Under svenska pressens lupp: tyska judeförföljelser och tysk antisemitism i tre utvalda dagstidningar år 1933

Under svenska pressens lupp

Tyska judeförföljelser och tysk antisemitism i tre utvalda svenska dagstidningar år 1933

Hannes Eriksson

C-uppsats, vårterminen 2021

Institutionen för idé- och lärdomshistoria Uppsala universitet

Handledare: Sven Widmalm

Abstract

Hannes Eriksson, Under svenska pressens lupp. Uppsala universitetet: Inst. för idé- och lärdomdshistoria, C-uppsats, vårtermin 2021.

Judeförföljelserna i Tyskland eskalerade efter nazisternas maktövertagande i mars 1933, och en officiellt sanktionerad bojkott mot tyska judar anordnades i april. Under samma månad infördes även antisemitiska dekret som förbjöd majoriteten av statligt anställda judiska tjänstemän att utöva sina yrken och ämbeten. Denna mikrohistoriska uppsats undersöker hur dagstidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter samt Svenska Dagbladet framställde och förklarade judeförföljelserna och den tyska antisemitismen under den avgränsade perioden. Syftet är även att avgöra huruvida antisemitiska föreställningar kom till uttryck i pressmaterialet.

Antisemitismen tillhörde det vardagliga under mellankrigstiden, men en viss polarisering kan förväntas under 1930-talet i samband med de ständigt ökande våldsamma tyska judeförföljelserna. Uppsatsen utgår från att antisemitiska föreställningar varit hegemoniska i Sverige under mellankrigstiden, samt att en undermedveten antisemitism kunde komma till uttryck i det offentliga till följd av seglivade judefientligheter i västerländska ideal. Därmed undersöks med hjälp av en diskursanalys hur antisemitiska drag utmärks i pressmaterial om judeförföljelserna. Uppsatsen fann att sporadiska inslag av antisemitiska föreställningar återfanns i alla tidningar, men att samtliga uttrycktes tydligast i Aftonbladet. Tidningen framställde och förklarade även tyska judeförföljelser och delvis den tyska antisemitismen utifrån ett tyskt narrativ. Dagens Nyheter förhöll sig kritisk till det tyska narrativet och ansåg att den tyska antisemitismen huvudsakligen var ett resultat av den nazistiska politiken. Svenska Dagbladet framställde antisemitismen som inneboende det tyska folket, och det tyska narrativet om judeförföljelserna upprätthölls till viss del.

Nyckelord: Judeförföljelse, antisemitism, svensk press, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska

Dagbladet.

Innehållsförteckning

Inledning ... 1

Syfte & frågeställningar ... 2

Källmaterial & avgränsningar ... 2

Forskningsläge & teoretiska utgångspunkter ... 4

Metod & disposition ... 9

Undersökning – judeförföljelser i svenska dagstidningar år 1933 ... 10

28 mars – 6 april 1933: om bojkotten mot judiska affärer, advokater och läkare ... 10

7 april – 12 april 1933: om avskedandet av judiska statsanställda ... 22

22 april – 28 april 1933: om förbudet för vissa judiska läkare att utöva sina yrken samt begränsningen av antalet judiska studenter och skolelever ... 24

Resultat & diskussion ... 27

Hur framställdes och förklarades tyska judeförföljelser och tysk antisemitism av de utvalda dagstidningarna under den avgränsade perioden? ... 27

Till vilken grad förekom antisemitiska föreställningar i dessa framställningar och förklaringar? ... 28

Käll- och litteraturförteckning ... 30

Inledning

I mars år 1933 tilldelades Tysklands rikskansler Adolf Hitler diktatoriska fullmakter av den tyska riksdagen. Den tyska byråkratin präglades hädanefter av det nationalsocialistiska partiets radikala antisemitism, och förföljelsen av judar blev statligt sanktionerad och organiserad. En av nazisterna anordnad bojkottkampanj riktad mot judiska företag och affärer inleddes redan vid månadsskiftet. Sådana virulenta former av judefientlighet saknade svenska motstycken;

antisemitism som ideologisk eller politisk rörelse hade aldrig erhållit ett starkt eller betydande fäste i Sverige.

Hur skulle man i Sverige komma att förstå och förklara de tyska judeförföljelserna? Explicita uttryck av judefientlighet var ovanliga i det offentliga, men samtidigt existerade vanliga antisemitiska föreställningar. Själva metoderna som brukades i samband med de tyska judeförföljelserna var det knappast någon i den svenska offentligheten som försvarade, men den underliggande ”judefrågan” ansågs i regel vara ett verkligt problem.

Den förmenta frågan om Europas judar var under 1930-talet ett vanligen förekommande tema i svensk offentlig debatt, ofta i samband med flyktingsrelaterade angelägenheter. I sådana debatter förekom vanligen ett avståndstagande från den ofta våldsamma antisemitism som förekom i Tyskland, men trots detta kunde antisemitiska föreställningar komma till uttryck.

Frågan om antisemitismen i 1930-talets Sverige är såväl svår som kontroversiell. Dels råder det bland forskare delade meningar kring dess utbredning i det svenska samhället, och vidare är definitionen av själva begreppet bestridd. Som tankestruktur och idéströmning har antisemitiska uppfattningar tillskrivits det vardagliga och underförstådda hos stora delar av den svenska befolkningen under perioden.

Antisemitism kunde således utryckas undermedvetet, trots aktörers egentliga inställning mot och uppfattningar av judar. De våldsamma judeförföljelserna i Tyskland utgör en tänkbar grund för en polarisering av den vardagliga antisemitismen i Sverige. Det är därför särskilt intressant att undersöka svenska reaktioner, förklaringar och beskrivningar av de tyska judeförföljelserna och den tyska antisemitismen. Ett mätbart objekt som under perioden spelade en viktig roll för samtida opinionsbildningar och uppfattningar om judeförföljelserna är dagstidningsartiklar. Hur nyhetsförmedlingen såg ut vad gäller omfattning, detaljrikedom och betoning varierade emellertid från tidning till tidning, även

1 Henrik Bachner, ”Judefrågan” : debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige, (Stockholm, 2009), s. 29.

2 Bachner 2009, s. 41.

3 Lena Berggren, Blodets Renhet : en historisk studie av svensk antisemitism, (Malmö, 2014), s. 8.

mellan sådana som egentligen delade ideologisk hemvist.

Även reaktionerna och förståelserna kunde vara nyanserade.

Syfte & frågeställningar

Denna uppsats undersöker ett urval av artiklar om tyska judeförföljelser i tre utvalda svenska dagstidningar under främst april år 1933. Syftet är att avgöra hur de tyska judeförföljelserna framställdes och förklarades i pressmaterialet samt huruvida dessa framställningar och förklaringar innehöll antisemitiska drag eller inte. En analys av de svenska reaktionerna på den tyska antisemitismen torde därmed kunna säga något om dåvarande antisemitiska föreställningar i Sverige. Både nyhetsförmedling och opinionsartiklar kommer användas, men det största fokuset ligger på nyhetsartiklarna eftersom dessa utgjorde den förment ”sakliga”

beskrivningen av händelserna. Jag använder ”judeförföljelser” som ett samlingsbegrepp för den antisemitism som de tyska judarna utsattes för under perioden. Det rörde sig huvudsakligen om diskriminerande förordningar och lagstiftningar, fientliga handlingar samt inflammatoriska antisemitiska uttalanden.

Undersökningen kommer inte redogöra i detalj för vilken information om de tyska judeförföljelserna som tidningarna publicerade då syftet endast är att undersöka hur dessa framställdes och förklarades. Uppsatsens syfte är inte heller att tillskriva någondera av de utvalda tidningarna uttryckligen antisemitiska avsikter, eller att likaledes försöka peka ut något avsiktligt antisemitiskt i pressmaterialet.

Uppsatsens syften skall uppnås genom besvarandet av följande frågeställningar:

- Hur framställdes och förklarades tyska judeförföljelser och tysk antisemitism av de utvalda dagstidningarna under den avgränsade perioden?

- Till vilken grad förekom antisemitiska föreställningar i dessa framställningar och förklaringar?

Källmaterial & avgränsningar

Kungliga Bibliotekets databas Svenska Tidningar innehåller ett urval av digitaliserade dagstidningar. För undersökningen har Stockholmstidningarna Aftonbladet (AB), Dagens Nyheter (DN) och Svenska Dagbladet (SvD) valts ut. Dessa var tongivande under perioden och erhöll stor spridning med breda upplagor; tidningarna räknades bland de största i Stockholm

4 Klas Åmark, Att bo granne med ondskan : Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, (Stockholm, 2016

)

och DN och SvD befann sig endast bakom Stockholms-Tidningen i storlek.

Samtliga hade även tillgång till egna korrespondenter i Tyskland och behövde till skillnad från många mindre tidningar inte enbart förlita sig på Tidningarnas Telegrambyrå (TT) för sina utrikesnyheter.

Både nyhetsförmedling från tidningarnas korrespondenter och TT kommer analyseras. Som komplement till nyhetsartiklarna kommer även ledarartiklar, krönikor, debatter och opinionsstycken användas. På så vis kan de olika nyanserna i tidningarnas framställningar, förklaringar och reaktioner behandlas och bedömas.

Pressen formgav delar av den sociala verkligheten hos den svenska befolkningen och kan med säkerhet sägas varit betydande för den samtida opinionsbildningen. Uppsatsen kommer exemplifiera hur de tyska judeförföljelserna behandlades i det offentliga, men inget anspråk görs gällande dess representativitet för hela svenska pressen under perioden. Likaledes kan till exempel Dagens Nyheter inte påstås vara representativ för hela den liberala pressen eller den liberala opinionsbildningen under perioden. Undersökningens resultat kan alltså endast tala för de tidningar som valts ut. Urvalet inkluderar både konservativa (AB, SvD) och liberala (DN) politiska färgningar. Detta kommer inte att påverka hur analysen utförs, och redaktioners och aktörers bakgrunder kommer inte heller tas i beaktning för resultatet.

Fördelen med ett digitaliserat pressmaterial är att jämförelser mellan olika tidningar under en viss period blir enklare att utföra. En textläsaralgoritm möjliggör nyckelordssökning i materialet, vilket även underlättar arbetsprocessen. En viss felmarginal kan dock förväntas eftersom algoritmen inte kan läsa alla fonter, varför vissa artiklar möjligen kan råka förbises i källmaterialbearbetningen.

Jag har valt att utföra en mikrohistorisk studie om hur pressen framställde och förklarade tyska judeförföljelser under främst april år 1933. Antisemitismen var från början fundamental för den nya nazistiska regimen på ett vis som saknade prejudikat i Europas historia.

Det är därför särskilt intressant att se hur dagstidningarna hanterade detta nya inslag när det väl kom i förgrunden. Jag fokuserar på den nazistiska bojkotten mot judiska företag i april samt den resterande perioden under månaden. Eftersom alla artiklar är digitaliserade under perioden finns ett enormt utbud av potentiellt användbart material, vilket behöver reduceras till en hanterbar mängd. Avgränsningen är huvudsakligen baserad på en kronologisk lista över tyska judeförföljelser framställd av Ingvar Svanberg och Mattias Tydén. Denna

5Gunilla Lundström, Per Rydén & Elisabeth Sandlund, Den svenska pressens historia III : Det moderna Sveriges spegel (1897–1945), (Stockholm, 2001), ss. 152-155.

6 Åmark 2016, s. 287.

7 Bachner 2009, s. 17.

”Förintelsekronologi” innehåller flera viktiga datum som bidrog till ett eskalerande av de tyska judeförföljelserna.

Jag kommer använda mig av följande datum under år 1933 som nedslag:

28 mars – 6 april (om bojkotten), 7–12 april (antisemitiska dekret), samt 22–27 april (antisemitiska dekret).

Forskningsläge & teoretiska utgångspunkter

Sveriges ageranden innan och under andra världskriget har problematiserats, inte minst vad gäller relationen med Nazityskland samt responsen på de ständigt upptrappande judeförföljelserna och Förintelsen. Dessa ifrågasättanden kom emellertid först i början av 1990- talet. Detta har bland annat förklarats med att en självkonstruerad bild av svensk rättfärdighet upprätthölls fram till kalla krigets slut.

I samband med att denna bild utmanades påbörjades även forskning kring antisemitismen i Sverige, som dessförinnan varit nästintill obefintlig.

Tidigare existerade en omfattande källblindhet bland flertalet forskare vad gäller antisemitiska företeelser i det material som studerades.

Sedan 1990-talet har flera verk inom området tillkommit, men forskningslägets ostabila grund har lett till en del skilda meningar angående definitionen av svensk antisemitism såväl som hur dess utbredning i det svenska samhället har sett ut. Karin Kvist Geverts har kallat ämnet ”försummat” och hänvisar till det genomgående definitionsproblemet samt den vanligt förekommande synen att antisemitism är oförenligt med svensk kultur.

Det har dock tillkommit flera viktiga verk inom forskningsläget. Mot denna bakgrund är det viktigt att problematisera Sveriges förhållande med Nazityskland och den svenska antisemitismen under 1930-talet.

I studier som berör antisemitism är definitionsfrågan väsentlig. Sociologen och folkmordsexperten Helen Feins definition hör till de oftast citerade och refererade, och lyder enligt en svensk översättning:

”Antisemitism är en bestående, latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, och i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk och i handlingar – social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna, och kollektivt eller statligt våld, vilka leder och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller förinta judar just för att de är judar.”¹²

8 Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och Förintelsen : debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, (Malmö, 1997), s. 413-426.

9 Bachner, 2009, s. 26.

10 Andersson, 2000, ss. 32–33.

11 Jonathan Adams & Cordelia Heß, Antisemitism in the North, (Berlin, 2019), s. 191.

12 Andersson, 2000, s. 17.

Denna definition, eller varianter av densamma, har använts av flera

svenska forskare och är därmed rimlig att utgå från. Lena Berggren har argumenterat att Feins definition är särskilt användbar då den omfattar antisemitism som tankemönster såväl som handling, samt att den framhäver både det individuella och det samhälleliga planet.

Vad som emellertid skapar en viss förvirring med denna definition i en svensk kontext är möjligen det ofta vedertagna likställandet av antisemitism och nazism. Inom nationalsocialismen är antisemitismen som beståndspelare alltid judefientlig då judarna anses utgöra ett fysiskt, biologiskt hot mot den

”ariska” befolkningen. Berggren poängterar dock att all antisemitism inte är nationalsocialism, och gör sålunda en distinktion mellan nazistisk antisemitism och propagandistisk antisemitism.

Den senares judefientlighet grundar sig i kulturella samt religiösa farhågor och med vanligt förekommande inslag av en rasbiologiskt förankrad ideologi. Under mellankrigstiden hörde explicit antisemitism i Sverige oftast till det propagandistiska lägret snarare än det nazistiska och kunde komma till uttryck framförallt inom högerkonservativ politik och debatt.

Oftast rörde det sig dock inte om antisemitism i handlingsform.

Explicit antisemitism såsom den förekommer i båda ovan beskrivna politiska former existerade alltså i mellankrigstidens Sverige, men aldrig i någon betydande omfattning.

Detta innebär dock inte att underliggande antisemitiska föreställningar fördenskull saknade betydande omfattning under samma period; tvärtom hörde ju antisemitismen under mellankrigstiden som tidigare nämnt till det normala och vardagliga. Detta kan bäst förklaras med Lars M. Anderssons teori om den så kallade antisemitiska diskursen.

I avhandlingen En jude är en jude är en jude… Representationer av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900–1930 undersöker Andersson stereotypa avbildningar och antisemitiska föreställningar kring den konstruerade judiska ”rastypen” i svensk skämtpress.

Andersson bygger sin teori på Feins beskrivning av antisemitism som tankestruktur, vilket han anser vara en definierbar och analyserbar diskurs. Han modifierar därmed Feins definition av antisemitism med följande tillägg:

” [antisemitism är] ett sätt att ordna tillvaron, att skapa sammanhang, ett sätt att tänka som grundar sig på en kunskapsteoretisk och ontologisk uppdelning mellan ”kristet”/västerländskt och ”judiskt”, snarare än mellan ”ariskt” och ”semitiskt”…”.¹⁸

13 Andersson 2000, Berggren 2014, Bachner 2009, Svanberg & Tydén 1997 för att nämna några.

14 Berggren, 2014, s. 25.

15 Berggren 2014, ss. 9–10.

16 Bachner 2009, s. 21.

17 Bachner 2009, s. 29.

18 Andersson, 2000, s. 18.

Enligt Andersson styr den antisemitiska diskursens genomslag i det svenska civila samhället hur individer tänkte kring det ”judiska”. Jag förstår det som att den antisemitiska diskursen är ett resultat av seglivade judefientliga föreställningar som genom en kulturell förankring manifesterats i västerländska värderingar och ideal, oavsett individers egenförstådda syn på judar och judendomen. Även de som förhöll sig likgiltiga till eller rentav tog avstånd från antisemitismen påverkades av den antisemitiska diskursen och kunde därmed uttrycka sig enligt tankestrukturens gestaltning. Anderssons teori utgör därmed grunden för att antisemitiska föreställningar rimligen kan tänkas haft en inverkan på hur dagstidningarna framställde och förklarade judeförföljelserna i Tyskland. Antisemitism kommer alltså i undersökningen förstås som ett analytiskt begrepp och som ett verktyg för att åskådliggöra relevanta föreställningar i pressmaterialet. Begreppet kommer däremot inte användas för att återspegla något verkligt tillstånd i Sverige eller för att beskriva aktörers avsikter eller tankar.

Andersson hävdar att den antisemitiska diskursen var hegemonisk under perioden 1900–

1930, vilket enligt diskursanalytisk teori innebär att den generellt sett företräddes i samhället utan betydande motsättningar.

Detta innebär alltså att antisemitiska föreställningar kunde komma till uttryck i form av stereotypiskt tänkande kring det typiskt ”judiska” utan att detta genererade större debatter. Jag kommer utgå från att den antisemitiska diskursen fortlevde under 1930-talet till åtminstone en viss grad. Judeförföljelserna utgör en tänkbar polarisering kring hur svenskar tänkte kring det ”judiska”, varför tankestrukturen möjligen tappar delar av sin hegemoni under perioden. Att påvisa huruvida detta var fallet eller ej under 1930-talet skulle kräva en lika uttömmande undersökning som Andersson genomfört. Min undersökning om antisemitiska föreställningar i några svenska dagstidningar kan förhoppningsvis utgöra ett, låt vara minimalt, bidrag till detta ändamål.

Jag kommer även jämföra Anderssons resultat med mina egna för att framhäva skillnader mellan hur antisemitiska föreställningar kommer till uttryck i de olika källmaterialen. Ur en källmaterialsynvinkel erhöll skämtpressen troligen tydligare gestaltningar av antisemitiska föreställningar än vad den ”vanliga” pressen gjorde. Det är därför intressant att undersöka hur nyhetstidningarna skiljer sig från skämtpressen i sammanhanget.

Uppsatsens teoretiska förankring kommer även utgå från flera av Henrik Bachners resultat och teser i boken ”Judefrågan” – Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige. I denna undersöks svensk offentlig debatt om ”judefrågan” och antisemitism under 1930-talet med syftet att förstå hur den tyska judefientligheten och antisemitism som företeelse förstods och

19 Kristina Boreus & Göran Bergström, Textens mening och makt : metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys (Lund, 2018) s. 262.

förklarades.

Hans undersökning och min egen har alltså liknande utgångspunkter och även ett liknande källmaterial i och med att Bachner undersöker periodika, tidskrifter och dylika tryckalster. Till skillnad från föreliggande undersökning är emellertid dagstidningar uteslutna.

Bachners undersökning antar att den svenska debatten om judefientlighet var i sig påverkad av ett antijudiskt tänkande.

Jag vill på ett liknande vis undersöka huruvida antisemitiska föreställningar kom till uttryck i dagstidningar överlag när det kommer till de tyska judeförföljelserna. Här undersöks alltså inte bara debatterna i pressens opinionsmaterial, utan även innehållet i det nyhetsförmedlande pressmaterialet.

Bachner framhäver att ”judefrågan” ofta förekom som ett verkligt problem i svensk debatt under mellankrigstiden, utan att detta nödvändigtvis återspeglade en antisemitisk världsåskådning hos debattörerna.

När ”judefrågan” diskuterades kunde begreppet avse flera olika saker beroende på sammanhanget. Det kunde i vissa fall handla om judars rättigheter och nationella tillhörigheter, men användes även i samband med debatt och diskussioner kring antisemitiska gärningar och förföljelser av judar. En stor del av den svenska opinionen påverkades även av tysk propaganda, vilket enligt Bachner formade bilden av hur de tyska judeförföljelserna förstods. Den antisemitiska diskursens genomslag i Sverige medförde att judarna själva kunde beskyllas för att ha skapat de problem som låg till grund för ”judefrågan”.

Enligt antisemitiska föreställningar kunde alltså judarna porträtteras som ett verkligt problem, vars lösning utgjorde debatten kring ”judefrågan”. I det offentliga kunde därmed judar behandlas som en homogen aktör med tillhörande ”judiska” karaktärsdrag och avsikter.

Fixeringar kring fastställandet av judars inflytande och ”övermakt” var även vanliga och var huvudsakligen oavhängiga debattörernas aktiva inställning till antisemitism. Alltså kan man förvänta sig att antisemitiska föreställningar kan komma till uttryck i pressmaterialet oavsett vilka avsikter eller åsikter som låg bakom.

Tidningar har använts för att studera antisemitiska idéströmningar i Sverige så långt bak som 1700-talet.

Ett större intresse har emellertid legat på vad pressen skrev om Nazityskland och Förintelsen under 1930- och 1940-talen. Fokuset har här främst kretsat kring frågan om vilken information om Förintelsen som nådde Sverige, varför rapporteringen om judeförföljelserna under 1930-talet har hamnat något i skymundan. En del studier har

20 Bachner, 2009, ss. 18–19.

21 Bachner 2009, s. 301.

22 Bachner 2009, ss. 40–41.

23 Berggren 2014, s. 49–50.

genomförts om ämnet, men forskningsläget är ännu någorlunda begränsat och består för det mesta av kortare vetenskapliga artiklar eller utgör annars endast delar av större kapitel.

Ingvar Svanberg och Mattias Tydén använder sig av ett begränsat pressmaterial i boken Sverige och Förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Vissa tidningsartiklar används för att uppvisa vad pressen skrev om vissa judeförföljelser i Tyskland.

Dessa behandlas emellertid inte på ett särskilt analytiskt vis utan återges för att exemplifiera hur informationer och reaktioner kring vissa händelser kunde se ut. Dock görs en del observationer om att tolkningarna kunde variera från protyska ställningar till antinazistiskt kritiska sådana, samt att tyska källor ofta användes på ett okritiskt vis.

I Konstruktionen av en likgiltighet: ”Kristallnatten” i svenska dagstidningar återger Göran Leth en mer problematiserande bild av hur pressen rapporterade om tyska judeförföljelser. Han delar in tio inflytelserika dagstidningars nyhetsförmedling om den våldsamma pogrom som ägde rum i november 1938 i de tre reaktionskategorierna Protest, Likgiltighet samt Anpassning. Han fastslår att majoriteten av den svenska pressbevakningen om de tyska judarnas öden i samband med Kristallnatten kan kategoriseras som likgiltig;

protyska anpassningar var inte sällsynta medan protester i regel endast förekom undantagsvis.

Leth analyserar inte materialet utifrån ett ramverk stärkt av teorier om antisemitism, men redogör kort för en del intressanta observationer. Hans resultat indikerar att propagandistisk antisemitism tydligast kom till uttryck inom anpassningskategorin, men att de övriga kategorierna även kunde ge utrymme åt och uttryck för vissa antisemitiska uttryck.

Leth verkar genomgående iaktta en ganska hård och negativ syn på hur pressen rapporterade om Kristallnatten överlag. Till exempel klassificeras många tidningar som likgiltiga trots att deras nyhetsförmedling om händelserna kunde vara ganska omfattande och med indignerade reaktioner. Jag tycker att ordvalet ”likgiltighet” torde indikera en större indifferens i pressmaterialet än vad Leth uppvisar. Kategorierna fungerar väl för att sammanfattningsvis bedöma en pressbevakning av en viss händelse, men jag kommer inte använda mig av dessa då jag anser att de framställer materialet på ett vis som indikerar att de bakomliggande aktörerna agerade utifrån specifika avsikter eller åsikter. Jag finner dock Leths teori om implicit och explicit nyhetsförmedling användbar att utgå från. Enligt denna innehåller artiklar ståndpunkter som endast uttrycks indirekt beroende på vilket perspektiv som artikeln huvudsakligen

24 Svanberg & Tydén 1997, s. 75.

25 Leth, 2005, s. 27.

26 Leth, 2005, s. 8.

företräder, hur situationer och aktörer framställs och likaså vilka aspekter som inte ges utrymme i materialet.

Jag kommer närma mig materialet med hjälp av denna teori.

Jag vill med forskningsläget som bakgrund huvudsakligen undersöka frågan om antisemitiska föreställningar i dagstidningar närmre och anser att en mikrohistorisk studie kommer möjliggöra utförliga bedömningar av materialet.

Metod & disposition

Undersökningens metodologiska utgångspunkter grundar sig i Foucaults diskursbegrepp, som beskriver de tillvägagångsätt varunder omtalade objekt systematiskt formges via språkliga handlingar.

Tidningarnas artiklar om judeförföljelserna studeras som förmedlare av verklighetstolkningar som konstruerar egna versioner av händelseloppen. Med andra ord är det inte intressant att analysera nyhetsförmedlingen för att bilda en uppfattning om vad det är i verkligheten som har hänt, utan hur den uppfattade verkligheten beskrivs, framställs och förklaras i dess återgivande. Tidningarnas perspektiv formgav delar av allmänhetens uppfattningar kring händelserna i fråga och med hjälp av en diskursanalys kan tidningarnas framställningar och förklaringar åskådliggöras.

Både en löpande och en sammantagen bedömning av källmaterialet kommer göras utifrån en kontextbaserad analys baserad på datumnedslagen som gjorts. På så sätt möjliggörs en enkel jämförelse kring vad tidningarna skrev under nedslaget och hur samma händelse kunde beskrivas och framställas på olika vis. Jag kommer analysera pressmaterialet utifrån en del nyanser i diskurserna som har att göra med vilka narrativ och perspektiv som åskådliggörs och hur dessa behandlas. Framförallt rör det sig om hur tidningarna valde att reproducera den nazityska diskursen. Ställningstaganden kring, kritik mot samt positiva eller legitimerande beskrivningar av nazisternas narrativ och perspektiv kommer pekas ut i materialet. Jag kommer även analysera hur tidningarna väljer att göra åtskillnader mellan den nazistiska diskursen och deras egna uppfattningar och beskrivningar. Avsaknaden av vissa uppgifter – tystnad – formger även tidningarnas diskurser. Den underliggande antisemitiska diskursen som Andersson beskriver kan tänkbart nås genom att belysa hur vissa framställningar och förklaringar kan tolkas som både medvetna och mer diskursivt omedvetna antisemitiska uttryck i olika grader.

För att kunna finna och granska relevant material under nedslagen har nyckelordsfunktionen i KB:s databas använts. Jag har använt mig av följande ordsträng: Jude*

27 Leth, 2005, s. 15.

28 Boreus & Bergström 2018, s. 258.

OR Judisk* OR Judar*. ”OR” gör att alla nyckelord jag inkluderat kommer medtas i sökresultatet och asteriskerna gör att alla möjliga fortsättningar på nyckelorden medtas, exempelvis Judeförföljelse. På så vis synliggörs artiklarna vari orden användes flitigast. Av alla artiklar som granskats har omkring 70 stycken använts för undersökningen.

Undersökningens disposition är uppdelad efter nedslagen och redogörs för kronologiskt.

Vid varje nedslag ges en kort historisk bakgrund om händelserna i fråga. Uppgifterna är huvudsakligen utrikesnyheter från tidningarnas korrespondenter eller redaktioner i Tyskland.

Om jag inte specificerar att uppgifterna är från TT, ledare eller annat är de från tidningarnas utrikeskorrespondenter i Tyskland.

Undersökning – judeförföljelser i svenska dagstidningar år 1933

Detta kapitel undersöker framställningar och förklaringar av tyska judeförföljelser i pressmaterialet mellan 28 mars och 28 april 1933 utifrån tre nedslag.

28 mars – 6 april 1933: om bojkotten mot judiska affärer, advokater och läkare

Den ständigt ökande internationella pressbevakningen av nazistiskt våld mot tyska judar utgjorde Hitlerregimens förevändning för anordnandet av en bojkottkampanj mot judiska affärer och företag, såväl som mot judiska anställda inom juridikyrken. Bojkotten ägde rum den 1 april 1933 och var enligt nazisterna förutom en reaktion mot utländsk ”hets” ett tillfredsställande av en tilltagande antisemitism hos befolkningen; i verkligheten ignorerade många tyskar bojkotten genom att fortsätta handla i judiska affärer och butiker.

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet började rapportera om bojkottplanerna den 28 mars, medan Aftonbladet inledde sin aktiva bevakning den 29 mars.

DN:s korrespondentartiklar om bojkotten förblev till en början mestadels sakliga. Tyska förklaringar om motivationerna bakom densamma citerades i artikeln, och en misstro mot narrativet indikerades då citationstecken sattes kring vissa nazistiska inslag såsom ”lögnhets”.

Underrubrikerna tyder även på en viss nivå av indignation (”Judiska affärer skola dödas”) men i själva artiklarna kritiserades eller ifrågasättes aldrig det tyska narrativet. Trots att DN rubricerade att en ”judeterror” proklamerats i Tyskland dagen efter förblev rapporteringen även här strikt saklig utan värderande kommentarer, men särskild uppmärksamhet riktades emellertid

29Michael Berleigh & Wolfgang Wippermann, The Racial State : Germany 1933-1945, (Cambridge 1991), s. 77- 78.

30 ”Nazis proklamera judebojkott.”, Dagens Nyheter 1933-03-28.

åt nazistiska antisemitiska uttalanden.

Medan de inte kritiserades aktivt kan det varit så att de uttalanden som återgavs ansågs tala för sig själva. Via TT rapporterade DN samtidigt om

”tidiga” bojkottaktioner mot judiska affärer. Artikeln återgav den officiella nazistiska versionen om att sådana trakasserier inte var sanktionerade partiåtgärder, utan endast spontana utbrott av folkets vrede.

SvD:s korrespondent kunde samtidigt skriva på ett mer spekulativt vis om de tyska planerna där det tyska narrativet markerades kraftigare. Bojkotten kunde enligt nazistiska ordalag beskrivas som en motreaktion på en tyskfientlig hetskampanj företagen av utländska judar som ville hämnas ”föregivna judemisshandlingar” i Tyskland.

Det är möjligt att sådana beskrivningar var direkt hämtade från hur nazisterna framställde bojkotten, men ingenting i artiklarna indikerar att narrativet inte skulle vara verklighetsförankrat. Den ”judiska hetskampanjen” framställs därmed som en riktig företeelse som nazisterna kunde motarbeta.

Det tyska narrativet stärktes ytterligare via återgivandet av nazistiska försäkringar att bojkotten skulle genomföras lagenligt och ordningsamt utan att judar kom till skada. I nyhetsförmedlingen av de ”tidiga” bojkottaktionerna framställdes även nazistpartiets paramilitära Sturmabteilung (SA) som återställare och upprätthållare av lag och ordning. Dock kunde det judiska perspektivet framhävas med en sympati som inte uttrycktes i de övriga tidningarna. Korrespondenten spekulerade exempelvis att bojkotten skulle göra tiggare av tusentals judar vilkas affärsverksamheter skulle komma att bli ruinerade. Utrymme gavs dock även åt förnekanden av tyska judeförföljelser från den amerikanska ambassaden och från officiellt nazistiskt håll.

AB publicerade via TT en tysk tidnings kungörande om att utländska judars antityska propaganda hade nödgat en bojkott mot de tyska judarna.

Här betonades det tyska narrativet om ”hetspropagandan” snarare än bojkotten; den enda information om den sistnämnda återfanns i underrubriken ”Den nationella bojkotten mot judarna börjar”.

DN:s nyhetsförmedling började så småningom aktivt bekämpa det tyska narrativet om den ”utländska hetspropagandan”. Tidningens korrespondent beskrev i tydligt avståndstagande ordalag att bojkotten var en förföljelsekampanj ämnad att göra slut på alla utländska uppgifter om de tyska judeförföljelserna.

Åtskilliga fall av agitation och våld mot judiska affärer och individer rapporterades även i viss detalj, men korrespondenten verkar använt sig av tyska

31 ”Judeterror proklameras i Tyskland”, Dagens Nyheter 1933-03-29.

32 ”Den judiska hetsen skall motarbetas.”, Svenska Dagbladet 1933-03-28; ”Stahlhelm upplöst i Braunschweig.”, Svenska Dagbladet 1933-03-29.

33 ””Det har ni ställt till.””, Aftonbladet 1933-03-29.

34 ”Hitler gillar förföljelsen mot judarna”, Dagens Nyheter 1933-03-30.

källor på att okritiskt vis. Rapporten att SA förhindrat våld mot judiska domare och advokater genom att anhålla dem problematiseras eller ifrågasätts inte, och en relaterad uppgift att SA beslagtagit dödliga vapen och ammunition hos anhållna judiska firmachefer målar upp bilden av att vissa judar utgjorde ett verkligt hot mot ordningen.

Indirekta påståenden om den tyska antisemitismen förekom även. DN:s korrespondent spekulerade exempelvis att propagandan hade nått en sådan omfattning att aktionen inte längre skulle kunna avbrytas.

Implicit sades alltså att judeförföljelserna och antisemitismen nu även härstammade från det tyska folket.

Samtidigt beskrevs nyheten om att de tyska judarna fått sina pass indragna som drakonisk, och korrespondenten underströk att detta var första gången passpolitiska åtgärder tillämpats en hel befolkningskategori. De nazistiska bestämmelserna att bojkotten skulle genomföras utan våld eller tvång återgavs fortsättningsvis av DN, men artiklarna pekade inte ut motstridigheterna i detta påstående när nyheten om att judar ”hindrats” från att beträda domstolsbyggnader förmedlades. Via TT rapporterades även utan vidare information att judiska läkare och apotekare i Düsseldorf hade ”permitterats”.

Dagarna innan bojkotten fokuserade SvD ofta inledningsvis på det judiska perspektivet i sina artiklar.

Korrespondenten beskrev den obeskrivliga fruktan som rådde hos den judiska befolkningen i Tyskland och deras situation sades vara förtvivlad, särskilt då hotet om ekonomisk ruin kompletterades med att deras pass drogs in. Uppmärksamhet gavs även åt att både judiska och icke judiska tyskar aktivt bekämpade den utländska ”propagandan” mot Tyskland genom att tillbakavisa de ”omotiverade angreppen”. Om sådana företeelser faktiskt hade skett diskuteras aldrig, men korrespondenten belyste särskilt att nazisterna övervakade den tyska pressens deltagande i dessa tillbakavisningar. Alla sådana ”vittnestvång” om tyska förhållanden noterades endast kunna resultera i rakt motsatt verkan på den utländska opinionen, och artikeln satte åtminstone citationstecken kring ”den judiska skräckhetsen i utlandet”. Vissa nazistiska påståenden kunde dock behandlas som sanning i nyhetsförmedlingen, exempelvis förklarades under återgivandet av ”tidiga” våldsamma bojkottaktioner att samtliga var olovligt företagna av enskilda nazister. Nyhetsförmedlingen kunde även ge utrymme åt tyska antisemitiska konspirationer. Enligt en sådan skulle tyska och engelska kommunister ha samarbetat för att ”mobilisera” engelska judar för att bekämpa Hitlerregimen.

De engelska kommunisterna påstods ha villigt utnyttjat den starka upphetsningen som rådde bland

35 Samtliga uppgifter förekom även i Aftonbladet 1933-03-30, ”Judebojkotten i full gång”.

36 ”Tyska judar bli vägrade utlandspass”, Dagens Nyheter 1933-03-31.

37 ”Judarna i Tyskland emotse med skräck lördagens händelser”, Svenska Dagbladet 1933-03-30; ”De tyska judarnas pass till utlandet komma att indragas”, Svenska Dagbladet 1933-03-31.

38 ”Engelska röda bakom bojkotten mot Tyskland.”, Svenska Dagbladet 1933-03-30.

”Londonjudarna”. Sanningen bakom påståendet eller några bevis framlades inte i artikeln;

uppgiften framställdes mer eller mindre som fakta och publicerades bland utrikesnyheterna.

SvD:s ledarartikel underströk att en mångårig nazistisk agitation till slut slagit över från propaganda till gärning.

Medan de indignerade världsreaktionerna på de tyska judeförföljelserna framställdes som legitima i artikeln gavs visst utrymme åt uppfattningen att falska inflammatoriska uppgifter spridits i världspressen, om än sporadiskt. Skribenten lade störst fokus på den nazistiska propagandan och riktade kritik mot densamma. Judarna glömdes inte helt bort i sammanhanget och humaniserades även till viss del, men verkar till synes varit underordnade den stora bilden då deras lidanden ställdes i skuggan av Tysklands förlorade prestige. Den tyska antisemitismen framställdes inte heller som unik för den nazistiska ideologin utan tillskrevs historiska rötter, vilket kan tolkas som en förklaring av uppfattningen om att nazisternas judefientlighet hade ett så pass stort genomslag hos det tyska folket. Den antisemitism som uppvisades i Tyskland rationaliserades alltså till viss del.

Vissa uppgifter i DN och SvD kunde återges i nazistiska ordalag.

Exempelvis rapporterade DN att förteckningar skulle upprättas i Tyskland över affärer och kontor som befann sig i ”judiska händer”; i SvD:s nyhetsförmedling användes istället begreppet ”judisk ägo” i sammanhanget. Båda tidningarna förklarade även vilka tyskarna räknade som judar och framhävde att den ”judiska” (SvD)/”semitiska”(DN) rasen var avgörande, inte religionen.

Ingenting markerade tydligt om det var nazisternas ordval som återgavs. Förklarandet av den tyska antisemitismen präglas därigenom mer eller mindre av antisemitiska undertoner genom att nazistiskt språkbruk reproduceras i diskursen.

Vissa nyheter i SvD och DN bidrog till upprätthållandet av det tyska narrativet om den utländska pressens ”hetspropaganda”. I tidningarna rapporterades via TT (DN) och korrespondent (SvD) att två judiska utländska journalister hade häktats i Tyskland.

Meddelanden om misshandel av tyska judar som påträffats under husundersökning skulle enligt artiklarna ha spritts av de häktade till bland annat Sverige, medan ”grovt skymfande”

meddelanden om Hitler hade skickats till utländska tidningar. SvD:s korrespondent utelämnade journalisternas judiska bakgrund och återgav att uppgifterna om misshandel av judar ansetts som falska.

39 ”Sorgespelet”, Svenska Dagbladet 1933-03-31.

40 ”Tyska judar bli vägrade utlandspass”, Dagens Nyheter 1933-03-31; ”De tyska judarnas pass till utlandet komma att indragas”, Svenska Dagbladet 1933-03-31.

41 ”Två judiska journalister häktade”, Dagens Nyheter 1933-03-31; ”De tyska judarnas pass till utlandet komma att indragas”, Svenska Dagbladet 1933-03-31.

AB:s nyhetsförmedling om bojkotten var bristande dagarna innan dess verkställande. Tyska

”uppmaningar” till judiska affärer att hålla stängt under bojkotten återgavs och en del förberedelser och planer beskrevs.

I tidningen tonades det våld mot judiska affärer som hittills förekommit ned medan nyhetsförmedlingen lade större fokus på att varken våld eller skadegörelser fick ske i samband med bojkotten.

Tidningens läsare fick även via ett kryptiskt inslag veta att judiska fondmäklare vid Berlins aktiebörs ”anse sig fr.o.m. idag permitterade”.

Under bojkottdagen den 1 april uttryckte DN:s artiklar indignerade reaktioner samt indirekta protester.

Bland bojkottmetoderna uppmärksammades särskilt planerna att fysiskt stämpla kunder i judiska affärer och ett antisemitiskt tal från Goebbels varunder han proklamerade bojkottens succé samt avslutande belystes. Korrespondenten spekulerade att vissa tidigare krav på avskedandet av judiska anställda nu skulle tillbakadras. Bojkottens genomförande beskrevs mestadels via artiklar från TT i olika detaljgrader. Däribland utmärker sig en tysk uppgift om att kommunister skulle ha klätt ut sig till SA-trupper och plundrat judiska affärer för att skapa oro och kompromettera nazistpartiet genom att bidra med material för

”fortsatt utlandshets”. Nyhetsförmedlingen gav alltså visst utrymme åt uppgifter som tonade ned nazisternas judeförföljelse. Tidningens ledarartikel fördömde den tyska bojkotten och riktade direkt kritik mot den nazistiska regeringen.

Tyska försäkranden om att inget våld skulle förekomma tillbakavisades ironiskt med att de istället planerade tillintetgöra judarna med

”civiliserade” metoder som ruin och svält. Enligt skribenten kunde Hitlerkabinettet inte undkomma slutgiltigt ansvar för den ”förbrytelse mot civilisationen” som de tyska judarna utsattes för. Skribenten var lika kritisk mot de icke nazistiska regeringsmedlemmarna som förhöll sig tysta i frågan och påpekade att stora delar av den tyska pressen låtit bli att stödja bojkotten eller till och med uppvisat ett avståndstagande. De tyska judarnas förgäves försök att råda bot på situationen framhävdes även.

I AB rapporterades mycket litet om bojkotterna som ägde rum under dagen. Goebbels uttalanden publicerades tillsammans med de planerade bojkottmetoderna.

Det rådande tillståndet i Tyskland tonades därmed ned som konsekvens av den bristande bevakningen.

Tidningens ledarartikel gav samtidigt uttryck för en del antisemitiska föreställningar såväl som

42 ”Judebojkotten i full gång”, Aftonbladet 1933-03-30; ”Propagandan mot judarna kulminerar.”, Aftonbladet 1933-03-31.

43 ”Allt våld bannlyses i Tyskland.”, Aftonbladet 1933-03-31.

44 ”Permitterade!”, Aftonbladet 1933-03-31.

45 ”Kunder hos judar blåstämplas! Ohygglig tysk judehets. Order att genast avskeda alla judiska anställda.”, Dagens Nyheter 1933-04-01.

46 ”Judeförföljelserna”, Dagens Nyheter 1933-04-01.

47 ”Kunder hos judarna stämplas i ansiktet”, Aftonbladet 1933-04-01.

ett företräde åt det tyska perspektivet.

Artikeln återgav uttalanden från en ”fin och berömd tysk jude” och dennes indignerade chock över svenska pressens upphetsande och lögnaktiga uppgifter om de tyska judeförföljelserna. Skribenten gjorde en indirekt implikation att tyska judar existerade i olika grader av ”tyskhet” och ”judenhet”: ”Kultiverade tyska judar äro… icke blott judar, de äro framförallt tyskar”. Den utländska pressens reaktioner på judeförföljelserna sades vara berättigade, men uppgifterna skulle huvudsakligen använts som förevändning av antityska propagandamakare för att attackera Tyskland. Skribenten spekulerade även att vissa judar som inte handlat enligt den ”berömda judiska samkänslan” skulle kunna legat bakom sådana attacker. Den verkliga agitatorn bakom den tyska sinnesstämningen sades alltså i artikeln vara utlandspressen, varför även svenska tidningar inte heller skulle återge ”falska eller halvsanna rykten”. Ingen kritik fördes mot den nazistiska regimen och ansvaret för att fler oskyldiga inte skulle råka illa ut ålades svenska pressen snarare än tyskarna.

Under bojkottsdagen underströk SvD:s korrespondent att bojkotten skulle vara svårare att avblåsa än vad den var att igångsätta, vilket indikerar att den till viss del ansågs utgå från det tyska folket snarare än enbart det nazistiska partiet.

De tyska judarnas situation var även föremål för genomgående spekulation och bekymmer i nyhetsförmedlingen. Återigen underströks att ekonomisk ruin väntade åtskilliga judar samt att en berättigad pessimism torde rått bland Tysklands judiska befolkning. Vidare spekulerades att ett mindre antal judar skulle komma att försöka ta sig ut ur landet, och åtgärderna mot de judiska advokaterna beskrevs i skarpa ordalag som ett ”utrotningskrig”. Vissa butiker undvek bojkotten genom att deras judiska styrelsemedlemmar avgick, vilket fick korrespondenten att spekulera kring bojkottens inställande ifall sådana ”motvärn” ökade i antal. Dock påpekades att mindre judiska affärsföretag långsides de judiska advokaterna och läkarna hamnade i ett ”brydsammare” läge.

Att judar självmant kunde ”lösa” situationen framställdes alltså som en legitim möjlighet som förtjänade ett visst övervägande.

Den mest omfattande pressbevakningen av bojkotten skedde dagen efter dess genomförande. DN publicerade omfattande information om densamma i mer eller mindre detalj, och korrespondenten verkar sökt skapa en verklighetstrogen bild i nyhetsförmedlingen.

Han var ute på Berlins gator under bojkotten och återgav dess genomförande kronologiskt i artikeln. Lugn sades rått i staden trots en del sammanstötningar mellan nazister och kunder utanför bojkottade affärer. SA framställdes här inte som upprätthållare av ordningen då

48 ”Judebojkotten och Sverige.”, Aftonbladet 1933-04-01.

49 ”Tyskar, som köpa i judiska affärer, stämplas i pannan.”, Svenska Dagbladet 1933-04-01.

50 ”Skoningslös tysk judebojkott”, Dagens Nyheter 1933-04-02.

korrespondenten noterade att de beledsagades av tysk polis. Vidare rapporterades att en judisk industriman begått självmord för att undvika häktning då han förhindrats resa utomlands, och att vissa judar hade blivit anhållna på grund av att de hade gjort ”smädande anmärkningar”.

Tidningen publicerade även en artikel om några svenska kulturprofilers opinioner angående händelserna i Tyskland med förklaringen att det låg i den svenska allmänhetens intresse att få ta del av samtliga.

Alla fyra tillfrågade uttryckte olika reaktioner på händelserna, men samtliga var indignerade eller chockerade. Två hänvisade till historiska paralleller i Tyskland och hävdade att antisemitismen var en del av den tyska ”andligheten” och inte nödvändigtvis hade med politik att göra. En uttryckte förvåning över vad som utspelade sig och trodde att judeförföljelserna endast berodde på ”stundens förvirring”. Den opinion som var mest förargad över judarnas lidande attackerade den nazistiska antisemitismens irrationalitet. När denne förklarade att tidigare judefientliga förordningar åtminstone hade en logik bakom sig indikerades emellertid implicit en idé om att mer ”måttliga” former av antisemitism kunde vara legitima, om än förkastliga.

AB företrädde fortsättningsvis det tyska narrativet, och en tung och dyster stämning sades ha lagt sig över Tyskland: de semitiska affärsmännen” sades vara förtvivlade, liksom judiska advokater och läkare.

Den slutgiltiga skulden för vad som hände judarna ålades återigen den utländska pressen: ”[Judarna] motse framtiden med de största bekymmer, såvida ick [sic]

utlandet visar sig förstå lägets allvar och låter Tyskland sköta sina inre angelägenheter utan främmande inbladning.”. Planerna att antalet judiska advokater skulle regleras

”proportionerligt” utifrån deras befolkningsandel återgavs och själva bojkotten beskrevs även i någorlunda detalj.

Tidningens korrespondenter företog en rundtur i Berlin och underströk att inget våld hade förekommit. De judiska affärer som höll stängt under bojkotten sades ha gjort så då ägarna övertygat sig själva att inga kunder skulle komma. Stängningarna tillskrevs alltså inte någon rädsla eller uppskrämning; judarna påstods ha agerat främst enligt sina egna ekonomiska intressen. Den antisemitiska undertonen som implicit kommer till uttryck är den om ”judens” girighet och affärsinriktade tänkande och beslutstagande.

SvD:s nyhetsförmedling redogjorde för bojkotten på ett omfattande vis och uppfattningen om att densamma erhöll ett starkt fäste hos den tyska befolkningen upprätthölls genom hävdandet att ”sensationslystnaden” i Tyskland inte hade tillfredsställts under bojkottdagen.

51 ”Tyska händelserna inför kulturell svensk opinion.”, Dagens Nyheter 1933-04-02.

52 ”Judebojkotten blott generalprov”, Aftonbladet 1933-04-02.

53 ”Judebojkotten i full gång. Berlins varuhus ha stängt.” Aftonbladet 1933-04-02.

54 ”Bojkotten har hittills krävt tvänne dödsoffer.”, Svenska Dagbladet 1933-04-02.

Enligt artikeln hade inget våld förekommit under bojkotten, men nyhetsförmedlingen stämmer inte särskilt väl överens med dessa påståenden. Till exempel rapporterades ett slagsmål mellan en bojkottvakt och en kund som ville gå in i en bojkottad restaurang. Bojkottvakterna utanför judiska butiker beskrevs även ha uppmanat kunder att ge namn och legitimation, varpå icke- judar uppmanades att inte beträda butiken. Hur dessa ”uppmaningar” såg ut i verkligheten beskrevs inte närmre, men det är svårt att tänka sig att dessa genomfördes helt utan några former av våldimplikationer, skrämseltaktiker eller andra hot. Blockerandet av judars tillgång till ett bibliotek beskrevs vara ”en antijudisk aktion av alldeles särskild art”, men inga hotande metoder nämndes.

Vissa uppgifter kunde skilja sig ganska radikalt i framställning mellan tidningarna. Den 2 april rapporterade alla tre tidningar om att en jude hade skjutit en nazist, varpå juden hade blivit fängslad av SA och senare mördad i hans cell av en uppretad folksamling.

Enligt SvD:s version hade en judisk son och hans fader inlett ett bråk med de nazistiska bojkottvakterna utanför den sistnämndes möbelaffär. Efter ett kort slagsmål sköt sonen en av nazisterna och flydde scenen, varefter han påfanns gömd bland möblerna i affären. I DN beskrevs händelseloppet på ett nästintill motsatt vis. Enligt deras version hade bojkottvakterna blockerat sonen från att beträda butiken och dessutom skymfat de två judarna, varpå sonen drog en pistol.

Skottet avlossades i samband med att fadern ryckte bort sonens hand från bojkottvakterna.

Enligt SvD var det tvärtom bojkottvakterna som ryckte bort sonens hand, varefter fadern hjälpte sonen att tvinga tillbaka den för att avlossa skottet mot en av nazisterna. Enligt DN flydde sonen inte heller utan arresterades på plats. I AB tillkännagavs endast att en nazistisk bojkottvakt blivit beskjuten utanför en judisk möbelfirma av innehavarens son utan vidare detaljer om händelseloppet. Alla tre tidningar beskrev den efterföljande lynchningen av sonen på ungefär samma vis. DN humaniserade dock den avlidne sonen genom att framhäva att han var på besök i staden med anledning av sin systers bröllop samt att han hade bott hos sina föräldrar.

Det är uppenbart att det rådde en viss förvirring kring källorna för uppgiften. SvD verkar ha erhållit en mer nazistiskt vinklad redogörelse för händelseloppet, vilket bidrar till artikelns antisemitiska undertoner där judarna framställs som aggressiva och fega. AB:s läsare fick endast veta att en jude hade skjutit en nazist och kunde således bara spekulera kring orsakerna. DN framställer händelsen som mer eller mindre av en olyckshändelse och humaniserar de inblandade judarna. Judarna framställs till syvende och sist osympatiskt i både SvD och AB i

55 ”Bojkotten har hittills krävt tvänne dödsoffer.”, Svenska Dagbladet 1933-04-02; ”Skoningslös tysk judebojkott”, Dagens Nyheter 1933-04-02; ”Jude nedskjuten av uppretad pöbel.”, Aftonbladet 1933-04-02.

och med att sonens öde endast framställdes som en konsekvens av enbart hans egna gärningar, oavsett berättigandet av endera inblandade aktörer.

Alla tidningar uppmärksammade även att tyska judar hade flytt till Danmark.

Uppgiften att ett hundratal judiska flyktingar anlänt till Köpenhamn med tåg rubricerades ”Flyende judar passera Malmö” i AB medan SvD:s och DN:s korrespondenter båda talade om judiska

”invasioner” av Danmark. Båda sistnämnda tidningarnas korrespondenter i Skåne undersökte även närmre ifall fler judar än vanligt tagit sig genom passkontrollen i Trelleborg.

Genom användningen av ord såsom ”invasion” behandlades judarna som en homogen massa snarare än de enskilda flyktingar de var. Begreppet kan därmed tolkas som antisemitiskt eftersom det avhumaniserade judarna och framställde dem som ett oönskat problem.

Alla tidningars korrespondenter rapporterade så småningom att ”normala” förhållanden åter rådde i Berlin efter bojkotten.

I DN uppmärksammades även ett gemensamt meddelande från de tysknationella presskorrespondenterna i Stockholm som manade svenska pressen till försiktighet vad gällde uppgifter från Tyskland då falska framställanden kunde äventyra svensk- tyska relationer. Uttalandet kritiserades av korrespondenten som ett försök att uppvisa lojalitet inför den nazityska regeringen. Via artiklar från TT återgav även AB en protest från en ”tysk vetenskapsman av judisk börd” som vände sig mot den ”utländska pressens kampanj” mot Tysklands regering, samt att två tyska judar via flygplan flytt till Polen medförandes sina personliga tillhörigheter.

Vissa artiklar i AB kunde ge uttryck för ganska tydliga antisemitiska föreställningar. En opinionsartikel som sökte förklara den tyska antisemitismen diskuterade inledningsvis de tyska judarnas historiska ställning i landet.

Under kejsartiden tilläts inte judar tjänstgöra i flottan, vilket enligt skribenten ”kanske icke betydde så mycket, då judarna veterligen aldrig varit några sjömän”. Vidare dryftades även att ”några droppar judeblod” i sjöfarares ådror kunde leda till överdriven försiktighet och avsaknad av djärvhet. Socialdemokraterna som kom till makten efter Tysklands nederlag i världskriget sades enligt skribenten med skadeglädje ha utnyttjat den

”judiska intelligensen” och inkorporerat det judiska ”folkelementet” i sin partiledning. Den höga andelen judar i politiska och statliga tjänster samt den antinationella hets som judiskt ägda

56 ”Flyende judar passera Malmö”, Aftonbladet 1933-04-02; ”Bojkotten har hittills krävt tvänne dödsoffer.”, Svenska Dagbladet 1933-04-02; ”Skoningslös tysk judebojkott”, Dagens Nyheter 1933-04-02.

57 ”Skoningslös tysk judebojkott”, Dagens Nyheter 1933-04-02; ”Två dagars stillestånd i bojkotten.”, Svenska Dagbladet 1933-04-03.

58 ”Tysklands judar få ett andrum. Bojkotten hävd.”, Dagens Nyheter 1933-04-03; ”Två dagars stillestånd i bojkotten.”, Svenska Dagbladet 1933-04-03; ”USA:s JUDAR avblåsa bojkotten mot Tyskland.”, Aftonbladet 1933-04-03.

59 ”Judarna fly i flygplan.”, Aftonbladet 1933-04-03.

60 ”Aktuellt utifrån”, Aftonbladet 1933-04-03.

pressorgan bedrev var enligt artikeln katalysatorn för den våldsamma reaktionen mot judarna i Tyskland – ”huru beklaglig den ur många synpunkter må vara”. Utlandspressen sades även vara lika ansvarig för bojkotten som dess tyska organisatörer, och att Sverige endast kan lösa problemet genom att observera återhållsamhet snarare än att protestera.

Föreställningen att judarna i mer eller mindre grad hade sig själva att skylla för

”judehatet” förekom även i en artikel av AB:s korrespondenter, som företagit en resa till Nazityskland på Hermann Görings inbjudan.

Resans syfte var att ta reda på ”sanningen” om förhållandena i Tyskland under nazisternas maktövertagande. Den tyska regeringen hade hävdat att denna ”revolution” var disciplinerad och icke våldsam, medan den ”judiska och socialdemokratiska världspressen”, som artikeln kallade den, hävdade att ”revolutionen var präglad av terror. Enligt korrespondenterna hade det våld som förekommit inte varit så våldsamt som den ”socialistiska världspressen” hävdat. Vidare bekräftades dock att judar hade misshandlats och dessutom i ganska stor utsträckning. Medan inget våld hade skett på öppna gator hade enskilda nazistiska ”lymlar” utövat privat hämnd mot judar i partiets namn utan konsekvenser. I artikeln påpekades även att bojkotten var fullt ut organiserad av nazisterna och att folket inte låg bakom varken den eller andra judeförföljelser. Propagandan om

”utlandshetsen” påstås varit så pass effektiv att den väckt förargelse hos icke-nazister och även tyska judar, ehuru dessa enligt skribenten troligen endast försökte rädda sig själva. Nazisternas våld mot judar legitimerades till viss del då artikeln hävdade att det var del av en historisk vedergällning; man skulle ha 1918 års revolution, varunder ”judarna” hade kommit till makten i åtanke. En viss beklagan över att oskyldiga judar även drabbas uttrycktes, men med föga sympati: ”Judarna ha det inte lätt. Huruvida de sedan själva förskyllt det, är en annan femma”.

Ledarartikeln i DN kritiserade samtidigt nazisterna samt deras narrativ att världsopinionen skulle ha ”lugnat ned sig” i samband med bojkotten och framhävde att den hade varit fortsatt fördömande.

Den radikala antisemitism som beskyllde judar för allt ont sades vara ”för dum” för att erhålla acceptans utanför nazisternas led i Tyskland. Enligt skribenten ställdes bojkotten in på grund av antingen det enhälliga fördömandet eller möjligtvis för att nazisterna till slut insåg dess materiella och moraliska skada. Nazisternas påståenden att bojkotten skulle varit ett försvarskrig genomskådas och dess avblåsande är enligt skribenten tecken på nazisternas knäsvaghet. Här synliggörs ett tydligt avståndstagande från nazisternas judeförföljelser, och nazisternas grad av antisemitism sägs inte erhålla ett genomslag hos det tyska folket.

61 ”REVOLUTION eller REGIMSKIFTE?”, Aftonbladet 1933-04-03.

62 ”Reträtt.”, Dagens Nyheter 1933-04-04.

Efter den 3 april började nyheter om judeförföljelserna avta och blandades framöver i större utsträckning tillsammans med andra tyska utrikesnyheter.

Under DN:s fortsatta bevakning poängterades att judeförföljelsen fortgick på andra sätt trots att bojkotten mot judiska affärer inte skulle återupptas.

Nyhetsförmedlingen belyste att nazisterna fortfarande aktivt sökte avlägsna judiska advokater, domare och notarier från sina ämbeten. Korrespondenten kritiserade även det tyska narrativet om att vissa judar skulle avgått

”frivilligt”, och tydliggjorde att ”skräckpropagandan” var en tysk konstruktion. Planerna om den ”oskyldigare” bojkottåtgärden att icke-judiska affärer skulle märkas med en specialskylt som inte judiska affärer fick använda nämndes även som en fortsatt judeförföljelse. De tyska judarnas lidande upptog även visst utrymme och detaljer om fall av förnedringar under bojkotten och namngivna judars självmord återgavs. Det fortskridande avskedandet av judar i Tysklands kulturoffentlighet och akademi rapporterades endast via TT.

Enstaka fall av judiskt våld kunde ägnas någorlunda stor uppmärksamhet jämfört med uppgifter om våld mot judar. Både DN och AB skildrade i viss detalj en uppgift om att en judisk köpman skjutit en polis under en husundersökning.

Enligt DN:s version hade juden uttalat sig negativt om händelserna och hotat att använda sitt gevär ifall några nazister kom till hans hus.

När ”skyddspolis” anlände sköt mannen mot samtliga medan sonen laddade om. I AB:s version (där begreppet ”nazistpolis” istället användes) påstods att juden under husundersökningen skulle visat poliserna var han förvarade sitt gevär, varpå han sköt poliserna efter att han hade lurat in dem i huset. I denna version framstår juden i fråga därmed som lögnaktig och förrädisk.

SvD:s korrespondent rapporterade fortsättningsvis ganska kortfattat om de fortsatta judeförföljelserna i Tyskland och framställde läget i Berlin som lugnt.

Antisemitiska uttalanden från nazistiska organ och partiofficiella återgavs, men utan vidare kommentarer.

Planerna om fortsatta avskedanden av judar i offentliga ämbeten återgavs i kortform utan att betona motivationerna eller eventuella konsekvenser. Korrespondenten ägnade en del utrymme åt spekulationer att Hitler inte utövade egentlig kontroll över sina anhängares judefientlighet.

Nazisternas tidigare förklaringar att bojkotten hade organiserats för att förhindra spontana aktioner och åtgärder mot judarna skulle enligt korrespondenten ses som ett bevis för detta.

Artikelns diskurs målar indirekt upp en bild av att de tyska judeförföljelserna huvudsakligen utgick från det tyska folket eller åtminstone nazisternas anhängare, vilket tonar ned

63 ”Judebojkotten återupptas ej.”, Dagens Nyheter 1933-04-04; ”Icke-judiska affärer få specialskylt.”, Dagens Nyheter 1933-04-05.

64 ”Judebojkotten återupptas ej.”, Dagens Nyheter 1933-04-04; ”Uppseendeväckande häktningar i Tyskland.”, Aftonbladet 1933-04-04.

65 ”Starkare nazistisk representation inom Tysklands regering?”, Svenska Dagbladet 1933-04-04;

nazistpartiets roll och ansvar. SvD rapporterade dock återkommande med sympati för de tyska judarna.

Korrespondenten underströk att judarna befann sig i ett förtvivlat läge då tusentals hade förlorat sina arbeten medan lika många försatts i ekonomisk ruin. Det tydligaste språket talade enligt artikeln de ständigt ökande antalen självmord bland tyska judar. Flera självmordsfall företagna av namngivna judar återgavs i artikeln. Nazistiskt språkbruk kunde dock reproduceras i vissa nyheter, exempelvis under förklaringen att över hälften av alla advokater i Berlin var ”judar eller av judisk ras”. Åtskillnaden belyser den antisemitiska och nazistiska föreställningen att en jude är en jude, oavsett trosbekännelse.

I SvD:s ledarartikel fördes samtidigt en skarp kritik mot nazisterna och deras antisemitism.

Den tyska antisemitismens idé om att judarna låg bakom allt ont i världen beskrevs vara lika fantasifull som nazisternas försök att framställa bojkotten som en försvarskamp mot den ”internationella judendomens” attacker mot Tyskland. Bojkotten beskrevs i skarpa ordalag som en utrotningskampanj, det officiella tyska narrativet likställdes med spekulationer i fördomar och okunnighet och nazisternas antisemitism kallades en primitiv vanföreställning. Skribenten observerar att nazisterna via antisemitismen skapade förutsättningar för att kunna beskylla alla sina misslyckanden och motgångar på en föreställd internationell judisk hets mot Tyskland.

En stor razzia i Berlins ”judekvarter” rapporterades av alla tidningar, men endast via artiklar från TT.

Flera lägenheter hade genomsökts, varunder en del skriftligt material beslagtogs men inte så pass många vapen som polisen tydligen hade trott skulle finnas. Judar på väg ut ur synagogan var även tvungna att legitimera sig och ”följa med” till polispresidiet ifall de inte kunde göra detta. ”Judekvarteren” noterades även i artikeln ha mist sin prägel då majoriteten av de åtskilliga hebreiska inskrifterna på byggnaderna nu hade försvunnit. En telegrambild föreställandes äldre judiska män som fördes till häktet i polisbil publicerades i DN med den ironiska titeln ”Oss har ingenting hänt”.

Dagen efter publicerade även DN en kort artikel som kritiskt behandlade de nazistiska propagandametoderna tillsammans med en bild från den tidigare razzian som föreställde en äldre judisk man under en intervju för sitt vittnesmål om händelserna.

Artikeln påstod att mannen troligen inte vågade uttala sig fritt i sällskapet

66 ”Många tyska judar ha begått självmord. Läget är förtvivlat.”, Svenska Dagbladet 1933-04-06.

67 ”En kronologisk fråga.”, Svenska Dagbladet 1933-04-05.

68 ”STOR RAZZIA i judekvarteren.”, Aftonbladet 1933-04-05; ”Icke-judiska affärer få specialskylt.”, Dagens Nyheter 1933-04-05; ”Razzia i Berlinghetton. Bojkotten upprepas icke.”, Svenska Dagbladet 1933-04-05.

69 ”Oss har ingenting hänt.”, Dagens Nyheter 1933-04-05. Jag tolkar rubriken som en referens till tyska uttalanden om att inga judeförföljelser hade ägt rum i landet.

70 ”Goebbels riksteater”, Dagens Nyheter 1933-04-06.