SAMMANFATTNING
ENERGI, MILJÖ OCH HÅLLBAR UTVECKLING Del A
MILJÖ OCH HÅLLBAR UTVECKLING
Under det senaste decenniet har medvetenheten och uppmärksamheten när det gäller frågor om miljö och hållbar utveckling ökat märkbart inom alla samhällssektorer. Fortfarande dyker nya frågor upp. Miljöproblem och hållbar utveckling har därför stått högt upp på de europeiska ländernas dagordning. Förståelsen för miljöprocesser och utvecklingen av lösningar för att bemästra de negativa effekterna har också gett nya möjligheter för Europeiska unionens medlemsstater att konkurrera på de globala marknaderna.
De flesta av dessa frågor är komplexa och för att förstå dem krävs ett tvärvetenskapligt synsätt som utnyttjar forskningskompetens på högsta nivå och ofta speciella anläggningar.
Det är nödvändigt att åstadkomma den erforderliga "kritiska massan" av samarbete mellan nationerna. Med tanke på den snabba utvecklingstakten inom området miljö och hållbar utveckling och inom närliggande kommersiella områden, är det befogat att EU har anslagit, och fortsätter att anslå, betydande resurser till forsknings- och utvecklingsprogram inom dessa områden. I tredje ramprogrammet uppgick FoTU-anslaget för miljöforskning, inklusive marin forskning, till 410 miljoner euro och detta har ökat till 1 083 miljoner euro i femte ramprogrammet. Under femårsperioden har ungefär 1300 projekt fått stöd och runt 6000 organisationer har varit delaktiga i verksamheten.
1999 års femårsutvärdering av FoTU-delprogrammet om miljö och hållbar utveckling har utförts av en panel bestående av fyra oberoende vetenskapsmän. Utvärderingen har inneburit en granskning av tredje, fjärde och femte ramprogrammen, främst med avseende på relevans, genomslagskraft, framsteg och effektivitet. Panelen behandlade också sjätte ramprogrammets form och innehåll. Panelens utvärdering har baserats på publicerat och opublicerat material (mer än 60 omfångsrika dokument), resultaten av ett frågeformulär som delats ut till organisationer som deltar i fjärde ramprogrammet samt 104 omfattande intervjuer. Det har inte varit någon lätt uppgift, i och med att utvecklingen från tredje till fjärde och femte ramprogrammet har inneburit att vissa forskningsområden har placerats i nya program, andra har slagits samman, några har upphört och nya områden har tillkommit. Denna utveckling visar glädjande nog att EU:s miljöforskning inte är statisk, utan har kunnat anpassas till nya frågor, men förändringarna innebär också att det blir svårare för panelen att utvärdera trender. Panelens arbete kunde ha underlättats avsevärt av ett kommissionsdokument som förklarade direktoratets verksamhet och ekonomi samt beskrev dess roll i förvaltningen av forskningen. De flesta av de statistiska uppgifter som panelen begärde kunde inte lämnas av kommissionen på grund av inkompatibla informationssystem. Direktoratet bör göra en sammanfattning av sin verksamhet och sina ansvarsområden i god tid inför nästa utvärdering och ge panelen tillgång till denna när utvärderingen påbörjas.
Förvaltningens informationssystem bör förbättras så att statistisk information blir lätt tillgänglig.
Relevans
Den miljöforskning som utfördes inom tredje och fjärde ramprogrammen ansågs ha behandlat de viktigaste problem som gemenskapen stod inför. På det hela taget stöddes programinnehållet av slutanvändarna och kvaliteten bedömdes vara hög och i vissa fall mycket hög. Panelen instämmer i dessa uppfattningar. Under fjärde ramprogrammet insåg
emellertid kommissionen och medlemsstaterna att det var nödvändigt att förändra
inriktningen i femte ramprogrammet på så sätt att ramprogrammets forskning i högre grad skulle vara relevant för gemenskapens industriella, kommersiella och socioekonomiska behov. Denna förändring av inriktningen gjordes följaktligen i femte ramprogrammet. De flesta ämnen i programmen för miljö och klimat respektive marin forskning och teknik slogs samman till delprogrammet "Miljö och hållbar utveckling", som var en del av programmet
"Energi, miljö och hållbar utveckling".
Delprogrammet strukturerades i a) fyra nyckelåtgärder i vilka forskningen inriktas på problemorienterade teman, b) generisk verksamhet som omfattade ett tvärsnitt av vetenskaplig och teknisk forskning och c) stöd till infrastruktur.
Den filosofiska förändringen i femte ramprogrammet har fått allmänt, om än inte enhälligt, bifall, men det är också viktigt att särskilt i miljöforskningen uppnå en balanserad fördelning av verksamheten mellan kortsiktiga tillämpningar och sådana projekt som gäller storskaliga, långsiktiga frågor. Ramprogrammen måste vara politiskt motiverade. I detta avseende är det positivt att notera den märkbart ökade kommunikationen mellan GD Forskning och GD Miljö och de andra politiska direktoraten. Dessa politiska band bör stärkas, alla relevanta direktiv och handlingsplaner om miljöfrågor bör granskas ingående och
kunskapsbehoven på medellång och lång sikt bör klargöras så att de kan användas för att revidera arbetsprogrammet i femte ramprogrammet och utforma sjätte
ramprogrammet. Man bör emellertid inse att tillämpad forskning – även om den på kort sikt är till nytta för den politiska och kommersiella utvecklingen – inte kan ersätta den grundforskning som är nödvändig för att skapa långsiktiga vinster för samhället. Balansen mellan tillämpad och mer grundläggande forskning har i femte ramprogrammet förskjutits allför mycket i riktning mot den förstnämnda. Stödet till mer grundläggande forskning driven av "nyfikenhet" har minskat och bör återupprättas. En betydande del av resurserna bör gå till generisk verksamhet och långsiktig forskning.
Utvärderingskriterierna bör ändras så att sådan forskning inte missgynnas i utvärderingen i jämförelse med mer tillämpad forskning.
Kommissionen förtjänar ett erkännande för att ha upprättat kopplingar mellan naturvetenskap och socioekonomi. Det visar sig dock vara svårt att förena de olika disciplinerna. Antalet socioekonomer med lämplig bakgrund för att arbeta med miljöfrågor måste ökas. I detta syfte bör man överväga att inrätta europeiska centra med särskild kompetens för miljöinriktad socioekonomi. Dessa centra bör vara kopplade till relevanta naturvetenskapliga grupper.
Det är beklagligt att samspelet på en strategisk nivå mellan ramprogrammen och nationella forskningsprogram har varit tämligen begränsat. Kommissionen har en central roll när det gäller att skapa en europeisk miljöforskningsstrategi. Inrättandet av ett europeiskt område för forskningsverksamhet, som beskrivits av kommissionsledamot Busquin, kräver djupgående förändringar i programförvaltningen. Det är nödvändigt att medlemsstaterna i högre grad deltar i administrationen av ramprogrammen. Metoder för att åstadkomma detta måste undersökas.
Genomslagskraft
Forskningsresultaten från tredje och fjärde ramprogrammen har fått en vid spridning, men inte alltid en utformning som är lämplig för slutanvändarna. Forskningsresultatens genomslagskraft kan ökas avsevärt. Forskarsamhället, politiker, företagare, parlamentariker osv. har helt olika informationsbehov. Kommissionen bör se till att forskningsresultaten
sammanfattas och utformas i enlighet med användarnas olika krav. En betydande del av budgeten, kanske 10–15 procent, bör på programnivå anslås för denna verksamhet.
Ett program för infrastruktur för miljöforskning har inrättats inom femte ramprogrammet men det finns fortfarande problem med tillgången på flygplan, fartyg, datorer, databaser osv.
som kan stödja forskningsprojekten. EU bör åta sig en strategisk roll för att samordna användning av viktig infrastruktur och utveckling av ny infrastruktur för miljöforskning. Infrastrukturen måste vara lätt tillgänglig för alla medlemsstater.
Det finns möjligheter för miljöforskare från EU att tillsammans med sina kolleger i utvecklingsländerna bedriva forskning som gynnar båda parter. Ramprogrammens Europacentrerade karaktär främjar emellertid inte en aktiv medverkan av vetenskapsmän från utvecklingsländerna.
Kommissionen bör – exempelvis genom medlemsstaternas biståndsorgan – införa slagkraftiga program för samarbete mellan utvecklingsländer och EU i sjätte ramprogrammet. Dessutom är de miljöproblem som de nuvarande medlemsstaterna försöker lösa inte nödvändigtvis desamma som miljöproblemen i en utvidgad gemenskap. En översyn bör göras för att identifiera forskningsbehoven i de kandidatländer som inte omfattas av det nuvarande delprogrammet för miljö och hållbar utveckling.
Det existerar visserligen en mekanism för att klara av nödsituationer genom riktade "snabba ansökningsomgångar", men denna tycks vara svårhanterlig och används inte ofta.
Miljödirektören i GD Forskning bör ha befogenhet och ett system för att snabbt inleda riktade "snabba ansökningsomgångar".
Framsteg
Under den period som omfattas av femårsutvärderingen har flera hundra framgångsrika miljöprojekt genomförts inom tredje och fjärde ramprogrammen. Det förekommer misslyckanden men de är ovanliga och detta vittnar om noggrannheten vid urval av projekt och omsorgsfullheten hos kommissionens vetenskapsmän när det gäller att följa utvecklingen och vara beredda att hjälpa till om problem skulle uppstå. Några av de framgångsrika projekten beskrivs i rapportens huvuddel. De visar några av de särskilt starka sidorna hos EU-stödda projekt – till exempel bidrag till EU:s politik, sammanslutning i nätverk, tvärvetenskaplighet, internationella kontakter och internationellt inflytande, utnyttjande av storskaliga anläggningar, utveckling av infrastruktur och kommersiella spin-off-effekter.
Panelen noterade med glädje att antalet organisationer som deltar i forskningen stadigt har ökat från tredje till femte ramprogrammet, dvs. att kommissionen har lyckats ge miljöforskningen en allt större spridning.
Effektivitet
Kommissionens tjänstemän gör ett professionellt arbete trots en hög arbetsbelastning. Deras stöd till dem som söker forskningsanslag och deras projektförvaltning är mycket uppskattade av huvudparterna. Organisationens effektivitet skulle öka om ansvaret för projektförvaltning, ekonomi och administration i större omfattning delegerades till lägre nivåer. Kommissionen bör ompröva sina förfaranden när det gäller delegering av ansvar.
Den ökande administrativa belastningen förhindrar många av de vetenskapliga tjänstemännen från att följa med i den senaste vetenskapliga utvecklingen. Detta gör tillsammans med den låga personalomsättningen att direktoratets vetenskapliga kompetensbas minskar. Kommissionspersonalens möjligheter till yrkesutveckling är mycket
begränsade. Direktoratet måste vidta åtgärder för att bibehålla sin vetenskapliga kompetens.
Programkommittéerna kontrollerar beslutsprocessens kvalitet och ser till att arbetsprogrammets innehåll stämmer överens med rådets beslut. De bör också utgöra en strategisk länk mellan ramprogrammen och de nationella forskningsprogrammen.
Programkommittéerna bör vara aktivt engagerade i uppföljningen av tidigare ramprogram och i planeringen av de kommande. Panelen välkomnade bildandet av de externa rådgivande grupperna och noterade de vetenskapliga kommittéernas viktiga roll.
Programkommittéerna, de externa rådgivande grupperna och de vetenskapliga kommittéerna är delar i ett potentiellt mycket effektivt system. Kommissionen måste granska förhållandet mellan dessa kommittéer och grupper och tydligare definiera deras roller.
De förfaranden för anbud och utvärdering som används i femte ramprogrammet anses vara öppna, rättvisa och tillämpas på ett omsorgsfullt och effektivt sätt. Panelen befarar att de förfaranden som tillämpas ger otillräcklig uppmärksamhet åt projektens strategiska värde, både vid den externa utvärderingen och vid det efterföljande interna behandlingen inom kommissionen. Kommissionen bör göra en översyn av förfaranden för anbud och utvärdering i detta avseende.
Den nya förvaltningsstrukturen i programmet för energi, miljö och hållbar utveckling fungerar inte effektivt. Både utanför och inom kommissionen råder förvirring avseende rådgivningens inriktning, ansvarsnivåer och befogenhet att vidta åtgärder, och det är svårt för personalen i de övergripande enheterna att ge en effektiv service. Man bör göra en översyn av systemet för förvaltning av tema 4 – Energi, miljö och hållbar utveckling.
Framtiden
Miljöfrågorna utgör ett ständigt växande problem och det råder inga tvivel om att sjätte ramprogrammet behöver bli mer omfattande och få en intensiv verksamhet på miljöområdet.
Femte ramprogrammets filosofi med dess inriktning på relevans har ett gott anseende både bland användare och inom forskarsamhället. Panelen anser därför att strukturen i femte ramprogrammet bör bevaras i sjätte ramprogrammet men att innehållet bör modifieras. I sjätte ramprogrammet bör skälen bakom ämnesval och deras ställning som antingen nyckelåtgärder eller generisk verksamhet redovisas mer öppet än i femte ramprogrammet. Kommissionen behöver överväga om sjätte ramprogrammet skall följa i femte ramprogrammets fotspår eller om en ny inriktning behövs. Panelen är övertygad om att man, oavsett om inriktningen förändras eller ej, måste vidta åtgärder för att i högre grad integrera programmet med den nationella forskningen. Man behöver utveckla en övergripande europeisk forskningsstrategi som klart identifierar olika nationella och centrala roller och verksamheter. Kandidatländerna bör dras in i diskussionen så snart som möjligt eftersom forskningsuppgifterna i en utvidgad europeisk union kommer att skilja sig från de nuvarande. I framtiden måste medlemsstaterna i betydligt högre grad delta i den europeiska miljöforskningen och stödja uppbyggnaden av ett europeiskt område för forskningsverksamhet.
Panelen vill uttrycka sin uppskattning över det stöd som under utvärderingen lämnats av personal inom kommissionen, i synnerhet från GD Forskning [Miljödirektoratet], och över generositeten hos de intervjuade personerna som tagit sig tid att dela med sig av sina synpunkter på tidigare, nuvarande och framtida ramprogram.
Del B: ICKE-NUKLEÄR ENERGI
Inledning
Femårsutvärderingen av FoTUD-verksamheten för icke-nukleär energi vilade på flera olika metoder för informationsinsamling, däribland omfattande intervjuer, undersökningar och genomgång av relevant litteratur. Åsikter inhämtades från kommissionspersonal, programkommittén för icke- nukleär energi, externa rådgivande grupper och några utvalda huvudparter. Dessutom utnyttjades den undersökning av huvudparter som utvärderingsenheten vid GD Forskning beställt för
femårsutvärderingen. Särskild uppmärksamhet ägnades sådana teman som återkom i flera olika källor.
Sammanhanget – utveckling av FoTUD-program för icke-nukleär energi EU har haft FoTUD-program för icke-nukleär energi i flera år. Före 1995 låg
demonstrationsprogrammet Thermie utanför ramprogrammet och leddes av dåvarande GD Energi.
FoU-programmet Joule låg inom ramprogrammet och leddes av GD Forskning. År 1995 införlivades Thermie i ett gemensamt program inom fjärde ramprogrammet, men de båda
programdelarna fungerade fortfarande i stort sett oberoende av varandra. I femte ramprogrammet samlades slutligen all FoU- och demonstrationsverksamhet i ett gemensamt program med ett enda arbetsprogram, gemensamma ansökningsomgångar och gemensamma förfaranden. Programmet drivs av två generaldirektorat, nämligen GD Forskning och – efter sammanslagningen av GD Energi och GD Transport i början av 2000 – GD Energi och transport. Programmet för icke-nukleär energi, det så kallade Energie-programmet, och miljöprogrammet bildar tillsammans programmet för energi, miljö och hållbar utveckling inom femte ramprogrammet. Detta arrangemang innebär att personal och projektledare är utspridda över flera direktorat inom två olika generaldirektorat. Stora resurser går till samordning – både mellan de båda generaldirektoraten och mellan energi- och miljöprogrammen.
I femte ramprogrammet grundas arbetsprogrammet för icke-nukleär energi på det
problemorienterade synsätt som är gemensamt för alla program i femte ramprogrammet. Bland de sex nyckelåtgärder som ingår i programmet för energi, miljö och hållbar utveckling är Energie- programmet inriktat på nyckelåtgärd 5 och 6, nämligen:
- Nyckelåtgärd 5: Renare energisystem, inbegripet förnybara energikällor (budget 479 miljoner euro)
- Nyckelåtgärd 6: Ekonomisk och effektiv energi för ett konkurrenskraftigt Europa (budget 547 miljoner euro)
Programmet omfattar ett mycket brett spektrum av FoU- och demonstrationsverksamheter inom området icke-nukleär energi, däribland energieffektiva tekniker på producent- och konsumentsidan samt nya och förnybara energikällor.
Relevans och legitimitet hos FoTUD-programmen för icke-nukleär energi
Faktorer som avreglering av den europeiska energimarknaden, privatisering av allmännyttiga företag och omstrukturering av energiindustrin kan på kort till medellång sikt leda till minskningar av de privata investeringarna i FoTUD-verksamhet på området icke-nukleär energi. Samtidigt är det viktigt att stödja denna verksamhet, bland annat av följande anledningar:
- Energins betydelse som stöd för ekonomisk och samhällelig utveckling.
- Begränsade icke-nukleära energiresurser inom EU och beroende av import.
- Långsiktigt behov av att begränsa beroendet av fossila bränslen.
- Betydande inhemska och globala marknader för icke-nukleär energiteknik.
- Minskad acceptans för kärnkraft bland allmänheten.
- Offentligt ansvar inom områden som teknikstandardisering, kvalitet i tjänster, konsumentskydd, förvaltning av infrastrukturens kapacitet samt säkerhet.
- Långsiktiga marknadsstörningar när det gäller energieffektivitet.
- Miljöproblem i samband med användning av fossila bränslen.
Dessa argument talar för ett fortsatt stöd till FoTUD-verksamhet på området icke-nukleär energi under resten av femte ramprogrammet och motiverar ett ökat stöd i sjätte ramprogrammet.
Viktiga resultat
På grund av bristen på konsekvensundersökningar är det omöjligt att uttala sig utförligt om
programmets genomslagskraft och resultat. Efter en noggrann genomgång av de studier som gjorts och efter diskussioner med kommissionspersonal, programkommitté, externa rådgivande grupper och ett litet urval av huvudparter, kan panelen dock meddela följande positiva iakttagelser:
1 De verksamheter som fick stöd av programmet höll i allmänhet en hög vetenskaplig och teknisk kvalitet. De har haft en direkt relevans för programmets mål.
2 Inom vissa områden har programmen bidragit till en betydande teknisk utveckling som ger en strategisk teknisk styrkeposition som utnyttjas på globala marknader eller medför en ökad konkurrenskraft. Inom tredje och fjärde ramprogrammen tycks mellan 10 och 20 procent av projekten ha lett till arbete för att patentera resultaten. Upprepningsgraden för
demonstrationsprojekt tycks dock ligga runt 2, vilket är nedslående, och detta medges även av kommissionen.
3 Stora framsteg har gjorts på följande områden:
- Stärkande av den europeiska industrin på globala marknader – till exempel betydande kostnadsminskning för energi från förnybara energikällor som vindkraft, solkraft och solvärme, inom traditionella energikällor som elproduktion från kol samt upptäckt och exploatering av oljetillgångar.
- Utveckling av nya, förnybara och energieffektiva tekniker för tillämpning i ett europeiskt sammanhang, bland vilka kan nämnas
- målinriktade projekt till stöd för energisnålt byggande inom offentliga och privata sektorer i Europa samt målinriktade projekt inom transportsektorn.
- Stöd till EU-politik genom användning av modeller och undersökningar.
4 Programmet har också en mer allmän inverkan på gemenskapens politik, sociala mål och europeiskt mervärde. Programmets bidrag till allmänna europeiska mål innefattar
- skapande av projekt i en skala som inte är möjlig på nationell nivå,
- ömsesidigt utbyte, tillgång till sakkunskap och utveckling av bestående kontakter som ett resultat av uppbyggnaden av multinationella forskarlag och konsortier,
- stöd åt små och medelstora företags deltagande i projekt som annars inte skulle varit möjligt för dem,
- stärkta kontakter mellan forskarsamhället och industrin, - stärkt samarbete mellan EU och nationella program.
Utvärderingspanelens huvudsakliga slutsatser
Den fullständiga rapporten tar upp 21 slutsatser som panelen kommit fram till, däribland följande:
- Programmen för icke-nukleär energi har utförts med rimlig effektivitet under åren 1995–
1999. Övergången från tredje till fjärde ramprogrammet var tämligen smidig, men det fanns stora brister i kontinuiteten vid övergången från fjärde till femte ramprogrammet.
Programmens framgångar har skett till priset av en mycket ansträngd kommissionspersonal.
- Ansökningsomgångar, budgethantering och kontraktsförvaltning har i allmänhet utförts på ett bra sätt, men större ansträngningar behöver göras för att hålla tidsramarna inom nästan alla områden och upprätthålla en tätare kontakt mellan kommissionen och pågående projekt.
- Otillräcklig uppmärksamhet har ägnats mätning och uppföljning av programmens effekter, särskilt under fjärde ramprogrammet. Detta gör det omöjligt att bedöma programmens verkliga genomslagskraft och måste skapa stora svårigheter i
programförvaltningen. Programmet saknar för närvarande de resurser som krävs för att genomföra en kontinuerlig konsekvensuppföljning.
- Alltför liten uppmärksamhet har ägnats åt att exploatera och kommersialisera resultaten.
Det råder brist på övergripande strategiska synsätt på informationsspridning, exploatering och marknadspenetration. Detta är ett stort hinder för programmens genomslagskraft och den nuvarande bristen på teknikspridning förvärrar saken.
- Det behövs en betydligt större strategisk inriktning, både i utformningen och i
förvaltningen av programmet. Trots att antalet prioriterade områden har minskats i femte ramprogrammet finns det behov av prioriteringar som återspeglar viktiga strategiska frågor inom de europeiska energimarknaderna.
- Panelen anser att systemet med projektkluster inte fungerar tillfredsställande.
Målinriktade projekt erbjuder ett gott alternativ till projektkluster, och sådana bör också ingå i femte ramprogrammet.
- Programmen har haft en betydande inverkan på Europas strategiska konkurrenskraft och har lämnat viktiga bidrag till europeisk vetenskap och teknik, till den mer generella gemenskapspolitiken och har även haft inverkan på ett mer allmänt europeiskt plan. Den fortsatta avsaknaden av en definition av begrepp såsom europeiskt mervärde (och bristen på utvärderingsmetoder grundade på europeiskt mervärde) är emellertid beklaglig.
- Programmet för icke-nukleär energi är mycket komplext då det omfattar ett ytterst brett spektrum av ämnen och innefattar både FoU och demonstration. De strukturer, resurser och system som för närvarande finns inom kommissionen bidrar inte till att göra
programmet effektivt och slagkraftigt, och situationen är på väg att försämras snarare än förbättras. Det är svårt att se hur programmet kan skötas med den nuvarande strukturen som sträcker sig över två generaldirektorat, med utspridda resurser och utan en särskild chef med ett övergripande programansvar. Man är alltför beroende av samordning.
Kopplingen mellan energi- och miljöprogrammen ger komplexitet men de tydliga fördelarna är små.
- Arbetsbelastningen fortsätter att vara oacceptabelt hög. System och förfaranden är otillräckliga och bör också betraktas som oacceptabla.
- Det tycks inte finnas några mekanismer inom kommissionen för att ta vara på de lärdomar som har gjorts. Några av rekommendationerna från tidigare
utvärderingspaneler har följts, men i allmänhet har responsen varit otillräcklig eller alltför långsam.
Det tycks också nästan helt saknas en planerad syn på personalutveckling.
Personalutveckling är en avgörande fråga för att se till att programmet blir framgångsrikt i framtiden.
- Stora ansträngningar har gjorts för att förvalta programmet på ett bra och effektivt sätt.
Många av problemen med strategisk inriktning, konsekvensuppföljning,
personalutveckling, organisationsstruktur och förfaranden kan spåras till mer allmänna orsaker inom kommissionen, snarare än till programmets förvaltning. En svårhanterlig organisationsstruktur, bristfälliga system, alltför stora samordningsbehov, tungarbetade förfaranden och för små resurser gör det mycket svårt att förvalta programmet så att det får maximal genomslagskraft.
Några nyckelfrågor inför framtiden
Panelens huvudsakliga rekommendationer presenteras i form av åtta olika uppmaningar. De kan sammanfattas enligt följande.
1 Fortsätt ansträngningarna: Panelen rekommenderar att programmet för icke-nukleär energi fortsätter i sjätte ramprogrammet, med bibehållande av det problemorienterade synsättet och med en betydligt ökad budget. Det är angeläget att arbeta för att det problemorienterade synsättet överförs till ett programinnehåll – projekt och andra finansierade åtgärder – som verkligen skiljer sig från tidigare program.
2 Skapa en strategisk inriktning: Panelen anser det vara av största vikt att kommissionen intar en mer strategisk och aktiv hållning i utformningen och genomförandet av programmet.
Detta bör innefatta en betydligt större initiativrikedom i arbetet med viktiga
marknadsaktörer, att ge programmet en snävare strategisk inriktning, att anslå en inte alltför liten del av budgeten till strategiska prioriteringar, att förtydliga målen och mer fullständigt integrera FoU- och demonstrationsverksamheten i avsikt att fler innovationer i snabbare takt skall nå marknaden.
3 Ge programmet en problemorienterad och marknadsanpassad inriktning: Även detta kräver en betydligt större initiativrikedom hos kommissionen när det gäller att sammanföra viktiga marknadsaktörer. Man bör försöka få igång fler tvärvetenskapliga projekt, liksom projekt som rör alla delar av värdekedjan. Arbetsprogrammet bör ta hänsyn till att tekniska lösningar behövs för många problem som ligger utanför det traditionella energiområdet.
Förfarandet för utvärdering av förslag behöver revideras för att ge förslagens icke-tekniska aspekter tillräcklig uppmärksamhet. Kommissionen bör i högre grad främja upprättande av nätverk och liknande.
4 Slå vakt om programmets relevans: Det är väsentligt att programmet håller jämna steg med de nya frågor som uppstår inom energisektorn. Utvecklingen inom energisektorn bör följas noggrant, och arbetsprogrammen bör utformas så att de vid behov snabbt kan förändras.
Arbetsprogrammet bör främja forskning utanför det traditionella energiteknikområdet, till
exempel energisektorns behov av informations- och kommunikationsteknik och projekt som utforskar hindren för en förändring av den fysiska energiinfrastrukturen.
5 Se till att påverkan blir meningsfull: Programmet bör ha en betydande inverkan på viktiga energifrågor. Mycket arbete behöver göras på detta område, däribland att införa ett
målinriktat synsätt på projekten, utnyttja projekt för teknikspridning, utveckla en
övergripande informationsstrategi för programmet samt löpande övervaka och utvärdera programmets effekter på alla nivåer.
6 Skapa samverkan mellan europeiska och nationella program: Panelen rekommenderar att man strävar efter bibehållen komplementaritet mellan europeiska och nationella program.
Detta kan underlättas genom att se till att programkommittén bidrar efter största förmåga, att främja en dialog mellan kommissionen och programkommittén, att löpande samla in
information om energipolitik i olika delar av Europa samt att överväga en fortsättning av undersökningar som Atlas och Senser.
7 Skapa förutsättningar för framgång: För att programmet för icke-nukleär energi skall kunna bli så framgångsrikt som möjligt är det angeläget att man uppmärksammar behovet att inom kommissionen bygga upp strukturer, resurser och processer som stöder programmet. Det är av största vikt att försöka skapa en klar och entydig organisationsstruktur med tydliga rapporteringsstrukturer och en överordnad ledare med tydligt ansvar för programmets strategiska framgång. Panelen rekommenderar att man i möjligaste mån minskar
samordningen mellan energi- och miljödelarna i programmet för energi, miljö och hållbar utveckling. Man bör snabbt genomföra en granskning av nuvarande och framtida
resursbehov, eftersom resurserna begränsar det antal uppgifter som kan genomföras på ett tillfredsställande sätt. Slutligen är de nuvarande informationssystemen otillräckliga och bör omedelbart åtgärdas – om de centrala tjänsterna inte snabbt kan åstadkomma en
tillfredsställande lösning måste detta ske inom programmet självt.
8 Ge möjlighet till studier och utveckling: Man måste ta till vara de erfarenheter som gjorts, och personalen måste hållas väl orienterad och kunna följa med i utvecklingen på
marknaden. Det behövs snabba åtgärder för att upprätta utvecklingsplaner för personalen, och sådana planer bör prioriteras i samband med resursfördelning. Dessa planer kan och bör omfatta möjligheter att få utbildning på arbetet. Man bör ha särskilda personalresurser som är direkt underställda programdirektören och med ansvar för att samla erfarenheter och se till att de används.
Många av de ovanstående rekommendationerna är mycket angelägna, och genomförandet bör inte skjutas upp i väntan på mer övergripande reformer inom kommissionen.
