Folktro i tryck

(1)

En ofta förbisedd del av den svenska litteraturen är den diktning som saknar känd upphovsman och som har förts vidare i muntlig tradition innan den nedteckna- des och redigerades för trycket. Alltsedan romantikens dagar går den under beteckningen folkdiktning. Det är en diktning som är värd intresse av flera anledningar.

Dels kan den inte frånkännas stora litterära kvaliteter, dels ger den intressanta inblickar i en äldre tids världs- bild, moraluppfattningar och historiesyn.

Praktiskt taget alla genrer i folkdiktningen kan gestalta sin tids trosföreställningar. Några genrer gör det i eminent grad. Dit hör den medeltida balladen, de magiska besvärjelser som användes av bondesamhäl- lets botare samt sägnerna, korta berättelser i prosaform som har uppfattats som sanna. Det är dessa genrer som främst kommer att tas upp i den följande översikten.

Ett folkloristiskt källmaterial som inte brukar räknas till folkdiktningen men som i alla avseenden passar in under rubriken ”Folktro i tryck” är de tryckta samlingar av skrock och vidskepelse som har utkommit alltsedan 1700-talet. Av intresse är också de böcker som har ägnats folklig tro och sed i en viss region, böcker som i antikvariaten ofta sorteras in under rubriken ”to- pografi”.

Vid sidan av all den muntligt traderade folklore som har nått trycket tack vare upptecknarnas och utgi- varnas insatser finns alltsedan 1600-talet även en kvan- titativt rik populärlitteratur i form av s.k. skillingtryck och folkböcker, billiga publikationer som salufördes på marknader och i handelsbodar. Till stor del består den av visor och sagor. Dessa tryck är värda intresse där- för att de under århundraden har varit den viktigaste underhållningslitteraturen bland en majoritet av lan- dets befolkning, men de ryms knappast under rubriken

”Folktro i tryck”. Det gör däremot de legender, folk- sägner, spökhistorier, drömböcker och spådomsböcker som också ingår i den äldre populärlitteraturen.

Det som skiljer folkdiktning och folktro i tryckt form från skönlitteratur är att den inte sällan har publice- rats en avsevärd tid efter det att den upptecknades.

1600-talets s.k. antikvitetsrannsakningar, som innehål- ler både folksägner och medeltidsballader, utgavs i sin helhet först under 1900-talet. Man måste också känna till att de tryckta källorna kan kompletteras med en stor mängd otryckta uppteckningar som har bevarats i våra folkminnesarkiv.

De uppteckningar som har publicerats i tryckt form bör alltid underkastas källkritik. Vid sidan av på- litliga vetenskapliga editioner finns det gott om böcker där källmaterialet har utsatts för censur och olika slags förändringar. Exempelvis kan en uppteckning på dia- lekt ha normaliserats till riksspråk.

En tidig fornforskare med intresse för folktro var Johannes Bureus, Gustav II Adolfs lärare och vår förste riksantikvarie. Hans manuskript Sumlen inne- håller, som han själv anger, ”Åtskillighe Collectaneer, som vthi een och annan måtta tiäna till Antiquiteternes excolerande [uppodlande]”. Anteckningarna är gjorda under en lång tidsrymd, de tidigaste omkring år 1600 och de senaste mer än 45 år senare, och de kan handla om jättegravar och bergtagna bönder och pigor, om troll som slagits av åskan och flygande skattdrakar. Ing- enstans spårar man något tvivel om uppgifternas san- ningshalt. Med livligt intresse antecknar Bureus också drömmar och profetior. Ett halvdussin välkända folk- sägner finns i Sverige tidigast dokumenterade i Sumlen.

Syftet med 1600-talets antikvitetsrannsakning- ar var att med sockenprästernas hjälp systematiskt sam- la in uppgifter om såväl fasta fornlämningar som gamla sägner, kämpavisor och andra traditioner. Idén var lå- nad från Danmark, och det äldsta materialet kommer också från de dåvarande danska provinserna Skåne och Blekinge. I Sverige deltog både präster och kungliga befallningsmän i rannsakningarna, som inleddes 1666.

Inte alla har brytt sig om att efterfråga folksägner och

liknande traditioner, men antikvitetsrannsakningarna

är totalt sett en rik folktrokälla som innehåller hundra-

tals sägner. En sägenhjälte som förekommer i ett flertal

prästrelationer och som omnämns redan i Olaus Mag-

nus Historia de gentibus septentrionalibus (svensk över-

sättning Historia om de nordiska folken) från 1555 är

Kettil Runske, som kunde binda både fientliga troll-

karlar och sjöodjur med sina runkavlar, det vill säga trä-

Bengt af Klintberg

(2)

kavlar fullristade med magiska runor. Om Kettil berät- tas det också att han vandrade på havsbottnen med ett glas över huvudet.

När upplysningens idéer på 1700-talet nådde Sverige, vändes intresset från de historiska folkminnena till den folkliga övertro som var utbredd bland befolk- ningen och som upplysningsmännen ville bekämpa.

När Linné företog sina resor i olika svenska landskap, skrev han ner inte bara sina botaniska och zoologiska iakttagelser utan även exempel på folktro. Han försum- made exempelvis inte några tillfällen att besöka folkliga botare, s.k. kloka gubbar och käringar. I Lenhovda i Småland upptecknade han 27 maj 1741 en besvärjel- seformel som lästes vid gastkramning, ett sjukdomstill- stånd som ansågs bero på att patienten blivit kramad av den osynliga anden av en död människa:

Wår Herre Chrest och Santa Peer De ginge seg den wäjen fram Så möter dem en döer man Då sa wår Herre å Santa Peer Te den döa Mannen

Hwa ska du gå?

Den döa Mannen sa

Ja ska gå te N. –. [här sätts patientens namn in]

Hwa ska du där?

Sa wår Herre å Santa Peer.

Ja ska krysta honom så hierta-bloet ska rotas Näj dä ska ja förwäira dei [förvägra dig]

Ja ska lägga deke under ståk och stojin [sten]

Så at du ska giöra ingen man mojin [men].

(Carl von Linnés Öländska resa, förrättad 1741)

Den kvantitativt största samlingen av folktro från 1700-talet är den som sammanställdes av Linköpings- lektorn, sedermera prosten Johan J. Törner, Samling af Widskeppelser. Den omfattar 1244 nummer, av vilka ett faktiskt har Linné som uppgiftslämnare.

Den tyska romantikens intresse för att be- vara folkets visor och sagor nådde Sverige i början av 1800-talet. Geijer och Afzelius gav ut sina Svenska folk- visor från forntiden (1814–18). Den flitigaste av roman- tikens många samlare av folkdiktning var Leonhard Fredrik Rääf, som liksom Geijer och Afzelius var med- lem i Götiska förbundet. Han lämnade sina samlingar av visor till bibliotekarien vid Kungl. Biblioteket Adolf Iwar Arwidsson, som lät dem ingå i Svenska fornsånger (I–III, 1834–42).

Läsningen av Geijers och Afzelius visutgåva väckte den unge Gunnar Olof Hyltén-Cavallius intresse

för folkdiktningen. Tillsammans med sin engelskfödde vän George Stephens utgav han en svensk motsvarighet till bröderna Grimms sagor, Svenska folksagor och äfven- tyr (1844–49) och författade senare i livet ett innehålls- rikt verk om den folkliga kulturen i hans småländska hembygd, Wärend och wirdarne. Ett försök i svensk eth- nologi (1863–68). Till samma generation som Hyltén- Cavallius hörde Richard Dybeck. I hans tidskrift Runa, som började utkomma 1842, finner man visor, sägner och annan folkdiktning som Dybeck samlat under sina färder runtom i Sverige.

Ett förnyat intresse för att samla folkdiktning uppstod under 1870-talet, men nu främst som prov på dialekter. Vid universiteten bildades landsmålsfören- ingar, vilkas medlemmar tillvaratog folkdiktning från sina hemprovinser i dialektal form. Deras viktigaste organ blev en tidskrift som startades 1878 av J. A. Lun- dell och som fortfarande utkommer, Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif (numera förkortat till Svenska landsmål och svenskt folk- liv).

I början av 1900-talet spelade de nordiska län- derna en ledande roll vid framväxten av ett vetenskap- ligt studium av folklore. En av de främsta forskarna var C. W. von Sydow, docent i Lund, som 1914 startade tidskriften Folkminnen och Folktankar. Under de 30 år som den utkom var den ett livaktigt debattforum. Un- der samma tid inflöt ett mycket omfattande källmateral till landets dialekt- och folkminnesarkiv, ofta insamlat med hjälp av frågelistor och frågeböcker, och en mängd regionala utgåvor av folklig tro och sed publicerades.

Några av de viktigaste finns förtecknade i bibliografin i slutet av denna översikt.

Efter andra världskrigets slut inträdde en av- mattning i insamlingen av bondesamhällets traditio- ner. I stället började man uppmärksamma att även det moderna urbana samhället äger en folklore som gestaltar trosföreställningar. Sägnerna om bergtagning och flygande skattdrakar har efterträtts av historier om flygande tefat. På 1970-talet inledde folklorister i USA ett systematiskt studium av vår tids sägentradition.

Svenska exempel på denna internationella tradition har getts ut i bokform av Bengt af Klintberg.

engt af Klintberg | »Folktro i tryck» | litteraturbanken.se 2012

(3)

Den medeltida balladen

De berättande visor med omkväden som utgör det kan- ske äldsta skiktet i Skandinaviens folkliga vistradition brukar kallas ”medeltida ballader”. Så benämns de t.ex.

i typkatalogen The Types of the Scandinavian Medieval Ballad (förkortad TSB) och i den sju band stora veten- skapliga utgåva som har ombesörjts av Svenskt visarkiv, Sveriges medeltida ballader. Ordet ”medeltida” markerar här att visgenren, med sin speciella form och innehåll, är medeltida och att många av balladerna har diktats under medeltiden. Däremot har ingen fullständig skandinavisk ballad bevarats i skrift från medeltiden.

De äldsta texterna finns i handskrivna adelsvisböcker från 1500- och 1600-talen. Beläggen från 1700-talet återfinns till allra största delen i skillingtryck. Från 1800-talet och framåt har visorna framför allt teck- nats ner av folkminnessamlare, och alltifrån mitten av 1900-talet har den kvarlevande balladtraditionen spe- lats in på band och getts ut på grammofonskiva.

Många av balladerna, särskilt de som hör till den kategori som kallas ”naturmytiska visor”, ger en le- vande bild av en medeltida förställningsvärld, där näck och älvor uppfattades som realiteter och man trodde att människor kunde bli bergtagna. Men det är vik- tigt att påpeka att det ännu på 1800-talet fanns många människor i bondesamhället som var övertygade om att ballader som ”Varulven” (TSB A 20), ”Näcken bortför jungfrun” (TSB A 48), ”Den bergtagna” (TSB A 54) och ”Herr Olof och älvorna” (TSB A 63) återgick på verkliga händelser. En skånsk sägentradition om varul- var som attackerar kvinnor levde kvar långt in i vår tid, liksom berättelser om kvinnor som kommit i näckens våld eller blivit bergtagna. Stagnelius dikt ”Näcken”

bygger på en medeltida legend som man kunde höra berättas som folksägen i södra Sverige ännu i början av 1900-talet. Föreställningen om älvornas farlighet ledde till att man i vissa delar av landet inte ville nämna dem vid deras rätta namn; på Gotland kallades de därför ”di sma undar jårdi”.

Den sistnämnda balladen har upptecknats i femton svenskspråkiga versioner; den äldsta är från 1670-talet och den yngsta från 1909. De fem första stroferna i en uppteckning från Östergötland, gjord 1812, alla med omkvädet ”Med’ dansen går än, så väl uti lunden”, har följande lydelse:

Herr Olof han red sej till Borgere-led Å der står en Elf-quinna å hvilar derved – Med’ dansen går än, så väl uti lunden.

”Å hörer du herr Olof hvad jag säger dej vill du nu träda dansen med mej.”

”Å inte vill jag träda dansen med dej I morgon skall jag brudgumme vara.”

”Änter vill du i sju år lida nöd heller också i morgon vara död.”

Herr Olof han kaster sin gångare omkring, Sjukdomar och plågor de följa honom hem.

I fortsättningen berättas hur herr Olof kommer hem och dör redan samma kväll, vilket leder till att även hans mor och hans fästmö dör av sorg. Visan har varit känd i alla de nordiska länderna, och dess folktrobak- grund är den medeltida uppfattningen att älvorna kun- de vålla sjukdomar. Det kunde ske genom att de avlos- sade pilar mot människor; en anglosaxisk läkarbok från omkring år 1000 innehåller sjukdomsbenämningen elfshot, ett ord som har haft motsvarighet i de nordiska länderna. I Sverige har man långt in i nyare tid försökt bota sjukdom vållad av älvorna genom att offra slantar i s.k. älvkvarnar, skålgropar i berget. I södra Sverige bars särskilda silversmycken kallade ellakors (älvkors) som skydd mot älvorna. Känner man till den bakgrunden, förstår man bättre det öde som drabbar herr Olof sedan han har avvisat älvkvinnans invit.

Flera ballader beskriver hur en man försöker väcka en åtrådd kvinnas kärlek genom att utsätta henne för runmagi. Det sker genom att han placerar en run- kavel, fullristad med trolldomsrunor, i hennes säng el- ler på en spång som hon måste passera. Sådana kärleks- formler, ristade på trästavar, har hittats vid utgrävningar i Bryggen i Bergen och har daterats till 1300-talet. De ovan nämnda sägnerna om Kettil Runske är ett annat exempel på att medeltida föreställningar om runmagi levde kvar i ballader och sägner.

Magiska besvärjelser

När kristendomen nådde Sverige vid 1000-talet fanns här redan en konstfull forngermansk galdermagi. Or- det galder ’trollsång’ återgår på verbet gala, vilket pekar på att galdrarna har framförts i ett sjungande röstläge.

(4)

Galdrarna var diktade på ett särskilt versmått, galdra- lag, där allitteration och tretal är karakteristiska drag.

Bevarade exempel på galdrar kommer både från Sverige (t.ex. den så kallade Högstenagaldern) och andra ger- manska länder.

Det mest kända exemplet är två forntyska be- svärjelser som efter fyndorten kallas Merseburgerform- lerna. De har daterats till 900-talet. Den första har lästs för att lösa bojor, den andra för att bota vrickning på hästar och människor. I den senare formeln vrickar Bal- ders fåle sin fot, och Oden botar. Den andra Mersebur- gerformeln levde kvar länge i svensk folktradition; de bevarade uppteckningarna uppgår till närmare hundra- talet. Oftast har namnen på de hedniska gudarna bytts ut mot Jesus och Sankte Per. En version som uppteck- nades 1908 i Medelpad lyder:

Jesus och Sankte Per red sig över en bro.

Då fastna fölefoten i fururoten.

Då steg Jesus ned och vred led mot led, sena mot sena, Och knota mot knota.

Nu är allt som det förr har varit inom de tre heliga namnen:

fadern, sonen och den helige ande.

Formeln har som synes en stor likhet med den formel mot gastkramning som upptecknades av Linné. Båda hör till den stora grupp av sjukdomsbesvärjelser som inleds med en liten berättelse, där Jesus och Sankte Per besegrar sjukdomsdemonen eller ger den lidande män- niskan eller djuret hjälp.

Galdrarna efterträddes i Sverige av kristna ex- orcismer och benediktioner som lästes av präster och munkar. När klostren drogs in vid reformationen kom många munkar att fortsätta sin verksamhet som sjuk- domsbotare i byar runtom i landet, och de överförde sin kunskap om verbala boteformler till landsbygdens botare, de s.k. kloka gubbarna och käringarna. Men ef- tersom det katolska signandet nu hade blivit förbjudet, kom trollformlerna att leva vidare som en hemlig kun- skap, traderad från den ena generationen till den andra, tills den tillvaratogs av folkminnesupptecknare. De har kommit till användning vid många tillfällen i bondbe- folkningens vardag: för att stoppa blodflöde när man huggit sig, bota ormbett och kreaturssjukdomar, vinna rättegångar. De bevarade trollformlerna i våra folkmin- nesarkiv och i tryckta utgåvor uppgår till många tusen,

och de har i mycket ringa utsträckning varit föremål för vetenskapligt studium.

Sägner

När bröderna Grimm några år efter sina Kinder- und Hausmärchen gav ut en samling tyska sägner, Deutsche Sagen (1816–1818), beskrev de i förordet skillnaden mellan en saga och sägen på följande sätt: ”Sagan är mer poetisk, sägnen är mer historisk.” Man skulle ock- så kunna uttrycka skillnaden så här: Sagan är fiktion, både berättaren och lyssnaren vet att det som berättas inte har hänt i verkligheten, vilket signaleras redan med inledningsorden ”Det var en gång”. Sägnen, däremot, skildrar händelser som utspelas i ett verkligt historiskt sammanhang och innehåller stildrag som ska stärka dess trovärdighet, såsom namn på historiska personer och geografiska platser. Inte desto mindre är sägnerna till största delen diktning, och de kan som sagorna fö- ras vidare muntligt från land till land.

I den svenska sägentraditionen finns sägner som speglar historiska skeenden, t.ex. digerdöden, byg- gandet av den första kyrkan, krigshändelser. Men säg- nerna är mindre pålitliga som historiska källor än som vittnesbörd om människors världsbild och trosföreställ- ningar. Det gamla bondesamhällets föreställningsvärld med troll, skogsrån, tomtar, spöken och gengångare, trolldom och magi, träder levande fram i sägnerna.

En skånsk präst, F. Sorbonius, skrev 1693 ner en sägen som han hört berättas av en församlingsbo i Kiaby socken, inte långt från Kristianstad:

Här skall och för långan tijd sedan varet een man som i Ki- jaby varet tillsatt att vackta säden som skuren var, och kom om nattn ifrån åkrarne, då honom mötte een ganska stor karl på een hög häst, frågandes om han intet mötte Kiuge-käring eller det bergzråå af Kiugekull. Karlen svarade: Rijd fort så hinner tu henne; förän han nu kom inn uti byen emot 3 st. stenar vijd vägen upreste, kom bemälte stora karl effter honom igen, och förde ett lijkt een qvinna för sig på hästen, hvars bröst hängde neder på jorden, honom gaf han en pänning med dessa or- den: Dagen är tin, och nattn är min, finner iag tig mera uthe om nattetijd, skall tu döö. Den penning han fick, gick honom igenom handen, hvareffter blef ett hohl, och samma wäcktare kallad Hans Hvider, derföre at han sagt honom syntes den pänning han fick, lijk vara de gambla danska hvider. (Tuneld 1960, 143.)

(5)

Denna skånska uppteckning är det äldsta svenska be- lägget för en medeltida sägen med stor utbredning på germanskt språkområde, den s.k. ”Kvinnojaktsägnen”.

Handlingen är enkel: en person blir vittne till en natt- lig scen där ett demoniskt kvinnligt väsen flyr för en övernaturlig manlig jägare. Lite senare ser han jägaren ännu en gång, och nu ligger det dödade kvinnliga vä- sendet slängt över hästryggen framför ryttaren. I Sve- rige har sägnen främst berättats i Götaland med en ut- löpare i Värmland, och aktörerna är oftast ett skogsrå med bröst så långa att hon har kastat dem över axlarna och den gamla asaguden Oden (som i yngre tradition inte sällan har uppfattats som en forntidskung). Så här återges innehållet av den västgötske upptecknaren Klas Olofsson:

En man vandrar en natt i början av 1800-talet den numera så gott som övergivna så kallade Norlhevägen, som igenom öde marker leder strax nedom galgabacken i Fristads socken. Men månaljust var det. Plötsligt hör han hundskall, allt närmare och närmare, uppe i luften. I detsamma kommer en kvinna springande, flåsande emot och förbi honom. ’Träffar du nå- gon, så tala inte om att du mött mig’, häste hon ur sig, vid det hon rusade förbi.

Strax kommer en ryttare i sträck, med en bössa under armen, ifrån samma håll som nyss kvinnan, stannar och frå- gar: ’Har du mött någon springande här på vägen?’ Mannen tyckte att han ville inte riktigt säga rent ut, utan svarade: ’Vesst har ’a la dä.’ Ryttarn högg klackarne i hästen och sprängde av.

Och hundskallet fortfor framöver. Snart small ett skott. Då tystnade skallet. Ryttarn kom tillbaka med kvinnan hängande död framför sig över sadeln samt yttrade vid förbifarten: ’Det var väl att du inte teg mä’t; annars hade jag nog skjutit dig.’

Det var Oden. (Olofsson 1931, 45–46.)

Muntligt traderade sägner finns även från vår egen tid.

De utspelas i en nutida miljö och innehåller ofta stil- drag som ska styrka deras trovärdighet. Själva hand- lingsmönstret kan dock ha en imponerande ålder. Föl- jande historia nedtecknades 1988 av en ung mamma i Vällingby:

Förra året berättade [min mor] om ett par nyblivna föräldrar som blev varnade för att behålla sin hund när det första barnet kom. Hunden kunde bli svartsjuk och skada barnet. Trots var- ningen behöll de hunden och lät den dessutom vakta babyn då den lämnades att sova under bar himmel.

En dag stod kvinnan vid spisen och lagade mat medan barnet och hunden som vanligt var ute i trädgården. Plöts- ligt hörde hon barnet ge till ett gallskrik som tystnade tvärt.

I nästa ögonblick kom hunden inrusande, blodig kring mun- nen. Kvinnan slog i blind förtvivlan hunden i huvudet med

stekpannan så att skallen sprack. Så sprang hon ut i trädgården och hittade babyn helt oskadad – men bredvid låg en död orm med avbitet huvud.

Kvinnan blev sinnessjuk då hon förstod att hon dödat hunden som hade räddat livet på hennes barn. (af Klintberg, 1994, s. 69).

Historien om barnet och vakthunden har varit känd i mer än 2000 år. Det tidigaste belägget finns i den indiska berättelsesamlingen Pancatantra, som anses ha kommit till ca 300 år f. Kr. Under medeltiden nådde den Europa och införlivades i den kända samlingen Sju vise mästare. Händelsen har ortfästs både i Frankrike, där den dräpta hunden (en vinthund) blev föremål för en folklig helgonkult, och i Wales, där hundens grav är en turistattraktion.

Folkböcker

På Kungl. biblioteket i Stockholm finns ett rikt material av äldre populärlitteratur som till stora delar ännu inte har blivit föremål för forskning. Det gäller inte minst de skrifter som speglar en äldre tids intresse för det överna- turliga och för magiska konster. En första summering av denna folklitteratur gjordes redan på 1840-talet av P. O. Bäckström i tvåbandsverket Svenska folkböcker, där man i avdelningen ”Sagor” hittar berättelser som nutida folklorister närmast skulle klassificeras som säg- ner, t.ex. ”Ljungby horn och pipa”, ”Om en i ett berg intagen Bondedräng” och ”Den till Varg förvandlade skräddaren”. En avdelning ”Legender” innehåller titlar som ”Jesu Barndoms-Bok”, ”Om Pilati död och oroliga döda kropp” och ”Jerusalems skomakare”. En annan avdelning är ”Trolldomshistorier” med skrifter som

”Luxemburgs förbund med satan”, ”Satans grasserande i Roslagen” och ”Kapten Elins resor till Blåkulla”. Sjut- ton skrifter förtecknas under rubriken ”Syner, uppen- barelser och spökhistorier”, tio under ”Spådomar och Drömm-böcker”. I avdelningen ”Äfventyr” hittar man titeln ”Hobergs-Gubben”, och under rubriken ”Blan- dade ämnen” har Bäckström fört bl.a. ”Gamle Richards Svartkonstbok”.

Alla dessa skrifter är exempel på folktro i tryck, men man kan konstatera att de har haft mycket olika genomslag. En metod att avgöra i vilken utsträckning de har nått ut bland den läsande befolkningen är att räkna antalet upplagor. Det visar sig då att några av de ovan anförda titlarna har tryckts i betydligt fler upp-

(6)

lagor än de andra. Dit hör ”Ljungby Horn och Pipa”,

”Jerusalems skomakare”, ”Luxemburgs förbund med satan” och ”Hobergs-Gubben”, som alla utkom i en rad upplagor under 1700- och 1800-talen.

En annan metod är att gå till våra folkmin- nesarkiv och undersöka i vad mån de har övergått i muntlig tradition. Det gäller flera av de ovan nämnda titlarna men inte alla. Sägnen om Ljungby horn och pipa, den mest kända svenska versionen av en interna- tionellt spridd medeltida sägen om hur någon rövar ett dyrbart dryckeskärl från trollen, utspelas i Skåne och har där bevarats i en mängd uppteckningar efter munt- lig tradition. Berättelserna om Jerusalems skomakare och Hobergsgubben har upptecknats i rikt mått i hela Sverige. Anledningen till att den förstnämnda blivit så populär är att många människor accepterade tanken att en man som bevittnat Jesu korsfästelse ännu gick omkring bland dem; berättelser om personliga möten med skomakaren finns från många svenska landskap.

Sägnen om Hobergsgubben, jätten som blir bjuden till ett barndop men vägrar komma när han hör att ”trum- slagaren” (Tor) också är bjuden, har lokaliserats till Ho- burgen på Gotland och flera andra platser i Sverige och har också trycks om i flera skolläseböcker. Den avsky- värde hertigen av Luxemburg har däremot inte lämnat lika många spår efter sig i traditionen.

Även folkböcker som tryckts i ett begränsat an- tal upplagor har kunnat leva vidare i muntlig form ge- nom sin anknytning till folktron. Innehållet i ”Kapten Elins resa till Blåkulla” finns dokumenterat i hundratals uppteckningar, de flesta från Värmland där den häx- anklagade ”Kapten Elin” levde. Berättelsen om ”Den till Varg förvandlade skräddaren” har bara bevarats i ett enda tryck, men den berättades muntligt ännu hundra år efter det att trycket utkommit.

Bibliografi

En kort men innehållsrik översikt av äldre svenska folktro- källor är Carl-Martin Edsmans artikel ”Folktro” i Anna Bir- gitta Rooth, utg., Folkdikt och folktro (Lund 1971, 158–68).

Delar av Johannes Bureus’ nära 900 sidor stora manuskript Sumlen, bland annat allt som rör dialekter och folksägner, har publicerats i Svenska landsmål och svenskt folkliv, Bihang I:2, 1886. En ny utgåva planeras av Kungl.

Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur i Uppsala.

Fem av sägnerna har kommenterats av Bengt af Klintberg i artikeln ”Några sägner i Bureus’ Sumlen” (Inte bara visor.

Studier kring folklig diktning och musik tillägnade Bengt R.

Jonsson den 19 mars 1990 (Stockholm 1990, 237–51).

John Tuneld har utgett de sydsvenska prästrela- tionerna, först i Prästrelationerna från Skåne och Blekinge av år 1624 (Lund 1934), därefter i Prästrelationerna från Skåne av år 1667 och 1690 (Lund 1960). Carl-Ivar Ståhle har utgett texthäftena I–III av Rannsakningar efter antikvi- teter (Stockholm 1960, 1969, 1992), där redigeringen av det tredje häftet avslutades efter Ståhles död av Nils-Gustaf Stahre. De planerade kommentardelarna har ännu inte utkommit. Nils-Arvid Bringéus har skrivit om ”Antikvitets- rannsakningarna som folkloristisk källa” i konferensrap- porten Rannsakningar efter antikviteter – ett symposium om 1600-talets Sverige (Stockholm 1995, 79–95). Sägnerna om Kettil Runske har behandlats av bland andra Josef Svennung i ”Sägnen om Kettil Runske” (ingår i Sixten Bock, red., En bok om Småland, Stockholm 1943, s. 281–305.)

Johan J. Törners Samling af Widskeppelser är utgi- ven med inledning och anmärkningar av K. Rob. V. Wik- man (Uppsala och Stockholm 1946).

De klassiska utgåvorna av folkdiktning under ro- mantiken har redan nämnts under rubriken ”Källäget”; till dem kan man också lägga gotlänningen Per Arvid Säves samlingar från 1800-talets mitt som emellertid inte utgavs förrän vid mitten av 1900-talet. Särskilt intressanta för folk- troforskaren är hans Gotländska sägner, utgivna av Herbert Gustavson och Åsa Nyman (Svenska sagor och sägner 12, Uppsala 1959–61). Två viktiga upptecknare av folkdiktning från 1800-talets slut är Eva Wigström som var verksam i Skåne, och August Bondeson, vars Historiegubbar på Dal (1886) är den kanske bästa dokumentation av folkligt berät- tande som utkom i Sverige under 1800-talet.

Bland 1900-talets regionala utgåvor av folklig tro och sed kan nämnas Klas Olofssons Folkliv och folkminne i Ås, Vedens och Gäsene härader i Västergötland (I–II, 1928–

31), som inte bara är en rik källa till västgötsk folktro utan också en storartad läsupplevelse. Dess författare var även skönlitterärt verksam, och det märks på språket i boken som

(7)

på ett suveränt skickligt sätt växlar mellan riksspråk och dia- lektala vändningar. Andra källpublikationer värda att näm- nas är Magni Granström, ”Soldaten Karl Snyggs levnads- historia” (Svenska landsmål och svenskt folkliv B 30. Uppsala 1933), som har sitt speciella intresse genom att läsaren får stifta bekantskap med en enskild informants sägenrepertoar, och Ella Odstedt, Norrländsk folktradition (Uppsala 2004).

Uppteckningarna i Odstedts bok är gjorda under 1900-talets förra hälft och ger en detaljrik bild av norrländsk folktro om det underjordiska vitterfolket, om folkmedicin och om samernas påstådda trollkunnighet.

Den grundläggande vetenskapliga källpublika- tionen för all svensk balladforskning är Sveriges medeltida ballader utgivna av Svenskt visarkiv (1–5:1–2, Stockholm 1983–2001). Band 1 innehåller de naturmytiska visorna.

Den bästa boken om de medeltida balladerna i svensk tradition är Sven-Bertil Jansson, Den levande balla- den (Stockholm 1999). Två viktiga artiklar om balladerna och folktron är Eva Danielson, ”De nordiska medeltidsbal- laderna som folktrokällor” (Fataburen 1976, 127–40) och Lars Lönnroth, ”Herr Olof och älvorna” i författarens essä- samling Den dubbla scenen. Muntlig diktning från Eddan till Abba (Stockholm 1978, 81–111).

Den viktigaste svenska utgåvan av trollformler är Emanuel Linderholm, ”Signelser ock besvärjelser från medeltid ock nytid”, som utkom 1917–40 som nr B 41 i Svenska landsmål och svenskt folklivs serie av avhandlingar och källpublikationer. Den innehåller mer än 1000 texter, de äldsta medeltida latinska exorcismer och benediktioner, de yngre uppteckningar från främst 1800-talets och det ti- diga 1900-talets folktradition. Nästan lika innehållsrik är Leonhard Fredrik Rääf, Svenska skrock och signerier, utgiv- na med inledning och kommentar av K. Rob. V. Wikman (Stockholm 1957). Utöver trollformler innehåller boken en rikhaltig samling magiska recept hämtade från handskrivna svartkonstböcker. Ett kommenterat urval texter är Bengt af Klintbergs Svenska trollformler (Stockholm 1965).

Den internationella sägenforskningen kan te sig blygsam i jämförelse med sagoforskningen. En anledning till detta kan vara att forskarna ännu inte har tillgång till en internationell sägenkatalog av samma slag som sagoforskarnas The Types of the Folktale (utarbetad av Antti Aarne och Stith Thompson, sedan några år tillgänglig i Hans-Jörg Uthers utvidgade version med titeln The Types of International Folk- tales (FF Communications 284–286, Helsinki 2004). Där- för väntar fortfarande ett mycket omfattande och kulturhis- toriskt intressant svensk sägenmaterial på sina utforskare.

Bland de många tryckta utgåvorna måste man särskilt näm- na dem som utgavs av den beundransvärt flitige arkivarien vid Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg, Carl-Martin Bergstrand. Under åren 1944–51 utgav han samlingarna

Västgötasägner, Bohuslänska sägner, Värmlandssägner, Hal- landssägner och Dalslandssägner. Genom Bergstrands insats är den västsvenska sägentraditionen landets mest väldoku- menterade. En första genomgång av materialet är gjord av Waldemar Liungman i Sveriges sägner i ord och bild (I–VII, Djursholm 1957–69). Ett kommenterat urval sägentexter är Bengt af Klintbergs Svenska folksägner (Stockholm 1972).

Folksägnerna kan med fördel studeras i ett nordiskt perspek- tiv, och då har man nytta av Reidar Th. Christiansens norska katalog The Migratory Legends (Helsinki 1958) och Marjatta Jauhiainens The Type and Motif Index of Finnish Belief Le- gends and Memorates (Helsinki 1998).

Den nutida sägentraditionen i Sverige finns samlad i tre kommenterade utgåvor av Bengt af Klintberg: Råttan i pizzan (1986), Den stulna njuren (1994) och Glitterspray (2005).

Den klassiska översikten av de svenska folkböckerna är det ovan omnämnda verket av P. O. Bäckström, Svenska folkböcker (I–II, Stockholm 1845, 1848). Där återges det fullständiga innehållet i ett trettiotal sago- och legendböcker tillsammans med uppgifter om de tryck som har varit kända av utgivaren. Del II avslutas med en 172-sidig ”Öfversigt af svenska folk-litteraturen”. Av lätt förklarliga skäl saknas i Bäckströms verk många utgåvor som är kända i dag. Beho- vet av en modern översikt är stort.

Hundra år senare utgav Jöran Sahlgren samlings- verket Svenska folkböcker (I–VIII, Stockholm 1946–56). De flesta banden innehåller sagor, men i det åttonde bandet in- går ”The Tolff Sibyllers Spådomar” och ”En Ny Drömme- book”. I sina inledningar har Sahlgren kunnat använda sig av de bibliografiska uppgifter som finns i den danska mot- svarigheten, J. P. Jacobsen & R. Paulli, utg., Danske folkebö- ger fra 16. og 17. århundrede (I–XIV, Köbenhavn 1915–36).

Flera av de folkböcker som har nämnts i det före- gående har blivit föremål för specialartiklar. Inger Lövkrona har skrivit ”Sägnen om Ljungby horn och pipa – muntlig tradition eller booklore?” (Vetenskapssocieteten i Lund, Års- bok 1982, 33–87). Folkboken om Jerusalems skomakare behandlas i Bengt af Klintbergs artikel ”Jerusalems skoma- kare i Sverige”, som ingår i hans essäsamling Harens klagan (Stockholm 1978, 22–47). En internationell samling essäer i ämnet är Galit Hasan-Rokem & Alan Dundes, ed., The Wandering Jew. Essays in the Interpretation of a Christian Le- gend (Bloomington 1986).

Berättelsen om Hobergsgubben analyseras från en genreteoretisk aspekt av Bengt Holbek i artikeln ”On the Borderline between Legend and Tale: The Story of the Old Hoberg Man in Danish Folklore” (Arv 47, 1991, 179–91).

Ebbe Schön har kommenterat folkboken om Kapten Elin i

”Kapten Elins trolltyg” (Fataburen 1998, 76–92). Sägnen

”Den till varg förvandlade skräddaren” har fått ett par si-

(8)

dor i Ella Odstedts Varulven i svensk folktradition (Uppsala 1943, s. 14, 93 ff.). Carl-Martin Edsman har granskat spå- domsböckernas historia i Antik och modern Sibylla (Uppsala 1971). De svenska drömböckerna analyseras i en artikelsam- ling redigerad av Annikki Kaivola-Bregenhöj och Ulf Pal- menfelt, Drömmar och kultur (Stockholm 1992).