Miljö – ett utländskt begrepp
Mia Couto är en tungviktare, både nationellt och internationellt, när det gäller tolkningar av vad Moçambique har varit, är och är på väg. Genom sina böcker visar han på en djup kunskap om kulturen och traditionen.
Han rör sig hemvant med ord från olika inhemska språk liksom
modersmålet portugisiska. Även om Mia Couto i Sverige är mest känd som författare av skönlitteratur är han också debattör, krönikör och journalist. I grunden är han biolog och har ett företag som utför miljöanalyser. Jag var intresserad av att få hans syn på miljöproblematiken i Moçambique.
Hans hjärtefrågor tycks verkligen vara hur man kan ta till vara den moçambikiska kulturen och traditionen. Det första han tar upp kring miljöfrågorna är just hur miljö är ett begrepp som införts utifrån.
– Här finns ett i grunden mer holistiskt synsätt på miljö. I lokalspråken finns inget ord som motsvarar ordet miljö. I södra Moçambique skulle man istället använda ordet tumboloco, vilket innebär tradition eller där vi
kommer ifrån. Genom detta visar man att det är ett mer sammansatt perspektiv, säger han. Att leva i samklang med naturen är det traditionella sättet att leva, och hela miljödebatten och de frågor som man diskuterar är främmande utifrån det perspektivet.
Tre huvudproblem
Couto ser tre huvudproblem med miljödiskussionerna i Moçambique.
Regeringen har helt anammat ett främmande begrepp och inte alls anpassat det till verkligheten här, naturen särskiljs från människorna.
Man har även kopierat en struktur som inte överensstämmer med behoven.
– Det behövs ett miljödepartement som koordinerar och integrerar arbetet mellan de olika ministerierna, inte som nu en koloss som bygger en egen struktur med kontor i varje provins.
Det tredje problemet är svårigheterna med ved och vatten. Här är det inte ozonhålet som är den stora frågan utan det stora behovet av ved runt städerna. Det innebär att skogen huggs ned och det i sin tur leder till omfattande erosion.
Dessutom har man problem med rent dricksvatten. Många brunnar har blivit förorenade av latriner. I Maputos ytterområden är nitrathalterna på många platser fem gånger för höga.
– När vi diskuterar och kritiserar de stora industriinvesteringarna motar vi lejonen i porten, samtidigt som leoparden har sprungit in genom
bakdörren, menar Couto. De stora industrierna har gjort omfattande miljökonsekvensutredningar. Men jämfört med de problem som finns i människornas närområden är det inte bara industriproblemen som vi ska ta upp. Eftersom det saknas en ordentlig samhällsplanering uppstår en mängd problem med ved, vatten och avlopp.
Ingen övergripande plan
– Landlagen är också ett exempel på detta. En förändring av utnyttjandet av land kräver en miljöanalys. Det traditionella sättet är ett hållbart sätt
att förhålla sig till naturen. Om man bryter dessa traditioner och inte planerar noga kan det få allvarliga konsekvenser.
– Matola (grannstad till Maputo) är landets största industriområde och där finns ingen övergripande plan, berättar han. Varje industri har gjort sina miljöstudier och inget helhetsgrepp har tagits. Ibland kan det vara
överdrivet att varje liten industri ska göra en egen miljöstudie. Det är viktigare att satsa resurser på en övergripande miljöplan. Men
Moçambique är ett fattigt land och vi har inte råd att göra heltäckande miljöstudier överallt. Vi måste prioritera.
Miljölagarna i Moçambique är moderna. Det finns inte heller något direkt att anmärka vad gäller de miljökonsekvensutredningar som görs när det gäller de stora industriinvesteringarna. De är gjorda av renommerade företag med hög kompetens. Problemet är att det saknas kunskap att följa upp de rekommendationer och riktlinjer som dessa utredningar föreslår.
Det saknas också bra kontroll- och uppföljningssystem av verksamheterna.
Staten för svag
Vi kommer in på Moçambiques utveckling i stort. Mia Couto talar ofta om problemet med den svaga staten i Moçambique.
– Vår utveckling är annorlunda än den i Europa. Där började ni med
nationen och utifrån den bildades staterna. Här är det tvärtom, staten kom före nationen. Och civilsamhället har bildats uppifrån, inte nerifrån. Nu håller det på att bli allt starkare men för det behövs en stark stat. Många organisationer arbetar med det som är modernt, ena gången är det gender, nästa är det miljö. De gör ibland mer skada än nytta.
– Jag är mycket kritiskt till mycket av det stöd till som ges till
organisationer för att stärka civilsamhället. Organisationerna har bildats av människor som tidigare arbetade inom staten och som av olika
anledningar lämnade det arbetet. Dessa organisationer är som företag, och bygger på ett utländskt, icke moçambikiskt begrepp. Här finns inte den typen av organisationer sedan gammalt. Det traditionella civila
samhället är organiserat, inte i formella organisationer utan i andra former.
Överallt finns den här typen nätverk av människor som inte syns i det som vanligtvis kallas civilsamhället.
– Organisationerna kan inte heller ersätta de uppgifter som en stark stat har. De ska stå för kontrollen och uppföljning. Moçambique behöver hjälp med att skapa en starkare stat. Den är alldeles för svag för en stark och stor organisationsvärld som representerar civilsamhället.
Gemensamma projekt
För att förbättra situationen borde vi arbeta tillsammans för att lösa problem. Nu är det höga barriärer, olika världar. Enskilda organisationer arbetar med sina projekt och söker finansiering för det. Staten har sina program och företagen förutsätts endast syssla med vinstdrivande verksamhet. Men istället borde vi tillsammans försöka lösa problemen, driva gemensamma projekt. En organisation som t. ex arbetar med problemen med ved skulle kunna knyta till sig ett passande företag och man skulle kunna samarbeta med de statliga myndigheterna för att nå ett bättre resultat.
Ulrika Blom Mondlane
This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
