88 1967 forskning svensk litteraturhistorisk Tidskrift för SAMLAREN

SAMLAREN

Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.

Almqvist & Wikseils

B O K T R Y C K E R I A K T I E B O L A G

B E R N T O L SSO N

En bröllopsdikt av Stiernhielm?

Bland Kungliga Bibliotekets tryckta personverser i kvarto finns en bröllops- skrift, med vilken räntmästaren Börje Olofsson Bureus hedrades, då han den 13 november 1653 firade sitt bröllop med Brita Hansdotter, dotter till borg­ mästaren i Stockholm Hans Hansson. Skriften består av inte mindre än fem sonetter, vilka följs av en Ode trochaica och en Sarabanda, och är i sin helhet skriven av en man, som dolt sitt rätta namn under initialerna 1.1. S. S.

Frögde-Blåsz och Fackel Optänd på

H s. Kongl. M aijtz. wår Aliernådigste Drottnings troo Tienares och W älförordnade Rentmästares / så och i dån Konungslige Revisions

Cammaren Assessoris

Ehreborne / Försichtige och W älbetrodde H. Börge Oloffson Buraei,

Brudegoms Sampt

D en Ehreborne / mycket Dygdesamme och Prijszlige Jungfrus J. Brita Hans Dotters /

Den högachtad och W älförståndig Mans Hr. Hans Hanszons

Stockholms Stads W älförordnad Borgemästares / Älskelige käre Dotters

Bruds

Bij lager och Heders-Dagh.

H w ilken effter Fädernes-Landsens waanlige sätt och tienlige Kyrkie- Bruuk / med anseenligh Pracht / anstältes och Stadfästes /

i Stockholm den 13. Novemb. Åhr 1653.

At betyga sijn skyldigheet och stoora plicht / emoot detta förnemligha Vnga Brude-Folcket / ställes och opoffras den i hast / aff Een /

den Édle Skalde-Konsts Dyrkare.

I . I . S.S.

Tryckt hoos Jgnatium Meurer / 1653. Sonnet.

SIneesche porcellein, det vthi dyre Länder /

Tiltram ppat / redt och weekt bli jr vthaf Jord och Sand / Slaget til een skön Kopp / bränd af een slöger Hand / N är man det T itt och Tätt / för ögonen omwänder

Anhör däsz liufwe Klang / vthgrundar Mestarns H änder / W arder däsz Kostligheet / om det ähr wäl vthbränt Om det ähr fläckiot / grått / bestänckt / klaart eller reent Rönt af däsz nätte Skapsl. Men annars dig nu händer

1 5 6 B E R N T O L S S O N

D ijn schönheet aldrig någn / O Kryie Jungfru Brudh Aff anseend’ döma kan / dy du vnder dijn Skrudh All ähra / Roosz / beröm / et blygtsamt H ierta föhrer /

Hwar medh du draget har / dijn Brudgum i ditt Skööt / Det honom liufwar’ ähr / än Barnen H onnung sööt / H alt honom vthi Frijdh / och städse Ehr förmehrer.

[kustod:] Kling-Sonnet.

Brudgummen fägnar sijn Brudh.

O Thore hwad är det / thet just för m igh framträder / Ett skönt / gladt / fagert Beeid / een aff Frw Friggas hoop / Han ijlar medh stoor hast / iagh tagr h än ’ wist på loop / Ey ähr hon så omild / hon blifr migh därför wreeder:

See lycka råkad’ Man / hwart vth iagh migh nu wänder För frögdh iagh icke weet; det ähr m it Hiertans blad /

M ijn Roosz / mijn Dygd / m ijn Skatt / dy är iag käck och glad / A t iagh digh här så fant: Jag seer / titt otänckt händer.

W älkom m en Drufwa sööt / kärkommen Dufwa hw ijt / Hwart hän i Köld och Frost? kom Käre medh migh h ijt / Räck migh dijn wänstre H and / kom iagh skal digh opwärma.

Vthi mijn Borg och Buhr / widh een Caneelisch Eld / Aldrig du mehra twång / skalt lijda vthaff Köld /

Kom käre kom och blijf / m ijn H uus-Troo och m ijn Tärna. Sonnet.

Brudens swåre Betänckiande.

Än har iagh mången stund / där hoosz otaaligh Dagar / Belefwat sund och heel / och altijd warit frij /

För Friggas Wällusts-sticsk / män at iagh nu där i / Ä hr råkad weet iagh ey. Migh intet det behagar

Gå från mijn Faders Huus / moot hin ’ iagh illa lagar / Som har migh hafft så kär / såsom sijn ögne-steen / D et wore migh een harm iagh skulle blij oreen Aff vnge Mäns bijwist / iagh aldeels det miszhagar.

Hwad skulle säija och mijn lilla Syster kär Då hon migh saknar / som sigh plägar sofwa när Som plägar T itt och N ätt / Omhalssa m igh och Kyssa?

Och det än mehra ähr / det ädelst som iagh haar Blijr at m ijn Mödom dyr / i dänne Leek förf aar / H alt fast lätt ey så digh bort-tubba och bort hissa.

Sonnet. Brudens Swar.

Hwad hielper mycket migh förwägra eller neeka / At byta Boo och Heem / gå i eens annars wåld / Migh tagh’ een Maaka from / anstichta nytt Huus-håld / Jagh föllia Lyckans måhl / det hon syns för migh peeka

Måst’ efter dänne T ijdh / och samma Leeker leeka Som andre hafwe giort / och Gudh tilfogar m igh /

En bröllopsdikt av Stiernhielm 157

Nödgas iagh vthan twång / föllia så willeligh / D är til eij någn-Sin förr / migh har kunnat beweeka

N ågot Menniskie-Taal / det har du Brudgum kär G iort medh dijn klooke Ord / och Kärleek som du bär Til migh dijn trogne W an / beskydda migh och wärna

Vthi dit Huusz och Fampn / mijn lust / mijn Vndoms [sic] frögd / M ijn ålderdoms förswar / mijn Siäls ophåld och nögd /

See dar m ijn H and iagh är / dijn Husz-troo och dijn Tärna. Sonnet.

Frw Frigga til sijne Jungfrur.

Hör Flickor kommer fram / iagh wil ehr nytt kungöra Ähr ehr okunnigt än i Staden hwilket roop

Går om een aff wår Möör / dän ypperst i wår hoop / H on ähr nu worden Brudh / det få i see och höra.

Ehr Hiertan låthe eij sigh därutaff förstöra: W år Jungfrw Brita skal nu skillias osz ifrån. Ehr fogar hänn til Tienst / och strax til hänne gåån / Bewijser hänn’ all Gunst / som j hälst kunne göra

J binden Crantzar mång / aff allehanda slagh W älluchtand’ Neglikor / dem ströijer foort i Dagh På hännes Gålff och Sängh / lät eder där med hasta.

Hwar spinne som skee kan / medh hast vhr hiernam sijn Til dänn ehr Systers loff / een D icht aff Swenska rijm Medh ähra / Prijsz / beröm / dän tunga och belasta.

Leek-Systrarnas Sång. Ode trochaica.

[1] Ach hwad see wij Hiertans Syster W iltu äntligh ifrån osz

Draga bort een annan koosz / At du nu så still* och tyster Tager från osz dit afskeed / Gör wår Hiertan Sorgh och leedh. [2] Lustig’ / glade alle Dagar

Hafwe wij medh Frögd bracht hän / Jngen till förtreet och meen / Men hwarföre digh miszhagar W ahra mehr medh osz i Lagh / W ij begründen eij i Dagh. [3] Har digh hoos osz fattas dricka /

Äta / W ijn och läcker Maat / Vthur Sölff-förgylte Faat / Sägh osz nu til fulla pricka Har och Köld digh bracht där till / At du osz förlåta will.

[4] Men märck här wår Hiertans Syster Eij skal kunna gå förbij

Dagar just tree gånger trij / At ey digh dit Hier ta rister /

15 8 B E R N T O L S S O N Denne dijn emoot osz harm / D en osz j skuddas i wår barm. [5] D u skalt finna stoor bekymmer

N är såsom du lägger digh / Samma händer och så sigh / Då du opstår du där finner / Qwijdan / Klagan widh dijn Säng / Vtaff Pijga / Pilt och Dräng. [6] För dijn Baren skal tu sörija

För däsz Amma / wagga / Kost / Om hon dynar det medh lust / För däsz Kappa / Skiorta / Slöija / För Huuszhåldet skal tu och / D raga Börda och swårt ook. [7] W ij fördänskul tärner Siälle

Som vthi eensligheet boo / Lefwa vthi goda roo /

Räcki om hwar vppå sit ställe / W åre H änder op i högd / Och digh öndske tusend Frögd.

Sarabanda. Cupido

1.

MEdh skääl må man migh widh Ond-Penningen lijka / Som alstäds omswäfwar bland Fattig och Rijka / Fördärfwar och bräcker så mången skön Handel / Hwar medh offta stutzas dhe reesandes W andel.

2.

Ehwart som iagh reeser / gör iagh och alt illa / M ijn Skalckheet bedrijfwer på käcka och gilla / M ijn hwassa / m ijn skarpa sööt-bitterde Pijler J mångens Bröst tappart insticker och hwijler.

3’

Oppå ett wist ställe iagh länge eij blifwer

M ijn W ingar medh W ädret i Lufften m igh drijfwer / J Tydsch-Land / J Holl-Land / bland höga och låga / Opspänner iagh dänne Schelmachtige Båga.

4

-D et Nordesche Swerge iagh icke förgäter / Besinna m ijn Macht / iagh och det lähra läter / N u Nyligh twå friska / twå sköna / och köna / W idh M älare-Stranden / m ijn K rafft måste röna.

5-Än Fin-Land dhe grymme Ring-Biörnarnas näste Kan thet sigh frij-kalla för denne här Gästen? Neij aldrigh / dy ofta dijt ifrån osz ryma /

Som prickas / som kitlas / af m ijn’ Pijlar grymma. 6.

Dy / skall iagh ey heller någn möda nu spara / Tu karska och Vnga H oop-foga och paara /

En bröllopsdikt av Stiernhielm ₁₅₉

Fast Kölden och Frosten syns willia dem twinga / Skal iagh dem lell hetta på Bahnen frambringa.

7-Jagh skall där sielff blåsa och sielff vnder pusta / För hetta dhe skol’ icke kunna få rusta / Ja Kyssa / ja Klappa / Omhalsa hwar andra / Ja Tij den förnöta med Speel allehandra.

8.

Om dhe migh rätt dyrka / skall iagh och så laga At Mid sommor Dagen skall täckias behaga / Dem säija / om dhe icke in om sijn Mure / K un’ hafwa förwänta een lijten een Bure.

Bröllopsskriften utgör trots att den består av flera enskilda dikter tematiskt en enhet. Den första sonetten prisar brudens inre skönhet under jämförelse med kinesiskt porslin. Man kan tycka, att jämförelsen är sökt — det är säkert också första gången kinesiskt porslin omtalas i svensk poesi. Det fina öster­ ländska porslinet hade under 1600-talet ett mycket högt värde och var en begärlig vara. Det är inte en tillfällighet, att diktaren använder det som jäm­ förelseobjekt för bruden: brudgummen Börje Olofsson var en av Stockholms främsta köpmän, och bland de dyrbarheter han importerade vågar man gissa att det också fanns kinesiskt porslin.1 Om man läser dikten i detta samman­ hang, kan man tolka syftet med jämförelsen så här: brudgummen visste som kännare av porslin hur han skulle göra värderingen. Han skulle »Anhöra» »däsz liufwe Klang» och betrakta »däsz nätte Skapsl». Bruden hade han där­ emot valt utan att av sådana yttre egenskaper kunna med säkerhet sluta sig till hennes inre halt. (Diktaren menar säkerligen inte, att bruden inte var vacker, utan endast, att inre skönhet och yttre hos en kvinna inte alltid följs åt.)

I fortsättningen antar dikten dramatisk karaktär. Först talar brudgummen till bruden (sonett 2). Den tredje sonetten, med titeln Brudens swåre Betänckiande, ger i monologform brudens tankar om hur hon skall uppta frieriet. I den fjärde kommer hennes svar. I den femte talar kärleksgudinnan, Frigga, till sina tärnor, som är brudens leksystrar. Här får dikten en mytologisk ram, som redan är antydd i andra sonetten, där brudgummen apostroferar Tor. Så sjunger lek­ systrarna en Ode trochaica, där de tar ett smärtsamt avsked av bruden och ställer henne för ögonen vad som väntar henne i äktenskapet. Till sist sjunger Cupido sin Sarabanda, vars robusthet och uppsluppenhet kontrasterar mot de övriga dikternas innerlighet och känsla. Dikten spelar alltså på ett stort register, och som helhet betraktad är den en av de märkligaste vi äger från 1650-talet. Den svåra men väl genomförda tekniken i den första sonetten tyder liksom odet med dess välljud och finess på en driven diktare. Man blir nyfiken på vem som döljer sig bakom initialerna 1.1. S. S.

1 Den sakrikaste biografien över Börje Olofsson Bureus (Cronberg) är Georg Witt- rocks artikel Cronberg i SBL. Alla upplys­ ningar om honom är, om ej annat anges, hämtade därifrån. För kinesiskt porslin under

1600-talet se B. Gyllensvärd: Kinesisk kera­ mik. 2 uppl. 1961, s. 59 f. Enl. Gyllensvärd kom kinesiskt porslin till Sverige under 1600- talet främst genom holländska köpmän. A. a., s. 108.

i6o BER N T OLSSON

Den för närvarande största samlingen tryckta personverser från 1600-talet finns i Uppsala universitetsbibliotek, sedan bibliotekets egna samlingar under 50-talet kompletterats med fotostatkopior av ett stort antal dikter från andra orter, I katalogen är numera samtliga författare förtecknade och dessutom alla förekommande signaturer och pseudonymer. Signaturen 1.1. S. S. förekommer dock inte där och inte heller någon liknande signatur. I förteckningen över diktarnamnen kan man naturligtvis finna några namn, som kan ge initialerna 1.1. S, S. Jag har undersökt alla efternamn, som börjar på I (J) respektive S och kompletterat ur Kungliga Bibliotekets motsvarande katalog. Endast ett förefaller mig tänkbart, nämligen J. Usbodinus. Denne skrev 1654 en dikt till Jonas Sellenius’ bröllop med Margareta Ilsbodina. Han var sörmlänning och skulle ha kunnat skriva sig I [ohannes] I[lsbodinus] S[udermannus] S[uecus]. Men det faktum att den enda gång man påträffar hans namn är vid systerns bröllop tyder på att hans uppträdande som bröllopspoet var en engångsföre­ teelse.2

Det finns visserligen en del goda dikter bland de många personverserna från mitten av 1600-talet, vilkas författare uppträder en gång och sedan aldrig mer.3 Man kan därför inte utesluta, att vi här har något liknande. Innan man räknar med den möjligheten vill man dock pröva, om författaren inte kan ha varit någon av de kända diktarna, som här inte velat ge sig tillkänna.

N är jag först läste bröllopsdikten till Börje Olofsson tyckte jag mig genast känna igen Stiernhielm i den. Efter mer ingående undersökningar har jag blivit befäst i min övertygelse om att Stiernhielm är den som dolt sitt namn under initialerna X. I. S. S. Skälen för denna min åsikt skall jag nu lägga fram och börjar med de inre kriterierna.

In r e k r ite r ie r (/ a—e).

I a. S o n e tte n, Av de i bröllopsskriften ingående dikterna är inte mindre än fem sonetter. År 1653 fanns i Sverige endast två tryckta sonetter på svenska. De är båda av Stiernhielm. Den ena är den kända Emblema Authoris, som Stiern­ hielm bifogade sin Archimedes reformatus 1644. Den andra är en hyllningsdikt till drottning Kristina, The Amazoners Til then Stormächtigste Drottning Christina Sonetto, i samma bok. Det kan givetvis tänkas, att sonetterna i Wene- rid var skrivna redan vid denna tid, men de låg i så fall säkert gömda, okända för alla utom sin upphovsman och möjligen någon av dennes förtrogna.

Rimschemat i bröllopsdiktens sonetter är i fyra fall (1, 3, 4 och 5) abba acca dde ffe, med växlande manliga och kvinnliga rim i såväl kvadernarerna som terzinerna, och i sonett 2 abba cddc eef ggf, även här med växlande manliga och kvinnliga rim. Inget av dessa rimscheman finner man i Stiernhielms båda sonetter: Emblema Authoris har abba abba cef cef och Kristinasonetten abba acca ded eff, men det faktum att Stiernhielms båda sonetter har skilda scheman gör att man inte kan dra någon slutsats av skillnaden mellan bröllopsdiktens

Dikten är i kvarto och finns i UUB:s Biktare och bedragare s. 57 ff. och Tviste- samling av personal verser. frågor i svensk litteraturforskning s. i i 3 f .

Detta har i diskussionen kring Bröllopz Från egna studier i den svenska tillfälles-beswär framhållits av M. v. Plåten. Se dennes poesien kunde jag ge fler exempel.

En bröllopsdikt av Stiernhielm 1 6 1

sonetter och hans egna.4 För övrigt var variationsmöjligheterna stora. Jämför man å andra sidan med Wenerid, finner man, att schemat i de fyra sonetterna visserligen förekommer, men endast en gång (Wenerid nr 7). Det i bröllops- dikten vanligaste schemat är alltså ett av de ovanligaste i Wenerid.

Ett par av sonetterna i bröllopsdikten, den första och den fjärde, har en egen­ domlig och för sonetten egentligen främmande uppbyggnad. Den första sonet­ ten börjar med en mycket lång mening, som sträcker sig över hela den första kvadernaren och slutar i fjärde raden av den andra, men inte vid versens slut utan mitt i. Här börjar en ny mening som omfattar resten av sonetten. Slutet av andra kvadernaren binds därmed samman med terzinerna, genom en över- klivning. Detta är ovanligt i sonetten: det vanliga är att kvadernarerna mer eller mindre bildar en enhet och terzinerna en annan. Icke desto mindre har vi åter en överklivning, ännu tydligare, i den fjärde sonetten. Där utgör hela sonetten en enda mening. Den andra kvadernarens fjärde rad bildar en ny ansats, som fullföljes i terzinerna. Sonettens båda delar är här så intimt sam­ manfogade, att satsens predikat finns i kvadernarerna och subjektet som första

ord i den första terzinen:

D är til eij någn-Sin förr / migh har kunnat beweeka N ågot Menniskie-Taal [--- ]

På liknande sätt hade emellertid Stiernhielm förfarit i Emblema Authoris. Där börjar en ny mening mitt i andra kvadernarens första rad och sträcker sig över hela denna och första terzinen. I meningen ingår fyra samordnade relativ­ satser. De första finns i andra kvadernarens fjärde rad, men de följande kommer i första terzinens första rad:

En Matk, thesz Spijs är Blad, thesz ijd är artigt spinna Thesz Spona Silkes-tråd; thesz wärck och wäf är Sijden.

Det är här inte fråga om någon frappant överklivning, men vi har ändå en tydlig enhet, som sträcker sig över gränsen mellan sonettens båda delar. Ett sådant arrangemang finner man inte i någon av Wenerids hundra sonetter.

Stiernhielms sonett är som själva titeln säger emblematisk. Dikten beskriver en silkesmask, men denna är en sinnebild för det som diktaren själv kände att han var. Skenbart är dikten en ren beskrivning: endast om man vet innebörden kan man i utsagorna om silkesmasken läsa in de speciella syftningarna. Den första av bröllopsdiktens sonetter är väl inte emblematisk i egentlig mening. Men den innehåller dock ett bildelement. Bruden jämförs med det fina kine­ siska porslinet. Större delen av dikten — dess första hälft innehåller en beskrivning av porslinet. Den mening som ger denna beskrivning är emellertid mycket komplicerad. Genom olika medel får den nagot stackatoartat över sig. läsaren tvingas stanna gång på gång. Någon egentlig huvudsats finns inte. huvudordet är Sineesche porcellein, men de utsagor, som knyts till detta, kom­ mer i form av bisatser, på vilka ytterligare bisatser är pahängda. Den första

4 I Stiernhielm s tredje sonett, E n gåta ringen av ena rim paret i terzinerna, är iden-(V iola da gam ba), är rimschem at abba cddc tiskt med det i bröllopsdiktens sonett 2.

e e f g fg , ett schema, som bortsett från

I Ö 2 B E R N T O L S S O N

bisatsen lyder: »det vthi dyre Länder / Tiltrampat / redt och weekt blijr vthaf Jord och Sand / Slaget til een skön Kopp / bränd af een slöger Hand». Här tvingas man stanna vid läsningen, när det vid sidan om verbet Tiltrampat ställs två andra verb, redt och Weekt, och dessa skiljer subjektet från hjälp­ verbet b lijr , som kommer först senare. Men Tiltrampat är dessutom samordnat

med två verb, som tillsammans med bestämningar kommer först i nästa rad: »S la g e t (til een skön Kopp) / bränd (af een slöger Hand)». På liknande sätt skiljs inte bara i en följande bisats subjektet Kostligheet från sitt predikat Rönt av två samordnade indirekta frågesatser, utan den andra av dessa innesluter dessutom en hopning av predikatsfyllnader: »Om det ähr fläckiot / grått / be- stänekt / klaart eller rent».

I Sfiernhielms Emblema Authoris finner man ett liknande arrangemang. du sijr här en Figur,

En vsel naken kropp, en Matk, ett Creatur, som ingen skapnad har [--- ]

Men märek; här ligger inna, Meer än en tänekia kan; en nyttig, ädel, pur, En sälsam, vnderlig af Gud beredd N atur.

Särskilt den första men även de övriga sonetterna i bröllopsdikten är alltså komplicerade till sin byggnad. Till det komplicerade bidrar de frekventa över- klivningarna. Det är inte bara mellan sonetternas båda delar vi har sådana. I första sonetten finner man en om än inte påfallande överklivning mellan första och andra versen, i den tredje en frappant mellan tredje och fjärde versen, en likaledes frappant mellan första och andra kvadernaren och en mellan sjunde och åttonde versen. Även i fjärde sonetten är första och andra kvardernaren sammanfogade genom överklivning. Ännu fler exempel kan ges. Pauserna kommer mycket ofta icke vid verssluten utan inne i verserna. Men denna teknik är kännetecknande också för Stiernhielms sonetter. I Emblema Authoris har vi:

ther intet är til finna som ögat lyster see. Men märek; här [--- ] I Kristinasonetten finner man:

Then Seger som W ij daglig öfwer Eder winne, I blöde Män, them W ij vthi wår ögons macht Osz tienstbar göre, sikatte W ij vthi wår Sinne,

För ringa Saak: Men [ --- ]

Ett par av bröllopsdiktens sonetter har alltså en mycket egenartad form, men den har dock stora likheter med den form Stiernhielms kända sonetter har. I b. Odet. Bröllopsdiktens Ode trochaica stämmer metriskt överens med den första dikten i Skogekär Bergbos Fyratijo små Wijsor, och samma meter har även nummer 21 i samlingen. Fram till början av 1650-talet var trokéen säll­ synt i svensk poesi; vi har bara några få exempel i personversen.5

Då bröllopsdiktens trokaiska ode metriskt sammanfaller med ett par av

5 Se Sylwan: D e n s v e n s k a v e r s e n I s. 94. fram åt finns åtm instone en trokédikt och från Sylwan har räk n at ut, att det från 1652 och m ed 1657 två eller tre om året.

En bröllopsdikt av Stiernhielm 1 6 3

Skogekär Bergbos dikter, kunde man i detta se ett indicium på att Skogekär Bergbo vore författare även till bröllopsdikten. Stiernhielm hade emellertid i sina baletter prövat flera trokaiska metra, även om inte något är identiskt med det i bröllopsdikten.6 Trokéformen talar därför inte emot att Stiernhielm skulle ha skrivit bröllopsdikten. Man kan tillägga, att själva den dramatiska form som bröllopsdikten har, där flera uppträder talande eller sjungande, i dikter med olika metra, liknar den form, Stiernhielm gett sina baletter.

I c. Ord och ordformer. Redan titeln erbjuder något av intresse. Kombinatio­ nen av synonymerna Blåsz och Fackel låg visserligen nära till hands, men jag har inte funnit något exempel på den hos någon annan i6oo-talspoet än Stiern­ hielm före 1660. Stiernhielm har den däremot ofta. I Heroisch Jubel-Sång läser man (v. 105 f.):

C h r i s t i n a , liten Eld, är worden osz een Fakel: W år Fiender ett blosz [--- ]

I Then fångne Cupido träffar man på samma kombination: Hans Blosz och brinnande Fackel

H ar hon släckt [--- ]

V· 358 f.

I den tredje sonetten läser man: »Aff vnge Mäns bijwist». Ordet bijivist är av allt att döma ett ord som Stiernhielm präglat. SAOS har från 1600-talet exempel endast från Stiernhielm och hans lärjunge Columbus. Stiernhielm skri­ ver i titeln till Parnassus Triumphans: »Vthi Högförnäme Princer och Prin- cessers, Herrers och Fruer bijwist» och i Hercules (v. 95) »Hon [Fröja] skal blifwa tin all-daga Gäst, och liuflige bijwist».7

I sonett fyra står: »mijn Siäls ophåld och nögd». Substantivet nögd är mycket ovanligt. Vi har ett belägg hos Arwidi, i hans Exempel aff en Pindarisk Ode:

H on är eder så skär / Eder hiertans nögds Komhär.

Men detta är ett enstaka fall. Ordet hörde däremot till Stiernhielms vokabulär. Man möter det i Then fångne Cupido (v. 179 och 606), i Lycksaligheetenes Ähre-Pracht (v. 189) och i Hercules (v. 318).8

Hjalmar Lindroth har uppmärksammat, att Stiernhielm i Hercules omväx-6 Trokédikter finns i T h e n få n g n e C u p id o

(Sami. Skrifter (SFVS 8), I: 1, s. 57 ff-, s. 70 ff., s. 77 f.), i F re d s-A fl (a. a. s. 82 f.,

s. 89), etc., i Parnassus T r iu m p h a n s (a. a. s. 109 f.).

7 Däremot var verbet b ijw is t a inte ovan­ ligt, vilket kan ha underlättat bildningen av substantivet. En annan substantivbildning, b ijw ista n , finns dock i ett par bröllopsdikter från 1650-talet, Olof Forsselius’ till Peder Bäfwerfält 1652 (UUB 4to) och Samuel Johansson Westhius’ till Germund Palm 1658 (UUB 4to). I vår dikt förefaller ordet b ij­ w ist ha en mera speciell betydelse, ungefär »umgänge», ev. »intimt umgänge», en

bety-delse, som stämmer med den ordet har i Hercules.

8 Att ordet n ö g d är ett Stiernhielmsord har först uppmärksammats av Hj. Lindroth i S tie rn h ie lm s H ercu les s. 237 och 251. Beläg­ get från Arwidi har Lindroth ej sett. Arwidi kan ha fått ordet från Stiernhielm. Jfr Ar- widis »Eder hiertans nögds Komhär» med Stiernhielms »Eder Frögd och Hiertas nögd» i den trokaiska dikten i slutet av Then fångne Cupido (v. 606). N ö g d finns dessutom hos Samuel Danielsson Westhius i en bröllops­ dikt till Lorenz Bancke 1657 (UUB 4to). Denna är dock full av Stiernhielmsreminiscen- ser.

B E R N T O L S S O N

lande med som flera gånger använder den i egenskap av relativpronomen.9 Dikten har 12 den mot 21 som. I bröllopsdikten har vi samma växling. Den (det) som rélativpronomen förekommer där 6 gånger mot 9 för som.

I första sonetten står: »Aff anseend’ döma kan». Metern gör att ordet anseend* måste läsas tvåstavigt. En sådan läsning är måhända en uppsvecism,1 men just denna läsning av ordet finner man flera exempel på hos Stiernhielm, medan jag inte funnit något hos Stiernhielmsepigonerna eller på annat håll.

I den första sonetten finner man ett egenartat ord: Skapsl. Motsvarigheter till detta ord finner man bara hos en författare under 1600-talet: Stiernhielm. I Hercules v. 484 möter man ordet spädsl. Liknande ord förekommer även annorstädes hos Stiernhielm. I Heroisch Fägne-Sång från 1643 står rädzl (v. 118), i Heroisch Jubel-Sång från 1644 skötsl (v. 130) och i Freds-Afl från 1649 Skrymsl (v. 109). N är Stiernhielm införde dessa ord var det medvetet: lian ställde själv i Lexicon gothicum samman tre sådana: husl, skirsl, vigsl? I sonett 2 har vi en uppenbarligen enstavig läsning av ordet tager: »iagh tagr hän" wist på lopp». Ett analogt fall har vi i nästa rad: »hon blifr migh därför wreeder». Två fall gör att vi knappast bör räkna med tryckfel, fastän dikten på annat ställe har blijr. I 1600-talslitteraturen har jag funnit dylika skrivningar endast hos Stiernhielm. Denne har det ofta. I Heroisch Fägne-Sång finner man gifr (v. 11, 17), i Then fångne Cupido blifr (v. 581), i Freds-Afl också blifr (v. 147) och dessutom hafr (v. 268) och i Parnassus Triumphans sägr (v. 176).

Bröllopsdikten uppvisar en del arkaiserande ordformer, som vid mitten av 1600-talet är mycket sällsynta, även i poesien, men som är vanliga hos Stiern­ hielm. Genitivformen »eens annars wåld» (Son. 4: 2) kan jämföras med »ens annars harm» (Harm-skrift öfwer den hängde Astrild v. 82) och med »i annars mord och kijf» (Parnassus Triumphans v. 89) samt med avseende på den dubbla genitiven även med »i hwars mans spott odi hack» (Parn. Tr. v. 130).3 Stav­ ningen Heem (Son. 4: 2) liksom kanske även ryma (Sarabanda 5: 3) tyder på bevarad vökallängd framför m och kan vara arkaiserande. Stiernhielm har flera exempel på detta, t. ex. i Hercules, där just samma ord möter: heembärs (v. 245), ryma (v. 516).4

Bröllopsdikten har genomgående formen op (inte up)\ optänd och opoffras i titeln, opwärma (son. 2: 11), ophåld (son. 4: 13) opstär (ode 5 :4 ), op (ode 7: 5) oppå (Sarabanda 3: 1) och op spänner (Sarabanda 3:4 ). I Hercules över­ väger op (16 fall mot 9 för up). Man tycker sig också kunna se, att op är den mera talspråkliga formen. Det heter nästan alltid op och opä (2 resp. 13 fall

1 6 4

ö Lindroth a. a. s. 211 f. 1 Lindroth a. a. s. 191.

2 Se Lindroth a. a. s. 256 och not 4. Lind­ roth har inte uppmärksammat orden i balet­ terna.

3 Jfr Lindroth a. a. s. 196 och not 4. Skogekär Bergbo har på ett ställe i Wenerid en liknande dubbel genitiv: ens annors, men som man ser är formen en annan än den Stiernhielm använder och som också bröllops­ dikten har. Att Stiernhielm även i breven

använder den på hans tid ålderdomliga dubbla genitiven har uppmärksammats av Wiesel- gren i kommentaren till Stiernhielms brev s. 461, där flera liknande exempel anförs. Här bör också framhållas den arkaiserande genitiven i bröllopsdiktens titel: Vädernes- landsens, som har direkt motsvarighet i ett visserligen inte egenhändigt brev av Stiern­ hielm.

En bröllopsdikt av Stiernhielm 1 6 5 mot 1 för vpp och 4 för vppå, medan sammansättningar som vprinner, vphof nästan undantagslöst skrivs med v. Denna uppfattning styrks, om man går till Stiernhielms egenhändiga brev. Där skriver han alltid opå, medan han vacklar ifråga om sammansättningarna (opdragha, opskop mot vpfunnit, vpgiffter). Skrivningen op förefaller alltså ha varit den för Stiernhielm mindre litterära formen.5 Då bröllopsdikten genomgående har op kan det med hänsyn till dik­ tens karaktär av tillfällighetsdikt sägas tala för att Stiernhielm är författaren. Det sammanlagda antalet fall (7) är för litet för att man skulle våga grunda en invändning på det faktum, att dikten i motsats till Stiernhielms erkända verk uppvisar konsekvens.

I d. Det götiska. När författaren till bröllopsdikten kallar sig »Een/den Edle Skalde-Konsts Dyrkare», avslöjar han, att han hör till den götiska riktningen. »Skald» är ett låneord från isländskan. I SAOB:s excerpter finns ett enda belägg på ordet från tiden före 1653. Det är från Stiernhielms Then fångne Cupido, där det heter, »The Lärde wijse Skalder» (v. 226). I sammansättning hade Stiernhielm använt ordet en gång tidigare, i det berömda brevet till Erik Oxen­ stierna 28 januari 1648, där han meddelar, att han sänder adressaten »ett Mönster af Svensk Skaldardicht».6 Själva ordet »skaldekonst» är belagt första gången i Verelius företal till Itt stycke af Konvng Olof Tryggiasons Saga 1665: »dock af afskrifwaren, som Skaldekonsten inte förstådt hafwer, så förmör­ kade [--- ]». Sedan finner man ordet i en dikt av Lucidor: »Män fåfängt alt i hoop, min skalde-konst är förswunnen», och ordet »skald» dessutom i Skogekär Bergbos företal till Wenerid. Bortsett från Lucidor hör alla de som tidigast använder ordet till den götiska riktningen. 1653 fanns ordet »Skaldekonst» inte alls och »skald» bara på ett undanskymt ställe i Then fångne Cupido. Författaren till bröllopsdikten måste ha varit åtminstone något bevandrad i isländska eller stått under inflytande från göterna för att kunna använda ordet. Göterna var vid denna tid säkerligen få: de mest prominenta var Stiernhielm, Verelius och Skogekär Bergbo.7

Det götiska inskränker sig emellertid inte till att diktaren kallar sig »Een/den edle Skalde-Konsts Dyrkare». Dikten själv vittnar om att författaren är besjälad av göticismen. Främst märker man detta i den nordiska mytologien. I dikten uppträder både Tor (»O Thore hwad är det» Son. 2:1) och Frigga, den senare i kärleksgudinnans roll och motsvarande Venus. Tor och Frigga förekommer tillsammans i Skogekär Bergbos Wenerid, som trycktes först 1680, men uppges vara »För mehr än trettio åhr sedan skrifwin». Detta kunde ses som ett indicium på att Skogekär Bergbo även vore författare till bröllopsdikten. Det finns nämligen ännu en likhet mellan Wenerid och bröllopsdikten ifråga om myto­ logien: i båda förekommer visserligen de nordiska gudarna Tor och Frigga,

5 I breven har endast de egenhändigt skrivna räknats. Jfr Wieselgren: Kommenta­ ren s. 459.

6 Stiernhielm: Brev ed. Wieselgren s. 127. 7 Mot denna tes kunde invändas, att Stiernhielm 1648 skriver »skaldardicht», me­ dan bröllopsdikten har »skaldekonst», alltså olikartade sammansättningar.

Sammansätt-ningen »Skaldardicht» är dock en felaktig konstruktion: isl. skåld är neutrum. Stiern­ hielm kan mycket väl ha insett detta och aktat sig för att göra om felet. Jfr Wiesel­ gren a. a. s. 117. — Ordet »Skalder» finner man sedan i en gravdikt av Samuel Johans­ son Westhius (över Christina Ryningh 1656. UUB Fol.).

1 6 6 B E R N T O L S S O N

men kärleksguden bär sina latinska namn Amor och Cupido. (Skogekär Bergbo är dessutom inte konsekvent då han ibland kallar kärleksgudinnan Venus.)8 Den som annars först gav ut en dikt med nordisk mytologi var Stiernhielm med Hercules. Där heter emellertid kärleksgudinnan Freya. Så i trycket 1658. I de Ekebladska avskrifterna heter hon däremot genomgående Frigga. Att författaren till bröllopsdikten skulle ha hämtat den nordiska mytologien från Hercules är dock osannolikt, såvida han inte hörde till Stiernhielms nära vänner. Som jag ämnar visa på annat ställe, finns det ingenting, som tyder på att Hercules före 1658 var känd av andra än Ekebladarna och Stiernhielms nära vänner som Erik Oxenstierna och Verelius. Mot försöket att använda den nordiska myto­ logien i attributionsfrågan kan invändas, att kärleksguden i bröllopsdikten heter Cupido, medan Stiernhielm redan i den första kända versionen av Hercules gett honom ett götiskt klingande namn: Astrild. Invändningen kan dock bemötas med att Astrild i motsats till Frigga och Tor, som var kända gudanamn, var en konstruktion, gjord för att få en nordisk motsvarighet till Cupido, Stiern­ hielm själv var medveten om att namnet skulle väcka undran: i Vt-tydningen till Hercules gav han en förklaring. Man behöver därför inte gå långt för att söka en förklaring till att Cupido uppträder tillsammans med Tor och Frigga i bröllopsdikten, om den nu är av Stiernhielm. I en dikt av detta slag var det inte lämpligt att komma med nymodigheter, som tarvade förklaringar. Bröllops­ dikten var inte rätta platsen för att lancera ett götiskt program. Stiernhielm har f. ö. förfarit på detta sätt, när han i Lycksaligheetenes Ähre-Pract en gång kallar kärleksgudinnan Fröia (v. 85), medan hon annars bär sitt latinska namn och hennes son heter Amor och Cupido.

N är diktaren kallar sig »Een/den edle SkaldeKonsts Dyrkare», ger han ännu en upplysning om sig själv. Vem som helst kunde inte gör anspråk på denna benämning. Det måste betyda något mer än bara att gärna leverera en bröllops- dikt eller bara att läsa och älska poesi. »Dyrka» är ett starkt ord: det bör närmast översättas med »hålla högt», »hålla heligt» — ordet har en religiös ton. N är författaren till bröllopsdikten kallar sig »Een/den edle Skalde-Konsts Dyrkare» har man skäl att räkna med att han velat säga om sig att han hörde till dem i Sverige, som särskilt omhuldade poesien. Det fanns omkring 1653 givetvis flera, som kunde uppträda med sådana anspråk — man bör tänka på Arwidi och hans krets och på Skogekär Bergbo — men ingen hade i praktiken gjort så mycket för att hålla poesiens fana högt i Sverige som Stiernhielm, all­ deles oavsett att Hercules ännu inte var publicerad och känd av många.

Ett ord i den femte sonetten säger kanhända något om på vilket sätt för­ fattaren ansåg sig vara »Een/den edle Skalde-Konsts Dyrkare». Frigga upp­ manar där sina jungfrur, brudens leksystrar, att dikta en svensk dikt till brudens lov:

Hwar spinne som skee kan / medh hast vhr hiernam sijn T il dann’ ehr Systers loff / een D icht aff Swenska rijm Medh ähra / Prijsz / beröm / dän tunga och belasta.

s Tor och Frigga nämns i förordet till Venus’ namn. Om Wenerid innehållit nor-Wenerid och i den första sonetten. Tor upp- disk mytologi redan från början kan vi inte träder sedan inte mer, men Frigga är det veta. Kanske är det Stiernhielms exempel som vanliga namnet på kärleksgudinnan. Särskilt lockat till efterföljd,

En bröllopsdikt av Stiernhielm 1 6 7 Hela bröllopsdikten är på svenska, vilket redan det är mycket ovanligt omkring 1653, då vi annars ännu inte har svenska bröllopsdikter av denna längd och omväxling. Orden här förefaller upplysa om att diktarens val av språk var programmatiskt. Som orden »Swenska rijm» står, blir de betonade. Ingen dik­ tare vid denna tid — med undantag för Skogekär Bergbo — verkade så mycket för att få till stånd »een Dicht aff Swenska rijm» som den vilken 1668 skulle kalla sin samling av långt tidigare skrivna dikter »Musae Suethizantes / Thet är Sång-gudinnor, först lärande Dichta och Spela på Swenska». Lägger man tillsammans bruket av den nordiska mytologien, författarens angivelse om sig själv och Friggas uppmaning i femte sonetten, får man ett klart besked om att författaren stod på götisk grund, att han hade en hög värdering av poesien och ville skapa en svensk poesi.

I e. Bildspråk och tankevärld. När Frigga i femte sonetten uppmanar sina jung­ frur att dikta en sång på »Swenska rijm» åt bruden, använder hon bilden av spindeln som spinner: »Hwar spinne som skee kan / rnedh hast vhr hiernan sijn [--- ] een Dicht aff Swenska rijm». Människans tankeverksamhet lik-nandes under 1600-talet inte sällan vid spindelns spinnande och hennes tankar vid spindelväv. Vanligen var bruket av bilden förbundet med en negativ värde­ ring; människans tankar var sköra som spindelväv. Men som Friberg och Nord­ ström har visat, får spindelmetaforen en annan innebörd hos Stiernhielm och kan rentav sägas uttrycka centrala delar av hans åskådning.9 Stiernhielm använ­ der metaforen på flera ställen, både i de filosofiska skrifterna och i dikter, som epigrammet Opå en Spinnel. Besläktad är metaforiken i Emblema Authoris, där den spinnande silkesmasken blir en bild för den sig helt utgivande tänka­ ren. I bröllopsdikten tjänar spindelmetaforen ett mera blygsamt ändamål: den är bara en bild för poesiens skapande. Det viktiga är emellertid att bilden används i ett klart positivt syfte, vilket är synnerligen ovanligt under 1600- talet och, då det någon gång förekom, förefaller vara ett tecken på en av hermetismen mer eller mindre påverkad åskådning.

I den första sonetten prisas brudens dygd. Detta är vanligt i bröllopspoesien under 1600-talet. Men i de fall, där lovprisningen säger något mera kvalificerat om vari dygden består, rör det sig om kristliga dygder: hjärtats renhet, fromhet, ödmjukhet etc. eller om den petrarkiserande poesiens dygdekodex. I viss mån är det så även här: bruden bär under sin skrud, som står som bild för hennes anseende, »et blygtsamt Hierta». Men när diktaren använder den utsökta bilden av det fina porslinet för att åskådliggöra detta, lägger han något mer in i dygde- tanken. Dygden liknas i 1600-talslitteraturen mycket ofta vid guld och även vid ädelsten. Men bilden är där i varje fall i svensk litteratur helt konventionell och utförandet stereotypt. Hos en diktare finner man något annat, nämligen Stiernhielm. Den svenska 1600-talslitteraturens mest inträngande bestämning av dygdebegreppet finns i Fru Dygds tal i Hercules. Hur själen förädlas genom dygden beskriver Stiernhielm så här:

9 Nordström i Kommentaren till Stiern- hielms filosofiska skrifter s. 222, Friberg i Den svenske Herkules s. 60 ff.

i 6 8 B E R N T O L S S O N

Sådan är skildnan opå dän Siäl, som är Lärd, mot een olärd. Skildnaden är; at den ene, som glömbd, blijr liggiand’ i Stoftet, D är den andre tags op; hon waskas, hon skijres och krattsas, Glättas, och igrafz allrahand prydlige form ’ och figurer, Sådan är skildnad opå dän Siäl, som är Lärd, mot een olärd.

H e re. v. 4 2 2 - 4 2 5

Det Stiernhielm beskriver är hur en metall renas och utformas till ett konst­ närligt föremål.1 I bröllopsdikten talas det om porslin, men det är inte vilket porslin som helst, och det är också här fråga om hur materia renas och får konstnärlig form:

Sineesche porcellein, det vthi dyre Länder /

Tiltram ppat / redt och weekt blijr vthaf Jord och Sand / Slaget til een skön Kopp / bränd af een slöger H and /

[— ]

De anförda raderna ur Hercules finns liksom bestämningen av dygdens väsen inte i Christoffer Ekeblads avskrift av diktens tidigare version, och man har på goda grunder antagit, att detta parti kommit till först efter omkring 1654. Möjligheten att en annan diktare än Stiernhielm kunnat skapa den utsökta bilden under påverkan från Hercules är därför så gott som utesluten. Detta förringar starkt möjligheten av att en annan diktare än Stiernhielm skrivit bröllopsdikten.

Yttre kriterier (II a-d)

I la . Stiernhielm hösten 1653. Stiernhielm var i Sverige hösten 1653, varför ingenting hindrar, att han uppvaktat vid bröllopet den 13 november. Till Sve­ rige kom han troligen den 14 juni och stannade där åtminstone till slutet av året. Han vistades sannolikt större delen av tiden i Stockholm, där bröllopet stod. I varje fall är ett brev den 21 oktober 1653 avsänt från Stockholm.1 2 II b. Stiernhielm och Börje Olofsson Bureus. Stiernhielm var genom sin hustru släkt med brudgummen. Börje Olofsson Bureus, sedermera adlad Grönberg, till­ hörde på mödernet Bure-släkten och var därför, fastän avlägset, släkt med Cecilia Burea.3 Vi har också bevis på kontakter mellan Stiernhielm och Börje Olofsson. I den rika Cronbergska samlingen i Kammararkivet finns i en räkning ställd på Harald Igelström följande uppgift: »d. 14 9bris [1662] Stiernhielms Assignation betalt 200 d. smt.»4 Stiernhielm har alltså haft penningaffärer med den rike räntmästaren. Detta är visserligen långt senare än bröllopsdikten, men om det inte går att visa, att Stiernhielm själv redan 1653 hade kontakter med Börje Olofsson, så finns det flera bevis på att hans nära vänner stod i affärsförbindelser med honom. Till de namn man oftast möter i Börje Olofssons journaler och brevkopieböcker hör den nyss nämnde Harald Igelström och

1 Denna passus har analyserats av Friberg (a. a. s. 228 f., s. 250 ff.), som satt in bilden i dess idéhistoriska sammanhang och även framhållit dess ovanlighet.

2 Brev 21.10.1653 i Stiernhielm: Brev s. 161 ff. Om Stiernhielms ankomst 14.6 se Swartling: Georg Stiernhielm s. 89.

3 Se Wittrock a. a. s. 148. Genom sitt andra giftermål 1664 med Anna Maria Gyl- denclou, dotter till Stiernhielms gode vän Anders Gyldenclou och Anna Burea, blev Börje Olofsson ännu närmare befryndad med diktaren.

En bröllopsdikt av Stiernhielm 1 6 9 Anders Apelboum.0 Dessa båda var redan 1643 Stiernhielms vänner, och han umgicks med dem i varje fall under 1651, såsom framgår av Mårten Pedersson Blixencrons almanacksanteckningar. 1654 hade Börje Olofsson också affärer med Ludwig Fritz, en annan av Stiernhielms vänner.5 6 Det är även av intresse, att Börje Olofsson fram till 1653 var kassör hos Magnus Gabriel de la Gardie, Stiernhielms gynnare.7

II c. Börje Olofsson och tillfällespoesien. Att Börje Olofsson uppvaktades med en ståtlig bröllopsdikt är inte egendomligt. Både hans ekonomiska förhållanden och hans ställning som räntmästare gjorde honom till en av de mest prominenta personerna i Stockholm, trots att han var av ringa härkomst och ännu inte blivit adlad. Bruden tillhörde det högsta borgerskapet i Stockholm: hennes far var den rike handelsborgmästaren Hans Hansson.8 Märkligt är bara att endast en diktare har varit framme och hyllat brudparet. Orden »At betyga sijn skyldigheet och stoora plicht» antyder, att den uppvaktande stått i en för­ pliktande relation till brudparet. Han kan ha varit släkt med en av kontrahen­ terna eller — något som är mycket tänkbart med hänsyn till Börje Olofssons och Hans Hanssons rikedom — ha fått ekonomiskt stöd av dem eller deras närmaste. Vi vet, att Börje Olofsson senare hjälpt unga män, som gärna upp­ vaktade med tillfällespoesi. Samuel Danielsson Westhius kondolerar i ett brev den 8 april 1663 Börje Olofsson, då denne förlorat sin hustru. Han erkänner där den stora tacksamheten över »Min herres höge wälgierningar emoot migh» — Börje Olofsson har tydligen gett bidrag till den holländska resa, på vilken han befann sig — och han förråder därpå, att han »Ett Christkiärligit Valetz afskeedh i en lijten Sorgesång [---] till Jordefärden componerat». Den 9 juni skickar han »Sorgesånghen».9 Men ingenting tyder på att adressaten lät trycka

5 I Brevkopieboken i Cronbergs saml. i KA möter namnet Harald Igelström 5.2, 19.2, 6.4, 22.4 etc. 1653 och Anders Apelboum bl. a. 16.3.1653.

0M å r te n P e d e rs so n B lix e n c r o n s a lm a n a c k s­ a n t e c k n i n g a rpublicerade av H. Heyman i Personhistorisk tidskrift 30, 1929, s. 37 ff. Stiernhielm besökte Igelström 2.7.1651. Den 6.4.1641 besökte både Apelboum Stiernhielm och denne i sin tur Apelboum. 17.7 träffades de och likaså 25.7. Om Stiernhielms vänskap med Igelström har vi flera vittnesbörd, bl. a. flera bevarade egenhändiga brev. Stiernhielm kallar i ett av dem adressaten »Käre broder». (Stiernhielm: Brev s. 48). — Ludwig Fritz, se KA Cronbergs saml. vol. 82. Ludwig Fritz hör till dem man möter tillsammans med Stiernhielm i Blixencrons almanacksanteck­ ningar för 1651 (11.3, 3.8).

7 Till eftervärlden har en anekdot beva­ rats, som för samman Stiernhielm med Börje Olofsson under Magnus Gabriel de la Gardies egid. Anekdoten lyder: »Rdrotsen gref Magnus de la Gardie skal een gång hafft hoos sig till måltijd KrijgsRådet Stiernhielm som kommit wid samma tillfelle att sittia mellan CammarRådet Drakenhielm och

Räntemästaren Cronberg, då Rdrotsen skal till honom sagdt, see huru een lärd man sitter mellan twenne rijka Capitalister hwar- på han skal gifwit sådant swar d e n n å g o t h a r lä r d t, h a n w e e t, och d e n s o m n å g o t h a r stu lit, så h a r h a n n å g o t.» (Ur Palmsk. 243, avtryckt av Johan Nordström i S tr ö d d a b i ­ d ra g . Samlaren 1918 s. 138 f.) Denna anek­ dot ger just inte någon bild av vänskap mel­ lan Stiernhielm och Börje Olofsson. Den torde dock var sann, men den scen den skildrar tillhör tiden omkring 1668, när det yppades kritik mot att finansmän som Dra­ kenhielm och Cronberg förvaltade statsmedel. Jfr G. Jakobsons och B. Hildebrands artikel

W i l h e l m D r a k e n h ie lm i SBL 11 s. 431. Dra­ kenhielm, som före adlandet hette Böös, hade f. ö. under 1650-talet tillhört Stiernhielms nära vänner. Se Blixencrons almanacksan­ teckningar för 25.7, 11.8.1651 samt 12.7 och 1.9.1659·

8 Om Hans Hansson se S to c k h o lm s r å d ­ h u s och rå d , F e stsk r ift, 1915 II s. 39 f.

9 Brev från Samuel Danielsson Westhius till Börje Olofsson Cronberg i KA Cronbergs saml. vol. 54. Här får vi veta, att Cronbergs första hustru dog på vintern 1663. Man har

B E R N T O L S S O N

1 7 0

den — jag har förgäves sökt efter den. Detta kan givetvis bero på att den inte föll räntmästaren i smaken. Men det är märkligt, att vi inte känner till någon tryckt begravningsdikt över Börje Olofssons första hustru. Det förefaller som om räntmästaren inte varit angelägen om att hans kära skulle bli ihågkommen på detta sätt. Själv har Börje Olofsson blivit ihågkommen genom en tryckt begravningsdikt av ingen mindre än Lucidor, men det var ju honom ovetande.1 Uppmärksammar man detta, kommer bröllopsdikten i en ny dager. N är han har låtit trycka den men endast den, kan det bero på att han var mycket spar- smakad och inte ville låta någon annan diktare än den allra främste göra hans namn evigt Stiernhielm hade 1653 lnte utgivit Hercules, men han var väl känd genom sina hyllningar till Kristina och sina baletter.

II d. L L S. $» Gåtan vem som skrivit bröllopsdikten ligger förborgad i bok­ stavskombinationen 1.1. S. S. Som redan tidigare sagts passar denna kombina­ tion inte som initialer på någon känd diktare. Den skulle kunna täcka Stiern- hielms namn, förutsatt att I. S. stode för Jöran Stiernhielm och dubbleringen av bokstäverna hade att göra med ett under 1600-talet i skönskriften inte ovanligt sätt att dubblera första bokstäverna i namn. Svårigheten ligger i att Stiern­ hielm, när han nöjde sig med initialer, själv alltid äkrev G. S. Så gör han ofta i brev och i dikten Heroisch Fägne-Sång. Men hindrar detta, att han en gång bytte ut G. mot I., vilket täckte den namnform, som användes av hans vänner? Här berör vi ett problem, som ofta möter vid försök till attribution. Den dik­ tare — vem det än må vara — som betecknade sig med 1.1. S. S., har velat dölja sitt namn, för alla eller endast dem han velat inte skulle bli invigda. Om Stiernhielm skrivit dikten och velat dölja sitt namn men ändå säga så mycket att man skulle undra över vem författaren var och — eventuellt — att blott några skulle gissa det, då hade han väl inte valt att skriva G. S. eller G. G. S. S., som lätt skulle genomskådas av dem som kände till Heroisch Fägne-Sång? Den faktor, som kommer till här, nämligen att man måste räkna med att diktaren velat camouflera sitt namn, gör det omöjligt att på allvar hävda några hypo­ teser, likaväl som det blir omöjligt att med bestämdhet avvisa sådana. Vi kan bara lägga till vad vi vet olm Stiernhielms inställning till liknande knep. Han har flera gånger dolt sitt namn. På titelbladet till Heroisch Fägne-Sång anger han författaren med »Stellata de Casside, dicto», alltså en latinisering av Stiern­ hielm. Harm-Skrift undertecknar han »Astgram Kannitmer». I detta döljer sig så mycket av hans namn som Stiern, men vad återstående bokstäver har att betyda får man gissa. Adressaten kallas »Then Edle Pastorella rARiomontana». Ver- salerna AR bör väl antyda något om hennes egentliga namn. På liknande sätt har Stiernhielm dolt sitt namn i Discursus astropoeticus, där det skall innehållas i Gratius Maior Micropolita. Från annat håll känner vi också Stiernhielms intresse för chifferskrift. I koncept har ett brev skrivet i chiffer bevarats.2 förut antagit, att hon dog omkr. 1660. Så

Elgenstierna: Ättartal, art. Cronberg, och Wittrock a. s. s. 148. — Om Samuel Daniels­ son Westhius, en av de tre betydande till- fällesdiktarna vid 1600-talets mitt med nam­ net Samuel Westhius, se Muncktell: Västerås stifts herdaminnen III s. 424. Om hans resa

till Holland se även Wrangel: Sveriges litte­ rära förbindelser med Holland s. 130 not 3. 1 Jordisk Pust / Himlisk Lust (Gravskrift över Börje Olofsson Cronberg) i Lucidor: Samlade dikter, ed. Sandwall s. 329 ff.

2 Stiernhielm: Brev s. i i 4 f . Jfr Wiesel- grens kommentarer s. 106 f.

En bröllopsdikt av Stiernhielm

Andra »practical jokes» har Samuel Columbus berättat om. Att Stiernhielm medvetet skulle ha velat vilseleda sina läsare är därför inte alls omöjligt. En tänkbar invändning mot attributionen av en bröllopsdikt till Stiernhielm — som rests i frågan om Bröllopz beswär — är att vi inte känner till att Stiern­ hielm haft intresse för tillfällespoesien. Detta är dock inte helt riktigt: han upp­ vaktade vid några tillfällen med latinska poem.3

Sammanfattning. De kriterier, som här framförts för att stödja hypotesen, att Stiernhielm skulle vara författare till bröllopsdikten till Börje Olofsson, har skiftande värde. För många förefaller nog de språkliga kriterierna ha störst tyngd. Den minskas dock av vår bristfälliga kännedom om 1600-talets språk, SAOB:s excerpering täcker bara en del av allt som skrivits, och även om denna här kompletterats med en genomgång av den omfattande tillfällespoesien, så kan man inte med säkerhet avgöra huruvida ord som bijwist eller nögd var ord präglade av Stiernhielm eller tillhörde språket. Det som enligt min mening kan bevisas, är att författaren företrädde idéer, som är nära besläktade med dem vi känner hos Stiernhielm och att hans poetiska form väl överens­ stämmer med den som vi möter hos denne. Detta behöver inte innebära, att han skulle vara identisk med Stiernhielm. Förhållandet kan också vara atr han har stått Stiernhielm så nära, att han delade hans åskådning och förmådde uttrycka sig konstnärligt på sätt som liknade dennes. Teoretiskt kan man skilja mellan två möjligheter. Han kan ha varit en av Stiernhielms intima vänner, som var invigd i inte bara Stiernhielms tankevärld utan också hans litterära åskådning. Men han kan också vara en högt begåvad Stiernhielmsimitator, som väl tillgodogjort sig mästarens sätt att skriva. Det senare alternativet förefaller dock uteslutet och det av två skäl. För det första: de likheter, som här konsta­ terats mellan bröllopsdikten och Stiernhielms kända skrifter, rör visserligen, tagna var för sig, sådant som väl kan imiteras, men att allt tillsammans skulle kunna imiteras, förefaller inte troligt, särskilt med tanke på den svenska poesiens nivå vid mitten av 1650-talet. För det andra finner man ingenting sådant i bröllopsdikten, som brukar följa med imitation: mer eller mindre oförändrat övertagna fraser och ordsammanställningar. Kvar står alltså möjlig­ heten av en med Stiernhielms tankar och konstnärliga intentioner väl förtrogen vän till diktaren. Vi känner ingen med dessa kvalifikationer, men får dock inte bortse från möjligheten därav.

Bindande attributioner torde i allmänhet inte kunna göras utan en statistisk undersökning av alla element i det litterära verket: ordförråd, ordformer, syn­ tax, bildspråk m. m. Det är emellertid tvivelaktigt om en sådan i detta fallet skulle kunna leda längre, med hänsyn till att bröllopsskriften innehåller endast 1081 ord i själva dikten, i titeln och rubrikerna ytterligare 119 ord.

1 7 1

3 Tre latinska tillfällesdikter har tryckts av Hanselli (Vitterhetsarbeten I, s. 141 ff.). Om Stiernhielms likaledes latinska epita- phium över Lars Kagg 1662, se A. Forssell:

Kaggeholm s. 53, där dikten är avtryckt, och Mårten Liljegrens uppsats i Tidskrift för konstvetenskap XXVIII I952·