armenien 21 20 national geographic • 7/2016
Ett hundra år gammalt blodbad orsakar fortfarande bittra strider mellan Armenien och Turkiet.
D ET F Ö R F LU T N A S S P Ö K E N
ARMENIERNAS SKAKANDE HISTORIA
Den nära vänskapen mellan Nuran Ta¸s (nummer två från vänster) kristna armeniska familj och familjen till Nizamettin Çim (längst bak i mitten), en kurdisk muslim vars farfar skyddade familjen Ta¸s under förföljelsen, står i bjärt kontrast till
berättelsen om de etniska spänningarna i östra Turkiet under första världskriget, då ett stort antal armenier dödades eller fördrevs. En sådan tillitsfull och vänskaplig relation har den armeniska och den turkiska staten ännu inte.
armenien 25 24 national geographic • 7/2016
I Armeniens huvudstad Jerevan står en minnes
gravvård till åminnelse av den tragiska händel
sen Medz Yeghern, det armeniska folkets ”stora katastrof”. Varje vår den 24 april, dagen då de blodiga förföljelserna började år 1915, går tusen
tals pilgrimer uppför en backe till gravvården.
De defilerar förbi den evigt brinnande lågan, symbolen för att det som hände aldrig får glöm
mas bort, och lägger ned ett berg av blommor.
Cirka tio mil åt nordväst, några hundra meter bortom den turkiska gränsen, ligger ruinerna av ett äldre och kanske mer passande monument över armeniernas svåra upplevelser: Ani.
Under medeltiden var Ani huvudstad i ett mäktigt armeniskt kungarike med centrum i östra Mindre Asien, den stora halvö som i dag utgör majoriteten av Turkiet. Riket låg mitt emellan Sidenvägens norra förgreningar och Ani var en välmående metropol som sjöd av 100 000 själars aktivitet. Staden, som hade ba
sarer som flödade över av pälsar, kryddor och
Av Paul Salopek • Foto John Stanmeyer
ciella historieskildringarna. På samma sätt som minnesgravvården vid Tsitsernakaberd i Jere
van ska säkerställa att kommande generationer minns vad som hände, står Ani som ett monu
ment över glömskan.
EN Av världens äldsta och mest låsta politis
ka konflikter – ett dödläge som i generationer hållit Armenien och Turkiet i ett skruvstäd av bitterhet, fiendskap och nationalistisk extre
mism – kan reduceras till ändlösa diskussioner om definitionen av ett enda ord: folkmord. FN har definierat det som en benämning för ett av de värsta brott som finns, ett försök att förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp. Så när rör det sig om folkmord?
Hur många måste dö? Krävs faktiska hand lingar eller räcker det med själva intentionen? Vilken fasansfull måttstock ska man använda?
Det här är den armeniska versionen: Året är 1915. Första världskriget har pågått i nio måna
der. Europa skickar ut sina unga män i krig. Det vidsträckta, mångkulturella Osmanska riket, världens mäktigaste muslimska stat, har allierat sig med Tyskland. En stor kristen armenisk mi
noritet, som sultanerna tidigare kallat millet-i sadıka, ”en lojal nation”, anklagas orättfärdigt för att ha ställt sig på den ryska fiendens sida.
Vissa osmanska ledare bestämmer sig för att lösa ”det armeniska problemet” genom förintel
se och deportation. Soldater och kurdiska mili
ser dödar armeniska män. Kvinnor utsätts för
År 2015 helgonförklarade armeniska apostoliska kyrkan, ett av världens äldsta kristna samfund, alla offer för folk
mordet på armenierna i Osmanska riket, den multietniska stat som var utgångspunkten för det som i dag är Turkiet.
En beslöjad kvinna deltar i kanonisationen i Etjmiadzin i Armenien.
En miljon armenier – somliga säger fler, andra säger färre – miste för 100 år sedan livet i Osmanska riket, föregångaren till dagens Turkiet.
ädla metaller, skyddades av en hög stenmur och var känd som ”staden med de 1 001 kyrkorna”.
Den kunde mäta sig med Konstantinopels stor
het och var en symbol för den blomstrande arme niska kulturen. I dag är Ani en tröstlös, vindpinad ruin på en ensligt belägen solstekt högslätt, en samling spridda, sönderfallande katedraler och tomma gator täckta av gult gräs.
Jag har vandrat hit. Jag är ute på en vandring genom världen. Jag följer samma färdvägar som de förs ta av människans förfäder valde när de lämnade Afrika för att ge sig ut i världen. Ingen annanstans på min väg har jag sett en vackrare och samtidigt mer nedslående plats än Ani.
”De nämner inte armenierna med ett enda ord”, säger min kurdiske vägvisare Murat Yazar med förundrat tonfall.
Han har rätt. Den officiella turkiska turist
informationen nämner inte folket som byggde Ani med ett enda ord, och det helt medvetet. Det finns inga armenier kvar i Ani, inte ens i de offi
26 national geographic • 7/2016
massvåldtäkter. Armeniska byar och hela kvar
ter i större städer plundras. De döda dämmer upp floderna och fyller brunnarna. Städerna stinker av förruttnelse. Med bajonetter i ryggen söker sig de överlevande – kolonner av kvinnor och barn i trasor – till grannlandet Syriens torra öknar. (I dag bor bara tre miljoner armenier i Armenien, medan åtta–tio miljoner är spridda över världen.) Osmanska rikets armeniska be
folkning krymper från cirka två miljoner till färre än femhundra tusen. De flesta historiker kallar detta det första folkmordet i modern tid.
”Jag är övertygad om att det i hela mänsklig
hetens historia aldrig förekommit någonting lika fruktansvärt som detta”, skrev Henry Mor
genthau, Sr., dåvarande amerikansk ambassa
M I N D R E A S I E N
K A U K A
S U
L I L L A S
K A U K
A S U S Jardi Dzor
S v a r t a h a v e t
M e d e l h a v e t
Van-sjön
Eufrat
K a s p i s k a h a v e t
Tigris T U R K I E T
I R A N I R A K
S Y R I E N
R Y S S L A N D G E O R G I E N
A Z E R B A J D Z J A N A R M E N I E N
LIBANON
AZERBA
JDZJAN NAGORNO-KARABACH
HATAY
1994 års gräns för vapenvilan
Båtresa Musa Dağ
1355 m
Ararat 5137 m
O S M A N S K A
R I K E T P E R S I E N
R Y S K A I M P E R I E T
Muş Van Oltu
Ağrı
Mosul Adana
Sivas
Patnos Yozgat
Kirkuk Kangal
Mersin
Bitlis
Gjumri
Batman
Aleppo
Erzurum
Jerevan Tbilisi
Pozantı Kayseri
Adıyaman
Erzincan Merzifon
Diyarbakır
Achaltsiche
Taşkale Çüngüş
Bagaran
Çalışırlar Samsun
Giresun Trabzon
Hums
Siverek
Etjmiadzin Ani
6 oktober 2014
11 november 2015 Tillryggalagd
FÖRSTORAT OMRÅDE
Planerad rutt
Paul Salopeks 3 400 mil långa vandring går genom områden där hundra år gamla händelser än i dag orsakar spänningar.
Imperier och exil
Det tidigare armeniska höglandet, som i dag utgör östra delen av Mindre Asien, hamnade i kläm mellan de sönderfallande ryska och osmanska imperierna. Tio år efter första världskrigets utbrott var armenierna borta från området. Mellan 500 000 och 1,5 miljoner armenier dödades eller fördrevs. Armenierna kallar det folkmord, vilket Turkiet avvisar.
Den väg Paul Salopek vandrar*
Armenisk befolkning på minst tolv procent cirka år 1915**
Politiska gränser 1915
LAUREN C. TIERNEY, NGM. KÄLLOR: FOLKRÄKNING FRÅN OSMANSKA RIKET 1914 (EFTER RELIGION); FOLKRÄKNING FRÅN DET RYSKA IMPERIET 1897 (EFTER SPRÅK) * PAUL SALOPEK GJORDE EN AVSTICKARE TILL ARMENIEN OCH
NAGORNOKARABACH FÖR ATT SKRIVA DEN HÄR ARTIKELN.
** ÖVERSIKTSKARTAN VISAR DE ADMINISTRATIVA GRÄNSERNA FÖR DELS OSMANSKA RIKET, DELS DET RYSKA IMPERIET.
Vändpunkt
I hundratals år levde turkar och armenier huvudsakligen i fred, men 1914 gick turkiska nationalis
ter över på Tysklands sida. De befarade att armenierna därefter skulle alliera sig med Ryssland.
Låst konflikt Etniska armenier har kontrollerat Nagorno
Karabach sedan vapenvilan mellan azerbajdzjanska och armeniska styrkor 1994. Azerbajdzjan gör fortfarande anspråk på den omstridda regionen.
natio nen. Till och med högt respekterade offentliga personer, däribland den turkiske för
fattaren och Nobelpristagaren Orhan Pamuk, har anklagats för att svärta ned den turkiska staten när de uttalat sig om armeniernas öde.
”Vi hoppas och tror att de olika folkslagen i ett uråldrigt och unikt geografiskt område, som alla delar liknande seder och bruk, ska kunna tala moget med varandra om historien och till
sammans minnas sina förluster på ett värdigt vis”, sa den dåvarande turkiske premiärminis
tern Recep Tayyip Erdoğan 2014 i ett omsorgs
fullt formulerat tal.
Vad har ordet ”folkmord” då för unik kraft?
I årtionden har ättlingar till de fördrivna ar
menierna bekostat lobbyverksamhet för att för
Ett dödläge som i generationer har hållit Armenien och Turkiet i ett skruvstäd av nationalistisk extremism kan
reduceras till definitionen av ett enda ord: folkmord.
A toxic standoff that has locked Armenia and Turkey in nationalist extremism for generations can be reduced
to the endless parsing of three syllables: genocide.
dör i Konstantinopel. ”Tidigare massakrer och förföljelser framstår nästan som obetydliga i jämförelse med armeniernas lidanden 1915.”
Turkiska myndigheter avvisar kategoriskt detta påstående. Deras version av det ”så kalla
de” folkmordet är denna: Det är en tid av galen
skap, inbördeskrig. Armenierna lider, men det gör även många andra grupper som kommer i kläm när Osmanska riket kollapsar: etniska gre
ker, syriska kristna, yazidier, judar – och turkar.
Blod spills överallt. Det sker ingen systematisk förintelse och de armeniska förlusterna är över
drivna. Det rör sig om färre än sexhundra tusen personer. Många armenier är också förrädare:
Tusentals av dem ansluter sig till de invaderan
de styrkorna av trosfränder, den ryska armén.
Det är fortfarande inte riskfritt att utmana denna officiella ståndpunkt i Turkiet. Åtalen har visserligen blivit färre, men turkiska domare betraktar ordet ”folkmord” som provocerande och uppviglande, som en förolämpning mot
må myndigheter runtom i världen att använda ordet folkmord när de beskriver händelserna under osmanerna. I den kurdiska staden Diyar
bakır i östra Turkiet är jag mitt i en intervju i en armenisk kyrka som nyligen öppnats igen – en liten, försiktig försonande gest mellan turkarna och armenierna – när en man kommer fram.
”Erkänner du folkmordet?” frågar han. Han är armenier. Han är upprörd.
Jag blir förvånad och svarar att jag är mitt i en intervju.
”Det bryr jag mig inte om”, säger han. ”Er
känner du folkmordet eller inte?”
Han upprepar frågan om och om igen. Det han i själva verket säger är: Jag är inget spöke.
DET handlar om minnen: Vi får aldrig glöm
ma. Men det gör vi ju. Till slut glömmer vi alltid.
I en stad utanför Jerevan sitter en krökt gammal man vid namn Khosrov Frangyan ned
sjunken i en soffa.
0 km 100
(Fortsätter på sidan 32)
Den 24 april 2015, vid hundraårsminnet av starten på ett massmord som många historiker kallar det första folkmordet i modern tid, går människor i ett fackeltåg genom den armeniska huvudstaden Jerevan för att minnas dem som dog.
Under den årliga åminnelsen av händelsen, som är dels en dyster minneshögtid, dels ett nationalistiskt massmöte, övergår sorgen och smärtan ibland i politiska manifestationer. Det har hänt att deltagare bränt den turkiska flaggan.
Nektar Alatuzyan, 102 år, var bara ett år gammal när massakrerna på och deportationerna av armenier började i Turkiet.
Hennes familj, som räddades av ett franskt krigsfartyg från ett berg vid kusten i södra Turkiet, flydde till Egypten. Hon,
hennes man och deras barn slog sig 1947 ned i Armenien. De sista ögonvittnena till det som armenierna kallar Medz Yeghern, ”den stora katastrofen”, har hög status i Armenien. Få finns kvar som kan berätta om sina familjers historia.
armenien 33 32 national geographic • 7/2016
Han är 105 år gammal, en av de sista överlevande från massakern på arme
nierna. Dessa skröpliga åldringar, av vilka de flesta nu är döda, är nationalhjältar i Armenien.
De är de sista påtagliga bevisen på brottet som begicks 1915. De är levande tillrättavisningar av förnekandet. De har berättat sina historier så många gånger att deras återgivning är nykter, indirekt, mekanisk. Slitna som gamla mynt.
”Jag var fem år när turkarna kom”, säger Khosrov Frangyan med skrovlig röst. ”De jagade upp oss på berget.”
Hans berättelse är fragmentarisk. Den hand
lar om en välkänd händelse under folkmordet.
Omkring 4 700 personer från sex armeniska byar i det som i dag är södra Turkiet flydde upp
rad, säger hon. Fast han är inte alls förvirrad. Jag har besökt platsen där han växte upp i den tur
kiska provinsen Hatay. Jag har stått utanför hans gamla by, i de frodiga fruktodlingarna med tangeriner och citroner. Det är ett subtropiskt paradis. Jag har stått på ett backkrön och tittat ut över det blå havet där de utländska krigsfar
tygen kastade ankar.
Jag äR PÅ VANDRING Ut ur AFRIKA. Jag följer samma väg som våra förfäder vandrade på sten
åldern. Vart än dessa pionjärer drog fram för
svann de lokala människoarterna.
I östra Turkiet passerar jag övergivna arme
niska bondgårdar. Det växer träd i de taklösa ruinerna. Jag går förbi gamla armeniska kyrkor
en gång bodde fler armenier än något annat folkslag: Van, Patnos, Ağrı. I dag bor det bara ett fåtal armenier där eller inga alls.
När tar ett folkmord officiellt slut? Vid vilken tidpunkt är massförintelsen över – avslutad, dokumenterad, avgjord? Definitivt inte när ge
vären tystnar. (Det är alldeles för tidigt.) Är det över när ingen längre minns de döda eller när den sista tömda byn får nya invånare, ett nytt språk, ett nytt namn? Eller är det beseglat först när ångern sätter in?
Min vägvisare Murat Yazar och jag vandrar långsamt norrut. Vi går över gulnande stäpper.
Framför oss springer vargar. De stannar till, ser sig om utan ett ljud och lufsar vidare. Vi passe
rar berget Ararat. Den 5 137 meter höga toppen
glimmar i öster, täckt av vit snö. Enligt Bibeln var det högt uppe på det här berget som Noas ark till slut nådde land under syndafloden. Den vackra vulkanen är helig mark för armenierna.
(Det finns emellertid en utbredd missuppfatt
ning om att armeniska apostoliska präster bär en huvudbonad som är formad som Ararats kägla.) I augusti 1834 besteg den ryske meteo
rologen Kozma SpasskyAvtonomov bergets istäckta topp. Ararats topp är så hög att han tänkte att han kanske skulle kunna se stjärnor
na blinka även i dagsljus där uppe. Hans expe
dition var det perfekta anatoliska äventyret; han försökte urskilja det som alltid finns där, men som inte syns. Det här är ett landskap som hem
söks av frånvaro.
När tar ett folkmord officiellt slut?
Vid vilken tidpunkt är massförintelsen över – avslutad, dokumenterad, avgjord?
When does a genocide officially end?
At which point is the act of mass annihilation complete—finished, documented, resolved?
Ararat, som reser sig bakom de lekande barnen, är en viktig symbol för den armeniska identiteten. När gränserna drogs om efter första världskriget hamnade berget i Turkiet. I dag är Ararat en fixpunkt på Jerevans södra silhuett – nära men oåtkomligt där det står på andra sidan gränsen, som är stängd efter en lång historia av krig och smärta.
på berget Musa Dağ vid Medelhavskusten. De rullade ned klippblock mot sina turkiska förföl
jare. De stod emot i över 40 dagar. De desperata överlevande viftade med en handgjord bande
roll åt ångfartyg som kom seglande längs kus
ten. ”KRISTNA I NÖD – HJÄLP.” Mirakulöst nog räddades de av franska krigsfartyg, som förde dem i exil till Egypten.
Khosrov Frangyans bruna ögon är tårfyllda och rödkantade. Han uppehåller sig emellertid inte vid allt det hemska som hände – summaris
ka avrättningar av föräldrar i trädgårdar, massvåldtäkter och halshuggningar – vilket vis
sa andra av de armeniska vittnena gör. I stället stiger hans röst i intensitet när han minns fruk
terna i den gamla byn: ”Trädgårdarna! Min farfar hade fikon och träden var femtio meter höga! Jag skulle så gärna vilja äta de där bana
nerna nu! Jag vill bevara minnet av bananerna!”
Khosrov Frangyans medelålders dotter skakar på huvudet och ber om ursäkt. Pappa blir förvir
som har gjorts om till moskéer. Jag sitter i den spräckliga skuggan från valnötsträd som plan
terades av människorna som en gång för länge sedan föll offer för dödsmarscherna.
”Vi krigade mot armenierna och många dog”, säger Saleh Emre, den buttre, vithårige borg
mästaren i den kurdiska byn Taşkale. Plötsligt börjar han tala med mer dämpad röst. ”Jag tycker att det var fel. De hörde hemma här.”
De muslimska kurderna har en märklig plats i östra Turkiets våldsamma historia. Från att för hundra år sedan ha varit ett gränsgendarmeri som utförde osmanernas smutsiga arbete är de nu, i det moderna Turkiet, en hårt trängd etnisk minoritet som kräver politiska rättigheter. Den
na offerroll förenar i dag många kurder med sina sedan länge försvunna armeniska grannar.
Saleh Emre berättar att hans familj köpte marken i sin by av armenier. Den var väldigt billig. Han låter detta faktum sjunka in. Han radar upp namnen på närliggande städer där det (Fortsättning)
(Fortsätter på sidan 38)
Valven i den söndervittrande kyrkan Surp (Sankt) Garabed i Çüngüs i östra Turkiet visar på den armeniska kulturens storhet. Många kyrkor i detta tidigare armeniska kulturcentrum har antingen förfallit eller gjorts om till moskéer.
Gräsrotsinitiativ till försoning, som i många fall tagits av områdets turkiskkurdiska minoritet, har bidragit till återuppbyggnaden av en av Mellanösterns största armeniska kyrkor i staden Diyarbakır i Turkiet.
Arif Oruç (längst t h) och hans armeniska familj, som är muslimer, lever gott strax utanför Batman i Turkiet. För hundra år sedan konverterade tusentals armenier till islam för att inte dödas – eller blev muslimer när de som föräldralösa barn
adopterades av lokala familjer. Efter hand som diskussionen om vad man ska kalla massakrerna på armenierna blivit öppnare, har ättlingarna till ”de undangömda armenierna” för första gången ställts öga mot öga med sitt förflutna.
armenien 39 38 national geographic •7/2016
”EtT självvalt TRAUMa.” Så beskriver den politiska psykologen Vamık Volkan en ideologi – en världsåskådning – där sorgen blir till en central beståndsdel av identiteten, både hela länders och enskilda individers identitet. Ett sådant självvalt trauma förenar samhällen och folk som har utsatts för omfattande våldshand
lingar, men det kan samtidigt ge näring åt en inåtvänd nationalism.
Jag traskar mödosamt över den lilla bergs
kedjan Kaukasus från Turkiet och in i Georgien.
Jag kastar stenar för att försöka få ned frysta äpplen från de kala träden. Efter att ha stannat till i Tbilisi tar jag nattåget till Jerevan. Det är den 24 april 2015, exakt hundra år sedan det armeniska folkmordet.
kar. Men Turkiet måste göra allt landet kan – precis allt – för att läka såren.”
”Vi vet inte vad vi vill. Om allt påminner oss om historiens bördor förlorar vi ju framtiden, eller hur? Vi har ingen strategi. Offerrollen gör oss till tiggare”, säger den armeniska feministen Elvira Meliksetyan.
Så här kommenterar miljardären och filan
tropen Ruben Vardanyan samma ämne: ”I dag, hundra år senare, är det vi som är vinnarna. Vi överlevde. Vi är starka. Därför är nästa steg att säga tack, att ge något tillbaka till människorna som räddade oss, däribland turkarna. För hund
ra år sedan räddade vissa av deras far och mor
föräldrar våra far och morföräldrar. Vi måste knyta ihop de berättelserna.” (Ruben Vardanyan
från en ung man med ögon som öppna brunnar.
”Jag var väldigt liten, kanske inte mer än ett år gammal. Jag höll på att dö på sjukhuset. Jag hade lunginflammation – ja, jag tror i alla fall att det var lung inflammation. Läkarna kunde inte göra något för mig. En turkisk kvinna på förloss
ningsavdelningen såg att min mamma grät. Hon frågade henne om hon fick hålla mig. Hon knäppte upp sin klänning, grep tag om vristerna på mig och sänkte ned mig framför sin kropp.
Det var som om hon upprepade min födelse. Det gjorde hon sju gånger. Hon bad till Gud och ut
brast: ’Låt detta barn leva!’”
Och?”Jag blev frisk.” Han rycker på axlarna. ”Tur
kiskan räddade mitt liv.”
Det är den etniskt armeniska soldaten Ara Kemalyan som berättar historien för mig i en skyttegrav vid fronten, cirka 25 mil sydost om Jerevan. Vi hör ljudet av avlägsen gevärseld.
Solen är dammig och vit. Det hänger rostiga konservburkar på taggtråden – ett primitivt larm som varnar för fiender. I över 20 år av sitt 38 år långa liv har Ara Kemalyan, som strider för utbrytarområdet NagornoKarabach, bekämpat sina tidigare vänner och grannar, som represen
terar den sekulära muslimska staten Azerbajd
zjan. Sedan slutet av 1980talet har närmare 30 000 personer, främst civila på båda sidor, mist livet i striderna om NagornoKarabach.
Hundratusentals människor har fördrivits. Det
ta krig, som har lamslagit Kaukasus, har i prin
cip i inga kopplingar alls till det som hände för så länge sedan i Osmanska riket. Inte desto mindre talar Ara Kemalyan om kvinnan på sjuk
huset, den azerbajdzjanska barnmorskan som på något magiskt vis räddade hans liv, som en fiende, en ”turkiska”. Spökena från år 1915 har invaderat hans hjärta.
innan jag lämnaR dessa spöklandskap besö
ker jag de medeltida ruinerna i Ani i Turkiet en gång till. De står som ett monument över själva förnekandet. Den här gången ser jag ruinerna från den armeniska sidan av gränsen.
Den stängda gränsen mellan Armenien och Turkiet är en av de egendomligaste i världen.
Turkiet stängde sin gräns år 1993 för att visa sympati med Azerbajdzjan i konflikten om NagornoKarabach. Den armeniska sidan är fortfarande stängd, delvis för att armenierna i resten av världen inte vill att relationerna med Turkiet ska normaliseras. Resultatet är att vägarna som en gång i tiden fyllde en så viktig funktion – denna knutpunkt mellan Asien och Europa – nu inte leder någonvart. På en tågsta
tion på den armeniska sidan har det inte gått ett enda tåg på 22 år. En trött tjänsteman städar stationskontoret en gång om dagen, medan järnvägen sakta förfaller. Båda ländernas eko
nomi drabbas av situationen. Människor på båda sidorna av gränsen är avskurna och isole
rade och blir bara fattigare.
Som ett led i en inbördes försvarsöverens
kommelse bevakar den ryska armén den arme
niska sidan av gränsen mot Turkiet. På så vis behåller Moskva sitt inflytande i den strategiskt betydelsefulla regionen. Synen är surrealistisk:
armenisk taggtråd, ryska vakttorn och vägspär
rar riktade mot vidöppna fält i Turkiet, som sedan många år tillbaka har demilitariserat sin sida av gränsen. Det enda de ryska och de arme
niska soldaterna ser är turkiska herdar. Herdar
na brukar vinka till dem.
”Jag låter aldrig elden slockna i köket”, säger Vahandukht Vardanyan, en rödkindad armenisk kvinna vars bondgård ligger på andra sidan tagg
tråden och har utsikt över Ani på andra sidan.
”Jag vill visa turkarna att vi är kvar.”
Jag går upp till en utsiktspunkt nära hennes hem, där armeniska pilgrimer som kommer hit med buss brukar gå av. Turisterna kommer hit för att längtansfullt speja ut över sin gamla hu
vudstad i Mindre Asien. Även jag tittar. Jag ser den exakta platsen i Turkiet där jag befann mig för några månader sedan. Mitt spöke går runt där borta bland ruinerna. Det enda som skiljer oss åt är en avgrund av ensamhet. j
”Om allt påminner oss om historiens bördor
förlorar vi ju framtiden, eller hur? Offerrollen gör oss till tiggare.”
Elvira Meliksetyan, feminist.‘If everything reminds us of our past burdens, then we lose the future, no? All this victimization ma-
kes us beggars.’
Elvira Meliksetyan, women’s rights activistI den armeniska huvudstaden hänger massor av affischtavlor. På en av dem syns vapen. En kroksabel, ett gevär, en yxa och en snara har arrangerats så att det står ”1915”. På en annan tavla visas en osmansk fez och typiska turkiska knävelborrar jämte Adolf Hitlers mustasch och frisyr. Den minst aggressiva symbolen för fol
kets sorg är också den som är mest gripande:
förgätmigejer. Miljontals violetta kronblad lyser upp Jerevans parker och vägarnas mittremsor.
Blommornas kronblad går igen på banderoller, klistermärken och kavajslagsnålar. Blommorna symboliserar folkmordet. ”Jag minns och krä
ver”, lyder minnesfestens paroll.
Kräver vad?
Det är frågan som armenierna ställer sig. Vi
sar historien vägen framåt eller är den en fälla?
Den apostoliska biskopen Mikael Ajapahian från den armeniska staden Gyumri uttrycker det så här: ”I Armenien finns ingen fientlighet gentemot Turkiet. Vi har inget emot vanliga tur
har instiftat ett pris, Aurorapriset, som delas ut till anonyma hjältar som har räddat andra män
niskor undan folkmord.)
Det är fackeltåg. Det är fotoutställningar. Det är en konsert med rockbandet System of a Down från Los Angeles, vars medlemmar har armenis
ka rötter. Vid Tsitsernakaberd med den eviga lågan, monumentet över de döda i Jerevan, är det fullt av diplomater, aktivister och vanliga människor. På en konferens om hur folkmord kan förhindras argumenterar en amerikansk historiker sakligt för att Turkiet behöver gott
göra det som hänt. Det är inte ”ett absurt eller oväsentligt förslag”, säger han, att säga att Tur
kiet bör lämna tillbaka de sex traditionellt arme niska provinserna från Osmanska riket till Armenien. (Tyskland har betalat motsvarande drygt 580 miljarder kronor i ersättning till off
ren för brotten som begicks under nazismen.) Den mest hjärtskärande historien jag får höra under mitt korta besök i Armenien kommer
Paul Salopek vandrar samma väg som de första människorna gick när de lämnade Afrika för 50 000–70 000 år sedan. Läs fler av hans personliga reportage från världens brännpunk
ter på natgeo.se/salopek.
MATTHIEU CHAZAL
(Der er et flyselskab, som flyver direkte mellem Armenien og Tyrkiet og opererer fra et undseligt kontor i Jerevan).
Bybor från gränsstaden Bagaran i Armenien har en kvällspicknick under aprikosträden. Vid ett stort kors – som lyser utmanande mot Turkiet – sjunger de sånger om kulturell styrka och överlevnad. De bittra striderna mellan Armenien och
Turkiet, som går fyra generationer tillbaka, har satt stopp för alla ekonomiska, diplomatiska och politiska framsteg i området. De gamla korsvägarna mellan Turkiets östra högland och Kaukasus hemsöks än i dag av historiens spöken.
