TALANDE PLATSER Berättelser om platskommunikation

TALANDE PLATSER

Berättelser om platskommunikation

© Sirniö, 2020

Uppsats för Etnologi C Uppsala Universitet, Campus Gotland

Författare: Janne Sirniö

Handledare: Camilla Asplund Ingemark Höstterminen 2020

1 Abstract

This ethnological study represents personal experiences about the voice of a place and its instrumentality in the Swedish Arctic, based on interviews and observations. The appearance of the voice is connected to the existential meeting between humans and different kinds of bodies, from non-physical beings with metaphysical appearance to non-human bodies such as silicates (sand), rhizomes and animals. The metaphysical voice of a place can be understood as the genius of a place, a spirit or ancestor. It can be understood as a real sound in old forests, tactile feeling in the underground mine and as a whole culture dwelling in a region. The instrumental agency of the place-voice acts through personal characters found in places and is a potential tool in creating liminal places and use of the place creativity.

Key words: Voice of a Place, Place awareness, Metaphysical voice, Immanence, Rhizome, Phenomenology, Actor Network Theory (ANT), Ethnology

2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRORD ... 3

INLEDNING ... 4

Syfte, frågeställningar och avgränsningar ... 4

Tidigare forskning och teori ... 6

Material, metod och självreflektion ... 9

Uppsatsens disposition... 12

DE TALANDE PLATSERNA ...13

Platslöshet och språk – historia från glesbygden på 1930-talet ... 15

Betraktelser från Luossavaara ... 17

Den personliga platsens kreativa röst ... 19

Prästgården i Jukkasjärvi – den subliminala platsens röst ... 21

Landsskapande med platsens geni ... 23

Urskogar och kultplatser ... 25

Torneälven som kulturbärare – CtrlAltDel ... 27

SLUTDISKUSSION ...32

Avslutande tankar om platsens röst ... 34

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ...38

Otryckta källor ... 38

Intervjuer ... 38

Observationer... 39

Internetkällor ... 39

Litteratur ... 40

3

FÖRORD

“If my consciousness has a body, why should other bodies not ‘have’ consciousnesses?”

Maurice Merleau-Ponty Etnologi är en vetenskap som lyfter personligt reflekterande och kunskapsskapande i

lärandeprocessen. För mig har utbildningen gett praktiska verktyg i sökandet av kunskap. Att studera etnologi efter tjugo år som kroppsterapeut kändes som att en ny dörr öppnades med hjälp av de nycklar som det etnologiska hantverket har gett mig.

Ämnet handlar om platser, vad de gör och hur de kommunicerar med människor. Oftast är fokus tvärtom, det är människan som gör någonting med platserna, utan att reflektera över platsens möjliga vilja eller röst. Men det finns någonting annat, speciellt, med varje plats. De tycks kunna skapa någonting platsspecifikt när det kommer i uttryck. Redan under min barndom på 80-talet i Finland, noterade jag hur det lokala mejeriets ost hade helt egen smak i jämförelse med liknande produkter. Skillnaden blev än tydligare när lokala verksamheten lades ner och osten började tillverkas på annan ort. Den hade inte samma smak längre.

Någonting måste vara så platsbundet att detta någonting skapar tillsammans med människorna på platsen. Omvänt skulle sådan platsbundenhet även kunna påverka hela kulturer när

omgivande miljöer förändras. Platser kan inte flytta, men de tycks ändå uttrycka någonting existentiellt som i sin tur bär meningsfulla betydelser för människor som kommer i kontakt med dem. På framsidan är en landskapsmålning som kom till på dagen för vintersolståndet, under perioden när jag som intensivast arbetade med uppsatsen. Den heter Still here. Platsens röst kan överraska när den hittar en väg fram: det blev flertalet landskapsmålningar till innan uppsatsen lämnades in för bedömning i januari 2021.

Mina tack går till lärarna Carina Johansson, Camilla Asplund Ingemark och Owe Ronström på Campus Gotland för alla värdefulla reflektioner från allra första uppgiften på A-kursen.

Utbildningen har gett välkomna metoder om kunskapandet. Det etnologiska hantverket har skapat möjligheter att utveckla nya idéer och synsätt. Jag tackar samtliga informanter vars generösa reflektioner och kunskap gjorde den här studien möjlig. Därtill riktar jag tack även till Jens Thoms Ivarsson för de tänkvärda orden i Poikkijärvi. Slutligen tackar jag min familj som varit värdefull hjälp med nätverkande och reflektioner under resans gång.

4

INLEDNING

Syfte, frågeställningar och avgränsningar

De inledande tankarna till studien har långa rötter bakåt i tiden. Jag har märkt på otaliga platser en variation hur platser inte bara arrangeras och görs utan också hur de arrangerar och gör kroppar och sinnen. Det är som om platser ville säga någonting. Icke desto mindre finns det lokala kulturella variationer. Den norrbottniska befolkningen har många berättelser om hur platsens väsen kan vara, om hur platsen i sig själv formar både upplevelse och smak. Att vistas i vildmarkerna rent generellt och att besöka specifika platser i synnerhet är lika ofta en inre upptäcktsfärd som ger en möjlighet att hämta ny kraft till vardagen i den allmänna världen. Någonting med platser är tilltalande och ständigt närvarande. Och detta någonting verkar kunna påverka kroppar som kommer i kontakt med dem och vice versa.

I modern tid ligger samhällets ekonomiska fokus ofta på de materiella tillgångarna som finns på olika platser¹ i periferin,² vilket historiskt sett har varit problematiskt för de nationella ursprungsbefolkningarna.³ Men, det finns även immateriella värden som kopplas till platser där individer kan uppleva någonting och bli påverkade av dem. Emellanåt kan dessa

upplevelser vara inspirerande och stimulerande för kreativiteten och bli ett möte med en själv.

Denna studie diskuterar hur individuell kreativitet påverkas genom tillgången till en plats.

Jag har valt att jämföra så kallade arrangerade respektive vilda platser, och studera hur platsers kommunikativa aspekter [vad de ”säger”] uppfattats av enskilda människor i modern tid. Historiskt har människan varit en del av platsen fram tills utvecklandet av den ontologiska vetenskapsfilosofin (Hastrup 2010) då begreppen ande och materia separerades från varandra.

Det har skapat en distansering mellan människan som kulturvarelse och naturen som det gamla hemmet. Det finns få kvarvarande ursprungsbefolkningar vars förmågor kan kopplas till platser. Den vilda naturen med begreppet den vilda platsen finns inom människan och verkar överbrygga den yttre platsen genom instinkter som är viktiga för överlevnaden.

Kunskapen i fråga är både kroppslig och existentiellt viktig vilket ibland ses i gruvmiljöer där individer emellanåt utvecklar en förmåga⁴ att förutse ras. Den vilda platsen finns under arrangerade platser och kommunicerar med sitt arkaiska språk (Casey 2009:186).

1 Lundgren & Bernes, 2009

2 Müller, 2014

3 Persson, 2018a; CERD, 2020

4 Gruvarbetare i San José-gruvan i Chile säger att ”berget gråter” innan kollapsen (Illustrerad vetenskap, 2020).

5

I nätverk som bildas finns så kallade liminala rum i ”skärningspunkten” mellan platser,

kroppar och föreställningar. Platser tycks minska i antal till följd av exploateringar vilket även sätter igång hela händelsekedjor hos befolkningen som berörs av dem. Det som sällan

kommer fram är platsens uppenbara betydelse för all existens. Att möta en plats är därmed ett existentiellt möte med dess kropp. Den liminala platsen, som har benämnts av Victor Turner,⁵ hanteras som ett utrymme mellan andra platser. Den kan vara en trädgård eller vara

representerad av en resa mellan två platser. Liminalitet framkommer även som en slags icke- materiell förbindelse och rumslighet och den kan också ses som en sorts platslöshet (Casey 2009:155, 282).

De liminala rummen som finns mellan platser, kroppar och föreställningar fungerar likt kittet som sammanfogar materialitet med immateriella värden. Ett exempel på liminalitet i studien berör samband mellan platsens agens och människans idéer som ska förverkligas på den berörda platsen. Liminalitet syftar till någonting som sammanflätar och gör övergångarna mellan olika kontaktytor öppna för observationer och tolkningar. Skärningspunkterna i ett nätverks övergångar kan ses som liminala i sin essens (Casey 2009; Göransson 2017).

För mig är det viktigt att studera hur platser kommunicerar för att öppna upp förståelsen av vad de är och vad de gör. Hur en plats kommunicerar är således en länk som visar upp signifikanta detaljer i relationen mellan människa och plats.

Syftet i studien är att undersöka hur platser kommunicerar Till hjälp har jag följande frågor:

- Vilka skillnader finns mellan den arrangerade, vilda och liminala platsen?

- Hur uttrycker sig platsens röst hos individer som berörs av den?

Vad platser kan ge till människor i immateriella perspektiv presenteras empiriskt utifrån observationer och intervjuer i uppsatsens huvuddel, den etnologiska empirin. Studien använder fenomenologiska- och aktörnätverksteorier (ANT) i tolkningen. Fenomenologiskt har tid, plats och kropp betydelse i studien och jag kommer att beskriva platser som kroppar i fenomenologisk mening. Vidare kommer jag att utgå från ett kroppsligt perspektiv i studien och närmare problematisera medvetenhetens begränsningar med kroppen som verktyg. En bakomliggande tanke i studien har varit att finna metoder som uppmärksammar icke-

mänskliga kroppar och ställa kritiska frågor om platsernas betydelser för individer. Därför har

5 The Forest of Symbols, 1967

6

jag inspirerats av både dokumentärer och artiklar inom filmstudier där historia, berättelser och platsspecifika myter används utifrån dessa teorier för att förstå en plats tänkbara agens.

Etnologiska metodfrågor diskuteras med hjälp av nyanserade problematiseringar i löpande text. Platsernas betydelser i samhället har kommit att reduceras till materiella värden medan dom ändå tycks ha märkliga agenser som påverkar ”kroppar i rörelse” som berörs av

respektive platser genom hela aktörnätverk. Platser kan dessutom kopplas till andliga föreställningar vilket lyfter frågan om det bestående inre, alltså immanenta aspekter inom existentiell fenomenologi som i grunden handlar om allt som är. Dock avgränsas studien till det kroppsliga som syftar till både mänskliga- och icke-mänskliga kroppar och det spatiala som berör rymden som relaterar till en kropp och dess riktningar (Casey 2009:74-82, 340).

Detta för att platsens agens verkar kunna tolkas med hjälp av ANT och fenomenologiska tid- rymd-kropp teorier. Jag lämnar en dörr öppen för metaberättelser som uppstår kring ANT runt liminala platser. Fortsatta studier efterlyses som kutym i slutet.

Valet av fenomenologisk teorilitteratur syftar till att sammanfatta relevanta fenomenologiska teorier om platser och kroppar i tid och rum. Det är spännande att följa forskares tankegångar från grundläggande principer till själva teoretiska blivandet och upptäcka hur och var vägarna går isär och eventuellt möts igen. Tillämpade på det empiriska materialet kan dessa perspektiv vara lättare att följa, samtidigt som variationen mellan informanternas platsbundna

upplevelser skiljer sig åt.

Tidigare forskning och teori

Fenomenologi

Fenomenologisk grundlitteratur består av Edward S. Caseys Getting Back into Place (2009) och Maurice Merleau-Pontys Kroppens fenomenologi (2018). Dessa teorier går ut på att analysera kroppars positioner i tid och rymd.

Under historien har flertalet filosofer argumenterat om platsens betydelse. I den västerländska vetenskapsgrunden har platser diskuterats av filosofer från Parmenides till Aristoteles under antiken, och från Kant till Newton under den förmoderna tiden. Edmund Husserl utvecklade den reduktiva fenomenologin⁶ som disciplin under tidig 1900-tal. Reduktiv fenomenologi betraktar saker som de är (Husserl 2016). Fenomenologi är icke-erfarenhetsbaserad disciplin som betraktar upplevelsen istället. Enligt Maurice Merleau-Ponty (2018) är det relationen

6 Reduktiv fenomenologi är en meditativ praktik som tar tingen tillbaka till sin egen existens.

7

mellan olika sortens kroppar som skapar upplevelsen som leder till att ny [signifikant]

kunskap kan utvinnas. Det signifikanta ger mening i det upplevda som i sin tur talar om kroppens meningsskapande förmåga (Merleau-Ponty 2018:105). Tanken om att platsen är grunden i allting och att det inte finns tomma platser är således fundamental när även uttrycksförmågan hos icke-mänskliga kroppar med föreställda medvetenheter betraktas (Casey 2009:x, 14).

Caseys fenomenologi utgår från en sumerisk skapelseberättelse där allting skapas från urhavet och sötvattnet. Fenomenologins grundprinciper förklaras och förs till varandet runt och i kroppen. Begrepp såsom härvaro, närvaro och därvaro är potentiellt till hjälp vid

observationer gällande platsens kommunikation. Termen ”implacement” som beskriver hur något eller någon kommer på [sin] plats, har betydelse i generell förståelse av hur någonting kan placeras någonstans överhuvudtaget (Casey 2009).

Plats som ett begrepp jämförs med storheterna tid och rymd. Tid betraktas oftast som en ständigt föränderlig linje⁷ som upplevs röra sig i cirklar från år till år. Tid påverkar alla sortens kroppar, och ingen stund är den andra lik. Rymd skiljer sig från rummet då den senare har gränser och en verklig grund att stå på. En kropp kan bebo rummet då den har begränsad yta vilket inte gäller för rymd som i sig är gränslös och [i skridande stund] obebott. Då rymden är gränslös i sig är även antalet platser i den lika många, medan platserna i rummet minskar till följd av exploatering. Världen i sig är ett rum avgränsat från rymden, och

innehåller regioner, territorier och platser i begränsat antal. Vi bebor inte rymden utan rummet i den (Merleau-Ponty 2018:102; Casey 2009:350).

Under 1900-talet har platsbegreppet tematiserats av Martin Heidegger.⁸ Maurice Merleau- Ponty lägger till kroppen som utgångspunkt för sin transcendent existentiella fenomenologi som hanterar kroppens relation till omgivningen. För Merleau-Ponty är kroppen dessutom en del av medvetandet på grund av perception. Han menar att kroppens relaterande till sin omgivning medvetandegörs fenomenologiskt genom upplevelsen av position och riktning i rummet. Existensen finns mellan medvetandet och kroppen som ett ”jag kan” -perspektiv.

Kombinerat med Heideggers kroppsschema, som direkt utvecklar förmågan att känna av tingen i rummet, förtydligas även medvetandets perceptiva förmåga. När medvetenhet om platsens och kroppens existentiella samband medvetandegörs utvecklas även förmågan att förstå det som finns i rummet och på en plats. Kroppsschemat blir därmed ett analytiskt

7 Husserls tidsdiagram gör tiden objektiv.

8 Being and Time, 1927

8

verktyg när en plats gränser närmas och fokus riktas in på begreppet platsens röst. Kroppen identifierar de bekanta tingen vilka blir en del av kroppen, och speglar dem utifrån sig själva.

På liknande sätt blir också platser en del av människor och människorna en del av platser (Merleau-Ponty 2018:15; Högström 2017:62).

Existentialism betraktas som essentiellt i möten med platser. Casey lägger till Deleuzes ”Plane of Immanence” som kompletterar Merleau-Pontys transcendens. Termen immanens beskriver det bestående inre i kontrast till transcendensens relaterande till någonting annat på utsidan.

Immanensen finns inte bara i mänskliga kroppar utan den är också essentiell i alla platser, regioner och landskap. Även om platser förstörs, finns någonting substantiellt kvar av dem.

Och denna substans kommunicerar i så fall genom frånvaron av livsvillkor (Casey 1993:xxxiii; Spindler 2010).

Caseys diskussioner behandlar tid, plats och kroppslig fenomenologi som inledningsvis kretsar kring platser och platslöshet. Kosmo-logiska tidsperspektiv, plats och navigation presenteras som en grundläggande förståelse om kroppens riktningar i tid och rum. Casey utgår från tesen att det inte finns plats utan kropp, och ingen kropp utan plats. Tagen till Merleau-Pontys teori om kroppens perception, skildras även platser som medvetna kroppar.

Detta i synnerhet när medvetandegörandet kring en plats agens ska undersökas utifrån kroppslig perception. Att fenomenologiskt observera en plats är att uppmärksamma det närvarande. I korthet kan geografisk plats, tid och rymd ses som principer och riktningar till det som grundar något som förekommer på en viss plats. Begreppen tid, rymd och plats fungerar som en grund för riktningar som uppstår någonstans. Riktningarna påverkar kroppar i rörelse som kommer i kontakt med det platsbundna. Enligt principen måste platsernas karaktärer också skilja sig från varandra då deras lokaliteter i rymd och tid också skiljer sig i jämförelse med andra platser. Enligt Casey är det ursprungsbefolkningar som oftast har kontakt med platser och geografiska regioner, och använder sina kroppar i navigation. Casey menar att det är individens relation till den geografiska platsen som utgör den signifikanta skillnaden i jämförelse med andra som inte har en relation⁹ till platsen (Casey 2009:27ff).

Aktörnätverket ANT

Aktörnätverksteori, ANT har beskrivits av Bruno Latour och Michel Callon¹⁰ och betonar att alla materiella ting har en agens, de påverkar allt annat i hela nätverk som de ingår. Det som

9 Metoden placescaping kan användas för att bygga upp en känsla och relation med en plats.

10 Den stora Leviatan isärskruvad, 1998

9

binder ihop aktörnätverket beskrivs med begreppet rhizom från Gilles Deleuze och Felix Guattari.¹¹ Där fenomenologin beskriver kroppar och ting som de är, analyserar ANT

platsernas instrumentella aspekter. Vad platser som icke-mänskliga kroppar säger och gör kan studeras med hjälp av ANT som hanterar perspektivet genom termer såsom rhizom, Leviatan, svarta lådor och maktförhållanden i sammanlänkande element. Maktförhållande i ett nätverk uppstår när ett större antal oupplösliga sammanlänkande element knyts till och stabiliseras runt en gemensam fråga och som sedan kontrasteras mot ett annat maktförhållande ur ett annat perspektiv. Sådant kan handla om att exploatera orörda naturresurser i kontrast mot att hantera dem på ett annat eller kompletterande sätt, alternativt låta dem vara. Den svarta lådan beskriver sådant som normaliserats och inte får ifrågasättas, som att platser inte kan prata då de varken har mun eller vilja. Tillämpningarna kretsar runt hanteringar av mänskliga- och icke-mänskliga kroppar (Göransson 2017:348ff).

Platsernas kommunikativa aspekter behandlas i Transformations of the Evil Forest in the Swedish Television Series Jordskott (Souch 2020) som ger perspektiv till uppsatsens hantering av vad platser kan ge nutidsmänniskor. Kultplatsen i Jordskott återfinns i en fiktiv berättelse som vuxit ur ekokritiska perspektiv om statens massiva råvaruextraktion över hela landet. Vad platser kan berätta får ett perspektiv i Souch artikel som stöder platsens roll som genom sin agens kan nå ut till många individer i ett nätverk. Tanken om en besjälad natur som binds ihop av medveten rhizom ger användbara perspektiv på det som platser kan ha att säga. I denna uppsats spelar platserna liknande roller medan det är den geografiska regionens röst som kommer till tals genom de olika exemplen (Souch 2020).

Anders Perssons Ritualisering och sårbarhet (2012) skildrar det osignifikanta- resp.

signifikanta andra. Begreppen har betydelse i ANT där allt påverkar någonting annat i ett nätverk. Det är inte bara de aktiva aktörerna i egenskap av människor som bär fram

betydelser. Här framträder landskapet som mytberättaren som binder ihop hela nätverk genom alla sorters kroppar i rörelse. Det osignifikanta som en plats kan representera är annorlunda i jämförelse med de aktiva aktörerna, men icke obetydande som närvarande aktör i ett nätverk.

Material, metod och självreflektion

Det empiriska materialet har samlats in under sommaren och hösten 2020. Materialet består av semistrukturerade intervjuer och deltagande observationer. Intervjuerna har utförts med sju informanter, fyra män och tre kvinnor. Intervjuerna har varierat i längd från en timme upp till

11 A Thousand Plateus, 2004

10

flera timmar fördelade över några dagar under studieperioden. Platsobservationerna är gjorda i Jukkasjärvi och Kiruna. Platserna visar upp arrangerade platser med vildmarker i relativ närhet. Den vilda platsen per definition kan problematiseras då samtliga platser i regionen är kända, kartlagda och uppdelade. Den vilda platsen syftar till områden som finns i riktningar bortom och under de arrangerade platserna (Casey 2009; Merleau-Ponty 2018).

Platsobservationer är gjorda tillsammans med informanter för att lyfta upp fenomenologiska aspekter på de observerade platserna, samt för att få substans i samtalet om platser som haft betydelse för informanternas upplevelser. Platsernas existentiella aspekter och instrumentella betydelser har diskuterats under samtliga intervjuer. Följdfrågor har diskuterats per mejl och uppföljande intervjuer. En av informanterna har djupintervjuats hemma hos informanten under tre tillfällen angående språk och plats (Kaijser 2011; Ehn & Löfgren 2012).

Informanterna har visat stort intresse för uppsatsämnet genom antingen yrken, fritid eller självhushållning. De inledande frågorna inför denna studie där platser i sig själva ges möjligheten att komma till tals, attraherade fler informanter än studiens ramar skulle tillåta.

Hela det insamlade empiriska materialet är omfattande för en C-uppsats. Därför har en tematisering gjorts på materialet för att ta fram vad platsens röst är innan den kunnat analyseras från ett hur-perspektiv (Kaijser 2011:275ff) Under insamlandet av empirin samlades många frågor kring frågeställningar kring utveckling av befintliga

verksamhetsområden i regionen. Ett exempel berör besöksnäringens hållbara

utvecklingspotential i Norrbotten där platser sedan historiskt tid har betraktats som heliga medan plats- och ortsnamnen har ändrats till utilitära alltså ekonomiska nytto-termer. En grundläggande problematisering har med andra ord berört desanktifiering av platserna i sig själva. En plats som ses som profan neutral materia kan hanteras godtyckligt medan en plats vars namn berättar om det som finns där hanteras med större hänsyn då namnet kan väcka känslor som går att relatera till. En annan närliggande frågeställning är att synen på platser skiljer sig ytterst i jämförelse mellan centrum och periferi, stad och land. Landet i norr är mycket mer än ett materiellt industriområde som påstås rädda storstadsmiljöerna. Att byta namn och etiketter tar eventuellt inte bort platsens röst men materialiseringen har i stor utsträckning kommit att innebära eskalerande platsförstörelse, och normaliserat tystnad.

För att komma igång med skrivandet av uppsatsen läste jag inledningsvis andra c-uppsatser för inspiration och fann en relevant uppsats som fångade mitt intresse. Magi som oordning (Hedström 2018) hanterar nyskapade ritualer ur fenomenologiska och ritualkritiska

perspektiv. Det som jag uppmärksammade hos Hedström var bruket av autoetnografiska

11

metoder från Kulturanalytiska verktyg (Ehn & Löfgren 2012). Jag använder metoden i denna uppsats vid fenomenologiska platsobservationer som fördjupar förståelsen av platsens röst som begrepp och fenomen. Metoden innebär att jag har låtit andra ställa frågor till mig om upplevda fenomen i samband med genomförda observationer. Vid observationen på Luossavaara har jag svarat på frågor om hur berget kan kommunicera under jord i gruvan.

Detta med stöd från min personliga erfarenhet från underjordsarbete 2006 -2007.

I analysen föreställs uppsatsen på ett fenomenologiskt sätt som ett hus där rum med olika innehåll skapar plats för studien. Innehållet i ett rum bildar rhizom till de andra tingen i andra rum och platser i omgivningen. Detaljerna betraktas dels var för sig dels tillsammans som en hel enhet med tänkbar agens som uttrycks genom ett nätverk. Rhizom är svamp som bygger upp hela nätverk genom symbios med växter och näringsämnen i ekosystemet. Rhizomens funktion och roll i tolkningen av nätverk är uppenbar för dess sammanlänkande förmåga som används i informationsöverföringar mellan två separata kroppar. I naturen lever samtliga växter i symbios med svampar vars agens är näst intill lika uppenbar som

cirkulationssystemets funktion i en kropp: den upprätthåller nätverket som stärker kroppen och får den att regenerera och hålla ihop i längden. På så sätt bildar kropp och ting

komposition med hjälp av rhizomen (Ehn & Löfgren 2012:37–9).

Jag har ställt mig frågan om hur kunskapen från studien kan komma att användas. Den reflexiva kulturkritiken som Billy Ehn (1996) poängterar i Vardagslivets etnologi påminner etnologen om att klargöra kunskapens etiska och politiska innebörd (Ehn & Löfgren

1996:167). Studien har en geopolitisk underton som visar upp Tornedalen och Sapmi genom betraktelser från fenomenologiska och posthumanistiska perspektiv. Dessa visar upp exempel på vad platserna är och vad de gör för individer som berörs av och ingår i dess nätverk. De vilda platserna i både mänskliga- och icke-mänskliga kroppar uttrycks genom ekokritisk röst som presenteras genom de berättelser som ingår i materialet. Den arrangerade platsen

analyseras genom att lyfta fram platsens instrumentella aspekter. Informanternas personliga upplevelser klargörs genom yrken och intressen. Generella teman bland informanterna berör problematisering av att platser försvinner med följande problem för människor som är beroende av deras fortsatta existens. Studien uppmärksammar hur vilda och arrangerade platser uppfattas och hur de i så fall skulle kunna brukas mera hållbart. Casey (2009) skriver att platser kommer att behöva delas mellan fler individer och grupper med tiden medan platserna i sig minskar i antal över tid. Han ställer frågan vad det kan innebära om platser inte längre fanns tillgänliga. Frågan stödjer kulturkritiken i studien.

12

Reflexivitet innebär också att etnologen reflekterar över materialet utifrån egna erfarenheter, sinnen och kunskap. För min del kommer intresset för platsers betydelse dels från min

bakgrund som invandrare från Finland [Rovaniemi, Lappland], dels från intressen och arbete.

Jag är en invandrare per definition trots att hela regionen från Bottenviken med dess nordliga älvdalar till ishavet traditionellt har befolkats av både samer och finnar. I själva verket har jag endast bytt älvdal. Därför har jag alltid känt mig som en del av regionen både i Sapmi och Tornedalen. Den teoretiska synen på platser som fenomenologiska kroppar förenas med mitt livslånga intresse för mytologi och religionsvetenskap samt yrkeserfarenhet som

kroppsterapeut. Min tanke är att erfarenheterna ska reflektera över studiens teoretiska perspektiv och analyser på ett sätt som bjuder in läsaren till ett fenomenologiskt visualiserande besök på flertalet platser och hörsamma regionens talande kropp.

Uppsatsens disposition

Uppsatsen är indelad i tre sammanhängande avsnitt. I första delen presenteras inledningen med syfte, begrepp och teorier. Meningen med avsnittet är att presentera de teoretiska verktygen som är behjälpliga i förståendet av platsen som en kropp med kommunikativa egenskaper. Teorierna ska fungera som nycklar som ger tillgång till innehållet. I andra avsnittet finns studiens empiri, problematiseringar och föreställningar om platsens röst som fenomen samt hur denna kommunikation kan ske i det existentiella mötet mellan olika typer av kroppar. Meningen med empirins utformande är att läsaren i sig kan få uppleva platsens röst. Begreppet platsens röst hanterar därigenom mötet mellan människan och icke-fysiska väsen respektive icke-mänskliga kroppar. I slutdiskussion analyseras undersökningsfrågorna genom etnologiska perspektiv och personliga reflektioner. Platserna som har presenterats i empirin gås igenom tillsammans med de teoretiska perspektiven med emfas på vad platser säger, och hur de har kommunicerat genom informanterna i hela uppsatsen.

13

DE TALANDE PLATSERNA

Hur platser kommunicerar är ett studieområde som jag velat undersöka som etnolog. Det intressanta med platsstudier är att undersöka vad en plats kan används till, hur den uttrycker sig och vad den aktiverar hos besökaren. Platser verkar kunna påverka människor på något sätt men hur kan vi tolka dessa? Platser verkar ha en agens som inte enbart påverkar dem som vistas där, utan också människor på avstånd. Ämnet engagerar, och det finns starka åsikter om hur platser hanteras och vad det innebär för människorna i närheten.

De medverkande i studien har delat med sig av sina upplevelser och erfarenheter av hur platsens röst skulle kunna beskrivas. Samtliga informanter medverkar med sina egna namn.

Detta på grund av att de själv velat göra det. Generellt menar informanterna att de på det sättet kan synliggöra regionen bättre och även berätta om sina upplevelser om platsens röst.

Informanterna anser att det icke-industriella sällan kommer fram vilket ger en bristfällig bild av det som finns i regionen. Den första informanten, den pensionerade förskoleläraren Gunnel Andersson, berättar från sin uppväxttid i Lainio under 30- och 40-talet. Gunnel har upplevt moderniseringens framfart på landsbygden och vill berätta sin historia om det hon har bevittnat. I sammanhanget är det bra att vara medveten om att de nationella minoriteterna nu aktivt börjat träda fram och berättar om sina minnen från de rashygieniska övergreppen som varit skamliga att prata om i många årtionden. I den kontexten kan det kännas befriande när sanningen kommer fram. Den andra informanten, kulturgeografen Richard Ek, forskar om geopolitiska frågor och utmaningar i servicesamhället. Relevansen för studien kommer in genom att informanten har kunskap om [lokala] platser som komplexa metafysiska enheter i samhällstopologin. Det innebär att forska vad platsen gör för någon aktör i ett samhälles hela nätverk. Den metafysiska enheten skulle kunna tolkas som en sorts bro mellan det immanenta och transcendenta varandet. Med andra ord skulle den metafysiska samhällstopologin ses som förutsättningar för hur lokalsamhällen formas i fenomenologisk mening. Till exempel kan lokalproducerade varor och lokala serviceföretag vara viktiga för hela regionen, det lokala habitatet och besöksnäringarna. Den tredje informanten, Thomas Utsi, är naturfotograf med omfattande kunskap om norrbottniska miljöer och vetskap om hur synen och bruket av norr har utvecklats under den senmoderna tiden. Thomas ser värdet i den orörda naturen som han anser måste kunna bevaras för framtiden. Den fjärde informanten, Erika Granmyr, arbetar som begravningsentreprenör. Hon berättar under en deltagande observation på prästgården i Jukkasjärvi om de fenomen som uppstår i byggnaden utan uppenbara orsaker. Den femte informanten, Åsa Andersson, är landskapare och healer. Åsas kunskap om platsens röst

14

kommer från hennes bakgrund med traditionell kunskap om platser som hon funnit eftertraktad inom besöksnäring, landskaps- och byggnadsarkitektur gällande arrangerade platser, rum och miljöer som påverkar människans upplevelser. Den sjätte informanten, Tapio Norman, har kunskap om permakultur, fenomen i urskogar samt hur platsens röst inspirerar till författarskap. Av alla de detaljrika exemplen från Tapio tog jag med hans skildringar om hur platser kommunicerar och möter upp människan. Och slutligen den sjunde informanten, Arne Bergh, skulptören och den konstnärliga kreatören i byn Poikkijärvi. Jag följde Arne under ett halvår och hade semistrukturerade intervjuer med honom vid tre tillfällen om platsens röst i form av mat, upplevelse, platsens icke-mänskliga beståndsdelar,

produktutveckling och filosofi.

Det är ofta personliga platser, vattenmiljöer och skogsområden som närvarar i berättelserna om platsens röst, vad dessa miljöer är och vad de skapar. Personliga platser representeras av relationen mellan platsen och människan som skapar någonting i sammanhanget. I den förmoderna tiden representerade älvarna livsnerverna i hela regionen, medan de idag kan fungera som indikatorer på hur regionens ekosystem mår. Studien tar sin början från vildmarkerna i Lainio innan moderniseringen och kontrasteras med gruvstaden i Kiruna.

Vidare tas fokuset till Mertajärvi i Karesuando-området där årstidernas växlingar, flyttfåglar och naturens urgamla formationer deltar i berättelserna. Människan ställs där inför

frågeställningar om den pågående utvecklingen. Från Mertajärvi går fokuset till Jukkasjärvi och församlingsbyggnaden med anor¹² från 1600-talet när byn fick fast bebyggelse. Därefter tar studien fram tillämpningar om platsens röst i form av tankar och insikter kring arbete med trädgårdar, arkitektur och SPA-upplevelser. Den praktiska synen på platsens röst

materialiseras genom berättelser från fjällurskogen Pessinki. Slutligen ställs platsens röst i diskussioner där platsspecifika besöksmål visas upp som ingångar till platsens ständigt närvarande men lika ofta förbisedda urkraft. I hela empirin är det regionen som talar genom informanterna på meta-nivån. Det betyder att empirin ger röst till platsen i sig själv genom informanterna som hörsammat den som någonting annat än personlig åsikt, idé eller tankefigur.¹³

Det är känt att Norrbotten benämns som det teknologiska megasystemet i Sverige med

utbyggda älvar, växande vindkraftsparker, enorma kalhyggen och utbredd gruvnäring. Studien har ekokritiskt perspektiv genom informanternas kunskap och helhetsbild av statens syn och

12 Prästgården tillsammans med kapellet har varit centrala under församlingens tidiga historia (Anderzén, 1992).

13 En tankefigur är en fix idé om att Norrbotten är en exotisk och fattig ödemark med industriella arbetstillfällen.

15

hantering av hela regionen (jfr Souch 2020). Dessutom skildras platsens röst från icke- industriella näringar som ser platserna i sig själva som essentiella för de egna

näringsgrenarnas, familjernas samt lokalbefolkningens hållbara överlevnad i regionen ur ett framtidsperspektiv. I studien representerar informanterna främst det icke-industriella tankesättet med långvarigt fokus på vad hållbar utveckling är för dem. Att platser blir

förstörda genom överexploatering och utsläpp ses som problematiskt i kontexten. En plats kan inte flytta medan den behövs för allt (Casey 2009).

Platslöshet och språk – historia från glesbygden på 1930-talet

Gunnel Andersson föddes i Vittangi och växte upp i Lainio i tvåspråkig miljö på 1930-talet.

De två hemspråken var samiska och tornedalsfinska, då familjen har rötter till båda. Enligt Gunnel kunde nästan inga bybor svenska när hon växte upp, medan det i skolan var jobbigt då alla tvingades prata enbart svenska, fast ingen förstod det. Läraren var från södra Sverige och kunde varken finska eller samiska.

Ett av diskussionsämnena som tidigt kom fram var hur platsens agens kan upplevas och förstås. Agensen ingår i aktörnätverket som en igångsättande kraft med instrumentella egenskaper. Platser berör sina besökare på ett eller annat sätt. Varför upplevs vissa platser som ogästvänliga medan andra är mera välkomnande? Enligt Gunnel handlar sådant i mångt och mycket om att människan skulle behöva ha en dialog med platserna. Hon menar att utan relation går det inte att bygga upp något förtroende, och då kan inte resultatet heller bli annat än problematiskt. Här pratar hon från upplevelsen av svenskar [högre hierarki] som bestämde över huvudet på befolkningen. Gunnel bevittnade och genomled både språkvåldet,

tvångsförflyttningarna och skallmätningarna på 30- och 40-talen. Platslösheten som Casey (2009:288) tar upp med Navajo -folket, som sade sig vara en permanent del av landskapet och marken, kan hittas i berättelsen. Att en plats svarar tillbaka tyder på att den pratar sitt eget språk (Casey 2009:256) som den som har en [fungerande] relation med platsen kan förstå.

Gunnels berättelse talar om den nya normen att folk inte längre bör hörsamma platserna.

Gunnel ser platserna som besjälade och påminner om att den som besöker en plats måste be om lov att beträda den, att få gå över dess gränser. Detta för att vistelsen på platsen ska vara trygg. Här berättar Gunnel utifrån sin dubbelminoritet och som den äldsta informanten, hur platser påverkat människor som har etablerat kontakt med dem under hennes uppväxt i glesbygden. Hon berättade att varje by hade en nåjd som gjorde sådant andra inte kunde.

Nåjden i Lainio var dessutom hennes gudfader. Gunnel lärde sig att även att till synes osignifikanta aktörer är viktiga (Persson 2012). Nåjden ska ofta ha vistats i skogarna och

16

pratat med växter, djur och väsen. Gunnel säger att han hade makt, och han pratade med både andar och gudar. Även Gunnels farmor förstod sig på andekrafter, jordandar, vilka är viktiga för människan att hålla sig väl och bygga en nära relation med. Farmor ska ha pratat med marken under jord och sagt att det som hör till platsen måste få ha sin plats. Gunnel beskriver statens övergrepp som påverkade regionen:

Man tvingade samefolk att flytta bort från Karesuando för att det fanns överflöd där.

Samerna hade det bra där, men staten tycke att de var för många, och måste därför flyttas långt söderut i landet. Männen gick före med renarna. De tvångsflyttade hade all egendom med sig. Barn och gamla låg i pulkor. Alla de som inte kunde gå. Det var fruktansvärt att se för de hade ingen talan om det som hände. De visste ingenting om vart de skulle skickas. Så gick de till Pajala, och sedan delades de upp och skickades vidare därifrån med andra medel. (Gunnel Andersson i Kiruna den 28 juni 2020) Händelsen påverkade Gunnel väldigt mycket, och hon vågade inte längre prata samiska.

Statens utförda skallmätningar gjorde den egna härkomsten ännu mera traumatisk och skamlig. Även tornedalsfinskan, meänkieli, föll bort när hon flyttade till gruvstaden Kiruna.

Däremot återkom den i byn där folk pratade samma språk. Enligt henne kan en person lämna sin plats och den hemmahörande naturen bakom sig, medan naturen följer med på insidan, och lämnar kvar hemlängtan. Det är platsen som kallar till sig personen.

Berättelsen skildrar platsens röst med en allvarlig ton med påminnelsen om att det osignifikanta andra (Persson 2012) också är viktigt. Det för mina tankar till naturväsen i Jordskott som måste anpassa sig och hybridiseras. Jag har noterat att bruket av platsens röst som förekommer i fiktiva berättelser, präglas av ekokritik. Souch (2020:108) lägger upp fakta om att Sverige är en av världens absolut mest notoriska miljöbovar, i periferin på sin egen mark. Det är uppenbart att platser som osignifikanta medvetna kroppar inte får fram sin röst i det moderna samhället men ändå lyckas någorlunda i den fiktiva berättelsen.

Gunnels historia visar att markerna och platserna i den norrbottniska glesbygden hanterades relativt öppet som respekterad mytbärare tills mitten av 1900-talet. Språk och identitet har tydligt varit kopplade till platsen precis som kulturer och beteenden är det i samhällskroppen (Casey 2009:335). Platsens röst blir tydligare genom en relation. Till syvende och sist verkar det handla om äganderätten till det som finns på en plats då människorna som lever på platsens kropp måste flytta på sig när tillgångarna tas i anspråk av högre hierarki. Frågan är hur viktigt det är att folk ska hålla sig på en plats kontinuerligt? Nästa plats är i Kiruna under året 2020 med pågående stadsflytt.

17 Betraktelser från Luossavaara

Alla medverkande förutom en har valts från personer som har en långvarig relation till områden i Norrbotten med fokus på Sapmi och Tornedalen. Informanten som bidrar med ett kvalificerat utifrån -perspektiv är kulturgeografen Richard Ek vars reflektioner ger ledtrådar till vad arrangerade platser kan säga i sina sammanhang beroende på hur de hanteras

tillsammans med människorna som bor på dess kropp. De etnologiska frågeställningarna diskuterar uppkomna reflektioner i riktningen mot platsernas kommunikativa aspekter.

Det är den 24 augusti 2020 och vi står på toppen av Luossavaara som är berget på motsatt sida till gruvberget Kiirunavaara, Gironvarre, efter samiska ”giron” som betyder fjällripa. LKAB:s [Luossavaara-Kiirunavaara AB] namn är de två bergens namn, och platsen är civilsamhället Kiruna. Observationen görs närmast utan ord, fenomenologiskt. Platsen får komma till tals och involvera den mänskliga kroppen i kommunikationen (Merleau-Ponty 2018).

Det blåser kylslaget och det är gråmulet. Vi befinner oss ovanför trädgränsen. Jag ser mig omkring. Undervegetationen har en beläggning av antracitgrått stendamm och själva platsen är ett gruvområde i sig. Från toppen av Luossavaara syns hela samhället. Gruvan och

dagbrottet tar mer och mer plats i anspråk under staden. Dagbrottet är massivt och ser ut att löpa in under staden. Sjön Luossajavri, ”Laxsjö” har minskats flera gånger genom åren. Den kvarvarande delen fungerar som ett kraftigt avgränsat område med endast en ingång till sjön längst bort från norgevägen mot väst. Sjön är nu en damm och ska fungera som en indikator för sprickbildningar i marken. Vattnet hamnar i underjorden förr eller senare och ingår i processer i hela verksamheten. Det kan jag intyga som förutvarande serviceman inom vattenuppfordringen. På andra sidan syns gruvberget med sovrings- anriknings- och

kulsinterverken. Gråbergstipparna är större än gruvberget självt. Tre mörka rökpelare stiger från skorstenarna. De kastar sin skugga över staden och talar om att produktionen pågår dygnet runt. Verksamheten drivs av stenkol som tillsammans med stendammet lägger sig på alla ytor i hela stan. Dånet och bullret rullar över dalgången och överröstar vindens rörelse i vegetationen. Närmare syns malmbanan där malmtågen, med sina 72 malmvagnar var, tar järnpellets till hamnen i Narvik flera gånger om dygnet, varje dag året om. Vagnarna skramlar öronbedövande när tågen omväxlande stannar och kommer i rörelse på bangården med jämna mellanrum. I de nya höghusen som byggts på sluttningen finns inga synliga balkonger och fönstren ser ganska små ut. Utsikten över dagbrottet är industriellt sublim.

När vi står där och tittar på verksamheten kan jag inte att undvika att ställa frågan hur länge det kommer att kunna pågå innan nya malmkroppar i området måste brytas upp. Vi tittar åt

18

andra hållet, mot norr, och ser femtontalet borriggar för prospektering omedelbart bakom staden som hamnat mellan dagbrottet och de fyndigheter som undersöks. Det är uppenbart att alla byggnader måste flyttas när gruvbrytningen tar malmen under staden i anspråk. Det verkar som om hela stadsområdet blir ett gigantiskt dagbrott. Vi tittar på civilsamhället och gruvan. Platsen är i förvandling och sprickbildningar i området talar om att marken är i rörelse. Sättningar förekommer dagligen och har ökat i omfattning. Befolkningen säger att det nu skakar mycket mera, och att sprängningarna har blivit allt kraftigare sedan några år

tillbaka. Produktionen sägs ha ökat efter att den nya VD:n Jan ”Slaktaren” Moström

tillträdde.¹⁴ Platsen för civilsamhället förvandlas. Platsen är mycket generös och staden måste flyttas i närstående tid. Jag säger att berget är i rörelse. Rickard reflekterar: ”Berg i rörelse? Så beskrevs Cthulhu [av H.P Lovecraft] – som ett berg i rörelse.”

Att stå på Luossavaaras topp gör att få ord behövs i kommunikationen. Platsen talar mycket tydligt om det pågående. Människans plats, det industriella maskineriets plats och platsen under jordytan är närvarande och allt låter och vill säga någonting (jfr Casey 2009:186).

Jag säger att jag hör en röst från regeringen i söder i form arbetstillfällen, som är en vanlig tongång sedan många årtionden tillbaka. Richard ställer frågan om det kan vara en

kompensation från söder i utbyte mot tillgångarna i norr, och om i så fall arbetstillfällen är söderns dåliga samvete gentemot norr? Jag ser att Richards fråga berör platsen generellt och jag förstår den som en fråga som berör arbetstillfällen i utbyte mot att platsens habitat

förstörs, vilket gör att befolkningen behöver hitta ny plats till slut. Jag tycker att frågan skulle kunna ställas till alla råvaru- och energiproducerande samhällen i periferin. Jag svarar att det statliga LKAB har tagit i system att ta in service- och underhållsarbetare från låglöneländer utanför Sverige och EU. Jag säger att folket i Kiruna varken har protesterat eller demonstrerat mot statens upplägg. På den fronten är det helt tyst och det kan vara svårt att hitta kritiska röster till förfarandet. Gruvan är än så länge en garant för civilsamhällets existens och är handen som avlönar. Richard frågar vad gruvarbetarna själva tycker om det pågående? Det var som om någonting vreds i min kropp och en våg av starka opinioner vällde fram när den förutvarande gruvarbetaren i mig vaknade till liv. Jag svarade att en del gruvarbetare har i alla tider sagt att driften måste ta hänsyn till berget och att det nuvarande tempot kallas för

”rovdrift” då det kan överskrida bergets förmåga att jämna ut trycket i tid. Jag berättar att gruvarbetarna värnar om sina arbeten, sin arbetsplats och i synnerhet sin säkerhet, samt att många av dem talar om berget som om det var ett väsen och inte enbart materia. Att det finns

14 Dagens Industri huvudnyhet (Eirefelt, 2015).

19

folk i gruvan som med sina kroppar och sinnen känner bergets rörelser innan något ras inträffar, kan ses som behjälpligt i säkerhetsarbete, då ras och sättningar förekommer under jord. De rörelserna och signalerna är sublima, mera emotionella och taktilt uppfattade strömningar. Med tiden förändras dessa strömningar och blir antingen intensivare eller

svagare, eller ändrar riktning. De kan uppfattas som sub-fysiska [läs: meta-fysiska] tryckvågor och känslomässiga förändringar strax innan någonting sker. En [kvinnlig] laddare brukade säga att när himlen öppnar sig i orten under jord så är det dags att ge sig iväg. En beskrivning som för mig var ett bevis att fler gruvarbetare hade kontakt med berget och skannade av det med sina kroppar och sinnen. Sådant skulle kunna kallas för existentiella möten i sin

bokstavliga mening.

Att staden måste flyttas kan nog av flera anses ta för lång tid när allt kommer omkring. Det är generellt oroligt i Kiruna när så mycket är i rörelse. Därtill kan en gruva kännas som en mentalt tung och generellt belastande arena på grund av miljön som kan vara ohälsosam. Som regel säger befolkningen i Kiruna att de längtar efter att komma ut till orörda naturplatser på fritiden för återhämtning. Det är en motvikt till den dammiga luften och industriella

destruktiviteten. För stunden skulle platsen kunna ses som en icke-plats där människor har svårt att finna ro (Casey 2009:297). Vad skulle hända om de fina naturplatserna inte längre motsvarade förväntningarna för även de tagits till industrins förfogande, som nu sker i växande skala? Vart kan befolkningen ta vägen för att pausa, andas ut och få själslig ro?

Den personliga platsens kreativa röst

Naturfotografen Thomas Utsi berättar utifrån sin erfarenhet om hur han upplever platsens röst.

Intervjun berörde platsspecifika observationer och naturen i sig själv. Thomas konstaterar inledningsvis kort och koncist att platsernas rätt till sin egen existens kompromissas i samhället samtidigt som de ständigt minskar i antal.

Vi träffades på ett kafé den 28 september 2020 i centrala Kiruna. Samtalet kom att handla om platsernas betydelse och platsens kommunikation. På frågan om vad det är som gör att en plats börja ”prata”, så berättar Thomas reflektivt om sina erfarenheter och minnen från Mertajärvi, en personligen signifikant plats för honom. Thomas berättar hur immateriella värden är kopplade till landskap och olika platser. I synnerhet där det finns en relation till platsen. Det är uppenbart att naturen ”berättar” över tid, bara någon lyssnar. För Thomas är det i synnerhet Mertajärvi som har en kommunikativ aspekt för honom. Platsen i fråga har inspirerat till manusskrivande och författarskap sedan minst 20 år tillbaka. På frågan om även

20

Kiruna stad, civilsamhället i regionen, kommunicerar med liknande inspiration så är svaret att för honom är det just platsen i Mertajärvi som fungerar på det sättet. Det är signifikant.

Vi pratar om immateriella värden i regionen i kontrast till gruvnäringen. För Thomas, som är född i området och är en dubbelminoritet med både samiskt och kvänsk-tornedalsk bakgrund, är det viktigt att naturen ska bevaras. Samtalet går till vattenkraftens och gruvornas avtryck i landets vattenmiljöer, och skogsbrukets avverkningar över stora områden i fjällnära miljöer som enligt Thomas tar flera hundra år för att kunna återhämta sig efter ett kalhygge. Han menar är det statens omättliga krav och behov av att exploatera orörda naturresurser som skadar miljöerna i norr. Det har sedan tidig ålder varit viktigt för honom att motsätta sig all ny expansion som minskar naturens rättigheter till sin egen existens. Enligt honom är det platser som bär betydelser för människan som återkommer till samma platser för att kunna höra vad de har att berätta. Många gånger berättar fotografierna det som naturplatsen uttrycker.

Efter en stund berättar Thomas om två noveller som han har under bearbetning. En av dem är en deckare som utspelar sig kring hembygden. Fascinerat lyssnar jag till berättelsens

uppbyggnad med beskrivning av aktörerna, det olösta mordet, evalueringar där aktörernas själsliv, tankar och förehavanden granskas på djupet, och den slutliga upplösningen med flera vändningar innan hemligheterna uppdagas. Enligt Thomas är novellen en spirituell historia.

Jag ser meta-berättelser i berättelsen där återfödelse bygger upp parallella verkligheter som sammanfaller i tid och rum. I meta-berättelsen agerar naturen och flyttfåglarna budbärare med själsliga attribut och kopplingar till platser på stora avstånd. Silvertärnorna som agerar på metanivån flyttar årligen mellan Arktis och Sydafrika. Det är som om tärnorna var själsliga med sin relation till de båda platserna och agerade som symboliska guider för andevärlden. Å andra sidan finns människorna där som upplever dramatik, stark kärlek och giriga

medmänniskors ondskefulla handlingar. Thomas säger att det är Mertajärvi som är helt central i berättelsen, och att det är platsen som berättar tillsammans med naturen.

Den andra novellen är en historia om vänskap. Hur vänskap byggs upp och raseras, för att åter knytas upp. Det är en varm och humoristisk historia med fokus på barndom och tonår. Här ställer författaren frågan om Linné någonsin besökte Jukkasjärvi? Allt kretsar återigen runt en specifik naturplats, som skulle kunna vara en kultplats per definition, med en stor platt sten som balanserade över ett hemligt rum i berget. Naturliga formationer sedan istiden och stenåldern spelar överraskande roll i berättelsen, återigen på meta-nivån tillsammans med Torneälvens betydelse som regionens livsnerv. Historien binder ihop stenålder, den

förmoderna tiden och vår samtid kring den specifika kultplatsen. Enligt Thomas gör platsen

21

att historien och minnen över tid kan återberättas. Om deckaren hade kluriga händelsekedjor i sitt aktörnätverk, så har ungdomsnovellen desto mera skratt och humor.

Sedan samtalar vi om vad det är som berättar i det vilda landskapet. Enligt Thomas är det landskapet i sig som bär värden som måste kunna bevaras. Värden som uttrycks genom immaterialitet. Fotokonst är som storytelling. Bilderna återger det som landskapet har, och bilderna blir egna historier från en viss tidpunkt och plats. Thomas råder mig att läsa vidare på hemsidan naturfoto.se där han skrivit korta historier som kontrasterar människan och

tankefigurer med den kvarvarande naturen. Senare besökte jag hemsidan. En återgiven historia under rubriken Bilden ljuger inte, verkligheten gör det väckte många tankar hos mig genom beskrivningen av ”vildmarkskorridor” som fungerar som ett avgränsat naturområde mellan kalhyggen. Historien skildrar en vildmarksresenär som avvek från älven och ville se bakom det intilliggande skogskrönet i jakten på en kallkälla, bara för att möta enorma

kalhyggen strax bakom fasaden. Besökaren som sökte autenticitet var i vildmarkskorridoren.

Bilden kan jämföras med den exotiska tankefiguren om vildmarken i norr, medan

verkligheten runtomkring talar sitt brutala språk. Casey (2009) beskriver fenomenet kroppar i rörelse, vilket här agerar som någonting som utformar platsen i sig. Göransson (2017)

beskriver aktörnätverket som bildas runt hela enheter och genast börjar kommunicera med kropparna den kommer i kontakt med. Vildmarkskorridoren agerar som en sorts arrangerad liminal upplevelsemiljö för en besökare, och inte enbart en smal existentiell plats för de vilda djuren. Det är alla kroppar som är i rörelse över platsen som påverkar och påverkas av den, och det som människan gör med den. Människan är den enda varelsen som medvetet och i stor skala förstör habitat i till synes osignifikanta områden som tar flera hundra år för att återgå till sitt ursprungliga tillstånd. Det torde vara en chockerande och samtidigt upplyftande, sublim, upplevelse att besöka miljöer där en annorlunda och smått skrämmande verklighet råder i stället för den förväntade?

Prästgården i Jukkasjärvi – den subliminala platsens röst

Observationen är gjord på Jukkasjärvi prästgård tillsammans med Erika Granmyr som är begravningsentreprenör. Vi kom att prata om ett hemsökt rum på prästgården inför en minnesstund. Enligt Erika har flera upplevt och sagt att det spökar på övre våningen på prästgården. Det finns ett speciellt rum som har någonting i sig som gör att håret reser sig.

Detta väckte mitt intresse att besöka rummet. Enligt Merleau-Ponty (2018) är varje plats en kropp, och då går det att använda sin egen kropp som verktyg i fenomenologisk mening, för

22

att ta del av det som finns där. Prästgården står på Torneälvens strand med utsikt mot

kyrkogården och Poikkijärvi på andra sidan. Älven är isfri vid besöket den 5 november 2020.

Erika beskriver sin upplevelse av rummet med orden: ”Min känsla av motstånd kommer redan vid tröskeln in till ’gamla delen’, före den lilla hallen som sen leder in till skrubben till höger, sovrummen rakt fram och duschutrymmen till vänster. Det är som en osynlig vägg som vill stoppa mig från att gå vidare.”

Jag vill se själv. Rummet har öppen dörr. Jag stiger över tröskeln och genast kommer det en känsla av sorg och rädsla över mig. Jag hade inte känt det utanför tröskeln, innan jag gick över den gräns som dörröppningen presenterar. Rummet är en skrubb med smal brant trappa till kallvinden. Takluckan är stängd. Känslan är sublim, den är hårresande. Jag frågar vad den kan bero på? Erika svarar att det är någonting som bara vill bli accepterad som den är, och då lättar den. Men vad det är i sig, går inte att säga. Jag sätter mig in i upplevelsen att acceptera känslan som den är. Mycket riktigt upphör känslan näst intill omgående när den bejakats.

Jag frågar om rummet har en röst som går att uppfatta, eller om fenomenet endast avgränsas till emotionella sensationer. Enligt Erika har konfirmationslägerungdomar varit med om att oförklarliga saker händer i närheten av rummet. Ungdomarna ska ha bevittnat att lyset tänds och blinkar, och på frågan ”är det någon där?” har kakor kommit rullade över golvet, samt att dörrar har smällt utan att någon varit i närheten. Erika berättar att duschkabinen har dörrar som av sig själva ska ha åkt upp och stängts utan att någon rörde dem. Dessa dörrar är enligt henne inte lätta att dra själv, ändå for de med lätthet av sig själva. Erika ställer frågan om känslan eller energin kan svepa genom skrubben, den lilla hallen utanför och duschrummet på motsatt sida? Hon fortsätter med att berätta att det inte alls är samma känsla i duschrummet som i skrubben, utan det är där känslan ”bor”. Det är där minnet och energin finns. Jag ställer frågor om platsens historia för att utreda om något känt kan ha satt igång fenomenet. Enligt Erika har inte rummet med det tydligaste fenomenet någon känd eller nedskriven historia.

Inget som förklarar varför fenomenet uppstår. Men den kommunicerar med en känsla av sorg som har en önskan om att bli bekräftad med orden: ”Historien kan inte göras ogjord, men glöm oss inte.” Vad, vem eller vilka det skulle gälla, eller vad som hänt, känner hon inte till.

Jag tänker att det är som liminalitet på en plats som inte är en egentlig plats: rummet är i en passage till vinden, vilket förutsätter en genomresa. Det gör fenomenet mycket märkligt då entiteten som finns där verkar agera i egenskap av platsens ande (Casey 2009:303). Casey menar att varje plats har en ande eller geni som går att kontakta. Anden verkar bebo rummet men inte vara platsen i rummet, så annorlunda beter den sig där den är. Odiskutabelt ger den

23

karaktär till rummet och berör en besökare från sin rymd från andra sidan av rhizomens tunna hinna som skiljer vår sida från den andra verkligheten (Casey 2009:305ff). Erika säger att det kan vara minnen som sitter fast i rummet, och att det inte behöver vara annat. Hon kommer fram till att rummet är en sorts minnesmiljö som kommunicerar genom känsla. Jag kan hålla med om det, även om ingenting uppenbart tyder på att något har hänt i rummet. I varje fall är det oklart av dokumentation om rummets användning under historisk tid. Men jag tänker där och då att huset har bebotts sedan1600-talet och skrubben kan ha använts till många saker.

Utan dokumentation förblir den igångsättande händelsen ett mysterium. Jag gick ut från rummet och runt våningen där känslan var trygg och hemtrevlig. Sedan gick jag in i rummet igen. Samma fenomen upprepade sig.

Platsens röst på prästgården verkar vara en del av rummet i form av känslor som i sin tur påminner om minnesmiljöer dit individer och grupper går för att uppleva någonting

gemensamt. Prästgården används för bröllop, dop, konfirmation och minnestunder vilka i sig kopplas till traditionella passager i livet. Dessa kallas för rites de passage och är traditionella statusförändrande händelser (Ronström 2017:235). Erika tar upp minnesmiljö som en tänkbar tolkning. Minnesmiljöteorier beskrivs i kapitlet ”Minne” i Tillämpad kulturteori (Fröhlig 2017). Minnesmiljö som teori verkar ändå inte kunna förklara fenomenet på grund av att vare sig historia eller hur rummet arrangerats talar om att det är menat som en minnesmiljö.

Rummet har närvaro av någonting annat som fortsätter sin kontinuitet oavsett hur rummet arrangeras. Rummet som plats kan däremot uppfattas som kommunikativt i fenomenologisk mening. Men vad det kommunicerade språket ska betyda skulle behöva djupare studier.

Emellanåt skapas miljöer och rum medvetet i syftet att de ska påverka besökaren. Den följande informanten har kunskap om samskapande tillsammans med platsens röst och hur platsens geni kommer fram.

Landsskapande med platsens geni

Åsa Andersson arbetar som landskapare och healer med holistisk syn på platser. Metoden placescaping som Casey (2009:29) framhåller i förståendet av själva platsen i tid och rymd ingår i Åsas kunskapsområde. Intervjun den 20 november 2020 kretsade kring begreppet platsens röst, och vad den kan vara. Åsa har en animistisk syn på världen vilket betyder att hon ser världen och platser som besjälade icke-mänskliga kroppar. Det finns en medvetenhet i platser, och det skiljer sig från en plats till en annan. Vi har observerat platser både

närvarande och genom föreställningsbara diskussioner som skulle kunna betraktas som meditativa och djuplodande med fokus på metoder hur platser kan hörsammas.

24

Åsa berättar att platsens röst kommer fram i en liminal process och ”talar” till den som lyssnar. En trädgård eller ett SPA som ska göra någonting med en besökare behöver låta platsen vara med i skapandet. Hon menar att plats som endast betraktas och hanteras som dött material, sällan ger den önskade responsen. Det är responsen från besökare som upplever rummets liminalitet som gör skillnaden. Åsa har designat bland annat en trädgård på ett medeltida kloster¹⁵ på ön Lopud, utanför Dubrovnik. En trädgård som fått utmärkelser. På Ripan SPA i Kiruna utgör hennes idéer specifikt kopplingen mellan människa, kultur, natur och plats. Den platsspecifika SPA-upplevelsen har även den fått utmärkelser.¹⁶ Åsa är också dubbelminoritet med rötterna i den tornedalska och samiska kulturen. Hon säger:

Vad det är som pratar i en plats är svårt att säga. Platser berör. Beröringen är fysisk.

Den är taktil och intuitiv. Rösten på en plats kan vara som en ande, bunden till platsen.

Men samtidigt har platser en röst som går att kommunicera med. Platser ’gör’. För att en plats är som en kropp så måste den beröra personen som har en relation med den.

(Åsa Andersson i Kiruna den 20 november 2020)

Enligt Åsa har platsen oftast ingen talan och då handlar det om att människan gör efter sin idé och vilja utan att ta hänsyn till platsens idé och vilja. Att driva genom sin egen vilja från en överordnad position utan platskommunikation är inte alltid det bästa. Jag ställer frågan hur i så fall en plats kommunicerar? Svaret är att det kan ske väldigt fort med en känsla, som kan vara lätt att missa, och att det handlar om samarbete och samskapande. Åsa säger att det är svårt att beskriva för att det involverar flera sinnen. Ibland uppstår en dialog där platsen kan berättar vad den skulle vilja, och frågar vad människan vill kunna förmedla.

Vi diskuterar om hur vissa platser är mera svårpratade och andra lätta att prata med. Enligt Åsa är vissa platser aktiva och andra tystare. Platser är lite som folk är mest, en del är lite tystare och eftertänksamma, introverta, andra är tvärtom. Det är lämpligt att förstå sig på personlighetstyper och psykologi, för att förstå varför platser är sådana också. Det handlar om att relatera och sedan kan plats och människa börja samarbeta.

Jag frågar vad platsens röst skulle kunna göra i samhället – för människan och civilisationen.

Åsa ser kulturkritik med begreppet platsens röst. Hon svarar att kritik mot kulturen som inte hörsammar platsens röst kan genom fortsatta studier leda till att Pandoras box öppnas, eller i bästa fall inducera ett paradigmskifte. Jag tolkar reflektionen som en tankeväckande prognos

15 Lopud1483.com

16 Worldluxuryspaawards.com – Aurora SPA.

25

som problematiserar Leviatan och svarta lådor bortom ifrågasättande med att peka ut hierarkier, tolkningsföreträden och samhällsövergångar (Göransson 2017:249).

Relationen till platsen som Åsa talar om beskrivs av Casey (2009) som ett tillblivande i mötet mellan natur och kultur. Casey grundar sina tankar på Merleau-Pontys syn på ”världens kött”, The Flesh of the World. Casey menar att världens kropp, dess muskelfibrer komponeras i en kontinuerlig helhet av mötet mellan natur och kultur. En sådan helhet betyder att relationen är avgörande för att någonting ska kunna bestå och fortsätta att existera i hållbara termer. För Casey innebär det att jorden talar sitt eget språk, och jordens språk uttrycker det som även finns hos människan i det inre självet. Den inre naturen kommunicerar i sin tur med yttre naturer som den kan relatera med oavsett vilken kropp de bebor (Casey 2009:256). Åsas reflektioner tyder på att hon tänker i stort om världens tillblivande i långa tidsperspektiv. Det handlar om ett möte mellan natur och kultur där hållbarhet ska vara i balans med livets grundläggande förutsättningar. Följande kapitel tar upp hur platsens röst kommer fram i olika former såsom verkliga ljudfenomen, drömmar och levande varelser.

Urskogar och kultplatser

Tapio Norman har gett perspektivet från en person som vistas mycket ute i naturen. Intervjun den 26 november 2020 ledde oss till många platser i urskogar med specifika karaktärsdrag som tycks ha haft någonting att säga i sina sammanhang. Det finns områden som är uttrycksfulla och magiska, och bidrar med stora mängder inspiration till kreativt skrivande och författarskap.¹⁷ Tapio säger sig ha en till fantasybok med dystopisk inriktning under bearbetning. Det är en ”mörk” berättelse, säger han. Våra diskussioner berörde även Kirunagruvan som plats och talande kropp, då vi båda har erfarenhet från gruvarbete.

Dessutom har Tapio studerat permakultur¹⁸ och observerat hur upplevelser, livsmiljöer, mat och platsens röst skiljer sig mellan brukade- respektive orörda skogar. Vårt samtal berörde även liminalitet och fenomenologiska upplevelser på så kallade kraftplatser som haft rituell användning. Tapio har vuxit upp med närhet till naturområden både i Stockholm och i

Norrbotten. Tyresta i Stockholm och Keräntöjärvi i Norrbotten, och sedan har han bosatt sig i Tornedalen. Han säger att platsens röst runt Keräntöjärvi rör sig om någon form av

förfädersandar, väsen eller rådare, samt att de kommunicerar väldigt mycket kring hans fiske.

17 The Temple of Never Setting Sun and Everlasting Darkness, 2014

18 Betyder ungefär ”hållbar odling” där naturen på platsen utgör en aspekt av samskapande med bland annat kunskap om svampkulturers [rhizomers] betydelse för näring, smak och kvalitet.

26

Enligt Tapio är det ofta resan som binder ihop spår från olika platser i landskapet. Dessa spår blir hela händelsekedjor då platser visar upp egna mönster som levandegörs genom

berättelser. Vissa platser vill ha människor, och andra vill inte. Det kan vara platsbundna väsen som förmedlar platsens agens, alltså det som platsen vill åstadkomma. Det är någonting som finns på platserna, och gör någonting. Det betyder att dessa väsen har icke-mänskliga kroppar som ändå kan tala på något sätt. Det kan ske genom föreställningar, drömmar, bilder, förnimmelser och känslor. Tapio delar med sig av många berättelser där platsens röst

närvarar. En av dem berör en vandring genom urskogen Pessinki. Området har ett verkligt ljud, en vibration, som kommer fram efter några dagars vistelse i skogen. Det låter som

”hummande” som ändrar karaktär över området. Han var på en längre tur med en vän genom urskogen. Till slut frågade kompanjonen om även Tapio hörde ett ”konstigt hummande”.

Ingen av dem hade ens nämnt någonting om ljudet på flera dagar, men båda hörde det.

Närmast bebyggelsen ersätts ljudet av buller från vägarna och andra mänskliga aktiviteter.

Enligt Tapio är platser också som kroppar hos människor. Ständigt ökande turism väcker frågor om platsernas framtid hos honom. Blir de överexploaterade, känns de trötta när de besöks. Även platser måste få vila och återhämta sig. Tapio upplever däremot att gruvan

”pratar” mycket trots att den hanteras brutalt. Han reflekterar att platser vanligtvis ”tystas”

och ”överröstas” av mänskliga aktiviteter. Även ett högt turisttryck på små områden gör att platsen blir tystare och naturväsen visar sig mera sällan. Det är som om väsen och andra naturelement tystnar på grund av människans överordnade position. Platsen förlorar sin röst.

Tapio ställer frågan om det beror på att få lyssnar till vad platser kan ha att säga, och att platserna inte kan överrösta människan? Då jämför han platsens röst mellan Tyresta

[Stockholm] och Pessinki. Tyresta kommunicerar med känslor och bilder som varieras med platsens humör. Ibland går det inte att hitta fram i skogen, och andra gånger visar skogen plötsligt upp någonting som förbigåtts i flertalet år. Pessinki har verkliga ljud och platser som visar om och när besökaren är välkommen eller inte. Flera ska ha fått vända om från vissa platser utan att komma fram. Vädret är nyckfullt, och tillsammans med områdets natur kan resan bli allt annat än man tänkt sig. Det kan också vara besvärligt under kläckningssäsong för mygg, knott och svidare, för att inte glömma hur rått klimatet är på vintrarna. Det sägs att vissa områden i Pessinki bevakas av förlevande nåjder tillsammans med naturväsen.

Tapio kopplar också ljudet till naturtillgångar. Det kan hittas nära viltområden, fiskesjöar och storslagna platser som formats av naturen och upplevs som platser med egen kraft. Kultplatser som använts i religiösa syften ska ha aktiviteter på flera nivåer, men vara annorlunda i