t t bilda lärjungen till Ro
m ersk förfa ttare skap och vältalighet; hvilket af d e ännu q v a r - v a ra n d e titlarna af Eloquentiæ e t Poöseos Professor eller Lector för lärare i L atin sk t sp råk och litteratur tydligt kan inses.
L itte r a tu r e n inlärdes af alla skolans eller gymnasii lärare g e m e n sam t, men en lärare fans, som skulle uppöfva ynglingens stil, logiskt o rd n a meningsföljden i hans uppsatser, efter rhetorike ns reglor h a rm o n is k t utbilda dem, inviga honom i e t t sk aldeverks konstrika b y g g n a d , eller låta honom med allvarlig tillsyn öfver u tt r y c k e n s n o g g ra n n h e t och bevisens klarhet söka a tt på fri h and försvara en uppställd sats, utreda dess sanning, gra nska inkasten och med sakr ikedom och behag utlägga den i hela dess omfattning.
L atin et ä r icke m er skolans m o d ersm ål; e tt och sam m a sp råk — fä derneslandets — talas inom skolans vä ggar som
1) T . e x . L ä r a r e n i H is to r ia s k u lle lä s a : L iv iu s , C u r tiu s, C æ sa r; L ä ra r en i F ilo s o f i Q u a estio n es T u sc u la n a e , O r a tio p ro le g e M a n ilia , o . s. v . V is s e r lig e n lä s te s ä fv e n C o m p e n d iu m d iscip lin ae c iv ilis a t q u e fu n d a m e n to r u m le g u m s u e t ic a r u in , L o g ic a P . R a m i m . m . a lla d o c k p å L a t in ; 1 6 4 9 års s k o l
o r d n in g , å b e r o p a d a f G c ije r i S . S k r . 4 d e l. sid . 2 9 9 . H u r u fö g a fö rä n d ra d t h ä r u ti v a r ä n n u 1 8 2 6 k a n s e s a f D a h l s t r ö m s u p p s a ts (O m m o d e r s - m å le t s s t ä lln in g i v å ra s k o lo r förr o c h n u ) i T id s k r ift för L ä ra re o c h U p p fo s tr a r e , l: s t a å r g å n g , sid . 6 7 .
n
utom desam m a. Men h v a r finnas nu öfningarne i stil i högre mening, i rhetorik, i dialektik, i »eloquens och poesi»? *)
Klart är, att, om dessa öfningar skola medföra någon nytta, de böra verk ställas på e tt språk, som är tillräckligt kändt för a t t kunna konstnärligt behandlas. Lärjungen i våra skolor innehar icke en sådan kännedom om Latinet. I la n s ordförråd beg ränsas af inne hållet i de få författare, han läst, och genom e t t måhända ensidigt framhållande a f språkundervis nin gens logiska sida h a r m an visserligen uppdrifvit den g ra m m a tis k a färdig
heten, men icke ställt språkets materiella underlag, ett rikt ordförråd, i e t t med denna färdighet afpas sadt förhållande *).
Följden h a r blifvit, a tt lärjungen efter slutad sk o lk u rs ej utan n y tt a rb e te och ihärdig an strä ngnin g kan förstå äfven en lättare klassisk auctor, a tt i skolan stilbildning nedsjunkit till e t t prof på in hem ta d formlära och syntax, a t t latintalandet derstädes helt och hållet upphört, och att rhetorik, fordom skolans kanske vigtigas te läroämne, numera från d e n s a m m a bort
flytt, eller, om d e n q varstannat, förlorat all betydelse.
Oafsedt d etta förhållande, h v a rs menliga in v erk an m å hä nda till en del genom en förändrad und erv isn ingsmetod skulle kunna häfvas, hålla vi före, a tt orsaken, hvarföre dylika öfningar upphört, äfven på a n n a t håll kan uppspåras. Yi hafva sett, h u ru Latinet fordom varit kyrkans, statens och lärdomens tungomål, och äfven, h u ru d et u pphört att v ara så d e t ena som d e t andra . Yi hafva sett, h u ru de nya u ttr y c k och s a t s
1) J fr T id s k r ift fö r L är. o ch U p p f . , 2 :d ra å r g å n g , s id . 8.
2 ) A lt d e n n a s k ild r in g ic k e a f b e h ö r ig e d o m a r e a n se s ö fv e r d r ifv e n , k an m a n fin n a a f G e i j e r S . S k r . I. i s id . 3 0 9 . J fr 8 v e d b o m O m u n d e r v is n in g i m o d e r s m å le t . F rey 1 8 4 2 . s id . 5 2 9 .
bildningar, som med nödvändighet härflöto från Latinets egen
skap af a t t begagnas såsom e tt lefvande språk, af en nyvaknad kännedom om det Latin, som i forntidens klassiska verk ligger förvarad, u td ö m d es såsom förvildade grenar, hvilka borde från den ä k ta sp rå k sta m m e n afskäras. Derigenom tv angs all för
fa tta re v e rk sam h et, antingen a tt söka sitt u ttry c k i klassicitetens en gång för alla gju tna former, hvarigenom all egendomligt skap an d e kra ft hade gått under, om äfven stora och höga tankar, förut tän k ta och i klara språkbildningar framställda, hade k u n n a t oupphörligt återgifvas, eller ock att frigöra sig från de tr y c k a n d e banden och för sitt behof dana sjelfständiga u ttry ck sm ed el. Såd an a blefvo de nya språken, hvilka fram
ställde »de till den nyare verldsåsigten hörande begreppen ledigare och n atu rlig are än något af de gamla, mot den antika bild
ningen sv a ran d e» N um era torde denna sanning vara klar för alla, som i denna sak sökt en mogen öfvertygelse. Afven de, som af pligt och böjelse mera än andra ifra för ett allvarligt s tu d iu m af klassisk litteratur, medgifva dock, a tt en m y c k e n h e t m o derna begrepp antingen alls icke eller obestämdt och sv ä fv a n d e kunna på Latin uttryckas, a tt Latinskt bildspråk och Latinsk periodbyggnad ega en ofullkomlig motsvarighet med d et moderna framställningssättet, a tt företaget a tt författa på Latin innebär en »afskräckande svårighet, om icke omöjlighet»;
af h vilket allt den slutsats drages, a tt Latin till skrift ej mer bör an v ä n d a s 2).
Tillämpar m an denna dom på de språköfningar, som skolan bör meddela, och anser, att alla dessa icke m e r på Latin med
J) G r u b b c B e t ä n k a n d e till S k o l- K o m it é n 1 8 2 8 . sid . V II I .
2 ) O m L a t in e t s å s o m sk r iftsp r å k i vå ra d a g a r a f C. E . Z. i F r ey 1842 sid . 3 7 4 .
fordel kunna åvägabringas; så h a r m an derigenom för ingen del nekat eller ens nedsatt Latinets, eller i allmänhet de klassiska sp råkens, bildande förmåga och stora vigt för undervisningen.
U r d e t förhållande, i hvilket våra dagars odling står till den klassiska fo rntidens, härflyter m ed nödvändighet, att vis
serligen denna forntid af oss kan redigare fattas, än den m äk tad e fatta sig sjelf, alldenstund hvad a f an in g eller dunkel förmodan den gömde inom sig , har af händelser
nas gång till klarhet u tvecklats, men äfven, att v år tid först då i sitt fulla ljus fra m tr ä d e r, när den genom likartade sam
manställningar, genom lärorika jemförelser, till eggelse el
ler varn in g , af forntidens minne belyses. O ch d e tta min
ne bevaras förnämligast i en litteratur, som m ä k ta r i de flesta g re n ar af menskligt vetande uppvisa m ä s te rs ty c k e n , hv ilk a, om än icke alla oupphunna — alldenstund en nog
g ra nn rangordning inom detta område ej torde kunna b estäm m as — dock gälla såsom m ö n ste r, i jemförelse med hvilka menniskotankens n y are verk hemta ett större eller mindre v ä r d e ; i en li tte ra tu r, som i formsköna skapelser u p pdrager teckningen af en förgången tids högsinnade lefnadsvishet och okufliga m o d , m a n an de till efterföljd, på sam m a gång den målar slapphet i s e d e r och v an m akt i handling till a fs k rä c - k ande exempel. Kan ej e t t litet folk, hvilket som h e ls t, h otad t af en mäktig g r a n n e , genom Greklands förebild eller R o m s , lifva sitt sjunkande mod, och förevisa ej dessa stater efter sedernas förfall och förändring af bepröfvade inrättningar e t t skådespel af varning för alla tid e r? Utan tvifvel ligger d e t vigt u p p å , a tt den yngling, som uppfostras till offentliga v ä r f , göres förtrogen m ed denna tid , till helsosam inverkan på uppfattningen af hans egen; helst då minnet af densam ma gått
till efterverlden i teckningar, som icke allenast kunna fylla hans själ med stora ta n k a r och lifva h ans håg för Tlet sanna och g o d a , utan äfven genom sin rena form och enkla behag i framställningen odla hans sm ak och väck a hans känsla af d e t sköna. Men denna litt eratur omfattar icke allenast den hed
niska forntidens v e ta n d e , den innes luter äfven uti sig och h a r m e d d e la t oss uppenbare lsens lä ra, till en del i de grundkällor, som förvara d e n , och helt och hållet i de skrifter, som först u tred d e och närm are fastställde d e n , som upptogo och veder
läde in kaste n emot den och som på alla lifvets förhållanden sökte göra dess inflytande gällande. Vi hafva ofvanföre v is at, h u r u äfven Reformationen förbereddes genom en börjad ifri—
g are sysselsättning med denna litteratur, som ännu i dag ä r af största vigt för Christendomen och h v a r s utträ n g a n d e ur e t t Chi istligt samhälle torde vara — hvad äfven blifvit a n m ä r k t — en våld s k rän k n in g , i d et närm aste snarlik med Kejsar Juliani, då han u r de Christliga skolorna förviste stu d iu m af den klas
siska litteraturen, med slug beräkning a t t beröfva uppenbare l
s e n m edlen a tt bevisa sin sanning och innerliga sam band med odlingens allmänna gång.
D et ä r utan tvifvel öfverflödigt a t t på det ofullkomliga s ä t t , vi d et m ä k t a , vidare belysa e tt påståen d e, som icke sa k n a r a f stora män hopade bevis för a tt i hela sin sanning ådag aläg g as, men som af ingen torde förnekas. Till och med de som a n s e , a t t i den nya skolan s. k. medborgerlig bild
ning kan utan kännedom om forntidens litteratur g ru n d lä g g a s, erk ä n n a dock genom den väsentliga skillnad, de göra mellan denna bildning och den k las sis k a, genom den större synvidd d e obetingadt tillerkänna denna sednare och genom den vid—
t
strä c k ta re verk ningsk re ts, de anvisa d e n , h u ru högt d e i sjelfva v e rk e t sätta de nna litteraturs bildande förmåga ').
O m således den klassiska littera ture n allmänt anses be
rättigad till en be ty d a n d e plats inom sk o la n , så p ågår derem ot en häftig strid om den vigt för u n d e r v i s n in g e n , som man velat tillerkänna d e gamla språken i och för sig sjelfva. Till hvad m an kallar formell hildning h a r man visserligen a n sett i allmänhet språk mera bidraga än s a k k u n s k a p e r 2) , men bland sp råk h a r man vid den första underv isn ingen gifvit m oders
målet fö reträd et, äfvensom med synnerlig förkärlek g y n n a t frem mande lefvande, uppskjutit inlärandet af de gam la till en m e r framskriden åld er , än fordom ansetts för en sann bild
nings grundläggande tillständigt, och synbar ligen m era afs ett förmånen af kännedomen om den klassiska litt eraturen än s ä r skilt aktgifv ande på dess fr am träd an d e i o r d , i m e n in g , i sa tsb yggnad.
Det ena ä r dock vid skolundervisningen lika vigtigt som d et a n d r a , t y , oafsedt a tt en grundlig kännedom af e tt s p r å k s litteratur utan kännedom om sjelfva språkets byggnad är omöj
lig, kan denna sednare i skolan hafva e tt än dam ål i och för sig. För h v a r och e n , som besitter någon om än ringa k ä n
nedom om de klassiska s p r å k e n , ligger det utan tvifvel som en klar sanning, a tt i d e m , m e r än i a n d r a , ta n k e n , vid sitt sinliga fr amtr ädande i o r d , visar sig i en helgjuten fo r m , som i hvarje sin del af d ensam ma betydelsefullt genomtränges . Att undersöka detta förhållande och u p p v is a , h u r u d en plastiska
1) J fr G e i j e r S a rn l. S k r . I. å. sid . 2 6 7 .
2 ) E n lä ro rik u n d e r s ö k n in g o m d e n n a Iraga k a n liisas h o s J ä r t a O m S v e r ig e s L ä ro v e rk 2:d ra u p p l. sid . 1 1 2 — 1 1 6 . J fr A g a r d l i S lu t a n f ö r a n d e till S k o lk o m m it t é n 1 8 2 8 sid . 6 2 , 0 3 .
n
be sliim d het, som utgör ett herrskande d rag hos den klassiska forntidens folk och genomgår deras samfundslif, vetenskap och k o n st, icke minst genomträngt deras tungom ål, skulle leda oss på en afväg från vårt äm ne; alltnog, i s p r å k , der begreppen fram träda med osökt en kelhet, der tankens finaste skiftningar med regelbunden noggrannhet och utpräglad åskådlighet fram
ställas, d e r meningarna i sitt förhållande till hvarandra med s trä n g h e t afvägas, med sä k e rt fattadt syfte fördelas sam t m ed h arm oniskt je m n m ått till' ett helt sam m anbindas, hafva dessa folk ådagalagt sin skarpa tankekraft och sin stora för
m å g a , a t t med sm ak och utan förvirring ordna ett innehåll, h u ru rik t det än må vara.
O s s sy n es k la r t, a tt s p r å k , som i sin byggnad besitta så sto r fullkom lighet, mer än andra äro egnade att i skolan reda gossens föreställningar och stärka hans förstånd. Ofning i d e m h a r blifvit kallad själsgym nastik, och med rätta. T v , liksom gossen ej kan till lekamlig sty rka utbildas, om han blott å ser andras kroppsöfningar, andras vana och lätthet med a n s trä n g n in g e n , eller u nd errättar sig om reglorna för eller sam m a n h a n g e t af dessa öfningar, utan liksom han, för a tt vinna d e tta mål, m åste hos sig sjelf genom trägna mödor frammana d en s t y r k a , som slu m rar inom honom , och genom fortsatt a r b e t e qvarhålla den : likaså blir hans själ af ingen tanke
v e r k s a m h e t i högre mening m äktig, h u ru m ycket af allehanda v e ta n d e man än dit söker införa, om ej dess förmåga v ä c - k e s , dess anlag uppöfvas och dess krafter stärkas 1). O ch h v a d skulle härtill kraftigare bidraga än studium af språk, som uppbju da lärjungens hela sjelfverksamhet genom sin konst
rika b y g g n a d , så a tt hvarje särskilt del manar till c fter-
1) J fr T h i e r s c h Ü b e r g e le h r te S c h u le n I . sid . 137.
t a n k e och icke utan möda kan fa ttas? Allvarliga och upp
r e p a d e öfningar att i hvarje ord och i hvarje dess biijning se o c h fatta det deruti åskådliggjorda begreppet, och a t t i hvarje m enings-följd uppspår a den klart utvecklad e t a n k e g å n g e n , f r a m - a l s t r a r en sk ärpa i uppfattning af ordens i alla s p r å k rätta b ety d else och en s ä k e r blick för deras inre sam manhang.
O m ock lärjungen a f s k ä l , som vi ofvan p å p e k a t, ensam t g en o m färdighet a t t i tal eller skrift på dessa sp råk öf v e r - flytta modersmålets u tt r y c k s s ä tt , icke kan till vältalare och författare uppöfv as , så bör han d o c k , genom vana a lt i full—
bildade och tankedigra s atser uppsöka delarnas förhållande till h v a ra n d r a och deras förening till e tt h e lt , hafva inhem tat reglor for uppfinning, indelning, anordning och s a m m a n b in dn in g , hvilka med fördel k u n n a lämpas till behandlingen af hvilket tungom ål som helst.
Man h a r e r k ä n t , a tt svårighete n för gossen a tt tillegna sig dessa språk ä r stor, m en äfven deruti funnit e tt bevis på deras bildande för måga; alldenstund i mån af s v å r ig h e te n nödgas äfven sty rk a n vexa hos den kraft, som skall besegra den 1). O ss s y n e s dock, a tt det bor blifva lä t
ta r e a tt bibringa gram m atisk färdighet genom dessa språk än g enom andra t. ex. modersmålet. Y tter st afser man väl i b åd a fallen aktg ifvandet på de allmänna reglor, enligt hvilka d en konkreta sp råk fo rm en bestäm m es, men skillnaden är d e n , a t t i förra fallet gossen h a r tillfälle a t t för sin föreställning, liksom i åskådliga bilder, fasthålla regeln, då i det sednare d e r e m o t han måste fatta den i dess rena ab stractio n , hvartill u t a n tvifvel erfordras e tt m e r utbildadt förstån d, än man hos
i) T h i e r s c h p. a. st.
en gosse vid den aider, dû denna undervisning börjar, med skäl kan påräkna.
O m än i korthet hoppas vi dock nu hafva visat, att un
dervisning i de gamla språken är för skolan ytterst vigtig ocli v erksam t befordrande en sann bildning, — genom gram matik stärkande gossens förstånd och genom litteratur värdigt sy sselsättande ynglingens fantasi och säkert bildande hans smak.
Äfven om det större flertalet af skolans lärjungar icke skulle tränga synnerligen djupt in i denna sednare, hafva de dock för hela sitt lif betydligt v u n n it, om de hafva lärt sig genom de grammatiska öfningarna att redigt tänka och klart fram
ställa sina tankar.
Ofvan ä r nämndt, a tt delta de klassiska språkens värde för skolbildningen är en af de tvistepunkter, kring hvilka striden mellan den s. k. gamla och nya skolan hvälfves. Den sednares sa kförare, fastän de så mycket som möjligt velat inskränka undervisningen i dessa s p r å k , hafva dock ej från skolan bort
tagit dem. Geijer t. ex., som i sina sednare skrifter för de n ya åsigternas talan och an se r, att »undervisning i de klas
siska s p r å k e n , äfven i lärdomsskolan, ej numera bör börja och grundlägga språkundervisningen» håller dock före, att Lati
net utan valfrihet bör inläras af alla skolans m ed lem m ar2).
Professor Klumpp i S tu ttg a rt, en af de häftigaste motståndarne till den berömde Thiersch, den gamla skolans skarpsinnige för
s v arare, ifrar i sitt arbete »Die gelerhten Schulen» för undervis
n ingsverkens väsentliga förändring och har ansetts såsom en den liberala skolreformens yppersta förkämpe. M e n , om han ock
1) S a m i. S k r. I. 4 . s id . 3G9.
2) S a m i. S k r . I. 4. sid . 3 7 5 .
till cn framskriden Alder u ppskjuter inlärandet af klassiska s p r å k och b e tr a k ta r Latinska skriföfningar endast såsom medel, dels till förstånds odling i a llm ä n h e t, dels till grundlig are s p råkkännedom (hvarföre han äfven ifrar for dylika Grekiska), men ej såsom ändamål i sig sjelfva, nemligen a tt dana Latinska skriftställare, så e rk ä n n e r han dock icke desto m indre de kldksiska språken v a r a , så i materiellt som formellt a fs eende, den lärda skolans h u f v u d ä m n e , och säger sig un d er lång e r far enhet icke hafva funnit något a n n a t , som så allsidigt u t
veck lat och da n a t själens alla förmögenheter J a , e n annan lärd T y s k , som utgifvit en skrift öfver L a tin -s tu d ie ts u m b ä r - lighet, tillkännager i sjelfva verk et, h u ru magtpåliggande detta studiu m ä r , då han anser en gram matisk undervisn ing i detta språk vara äfven för den s. k. Realskolan icke blott nyttig utan till och med behöflig 2).
Sistnäm nda åsigt innnebär dock utan tvifvel en ö f v e r - drift. Vi hafva i d et föregående framhållit den högt bildande förmåga, som måste tillerkännas de klassiska sp råkens s t u d iu m , men likaså obestridligt är, a tt detta un d er vissa för
hållanden och i någon mån kan af annan språkunderv is ning ersättas. Härm ed mena vi ej blott undervisningen i å t
skilliga andra frem m a n d e tu n g o m ål, hvarigenom fö r e trä d e s - företrädesvis den stora fördel vin nes, a t t väg till lärorika lit
te r a tu r e r ö p pnas, äfven om vi ingalunda förneka, a tt aktgif—
v a n d e t på tankelagarn as fram tr ädande i — ju flere dess hel—
dre — olika sp råkform er bringar förståndsodlingen stor nytta.
M en, oafsedt de rhetoriska s p r å k ö fn in g a r n a , hvilka numera
1) K l u m p p T>ie g e le h r te n S c h u le n D e l. I. p. fl. st. sid . 110. J fi B u g g e D et o lT c n tlig e S k o le v æ s e n s fo r fa tn in g B . III. sid . 144 ft.
2 ) B e r n o u l l i Ü h e r d ie E n t b e h r lic h k e it d e s L a te in le r n e n s für INicht- S lu d ir e n d c ; sid . 4 1 o . 8 9 .
alltid på modersmålet måste förrättas, anse vi, att derjemte genom detta språk en säker grammatisk undervisning bör kunna med delas, ersättande i realskolan de gamla språken i samma mån den ändamålsenligt behandlas.
H ärem ot hafva ensidige ifrare för de klassiska språken, med den afgörande vigten af en stor mans ord, upprepat Thiersch’s bekanta förmodan, att »detta onyttiga bemödande a tt inpregla i ungdomen den torra schematismen af ett språk, so m den redan besitter, h ar väl för alltid upphört att för—
derfva våra skolor»; men anmärkas bör, att detta yttrande, nedskrifvet 1826, har afseende på det då öfliga undervisnings- s ä ttet i modersmålet, enligt läroböcker uppställda efter latinskt mönster, och kan sålunda icke lämpas till den metod, hvilken den bekante liecker för ioike längesedan uppgjort och hvilken genom Svedboms satslära äfven inom våra skolor blifvit införd.
Då det äldre undervisningssättet begynte med en yttre be
traktelse af språket, såsom en massa af ord, hvilka i olika förgreningar skulle särskiljas och till sina formförändringar b e stäm m as s a m t först derefter till satsbildningar sam m an
fogas, så fäster deremot det nya lärosältet från början upp
m ä rksam heten oafvändt på tanken, såsom grundvalen för språk
uttrycket, och derefter till de alla dess skiftningar motsvarande språkform erna. Satsen utgör utgångspunkten lör undervisningen;
först i enklaste gestalt framträdande, utvecklas den till allt större och större bestämdhet, och vid den sammanfogas efter hand an d ra satser till ett organiskt helt, m. e. o. i hvarje meningsföljd öfvas lärjungen att genetiskt utveckla den deri liggande tankeföljden *). O m det medgifves, att lärjungen vid
1) I H e c k e r s O rganism der S p rach e och D eu tsche G ra m m atik finnes m e to d e n te o r e tisk t och p rak tiskt gen om förd .
in trä d e t i skolan besitter sitt moder sm ål en dast såsom e tt rå äm ne, som han, för a tt deruti förvärfva någon insigt, måste sa b e a rb e ta , a tt s p r å k e ts lagar deri uppfa ttas och ku nn a lämpas till h a n s egna framställningar, så s y n e s oss up p e n b a rt, a t t d enna insigt genom den Beckerska metoden ändam ålsen ligt kan vinnas. O ch onekligt är, att denna metod i en ny s y n p u n k t framställt möjligheten a f en sp råk undervis nin g, uteslutande g r u n d a d på modersmålet, och att den, allt m e r och m e r u t
veckla d och förbättrad, skall kunna i realskolan m otväga v ärd et af d e klassiska studier, som der s a k n a s ; men h u ru vid a d e r - igenom sådana studier i den lärda skolan, äfven för den första underv isn ingen, kunna blifva öfverflödiga, våga vi icke afgöra 1\
O m man således skulle anse nödvändigt, a t t i dessa slags skolor modersm ålets gram m atik inläres vid sidan af de klassiska sp r å k e n s och af jemförelsen med dem åskådliggöres, så må m a n dock ej förglömma, a tt en sjelfständig behandling kräfves vid alla de moder sm ålets gra m matiska förhållanden, hvilka äro så egendomligt utbildade, a tt hvad d e rm e d snarlikt i andra sp r å k uppvisas, visserligen till lärorik jemförelse men ingalunda till förebild kan påpekas. Att härvid fästa en sorgfällig u p p
märk sam h e t, anse vi vigtigt derföre, a t t modersm ålet vid all behandling i tal eller skrift må utveckla sig efter sin egen lifskraft och såsom sig fremmande afskära allt långods från skiljda håll, hv a rm e d man ansett sig tid efter an n an böra rikta det.
' / ' l l ■. i ^
Dessutom bör i begge slagen af skolor e tt språks konstnärliga beh an dling till skrift eller tal genom trägna öfningar förberedas.
D etta behof har i alla tider medgifvits, men vi tro oss o f v a n -
1) J fr o fv a n sid . 2 7 , 2 8 .
