Kandidatuppsats
Den analfabetiska ön
Om runinskrifternas relation till centralplatser under folkvandringstiden i Sverige.
Författare: Viktoria Sandberg Handledare: Mats Larsson Examinator: Ludvig Papmehl- Dufay
Abstract
This essay studies the runic inscriptions from the Migration period in Sweden and their connection to central places. The essays main focus is to identify the find location of the runic inscriptions and through that investigate if they appear in or nearby a central place from the same time period. The essay is divided into three different parts, in the first part I locate the runic inscriptions location of discovery. The second part contains locating defined central places or central areas in or nearby the location of the runic inscriptions. In the last part I separate the runic inscriptions and the objects material on which it is found upon, in order to identify if it is the inscription itself, or the object itself, which can be linked to centrality in the landscape. The result of the study shows that 10 % of the treated runic inscriptions are found in a defined central place during the Migration period in Sweden. 67 % of the runic inscriptions has been found in defined central areas, which all together means that 77 % of the treated runic inscriptions are connected to centrality in the landscape during the Migration period in Sweden.
Furthermore, 15 % of the inscriptions can possibly be linked to central areas and the last 8 % show no connection to any sort of centrality in the landscape.
Keywords
Central places, runes, runic inscriptions, migration period, central areas, Sweden
Tack
Tack till min handledare Mats Larsson, för all handledning under de senaste 16 månaderna och inte bara under arbetet med uppsatsen. Jag vill även passa på att tacka bröderna Leif och Per Stille för intressanta tankar, stöd och uppmuntran i min strävan mot att bygga broar mellan arkeologi och runologi. Slutligen vill jag även tacka T, för utan dig hade de senaste 16 månaderna inte ens varit möjliga.
Innehåll
1 Inledning ____________________________________________________________ 1
2 Bakgrund ___________________________________________________________ 1 2.1 Frågeställningar __________________________________________________ 2 2.2 Struktur _________________________________________________________ 2 2.3 Metod och teori ___________________________________________________ 2 2.4 Underlag ________________________________________________________ 3 3 Terminologi _________________________________________________________ 4 3.1 Folkvandringstiden ________________________________________________ 4 3.2 Centralplats och centralområde ______________________________________ 4 3.3 Runor och signum _________________________________________________ 4 4 Forskningshistorik ____________________________________________________ 5 4.1 Centralplatser ____________________________________________________ 5 4.2 Runinskrifter _____________________________________________________ 6 4.2.1 Runinskrifter och centralplatser __________________________________ 7
5 Källkritisk reflektion __________________________________________________ 7 5.1 Centralplatser ____________________________________________________ 7 5.2 Runinskrifter _____________________________________________________ 8 5.2.1 Placering ____________________________________________________ 8 5.2.2 Datering _____________________________________________________ 8 5.2.3 Underlag ____________________________________________________ 9
6 Materialet ___________________________________________________________ 9 6.1 Runinskrifternas geografiska placering _______________________________ 10 6.1.1 Överlagring _________________________________________________ 14 6.2 Runinskrifternas relation till centralplatser ____________________________ 15 6.2.1 Skåne ______________________________________________________ 15 6.2.2 Blekinge ____________________________________________________ 17 6.2.3 Halland ____________________________________________________ 18 6.2.4 Gotland ____________________________________________________ 19 6.2.5 Småland ____________________________________________________ 20 6.2.6 Östergötland ________________________________________________ 21 6.2.7 Västergötland _______________________________________________ 22 6.2.8 Bohuslän ___________________________________________________ 24 6.2.9 Södermanland och Uppland ____________________________________ 25 6.2.10 Värmland __________________________________________________ 26 6.3 Centralitet - Runföremålets material eller runinskriften ___________________ 27 7 Diskussion __________________________________________________________ 28 8 Sammanfattning ____________________________________________________ 29
Referenser ___________________________________________________________ 30 Bilagor ______________________________________________________________ 35 Bilaga A, Tabell över runinskrifter _____________________________________ 35
1 Inledning
För ett och ett halvt år sedan så satt jag i soffan och bläddrade högaktningsfullt igenom originalutgåvan av andra bandet av Ölands runinskrifter av Sven Söderberg och Erik Brate som jag samma dag hade lyckats lägga vantarna på i det lokala antikvariatet.
Försiktigt vände jag varje skör sida med de vackra kopparsticksbilder av Ölands runstenar och en mindre besatthet började växa fram där jag satt i soffhörnet. Några månader efter det så hade jag sökt in till arkeologi I vid Linnéuniversitetet, blivit runstensfadder till åtta av Ölands runstenar och tackat för mig på mitt dåvarande arbete.
Under det år som gått så har många timmar spenderats rotandes och grävandes efter allt som rör runinskrifter; i gamla obskyra bokhandlar, i människors garageloppisar mitt ute i ingenstans, i bibliotek, på nätet och i databaser. Exakt vad det är som gör att jag blir smått galen när det kommer till dessa gamla, kantiga, enkla och fullständigt underbara små tecken har jag faktiskt ingen aning om, men genom att behandla dessa under den sista uppsatsen på kandidatnivå så känns det som om jag sluter cirkeln.
Om ni läste mellan raderna så kan ni säkert lista ut min andra besatthet här i livet förutom runor, nämligen Öland. De två har alltid hängt ihop mer eller mindre sedan jag satt där i soffhörnan med tindrande ögon och bläddrade i Ölands runinskrifter, men min kärlek för ön började redan när jag susade runt på min allra första cykel med stödhjul i Algutsrum.
Så återkommer vi till det där rotandet och grävandet, för hur mycket jag än har rotat och grävt så har jag inte lyckats hitta spår av en runinskrift äldre än cirka 750 e.Kr. på ön.
Den här avsaknaden av runor på Öland, som annars i princip gömmer en vikingatida runsten bakom varje enbuske, har i det närmaste fått mig att klättra på väggarna. För inte kan väl hela ön ha bestått av analfabeter ända fram till början av vikingatiden?
’Varför?’ har därför blivit något av ett bittert mantra och något som jag inte kommer kunna besvara genom den här uppsatsen eftersom det ter sig omöjligt att besvara en fråga som grundar sig i avsaknaden av något. Jag har därför istället försökt gå bakvägen genom att se om runinskrifter förekommer på folkvandringstida centralplatser i Sverige, det vill säga mellan 400–550 e.Kr. Varför jag har valt att se till centralplatser och runinskrifter under den här perioden är för att jag tidigare i höstas läste Karl-Oskar Erlandssons (2010) magisteruppsats om öländska centralplatser under romersk järnålder och folkvandringstid, där han menar att han kan urskilja sju stycken centralområden på ön under perioden (se 3.2 för terminologi) (Erlandsson 2010:55). Där och då väcktes tanken att utforska relationen mellan runinskrifter och centralplatser.
2 Bakgrund
Bakgrunden till uppsatsen finner vi i Svante Fischers avhandling från 2005, Roman Imperialism and Runic Literacy – The Westernization of Northern Europe (150–800 AD). I avhandlingen så argumenterar Fischer (2005) för att runorna skapades och ägdes av män som tillhörde kleptokratiska samhällen i norden under de första århundradena e.Kr. som var i nära kontakt med det romerska imperiet. En kleptokrati är kort och gott ett samhälle av tjuvar vars grundläggande förutsättning är att det har funnits en
imperialistisk makt och en imperialistisk marknadsekonomi på platsen sedan innan, där kleptokratin kan ses som ett dotterbolag. Fischer (2005) menar att kleptokratier ofta förekommer som ett instrument till att introducera och reproducera litteracitet i andra samhällen som inte har litteracitet (Fischer 2005:15). Fischers (2005) hypotes utgår från att det går att kartlägga platser med litteracitet och dess kontinuitet genom samma
metod som används för att kartlägga centralplatser (se 4.1), men där han har lagt till nya kriterier som han menar definierar en kleptokrati. Dessa innefattar att platsen i fråga måste omfatta stora mängder guld, en hallbyggnad, minst en vapengrav innehållande importerade regalier, djur samt spelföremål. Andra föremål som Fischer (2005) anser vara indikationer för en kleptokrati är bildstenar och gravklot (Fischer 2005:193f).
Utifrån dessa kriterier så behandlar han sedan konkreta exempel på platser mellan främst romersk järnålder och vendeltid i Blekinge och Södermanland för att styrka sin hypotes. Han visar både på platser där kriterierna möts där det även funnits samtida runfynd (Fischer 2005:218), men han visar även på platser som borde ha haft en lång kontinuitet av litteracitet utifrån hans kriterier, men som inte kan styrkas genom fynd av äldre runinskrifter (Fischer 2005:204ff). Min uppsats tar sin avspark i Fischers (2005) hypotes, men istället för att se till kleptokratier så behandlar jag runinskrifternas relation till centralplatser och istället för att utgå från platsen för att leta runfynd så utgår mitt arbete från att lokalisera platser utifrån de funna runinskrifterna. Likaså har jag valt att fokusera djupare på bara en tidsperiod till skillnad mot Fischer (2005) som
övergripande behandlar en period på 650 år.
2.1 Frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att besvara frågeställningarna nedan samt att den även skall fungera som ett grundläggande arbete för framtida forskning. Jag hoppas även att resultatet ska bidra till den tvärvetenskapliga forskningen mellan runologi och arkeologi genom att bidra till nya frågeställningar och tankar som rör ämnet.
Var förekommer det runinskrifter under folkvandringstiden i Sverige?
Förekommer runinskrifterna på eller i närheten av en folkvandringstida centralplats?
2.2 Struktur
För att läsaren lättare skall kunna följa min arbetsgång kommer jag här att förtydliga hur uppsatsen är uppbyggd. Arbetet är indelat i tre olika delar, den första delen behandlar runinskrifterna och lokaliseringen samt kartläggandet av deras geografiska placering för att kunna urskilja var det förekommer runinskrifter i Sverige under folkvandringstiden.
Den andra delen omfattar lokaliseringen av möjliga centralplatser i förhållande till de redan kartlagda runinskrifterna för att kunna urskilja relationen mellan dem. Den tredje delen utgår från att se till runinskrifternas förhållande till centralplatser och genom det särskilja mellan runföremålens material för att urskilja om det är runföremålets material som eventuellt kan sammankopplas till centralplatser eller om det är runinskrifterna i sig.
2.3 Metod och teori
För att besvara mina frågeställningar så använder jag mig av en kvantitativ forskningsmetodik som utgår från insamling av data, i det här fallet data om runinskrifternas geografiska placering samt relevanta centralplatser, för att sedan analysera datan för att finna en struktur då en kvantitativ analys alltid måste ligga till grund för slutsatser och tolkningar (Eggeby & Söderberg 1999:26). För att
sammanställa och visualisera datan så använder jag dels tabeller och dels en
överlagringmetod i ett geografiskt informationssystem, ett så kallat GIS-program. En överlagringsmetod utgår från att föra in data i GIS-programet, i det här fallet
centralplatsernas och runinskrifternas geografiska placering, för att sedan överlagra resultaten för att på så sätt kunna analysera och urskilja eventuella mönster eller samband när det kommer till runornas geografiska placering samt deras placering i relation till centralplatser (Hall, Alm, Ene & Jansson 2003:144). Samma program använder jag även för att skapa kartor som visualiserar datan, vilka visas som
illustrationer i kapitel 6 i uppsatsen. Det GIS-program jag arbetar med är version 10.3.1 av ArcGIS.
Arbetet tar sin teoretiska utgångspunkt i ett positivistiskt perspektiv som strävar efter att grunda tänkandet på vetenskaplig fakta, att genom empirisk och kvantitativ forskning försöka hitta egenskaper hos studieobjektet som återkommer även i andra fall och situationer för att kunna kartlägga en regelbundenhet (Wallén 1996:26f). Den positivistiska forskningstraditionen har i hög grad tenderat att vara materialistiskt inriktad, mycket på grund av att materiella fenomen ansetts möjliga att observera på ett mer objektivt sätt än andra fenomen (Sohlberg & Sohlberg 2013:262). Den största fallgropen under mitt arbete är frågan om objektivitet vilket enligt många är något som inte existerar fullt ut, något även jag ställer mig bakom, då all fakta på något sätt är påverkat och grundat på sociala regler och relationer oavsett hur objektiv
undersökningen än må vara (Johnson 2010:44). Den främsta kritiken mot positivismen är dess generaliserande samt strikta vetenskaplighet och objektivitet vilket under striderna i slutet av 1960-talet resulterade bland annat i inriktningen hermeneutik, tolkningslära, som ett alternativ och motpol till den positivistiska inriktningen (Wallén 1996:28). Grunden till det anti-positivistiska synsättet var att naturvetenskaper och samhällsvetenskaper är skilda i sin natur och kan därför inte grundas på samma forskningsideal (Andersson 2014:18f). Kritiken mot det anti-positivistiska synsättet riktar sig mot bland annat den subjektiva tolkningen som inriktningen resulterar i, vilket är kvalitativ forskning, vilket innebär att det inte finns några allmängiltiga, objektiva och generaliserande sanningar (Andersson 2014:31). Dock så framhäver Matthew Johnson (2010) att då arkeologi anser sig vara ett vetenskapligt ämne så måste generalisering och generell teori utgöra en central komponent inom ämnet (Johnson 2010:42). Han nämner även att gapet mellan dessa två inriktningar har börjat jämnas ut och att allt mer arkeologisk forskning utgår från en kombination av vetenskapliga tekniker för att besvara tolkningsfrågor (Johnson 2010:48).
2.4 Underlag
Det främsta underlaget till arbetet kring runinskrifterna är Lisbeth Imers avhandling Jernalderens Runeindskrifter i Norden (2015b) som fungerar som en katalog över Nordens runinskrifter. Utöver Imers katalog så använder jag även den senaste versionen av den nedladdningsbara Samnordiska runtextdatabasen, som sköts och underhålls av professorerna Lena Peterson och Henrik Williams vid Uppsala universitet samt redaktionella medarbetare, för runinskrifternas koordinater. Sammanlagt så behandlas 39 runinskrifter i uppsatsen.
Lokaliseringen av centralplatser sker via litteraturstudier. Två framstående forskare angående järnålderns centralplatser är Charlotte Fabech och Jytte Ringtved som tillsammans har skapat en hierarkisk modell för hur man kan definiera en centralplats från järnåldern i Skandinavien genom att se till vissa fyndkategorier. Deras forskning är i mångt och mycket grunden till många andra studier som berör järnålderns
centralplatser (se 4.1).
3 Terminologi
3.1 Folkvandringstiden
Birgitta Hårdh (2003) beskriver det folkvandringstida Nordeuropa, mellan 400–550 e.Kr., som en tidsperiod som präglas av både tradition och nyordning. Periodens krigiska karaktär återspeglar tidens samhälle och anses vara en viktig faktor i det
politiska livet vilket även bidrog till behovet av allianser och ära. Guld var av en central betydelse som i sin tur spelade en stor roll i hierarkiseringen av samhällena och
konkurrensen dem emellan. Guldet återspeglar även de överregionala kontakterna och nätverken under perioden, vilket även ger indikationer på den stora mobiliteten under folkvandringstiden. Tidiga kungasäten eller residens bör därför ha haft en avgörande roll för dels förmedling, mottagning och gåvoutbyte mellan dessa överregionala kontakter (Hårdh 2003:42f).
3.2 Centralplats och centralområde
Begreppet centralplats används idag för många olika sorters bebyggelser, ofta definieras de som boplatser men även större områden kan uppfattas som centrala (Helgesson 2008:240). Det arkeologiska konceptet centralplats förklarar Charlotte Fabech (1999) som en plats som kan innehålla flera olika centralplatsfunktioner, samt ett rikt och varierande fyndmaterial. Begreppet bestämdes efter diskussioner vid en konferens i Danmark 1989 och är inte menat att beskriva någon annan funktion mer än att platsen var central (Fabech 1999:455f). Fabech (1999) menar att centralplatsens funktion var beroende av den residerande eliten på platsen, vilket betyder att centralplatsens funktion kan ha varierat betydligt genom skiftande maktförhållanden (Fabech 1999:471). Lars Lundqvist (1998) definierar termen centralområde som ett större område där även centralplatser kan ingå, som omfattar en förtätning av centralplatsindikerande fornfynd, fasta fornlämningar samt indikerande platsnamn. Gemensamt för de två begreppen är att de fungerade som maktutövande platser (Lundqvist 1998:192). Det medför att arbetet behandlar både centralplatser och centralområden då båda termerna används inom forskningen.
3.3 Runor och signum
Runalfabetet har fått namnet futhark på grund av att de är de sex första runorna i runalfabetet (Stålblom 1994:25). Det finns olika versioner av futharken, då runornas antal, utseende och ljudvärden varierar under olika tidsperioder under de omkring 1500 år som den var i bruk (Stille 1999:20). Den runrad som behandlas i den här uppsatsen är den första och äldsta versionen som helt enkelt kallas den äldre futharken. Det är
futharkens utveckling genom tiderna som har möjliggjort en etablering av den relativa kronologiska dateringsmetoden av runinskrifter (Stille 1999:27ff).
Runinskrifters signum består oftast av runinskriftens beläggställe, landskapsvis i Sverige och landsvis i övriga länder. De förkortade platsnamnen återföljs sedan av ett löpnummer. Runinskrifternas signum fungerar i det stora hela som ett ID-nummer, exempelvis G 88 är förkortningen av Gotland 88, vilken är Kylverstenen på Gotland. I arbetet förekommer även andra signum som KJ, som står för Krause och Jankuhn 1966.
Yngre fynd kan ha andra signum än de ovan då de inte tillhör de äldre
katalogiseringarna. Likaså kan många runinskrifter ha fler än ett signum om de har
blivit katalogiserade mer än en gång. Signumen är det som främst används för att lokalisera runinskrifter i den samnordiska runtextdatabasen.
4 Forskningshistorik
4.1 Centralplatser
De skandinaviska centralplatserna från järnåldern har länge intresserat forskare vilket har resulterat i många, och långa, intensiva studier och utgrävningar som exempelvis på platserna Uppåkra, Birka och Gamla Uppsala (Rundkvist 2011:13). En ofta använd modell för att identifiera dessa platser från järnåldern är skapad av Charlotte Fabech &
Jytte Ringtved (se fig. 1). Pyramiden delar in centralplatser i tre olika nivåer där en centralplats kan ha en lokal, regional eller överregional betydelse. De framhäver även att en plats med lokal centralitet kan ha varit obetydlig i ett överregionalt perspektiv (Fabech 1999:457). Under en konferens i Stockholm 1997 så berättade Charlotte Fabech (2001) om hur de tidigare årens guldfynd återfanns på boplatser och hur guldfynd då kan vara en indikation på att boplatsen var av betydande vikt under
romersk järnålder och folkvandringstid. Utöver guldföremål så kan även platsnamn och platsens kommunikationsförbindelser vara viktiga att se till för att kunna lokalisera centralplatser från romersk järnålder och folkvandringstid. Vidare så menade hon att guldföremål av olika typer kunde användas för att urskilja eventuella boplatshierarkier, liksom silverskatter, runstenar och rika gravar visar på detsamma under vikingatiden (Fabech 2001:189f). Fabech bygger dock sin forskning på det sydskandinaviska
materialet vilket betyder att modellen inte utan reservation kan användas på platser som ligger utanför detta område. Exempelvis så visar Dagfinn Skres (1999) forskning om järnålderns centralplatser i Norge istället på att det är tillgången till fertil mark och resurser som skall anses vara den största indikationen på en centralplats i just det området, för rika gravar och guld kan enbart förekomma på en sådan plats (Skres 1999:422). Likaså menar John Ljungkvist (2006) att en viss reservation till modellen måste finnas om en studie inte behandlar samma material och tidsperiod som modellen utgår från. Han menar då att modellen måste omkonstrueras beroende på vilken del av Skandinavien och järnåldern som studeras. Exempelvis så ingår hjälmar i modellens översta skikt som visar på en överregional plats men nio hjälmar från yngre järnåldern har hittills funnits i Mälardalen, vilket logiskt sett inte kan innebära att Mälardalen har haft nio överregionala centralplatser under en och samma period. Likaså skulle både Gamla Uppsala och Valsgärde enligt modellen ses som två överregionala centralplatser trots att de bara ligger 2,5 kilometer ifrån varandra (Ljungkvist 2006:31). Som tidigare nämnts så adapterade även Svante Fischer (2005) centralplatsmodellen för att kunna definiera de platser som hade relevans för hans avhandling om järnålderns runor och kleptokratisamhällen (Fischer 2005:193). Dock är det viktigt att notera att Fabech inte går djupare in på vad dessa betydande platser är eller deras funktion annat än att de är just centrala (Fabech 1999:455f), vilket gör att termen centralplatser är väldigt
övergripande och kan omfatta boplatser med många olika funktioner. Birgitta Hårdh (2003) påpekar även att metallrika boplatser ökar för varje år som går vilket
komplicerar begreppet och även hur det växande materialet skall tolkas (Hårdh
2003:41). Därför har en del forskare gått ytterligare ett steg längre i ett försök att smala av begreppet, exempelvis så benämner Martin Rundkvist (2011) istället centralplatser som elitplatser, eller elitboplatser, i sitt arbete angående Östergötland under järnåldern för att undvika omedvetna associationer och för att bättre kunna specificera och
definiera dessa platser. Där utgår han från att det var på centralplatser som eliten i samhället fanns, även om platsen i sig kan ha haft en eller flera andra olika funktioner (Rundkvist 2011:12). Andra försök i att försöka precisera termen har bland annat gjorts av Bertil Helgesson (2008) som menar att termen bör användas mer kritiskt än vad den ofta görs (2008:239). Med Ulf Näsmans och Dick Harrisons definition av termen som utgångspunkt så utformade han kriterier för vad som karaktäriserar en centralplats, vilket bland annat omfattar specialiserad hantverksproduktion, kult, långväga kontakter, styrande elit, försvar och krigsmakt, mångskiftande bebyggelse, stor yta,
platskontinuitet samt olika typer av fynd kopplade till Ringtveds och Fabechs modell (2008:242ff). Trots det så saknas det fortfarande en enhällig definition av termen och Helgesson (2002a) skriver att en enhetlig definition möjligtvis aldrig kommer att finnas och likaså att en enhetlig definition kanske inte behövs (Helgesson 2002a:31). Dock så vidhåller Helgesson (2008) att graden av en plats centralitet inte styrs av universella regler utan att de alla måste diskuteras utifrån sina egna förutsättningar (Helgesson 2008:241).
Figur 1. Charlotte Fabechs och Jytte Ringtveds hierarkiska modell skapad utifrån Sydskandinaviska fynd.
Från Fabech 1999:456.
4.2 Runinskrifter
Runinskrifter har sedan länge varit starkt kopplad till språkforskningen, en indelning som bara växte sig starkare under 1900-talets början (Wallette 2008:102, 108). Då runologi av tradition främst är en språklig disciplin så har det även resulterat i en mängd forskning med den inriktningen, men det är inget jag kommer att behandla djupare här.
Dock så har även den arkeologiska vetenskapen på många sätt bidragit till forskningen kring ämnet, exempelvis så har forskning utförts gällande de vikingatida runstenarnas sociala kontext, placering i landskapet, spridning och uppkomst (Stille 1999:13), runinskrifters datering (Gräslund 1999) samt runinskriftens ursprung och
spridningsvägar (Gustavson 2002, Williams 1996). De äldsta runinskrifterna har dock på många sätt hamnat något i skymundan i jämförelse med forskningen om de yngre runinskrifterna men en fråga som i stort sett alltid har intresserat forskarna angående de
äldre runinskrifterna är deras ursprung, en fråga som än i dag fortfarande inte har genererat ett för alla godtagbart svar (Andersson 2013:122).
4.2.1 Runinskrifter och centralplatser
Otto v. Friesen (1924), som byggde vidare på språkforskaren Sophus Bugges forskning under den senare delen av 1800-talet, menade att herulerna fram till år 500 hade ett stamsäte på Fyn och Jylland. Den här strategiska placeringen för handel och
kommunikation med Europa, och då framförallt det romerska riket, samt deras ställning som handelsmän, menade Friesen (1924) gjorde herulerna till de enda skriv- och
läskunniga folket i Europa utanför den klassiska odlingen. Herulerna skulle sedan ha lärt den övriga germanska befolkning i Norden att läsa och skriva genom
handelsvägarna som utgick från dagens Danmark (Friesen 1924: 46ff, 72f). Utifrån runbrakteaternas geografiska spridning menade han att handelsvägarna skulle utgjorts av hållpunkter längs Sveriges och Norges västkust, samt via Öland, Gotland,
Östergötland, Södermanland och Mälardalen på östkusten (Friesen 1924:64ff). Friesen var därför till viss del inne och nosade en del på kopplingar mellan runinskrifter och centrala platser, genom att se till runor på guldbrakteater och deras spridning genom handelsvägarna som ledde till och från Fyn och Jylland (Friesen 1924:71f). Idag menar forskningen på det motsatta när det kommer till runornas ursprung, Kent Andersson (2013) nämner att istället för att runorna skulle ha varit skapade utanför Norden, med samtida eller utdöda alfabet som inspirationskälla, så framhåller man idag istället att runorna är skapade i Norden. Detta på grund av att nordborna måste ha varit välbekanta med skrift och bokstäver långt innan runraden kom till. Runorna själva torde vara ett resultat av romersk påverkan och eget identitetsskapande vilket även tyder på att
runorna under sin äldsta fas var starkt förknippade med samhällets översta sociala skikt, vilket omfattar de människor som hade kontakter med romarriket (Andersson
2013:122). Likaså skriver Helmer Gustavson (2002) att runorna hör hemma i en aristokratisk omgivning, då de äldsta runorna hör hemma på föremål såsom smycken och vapen (Gustavson 2002:20). Även Svante Fischer (2005) nämner att det går att anta att alfabetiska germanska människor under perioden gärna ville visa upp skriftsystemet, att det var eliten som var bärarna av alfabetism och att det därför går förvänta sig runinskrifter i rika gravar från perioden (Fischer 2005:65f). Intressant att notera är att även om dessa slutsatser verkar baseras på en generellt accepterat antagande där dessa värdefulla föremål med runinskrifter kopplas samman till en aristokrati, liksom värdefulla föremål rent generellt kopplas samman till en aristokrati samtidigt som värdefulla föremål även kopplas samman till centralplatser, så ter det sig inte som om någon faktiskt har fastställt att det verkligen är så fullt ut. Likaså är det de dyrbara metallföremålen med runinskrifter som nämns mest frekvent, så som smycken och vapen. Runinskrifter på mindre luxuösa material såsom sten eller ben nämns inte i samma utsträckning i detta sammanhang.
5 Källkritisk reflektion
5.1 Centralplatser
Som jag nämnde i kapitlet angående forskningshistorik så kan definitionen av
centralplatser skilja sig mycket åt beroende på vilket område och vilken tidsperiod som studeras. Definitionen av termen centralplats är ett omdiskuterat ämne, från många olika
håll, vilket har resulterat i olika definitioner och tolkningar av termen. Det här medför möjligheten att informationen som jag tar del av kan vara missvisande beroende på hur termen har tolkats och beroende på vem som tar del av tolkningen. Termens
komplexitet och de förhållandevis sena initiativen till att specificera och fördjupa innebörden av begreppet kan ha resulterat i att termen har använts på många olika sätt i olika delar av Sverige under olika tider. Min utgångspunkt för behandlingen av
centralplatser är helt enkelt att centralitet bygger på att platsen varit central i förhållande till något annat (Lihammer 2007:161) och även att en plats med lokal centralitet kan vara obetydlig i ett överregionalt perspektiv (Fabech 1999:457), vilket inte gör den mindre central i ett lokalt perspektiv. Likaså är resultatet beroende på om, och hur väl, ett område har undersökts tidigare. Ett negativt resultat i att försöka lokalisera en centralplats kan vara på grund av att det inte har funnits en centralplats, att platsen inte har undersökts eller att platsen inte har undersökts tillräckligt väl för att kunna definiera den som en centralplats. Amatör-metalldetektorister har varit viktiga för att kunna lokalisera och definiera dessa centralplatser i både Danmark och Sverige, men Sveriges hårdare regler angående bruket av metalldetektorer kan vara en bidragande faktor till att färre centralplatser har påträffats i Sverige än i grannlandet (Rundkvist 2011:13).
5.2 Runinskrifter
Då jag använder den Samnordiska runtextdatabasen (SRD) till framförallt lokaliseringen av runinskrifternas fyndplatser, men ibland även för antikvarisk
information, så är det viktigt att poängtera att en så pass omfattande databas ändock inte kan vara helt felfri. För att undvika fallgropar så använder jag dels den senaste
versionen av databasen som senast uppdaterades 2015-05-19, dels jämför jag även uppgifterna mellan databasen och Lisbeth Imers katalog (2015b).
5.2.1 Placering
Att föremål rör på sig är ingen nyhet, vilket givetvis komplicerar arbetet när man arbetar med föremåls geografiska placering. Uppsatsen kommer att behandla runföremål som har olika bakgrunder, exempelvis som deponeringsfynd, gravfynd, lösfynd, enkelfynd och även runstenar som står kvar på sin ursprungliga plats. Det kan kännas aningen vanskligt att behandla vissa av de ovanstående fyndförhållanden, men jag anser ändock att dessa är viktiga att ta med i underlaget till arbetet även om enskilda runinskrifter på något sätt hamnat på villovägar från dess ursprungsområde, för fallet kan lika gärna vara det motsatta. Det finns dock ett antal runinskrifter som inte kommer att behandlas i arbetet på grund av deras okända ursprung.
5.2.2 Datering
De flesta runinskrifter kan inte bli definitivt daterade, men de kan bli relativt daterade genom den runtypologiska dateringsmetoden som utgår från runornas stilistiska förändringar genom tiderna. Runor kan även dateras via föremålets typologi eller den språktypologiska metoden som utgår från språkets förändring genom tiderna. De kan även bli daterade via arkeologiska dateringsmetoder om de blev återfunna i en arkeologisk kontext (Imer 2015a:31ff). En del inskrifter som behandlas i den här uppsatsen har blivit funna i sådana kontexter vilket har gjort dateringen väldigt säker, medan andra runinskrifter kan ha en mer osäker datering. Runföremål kan även vara utsatta för tradering vilket betyder att de kan återfinnas i en kontext från en annan tidsperiod än den de tillkom i, vilket även komplicerar dateringen av runinskriften och
föremålet den förekommer på. Viktigt att nämna är att en del runinskrifter som behandlas i arbetet har en datering som kan sträcka sig utanför de år som vi kallar folkvandringstiden, då de är relativt daterade genom metoder som inte följer de arkeologiska ramarna för olika tidsperioder. Exempelvis så förekommer det i arbetet runinskrifter daterade till 375/400–560/70, även om dateringen sträcker sig utanför ramen för den definierade perioden så anser jag att dessa runinskrifter måste tas med som underlag då huvuddateringen ändå ligger i folkvandringstiden. En föremålskategori vars datering är omdiskuterad är guldbrakteater, vilka förekommer i stor utsträckning i arbetet. Dessa guldhängen anses dock ha skapats under mitten av 400-talet (Andersson 2013:146), på grund av det så har jag valt att placera in de föremålen som
folkvandringstida i tabellen (se bilaga A), även om Imer (2015b) inte uppger en datering för dem i sin katalog.
5.2.3 Underlag
Underlaget för runinskrifterna i Sverige kan anses som torftigt i jämförelse med det senare materialet eller det omfattande materialet som återfinns från samma period i Norge och Danmark. Mycket troligt så har det funnits väldigt många fler inskrifter än det antal som kan redovisas idag, då runinskrifter kan ha utsatts för exempelvis erosion, återbruk, försvinnande eller att många runinskrifter helt enkelt inte har återfunnits än.
Det är välkända faktorer som kan försvåra eller omöjliggöra iakttagelser i materialet, vilket i sig även kan försvåra analyser och jämförelser inom materialet (Palm 1992:50f).
Jag kan på grund av det bara utgå från runinskrifter som har överlevt på ett eller annat sätt, vilket givetvis kan betyda att mitt arbete skulle kunna ha producerat ett annorlunda resultat om underlaget hade sett annorlunda ut. Likaså har underlaget påverkats av mitt eget urval, vilket i sin tur kan påverka resultatet, då jag medvetet har valt att behandla vissa runinskrifter och uteslutit andra.
6 Materialet
I det här kapitlet kartlägger jag varje folkvandringstida runinskrift som har en
dokumenterad fyndplats. På grund av uppsatsens storlek så redovisas informationen om runinskriften genom en tabell i bilagorna (se Bilaga A). Sammanlagt har 19
runinskrifter utgått på grund av deras okända fyndplats. Det rör sig om fem inskrifter från Gotland, sju från Skåne, tre från Småland, en runinskrift vardera från Bohuslän, Närke och Medelpad samt en inskrift vars ursprung är helt okänt. Samtliga 19 inskrifter finns på guldbrakteater. Likaså har jag valt att inte behandla fyra runinskrifter vars osäkra datering sträckte sig över en, av mig ansedd, för lång period. De runinskrifterna förekommer på en skifferlansspets från Lappland samt på runstenar i Bohuslän,
Värmland och i Blekinge. Återstår gör 39 inskrifter som behandlas nedan, varav åtta är så kallade lösfynd vilka jag ändå har valt att behandla då min tanke är att chansen finns att runinskriften ändock hörde till närområdet. Utifrån kartläggningen av
runinskrifternas geografiska placering kommer jag sedan att redogöra för de
centralplatser och centralområden jag har funnit genom litteraturstudier som berör de berörda områdena. Slutligen så skiljer jag på runföremålens material och deras koppling till dessa platser för att urskilja om det är materialet eller runinskrifterna i sig som eventuellt har en relation till dessa centrala miljöer.
Nr. 1 Signum: G 45 Nr. 2 Signum: KJ 86 Nr. 3 Signum: KJ 110
Nr. 4 Signum: G 205 Nr. 5 Signum: G 204 Nr. 6 Signum: Fv1993;234
Nr. 7 Signum: IK 241,1 Nr. 8 Signum: G 98 Nr. 9 Signum: IK 55
6.1 Runinskrifternas geografiska placering
Nr. 12 Signum: IK 267 Nr. 10 Signum: Vg 5
Nr. 15 Signum: Vg 134 Nr. 14 Signum: Vr 1
Nr. 11 Signum: Vg 207
Nr. 13 Signum: NOR1997;24
Nr. 16 Signum: IK 97 Nr. 17 Signum: G 88 Nr. 18 Signum: KJ 29
Nr. 19 Signum: Sö 32 Nr. 20 Signum: G 89 Nr. 21 Signum: IK 181
Nr. 26 Signum: Vg IK 639 Nr. 22 Signum: IK 184
Nr. 25 Signum: Vg 288 Nr. 27 Signum: IK 591 Nr. 24 Signum: IK 183 Nr. 23 Signum: IK 185
Nr. 34 Signum: IK 11 Nr. 35 Signum: G 264 Nr. 31 Signum: IK 385
Nr. 36 Signum: U 877 Nr. 33 Signum: IK 57,2 Nr. 32 Signum: IK 241,2
Nr. 28 Signum: IK 610 Nr. 29 Signum: IK 611 Nr. 30 Signum: Ög 178
Nr. 39 Signum: NOR1994;27 Nr. 37 Signum: Vg 63 Nr. 38 Signum: KJ 87
Figur 2-40. De folkvandringstida runinskrifternas geografiska placering. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
6.1.1 Överlagring
För att sammanställa resultatet av lokaliseringen av runinskrifterna så kommer jag nu att överlagra resultatet av de enskilda kartläggningarna av runinskrifternas geografiska placering från föregående avsnitt.
Figur 41. Överlagring av de folkvandringstida runinskrifternas geografiska placering. Illustration:
Viktoria Sandberg 2015.
Utifrån överlagringen så är det tydligt var runinskrifterna förekommer men även var de inte förekommer under folkvandringstiden i Sverige, med undantag för de runinskrifter funna i Bohuslän, Närke, Medelpad och Lappland som utgick från underlaget. Den största koncentrationen av runinskrifterna finner vi i de sydligaste delarna av Sverige, i området kring Vättern och Vänern samt på Gotland. Utifrån överlagringen är det även tydligt vilka områden som skall behandlas när det kommer till sökandet efter
centralplatser i relation till runinskrifternas geografiska placering.
6.2 Runinskrifternas relation till centralplatser
I det här avsnittet behandlar jag centralplatser utifrån runinskrifternas geografiska placering, även centralområden samt möjliga centralplatser och centralområden behandlas på grund av termens komplexitet. Utifrån kartläggningen av runinskrifterna så är det tydligt vilka landskap som skall behandlas när det kommer till runinskrifternas relation till centralplatser, nämligen Skåne, Blekinge, Gotland, Halland, Småland, Väster- och Östergötland, Bohuslän, Värmland, Södermanland samt Uppland. Min avsikt är inte att redogöra för varje central miljö i landskapet utan att utgå från runinskrifternas placering för att på så sätt kunna se ifall de förekommer i eller i
närheten av en centralplats eller ett centralområde, vissa avstickare kan ske om jag anser att det kan ge en bredare bild av området. För att förtydliga runinskrifternas identitet så kommer jag att nämna runinskrifterna vid deras nummer i tabellen (se Bilaga A). För att förtydliga resultatet av litteraturstudierna så kommer överlagring att ske i samband med varje enskilt landskap.
6.2.1 Skåne
Figur 42. Centralitet och runinskrifter i Skåne. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Tio runinskrifter i Skåne har lokaliserats, vilka fanns på platserna Väsby (nr. 32), Fjärestad (nr. 9), Lindholmen (nr. 18), Börringe (nr. 3), Kläggeröd (nr. 16), Åsum (nr.
34) och Hammenhög (nr. 12), samt tre runskrifter som fanns i Uppåkra (nr. 27, 28 och 29). Samtliga runinskrifter förekommer på guldbrakteater utom runinskriften från
Lindholmen (nr. 18) som förekommer på en benamulett. I Skåne finner vi att
centralplatsindikationerna är vida utspridda och många. Det hela kompliceras än mer när Skåne är den region som omfattar Sveriges främsta centralplats från perioden, vilket i sin tur påverkar arbetet med att urskilja vilka platser som är centrala i jämförelse med andra (Helgesson 2002b:33). Runinskrifterna i Uppåkra (Nr. 27, 28 och 29) påträffades under en utgrävning av platsen. Uppåkra, som tolkas vara en av Sveriges största och viktigaste centraplatser under järnåldern, har dels en lång kontinuitet samt ett väldigt rikt fyndmaterial, framförallt från folkvandringstiden. Fynden består bland annat utav fibulor, guldgubbar, guldbrakteater, smycken, glas, vapen och importerade föremål (Hårdh 2003:45). Utöver det så uppskattas platsen ha tagit cirka 40 hektar mark i anspråk, platsen tolkas även ha fungerat som ett centra för både makt, handel,
produktion och kult. Under samma period finner vi att västra Skåne innehåller en hel del rika fynd, även guld, vilket indikerar att det förutom Uppåkra fanns stormannamiljöer i det övriga området där Uppåkra fungerade som den ledande enheten (Hårdh 2003:76).
Om tanken då är att det större området kring Uppåkra även tillhörde centralplatsen Uppåkra på ett eller annat sätt så är nästa fråga hur stort området var som centralplatsen dominerade (Hårdh 2008:220). Runinskrifterna i Lindholmen (nr. 18), Börringe (nr. 3), Kläggeröd (nr.16) samt Åsum (nr. 34) befinner sig alla inom 2–3 mils avstånd till Uppåkra och kan mycket väl tillhöra stormannamiljöerna som i sin tur svarade till Uppåkra. Dock så återfinns en stor koncentration av prestigefynd i Dybäcksområdet som sträcker sig från Skånes centrala sydkust upp till Genarp i norr, där även alla de ovannämnda runinskrifterna ingår, som kan antyda att området fungerade som någon typ av centralområde under senromersk järnålder och folkvandringstid (Hammarstrand Dehman & Helgesson 2014:10). Bertil Helgesson (2002b) har i sin avhandling
behandlat järnålderns samhällen, centran och regioner i Skåne, i vilken Helgesson (2002b) förslår att mellan 300 – 550/560 e.Kr. så var hela Skåne indelat i fem olika regioner vilka han benämner som centralområden, där även en centralplats ingick i varje region. Utifrån Helgessons kartläggning av dessa områden så skulle Dybäcksområdet ha fungerat som ett eget centralområde, ett område som runinskrifterna i Lindholmen (nr.
18), Börringe (nr. 3), Åsum (nr. 34) och Kläggeröd (nr.16) i sådana fall tillhör.
Runinskrifterna i Fjärestad (nr. 9) samt runinskriften i Väsby (nr. 32) skulle då tillhöra Uppåkraområdet. Runinskriften i Hammenhög (nr. 12) skulle i sådana fall tillhöra centralområdet tillhörande centralplatsen Järrestad (Helgesson 2002b:156f). Viktigt att framlyfta i den här diskussionen är att fyndmaterialet skiljer sig åt mellan östra och västra Skåne (Stjernquist 2003:203), samt att även om Järrestad anses vara en
centralplats under större delen av järnåldern så utgår tolkningen i huvudsak från fynd från 300-talet samt från fynd efter 600-talet, vilket har medfört en teori om en ännu inte funnen permanent stormannagård under folkvandringstiden (Söderberg 2003:167).
Sammanfattningsvis finns tre runinskrifter på en centralplats och de övriga sju i ett centralområde som i sin tur omfattar en centralplats.
6.2.2 Blekinge
Figur 43. Centralitet och runinskrifter i Blekinge. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Tre runinskrifter i Blekinge har lokaliserats, vilka fanns i en depå på ön Tjurkö i
Augerums socken strax söder om Karlskrona (nr. 22, 23 och 24). Samtliga runinskrifter förekommer på guldbrakteater vilka även fungerar som centralplatsindikationer, i samma depå fanns även två solidi som var slagna för Theodosius II (408–450 e.Kr.) Det här området är ett av de områden som Svante Fischer (2005) har definierat som en elitistisk kleptokrati. Hans definition är främst baserad på fynden av guldbrakteater samt fyndet av en tidig vendeltida frankisk svärdsknapp på ön Sturkö, ön bredvid Tjurkö, samt även genom fyndet av den äldsta kvinnliga båtgraven vilken är daterad till övergången mellan folkvandringstid och vendeltid (Fischer 2005:220ff). Anna
Lihammer (2007) menar liksom Fischer att Augerumskvinnan kan vara ett tecken på en elit i området under folkvandringstiden, sammantaget med de andra ytterst få och utspridda andra indikationer som finns i Augerum (Lihammer (2007:101). Lihammer menar även att områdets strategiska läge, i närhet till farleder och bördig jord, kunde ge möjligheter till kontaktnät och välstånd. Dock framhäver hon även att det inte finns någon anledning att förvänta sig att eliten i Augerum kontrollerade hela östra Blekinge utan att Blekinge måste ses som ett område med flera olika bygder och att den regionala eliten som äldre forskning har sökt ännu inte har funnits (Lihammer 2007:104f). Platsen Västra Vång som befinner sig cirka två mil från Augerumsområdet blir därför intressant i den diskussionen, då platsen tolkas som en centralplats. Arkeologiska undersökningar på platsen har visat på en omfattande bebyggelse med lång kontinuitet från yngre romersk järnålder ända fram till vikingatid. Platsen har även en strategisk placering för både agrar verksamhet samt för kontaktvägar. Fynden från platsen omfattar både stora gravmiljöer, rika, ovanliga och importerade fynd men även fynd som tyder på
järnhantering och smideshantverk (Görman & Henriksson 2006:171). De tre
deponerade runinskrifterna befinner sig alltså cirka två mil från närmsta definierade centralplats, i ett område som eventuellt kan ha fungerat som ett centralområde.
6.2.3 Halland
Figur 44. Centralitet och runinskrifter i Halland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
En runinskrift i Halland har lokaliserats, vilken fanns i Eskatorp (nr. 7). Eskatorp ingår i Fjärås socken vilken är Hallands mest fornlämningstäta socken enligt Gisela Ängeby (2001), där merparten av fornlämningarna utgörs av gravar (Ängeby 2001:9f).
Runinskriften förekommer på en guldbrakteat, som anses vara en centralplatsindikator, dock så har jag inte lyckats lokalisera en garanterad folkvandringstida centralplats i området. Fyra kilometer öst om Eskatorp, i Tom, har dock en boplats dokumenterats vars karaktär påvisar en central boplats under både bronsåldern samt under äldre
järnåldern. På platsen har minst 12 hus kunnat säkerställas, varav ett hus med en mätbar längd på cirka 50 meter som genom 14C-datering har daterats till 380–440 e.Kr., vilket tolkas vara en hall. Bebyggelsen på platsen ser ut att upphöra någon gång under folkvandringstiden (Ängeby 2001:10). Ängeby (2002) argumenterar dock för att Tom skall anses som en centralplats på grund av områdets många fornlämningar, den
fördelaktiga placeringen i närhet till farleder och god jordmån samt förekomsten av den stora byggnaden som enligt Ängeby (2002) lyfter in byggnaden i en elitistisk miljö.
Viktigt att påpeka är att platsen i övrigt i stort sett helt saknar centralplatsindikerande fynd från romersk järnålder och folkvandringstiden (Ängeby 2002:67f). Lars Lundqvist (2000) menar dock att centralplatsen under folkvandringstid snarare kan finnas på andra sidan viken, på Onsalahalvön, på grund av områdets fornborgar och det
centralplatsindikerande namnet Onsala, även om området i det stora hela är relativt fyndfattigt (Lundqvist 2000:79).
Utökar vi sökområdet så finner vi en plats vid namn Slöinge, cirka 7 mil söder om Tom och Onsala. Platsen har tolkats som en centralplats som grundades cirka 375 e.Kr.
Boplatsen befinner sig på ett uppsatt läge i landskapet vilket tolkas ha varit för att synas eller för att ha visuell kontroll över landskapet. Platsen skall ses tillsammans med det övriga boplatsområdet som sammanlagt uppgår i cirka tre hektar. Platsen har en
kontinuitet som sträcker sig över cirka 600 år och vars centralplatsindikationer ständigt ökar från och med dess etablering. Från folkvandringstiden har det gjort fynd som tyder på att specialiserad hantverksproduktion har skett på platsen. Även fynd som indikerar handel och import har gjorts, så som fragment från glasbägare vars ursprung tros vara
Sydösteuropa eller det frankiska området. Under vendeltiden ser platsen även ut att få en religiös betydelse genom fynden av den stora mängden guldgubbar och stora hallar, då även rikare och mer unika fyndföremål börjar uppträda (Lundqvist 2000:58f).
Runinskriften förekommer alltså cirka 7 mil från närmsta identifierad centralplats, samt cirka fyra respektive sju kilometer från de möjliga centralplatserna i Tom och Onsala, och skulle därför kunna ingå i ett område som tillhörde endera platserna.
6.2.4 Gotland
Figur 45. Centralitet och runinskrifter på Gotland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Nio runinskrifter på Gotland har lokaliserats, vilka fanns på platserna Martebo (nr. 35), Visborg/Visby (nr. 31), Östra Ryftes (nr. 33), Djupbrunns (nr. 4 och 5), Ethelhem (nr.
8), Kylver (nr. 17), Sutarve (nr. 20) samt Almung (nr. 1). Sammanlagt finns sex av runinskrifterna på guldbrakteater, en inskrift förekommer på ett förgyllt reliefspänne i silver, en på en runsten och en på en bildsten. Liksom i Skåne så infinner sig en del problematik i att försöka lokalisera centralplatser på Gotland. Centralplatsindikationerna är vitt spridda och omfattande i mängd då Gotland är det mest guldrika området i
Sverige under folkvandringstiden tillsammans med Västergötland och Öland
(Andersson 2011:89). I sin avhandling om Gotlands bygder och gårdar så behandlar Gustav Svedjemo (2014) även perioden 200–600 e.Kr. Hans spatiala analyser visar att de bevarade stengrunderna från perioden befinner sig i byliknande bildningar, eller bygder, och större gårdar under romersk järnålder och folkvandringstid. Dessa bygder, samt de större gårdarna, var olika typer av centran för ledarskap vilka inkluderar olika typer av produktion och byteshandel mellan dessa grupper. Han framhäver dock att det ännu inte är klarlagt hur dessa bygder var organiserade under den här perioden, men hans tolkning utgår från tanken att släktband var grunden till relationerna mellan dessa olika sorters centran och att det fanns många släktgrupper på ön (Svedjemo 2014:227f).
Han lyfter även fram att Gotland inte visar på samma hierarkisystem som exempelvis Danmark under samma period, där maktgrunden utgick från en armé istället för släktband (Svedjemo 2014:189). Kerstin Cassel (1998) föreslog i sin avhandling om Gotland under romersk järnålder att det inte har funnits någon central makt på Gotland,
utan att ön istället var uppdelad i flera mindre samhällen som i sin tur var ledda av familjer som var bosatta i mindre centran. Cassel identifierar några av dessa centran för att påvisa avsaknaden av en aristokrati samt för att styrka teorin om dessa flera mindre centran, så som på platserna Sojvide och Broa som befinner sig cirka 2,5 kilometer från varandra, men hon behandlar långt ifrån alla. Det tycks alltså inte ha funnits någon aristokrati på ön som var separerade från bönderna, vilket i sin tur betyder att ledarna var en del av det vanliga samhället och att de även var delaktiga i produktionen (Cassel 1998:161, 167ff, 173ff, 181). Cassels (1998) analys överensstämmer även med
Svedjemos (2014) analys enligt Svedjemo, där de större gårdarnabeskrivs som jämt spridna över ön vilka troligen fungerade som centrala gårdar och centran som Cassel föreslår, även under folkvandringstiden (Svedjemo 2014:190). Sammantaget medför det givetvis en problematik när det kommer till att identifiera folkvandringstida
centralplatser på Gotland. Det ter sig mycket möjligt att de utgångspunkter och modeller som används för att identifiera centralplatser i resten av Skandinavien helt enkelt inte är lika, eller inte alls, applicerbara på Gotland. Ändock så påvisar Gotland en stor rikedom, produktion och långväga kontaktnät under folkvandringstiden som även indikerar öns status och betydelse. Även om jag inte kan behandla runinskrifternas relation till centralplatser på Gotland så vore det missvisande att inte behandla det alls. Därför har jag istället valt att betrakta hela Gotland som ett centralområde, där djupare definitioner och identifikationer av samhällets struktur och organisation fortfarande återstår att utforskas.
6.2.5 Småland
Figur 46. Centralitet och runinskrifter i Småland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
En runinskrift i Småland har lokaliserats, vilken fanns i Hedenstorp (nr. 13). I området kring Hedenstorp finns ett flertal registrerade gravfält och gravar, där de flesta anses höra hemma under mellersta järnåldern och då framförallt folkvandringstiden. Bland annat så har man funnit gravfynd som bronsfibulor, bronsringar, glas, knivar, en lansspets samt runinskriften som förekommer på ett remändebeslag i brons. I samband med gravfälten så har det legat eldstäder i anknytning till dessa gravar, vilket tolkas höra till kulten och ett rituellt bruk. Sammantaget så präglas landskapsutnyttjandet i
Hedenstorp under äldre järnåldern enbart av gravläggande, vilket även den totala avsaknaden av husgrunder i området talar för (Ameziane 2009:11, 18). Bo Karlson, Anette Lindgren och Ådel Vestbö Franzén (2008) nämner även att Sagaholmshögen återfinns i området och att återbruket kring bronsåldershögen även är ett tecken på platsens speciella kultiska betydelse (Karlson, Lindgren & Vestbö Franzén 2008:13).
Cirka 5 kilometer sydöst från platsen finns än mer gravar, daterade till förromersk- och romersk järnålder. Fynd från platsen omfattar bland annat ett kulthus, sju
vapenutrustningar och två ryttargravar (Nordin 2013:5ff). Problematiken är då hur det här området söder om dagens Jönköping skall definieras, tydligt är att den har spelat en stor roll i den kultiska sfären av samhället men aktiviteterna måste ses i relation till det omgivande landskapet då de är en del av ett sammanhang (Ameziane 2009:18).
Området visar på en koppling till kulten, gravarna i området visar på en lång kontinuitet och gravfynden indikerar en elit, men kan man kalla det en centralplats? Om vi utgår från att en centralplats skall omfatta vissa kriterier samt att den skall vara central i jämförelse med något annat så skulle platsen kunna benämnas som central. I vilket fall som helst så måste gravarna ha ingått i ett större, då levande, samhälle som ännu inte har påträffats och vars definiering därför är okänd. Sammantaget bidrar det dock till att jag inte kan identifiera runinskriftens relation till en centralplats eller till ett
centralområde, men det är mycket möjligt att platsen kan ha varit en del av ett möjligt centralområde eller centralplats med tanke på kontinuiteten, fynden och kulten som funnits på platsen.
6.2.6 Östergötland
Figur 47. Centralitet och runinskrifter i Östergötland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Två runinskrifter i Östergötland har lokaliserats, en i Vadstena (nr. 30) och en i Skärkind (nr. 38). Östergötland har tillskillnad från dess grannlandskap en låg
arkeologisk profil där rika gravar och platser är sällsynta. Martin Rundkvist (2011) har lokaliserat vad han kallar för elitboplatser i Östergötland, istället för den mer vanliga benämningen centralplatser. Liksom många andra forskare som har utgått från Fabechs och Ringtveds modell för centralplatser så har Rundkvist fått adaptera föremålen i pyramiden utifrån förutsättningarna som finns i Östergötland (Rundkvist 2011:28). De
områden som vi är intresserade av är Vadstena och Skärkind, ser vi till Vadstena först så ingår runinskriften (nr. 30) redan i modellen för centralplatsidentifikationer genom att den förekommer på en guldbrakteat. Rundkvist (2011) skriver att Vadstena visar på en kontinuitet som en betydande plats under både romersk järnålder och folkvandringstid, även om han inte specifikt går in på olika fyndföremål (Rundkvist 2011:35). Marita Sjölin (2015) har i en rapport behandlat ett romartida gravfält i vilken hon även
sammanställt olika sorters centralplatsindikationer i Vadstenaområdet. Olyckligtvis har hon redovisat indikationer från både romersk järnålder och folkvandringstid under samma kategori, men i området finner vi bland annat platsnamn, säkra gravfynd med tillägg på en komplett vapenutstyrsel samt romerska importer. Utifrån kartläggningen anser Sjölin (2015) att Vadstenaområdet helt klart har haft en centralplatsfunktion under både äldre och yngre järnåldern (Sjölin 2015:16f).
Ser vi sedan till vår andra runinskrift i Skärkind (nr. 38), så är det ett runstenslösfynd.
Rundkvist (2011) har markerat ut platsen som en eventuell elitboplats i sitt arbete, dock är det inte tydligt vad som ingår i hans definiering av platsen som en elitboplats
(Rundkvist 2011:34). Skärkinds socken intar dock en särställning i och med de bevarade stensträngarna som sammanlagt uppgår i över 50 000 meter vilket visar på en
omfattande bebyggelse under romersk järnålder och folkvandringstid (Helander 2008:5). Karin Lindeblad (1996) nämner att Linköpingsområdet, dit runstenen eventuellt skulle kunna höra, oftast har velats ses som det viktigaste området i Östergötland under 500–600-talet, då med hänvisning till historiska källor och vendeltida gravar och fynd. Dock så saknas det arkeologiskt underlag för att styrka påståendet om områdets betydelse under folkvandringstiden (Lindeblad 1996:54f).
Sammantaget så har jag inte lyckats identifiera en centralplats i närheten av runstenen i Skärkind, medan runbrakteaten i Vadstena förekommer på en centralplats.
6.2.7 Västergötland
Figur 48. Centralitet och runinskrifter i Västergötland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Sex runinskrifter har lokaliserats i Västergötland, vilka funnits på platserna Noleby (nr.
37), Trollhättan (nr. 25 och 26), Prästgården (nr. 15), Grumpan (nr. 11) samt Magatan (nr. 10). Runinskriften i Grumpan (nr. 11) förekommer på en guldbrakteat som är ett
depåfynd och runinskriften i Noleby (nr. 37) är ett runstenslösfynd. Lars Lundqvist (2000) visar att runinskrifterna befinner sig i ett område med en del spridda
folkvandringstida centralplatsindikationer som dock påvisar en mycket stor
koncentration cirka en mil sydväst om Grumpan respektive nordöst om Noleby, på platsen Saleby. Lundqvist (2000) menar att fyndkoncentrationen som visas på platsen har få motsvarigheter i övriga Västergötland. Föremål som har funnits på platsen är av en exklusiv natur som bland annat omfattar både guld och vapen vilket gör Saleby till en tydlig centralplats i området (Lundqvist 2000:107).
Ser vi till runinskriften i Prästgården (nr. 15), som återfinns på en amulettsten, så finner den sig relativt ensam i landskapet i jämförelse med de ovan nämnda runinskrifterna i Grumpan och i Noleby. Dock så finner vi cirka en mil norr om platsen, i dagens
Falköping med omgivning, en del folkvandringstida centralplatsindikationer även om de inte alls är lika framträdande som de i Saleby. I området har man bland annat funnit stora mängder guld, två vapenfynd samt halskragen från Ålleberg. Lundqvist (2000) menar på att området kring nordöstra utkanten av Falköping torde kunna uppfattas som en centralplatsmiljö (Lundqvist 2000:112ff).
Runinskrifterna i Trollhättan (nr. 25 och 26) återfinns på två brakteater varav den ena är ett depåfynd och den andra ett enkelfynd. De hittades i dagens Trollhättan men
förekommer ändock i ett område rikt på järnåldersgravar, även om många idag är borttagna. Knappt en mil öst om fyndplatserna så finner vi järnåldersboplatsen Vittene, på platsen har man funnit ovanliga huskonstruktioner och anläggningar samt stora mängder guldföremål som har tolkats som hantverksmaterial. Sammantaget så tolkas platsen som en verkstads-/hantverksplats under äldre järnåldern med en tydlig central betydelse. Platsen har en lång kontinuitet då dateringarna sträcker sig från förromersk järnålder fram till vikingatiden, men det dominerande materialet är främst från
förromersk järnålder, romersk järnålder och folkvandringstiden. Även en
huskonstruktion som tolkas som en hall återfinns på platsen som är daterad till mellan 300–500 e.Kr. (Fors 2008:85f).
Runinskriften i Magatan i Flistad socken, (nr. 10), förekommer på ett runstenslösfynd som idag finns på Historiska museet i Stockholm. Området är rikt på järnåldersgravar, men det verkar även vara det enda. Jag har inte lyckats lokalisera en folkvandringstida centralplats i socknen eller i angränsande socknar. I Skövde, två mil söder om Magatan och Flistad, så ser läget lite annorlunda ut. I området har man nämligen funnit en av Sveriges största guldskatter, Timboholmsskatten som är daterad till folkvandringstiden.
Guldet torde vara samtida med ett treskeppigt boningshus som fanns på platsen vilket möjligtvis skulle kunna indikera om bosättningens status (Ängeby & Forenius 2012:11).
Andra utgrävningar i Skövde har även visat på hantverks-/verkstadsboplatser från folkvandringstiden (Ängeby & Forenius 2012:47ff). Sammanfattningsvis så tycks det som att runinskrifterna i Trollhättan samt i Grumpan och Noleby befinner sig i ett område tillhörande en centralplats. När det kommer till runinskrifterna i Magatan och i Prästgården så har jag inte lyckats finna en närliggande identifierad centralplats, möjligt är dock att runinskriften i Prästgården kan tillhöra det större centralmiljöområdet som Lundqvist (2000) hänvisar till.
6.2.8 Bohuslän
Figur 49. Centralitet och runinskrifter i Bohuslän. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
En runinskrift har lokaliserats i Bohuslän. Den fanns i Svarteborg (nr. 21) på en guldbrakteat i en grav. Då runinskriften förekommer på en guldbrakteat så anses den vara en centralplatsindikator. Niklas Ytterberg (2015) beskriver att Munkedalsområdet, där även Svarteborg ingår, förekommer centralt i Bohuslän med goda förutsättningar för kommunikation då området befinner sig centralt mellan kust och inland och att området länge har fungerat som ett kommunikativt centrum (Ytterberg 2015:6).
Munkedalsområdet tycks ha haft en dominerande särställning i jämförelse med de omgivande bygderna under folkvandringstiden enligt Bengt Nordqvist (2009). Enligt Nordqvist (2009) så är det få områden i västra Sverige som kan visa på samma mängd komplexa funktioner inom en och samma bygd som Munkedalsområdet. I området har det återfunnits exklusiva fynd från folkvandringstiden, bland annat guldtråd, ett
ändfragment av en större halsring samt sex stycken guldhalsringar som återfanns i Dingle, cirka två kilometer söder om Svarteborg. Även folkvandringstida vapenfynd, fornborgar samt stora och många gravfält återfinns i området. Området visar även på en mängd olika komplexa centralplatsfunktioner, exempelvis finns indikationer om både rättskipning och kult. Området tycks även ha haft en kontinuerligt stor betydelse som fortsätter ända in i tidig medeltid. Munkedalsområdet torde alltså kunna ses som ett centralområde som då även omfattar centralplatser (Nordqvist 2009:44f).
Sammanfattningsvis så ingår runinskriften i ett centralområde.
6.2.9 Södermanland och Uppland
Figur 50. Centralitet och runinskrifter i Södermanland och Uppland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
På grund av komplexiteten som rör dessa två angränsande landskap så har jag valt att redogöra för dem tillsammans, då vi finner en liknande problematik i de här områdena som i Skåne. Två runinskrifter har lokaliserats i Södermanland, i Berga (nr. 2) samt i Skåäng (nr. 19) som båda ingår i Trosa-Vagnhärad socken. De båda runinskrifterna finns på runstenar som står cirka fem kilometer från varandra, båda är även placerade vid gravfält och runstenen i Skåäng bedöms stå på sin ursprungliga plats. Problematiken i att försöka lokalisera en centralplats i närheten av runstenarna är inte avsaknaden av centralplatsindikationer, utan att det snarare verkar finnas för många indikationer spridda i området. Området är väldigt rikt på både guld och gravar och runstenen i Berga står vid ett gravfält där dateringen sträcker sig mellan romersk järnålder fram till vendeltid. Cirka 3 kilometer sydväst respektive 6 kilometer syd om dessa runstenar, i Tuna, så återfanns 1774 Sveriges hittills största guldskatt om drygt 12 kilo som blev deponerad i marken på 500-talet e.Kr. Platsnamnet Tuna är även en
centralplatsindikation (Gustafsson 2014:6, 8). Svante Fischer (2005) föreslår att Tuna eventuellt skall ses som en central distrubuteringsplats för guld och att större delen av Hölebo och Daga härad, där Trosa-Vagnhärad socken ingår, troligtvis har varit en kleptokratisk högborg från senare delen av folkvandringstiden och framåt (Fischer 2005: 208ff).
Två runinskrifter har lokaliserats i Uppland, i Dragby (nr. 6) samt i Möjbro (nr. 36), varav den förstnämnda förekommer på en krukskärva i en grav och den sistnämnda på en runsten vilken är ett lösfynd. Båda fyndplatserna befinner sig knappt 15 kilometer från Gamla Uppsala där vi finner de stora gravhögarna som anlades under 500-talet och som tolkas som gravplatser för det ledande samhällsskiktet (Ramqvist 1999:208).
Området visar i det stora hela på en väldigt lång kontinuitet och komplexitet. I området runt Gamla Uppsala har det på senare år gjorts arkeologiska undersökningar som bland annat visar på stora boplatser med lång kontinuitet som under äldre järnålder utvecklar en stark agrar ekonomi, vars dateringar även omfattar folkvandringstiden. Dessa äldre boplatser runt om Gamla Uppsala har skapat en del ännu icke helt bekräftade teorier
som i det stora hela utgår från att boplatsernas expansion, eller en omflyttning av dessa boplatser under mitten av järnåldern, resulterade i Gamla Uppsalas etablering (Anund, Duczko, Göthberg, Price & Wikborg 1997; Frölund 2005; Fors 2014). Enligt Hjärthner- Holdar, Lamm och Magnus (2002) så kan Gamla Uppsala, i kombination med Helgö i Mälardalen, tillsammans ses som huvudcentrat i regionen under perioden (Hjärthner- Holdar, Lamm & Magnus 2002:161ff). Därmed borde områdena som runinskrifterna återfinns i, i både Uppland och Södermanland, även ingå i ett eller flera större
centralområden. Jag vill dock poängtera att jag inte menar att framhäva att bygderna utgör en enhet i området i varken Södermanland eller Uppland, men att de troligen ändå ingår i samma samhälle som kretsar kring Gamla Uppsala och Helgö som enligt
Hjärthner et al. (2002) utgör centrat i Uppland och Södermanland, liksom den liknande situationen som behandlades i Skåne.
6.2.10 Värmland
Figur 51. Centralitet och runinskrifter i Värmland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Två runinskrifter har lokaliserats i Värmland, vilka fanns i Stommen (nr. 39) och i Järsberg (nr. 14). Runinskriften på runstenen i Stommen (nr. 39) återfinns i ett område som även omfattar Värmlands enda kända vapengrav från övergången mellan romersk järnålder och folkvandringstid. Pernilla Schedin (2000) behandlar järnålderns kontakter i Värmland i sin avhandling, där nämner hon att det i samma område förutom
vapengraven även funnits andra rika fynd i både gravar och som lösfynd i form av guldbrakteater, ett reliefspänne, ett korsformigt spänne, guldhalsringar samt
betalningsguld. Hon menar även på att området som stort fungerade som ett centralt område för både regionala och överregionala kontakter under äldre järnåldern. Området skall även omfatta mindre områden som i sin tur innehåller familje- eller släktbaserade gårdar (Schedin 2000:230f). Runinskriften på runstenen i Järsberg, (nr. 14), står på samma plats där den en gång restes. Schedin (2000) skriver att de centrala och sydöstra delarna av Värmland, där vi även finner runstenen, omfattar flertalet gravar med till viss del rik utrustning. Föremålen hon nämner är keramik och järnföremål som spännen, spikar och nitar. Hon nämner även att områdets kontaktnät förmodligen sträckte sig främst österut och söderut mot Västergötland (Schedin 2000:231). Dock nämner inte
