Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
N:R 51 (1510). 2Ö:DE ÅRO. LOSNUMMERPRIS: 12 ORE. UPPLAGA A.
p'Q'Cj
■ «MK*.'
EN FURSTLIG FAMILJEGRUPP.
Kronprinsessan Margareta och kronprinsen Gustaf Adolf samt deras barn: Sigvard, hertig af Uppland, prinsessan Ingrid och Gustaf Adolf, hertig af Västerbotten, samt Bertil, hertig af Halland. — Ateljé Jaeger foto.
I LLtlSTREPAD mTIDNING
FOR-KVINNANMOCH-HEMMETî 1 FRITHIOF HELLBERG
SÖNDAGEN DEN 19 DECEMBER 1915.
HUFVUDREDAKTOR:
ERNST HÖGMAN.
RED.-SEKRETERARE:
ELIN WAGNER.
En amerikansk anka och en österrikisk medellidsborg.
FOR NÅGON TID sedan såg jag i en svensk tidning en notis om, att slottet Kreuzenstein i Ös
terrike brunnit ner, samt att dess oer
sättliga konstskat
ter blifvit lågornas rof.
Denna notis de
menterades senare.
Mitt intresse ha
de emellertid ge
nom dessa stridiga uppgifter väckts och vid min ankomst till Wien, sistlidne som
mar, gjorde jag därför förfrågningar om rätta förhållandet och erhöll följande ganska ku
riösa uppgifter.
En amerikansk tidning lär ursprungligen ha lancerat den mera roande än trovärdi
ga nyheten, att ryska flygare lyckats uppnå Wien, samt att de, genom att kasta ner bom
ber öfver staden och dess omgifningar an
ställt stora skador. Bland annat skulle de sålunda ha satt eld på slottet Kreuzenstein utanför Wien. Af slottet och dess dyrbara samlingar återstod nu blott en ruinhög.
För att bekräfta dessa uppgifter visade tidningen sina läsare en bild af slottet, så
dant det tett sig före den ryska flygarbrag- den, samt en annan, hvilken föreställde en
ruin. '
Vi, väl underrättade medborgare i ett neu
tralt, europeiskt land veta naturligtvis, att några ryska flygare aldrig ännu skådat Österrikes hufvudstad i fågelperspektiv.
Den eldsvåda, som likväl verkligen härjat den vackra borgen, nu i år, uppkom till följd af ett bristfälligt kaminrör eller någon an
nan lika prosaisk anledning, men skadorna, som hunno uppstå, innan elden begränsades, inskränka sig till, att en visserligen oersätt
lig och mycket dyrbar Dürersamling, samt en kollektion ytterst intressanta musikinstru
ment, tillika med en fil i österrikisk stil inred
da rum blefvo lågornas rof. 1 öfrigf står borgen oskadd.
Det egendomliga i den amerikanska histo
rien är emellertid, att ruinbilden, som tidning
en återgaf, var äkta. Ännu så sent som år 1863 tedde sig Kreuzenstein så, som den amerikanska bilden visat sina läsare och som vi själfva af ofvanstående fotografi kunna se.Om borgen i dess äldsta skick spinna sig tusen legender. Den daterar ända från Hunnernas tid och sitt namn har den erhållit
För Idun af GABRIELLE RINGERTZ.
genom förvrängning af dess första benäm
ning krizanen Stein, hvilket torde vara ungefär liktydigt med kreisrund, hvarmed man velat antyda det bergs formation, på hvilket det uråldriga fästet en gång i dim- höljd forntid uppförts. Att af krizanen Stein bilda ordet Kreuzenstein gick lätt och att till följd af denna senare benämning mångfaldi
ga fromma sägner uppstått under tiden, då kristendom och hedendom ännu förde förbitt
rade strider mot hvarandra, är helt naiur- ligt.
Det skulle föra oss för långt att följa bor
gens historia genom seklerna. Oss svenskar kan — för så vidt vi ej äro historié- eller fomforskare — Kreuzenstein egentligen icke intressera förr än vi se trettioåriga kriget lida mot sitt slut. Må det vara nog sagdt, att det gamla fästet ägts af otaliga, oftast myc
ket krigiska riddare och att det en tid rent af fjänat som röfvarnäste, innan det till sist,
Det nuvarande slottet.
i oktober månad år 1645, af den svenske här
föraren Lennart Torstensson underminerades och sprängdes i luften.
Den rykande ruinhög vår frejdade lands
man lämnade efter sig, då han åter drog från dessa nejder, har under de två sekler, som sedan följt, lämnats åt sitt öde och detta har icke varit mildt. Åren och stormarna fullföljde det af Lennart Torstensson påbörja
de förödelseverket. Att äfven människohän
der bidragit härtill, därom vittnar den lilla, vid borgens fot uppvuxna byn, Leobendorf, hvars hus nästan utan undantag äro uppförda af stenar, hvilka nerforslats från Kreuzen- siein.
Borgens kärna blef dock kvar, och från sin upphöjda plats öfver Donaudalen skådade den ner på den ståtliga floden, de bördiga fälten och vingårdarna och på Österrikes ständigt växande hufvudstad. I trakten fort- lefde genom seklerna otaliga sägner och
traditioner och bland dem äfven en profetia om, att borgen skulle uppstå ur sin förned
ring.
Var det månne denna profetia, som locka
de grefve Hans Wilczeks håg och väcka hans längtan att ur ruinhögen framtrolla det underbart vackra medeltidsslott, som nu, stolt och värdigt, tronar på höjden öfver Do
nau? Hur som helst. Profetian har gått i fullbordan. Ur elden, anlagd af den sven
ske hjälten, har borgen, lik en fågel Fcenix återuppstått i tusenfaldt förskönad skepnad.
Kring borggårdens solur läsa vi det Wil- czekska valspråket: ”Wer rastet ros- t e t.” Om den nuvarande borgherren kan i sanning sägas, att han låtit varningen, som ättens devis innebär, lända sig till fromma.
Rastat har han sällan under sitt åttioåriga lif. Därom vittnar hans lifsverk, det nuva
rande Kreuzenstein, detta slott, som inom si
na, af honom återuppförda murar gömmer en af världens skönaste och dyrbaraste privata konstsamlingar.
Att han heller icke rostat bevisas bäst af den gärning han nu, i sitt lifs sena höst för
mår utföra, då han personligen, på en af Röda Korsets sanitätståg, gång efter annan hämtar sårade från slagfälten.
Det ingår ej i den uppgift jag här satt mig före att orda om Kreuzensteins samlingar.
Det skulle vida öfverstiga min förmåga och mina kunskaper. För våra konstkännare äro dessa skatter välbekanta.
Den serie fotografier jag hemfört får tala silt eget språk. Hvarken några bilder eller jag själf förmå dock meddela mina läsare mycket af den stämning, som råder inom borgen. Ty förunderligast af allt! Medelti
dens genius har värdigats draga in i denna nyuppförda boning. Den drömmer under pe
largångarnas spetsbågar och rufvar i rust- kammarens och källrarnas dunkel. Den jub
lar som en väktarfanfar från tornets tinnar och försjunker i andakt vid kapellets altar
rund, under hvalfvens troféer och ärehöljda fanor. Med kärleksfull hand har den berört allt och genom denna smekning på eit halft århundrade framtrollat den patina, som el- jes blott sparsamt förlänas af seklers tungt och långsamt skridande decennier.
Men underverket äger sin naturliga förkla
ring. Intet är här eftergjordt. Allt är äkta Hvarje blyinfattad ruta, hvart gotiskt orna
ment i trappornas balustrader, hvarje dörr- panel af trä eller marmor, hur enkel eller hur pråligf pompös den vara må. Möbler, bona
der, pelare äro konstverk från förgångna sekler.
1863—1913. Dessa tal utvisa den tidrymd, Ruinen af slottet Kreuzen-
stein.
Från slottets inre: Hall, Biblioteket, Kapellet, En slottssal, Köket.
m;
tji BK
Prenumerationspris :
Vanl. upplagan:
Helt år...Kr. 6.50 Halft år ... » 3.50 Kvartal... » 1.75 Månad ... » 0-75
Praktupplagan:
Helt år... Kr. 9.- Halft år ... » 4.60 Kvartal... » 2.25 Månad ... » 0.90
: Iduns byra O. Expedition, Mästersamuelsgatan 45.
: Redaktionen: Riks 1646. AUm. 9803. Expeditionen: Riks 1646. Allm. 6147, Kl. 10-4.
Red. Höeman: Riks 8660. AUm. 402.
Kl 11-1.
Verkst. direktören 11. 11-
Kl. 9—6.
Annonskontoret: Riks 1646. AUm.6147.
Kl. 9-0.
Riks 8659. AUm 4304.
■ ■■■■■■■■■■■■■
Ô10 -
Annonspris :
Pr millimeter enkel spalt:
25 öre efter text.
30 öre å textsida.
20 “/• förhöj ning för sårsk.
begärd plats.
Utländska annonser:
30 öre e ter text. 35 öre å textsida. 20 °/o förh.
för sårsk. begärd plats.
inom hvilken délia storverk utföris. Men hvem förmår mäta de kunskaper och rikedo
mar, det öfvermått af tålamod och energi och framför allt den kärlek, som kräffs för att sålunda sammanföra och sammanfoga alla dessa sköna, men heterogena detaljer till ett harmoniskt helt?
Sådant det nu står här, är Kreuzenstein ett härligt museum, där hvart och ett af de num
mer, som rymmas i dess salar, där hvarje detalj i själfva slottsarkitekturen är ett, med utsökt smak och sakkännedom utvaldt och anpassadt konstföremål. Men borgen är icke ett stycke lit. Den är död. Dess hvalf ha aldrig öfverskuggat några människoöden.
Historien känner den ej i dess nuvarande skick.
Ty bjälkarna i dess tak, tegelpannorna på dess torn och tinnar, föremålen i dess ge
mak, till och med grifthällarne i kapellet ha en gång, långt innan de utvaldes att förskö
na Kreuzensteins nya borg och museum, bi
dragit att forma ett nu i döden brustet helt.
De ha nämligen bortförts ur Tyrolens, Bay
erns och Salzkammergufs borgar, som en gång för sekler sedan uppbyggts att tjäna dessa länders riddersmän till hem och värn och som under sina hvalf sett släkten födas och dö i lång och oafbrufen följd.
Jag kom till Kreuzensiein strax efter en färd genom Tyrolens nejder, där jag vandrat från slott till slott, från ruin till ruin och un
der min färd hade jag haft rikligt tillfälle att iakttaga, hur detta land sköflais på sina min
nen, hur dess borgar grusats, dess konst
skatter bortförts, ofta sålda för en eländig spottstyfver till judiska uppköpare och ame
rikanska miljonärer. För blott ett par gene
rationer sedan innehöllo ännu många af dessa medeltidsslott oskattbara reliker från landets svunna slorhets- och glanstid, under Sigismunds och Maximilians dagar.
Det ligger ingen öfverdrift i att säga, att ännu för femtio år sedan fanns få rikare fält för konstsamlaren än det nu på konstföremål utblottade Tyrolen. Landet började just vak
na ur den dödsliknande dvala, hvari Napo
leons krig försänkt det, då inom Europa sam- larevurmen började bli modärn. Olyckligtvis upptäckte de professionella uppköparna först af alla, att Tyrolen för dem var en lätt åtkomlig och hart när outtömlig guldgrufva.
Under benämning ”skrot” utfördes ur landet hela vagnslaster med gamla rustningar och vapen, bland hvilka sedan återfunnos kleno
der af första rang, hvilkas guldinkrustationer blott dolts af ett rostlager.
Samma öde, som drabbade rustningar och vapen, möbler och rumsinredningar, kloster
kyrkor och slottskapell öfvergick också de i ruiner fallande slottens arkiv.
Visserligen hade eldsvådor, belägringar och plundrande horder under seklerna åvä-
Siudiekammareri.
jUlHI
- - m
Slolfsgården.
-'"-T'-/' t,:*
■ lam
gabrakt stor förödelse, men äfven den nu lefvande generationen har af okunnighet, sni
kenhet och likgiltighet tillåtit sig en fruktans
värd vandalism.
Pergament ur slottsarkiven ha af bönder, sedan slotten kommit i deras ägo, försålts i stora partier för samma pris som vanlig ma- kulatur och på dessa blad stodo präntade landets urkunder!
Hvad själfva slotten angår, ha ofta dessa samma bönder, på hvilkas mark en fallfärdig ruin stått, till utländska turister öfverlämnat äganderätten till denna, blott mot villkor, att den nye ägaren skulle låta föra bort dess nerfallna stenar, hvilka vållade besvär vid plöjningen af närliggande åkrar. Det har händt att i sålunda försålda slottskällare hittats konstskatter värda ofantliga summor.
Under sådana omständigheter är det ju blott en plikt mot sig själf den österrikiska staten uppfyllt, då den låtit förflytta slottet Ambras’ och äfven andra tyrolerslotts konst
samlingar till Wiens muséer. Man bör äfven af samma anledning vara grefve Hans Wil- czek tacksam, att han slösat en förmögenhet på att ur oförståendes händer rädda en stor del af hvad som ännu fanns kvar af Tyro- lens skatter och öfverföra dem till Kreuzen- stein.
En julfaniasi.
Af HEDVIG SVEDENBORG.
ISSERLIGEN STOD JULGRANEN där i hörnet med alla de olikfär
gade elektriska ljusen tända och hela våningen strålade af ljus och blommor. Men det var ändå omöjligt att få någon den minsta julstämning.
Det var ju alldeles som på en vanlig frack- middag. För den helstekta spädgrisen, det mörka ölet och plumpuddingen mellan gås- lefvern, champagnen och kalkonen — gåfvo inte någon som hälst illusion af jul.
Men invärtes gaf ingenjör Strand sig själf en ordentlig upptuktelse att han kunde sitta så där och kritisera allting. Det var ju ändå så hyggligt af hans kusin, konsul Strand, att be de hemlösa släktingarna till sig på julaf
ton. Och man fick väl medge att detta var tusen gånger bättre än att sitta ensam på ett hotell eller pensionat. För sina s. k. vänner vill man infe gärna genera en sådan kväll.
Den kvällen som mer än någon annan är hel
gad åt familjelifvet.
Hvad nu konsul Strands beträffar, så hade de inga barn och inget familjelif heller. Och det visste de allesamman att de gjorde sitt värdfolk en ren tjänst med att komma till dem på julafton. Den enda afton på året, då man anständigtvis infe kan gå på teater eller ho
tell eller umgås med sitt umgänge.
Allt som middagen led började det arbeta feberaktigt i konsul Strands börsnoterings- hjärna. I den stunden skulle han med
glädje gifvit åtskilliga tusen för bara den minsta lilla glimt af stämning, sådan som han mindes den från Ekegården — fädernehem
met nere i Småland.
Den enda främmande vid bordet var hans vackra hustru, som satt och såg ut att ha dödande tråkigt. Alla de andra voro ju ku
siner och barndomsvänner, som hade så oändligt många glada minnen gemensamt där nerifrån. Men så snart han försökte ta fram något minne från förr, så föll det sönder, likt torra och vissnade blomblad i en allt för het och hetsig luft. Och där sutto de åter med sina konventionella leenden och spunno på den funna alldagliga samtalstråden.
Till sist sade lilla kusin Lilly, som var glad och ljus och täck och som annars om dagar
na satt och knackade skrifmaskin i någoi verk: Jag vet inte alls om man får säga nå- gonling sådant, men vet du Mary, jag tycker att din klänning är alldeles förtjusande. San
nerligen har jag inte njutit mer af den än af blommorna på bordet och all den fina maten.
Men det skall också vara du för att bära upp den.
Det lyste till i konsulinnan Strands ögon, ett litet ljus leende krusade hennes läppar för första gången under middagen. Själf var hon fullt medveten om att klänningen var ett mästerverk, men hon hade knappast väntat att bli uppskattad i den omgifningen.
— Det var roligt att du tycker om min lilla leklänning. Jag är själf så belåten i den.
Men Axel har inte sagt ett ord om den och det fastän det är hans julklapp till mig.
— Julklapp! Konsul Strand ryckte på ax
larna. Det betyder ju bara att det blir en räkning som alla andra.
Det föll åter som en kyla öfver bordet, då Lilly helt oberörd fortsatte: — Den är från Kompaniet?
De orden blef den gnista, som tände elden.
Alla talade i mun på hvarann. Damerna om Kompaniets alla under, herrarna för och emot affärens existensmöjlighet i vårt land och i dessa tider och ingen tänkte på julafton just då.
— Nå men Lilly, du säger ingenting, mena
de ingenjör Strand och drack henne till.
— Nej, Bengt, hur skulle jag kunna det, när jag aldrig varit där.
— Aldrig varit där,. O under af kvinna!
Hafver icke du som alla andra Evas döttrar bitit i frukten från kunskapens träd. Man skämtade och skålade och Lilly skrattade så att alla de små groparna i kinderna kröpo fram.
— Lilly, hur kan det komma sig?
— Ja, jag vet inte. Om kvällarna har jag så mycket annat att göra. Men för en tid se
dan läste jag i tidningen att de i nedre afdel- ningen hade riktigt vackra teklänningar i vel-
Rustkammaren.
r. >
P$!J8JP MWB8.
Mil £*&
! * :,:i
Låf kemi»kffvåf> * faEdra kläclnmtp
£u°& koppor haj
OJUOchNi blip „ . — _________
belåfon- Ivåll-ochfårgeri Akiiebolag Göieborgrmmmm
■ ■■**■■•■■»■ ■■■■■■■■ ■ ■ i aaasa m naaa
KLIPPAN.
Modernaste Finpappersbruk. fJ
latins
iiiiiaiiiiiiiiiiinillilllllui|||||||||||{||||||(||||a
SpwtofltffF i
Finawa Post-, S/kotf-, Koptm- ocH Twycåtjtajrpsi.
samt haotong.
iahspper Ulbtrkus ef Klipps*.
- 811 -
'■■■■■■■■■•■■■■■■■■■i ■■■■■■■■■■■■■■■■■■»sup
veiin, som inte var dyrare än att hvem-som- hälst kunde skaffa sig en. Och då telefone
rade jag dit i smörgåsrasten, ja, för hundra tjugo kronor kunde jag få någonting riktigt bra. Har ni någonsin hört. Jag undrar just hvad sådana där damer, som skrifver i tidnin
garna tror att hvem-som-hälsi har råd med.
- Men lilla du, hvad ville du ge för en så
dan klänning?
— Sextio kronor och därmed basta, skrat
tade Lilly.
Några timmar senare, sedan ingenjör Bengt följt kusin Lilly hem - och de kommit öfverens om att råkas riktigt ofta under julen och att de skulle tira lilla-julafton till
sammans med ett par af de andra kusinerna
— så gick han ett slag ner mot Skeppshol
men. För att bli af med tyngden efter cham
pagnen, gåslefvern och misstämningen.
Hade inte Lilly varit, så hade han säkert känt sig kall som is ända ner i hjärterötterna.
En sådan stilla natt.
Det var som om hela staden, Strömmens vatten, träden på Skeppsholmen och stjär
norna på himmeln höllo andan — i väntan och spänning på att någonting skulle ske.
Någonting underbart och gripande.
Han kände igen den där beklämmande, väntanstulla känslan sedan torna jular, hvil- ken liknade ett septima-ackord, som inie lös
tes förrän kyrkklockorna började ringa oiie- sång. Då — då visste man hvad det var man väntat på och då löstes allt till jubel och harmoni.
I dessa tankar gick han långsamt upp på en lång, mycket mörk gata, som han inte tyckte att han kände igen, tills att han kom till en fri öppen plats i en främmande stad. Och midt på det stora torget låg ett jättepalats.
Men fastän hela staden tör öfrigt sot, så lyste det där inifrån ett månskensliknande ljus och genom kristallglasdörrarna gled en oafbru- ten ström af skugglika varelser.
— Det är med mig som med Lilly, tänkte ingenjör Strand, jag har heller aldrig varit i Frestelsernas Inferno. Hvar han fick det namnet ifrån visste han inte, han visste blott att så hette det där underbara palatset, som han aldrig sett förr. - Men eftersom- det är öppet går jag väl in ett slag som alla de an
dra, menade han.
Han hann knappt tänka detta, förrän nå
gonting började glida under fotterna på ho
nom och med susande fart gled han in ge
nom dörrarna. Men just som han skulle för
söka komma underfund med mekanismen — han undrade om det var samma idé som när Mefisiofeles flyger ut med Faust genom fönstret — så var han inne i guldsmedsafdel- ningen.
Ädelstenarna och pärlorna glänste och sprakade med ett slags själflysande sken bakom glasmontrerna, så att hela rummet biet alldeles ljust. Berlinrödt, smaragdgrönt, safirblått, topasgult och regnbågsskiftande diamant. Alldeles som bengaliska eldar, tast mycket starkare och klarare.
Var det månne det klara skenet, som gjorde människorna så skugglika. De- sågo mest ut som några slags röntgenfotografier allesam
man. Och midt i vimlet satt en liten varelse i én stor skinnstol som försökte att svepa in sig i sig själf, liksom.
— O, hvarför, hvarför, klagade hon, hade hon drifvit sin man till detta. Hon visste så väl att han inte hade råd. Men han var ju så blindt kär i henne och de där pärlorna hade blifvit som en fix idé hos henne. Hon tyckte
raki att hon inte kunde lefva utan dem. Men när hon väl fått dem på kvällen och sett ut
trycket i hans ögon, då hade hon beslutat sig för att lämna igen dem till Frestelsernas In
ferno. Men då hon kom dit och såg alla de själflysande stenarna, så svek henne modet.
Nej, nej, hvarför kunde infe hon som alla hen
nes vänner, få ha något vackert att smycka sig med och att väcka afund med. Den där blicken hon såg i sin mans ögon — det var nog bara inbillning.
Men då ingenjör Strand just tänkte säga henne att det visst inte var någon inbillning, så fick han se sin kusin, konsul Strands rönt
genskugga nere i barnens lekafdelning, där båtar och tåg och flygskepp susade, surrade och plaskade och där en stor gran stod i lju
san låga. Medan fyra stycken alldeles van
liga barn, rödblommiga och glada, lekte och jublade.
— De här barnen skulle varit våra, skulle ha gifvit vårt hem ljus och lit, sade han dys
tert. Men Mary tycker att det är så mycket bättre att ha dem här i Frestelsernas Inferno, så de ha aldrig fåll komma hem.
Genast han nämnde sin hustrus namn, gle
do väggarna undan och en hall, stor som Pe- terskyrkan, syntes. Där i ett oändligt per
spektiv visade sig docka vid docka i de mest sagolika dräkter.
— Detta ar tusenkronsafdelningen, sade en röst. Och mellan dockorna gick Mary Strand, alldeles genomskinlig, och bara grät. Därför att hon var så trött, så trött. Hur skulle hon någonsin kunna orka se igenom allt detta.
Dessutom, hur dyrbart och vackert hon än klädde sig, alltid var det någon som var dyr
barare klädd och vackrare än hon.
— Detta här är skyttegrafsafdelningen, hördes återigen den där rösten och ingenjör Strand åkte med glashiss ner i källarn. Han kände hur han sjönk och sjönk. Men han hann knappast uppfånga männens fostorbleka an
sikten, de lidande blickarna och de stympade lemmarna, innan han fick se Lilly i sjukskö- terskedräkt stå och ringa frid på jorden med en stor glänsande hvit lilja.
Då gick det som en ljusning öfver alla de härjade männen i skyttegrafven.
Och då vaknade Bengt Strand vid att kyrk
klockorna ringde till ottesång.
— En sådan dröm, tänkte han, det var na
turligtvis gåslefverns fel.
Men så vek drömmens skuggor för verklig
heten. Sedan han var barn, hade han inte så varmt, af hela hjärtat, stämt in i julens — frid på jorden — frid på jorden.
Medan lifsångesten vek tör den visshet julen ger att friden kommer — till sist.
'Mim lavar
I
Prenumeraiionstiden
är nu åter inne, och vi tillåta oss vördsamt fästa våra läsares uppmärksamhet på den prenumerationsblanketi, som medf. föregå
ende nummer af Idun. Postverket, som sär
skild! denna tid af året är öfverhopadt med arbete, har bedt oss hos vår läsekrets fram
hålla nödvändigheten af att abonnemang för 1916 bör verkställas redan i midten af inne
varande månad. -:- -:- ->
Nedanstående skildring utgör det tjugufjärde och sista porträttet i den serie personkar aktä- ristiker, som ansluter sig till vår stora pristäj- ling ”lduns fria val”, angående hvars bestäm
melser vi hänvisa till täflingsprospektet i n:r 1-
24. Fru Dokiorn.
N FÖRFATTARE BLAND MINA bekanta, humorist och medellös, stark i andan, men eljes ganska gisten i fogarna, uttryckte en af- lon alla svaga herrars tankar om oen mcoicinkunniga kvinnans äkienskapsvär- de i följande ord: Gifter jag mig någon gång, ska det bli med en läkare...
Man behöfver inte just vara en af lifvets patienter för att instämma i denna hjärtesuck.
Äfven den starke bör känna sig dragen till denna högtstående typ, mot hvilken man egentligen blott har en enda anmärkning att gora, att den, liksom verkligt intressanta väx
ter, förekommer i allt för få exemplar. Och bland dessa eftersträfvansvärda tycks till på köpet en öfvervägande procent, af dunkla skäl, ha beslutat sig tör att låta all mannens sträfvan bli förgäfves. Detta gör att fru dok
torns man, äfven om han icke, som ofta är fallet, lefver i djupaste skymundan, blir en sällsynt figur och föremål tör en afund, som vid närmare bekantskap kan stiga till verklig svartsjuka. Han tillhör dem, som af litvets vinster förvärtvat icke blott ”astrakankappan och villan i Bromma”, utan äfven resan till Köpenhamn och den fria törplägningen tör fyra munnar under ett år — ja gärna för fler personer och år, om det faller sig så. Hela tombolan är hans — och tillika den fängslan
de hand, som välfver detta ödeshjul, hon är hans, samt med hjulet, alla vinsterna och ni- terna med. Men enligt den nya lotteriform, som Eliasson, välsignad vare han, uppfunnit för Barnens dag, ge, som vi vet, niterna ofta det mesta.
jag vill med detta icke ha sagdt, att den lycklige läkaremannen alltid skulle vara jämnsiälld med den klippske gynnare, som på domarens fråga: Hvad har ni för yrke?
— troskyldigt gaf följande svar:
— Min hustru är vid baletten!
Lifvets mening, ja, äfven äktenskapets ligger förborgad djupare än svaret på frå
gan om hvad vi skola äta och dricka.
Jag utgår också, artigt nog, ifrån att dok
torns man genom sitt eget uppträdande på lifvets scen gör det ekonomiska förvärfvet inom detta högt skattade hushåll till en har
moniskt samspelt pas de deux. Jag förut
sätter att han — så godt han förmår — i sin stad bidrar till att fördubbla den akt
ningsvärda årsinkomst, läkaregärningen en
ligt allmänna föreställningar brukar ge. Jag tänker mig rent af, att fru doktorn har en man, som i någon mån är i stånd att lätta den börda praktiken onekligen belastar henne med. Till gengäld för de husmoderliga plik
ter hon trots yrket fyller, bör hon kunna räkna på stöd och hjälp af den husfader hon för
skaffat sig. Eljes kan bördan bli henne för tung.
Skandinavisk KONSTSLÖJD-Försäljning #
BIRGER1ARLSG. 22, A. T. 743. STOCKHOLM andra huset narr om Stureplan) ß Nationaldräkter med tillbehör. | Handarbeten, ritade, påbörjade, Väfnader, Gardiner, , Band. | och färdiga. Träslöjdsartiklar.
m>t
CEREBOS SALT
är lika billigt som det är läckert och godt.
- 812
Den som tänker efter måste nämligen medge, att näst herrar konseljpresidenter och prinsen af Wales, stora teaterdirektörer och en eller annan följetongsförfattare på modet, ingen i samhället torde vara så upptagen som doktorn. Den manlige läkaren kan fara raka vägen från praktiken hem till sitt mid
dagsbord — om han inte föredrar att gå ett slag upp i klubben, se genom tidningarna och prata med några vänner, till hvila och för
ströelse efter dagsronden. Fru doktorn är däremot i många fall tvungen lägga vägen förbi torget — inte Torget, där man flanerar och känner sig fri (hur skulle det fa sig uiD, utan det riktiga, det allvarliga torget, Hö-, Fisk-, Kött- eller Östermalms-, Ty glömmer hon det, eller föredrar hon en rostund hos Landelius och Berg, blir följden fatal, ingen middag för familjen och dess gäster, eller ens för henne själf. Han, herr doktorn, har tusen förevändningar att undandra sig de re
presentativa plikter en släkt- och umgänges
krets ålägger den sammanhållande länken.
Han verkar, så att säga lika kraftigt i n a fa
se n f i a, eller om han behagar distribuera sig själf i homöopafiska doser. Fru dokfo- rinnan, hans husfru, håller umgängesspelef i gång, äfven om mannen i genomskinlig af- sikt säger: Jag måste dra mig tillbaka en stund för att arbeta — eller rent ut: Jag är lite tiött, ni får ursäkta mig!
Är det någon som hört en fru doktor och husmoder begagna denna oskyldiga före
vändning, eller sett någon som gjort det utan att sällskapet råkat i kaos? I sanning, 1789 års idéer om frihet och människovärde (för att icke tala om jämlikhet och broderskap man och kvinna emellan!! ha ännu en lång väg kvar till förverkligandet...
För den, som kanske ser lite snedi på kvinnans arbete i samhällets tjänst, finns här så sant rika uppslag till funderingar. Vi möta här en kvinna, som genomgått den hög
sta vetenskapliga skolning, som fordras för något yrke i vårt land. Detta yrke ställer oerhörda kraf på intellektuell spänstighet, snabb och idelig samling af uppmärksamhe
ten kring faktiska detaljer, en alltid redo hjär
tats ömhet, för människor i det besvärligaste af alla tillstånd, nämligen då de äro sjuka, sorgsna, i behof af hjälp. Knappast något yrke blottställer sin uföfvare för så otaliga, oberäkneliga intrång på hans tid. Knappast i något annat lifskall ingår umgänget med yrkesbröder som en tydligare nödvändighet, en mer ofrånkomlig plikt, ålagd icke blott af läkarnas kåretik — som i stränghet kan täfla med själfva militärens — utan äfven af hän
syn till praktiken och de vetenskapliga im
pulser denna fordrar för att hållas on the fop... Allt detta bör räcka till för en människas kraft, vore hon än en kvinna.
Det underbéra, som vi möta ibland — jag sade nyss: allt för sällan ! — är denna yrkes- gärning, harmoniskt förenad med kvinnans fifsgärning. Det finns verkligen kvinnor af så gedigen sammansättning, att de utan att ibrista, kunna med försakelse af hvila sköta en praktik och samtidigt vara den h v i 1 a n s genius, mannen gärna vill finna i hustrun, för att hon skall kallas ”god”. Samtidigt också vakande, omtänksam moder — sam
tidigt också munter och vänlig, så att tjä
narna trifvas — och dessutom det stora ljus i släkten, den hos hvilken man söker upp
muntran och goda råd, när så behöfs. Det har sina mödor att vara en utmärkt person.
Men hon bär dem, fru doktorn, tack vare sin vetenskapliga skolning och den lifsfilosofi praktiken hos henne uppöfvar.
MOGENS LANG.
Sophie Kjellberg.
ET HAR GÅTT UR TIDEN EN klarsynt gammal dam, en glädje- spriderska som få, min äldsta väninna, och jag tror verkligen också den charmantaste. Sophie Kjell
berg blef 80 år, och den verksamma tiden af hennes lefnad föll inom ett skede, då en företagsam kvinna lätt blef den första på sin bana och en märkvärdighet. Om hon inte var den första från Musikaliska akade
mien utexaminerade kvinnliga organisten, blef hon åtminstone den första kvinna, som vann en anställning som lärare i musik och sång vid något af statens läroverk för gossar.
Hon torde också ha varit den första i vårt land, som grundat en fristående skola för flickor. Förut fanns det helpensioner, eller också höll man guvernant i hemmet. Det var staden Vänersborg som på slutet af 50-talet lyckliggjordes med denna nya skolform. — Under några år på 70-ialet var Sophie Kjell
berg anställd vid en af P. C. Kjellberg, bre
der till den bekante red. af Östgöten, Isidor Kjellberg, grundad tidning, Svenska Vecko
bladet, organ för folkupplysningens vänner och befordrare. Under Kjellbergs tid räk
nade denna tidning bland sina medarbetare bl. a. fru Mathilda Langlet, f. Söderén, Pehr Thomasson, J. O. Åberg. Till kretsen hörde också K. P. Arnoldson och dr A. F. Åkerberg.
Sophie Kjellberg tillhörde en talrik, när
mast från Kristinehamn utgången släkt, som icke minst på kvinnosidan gjort sig bemärkt för konstnärlig och intellektuell begåfning.
Hon föddes i Piteå den 16 juli 1835 och fick sin första uppfostran i Göteborg, där hennes syster Ebba K. fortfarande verkar som mu
siklärarinna. Under åren 1862—1876 var hon i äktenskap förenad med landtbruksingenjö- ren Axel Victor Uddman, med hvilken hon hade sex barn. En dofter, som dog vid unga år, var konserfviolinist och gjorde på sin lid
turnéer samman med sin syster, som var pia nist, och den fräjdade sångerskan Sigrid Ar
noldson. En annan dotter är bildhuggarin- nan Agnes de Frumerie, gift och bosatt i Pa
ris sedan många år. Se artikeln om henne i Idun n:r 40 för 1914! Det var på dottern Ag
nes’ sommarställe, Borgen vid Edsviken, snedt emot Ulriksdals slott, som den gamla tillbragt sina sista år och där hon den 1 dec.
slutade sina dagar. Brorsdöttrar till den af- lidna äro målarinnan Astrid Kjellberg-Juel och dennas syster, praktiserande läkaren i Stockholm dr Gerda Romanus.
Vid sin dofter Agnes’ giftermål med dr Gustaf de Frumerie flyttade fru Kjellberg också till Paris, där familjen tog sin bostad i konstnärskvarteret, Boulevard Montparnasse 86. Från denna tid hade den lifliga damen många värdefulla minnen atf förtälja, icke minst om August Strindberg, som då genom
gick sin svåra Infernoperiod, för hvars kval han snart sagt dagligen sökte hugsvalelse genom att lyssna till fru Kjellbergs musik.
Denna bebodde ett par små rum med kök i anslutning till familjen Frumeries våning. Här infann sig den plågade skalden om kväl- arna, ofta innan middagsstöket var öfver. För att infe behöfva vänta mer än nödvändigt på musiken, erbjöd Strindberg sin handräckning vid torkningen af porslinet. Han satte sig på en halmstol utan ryggstöd midt på golfvet och skötte sin åtagna syssla under bisarra monologer. När allt var färdigt, gick fru Kjellberg till sitt pianino, som nästan fyllde det ena af de små rummen. Vägg om vägg med instrumentet stod en liten soffa, i hvars
>ekväma hörn Strindberg timtals satt ensam i mörkret och lyssnade. Mest var det gamle Bach han fick höra, men äfven Sinding och Grieg.
Det berättades också hurusom Strindberg vid flykten från Paris kom att resa från en rätt betydande skuld till den apotekare, hos hvilken han försett sig med nödiga kemika
lier för sina undersökningar af grundämnena och sitt guldmakeri. Men hur han längre fram, när vinden vändf sig och han fick det bättre ställdt, samvetsgrannt betalade räk
ningen. Några ef den ’idens öden äro skild
rade i boken Inferno, gifvetvis förvrängda genom skaldens falska synglas. — I Agnes Frumeries ateljé på Borgen finnes en ypper
lig byst af Strindberg från denna tid, ett af bildhuggarinnans bäst genomarbetade verk.
Många konstnärer och gamla vänner, som på senare år vallfärdat till det natursköna Borgen, komma att länge bevara i minnet Sophie Kjellbergs ljusa leende, hennes kloka ögon och de vänliga, väl funna ord, som prydde hennes tal.
ALGOT RUHE.
IDUN 1916.
Från och med nästa år uikomma Iduns- numren häftade, hvarigenom uppfylles eft af Iduns läsekrets länge närdt önskemål.
613
Svenskarnes svar.
Skildring från Marstrands belägring 1677.Af FREDRIK NYCANDER.
AGRET UPSLOGS I LÅNGEDA- Ien på Koön. Mellan klipporna restes tälten. Danskar och norr
män vimlade bland de bohuslän
ska knaltarne, som ej längre till
hörde dem. I Roskildefreden 1658 hade Bo
huslän, tack vare Bältgångarens bragd, blif- vii svenskt. Detta grämde Kristian V, och ville han nu återtaga landskapet.
Man skref början af juli 1677. Och var det en härlig dag. Solen lyste öfver västerhaf- vet, de grå klipporna, öfver östadens stenhus, uppförda efter senaste branden, öfver Koöns berg och dalgångar. Hennes strålar gnist
rade mot Carlstens tom och murar, mot skansar och blockhus.
Siste juni hade Norges ståthållare, Ulrik Fredrik Gyldenlöwe, anländt med galärerna och förenat sig med landthären. Han kom
menderade öfver sammanlagdt femtusen man. På Carlsten voro blott fyra hundra, och många af dem befunno sig i dåligt skick.
På våren hade feber rasat, och först under försommaren hade en fältskär anskaffats.
Apoteket var otillräckligt. Hur mycket re
midier kunde väl inköpas för den anslagna summan, tjugo daler silfvermyntl
I det största tältet på Koön, från hvars spets den hvitröda flaggan svajade, satt ståt
hållaren vid ett bord och skref. Fjäderpen
nan raspade mot det grofva papperet.
Ibland höll han upp, fann så ordet, fort
satte att pränta. Ett sarkastiskt leende spred sig öfver den sinnliga munnen med sin uppåtböjda öfverläpp. Det sol- brynta ansiktet sken af hälsa. Den stora näsan ökade dess kraft. Hvass var blicken, när präntaren såg upp, ef
tersinnande.
Allt skref han. En uppmaning till Carlstens kommendant att oförtöfvadt gifva sig i de danskes våld, eljes skulle han, Gyldenlöwe, attackera de svenske med en sådan våldsamhet, att kastell och fort skulle söndersmulas af hans slangor och granatmäsfare och fien
derna blifva så jämmerligen tilltygade, att de skulle tigga om nåd. Det vore dem i deras ringa antal omöjligt att de- fendera sig mot hans mångfaldigt större här. Klokast vore därför att re
dan nu dagtinga. Då sluppe de man
spillan och finge fritt aftåga till Eda skans i Värmland. Det landskapet ville han gärna låta de svenske behålla, men Bohuslän skulle åter blifva danskt, så sant Gud hjälpe och Kristian V var kung i Danmark.
Så hotade den dådlystne fältherren, den trettionioårige generalen, konun
gens gunstling, Norges skyddsherre, kvinnornas afgud. Långperuken, som inramade det energiska ansiktet, dall
rade, när hafsbrisen kom tältduken att bölja och sände in en svalkande fläkt.
Plymen i den bredbrättade hatten sva
jade, det finspetsade halskråset rörde sig.
Kring bordet stodo hans favoritofficerare.
Där var general Hans Löwenhjelm, som tågat med landtarmén ned genom Bohuslän och här mött öfverbefälhafvaren, där var gene
ralmajor Degenfelt, öfverstarne Coucheron, Wibe, Wisberg och Tressler, generaladjutan
ten La Place. En utvald samling militärer, stridshugade, beredda att bringa sitt land ny ära.
Vid tältdörren bidade en trumpetare, med blicken fästad på den skrifvande ståthållaren
Fjäderpennan gick.
Han, Gyldenlöwe, hade med sina välbevä- rade galejor eröfrat de bägge svenska skep
pen ”Flygande ulfven” och ”Svenska lejonet”.
På samma sätt skulle han med oemotståndlig hand bemäktiga sig Hedvigsholmen, Male- pert, Gustafsborg och hufvudfästet Carlsten, om de svenske icke själfvilligt kapitulerade.
Ty med Danmark var Herren den högste, och hvad med orätt fråntagits skulle med rätt återtagas. Ingen frist lämnades, omedelbart skulle svar följa. Innehölle det ej underkas
telse, läte han blåsa till attack. Och ville han till yttermera visso denna sin vilja och ärnan med egenhändig namnteckning och si
gill bekräfta.
Han präntade sitt fruktade namn under skrifvelsen. Vinkade så âi en page, som bragte honom sigillstampen, hvilken satte hans slingrande monogram i det smälta lacket.
Därpå räckte han det viktiga dokumentet åt trumpetaren, som skyndade fram.
— Du ror oförtöfvadt öfver sundet, begif- ver dig upp till Carlsten och öfverlämnar detta papper till öfverste Anders Sinclair, kommendanten. Du afvaktar, tills han bragt dig en svarsskrifvelse, den du medför hit.
Du ingår i tältet, vare sig jag äter, dricker,
m
EN OVANLIG FAMILJEGRUPP, BE- stående af fem generationer. Den äldste i ledet är godsägaren C. F. Lundström, Stock
holm; därefter hans dotter professorskan Calla Curman, hennes dotter statsrådinnan Gunhild Hasselrot, hennes dotter fru Gull af Sillen och slutligen hennes dotter Gunilla af Sillen. Födelseåren äro respektive T823,
t850, T873, 1893 och 1915.
dobblar eller hvilken amusement jag ägnar mig åt. Har du förstått?
— Ja, ers höghet! Men —
— Hvad? Men?
— Om ers höghet tilläfvenlyrs tager sig en liten lur efter sina mödor, näns jag då störa?
Gyldenlöwe skrattade.
— Väck mig då, din kanalje! Bra, karl! Du är rättfram. Du är norrman. Därhemma i Norge kallen I mig ibland du. I veten, att er far likar ett fritt språk. Gack nu ilsamt och bringa kommendanten min hälsning!
Trumpetaren, smickrad af det gunstbe
nägna talet, gjorde honnör, helt om och var så ute.
Gyldenlöwe talade.
— Nu, mine herrar, lyster mig se, om de svenske icke falla till föga. Brafve krigare äro de, jag aktar deras mod. Men hvad kun
na de väl uträtta mot våra välkonditionerade stycken? Kapitulera de ej, rusa de blindt i fördärfvet. Men nu äskar jag se tropparne och batterierna. Följen mig!
Eskorterad af sviten, gick han ut. Den stora höftknuten på hans breda skärp fladd
rade, värjan slängde i gehänget, de gula kragsiöflarne veckade sig, sporrarne klir
rade.
Excercis pågick mellan bergen. Gyldenlöwe åsåg den. Där hurrades, när han kom. Le
den ljusnade. Mäkta populär var han.
Honnören mottog han leende, lyfte den stora, mjuka hatten och viftade med den åt sina krabater.
Därefter gick han upp på klipporna.
Först till norra batteriet, hvars kanon
mynningar voro riktade mot Malepert.
Denna skans såg ej svår ut att taga.
Lekverk, tänkte den segervane. Faller för några bomber ur mina spyhalsar!
Han fortsatte färden till södra batte
riet, anlagdt för att hota Hedvigshol
men. Denna skans var större. Här kunde belägringen bli långvarigare.
Men äfven den skulle falla, om så Hin håle satt i de svenska granater!
Han stannade på den höga klippan, såg utåt Marstrandsön. Där reste sig kastellet med sitt fyrkantiga torn, sina murar och pallisader. Det såg starkt ut, kunde ej åtkommas med eld från Koön. För att eröfra det, måste först de mindre forten intagas.
Fager var staden på öns sluttande läsida. Akershus, där han länge resi- derat, var törhända ståtligare, men Carlsten med sin flock byggnader ne
danför var dägligare.
I hamnen vaggade galärerna, såväl de svenska fartygen, tagna som goda priser, som de danska. De höjde grant sirade akterstäfvar. Gallionbilderna speglade sig i vattnet. Kanongluggar- ne mörknade i bredsidorna. Smäckra rårmaster sträckte sig mot den blå sommarluften.
Där syntes Falken, där hans älsklings- skepp, Anne Sofie, Marie och Antoinette.
Dessa tre voro uppkallade efter de kvinnor, som starkast tändt hans hjärta. Han hade döpt dem genom att hälla remmare, fyllda med vin, öfver försiäfvarne. Hans blickar dröjde längst vid Antoinette, som fått sitt namn efter henne, han nyss trolofvat sig med.
Han skulle förmäla sig, så snart han hem
vänd! från fejden. I bröllopsgåfva hade han lofvat sin utkorade eröfringen af Bohuslän.
Han ville hålla sitt löfte. Det sporrade ho
nom natt och dag.
814
När han seit sig mätt på haf och klippor, öfver hvilka solen kastade sitt sommarguld, vände han sin förankrade flotta ryggen, gick ned för batterihöjden. Han var tillfreds med krigsberedetsen Och det var en segrare in spe, som, hyllad af sitt folk, följd af sitt trog
na garde, vandrade fram i Långedalen mel
lan pikar och hillebarder för att i sitt tält in
taga sin af plikter mot fäderneslandet något försenade dinér.
*
Hofmästaren hade brådt, sprang fram och tillbaka i tältet under ideligt arrangerande.
Den fransade, hvita duken låg på bordet. Två pager kommo och gingo. De ditburo fältser
visen från kökstäliet. Den var märkt med ståthållarens namnchiffer. Hofmästaren, en mager, liflig norrbagge, kommenderade de bägge ynglingarne.
— Hurtigt, gutter! Hans höghet är snart här. Är det icke då färdigt, får jag bannor.
Flinka ben, rappa händer! Du, Olof, sätt det sachsiska porslinet där! Aj, slå icke sönder rariteterna! Då får du en örfil. Du, Hakon, akta kristallskålen! Kom ihåg, att det är hans höghets egen servis! I han glömt rem- marne! Löpen efter dem! Och karaffen!
Pagerna sprungo. Hofmästaren dukade, fingrade på allt, tittade åt tältöppningen, oro
lig, att den höge värden skulle anlända, innan bordet var klart, mumlade:
— De sölmånsarne! Dem har man för sin syndiga själs skull.
Pagerna syntes igen med remmare och karaff.
— Så där ja, mina änglar! Nu blir hans höghet icke bös. Han är en nådig herre, icke sant?
— En lustelig herre, tyckte Olof. Aldrig fjär, alltid gemen. Hvad vore Norge utan honom!
— Och hvad vore han utan Norge!
— Hur menar Pedersen? sporde Hakon.
— Att han måste ha ett land att råda öfver för att visa, hur syperb han är.
Olof tryckte på något. Ändtligen vågade han.
— Är det sant, att han är kungens half- bror?
— Jajamen, han är sidoson till salig kung Fredrik III. Han är en nådig oäkting. Det äro alla Gyldenlöwar. Hans mor hette Mar- grete Pape, hon var en lefnadsglad kvinna.
— Hofmästaren vet då allting.
— Det tillhör yrket.
Hakon var så nyfiken, att han icke kunde hålla sig.
— Nå, är det sant, att han snart skall gifta sig för tredje gången?
— Ja då. Låt mig se! Hans första gemål hette Anne Sofie Urne. De gifte sig i hem
lighet, ty de fingo icke lof till det. Eller iör- hända det rent af var nödvändigt. Men intet varar evigt, hvarken kärlek eller porslin, ifhy gifte han om sig med Marie Grubbe. Men antingen var det han, som gjorde sned
språng, eller också hon eller också bägge två — alltnog, det blef rabalder och skils
mässa. Och nu skall han gifta sig med gref- vinnan Antoinette af Altenburg. Bara det här fälttåget tagit slut, hoppas jag få duka bröllopsbordet för det höga brudparet.
— Är hon däglig, grefvinnan?
— Jag har icke sett henne. Men jag är öf- vertygad om, att hans höghet icke äktar ett fult fruntimmer.
— Nej, då är det icke morsomt.
— Hvilket? Hvad vet han med sina sex
ton år? Håll han sig till det, han begriper!
Hakon rodnade. Olof, som var sjutton, skrattade åt hans förlägenhet och sade å både kamratens och sina egna vägnar:
(Forts.)
Tre anglar stiga med gyllne ljus.
(Efler en gammal psalm.)
TRE ÄNGLAR STIGA MED GYLLNE ljus ur nattlig himmel ner till vårt hus, så klarliga ljusen skina.
Det är tre stjärnor från mörknad päll, som änglar bära likt ljus i kväll med fröjd i händerna sina.
Se invid knuten ett sken så hvitt, min bädd omstrålar det soligt blidt, mitt hjärta börjar att klappa.
Där stånda änglar invid mitt hus, de bära trenne förgyllda ljus och stiga uppför min trappa.
Då står mitt hjärta i knopp och blom, mitt rum är himmelens helgedom, fram till mig änglarna träda.
De ljusen höja, dess strålar ser jag genom natten sig sänka ner att de bedröfvade gläda.
Den törsta ängeln en lilja bär, då vet mitt hjärta att renhet är det första, jämväl det sista.
Den andra ängeln har bok i hand, och strax jag vet, att i mörka land ej ordet skola vi mista.
Då stiger stilla intill min bädd den tredje ängeln, i stjärnljus klädd, ett barn jag ser i dess armar.
Och full af fröjd jag då vet förvisst det är Guds moder med Jesu Krist, som nådelig sig förbarmar.
Tre änglar stiga med gyllne ljus i nattlig timma ner till vårt hus, nu trygga månde vi somna.
Ty födt är Ordet; Guds Moders famn oss lifvef skänker i Jesu namn, och han skall världen fullkomna.
SIGURD DAHLLOF.
Litteratur-Revy.
UMERA KUNNA VI KNAPPAST tänka oss en svensk jul utan en ny bok af Selma Lager
löf. Vi behöfva hennes blom
mande fantasi, hennes goda och besjälade lifssyn, för att riktigt kunna erfara julens stora helgstämning. I år heter hennes jul
bok Troll och människor och den utgör en väf af saga och verklighet, i hvilken det sinnrika mönstret och färgernas spel täfla med hvarandra om herraväldet. Det är egentligen inga nya al
ster af sin penna författarinnan sänder ut i värl
den denna gång, det mesta har redan varit tryckt i olika publikationer, men det verkar nytt i alla fall.
Selma Lageröfs förtrollande berättarkonsf är som majdagen eller morgonrodnaden: man kan upp- lefva dem hur många gånger som hälst utan att de förlora i lockese. Hennes diktning kunde också, för att nu fortsätta med jämförelser, sägas likna den underbara musiken från Liljecronas fiol, denna musik, som byggde vägen mellan himmel och jord. Ty i allt hvad Selma Lagerlöf skrifver finns det något som visar mot ljuset och höjden.
Som julens allra märkligaste boknovitet torde väl C. M. Bellman, Fredmans Epistlar, med bilder af Einar Nerman (Albert Bonniers förlag) få betecknas. Konstnären har utfört dels en serie akvareller till de odödliga sångerna, dels smyckat hvarje dikt med vinjetter i en luftig, lik
som förtonande stil. Det har sagts att Bellmans poesi, sådan den skimrar, skrattar, snyftar och leker i Epistlarna, först tillsammans med musiken kan utlösa hela sitt innehåll. Men de båda ele
menten ordet och tonen ha dock hittills saknat det tredje och fullkomnande: den artistiska bilden.
Nu har den uppstått och konstverket är färdigt. — Här förefinnes hvarken utrymme eller tid att de- taljere Einar Nermans graciösa och själfulla kom
plement till den dionysiska värld, som Bellman lät dansa fram i 1700-talets Stockholmsgränder och Djurgårdslunder. Vare det nog sagdt, att hans bilder äga rococons hela grace och luftiga behag, att han är en spirituell kolorist med franskt an
slag men med stockholmskt lynne, detta oskatt
bara temperament, som föddes här under tredje Gustafstiden och hvaraf Nerman i sin konst och sin person tycks ha fått något i arf.
Samme konstnär har ock på ett intagande sätt illustrerat H. C. Andersens saga Tumme
lisa (Åhlen & Åkerlunds förlag). Den bör i sin nya skrud bli en mycket åtråvärd julbok för de unga.
Ett annat illustreradt litterärt verk är August Strindbergs sagor, till hvilka Torsten Schonberg komponerat bilderna. Det har synbarligen ej varit någon lätt uppgift att omsätta dessa Strindbergs af kärf realism och skir sago- stämning sammangjutna skildringar i linjer och fär
ger. Men om konstnären också icke genomgående lyckats med uppgiften, är hans verk dock fler
städes buret af sprudlande fantasi och koloristisk schwung. Det brokiga blir kanske ibland något grellt, medan å andra sidan ger sagan med alla sina friheter konstnären fullmakt att måla som del roar honom att måla. — Pärmen utgör prof på en utsökt bokkonst.
Från C. E. Fritzes bokförlagsaktiebolag har ui- sändts åtskilligt, som ej bör förbises i def stora lit- teraturflödef: En historisk roman, Den glada prinsessan — Lovisa Ulrikas dotter
— af Elisabeth Kuylenstiern a-W e n- sier, hvars förtjänster ligga dels i de många hi
storiska detaljer författarinnan väft in i skildringen dels i den ledigt komponerade handlingen, som vi
sar,- att den unga Sofia Albertinas lif gesfalfade sig ganska ödsligt och tomt, trots den hvirfvel af nöjen, hvari hon lefde vid sin broders hof. Den glada prinsessan var egentligen en liten martyr på grund af sin godhet och sitt veka sinnelag, och det lyckas författarinnan att väcka läsarens med
känsla med hennes vemodiga öde, En an-
815
