Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
N:r 30 (39:de ÅRG.) UPPL. PRIS 35 ÖRE JULI
Det berättas att någon gång omkring mit
ten av 1900-talet hade en Upsalaprofessor som träffat hovstallmästare Rosenblad och visste att han hade en bror som var sekund
chef vid Livregementets dragoner passat på att interpellera honom: vem var det egent
ligen som hjälpte sekundchefen att sätta upp de briljant formulerade ämbetsskrivelserna, det var senast en om regementspastorsysslan som han observerat.
Hjälper? svarade den utfrågade. Det be
hövs inget biträde, min bror författar nog sina utlåtanden själv. Professorns förvåning över upplysningen var ursäktlig, ty dittills hade resultaten av Carl Rosenblads författar
skap legat dolda å de militära och civila ar
kivens hyllor. Först när han blev kommen
dant såg han sig mera fri att utöva ett of
fentligt skriftställen. Det gjorde han ock
så på allvar men tio års trägna sysslande med pennan tycktes inte ha tröttat honom. Man skulle annars begripit om en man vid 72 års ålder funnit tiden inne att låta pennan gå i vinterkvarter. Men visst inte, tvärtom nu först skulle det bli fart i författarskapet.
Mobiliseringen för de kommande litterära stunderna vid skrivbordet — inom parentes sagt: ett bord med de förnämligaste anor, ty det hade en gång tillhört Esaias Tegnér — hade redan börjat, en ny och inventiöst in
redd dokument-sekretär stod färdig att öpp
na sina fack för de aktstycken, tryckta eller oskrivna som en förfaren skribent i dagsfrå
gor gärna samlar för att ha till hands. Allt var iordningsställt för en afton i höstsolens milt angenäma strålar. Och så hade den gamle ungkarlen till slut funnit familjelivets lycka under en ung kvinnas varmt vårdande hand. Det hade han knappast anat bara för ett par år sen när han inför den annalkande pensionsåldern såg sig om efter en icke allt
för kostsam plats att tillbringa sitt otium på.
Han sneglade rentav åt Grännapäronens och åldringarnas hävdvunna stad. Stockholms kommendant exponerande sin berömda släng
kappa på Gränna boulevard — omöjliga tan
ke. Den blev inte häller annat än en snart bortflugen idé, kommendanten fick i stället ett det allra bästa hem hos sin brorson, rytt- mästare Carl Rosenblad och hans älskvärda maka vid Linnégatan, alldeles i fonden av Narvavägen. Där mitt uppe i det modärna Östermalm står en kvarbliven bit av det gam
la Lagårdslandet, Hästgardets forna kasärn.
Man hade en förträfflig utsikt ditöver från kommendantens balkong och det var lättför
klarligt om hans blickar emellanåt flögo hin
sidan Narvavägens lummiga lindar, ty bakom de där gamla murarna lågo en mängd min
nen från glada dagar som gardeslöjtnant gömda. Kommendanten var också mannen att väcka minnen till liv igen, han var eri utmärkt berättare och märkte snart att han hade det allra bästa auditorium i sina unga släktingar. Hopflyttandet med dem hade först skett under strängaste garanti att far
bror Carl inte skulle känna ens det lindriga
ste tryck av familjelivets förpliktelser.
Samtida gestalter: Carl Rosenblad.
Carl Rosenblad.
Tröskeln till hans dubblett skulle inte vara bättre fredad än om hela högvakten stått där med fäld bajonett. Men hur det var sjönk skiljemuren snart undan och kommen
danten fann sig kanske en smula till sin egen förvåning sittande i en trivsam hemmets vrå omhuldad av de ömmaste omsorger. Brö
derna i Sällskapet skulle säkert gjort stora ögon åt avfällingen placerad i länstolens mjuka maklighet med en bok i hand och terriern Pepita på fällen vid fotterna, vän
tande om det skulle vankas något socker från kaffekoppen. Pepita räknade dock inte kommendanten som husse. På väggen satt däremot en tavla av Holst som i olja förevigat doggen Bull på sin tid känd av stockholmarna, åtminstone restaurang- kunderna när herr löjtnanten och hjärtekros
saren gjorde sin visit hos flickorna på An- dalusiskan eller andra ställen. För vår ge
neration som inte kan påminna sig ha sett kommendanten till häst är också hans andra favorit fuxen Miss Hastings bara ett namn men man tror gärna när det försäkras ha varit en prydlig syn att skåda ryttare och häst paradera i spetsen för truppen. Att Ro
senblad inte var en mjäkig officer kan man vara övertygad om. Ännu på senare tider kunde författarskapet i hans lilla rum i kom
mendantsflygeln få på stället vila, skribenten avträdde och översten trädde till för att ge någon syndare en lika kraftig som nödvändig skrapa. Kommendanten kunde vara en barsk herre och i Sällskapet klagade man ibland att hans hälsning var något knapp. Man tänkte nog inte på att han som kände hela Stockholm fick gå och göra honnör hela da
gen, förresten mätte han väl en hel del av sällskapslivets smilande förbindlighet efter dess rätta värde. Han var emellertid lika rak i ryggen också i sitt umgänge med den
na världens stora. Och de uppskattade ho
nom inte mindre för det. Ett i dagarna skänkt porträtt av kungaparet stod som: ett sista tack från komnnendantstiden. Prinsarna
Carl och Eugen hörde annars till dem av de kungliga han mest umgicks med. Den förra resonnerade han med i militära frågor och att två så kulturellt intresserade perso
ner som Eugen och Rosenblad gärna möttes är självfallet. Kommendanten var en myc
ket beläst man men inte sedan ungdomen, ty då ansågs det inte passande att en gardes- officer beslogs med att vara någon sorts ”bok
mal”. Man kan ha skäl att misstänka att så än i dag är fallet på sina håll. Men kom
mendanten som besinnade att kunskap är makt försummade aldrig att visa sig makt- lysten — i det fallet. Kom någon utländsk eskader hit steg han ombord men inte för en traditionell hur-står-det-till-visit, han slog sig ner kanske en timma i chefens hytt för ett samtal som nog gick på djupet av de politiska frågorna. Vad hade förresten kom
mendanten själv för politisk färg? Ortodoxt konservativ minst av allt, endast i försvars
frågan rättrogen högerman. Och att Per Al
bins och hans umgänge under den förres krigsministertid hållit sig alldeles på ytter
kanten av det allra mest formella skulle man kunnat ana om man också inte fått det bekräftat. Men annars hade han nog som sin vän Sven Palme en gammalliberal läggning.
De två hade kamperat samman i många år i Sällskapet där kotteriet räknade bland an
dra medlemmar överste Genberg och den nu
mera avlidna k. sektern, Isidor Lundström.
Leden glesna, tomrummen bli större.
Öch i kommendantens rum stå nu en
dast minnena och vittna om deras bort
gångna ägare. Där äro suvenirer i mängd, t. ex. ett betsman i silver till »Rättvisans högsta vårdare» i idrottsliga ärenden, en sil
verpuka skänkt av regementet åt sekundche
fen, dyrbara familjereliker som gått från far till son i flera släktled, praktfulla porträtt av förfäder — och mindre högtidliga karrika- tyrer av ägaren själv, som inte var rädd för att låta folk skämta med honom i bild utan satte upp gubbarna vå väggen bland andra respektlösa teckningar. Där finns t. ex. en av Arosenius visande en kung i en högst delikat men alltför mänsklig si
tuation. En trotjänarinna ville en gång förvisa detta skoj med kungligheten till någon avlägsen vrå men det gick inte alls.
Bland de seriösa bilderna bör man inte glömma en förträfflig byst, gjord av en amatör, den bekanta läkaren doktor Poul Bjerre. Porträttlikheten får väl sin förkla
ring i de mångåriga vänskapsband som knöto Rosenblad till familjen, framför allt Bjerres maka, en dotter till Gunnar W'en- nerberg.
Vilken skatt av minnen låg inte här och väntade på att småningom bli förevigade!
Men livstråden slets ju så bryskt och ovän
tat. Ännu ses på nattduksbordet i hans säng
kammare den bok Rosenblad höll på att läsa in i det sista. Det är en fransk bok O m äktenskapet. Får den ovanliga lekty
ren uppfattas som den. inbitna ungkarlens (Forts. sid. 750.)
Kodak Film
Fotografera MED EN Kodak och Kodak Film
OBS.I NAMNET — EASTMAN KODAK COMP. - PÅ KODAK KAMEROR OCH FILM ALLA FOTOGRAFISKA ARTIKLAR, FRAMKALLNING OCH KOPIERING GENOM
HASS EL BL A DS FOTOGRAFISKA AEL GÖTEBORG - MALMÖ - STOCKHOLM
__ 738 _
Kodak Film
Fr. v. Professor Aurelius i sitt arbetsrum.
salongen. Matsalen. Fru Aurelius
•--X ••
i*"'
fliti.
'U03MF,,
»sliilit
ii:/-A.
TILL JERUSALEM FÖR ATT FÅ BRUD
HEMMA HOS PROFESSOR ERIK AURELIUS I LUND.
EN VARM OCH SOLIG FÖRSOM- mardag sitter jag tillsammans med professor och fru Aurelius vid ett inbjudande té- bord i den vackra trädgård, som utbreder sig kring deras villa, Örtomtagården. Lik
som sa manga andra Lundaprofessorer har även professor Aurelius förlagt sin villa till det nordost om staden belägna villa
området, vilket efter sina bebyggare helt naturligt fått det visserligen ej officiellt er
kända, men dock av alla Lundabor god
tagna namnet »Professorsstaden».
»Det är ljuvligt att bo här ute», svarar professor Aurelius på min fråga — »'frisk luft, arbetsro och en välgörande stillhet
—- precis vad vi nutidsmänniskor behöva.
Och för gossarna sen — ja, där borta ser ni deras lekplats med sandhög och allt vad därtill hör», och professor Aurelius pekar bort mot ett hörn i den del av trädgården, som vetter ut mot Botaniska Trädgården, och där oxelträden sakta dugga sina vita blomblad över marken.
Blott i något mera än ett år har herr
skapet Aurelius bott under eget tak, och jag kan såväl föreställa mig, att den dag, då de sista hantverkarna lämnade villan, och de på allvar fingo flytta in, blev en stor bemärkelsedag i deras liv. Ljust och vac
kert, med lugna, rena linjer ter sig deras hem både till det yttre och det inre. Pro
fessor Aurelius’ arbetsrum, som nästan sträc
ker sig över villans hela bredd, är helt enkelt idealiskt för en akademiker. Där råder harmoniska färger, där är vackra, orienta
liska mattor och fyllda bokhyllor, blommor, tavlor, fotografier och alla dessa småsaker, som giva personlighetens prägel åt ett rum.
Professor Aurelius är ingen gammal Lun- dabo. Blott i sexton år har han varit knu
ten till vårt sydsvenska universitet, men under dessa ar ha både han och sedermera även hans hustru lärt sig älska Lund, den skånska bygden och det skånska folket, och fru Aurelius bekänner för mig, att så utomordentligt väl trivs hon i Lund, att hon inte skulle kunna tänka sig att ha sitt hem på nagon annan plats i Sverige -—
..."""... ......
jj Ett besök i här beskrivna glada och vänliga i : Lundahem är en händelse, som ger både lä- 1
£ saren och korrespondenten rika intryck.
r.iiimimiiiiun ...H111...1... ...mnmiumnï
»vi bo ju också så nära Tyskland», säger hon som en liten förklaring, och för henne, som till börden är tyska, ett äkta Ruhrbarn’
har denna närhet haft sin stora betydelse.
Liksom man talar om den Meurlingska prästdynastien, så kan man även tala om den Aureliska, ty även om denna dyna
sti ej i likhet med den Meurlingska inne
haft ett och samma pastorat, så har lik
väl under två och ett kvarts sekel son efter far valt prästens kall, och det är först sö
nerna i den sjätte generationen, som sökt sina livsuppgifter utanför hembygden —•
Östergötland.
Medan professor Aurelius var docent vid universitetet i Uppsala, erhöll han år 1910 riksstatens större stipendium för utrikes resa och ställde da färden till sin längtans land Palestina. Här uppehöll han sig under ett halvt år, varvid han studerade vid tyska arkeologiska institutet, som allt sedan det upprättades ar 1903 och till krigsutbrot
tet förestods av professor Gustaf Dalman, som av. pietet för det svenska inslaget i sin familj antagit sin från Sverige stam
mande mödernesläkts namn.
Och det var hos denne vår förnämste, nu levande Palestinaforskare professor Au
relius träffade en brordotter till professor Dalman, den unga Julia Marx, som se
nare blev hans hustru.
»Det var ju onekligen litet långt att be
höva resa till Palestina för att hämta sin brud», säger professor Aurelius skämtsamt, men den varma blick han därvid skänker sm hustru säger mig, att han villigt skulle rest till världens ända, om han blott varit säker på att finna henne där.
Under vistelsen i Palestina företog pro
fessor Aurelius flerfaldiga resor kors och tvärs genom landet, och intresserad geograf som han är, hade han även i geografiskt hänseende ett stort utbyte av sin resa.
Medan professor Aurelius ännu var kvar i Palestina, nådde honom underrättelsen, att professorn i nytestamentlig exegetik vid Lunds universitet, F. A. Johansson, avli
dit, och vid hemkomsten till Sverige blev professor Aurelius förordnad att upprätt
hålla professuren, varefter han i januari 1912 utnämndes till ordinarie innehavare av densamma, med vilken även var förbun
det prebendet i Hällestads, Dalby och Bon- derups församlingar.
Att prebendena för teologie professorer avskaffades (utom domprostbefattningarna) beklagar professor Aurelius på det livli
gaste : »Varken församling eller universi
tet ledo härpå, församlingarna erhöllo all
tid goda vice pastorer, och för teologien är det beklagligt. Av värde är, att man står i kontakt inte endast med personer inom akademien utan även bland folket.» Detta professor Aurelius’ starka sinne för prästens praktiska gärning och det intresse han städse visat för det rent praktiskt kyrkliga arbetet inom stiftet, ha också gjort honom till en synnerligen förtjänstfull ledare av de kyrkliga ungdomskurser, vilka om som
rarna anordnas av Kristliga Studentför
bundet.
Hans tioariga erfarenhet på detta område har nu ock medfört, att han efter biskop Edvard Rodhe valts till ordförande och kursledare i Lunds stifts kyrkliga ungdoms
förbund.
Att intervjua en teologie professor, även om han i likhet med professor Aurelius mö- ter intervjuaren på halva vägen, har lik
väl sina vanskligheter, och antagligen skulle jag känt min oförmåga mycket stor, om ej professor Aurelius’ tålamod med dunkelt formulerade frågor och hans uppriktiga älskvärdhet varit ändå större.
Pa en av* mina frågor, om den moderna teologien, svarar professor Aurelius efter nagra ögonblicks betänkande : »Teologerna i vår tid arbeta med nutidstankar. Den gamla metoden att köra in universitetslä
rarna i olika partifallor är lyckligtvis ett
(Forts. sid. 750.)
BAKA MED
ÄÅ—--- ---
EKSTRÖMS JÄSTMJÖL
ÅTTIOTRE SVERIGES VÄNNER
FINLAND PÄ SVERIGEBESÖK. AV ALMA SÖDERHJELM.
Jag blev mäkta häpen, ju mörkare natten ar. tvung --„„»t Jhjn mev fullkomligt vältalig. Du skulle i förnärmad min hjårian, brnsrna d er ^mde Strang J» ^ “f Du *&. hör, dem.
EN GÄNG FÖR ETT TIOTAL ÄR SE- dan skulle jag i Helsingfors bjuda en riks
svensk författare, som för tillfället va.r i sta
den, på middag. Då jag var god vän med min så kallade jungfru (hon var änka och hade haft 3 barn) sade jag till om, vem det var som skulle komma. Kanske var det också delvis av den anledning att jag, sa- som älskande Sverige av hela mitt da lui dags ännu unga och varma hjärta var man om, att bordduken skulle vara särskilt ly
sande och maten inte ha så många ska
vanker som eljes. Jag blev mäkta häpen, när hon satte upp
och utan ett ord klev ur rummet
Den gången hade jag inte tid till annat än några dessa temperamentsfyllda ord, som all- tid stå oss till buds vid kritiska tillfällen. Men eftersom vi var vänner så tog jag en lugnare dag och förhörde henne om orsaken^ till hennes ilska. Hon var da också åter
fallen i sitt vanliga stereotypa lugn och meddelade mej ofärskräckt att hon inte var hågad att härnäst »servera dom dar som borde kunna servera sig själva». Vid annu en djupare vetenskaplig undersökning öpp
nade hon för mig inblicken till en hel 'värld av den mörkaste okunnighet om Sve
rige. Själv genuin svenska från Helsinge och med ungefär lika ringa kunskap i finska språket »som en bondflicka» fran djupaste Tavastland har om det svenska, hade hon från barndomen insupit den uppfattningen att Sveriges »svenskor» som vardagstermen lyder hos oss, var ett folk »av kypare, rockvaktmästare och servitriser, teatermän
niskor och annat lättsinnigt folk». Det be
hövdes år och möda för att få henne till en bättre uppfattning och endast den per
sonliga erfarenheten av de från Sverige komna kunde bringa henne till en annan och sundare uppfattning.
Men kanske hade hennes uppfattning om svenskarna en grund. Folket hos^oss hade lärt sig att de som »spelade på positiv»
voro italienare, att de som excerserade, bo
nade golv och malade vara hus maste vara ryssar, att restaurang- och teaterfolk1 var svenskar. De kände inga andra än just de typerna och klasserna. Man
kunde inte begära bättre.
I Sverige vet man kanske inte hur långt det är från Finland hit.
Och framför allt hur långt det förut var. Så långt att intet ljus räckte till för att lysa upp»
mörkret på andra sidan havet.
Sedan Finland blev självstän
digt, och isynnerhet under de senaste åren har det börjat bli närmare mellan våra två länder.
Kontakten är nu jamn mellan de båda länderna, denna kontakt spände ihop slitna och slappa band, kunskapen om det verk
liga Sverige, det duktiga., arbet
samma, grundliga, hederliga Sve
rige blir utbredd. Man börjar tända fyrarna här, och förläna dem ett så starkt ljus att dess
nu 11 iiiimiiiiiiiuiiiiii >>■>■■' mu ni 11 iiiiioiioiiiiiii ii"111111,1 E Om hur banden mellan Finland och Sverige jj 1 knytes i allmänhet och hur de i synnerhet 5
§ knutits varmt och fast genom de 83 Finlands- ;
= kvinnor, som nyligen gästat Stockholm for jj
= att studera våra koloniträdgårdar skildras jj 5 här målande och humoristiskt av Alma So~ =
5 derhjeim. jj
Siiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiniiii*iii«i« ,ll,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,ll,,,,,,,,ll,,,‘'
maren, den slog en bro mellan Sverige och Finland. En skimrande vintergata ritades på himlavalvet till en symbol för framtiden, ty den besitter egenskaper att lysa starkare ju mörkare natten är. Kungabesöket väckte
Finlands rättigheter, uppbärarna av teorin om Svensk-Finlands berättigade särställning och samtidigt integrerande samhörighet med det statliga Finland. Bland karga och knappordiga svenskfinnar är hon en av de kargaste och knappordigaste och hon spa
rar på orden som levde man ännu under det bobrikoffska spionagets terror. Men i går när hon satt har lugnt bänkad efter att ha sett den vita båten med sina kolo
nister från Skeppsbron stilla sätta sig i rörelse och lika stilla försvinna bak udden, ja, då var hon så överfylld av intryck, att hjärtans brustna eller torrosraue suangat ° n _m.ii,, hört dem och en bred bas eavs för det ömsesidiga sett dem, sade hon. Du skulle liort aem, ocn en mea Das gavs iui & kaien. De voro så förtjusta,
“VåfhS deT varit5 orååigt mänga grup- så hedrade, så uppsçdtà, per och personer från Finland, som ha fått att de bara avlade
"iekuns mtt'tissrsf r ås
gSSen »m ISLsLn man inte tanka sig. de med da. rultode matgnm p. G™
Visserligen kan det hända, att man kan Lund, dar det forresten holl pa att ga höra ett eller annat skärande ord i kon- bondvardinna ganska galet, lty att ho serten lv beundrandets olika nyanser, men att ernå njutningens fullhetsatte en.Jetdit VeX IXj ---- ---
på den uppåtgående och en på den nedrul
lande mattan och räddades till liv och lem endast genom ett samfält skratt som gjorde den handhavande mekaniska organisatorn uppmärksam. Inom parentes lär det ro
ligaste ha varit att höra alla reflexioner som
»Värmlänningarna» gåvo upphov till. En av gummorna var bland annat »moralisch en
trüstet» över att det »flurades» för mycket uppfattningen ^ —^p^r^äxd^olonister, som i- stycket »Nu kunde han väl få henne vardagstermen .ÅÅnbJÄ = ^ enskilda och all- med mindre an att flura med henne sa
där», sade gumman. Forst om en stund begrep de kringsittande att hon ville an
vända sig av det moderna uttrycket »flirta».
det betyder ingenting, dessa kan Sverige räkna sig till dubbel förtjänst, för de stam
ma från hjärtan och samveten överväldiga
de av liknelsen med eget land och en i djup fosterlandskärlek sig rotande bitter
het över att se att vägen Jill »kulturen»
och över Bottenhavet var vida längre än man föreställt sig...
Jag träffade i går en av färdledarna för uen andra gruppen trädgårdskolonister, som tagit Stockholms stads enskilda och all männa gästfrihet i anspråk, under den se
nast förflutna veckan, fröken Bertha Ta
belle, ordförande i Brunnkärs, d. v. s.
: c„—,.i._ munnrvfarhiinflpt i man där na kaien, Superlativ och tarogd.
ordförande i Svenska kvinnoförbundet Helsingfors och stadsfullmäktig, en av de mest fanatiska förespråkarna för Svensk-
... .. Mil... Ml'1... ...
Damernas sommarnöje!
Vi erinra våra läsarinnor om vår pristävlan om det bästa stickade eller virkade sommarhandarbetet.
Tävlingstiden utgår den sista augusti och tre pris om 25 kr., 15 kr. och 10 kr. utdelas.
SSliisi iiiiill
:> "V .y
man där på kajen, Superlativ och tårögd.
»Det enda tråkiga är — sade med ens en annan landsvärdinna från Degerölandet med hög röst i hopen — bara att man na
turligtvis inte kan berätta för de hemma
varande riktigt hur det va.»
— Varför det, frågade fröken Tabelle henne.
_ Nå ja. så mycken finkänsla har man nu ändå, vidtog Degerövärdinnan, annars
ska di ju alla komma hit och det ska nu bli för mycket för de här präktiga mänskorna.
»Jag tror precis som gumman», sade fröken Tabelle, betydligt nöjd över att ha kolonisterna på havets sommarstiltje, »att det inte är värt att vara alltför upp
riktig, när man kommer hem.
Men i alla fall», slöt hon med en ny lättnadens suck, »är jag över
tygad om att de som voro här den här veckan kommer att räk
na nytt sekel från den dag de satte foten på svensk jord.» Och 83 nya hängivet tillgivna vänner har nog Sverige under denna vecka förvärvat. »Eller 82 till- lade hon.»
b*——:— : _ . Den 83 : dje var nämligen hon
, fc ° cbcrt-i- hus att aess I Norae tar man studentexamen först någon av de sista dagarna i själv och för henne var det re- dem ett sa starkt ijus att aess IJorge^ar abiturienter i Oslo märktes fröken Bvr- dJan en urgammal kärlek.
SEIäS ALMA SÖDERHJELM.
... ... ... ""”V...
: Glöm inte, att Champagnedrycken
ICHAMPIS
i är en förnäm, alkoholfri vindryck, bäst vid kaffebjudningar tillsam-
■ mans med wafers, kex och konfekt.
■ BlllllllllllBlll1 «■■■■*■■■■■■■■■■■■■■
II™»
■ii lip
lilillili
■■■■■■■■■■■ ■■■■■■■■■■■■■" ■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■"
Ni bliver även nöjd med ... Champis* är " en "yppe*dig "bördsdryck och ökar trevnaden vid bjudningar,
dCt KhfgPupp‘* Eder leverantör Drycken tillverk.s i St^tn
„
Minera,vatteniPolstjmmanSÄ tk Äaverdlt i landet.
Fråga efter Champis.
1 ovngr av *--- - ..
Extraktet fr&n AKTIEBOLAGET ROBERTS, Örebro!
a ■ ■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■1ib ■■■■■■■■■■■■*■'■■■■■■■■■
VÄSTKUSTEN I ÖSTER
OCH EN LOVSÄNG TILL SVENSKT BADORTSLIV.
MAN — INTE BARA SKAL- der utan mängder av M.edel- svensson — har besjungit väst
kustens salta hav och blanksli- pade klippor, Öresunds vita sand
stränder och solglittrande vat
ten, Ölands tjusande Alvar, Gottlands idylliska badliv, Stock
holms sommarglada skärgård kring Vaxholm, men kom och säg, att ni skall tillbringa som
maren i Öregrund och stock
holmaren skall förvånad spärra upp ögonen och kanske rent av rynka på näsan. Man kommer inte på den idén, att ostkusten även den har sin västkust. Och lika så gott är förresten det.
Ludvig Nordström, som i en massa somrar lyst upp Öregrund med sina sportkostymer, skulle som Hasse Z. om Utö vilja säga att Öregrund är en för
färlig plats, dit ingen civiliserad
om sin bekvämlighet och sin sinnesro mån person bör resa.
Det är inte heller lätt att resa dit, ty Öregrund och Östhammar höra till de få svenska städer, som inte ha någon järn
väg. Det hör också till deras charme. Som endast något störes av landsbygdens ny
modigaste trafikmedel : bussarna. Öregrund har alltså helt och hållet uppgivit sin forna ärelystnad, då det konkurrerade med Stock
holm om makten och härligheten och av huvudstaden väldeliga fruktades. Det var på 1490-talet, redan kort efter stadens grundläggning av Östhammarbor, vars egen stadsmark hotade att växa upp för högt ur havet. Riksföreståndaren Sten Sture gav sin tillåtelse till Öregrunds uppbyggande, men redan tio år därefter hade Öregrund blivit så mäktigt, att han förbjöd stadens borgare vid förlust av liv och gods att segla utrikes, Stockholms stad till förfång. Och Kristian Tyrann lät på sitt radikala manér hela staden försvinna i lågor. Men Gustav Vasa gav Öregrund nytt stadsbrev, dock med många förhållningsorder att den skulle förbliva vid sin blygsamma läst. Därmed var storhetstiden förbi och staden bestämd för den idyll den nu är och den rykt
barhet den tillsammans med sin tvilling
syster Östhammar fått på scen och film.
. O11^ jag nu säger, att Öregrund är en bit västkust på ostkusten, så vore det kan
ske inte riktigt artigt. Det är aldrig trev
ligt att bli presenterad som surrogat. Men det kan inte hjälpas att man måste ta till liknelsen. Här har stockholmaren sin egen västkust, som han inte behöver låna av göteborgaren. Här har jag klipporna, brännheta i solen och trolska i augustis månsken, här har jag havet med en oänd
lig horisont, som visserligen tar slut borta vid Finland, men det behöver icke be
kymra min kortsynta själ nämnvärt, här har jag fräsande bränningar och småkru- siga böljor, här har jag en inbjudande sandstrand, bistra förvuxna tallar och ljuv
liga syrener — här bjuder naturen allt vad ett storstadsjäktat sinne behöver av olika naturstämningar. Havet är tillräck-
Öregrunds Hasselbacken.
...in...
: Att stockholmaren har sin egen västkust =
\ med sol och sälta och fria havsvidder be- = : tonas här i ett semesterbrev från Öregrund. §
»■■miiiiiiiMiuiiMiiummiiiiiim ■■■111111111111 iliiiliiimiiiil,im,,,,ill,i,,,i, 1,111111?
ligt storvulet för att göra problemen friskare, staden lagom idyllisk för att man inte skall känna sig tillplattad och övergiven. Det är vila också att se de små gatorna med sina skära, ljusblå och ljusgröna hus, att se de tre stånden, grön
saks-, kött- och fiskstånden, på torgdagarna, att betrakta stadens gamla män, när de ibland sitta och prata på bänkarna vid hamnen och uppsnappa några lösryckta ord av deras ofta hest gurglande stämmor. 17 mil från huvudstaden och en annan värld, som styres av väder och vind och hav.
Men Öregrund är också en modern bad
ort med fullt av spännande händelser. Så när man säger att stockholmaren rynkar på näsan åt Öregrund, betyder icke detta att här inte är fullproppat med badgäster.
Det är redan så tillräckligt att man verk
ligen inte bör sjunga något lov till vår östra västkust, ty då blir den snart precis lika fashionabel som den riktiga västkusten.
Ännu så länge är den hemtrevlig med en trogen stampublik från Gävle, Uppsala, En
köping och Stockholm och lite strögäster
Marika Stjernstedt (t. h.) och hennes dotter, skå
despelerskan Lena Cederström, sola sig på en Öre- gnmdsktippa.
per bil och motorbåt då och då som extra krydda. Och som en
da ryktbara celebriteter förfat- tarparet Ludvig Nordström och Marika Stjernstedt, trogna Öre- grundsbor och badortens ivrigt betittade och uppskattade sen
sation. Dr Ernst Westerlund var på sin tid trägen Öregrunds- besökare och hans traditioner ha upptagits av hans dotter, grevinnan Tolstoy, och hennes barn. Öregrunds stampublik är som en familj — och därför kan den som vill vara enstöring ha det fridfullt. Om det längre finns några mammor med giftas
lystna döttrar på jakt efter för
månliga, partier på badortens mondäna marknad, så tror jag inte att vår östra västkust är lämplig. Här finns ingen vanity fair i högre stil. Man klär sig inte — d. v. s. man bör inte gå oklädd. Man badar och kliver i båtar, lä
ser och syr och sover, tanterna ha väl sina kafferep och herrarna dricka väl punsch på Hasselbacken om kvällarna. Ja, Öregrund har ett Hasselbacken — enklare och små- trevligare än Jacobsons — och det finns också en Societetssalong nere vid havs
stranden. Där dansa ungdomarna från sex till tjugofem år, medan tanterna sitta runt väggarna, och titta på, beundra och kriti
sera. Detta^ med enkel och flärdfri fa- miljedans på societetssalongen är kanske ingen dum inrättning. Den sätter hyfs och salongsvana på småungarna och de äldre ungdomarnas flirt kan väl inte bli mer än tillbörlig i tanternas omedelbara och oro
väckande närhet. Förresten kunde våra många sedlighetsapostlar och belackare av nutidens ungdom gärna ta sig en titt in i en sådan där idyllisk societetssalong -— av ungdomarnas inbördes resonemang hör man snart, att tolvåringen, som röker cigaretter, har sina kamraters förakt och att den där
»bönan med luggen i ögonen och den latjo klädningen» hon kråmar sig, så hen
ne kan man då inte stå ut med länge. Sund och kritisk blick saknas minsann inte hos ungdomarna heller för snedvridna avarter inom deras leder. Det reder sig även med den nästa generationen, ska ni se.
Så flyter tiden friskt och sommardåsigt fram mellan himmel och hav i gammal tra
ditionsrik svensk stil. Stockholmsbäten kommer, posted kommer, man badar, man kritar^ sina skor, man dansar — så har det gått i generationer. Man kan vilja göra död säsong levande, göra sommaren till vinter som Alma Söderhjelm, man kan prisa stadens sommarfägring, man kan längta till fjällen, man kan spara till en Pa
risresa, man kan vilja låta sina barn lära ett nytt språk och se nya länder under ferierna, men jag skulle ändå alltid vilja önska var och en av dem några somrar på en svensk badort, där civilisationen inte äi mera mondän än att Stockholmsbåtens ankomst är en händelse och där det finns
»friska svenska takter» att lära.
EVA NYBLOM.
yppersta kvalitet.
Särdeles delikat.
Hitar à 10 o. 15 öre.
L kejsarnougat
741 —
SK ÄRGÅR D SMINNEN
HOS FARBROR LA Frisk som en sommarvind sveper Tor Hedbergs skildring från den trakt utanför Vaxholm som ännu är en eftersökt sommarnöjes plats för stock
holmarna.
Bland mina tidigaste barndomsminnen pro de elementära de livligaste och lättast till
gängliga. Minnen av några enkla och star
ka sinnesintryck: hörselminnen och lukt
minnen. Ehuru i regel förbundna med yttre vardagliga och i sig själva betydelselösa händelser, rymma de på ett oförklarligt sätt ett djupt och sällsamt intryck av livets rikedom. En majdag, då jag var ute med min portör vid Roslagstull, kom upp på en bergsknalle och från ladugården nedanför kände den varma lukten av nygrävd jord och spillning, tillhör mina starkaste min
nen. Det var våren.
Jag tycker mig minnas den skreva, där jag tog min första blekgula Gagea lutea, det dike där jag grävde min första Calta palustris. Vilka friska, daggiga, doftande barndomsintryck äro icke för många barn förbundna med dessa fattiga blommor, som befanns ha så fina, främmande namn. Det var ett visst stänk av levnadsvisdom, som tyvärr snart förflyktigades.
Jag vaknar vid ett avlägset, doft surr, som kommer luften omkring mig att dallra. Är det en broms — en »väldig» broms här inne i rummet? Nej, det är utanför — nu förstår jag, nu minns jag, det är trösk
verket som går.
Fort i kläaerna och bort till logen. Genom de öppna logdörrarne står dammet som en rök, och omkring verket där inne står det en virvlande sky av agnar. Bullret är så starkt att man icke hör sin egen röst. Det är farbror Janne som matar: alldeles grå i synen, med det korta skägget fullt av agnar och ögonen nästan igengrodda ser
S I DEN GAMLA KVARNEN.
”Bortom logen är vandringen.”
mm.
Semite*,
if*
Vs.%
,<A.'*'X
han ut som en tomtegubbe. Den yngre brodern Lars tar kärven som langas honom av pigan, löser den och ger den åt mataren.
Pigans ansikte lyser rött och svettigt där inne i dunklet och hon ropar något åt oss som vi icke kunna uppfatta. Så kör Lars ut oss.
Bakom logen är vandringen. Långsamt och mödosamt, i ständig kretsgång, draga de båda hästarne ytterverket, som ser ut som en väldig upp- och nervänd topp snurra, och drängpojken går bakom en av hästarna med en kort piska och manar på. Han avstår gärna sin plats för att sträcka ut
AV T
sig på backen och räta ryggen. Det känns mycket förnämligt att få smacka åt hästar
ne och vara den som håller hela det stora maskineriet i gång, men snart blir man yr i huvudet och glad att få komma ur den eviga vandringen. Det är kanske inte så roligt att vara drängpojke i alla fall.
Vi försvinna snart, på spår efter nyss bortglömda lekar, men hela dagen surrar bromsen i våra öron, än nära, än fjärran, sävligt, godmodigt och flitigt. Kanske sna
rare som en humla.
En annan morgon är det ljudet av slagor- na: ett, två, tre, fyra — ett, två, tre, fyra.
En munter takt, en idog takt. Vi samlas utanför logen, vars breda inkörsel är till halv manshöjd stängd av de tjocka stängselbrä- derna. Genom öppningen virvlar dammet ut i den glimmande soldagern. Därinne gå de Lars och Janne, drängen och dräng
pojken, i långsam takt runt sädesbingarne som äro lagda i en hög mitt på loggolvet, med axen inåt, och bearbeta dem med sia.
gorna. Det är den första rågen, som trös
kas till husbehov. Det är ändå roligare att se på än tröskverket, detta primitiva, uråldriga förfaringssätt har för oss något av lekens tjusning, och i brädets tillblivel
se genomleva vi under några barndomstun
der människosläktets egen barndom. Ännu efter ett halvt sekel har jag den muntra, tunga, idoga takten i mina öron.
Brödets tillblivelse! Begynnelsen till all civilisation, kanske, när allt kommer om
kring, dess slutsumma. I dess tjänst stå alla människans ursprungliga, vördnadsvär
da verktyg, spaden, plogen, harven, skäran, slagan, morteln, och för dess skull togs naturens krafter först i anspråk, vattenfal
let och vinden. Den gamla väderkvarnen är stamfader till alla skruvens moderna un-
(Forts. sid. 752.)
När herrarna dricka te. Ett roande sJ^ämt med damerna i en stockholmsrevy.
Fr v.: Anders (hr Cederborg) sitter och virkar. Vid tekonseljen (hrr. Brunman, Cederborg och Kinch), herrarna prova varandras hattar (hrr. Kinch och Cederborg).
..
■A .
fggfgt
IMB
illlll§l§
Stockholmspubliken har för närvarande roligt åt en satirisk karrikatyr av ett damte, som förekom
mer i Cirkusrevyn där man får se hur det skulle ta sig ut ifall herrarna komme tillsammans på lik
nande sätt för att krama och omfamna varann, pro
va varandras hattar, tala om ändrade kläder, om
hur deras hustrur ger dem nålpengar, om sina be
kanta herrars rynkor och figur, om recept på ka
kor och mönster till virkning som man hittat i Idun,
”herrarnas egen”. Man sladdrar och är ”söta du”
för att till slut när man vänt varann ryggen ut
stöta ett uppriktigt menat : skvallerkäringar !
Som sagt scenen är roligt gjord och dampubliken skrattar också med. Litet självironi skadar inte och förresten veta damerna att det också skulle kunna göras en synnerligen skämtsam sketch som kunde heta: ”När damerna ge sjätte graden i säll
skapet Ö. 7-”
VANTAR'
cn&dLeüon-Mäieketför&5 mp.d Le/onrMärketaarantecain
— 742- —
FEM DUKTIGA SVENSKOR
SOM SKOLA BJUDA UTLÄNDSKORNA SPETSEN VID OLYMPISKA SPELEN I GÖTEBORG.
nupp wmm Signe Johansson
liga bandy klubb i WÈÈÈÊÊSm
mmÈ& % ■ ■
lj|löll|
Inga Greta Broman, Fal- kenberg.
Ann-Margret Ahlstrand, Göteborg, svenskt re
kord i höi
Märta Johansson, satt svenskt rekord 2,30 m. i längdhopp utan ansats.
öjdhopp
Asta Platino, Göteborg, sv.
rekord i löp
ning 250 och 400 m.
i Kvinn- Stock- holm.
c J jö ÖI ui
P A R I S I S K®A N SOM
ATT DAMERNA BÖRJAT SPORTA ÄR välbekant. De ha till och med hunnit så långt, att man på sina håll börjat reagera. Damerna ha med andra ord försökt sig på även de mest manliga idrotterna. Visserligen finns det ännu icke någon kvinnlig champion i boxning, men redan spelar man här i Paris fotboll och har sökt införa ett av de hårdaste manliga spelen — rugby.
Ingen har egentligen någon vidare lust att rea
gera mot dessa yttringar av kvinnlig företagsamhet.
Man överlåter åt utövarnas lemmar och ben att säga stopp, man tror att damerna icke skola orka hålla på så länge och' gör framförallt intet väsen av deras framfart i spalterna. Någon förvåning eller förtjusning väcker inte en kvinnlig fotbolls
spelare, när hon med ett mörklockigt huvud söker att träffa bollen. Publiken kan på sin höjd applå
dera henne, om hon lyckas, men annars är man van vid litet av varje i Paris.
När damerna börjat idka allmän idrott, har det blivit något annorlunda. En del grenar kunna ju anses såsom lämpliga, och en fransk sporttidning underlåter inte gärna att tala om, när en liten made
moiselle nere i Marseille lyckats sätta ett nytt re
kord i längdhopp. Ett sådant rekord blir för frans
männen lika betydelsefullt som det faktum, att
liiiiiiiuiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiniiiimiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii'.
jj Kvinnan både boxas och sparkar fotboll i 1 : Paris såsom framgår av följande korrespon- \
\ dens till Idun. ï
”i iimim 111111111(11 in in h mu h in U um M in um in ni h ■■tiiiiitiii mm iium itu ii m?
boxaren Georges Carpentiers lilla dotter Jaqueline rest efter sin pappa till Amerika. Det senare är nämligen något som, absolut måste talas om.
Men så snart man kommer in på tenniisgebitet, öppnar sig nya vidder. En tennismatch mellan två damer kan vara lika stor och betydelsefull som en uppgörelse mellan två herrar. Tennissporten är kvinnans lika mycket som mannens, och man kan vara övertygad om, att fransmän veta att tala om den saken. Man har inte för intet världens styvaste tennisspelerska Suzanne Lenglen.
Antingen det spelas i Boulogneskogen på de ut
märkta banorna där eller i den Olympiska staden Colombes, lika distingerad och aristokratisk är publiken. Här ser man kanske en amerikansk dol
larmiljonär, som nyss varit uppe på en tidningsre
daktion och deponerat tusen dollars för arrangeran
det av en match mellan Suzanne Lenglen och Helen Wills, gamla och nya världens obestridda mästa- rinnor. Eller möter man damer och herrar ur den allra högsta societeten, vilka med små diskreta
S P O R T A R
handklappningar ge sitt bifall till känna, när någon av de spelande lyckats ryktigt bra.
Men för publiken äro inte alla dagar lika intres
santa. Ena dagen regnar det, och andra dagen — måste Helen Wills opereras för blindtarmsinflam
mation! Ljusskriften vid Place de 1’Opera talar om den sorgliga nyheten, och tidningarna sända slag i slag ut bulletiner från sjuklägret. Och den amerikanska paristidningen får från Suzanne Leng
len mottaga ett handbrev, där hon beklagar sjuk
domsfallet och där hon förklarar sig övertygad om, att det franska folket skall visa amerikanskan Helen Wills lika stor sympati som det amerikanska folket gjorde, när hon själv, Suzanne Lenglen, en gång insjuknade.
Så mycket går man upp i denna tennissport, och när man nu för ett ögonblick vilar sig från det vita spelet, så finns det alltid något annat att in
tressera sig för. Vad sägs till exempel om en bil
tävlan i Parç des Prinçes mellan Paris’ mest kända skådespelare, charmörer och charmöser? Men i detta senare fall är man icke riktigt övertygad om, att det gäller sport — Paris är också en modestad, och sporten får ofta vara bara skylten.
SHARP.
c/h? atla bahputveA nian Aett ÅägA iTbmtenA ua/ia numAa ett
— 743 —
ril
GOTT HUMÖR A OCH O PÅ SEMESTERN
PRISSKRIVELSEN I IDUNS TÄVLAN OM; VAD SOM BÄST BEHÖVES PÅ EN SEMESTERRESA.
EN ÖPPEN KOFFERT STÅR MITT på golvet, ryggsäcken ligger slängd på en stol, vindtygsdräkten på en annan. Bur- träskpjäxorna stå och gapa, tomma och ut- ledsna av sommarvärme och längtan, — precis som jag själv. Fjällskopan, — ack, hur många gånger har den inte hugsvalat min torra strupe med fjällbäckarnas friskt iskalla vatten — kartor, böcker, thermos- flaska, allt ligger kastat omkring mig i en icke särdeles pedantisk ordning. Själv irrar jag som en vettvilling i rummet men med en underlig lyckokänsla bakom hafset och brådskan. Jag packar nämligen, packar.
Hurra, hurra!
I min av sommarhetta och stadsluft utpinade och genom mycket arbete och många tankar sönderbråkade hjärna slår plötsligt Iduns fråga ner som en blixt, och jag kan inte motstå frestelsen att ta ett skutt över kofferten, förbi nyssnämnda atti
raljer och desslikes en hel del till kryssa mig fram till skrivbordet för att besvara den. Benjamin, med huvudet på sned och högst väsenligt inåtvända fötter, blickar för
vånad och en aning förebrående på mig.
»Inte har du tid med det där krafset, säga hans runda ögon, »vi ska ju resa med natt
tåget.»
»Det där hör inte hit, vad ha vi med Benjamin att göra», hör jag Iduns redak
tör säga med vredgad stämma och höjda ögonbryn. Men Benjamin hör verkligen hit, snälla Redaktören. Vänta bara! Ben
jamin, som i ett tidigare skede framlevt sitt liv inom Nordiska Kompaniets fashionabla lokaler, tills han en dag för ett pris av kr.
2:75 överantvardade sin lilla röda sammets- kropp med den vita svansstumpen i mina händer, är nämligen en ypperlig represen
tant för det goda humöret. Man må vara i den mest novembergråpessimistiska begravningsstämning, kastar man bara en blick på hans outsägligt trofasta och verk
ligt humoristiska runda porslinsögon, för
svinner begravningsstämningen i ett nafs, skrattlusten tar överhand, och det goda humöret, som slumrar nån stans inom en störtar fram som en skogseld. Benjamin är min mascot och min gode Vän och kam
rat, som om ett ögonblick skall slängas ner i koffertens öppna famn tillsammans med pjäxorna och det andra.
Ty vad är viktigare på en semesterresa än just det goda humöret? En män
niska med det goda humöret glittrande i ögonen, med humor i hjärta och sinne och vänliga ord på läpparna verkar hon inte som en frisk fläkt? Medan den surmulna och »purkna» likasåvisst inger oss leda i själen och ohjälpligt förtar trevnaden. Allt
så, glöm för all del ej det goda humöret på er semesterresa.
I samband med Benjamin nämnde jag något om den goda kamraten. Även detta är nämligen en mycket viktig sak för att en semester skall lyckas. I mitt tycke är det mycket bättre att resa alldeles ensam än med någon, som man ej fullt och helt sympatiserar med. En riktigt god vän, — eller flera — som man kan reso
nera med om allt mellan himmel och jord,
^iiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiimniii 111111 lim iiiiiiiiiimmimiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiin»
= Gott humör, gott kamratskap och så att man |
\ reser till fjälls — så lyder programmet i ne- \ I danstående prisskrift som ansetts böra belönas \ I med priset i vår tåulan om vad som utgör | E det väsentligaste när man ge sig ut på se- Ë
jj mesterfärd. \
TiiiiiiiiiiiiimmmiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiViiiiiiiiiiiiimiiimmmiiimiiiiiiiiiiiiim?
diskutera de mest skilda saker med, ha olika åsikter och vara lika goda vänner för det, skratta tillsammans 'ned, vara allvarlig eller uppsluppet glad. En käck och trofast kamrat —- eller flera — som med jämnmod uthärdar om solen inte precis varje dag strålar från en »azurblå himmel», som inte grinar om steken händelsevis någon gång kan bli vidbränd, biffsteken stundom rå
kar vara en smula seg på pensionatet, eller duken kanske inte alltid är så absolut utan skavanker. Som inte gnäller om britsarna äro hårda i turiststugan, om ryggsäcken är tung och vägen stundom kan bli villsam över fjället. En sådan vän och reskamrat är ovärderlig. Om några timmar skall jag träffa min vid det norrgående nattåget, sedan ska vi fiska upp ytterligare två lika
sinnade under vägen, så en glad kvartett blir fulltalig. Detta är idealiskt. Då är man oberoende och får roligt, även om man inte skulle råka på några riktigt trevliga människor, men det gör man förresten all
tid. Bara man inte själv glömmer det goda humöret hemma. Högst viktigt är emellertid, att man är så goda kamrater, att man när som helst kan säga t. ex. »Hej, på er, nu vill jag helst vara ensam, en stund», eller »Adjö så länge, nu smiter jag ut på en promenad med artisten Eriksson.
Nu har jag nämnt tvänne viktiga fakto
rer för en lyckad semester : Det goda humöret och Den goda kamraten.
Och nu kommer den tredje och allra vik
tigaste: Res till fjällen! Jag hör ett fasans skri från de unga damer, som finna sitt högsta nöje i att flirta och dansa med flotta badortskavaljerer i vita benkläder och slätkammat hår och därför liksom vilda norder översvämma badorterna, från den kategori som anser »utlandet» som det enda tänk- och njutbara under semestern, och från den hängmattsälskande människan i Stockholms omedelbara närhet. Men jag förskräckes ej, ty, som sagt, om några tim
mar går tåget, det välsignade nattåget, och högfjällen förråda mig ej, deras tystnads ljuvlighet är stor och oändlig. Därför vågar jag än en gång säga: Res till fjällen!
Ack, visste ni bara, ni jazzbitna unga damer, vilka härligheter som vänta er där uppe, så lydde ni mitt råd. Även i fjällen kan ju förresten tillfälle till flirt erbjudas.
Även i fjällen kan ni understundom få jazza — fast inte så ofta — och om ni bara visste, hur mycket trevligare det är att jazza med en brunbränd fjällets vandrare i khaki eller vindtyg än med badortens vit- byxade gentleman. 'Och tänk så käck och trevlig ni skulle se ut i sportdräkten, den skulle absolut klä er. Men lämna para
sollen hemma, den passar inte i fjällen.
Och ni, hängmattsbitna unga dam vid Skurusundet. Visst äro viddernas dvärg
björkar sega, men bära er och hängmatta orka de väl näppeligen. Dock, i dalarna finns det riktiga björkar, där ni kan fästa er hängmatta. Då har ni ändå fjällens snö
täckta hjässor omkring er, då känner ni ändå fjällvindarna dansa sin lustiga dans omkring er. Och, vem vet, kanske lämnar ni en vacker dag hängmattan i dalen och kliver upp> på högfjället för att där möta all världens härlighet.
Och slutligen ni, utomlandsbitna, han
den på hjärtat. Har ni sett hela vårt här
liga svenska land? Och först och främst, har ni sett våra fjäll, våra egna underbara svenska snöfjäll? Ack, visste ni det bara, hur ftnycket härligare det är att trampa fjällhedarnas mjuka matta av underbart ly
sande fjällblommor än de främmande stora stenöknarnas heta gator. Hur mycket häl
sosammare och friskare den klara fjälluf
ten är än museernas instängda och unkna.
Vilken tavla på de stora konstgallerierna är förresten mera underbart vacker än ett vilt och storslaget fjällpanorama, vilken kon
sert är ljuvligare än vindarnas brus över öde fjällvidder. Ack, visste ni bara! Res till fjällen! Där får ni just vad ni be
höver, ro för er trötta hjärna, vila för tra
siga nerver. Nya friska källor skola springa fram ur er själs dolda djup, era tankar skola flyga fria och glada som falkarna över högfjället, ni ska känna er ung och frisk och lycklig som en ny fågel Fenix.
Ja, nu är det sagt, och nu slänger jag Benjamin i koffertens djup. Han tål gott vid en litet vårdslös stöt, då den inte är illa menad. För han är i lycklig besittning av det goda humöret, han är en god kam
rat, och han reser till fjällen. Den där dagboken, som omnämndes i Idun, den får emellertid ingen plats i 'min koffert, den är absolut överflödig, ty när jag en gång kommer tillbaka, då stå minnena för mig så klart och tydligt och i ett sådant över
flöd, att jag en hel årgång skulle kunna fylla Iduns spalter med dem.
Den sköna synderskan är skön, jag för
nekar det visst inte, men hon är »het».
Ack alltför het för mitt svala »blonda»
blod. I närvarande stund hatar jag henne närmast. Men när jag i morgon förmid
dag kommer att få se det första snöfjället skimra emot mig, då minns jag henne inte längre. Då minns jag ingenting annat, än att livet är underbart härligt, och att jag aldrig förstått någon sångare så väl som den vilken sjunger: »Det skönaste landet är landet i norr.»
Men jag talar inte om namnet jag skrivit på adresslappen på kofferten, av hänsyn till de jazzbitna, hängmattsbitna och ut- landsbitna. Må de högst eventuella tjugo
fem kronorna överräckas mig, då jag ef
ter en lång, härlig månad återvänder, rik på glada upplevelser, härliga skönhetsin
tryck och glada minnen — men fattig på pengar.
Till dess förbliver jag alltså eder med gott humör och goda kamrater försedda, fjällbitna och alltid lika förbundna
RADO.
[gvÅert
Bevara Edra minnen
från
Sommar och Semester
CEVAEKß FILM
tillförsäkrar Eder bästa resultat.Kopiera Edra bilder på
GEVAERTSRIDAX
