Om anhörigvårdare med

Samhörighet och plikt

Om anhörigvårdare med

icke-svensk bakgrund

Samhörighet och plikt

Om anhörigvårdare med icke-svensk bakgrund

Eva Hildeblom

© FoU i Väst och författarna Första upplagan december 2003 Layout: Infogruppen GR

Tryckeri: InformTrycket AB, Göteborg ISBN: 91-89558-17-0

FoU i Väst

Göteborgsregionens kommunalförbund Box 5073, 402 22 Göteborg

e-post: fou@gr.to

Jag vill rikta ett stort tack

till alla som har möjliggjort det här arbetet:

Alla anhörigvårdare från olika kulturer, som har ställt upp och deltagit i intervjuerna Kvinnocentret i Bergsjön, vars medlemmar så generöst delade med sig av sina livserfarenheter Christina Börjesson, stadsdelschef i Bergsjön, för

att ha möjliggjort studiens genomförande i stadsdelen

samt FoU i Väst för stipendiemedlet och intresset för forskningen, Leena Odebo och Piaa Stenbäck för personligt stöd och för att de såg till att allt

det praktiska runt arbetet fungerade. Ingegerd Lindquist, min handledare, för en professionell handledning och värdefullt personligt stöd, vilket

har varit avgörande vid många tillfällen.

Jag vill tillägna denna skrift till Bibi, en av de äldre invandrare jag träffat under studiens gång.

Bibi gick bort sommaren 2003.

Innehållsförteckning

Inledning ... 8

Bakgrund ... 11

Sveriges befolkning ... 11

Kultur och identitet ... 12

Den framtida migrationen ... 14

Anhöriginvandring ... 15

Äldre invandrare ... 16

Anhörigvårdare med invandrarbakgrund ... 20

Anhörigvårdare med invandrarbakgrund i Bergsjön ... 21

Metod ... 23

Urval ... 25

Etiska aspekter ... 26

Berättelser ... 27

Så länge jag orkar ... 27

Starka band ... 30

Smaragdgröna ögon ... 32

Plikten ... 34

I nöd och lust ... 36

Det man aldrig glömmer ... 40

Traditioner och förändringar ... 43

En hjälpande hand ... 46

Sammanfattning av berättelserna... 49

Att vara anhörigvårdare ... 49

När är man äldre? ... 50

Ekonomisk ersättning ... 50

Synen på äldreomsorg ... 50

Framtiden ... 51

Diskussion ... 53

Kultur och identitet ... 53

Integration ... 54

Ålderdom och äldreomsorg ... 54

Anhörigvård, en ekonomisk eller existentiell fråga ... 55

Mina aha-upplevelser ... 57

Hur går vi vidare? ... 58

Bilagor ... 59

Källor och referenser... 61

Inledning

J ag har haft förmånen att under drygt två år arbeta med en liten del av det nationella projektet ”Anhörig 300”, i stadsdelen Bergsjön i Göteborg. Det blev en spännande resa med en del hinder på vägen, men även mycket ar- betsglädje och ny kunskap. Jag kände starkt för att dela med mig av denna kunskap och ansökte därför om stipendiemedel hos FoU i Väst för att inter- vjua anhörigvårdare med icke-svensk bakgrund.

Under arbetets gång kom jag i kontakt med anhörigvårdare från många olika länder. Jag kan själv räknas till den stora skaran människor som har utländska rötter, jag är född av tyska föräldrar i ett tyskspråkigt område av Ungern. När mina föräldrar gick bort adopterades jag av en ungersk familj och blev ungerska. Och nu bor jag i Sverige. Denna bakgrund har gjort att jag har ett intresse för olika kulturer. Till detta tillkommer ett intresse för människan, för hennes livsmiljö, både i det förflutna och i nuet, vilket kan hjälpa mig att tolka hennes beteenden och samtidigt betydligt underlätta kommunikationen i olika sammanhang.

Erfarenheterna av anhörigarbetet blev mycket mer än en koncentrerad erfarenhet av äldreomsorg. Eftersom anhörigvårdare med invandrarbakgrund i stadsdelen Bergsjön ofta har svårigheter i hela sin livsföring, blev jag invol- verad i ett arbete kring ett större socialt sammanhang.

Mina möten med familjerna har resulterat i den här skriften och berättel-

sesamlingen, där jag vill få läsaren att komma så nära verkligheten som

möjligt, en verklighet man bara träffar på i direkta möten, i människornas

egen livsmiljö. Samtidigt vill jag bidra till att förändra en del av det ”tyck-

ande” många av oss har innan vi ens närmat oss den här verkligheten. Vi har

ju alla en föreställning, en bild inom oss, vi tycker oss ofta veta hur männis-

kor tänker, vad de behöver, vad de kan och vad de inte kan.

På grund av mina tidigare erfarenheter och kontakt med vänner och bekanta från olika länder, gick jag på mina första hembesök och andra mö- ten med en ganska klar bild av personen jag skulle träffa. Jag trodde jag visste hur jag skulle bemöta folk från olika länder, hur de skulle vara, vad jag skulle höra, men snabbt fick min självsäkra inställning bromsas. En del saker stämde, men det mesta blev nya ”aha-upplevelser”.

Varje människa är unik och det får inte bli en yrkesskada att glömma detta.

Jag hoppas att både bakgrunden med dess fakta från statistik och tidiga- re vetenskapliga studier samt berättelserna från anhörigvårdarna ger mer kunskap om och förståelse för olika kulturer och människan i sin invanda miljö, inte enbart för dem som verkar inom äldreomsorg utan även för alla som på något sätt kommer i kontakt med människor från olika kulturer.

Syftet med denna studie är att fördjupa kunskapen om hur anhöriga med olika invandrarbakgrund erfar sin situation som anhörigvårdare. Syftet är också att med hjälp av denna kunskap bidra till att professionella vård- och omsorgsgivare får en ökad förståelse för dessa anhöriga och deras närståen- de.

För att uppnå mina syften har jag använt mig av en del statistiska och historiska uppgifter, intervjuer samt omfattande litteraturstudier för att visa på förändringar i invandringens historia och mångfald, förklara begrepp och belysa historiska och psykologiska aspekter av migration.

Eva Hildeblom

Bakgrund

Sveriges befolkning

Det bor drygt nio miljoner människor i Sverige idag, var femte person har själv invandrat eller har en eller båda föräldrarna födda utomlands.

För femtio år sedan var antalet invandrare i Sverige enbart tvåhundra tusen.

De med utländsk bakgrund som är födda i Sverige är oftast yngre män- niskor. En stor andel av deras föräldrar kom till Sverige som arbetskraftsin- vandrare under 1950-60-talen eller som flyktingar under de följande årtion- dena. Många av dessa människor mötte svårigheter både på arbetsmarkna- den och när det gäller bosättning. Många invandrare bor idag i segregerade bostadsområden, som till exempel Bergsjön i Göteborg eller Botkyrka i Stock- holm, där varannan person har utländsk bakgrund.

Många tror kanske att de flesta invandrare kommer från fjärran länder, men statistiken visar att det största antalet invandrare är återinvandrade svenska medborgare.

Av de övriga invandrarna kommer de flesta från Asien, framför allt från Irak. Dessutom har många invandrat från de nordiska länderna

samt EU- länderna, de flesta från Tyskland. Många flyktingar och invandrare kommer från övriga europeiska länder, de flesta från det forna Jugoslavien, men många kommer även från Afrika, de flesta från Somalia enligt Statistiska Central- byråns uppgifter

.

I Göteborg utgör, enligt Stadskansliets redovisning

, utländska medbor-

gare samt svenska medborgare födda utomlands en femtedel av hela Göte-

borgs folkmängd. Andelen skiljer sig åt mellan olika stadsdelar och i Berg-

sjön har mer än hälften av invånarna invandrarbakgrund. De flesta kommer

från Irak, Bosnia-Herzegovina, Somalia, Finland, det forna Jugoslavien och Iran, men många av världens övriga delar är representerade om än i väldigt liten skala.

Kultur och identitet

Det är viktigt att ha i åtanke att invandrare är en mycket heterogen grupp.

De har både som grupp och individer olika behov och olika syn på det mesta i livet. Det finns i stort sett inget som kan sägas vara gemensamt för hela gruppen invandrare, mer än att de har lämnat sitt hemland och kommit som främlingar till ett främmande land. De bär med sig en för oss främmande kultur och kommer till en för dem en främmande kultur.

När man talar om kultur ur ett sociologiskt perspektiv, anses man tillhö- ra en viss avgränsad grupp om den kännetecknas av gemensamma värde- ringar, beteenden och seder. Kulturerna anses vara mer eller mindre unika för varje grupp. Förhållandet mellan gruppen och individen är dock kompli- cerat. En persons identifikation med sitt ursprungsland kan variera i styrka.

Det är dock viktigt att inte tillskriva kulturen någon bestämmande roll för hur en person förväntas bete sig och tänka. Människor följer inte sina kultu- rella normer konsekvent utan anpassar sig i varierande grad till sin omgiv- ning.

Ofta tolkas ordet invandrare som något negativt, vilket gör att personer med invandrarbakgrund ogärna vill kallas invandrare. Dessutom upplever de som har levt länge i Sverige sig själva ofta som svenskar, oavsett ur- sprung. Många har berättat att det kan upplevas som kränkande att till och med efter mer än trettio års vistelse i Sverige fortfarande bli kallad invandra- re. Var går gränsen egentligen? Finns det någon gräns när vi använder oss av uttryck som första, andra, tredje generations invandrare? När tillåts de som vill känna sig som svenskar, att vara svenskar?

Det finns en stor skillnad på definitionen av respektive upplevelsen av invandrarskap. Det är inte medborgarskapet eller nationstillhörigheten som bestämmer upplevelsen av utvandrar- eller invandrarskap. Enligt Elsie Fran- zén är det passerandet av en gräns ”där vi på den ena sidan upplever oss som hemma och på den andra upplever oss som främlingar. Det är passerandet av den gränsen som startar de inre skeenden…”

, som lämnar bestående spår i den personliga upplevelsen av graden av tillhörighet. Denna gräns är oftast en nationsgräns eller en språkgräns men behöver inte vara det. Människan påverkas olika av förändringar, men alla som lämnar sitt hemland genom- går en radikal inre förändring.

Söderlindh

menar att man förlorar en del av sin identitet och sin spegel-

bild när man lämnar sitt hemland. Då kulturen och människorna inte längre speglar en, blir också den inre bilden av sig själv annorlunda. Enligt Söder- lind försvinner spegelbilderna helt om man lämnar allt. Eller bara delvis om man till exempel har några släktingar med sig. Dessa spegelbilder är identis- ka med ens självupplevda identitet. Att lämna sitt hemland betyder att man förlorar en del av denna identitet. Man kan ha lämnat vänner, arbete och föräldrar. Då försvinner delidentiteten som kamrat, yrkesmänniska, son eller dotter. De gamla spegelbilderna ersätts så småningom av nya, vilka förmed- lar en annan bild än den tidigare. I Sverige blir man speglad exempelvis som invandrare, arbetslös, irakier, bosnier etcetera. Den nya spegelbilden är en schablon som inte stämmer överens med individens självuppfattning och blir en tolkning av andras bilder om personen.

Ny spegelbild, ny identitet betyder instabilitet och en lång väg till att hitta sig själv igen och att bygga upp en stabil tillvaro. Detta kan leda till inre konflikter, men även konflikter med yttervärlden.

Konflikterna kan visa sig i ett utanförskap i både den egna och den nya kulturen. Stoneqvist

kallar individen som lever mellan två olika kulturer för den marginella människan, en person som saknar helhetsbilden av sig själv, som har förlorat sin identitet, helt eller delvis, både i det förflutna och i nuet, en person som inte tycks passa in någonstans, en person som står inför myck- et svåra val. Processen, enligt Stoneqvist, som leder till marginaliseringen består av tre faser:

Initialfasen Individen upptäcker att han eller hon bedöms utifrån sin kulturella och etniska tillhörighet

Krisfasen Individen konfronteras med den inre konflikt som upp- stått på grund av marginaliseringen och tvingas ut- veckla en ny självbild

Anpassnings- eller Individen inser att han måste anpassa sig till de nya nyorienteringsfasen förhållandena.

Marginaliseringen kan påverka individen både positivt och negativt. Genom kunskap och kännedom om två kulturer kan den marginella människan få en större känslighet inför kulturella skillnader och kan reflektera över den kul- turella mångfalden. Men för att kunna bejaka fler än en kultur, krävs att individen har arbetat sig igenom initial- och krisfasen.

Detta kan ta olika lång tid för olika individer beroende på många fakto-

rer så som mindre eller större kulturella skillnader, ålder och kön. För de

invandrare som bara stöter på problem och aldrig kommer in i den nya

kulturen, i det nya samhället, har marginaliseringen en negativ effekt som kan leda till att individen får leva mellan två olika världar utan att finna trygghet i någon av dem.

Detta i sin tur kan leda till ständig ambivalens

Den framtida migrationen

Invandringen till Sverige har varierat kraftigt mellan olika tidsepoker och under 1960-talet varierade arbetskraftsinvandringen i takt med upp- och ned- gång i konjunkturcykeln. Vid arbetskraftsbrist ökade invandringen och vid arbetslöshet minskade den.

Sedan 1980-talet är det flyktinginvandringen som orsakar variationerna.

Men det är inte bara förändringar, krig eller andra faktorer i världen som orsakar dessa variationer, utan även den svenska invandringspolitiken. Vis- sa perioder har den varit mer återhållsam, med skärpta regler. Förändringar i migrationen är svåra att förutse och kan ske utan förvarning. Enligt Statis- tiska Centralbyråns antagande kan migrationen, både in- och utvandringen, se ut på följande sätt under de närmaste 10 åren:

I

-

1950-1999

2000-2050

INVANDRINGSTOPPARNAPÅ 1960-^TALETSAMVARIERADEMEDEFTERFRÅGANPÅARBETS-

KRAFT. T^{OPPARNAISLUTETAV} 1980-^{TALETOCHIBÖRJANAV} 1990-^{TALETÄRRELATERADE}

TILLFLYKTINGINVANDRING. B^ÅDAIN- ^{OCHUTVANDRINGANTASSTIGAUNDERDENÄRMASTE}

ÅRENBEROENDEPÅENÖPPNAREVÄRLDOCHÖKADEMÖJLIGHETERTILLMIGRATION. ¹²

Antagandena ligger kvar på 2010 års nivå och får ses som genomsnittsvär- den, eftersom det enligt SCB är svårt att spekulera längre tid framöver. SCB räknar med en viss ökning av både in- och utvandring under de närmaste decennierna.

Vilka är det då som flyttar och förväntas flytta till Sverige idag och i framtiden? Först och främst är det nordbor

(som är bosatta utomlands) och som kan bosätta sig i landet utan krav på tillstånd. Ungefär en tredjedel av alla svenska medborgare som utvandrat väntas återvända efter något eller några års utlandsvistelse vilket motsvarar cirka 15 000 personer per år. Invandringen av övriga nordbor förväntas lig- ga runt 7000 personer per år.

Även medborgare i EES-länderna

kan relativt lätt bosätta sig i Sverige och kan få uppehållstillstånd om de kan visa att de kan försörja sig.

Medborgare från länder utanför EES-området behöver dock särskilda skäl för bosättning.

Deras ansökningar om uppehållstillstånd blir mycket noga prövade inn- an beslut fattas om tillstånd eller avslag och denna invandring är idag hårt reglerad. Härutöver får ett litet antal personer tillstånd att bosätta sig i Sverige som arbetskraftsinvandrare, gäststuderande eller som adoptivbarn. Dessa invandrare är cirka två- till tretusen per år.

Diskussionen om brist på framtida arbetskraft har återigen aktualiserat frågan om det finns ett behov av arbetskraftsinvandring. Antalet personer i arbetsför ålder kommer att minska betydligt om cirka tio år och då kan en ökning av arbetskraftsinvandring förväntas till Sverige.

Under 1990-talet var det genomsnittliga antalet flyktinginvandrare 15 000 årligen, de sista åren av decenniet dock bara cirka 5000 per år. Detta kan bero på att den politiska viljan nu är att kunna lösa konfliktsituationer i ett tidigt skede så att färre människor tvingas fly från sina hemländer. Sverige kan dock även i framtiden räkna med en genomsnittlig invandring på tiotu- sen personer årligen, förmodligen med stora årliga variationer.

Anhöriginvandring

År 2002 låg invandringen av nära anhöriga på cirka 15 000 per år. År 1997

skärptes villkoren och reglerna för anhöriginvandring. Möjligheten försvann

att få uppehållstillstånd enbart på grund av att en persons samtliga släkting-

ar befann sig i Sverige. Men ett nytt förslag, efter en översyn av utlännings-

lagens bestämmelser om anhöriginvandring

,

kan möjliggöra en ökad in-

flyttning av föräldrar och andra anhöriga till invandrare redan bosatta i

Sverige eftersom det nya förslaget innehåller ändringar som skulle underlät-

ta anhöriginflyttning och innebära ett visst försörjningsansvar. Dessa lag- ändringar skulle trätt i kraft 1 juli 2003 och i så fall troligen medfört en ökning av invandring av nära anhöriga utanför kärnfamiljen. Någon för- ändring under år 2003 kan dock inte väntas eftersom den svenska lagstift- ningen skall anpassas efter ett EU-direktiv.

Sverige har två år på sig för detta arbete.

Värt att notera är att anhöriga idag inte har någon skyldighet att sörja ekonomiskt för sina föräldrar, även om de har sökt uppehållstillstånd för att kunna ta hand om dem.

Äldre invandrare

I den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken utformades principerna med tanke på den kulturella heterogeniteten bland den äldre befolkningen.

Den offentliga äldreomsorgen skall vara tillgänglig efter behov och inte efter köpkraft. Äldre ska bemötas med respekt, kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande över sin vardag.

en alltför liten omfattning av den offentliga äldreomsorgen. Fortfarande möter man avsaknad av relevant kunskap i dessa verksamheter.

På en idékonferens i Göteborg aktualiserades frågan och föreläsaren David Gaunt

påpekade att invandrare med olika stöd- och hjälpbehov fram till 1980-talet inte fick någon större uppmärksamhet. Detta ändrades till viss del under 1990-talet då man började satsa på äldreboenden för olika invandrar- grupper. Man har dock planerat insatser för dessa invandrare men inte till- sammans med dem. Med tanke på att även invandrare med behov av särskilt stöd och hjälp blir fler, är situationen allvarlig.

Antalet äldre människor i Sverige kommer att öka och inom trettio år för- väntas en fjärdedel av befolkningen vara över 65 år. En tredjedel av dem är då 80 år eller äldre.

Enligt ungefärliga beräkningar kommer Sveriges äldre invånarantal öka till 170 000 inom tio år.

Idag har alltfler äldre männis- kor i Sverige utländsk bakgrund, över sex procent av den svenska befolk- ningen över 65 år är invandrare.

Äldre invandrare i Sverige representerar nästan 150 olika länder. Drygt var tionde äldre är född i ett utomeuropeiskt land, medan nästan hälften är födda i våra nordiska grannländer.

Utöver dessa personer över 65 år finns det många som anser att de hör

till gruppen äldre, på grund av en annorlunda syn på ålderdomen. Många

invandrare räknar sig som gamla när de har blivit mor- eller farföräldrar

eller på grund av sjukdom inte klarar av livet som förut.

På vilket sätt kan det vara relevant att särskilja äldre invandrare från andra äldre?

Är åldrandet olika för människor med olika bakgrund? Svaret är både ja och nej. Biologiskt sett är åldrandet likadant för alla människor, men dess hastighet påverkas av en mängd olika faktorer, som sjukdomar och påfrest- ningar av olika slag, sociala, psykologiska och ekonomiska. Det visar på att åldrandet i hög grad är kulturellt betingat. Synen på åldrandet varierar ock- så mellan olika kulturer och samhällen.

I Sverige är rättigheter och plikter knutna till kronologisk ålder. Vi anger i siffror åldersutvecklingen från födelsen till döden.

I samtal med afghanska och pakistanska kvinnor som träffas på kvinno- centret i Bergsjön, berättar de att en 52-årig kvinna kan räknas som gammal i Afghanistan eller Pakistan. Tidiga giftermål förekommer där fortfarande på mindre orter och kvinnorna bär ett tungt ansvar för barn, släktingar och hushållsarbete.

Många är analfabeter, deras liv består av att sköta om alla familjemed- lemmar, inklusive svärföräldrar, kusiner och andra släktingar som man de- lar bostad med. Livslängden hos kvinnor är ungefär 60 år, därför räknas kvinnor som gamla redan i 40-årsåldern, även om de rent fysiskt klarar av sin vardag. Det betyder alltså inte att de behöver vara sjuka eller ha andra ålderstecken.

Inte bara åldrandeförloppets hastighet och ålderdomens kriterier, utan själv- fallet också uppfattningen om innebörden av att vara gammal, varierar mel- lan olika samhällen och olika kulturer. Men även de kulturella betingelserna som inverkar på åldrandet är föränderliga. Inte minst påverkas de av en migration, även om denna förändring är olika från fall till fall.

Irakiska och persiska kvinnor berättar att många gamla som kommer

från kulturer där olika ålderskategorier har sina bestämda roller, förändras

på ett negativt sätt av att ha flyttat från sitt hemland. De menar att en äldre

kvinna som förlorat sin make, sina söner och andra släktingar i kriget mel-

lan till exempel i Irak eller Iran, fortfarande skulle sköta om hushållet, passa

barnbarn och hjälpa sina svärdöttrar – om hon levde kvar i sitt hemland, var

frisk och orkade med dessa uppgifter. Men när barnen som har flyttat till

Sverige hämtar hit sina föräldrar/svärföräldrar för att de ska fylla samma

roll de skulle ha gjort hemma, blir de ofta besvikna. De gamla orkar inte

anpassa sig till den nya kulturen. Även om de var friska när de lämnade

hemlandet blir de snabbt sjuka i det nya landet. Istället för att hjälpa till,

behöver de hjälp.

Många gamla människor har kommit till Sverige från samhällen där man traditionellt förväntar sig att bli omhändertagna av sina barn, barn som i Sverige kanske inte längre har tid och möjlighet till detta. För dessa äldre kan mötet med det nya landet förvandlas till en traumatisk upplevelse. Och många anhöriga hamnar i en omöjlig situation med förvärvsarbete, ansvar för hem och barn samt dessutom vårdansvaret för åldriga föräldrar.

Det uppstår ofta en ideologisk klyfta mellan barn och föräldrar. Barnen är osäkra på om de handlar rätt när de till exempel väljer hemtjänst eller flyttar sina föräldrar till äldreboenden istället för att själva ta hand om dem.

De befinner sig i en konflikt mellan rationellt tänkande och känslomässig bindning när de på grund av påverkan av svenska värderingar väljer olika vårdformer och anlitar offentlig omsorg.

I berättelser från bosniska, libanesiska och östeuropeiska kvinnor fram- kommer att de flesta äldre människor som flyttar till Sverige kommer från stora familjer med en sammanhållning som är livsviktig för varje medlem.

De är vana vid att alla hjälper alla, att de flesta bor tillsammans och att de yngre bygger ut huset och bor kvar, eller bosätter sig i närheten av föräldrar- na.

Dessutom är det otänkbart för de flesta familjer att utsätta sig för den skam det skulle innebära eller såra sina nära och kära genom att lämna bort sina gamla och sjuka föräldrar och/eller svärföräldrar.

Familjerna är oftast stora och håller ihop. Det finns alltid någon som ställer upp om det behövs och har man inte många släktingar, har man alltid någon granne som ställer upp.

De äldre eller de som har flytt från till exempel kriget i Libanon har en ännu starkare sammanhållning i familjerna, då det verkligen inte finns nå- gon annan att förlita sig på. Vidare medför ålderdomen en naturlig hög sta- tus för den äldre människan. I många kulturer betyder grupporientering giv- na roller i en grupp, i detta fall familjen, där alla har sina ansvarsområden och där vissa roller är mer respekterade än andra. De äldre respekteras av alla i omgivningen och deras status för med sig att de inte behöver vara aktiva utan kan förvänta sig att bli uppassade.

En ungersk-rumänsk kvinna berättar att det finns en stark nationell identitet

bland den ungerska minoriteten i Rumänien som påverkar familjesituatio-

nen. Man lever i ”storfamiljen” och lämnar inte de äldre till andra. Det är

skamligt att lämna sina gamla. De har ställt upp hela livet, nu är det barnens

tur att hjälpa. De äldre som bor i Sverige förknippar äldreboendet med be-

greppet ”fattighus”, där gamla lämnas för att dö, för att de inte har någon

anhörig eller har blivit övergivna av familjen. Idag finns det dock äldreboen-

den även i flera östeuropeiska länder, dessa är dock enbart för de rika efter- som det kostar en förmögenhet att köpa sig en plats där. Därför blir det svårt för dem som flyttar till Sverige och uppmanas att söka hemtjänst eller en plats i ett äldreboende.

För de nyinflyttade gamla, som kommer från länder med en social struktur som är väldigt olik Sveriges, skapar sjukdomstillstånd och beroende speciel- la problem. De är vana vid storfamiljens stöd och har levt i ett beroendesys- tem. I de flesta västerländska samhällen har istället oberoende ett starkt vär- de. I svensk äldreomsorg är individens oberoende ett tydligt demonstrerat värde. Genom pensioner, eget boende, hemtjänst, bostadsbidrag och så vida- re, ska det vara möjligt för gamla människor att fortsätta att klara sig själ- va. Att vara beroende av sin familj eller andra människor uppfattas som negativt för individen.

Enligt studier i vissa västländer är oberoendet något som värdesätts mer av medelålders västeuropéer och amerikaner ur medelklassen än av äldre, arbetare och kvinnor från till exempel Medelhavsländerna och Främre Orien- ten.

Visserligen ser man en förändring över tid. Hos till exempel iranier eller assyrier börjar traditionen att vårda sina gamla luckras upp, vilket kan med- föra svåra påfrestningar på såväl gamla som unga. Ett exempel är ett servi- ceboende i Husby, där äldre iranier har fått egna lägenheter, egna pengar och sällskap av jämnåriga. Gemensamt för dessa gamla är att de har levt en längre tid i Sverige, deras barn har vuxit upp med andra värderingar och har skaffat sig både utbildning och arbete som kräver det mesta av deras tid.

Deras föräldrar inser också att barnen inte hinner hjälpa dem så mycket, vilket gör det lättare för dem att acceptera hjälp från hemtjänst eller att flytta till särskilda boenden.

Samtidigt som vissa invandrargrupper börjar ändra på traditionerna, bland annat därför att deras äldre medlemmar upplever ett eget boende och självständig livsföring som positivt, hör vi ofta att gamla människor är en- samma. Men enligt Tornstam

är äldre människors ensamhet oftast av exis- tentiell natur, medan de yngres är av social natur. De yngres ensamhet kan

”botas” med ökat umgänge, men samma ”medicin” fungerar inte alls på de äldres ensamhet.

Enligt Tornstam och Malmberg

leder inte åldrandet nödvändigtvis till ensamhet. Detsamma gäller många äldre människor som har etablerat sig i Sverige och efter många år känner sig hemma här.

En manlig irakisk anhörigvårdare i Bergsjön berättar att många blir

vana vid tanken på att leva ensamma, vilket dock inte utesluter att de önskar att få träffa sina anhöriga så ofta som möjligt. Många trivs med att ha en egen lägenhet, egen ekonomi och tid för sig själv. För många är det en ny- upptäckt lyx som inte fanns förut och som uppskattas högt i det nya landet.

De som däremot anser att hjälp från de anhöriga är en trygghet för dem, förväntar sig och kommer även i fortsättningen att förvänta sig hjälp från detta håll.

Anhörigvårdare med invandrarbakgrund

Vid undersökningar i Göteborg visade det sig att i typfallet av anhörigom- sorg tar en av två gamla makar hand om den andre maken så länge det går

. I invandrarfamiljer är förhållandena ofta annorlunda. Dels är den som vårdas ofta yngre än 65 år och dels är anhörigvårdarna oftast döttrar, svärd- öttrar eller andra familjemedlemmar i arbetsför ålder.

Anhöriganställningar kan vara ett sätt att tillgodose två viktiga behov hos de berörda familjerna, nämligen ekonomiska och kulturella behov. De ekono- miska behoven blir tillgodosedda genom att den anhöriga får betalt för att vårda en anhörig hemma. De kulturella eftersom många kvinnor kommer från samhällen där kvinnans arbetsplats är i hemmet, samtidigt som famil- jens ekonomi i Sverige kräver att båda makarna har en arbetsinkomst.

Samtidigt förlorar anhöriganställda möjligheten till introduktion till det svenska samhället i form av svenskundervisning, praktik samt orientering- skurser, en situation som bli ohållbar för dem på längre sikt.

Merparten av anhöriga vill i första hand själva ta hand om sina närstående.

Få vill utnyttja de befintliga avlastningsformerna på grund av bristande språk- kunskaper och kulturella olikheter, eller för att de äldre skulle känna sig övergivna av sina familjemedlemmar. Dessa förhållanden gör att äldre in- vandrare är underrepresenterade i den kommunala äldreomsorgen trots att många har kontakt med primärvården och socialtjänsten. I stadsdelen Ro- sengård i Malmö, ger man till exempel hög prioritet för anhöriganställning- ar på grund av dessa förhållanden.

Flergenerationsfamiljer finns fortfarande kvar bland många invandrarfamil- jer medan det i den svenska befolkningen endast är två procent av de äldre som bor tillsammans med sina barn.

Vi vet att allt fler äldre människor i Sverige lever ett långt liv och de

flesta av dem önskar bo kvar hemma, i den invanda och trygga hemmiljön.

Bland äldre människor med icke-svensk bakgrund är denna önskan om kvar- boende ännu starkare och det ställer krav på deras anhöriga eftersom det i Sverige allt mer sällan förekommer att vuxna barn delar bostad med sina föräldrar.

Anhörigvårdare med invandrarbakgrund i Bergsjön

Bergsjön är en stadsdel med relativt ung befolkning. Av totalt 14 500 perso- ner är endast cirka 1 600 över 65 år. En tredjedel av dessa har utländsk bakgrund.

Stadsdelen har väsentligt fler anhörigvårdare än de övriga stadsdelarna i nordöstra Göteborg. Bergsjön har också flest anhöriganställda

samt anhö- rigvårdare med hemvårdsbidrag

,

jämfört med övriga stadsdelar. Drygt 70 procent av anhörigvårdarna har invandrarbakgrund. Undersökningar i stads- delen visar att flertalet anhörigvårdare är kvinnor i yrkesför ålder och många av dem vårdar föräldrar eller svärföräldrar som inte fyllt 65 år.

Den höga andelen invandrare i Bergsjön ställer särskilda krav på lös- ningar anpassade till de enskilda individernas olika förutsättningar och be- hov. Många bär fortfarande på traumatiska upplevelser från hemlandet. Att åldras och att vara vårdberoende i ett främmande land där man inte förstår språket och inte känner till möjligheterna, ställer större krav på yngre anhö- riga jämfört med hur situationen skulle vara om man bott kvar i hemlandet.

Det som mest kännetecknar anhörigvårdarnas arbete i Bergsjön är viljan att ta hand om sina egna föräldrar samtidigt som detta gör att möjligheterna till ett eget liv begränsas.

1 Danmark, Finland, Norge och Island

2 Statistiska Centralbyrån (SCB)2002

3 Göteborgs Stadskansli, 2002

4 SCB 2002

5 Integrationsverket, 1998

6 Kvinnor från Kvinnocenter i Bergsjön – Kvinnocentret är en ideell organisation som verkar för integration av invandrarkvinnor, samt fungerar som mötes- och utbildnings- plats för kvinnor av alla nationaliteter.

7 E Franzén (f.d. Söderlindh) 2001, s. 20

8 Söderlindh 1992

9 Stoneqvist, 1961

10 Stoneqvist, 1961 s. 120-138

11 ambivalens: motsatta känslor gör sig gällande samtidigt

12 SCB 2002-08-05, Befolkning och välfärd

13 Medborgare i Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island

14 EES-länder EU15, Norge, Island, Lichtenstein, Schweiz

15 SCB 2002

16 Utlänningslagen Dir. 2003:36

17 SOU 2002:13

18 Migrationsverket, 2003-06-05

19 Den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken 1997/98:113

20 Ciftas och Fazlic, 1999

21 Gaunt, 1999

22 Björnemalm, M.bl.a. 2001

23 Forsell, E. 2000

24 Bergh, A. 2002

25 Emami, A. 2000

26 Ronström, O. 1996

27 Hanssen, I. 1998

28 Kvinnocenter i Bergsjön, afghanska och pakistanska kvinnors berättelse

29 Ronström. O. 1996

30 Kvinnocenter I Bergsjön, irakiska och persiska kvinnors berättelse

31 Emami, A. 2000

32 Zetzell,, I. 1980

33 Kvinnocenter Bosniska kvinnors berättelse

34 Kvinnocenter Libanesiska kvinnors berättelse

35 Kvinnocenter, Östeuropeiska kvinnors berättelse

36 Ronström, O. 1996

37 Sjögren, A. 1993

38 Elanovic, P. 2001

39 Tornstam, L. 1993

40 Malmberg, B. 1995

41 Manlig anhörigvårdare i Bergsjön, från Irak

42 I Kraft, 2001

43 Bergsjöns och Lärjedalens slutrapport för Anhörig 300

44 SoS-rapport 1992:14

45 SOU 1997:170

46 Anhöriganställning. Om en person är berättigad till hemvårdsbidrag för anhörigvård minst 17 timmar per vecka, kan han/hon begära att en anhörig anställs av kommunen som anhörigvårdare.

47 Hemvårdsbidrag kan en person få, då han/hon har en omfattande omvårdnadsbehov på grund av svårigheter i sitt dagliga liv och därför vårdas av en anhörig/granne/nära vän.

48 Hemvårdsbidrag 2002, Göteborg

49 Anhörig 300, Slutrapport, 2002 Bergsjön

Metod

J ag har valt kvalitativa intervjuer som undersökningsmetod med ett fåtal undersökningsenheter och med avsikt att ”gå på djupet”. Kvalitet handlar om karaktären eller egenskaperna hos någonting och syftar alltså till att klargöra ett fenomens karaktär eller egenskaper. Man söker efter fenomenets innebörd eller mening genom beskrivning och förståelse.

Vid kvalitativa intervjuer är syftet att använda sig av det direkta mötet mellan forskare och intervjuperson och det unika samtal som uppstår i just denna kontext, eftersom intervjupersonerna skiftar och därmed också rela- tionen i samtalet.

Enligt Wideberg

innebär det ”att använda sig själv, den egna kreativi- teten och erfarenheten när valen ska beslutas är naturligtvis en viktig förut- sättning för god kvalitativ forskning”.

Det som utmärker en kvalitativ intervju är att man följer upp de delar av intervjupersonernas berättelse som kan kasta ljus över förståelsen av temat i frågan.

Jag har använt mig av djupintervjuer med delvis strukturerade frågor.

Djupintervjuer söker det personliga samt djupa svar på frågor. De förhållan- den jag ville fokusera på var anhörigskap, att vara invandrare, äldre eller bara en familjemedlem.

De delvis strukturerade intervjufrågorna gav intervjupersonerna möjlig- het att uttrycka egna tankar, känslor och åsikter.

Alla utsagor och iakttagelser har noterats under intervjuerna, vilka även bandinspelades, och skrevs ut ordagrant, förutom i två fall, då intervjuper- sonerna har valt att inte bli inspelade. De intervjuer som inte blev inspelade tog längre tid än de övriga, då ambitionen var att allt skulle antecknas.

Intervjumaterialet blev inte så stort i dessa fall då det var svårt att hinna med

att anteckna varje ord och alla iakttagelser. Jag försökte därför koncentrera mig på de väsentligaste uppgifterna.

De inspelade intervjuerna varade mellan en och två timmar. För att und- vika missförstånd och feltolkning av svar, formulerade och förklarade jag frågorna så enkelt som möjligt, frågade ofta ”om jag förstod rätt, sa du…” . Efter varje avslutad intervju skrev jag ut allt som hade blivit sagt och sedan korrigerades texten flera gånger, för språkets skull, utan att jag lade till egna kommentarer.

Alla intervjupersoner talade bra svenska, förutom i ett fall. Jag har i det fallet valt att beskriva boendemiljön samt besökets ärende, vilket kan bidra till ytterligare förståelse kring äldre invandrares situation.

En kvalitativ intervju är egentligen ett samtal. Samtal kan vara väldigt oli- ka, beroende på vilka vi är och vad vi är ute efter.

Samtal är en konstart, som innebär att låta sig fångas av det märkliga i att man kan se sig själv i sina medmänniskor.

Samtalskonst enligt Crafoord

är en förmedling av människans situa- tion, en beskrivning som är mera än en avbildning eller ritning, mer än framsagda ord, skickligt spelade toner eller textrader på papper. När vi sam- talar med människor möts vi i en berättelse.

Människors möte innehåller alltid berättelser, det är bara att lyssna. Vi har privilegiet att vara delaktiga i deras berättelser om glädje, förlust, sorg och förtvivlan, drömmar och hopp, klädda i ord, eller ordlösa blickar, rörel- ser, gester, tårar och skratt.

Vi får samtidigt inte glömma att berättelsen kan innehålla både sanning och lögn. Berättelsen som exponerar oss och framställer oss i all vår ”naken- het” och sårbarhet, måste också tjäna till att skydda oss och kanske till och med dölja oss. Att berätta betyder att utlämna sig i all sin sårbarhet. Alltför mycket avslöjande anonymiserar och vi blir ointressanta. ”Vi både döljer oss och visar oss samtidigt i våra berättelser”, säger Crafoord

Under mina möten med intervjupersonerna, före och under själva intervjuer- na, har de berättat så mycket. ”Men för att verkligen höra det som blir sagt är det viktigt att lyssna på rätt sätt.”

I varje samtal finns det en berättare och en lyssnare. Vad det är vi lyssnar på är en viktig del av hur vi sedan tolkar samtalsinnehållet. Jag har haft privilegiet att höra spännande berät- telser om spännande världar, men även om situationens allvar.

Enligt Crafoord

behöver vi mer än två öron, snarare sju för att höra alla

aspekter i en berättelse. Vi bör ju kunna lyssna på mer än den framsagda

texten, den talandes känslouttryck i språket, vår förmåga till empatiskt lyss- nande, tilltalet, det motsägelsefulla, de egna känslorna som väcks under sam- talet, samt det omedvetna lyssnandet, de omedvetna flödena mellan berätta- re och lyssnare, vilka ibland förhindrar, ibland förstärker de budskap som förs fram. En god lyssnare har förmånen och intresset att kunna ägna sig åt andra människor, att kunna vara tillgänglig på ett konstant sätt under hela samtalet. En god lyssnare kan lyssna på många olika slags människor.

Urval

Alla åtta intervjupersoner var anhörigvårdare med olika kulturell bakgrund, bosatta i Bergsjön. Jag strävade efter ett urval som speglade en kulturell blandning och har valt personer med bakgrund respektive nuvarande situa- tion som de till stor del delar med många andra i stadsdelen.

Femton personer som vårdar eller hjälper någon anhörig kontaktades via brev (bilaga 1). Alla vårdade någon närstående, familjemedlem eller nära vän till familjen. Några hade kontakt med biståndsenheten, fick ekonomiskt stöd i form av hemvårdsbidrag eller var anhöriganställda.

Andra hade varken kontakt med offentlig äldreomsorg eller fick ekono- miskt stöd. En hade anhöriganställning.

Anhörigvårdarna var kända via biståndsenheten eller andra anhörigvård- are och jag kom i kontakt med alla under projekttiden för ”Anhörig 300” på olika sätt; hembesök, informationsträffar, anhörigträffar eller rådgivningstid på Medborgarkontoret.

Åtta personer deltog i intervjuerna, två tackade nej på grund av språk- svårigheter, två på grund av att de tyckte att de inte kunde bidra med infor- mation. En person hade bott så pass länge i Sverige att hon inte visste något om förhållandena i sitt födelseland, hon tackade därför nej till intervjun.

Två personer svarade inte på frågan om de kunde tänka sig att ställa upp på en intervju.

De intervjuade personer var mellan 26 och 44 år, sex kvinnor och två män. Två kom från Libanon, två från Somalia, en från det forna Jugoslavi- en, en från Rumänien, en från Marocko och en från Irak.

En av kvinnorna vårdade sin make och en sin svärmor. En av männen var vän till kvinnan som behövde hjälp. De övriga var barn till de äldre kvinnorna som de vårdade.

De kontaktades per telefon och vi bestämde tid och plats för intervjun.

Fyra personer har av olika personliga skäl valt att komma till mitt kontor

medan fyra har bjudit mig hem till sin egen eller sin anhörigas lägenhet.

Etiska aspekter

Frågor om etik ställs man inför under hela forskningsprocessen och därför bör man ta ställning till olika etiska frågor hela tiden. Jag har haft full sekretess i mitt arbete och har gjort mitt yttersta för att respektera individer- nas integritet.

Alla uppgifter om intervjupersonerna har behandlats konfidentiellt och deras namn i berättelserna är påhittade. Eftersom det bor många människor i Bergsjön med ursprung från samma länder och det finns många anhörig- vårdare från samma etniska grupper är det förhoppningsvis omöjligt att kän- na igen personerna i berättelserna.

Alla som deltog i intervjuerna erbjöds möjligheten till genomläsning av den egna intervjutexten och samtidigt en möjlighet att göra ändringar eller tillägg i berättelserna. Endast tre personer har valt att läsa igenom sina egna berättelser och de var nöjda och har inte velat göra några ändringar eller tillägg.

50 Andersen, I. 1998

51 Wideberg, K. 2002

52 Wideberg, K. 2002 s. 12

53 Bilaga nr. 2

54 Crafoord, C. 1994

55 Crafoord, C. 1994 s. 29

56 Crafoord, C. 1994 s. 58

57 Crafoord s. 81

Berättelser

J ag har valt att återge intervjupersonernas egna berättelser i sin helhet och har strävat efter att använda deras egna ord, för att undvika egna tolk- ningar och för att spegla verkligheten som den är. Viss omformulering har varit nödvändig för att göra berättelserna mer läsbara.

”Så länge jag orkar”

Jag har träffat Maria vid flera tillfällen. Första gången var jag tillsammans med en biståndsbedömare på hembesök hos familjen. Maria har dock bett mig att vi ska träffas på mitt kontor, eftersom det skulle ha varit väldigt svårt att prata inför hennes pappa. Hon skäms inte för honom, men hon vill abso- lut inte såra honom med att berätta hur svårt det är att leva tillsammans med honom, vårda honom och se honom försämras hela tiden.

”Jag kom till Sverige i början av 1980-talet, då den politiska situationen i mitt hemland, Rumänien, var väldigt orolig. Det var inte lätt. Men barnen och jag kämpade på, jag läste svenska, sedan var jag tvungen att välja något nytt yrke, jag kunde ju inte jobba med samma sak som i mitt hemland. Nu jobbar jag inom vård, därför vet jag mycket om pappas sjukdom och kan hantera den bättre än vad mamma gör.

Pappa och mamma kom efter mig som anhöriginvandrare. I hemlandet

bodde vi i en liten stad, i närheten av alla familjemedlemmar och med god

grannkontakt. Eftersom det alltid har varit svårt att hitta egen bostad, både

på grund av bostadsbrist och för att de var dyra, bodde de flesta i genera-

tionsboende, byggde ut husen eller flyttade till närheten av de övriga familje-

medlemmarna. Att leva så, är helt naturligt för folk där.

Mina föräldrar var friska i hemlandet, pappa arbetade som direktör och mamma som kontorist. Jag jobbade inom resebranschen.

I min kultur är det helt naturligt att om någon av de äldre familjemed- lemmarna blir sjuk och behöver hjälp, då får alla hjälpas åt. Ge och ta – heter det, ena gången ställer jag upp för dig och vet att om jag behöver hjälp någon gång, då ställer du upp. Det är inte bara familjemedlemmarna som kan hjälpa, utan även grannar. Något sådant som hemtjänst, finns inte. Blir man sjuk, då får man åka till sjukhuset och sedan hem igen. De som är rika har råd att anställa privat ”svart” hemhjälp, precis som man brukar anställa baby-sitters. Men det är bara några få som har resurser, och även de anstäl- ler hemhjälp endast under tiden de själva arbetar. När de är hemma, tar de över.

Äldreboende förknippas med ”fattighus” och det är skamligt för familjen att lämna bort sina äldre föräldrar och släktingar. Idag finns det dock äldre- boenden som snarare liknar lyxboenden och bara de rika kan köpa sig plats där.

Har man inga släktingar och är gammal och sjuk, då får man ligga hemma och tyna bort, det finns ju ingen som kan hjälpa en då. Då är man verkligen utlämnad. Därför vet alla hur viktigt det är att familjen håller ihop och hjälper varandra.

Även i mitt hemland är det så att om man bor i större städer, då har man svårare att ställa upp för sina egna. Man lever ett stressigt liv i en industria- liserad värld, har större arbetstempo och ett mycket tuffare liv. Men trots detta försöker de flesta att hitta tid för sina äldre. På landsbygden är det annorlunda, där är folk mer engagerade i varandra, alla känner alla och har en annan syn på allt.

Nu när vi bor i Sverige och mina föräldrar är gamla och sjuka, då tar jag hand om dem. Inte för att jag måste, men det sitter i ryggmärgen att göra det, alla jag kände i hela mitt liv har följt samma oskrivna regler. Dessutom har pappa blivit svårt dement och varken han eller mamma kan svenska.

Jag jobbar själv inom vården och ser många äldre svenskar som är helt ensamma, ingen kommer och besöker dem. Jag skulle inte vilja se mina föräldrar så.

Jag skulle anlita hemtjänst om vårdbehovet skulle bli för stort, fast mina föräldrar skulle tycka att ”de har blivit övergivna av mig på äldre dagar”.

Eftersom jag har bott i Sverige en ganska lång tid, då skulle jag överväga att flytta mamma och pappa till något boende, för jag har ju mitt arbete och det är väldigt svårt redan idag.

Pappa har glömt väldigt mycket och gör saker som i sin tur gör att vi,

eller de, aldrig har någon främmande hos sig. Vi måste gömma maten för honom för han har fått en enorm aptit på allt, speciellt på sötsaker. Vi får ta emot hårda ord från honom. Han säger fula saker ibland och folk skulle bli rädda för honom. Han går nästan aldrig ut, vi vågar ju inte gå ut med honom. Mamma bara gråter och orkar inte heller mycket. Förut delade vi lägenhet och pappa hade alltid ett öga på mig, det var viktigt att han visste var jag var, vem jag pratade med. Man hade inget eget liv. Det var hemskt att han följde efter mig till och med till toalettdörren.

Nu har jag flyttat till lägenheten intill och det är bättre. Fast jag är ju ändå där nästan all den vakna tid jag tillbringar hemma. De behöver hjälp med både hushåll och personlig vård.

Men det är viktigt med familjen. Jag har inte många andra släktingar här i Sverige och familjebandet förstärks när man är utlämnad till varandra.

Hos oss räknar man alla släktingar till familjen, föräldrar, syskon, most- rar, fastrar, kusiner etcetera.

Även om man skiljer sig, är man ändå skyldig att ställa upp på de äldre.

Samvetet spelar också väldigt stor roll. Det är inetsat i huvudet sedan födseln att respektera de äldre.

Skillnaden mellan svenskar och utlänningar är nog att de flesta svenskar lämnar bort sina gamla så lätt. Det är helt naturligt, precis som för oss att inte göra det. Svenskar ställer nog inte upp så mycket för sina föräldrar.

Hos oss är det också så att folk inte är vana vid bekvämligheter som här i Sverige. Mamma säger att det inte finns många länder i världen som hjäl- per så mycket både ekonomiskt och på annat sätt, som Sverige.

De flesta gamla från andra kulturer tycker att det är skamligt att ta emot hjälp av främmande. De har däremot stort förtroende för sina egna familje- medlemmar, samtidigt även stora förväntningar och krav på dem.

När man kommer från ett annat land när man är gammal, kan man ju inte språket. Blir man dement, då är det ännu svårare, för då är man helt utslagen. Att göra en demensutredning på en gammal människa från ett an- nat land är betydligt svårare än på en svensk, man har ju olika uppfattningar om olika saker och en tolk kan inte känna av nyanserna. Det kan bli helt fel.

Om jag eventuellt blir sjuk, då tar vi såklart emot hemtjänst, vi blir tvungna att göra det, men mamma och pappa kommer nog att ha svårt att förstå det, särskilt pappa, men om det inte finns något annat val…?

Det är viktigt att vi pratar med våra gamla, hjälper dem att förstå hur allt fungerar här, medan de kan förstå det. Det är viktigt att lämna skam- känslan och ta emot den hjälpen som finns.

Men trots att jag säger allt det här vet jag inte hur länge jag orkar. Men

så länge jag gör det, vill jag hjälpa dem. ”

Starka band

Mina möten och samtal med Mona blev många under två års tid. Hon har besökt träffpunkten för anhörigvårdare vid ett flertal tillfälle. Hon har valt att träffa mig på mitt kontor för att kunna prata i lugn och ro, för hon vill berätta saker som hon gärna vill dela med sig av, men samtidigt inte göra intrång på sin mammas integritet.

”Jag har kommit till Sverige från krigets Libanon 1984. När pappa dog fem år senare, kom mamma också hit. Vi var sju syskon. Av alla stannade en kvar i Libanon, resten av oss är utspridda över hela världen, från Elfenbens- kusten till USA. I Libanon bodde vi tillsammans allihop.

En gång var mitt hemland ett ”andra Paris”, ett rikt och välutvecklat land. Sedan kom kriget, kriget som utspelades på gatorna, precis som idag i Israel och Palestina. Familjen bodde i Beirut, där kriget var som värst.

Familjen pendlade mellan ”svarta Afrika”, Senegal och Libanon, då mammas arbete innebar mycket utomlandsvistelse.

Mamma var professor på universitetet, talade fyra språk flytande, idag även svenska, hon arbetade som affärskvinna, reste till många olika länder.

Jag föddes i norra Afrika, men sedan flyttade familjen tillbaka till Libanon.

Därifrån flydde jag ensam till Sverige, hamnade i Skövde. När mamma kom, flyttade hon till egen lägenhet. Idag bor vi mittemot varandra och det är väldigt viktigt för oss, henne, mig och mina barn.

Mamma har en skelettsjukdom som gör att hon har svårt att sköta sin personliga vård och sitt hushåll. Det är självklart att jag hjälper henne, inget annat kan komma i fråga.

Under ett besök i hemlandet fick mamma opereras akut för att inte bli ännu sämre. Då var hela familjen samlad, syskonen från andra länder kom också. Det är det viktigaste hos oss. Även om man bor långt ifrån varandra, kommer alla om något händer. I annat fall är det tradition att familjen träf- fas en gång i veckan hos mamma, då kommer alla barn och umgås, träffas.

Det är så i hela mellanöstern. Mammans roll är viktig, hon håller ihop fa- miljen. Till exempel på söndagar kommer alla till mamman. Det ger me- ning åt hennes liv. Till och med idag, här i Sverige, trots att det bara är jag och mina barn som bor här, så handlar hon mycket mat. Hon har alltid kylskåpet och frysen full med mat ifall någon skulle komma… Mina syskon bjuder henne varje år, fast nu är hon trött av att flyga långt, därför kommer de till henne istället. Vi barn har väldigt starka band och nära relation till mamma.

Om hon skulle bli ännu sjukare och jag inte kan ta hand om henne, då

skulle jag skicka hem henne till Libanon, till min syster, för där finns många

släktingar, bekanta som hjälper och kan ta hand om henne. Eller så skulle någon av mina syskon komma hit och vårda henne. Men detta är bara om jag eller mina barn på grund av något drastiskt inte skulle kunna ta hand om henne. Aldrig att hon skulle flytta till något äldreboende eller vårdas av hemtjänst. Mina barn och jag kan turas om nu och hjälpa henne, men så- klart har hon mycket kontakt med läkare, även privatläkare, så hon får bra professionell hjälp. Det fungerar mycket bra.

Samtidigt som jag hjälper mamma, läser jag olika kurser, praktiserar för det mesta. Jag får inget vettigt, varaktigt jobb och det gör att jag har det svårt rent psykiskt. Men barnen har all världens möjligheter framför sig.

Vi pratar mycket om hur det är att leva här i Sverige. Det är svårt att vara annorlunda, med annan kulturell bakgrund, man måste kämpa hela tiden för allting. Det är också skrämmande hur de gamla har det. För oss är det otänkbart att bli gammal och ingen frågar efter oss. Våra erfarenheter och traditioner ska efterfrågas av våra barn. Jag är rädd att barnen glömmer dessa traditioner som innebär att familjen skall hålla ihop, värna om varan- dra, respektera varandra, inte glömma varandra. Vi tänker på sårbarhet, vi sårar inte dem vi älskar, vi gör allt för våra nära. Familjen är allt, tillgiven- heten till sin familj betyder allt.

Jag tycker att många svenskar inte bryr sig om sina gamla. Jag är rädd att bli likadan, att mina barn blir likadana. Jag kan inte tänka mig att mina barn flyttar ifrån mig och lämnar mig ensam. Vi tar med oss våra föräldrar, lämnar dem aldrig ensamma.

Jag tror att här i Sverige och i hela västvärlden ersätter man mycket av det mänskliga med det materiella. Klart blir det kulturkrock när vi kommer hit med våra värderingar och vill sköta om våra föräldrar själva, inte ta in hemtjänst eller flytta dem till äldreboendet. Sedan hamnar våra barn mellan två världar. Vi får inga bra arbeten, barnen ser inte en lyckad förälder utan en som kämpar och kämpar för oftast ingenting. Hur lär vi våra barn respekt när de ser att vi inte blir respekterade? Därför propsar många av oss på att de ska utbilda sig för att lyckas i livet. Vi ska inte behöva ändra namn för att få arbete, för att få lite respekt, för att behandlas likvärdigt.

Våra föräldrar har gett oss så mycket och de vill få tillbaka mycket också. Vi är skyldiga att ge dem allt vi kan ge.

Mamma är fysiskt svag och behöver mycket hjälp, har kontakt med

olika specialister. Men förutom det gör jag och barnen allt för henne. Skulle

något hända henne, kan hon inte ens be grannen om hjälp som i vårt hem-

land. Här vet man inte ens vem ens granne är. Därför var det också viktigt

att vi bodde nära varandra.

Att bli gammal här i Sverige är inget jag ser fram emot. Jag är rädd för hur jag kommer att bemötas, om mina barn har kvar mina, våra värderingar…

Men mamma behöver inte tänka på det. Hon har oss.”

Smaragdgröna ögon

Hannah har jag träffat flera gånger i hennes hem. Hon tar emot i en inbju- dande och fint inredd lägenhet. Hennes mamma Mona, sitter i soffan. Hon är klädd i en vacker smaragdgrön sammetsklänning och ler, tar min hand och nickar till hälsning. Hon kan inte svenska, men Hannah tolkar utan att jag behöver be henne om det. Hannahs lilla dotter, en liten flicka med skrat- tande, stora bruna ögon och ljust hår följer oss med blicken. Hon har lärt sig gå sedan vi träffades senast.

Hannah och Mona kommer från krigets Libanon. Hannah och hennes man flydde till Sverige 1990 och mamman följde efter henne fyra år senare, efter sin makes bortgång. I Libanon levde dotter och mor i egna bostäder, fast i en geografisk närhet och de träffades ofta. De levde i en storstad, med många möjligheter. Pappan var skräddare och mamman hemmafru, som de flesta kvinnor i hennes generation. Dottern arbetade i en klädaffär och hen- nes man som svetsare. När de flyttade till Sverige blev det först till Göteborg och sedan till Gotland. Familjen trivdes mycket bra på Gotland, de blev väl bemötta och lärde sig snabbt svenska. Men det var ont om arbete och de hoppades på bättre möjligheter i Göteborg dit de återvände när mamma Mona kom till Sverige. Familjen flyttade till Bergsjön, och precis som i Liba- non bosatte de sig i närheten av varandra.

Men det har inte blivit som de trodde. Hannahs man skadade sig och kunde inte längre arbeta som svetsare. Sedan fick han problem med hjärtat vilket gjorde att han inte orkade med tunga arbeten. Nu får han bara praktik efter praktik. Han och Hannah har fyra barn tillsammans och minstingen väntar på dagisplats. Hon har också fysiska problem men hon funderar inte över det eftersom hon måste ställa upp för mamman och resten av familjen.

Fast hon upplever det inte som ett måste. Hon och maken hjälps åt för mam- man har ju ingen och de står varandra nära. Mona har en hjärtsjukdom kombinerad med högt blodtryck vilket gör att hon är ständigt trött och knappt orkar ta sig någonstans. Hon blir yr efter några steg, klarar inte av att sköta sin personliga omvårdnad och hushållet.

”Det är svårt”, säger Hannah. ”Jag måste städa och sköta allt både här

hemma och hos henne. Fast hon är här hos mig för det mesta. Det skulle vara

mer praktiskt med en större lägenhet, då vi bara har två sovrum och vi är oftast sju personer i lägenheten. Mamma sover här ofta, hon har svårt med andningen och känner sig sämre än förut. Jag är rädd att hon slutar andas och hon är så svag att hon knappt orkar hålla ögonen öppna.

I Libanon finns bra vård och man betalar ju försäkringar precis som i Sverige, så man har möjlighet att komma till ett boende som är en blandning av svenskt sjukhus och äldreboende. Oftast, när man inte har någon anhörig, då flyttar man dit. Eller om man är jättesjuk.

Om jag skulle bli sjuk och av någon anledning inte kunna ta hand om mamma, då kanske min bror i Libanon skulle kunna ta över, antingen flytta hit eller ta mamma dit till sig själv. Fast där finns inget som heter hemvårds- bidrag, utan man gör allt eller betalar någon som kan hjälpa ens förälder.

Det spelar ingen roll om det är sonen eller dotter som vårdar, de hjälper till allihopa när det behövs.

Här skulle det bli svårt om hemtjänsten kom och hjälpte, de kan ju inte mammas språk, mamma tycker inte om svensk mat heller. Nu till exempel när hon låg på sjukhuset, fick jag ta med mat till henne, för hon ville inte äta det hon fick där. Hon är ju 71 år gammal och kan inte vänja sig så lätt vid andra smaker än hon är van vid.

Det är säkert bra vård här också, men de gamla har svårt för allt som är nytt eller annorlunda. Vi tycker om att leva här, vi trivs väldigt bra och de svenskar vi känner är väldigt snälla. På

Gotland bodde bara svenskar och vi hade många vänner där. Här i Berg- sjön är det lite svårare, men vi har några äldre, svenska grannar som vi brukar träffa ibland.

Jag vet inte hur jag skulle göra om jag inte orkade hjälpa mamma läng- re. Det är svårt att planera för framtiden när man inte har ett arbete, vet inte hur man ska försörja sig och sina barn. Jag vet att jag måste tänka på det och vill gärna ha ett jobb, men även hjälpa mamma, för det är ändå jag som vet vad hon tycker om och vill. Och det viktigaste av allt är att mamma har bara mig just nu och jag vill att hon mår bra.”

Mona har slumrat till, men vaknar när vi avslutar samtalet. Hon lyfter han-

den till avsked, då ser jag att hennes ögon är lika gröna som klänningen. De

bär spår av ett långt och kämpigt liv men när hon tittar på sin dotter ser jag

hur det tänds ett ljus av ömhet och kärlek i dessa trötta ögon, gnistrande

gröna som smaragd.

Plikten

Tillsammans med biståndsbedömaren gör jag hembesök. Biståndsbedöma- ren gör detta för andra gången och efter många telefonsamtal. Denna gång skall vi klara oss utan tolk. Det finns inga kvinnliga tolkar i detta språk och vissa frågor kan inte diskuteras inför närvaron av en man. Inte i den här familjen.

Lägenheten ligger centralt i Bergsjön. Vi trycker på ringklockan och vän- tar på att bli insläppta.

Svärdottern kommer i samma ögonblick som dörren öppnas av hennes svärmor, Fatima. En tjock doft av något kvävande, likt stark rökelsedoft slår emot oss. Jag funderar på hur jag skall kunna sitta där och föra ett samtal när jag knappt kan andas. Jag vet att hon aldrig skulle dra bort draperiet från fönstren, än mindre öppna dem Lägenheten ligger på bottenvåningen och hon får inte synas. Jag ber inte om det. Jag får stå ut.

Lägenheten är liten, består av en hall, ett litet rum, badrum och kök.

Svärmodern har till synes inga svårigheter att ta sig till sin fåtölj, hon går med hjälp av sin rullator.

Vi sätter oss i skuggan av de gula ogenomskinliga gardinerna. När ögo- nen har vant sig vid halvmörkret påbörjar vi vårt samtal, medan det puttrar i en stor gryta i köket.

Svärmodern har tablettbehandlad diabetes och svärdottern måste hjälpa henne hela dagen. Här ska det städas, lagas fyra måltider om dagen, för Fatima måste ha specialkost för sin diabetes.

”Varför kan inte Fatima laga mat?” Hon har svårt att gå” blir svaret.

Kvinnorna bor på samma gata. Fatima ensam i sin lilla lägenhet som hon tydligen inte lämnar så ofta. Svärdottern bor med sina små barn, ensam i en annan lägenhet. Mannen? Honom vet de inget om.

Svärdottern, Fanta, är en ung kvinna med alla möjligheter. Hon har studerat på universitet i ett afrikanskt land där kvinnor, enligt traditionerna, i första hand bör satsa på sina familjer.

Nu känner hon sig tvungen att hjälpa Fatima och samtidigt har hon ett krav på sig från sin ekonomihandläggare att antingen börja studera eller söka arbete. Hennes intyg från Arbetsförmedlingen innehåller olika förslag på arbeten men även att söka hemvårdsbidrag som alternativ till arbete.

Biståndsbedömaren förklarar än en gång vad hemvårdsbidrag innebär,

vilka som kan få och för vilka insatser. Det låter mycket byråkratiskt, men

det framkommer tydligt att ingen kan få bidraget enbart för att städa eller

laga mat hos någon. Fanta vill gärna bli anställd som anhörigvårdare. Vi

förklarar än en gång att det är omöjligt eftersom Fatima klarar sin personli-

ga omvårdnad själv. Fanta trycker på och säger att hon är ju där nästan jämt. Våra förslag om att kanske gå i skolan och lära sig språket avfärdas med att då skulle det bli för stressigt. Barnen måste lämnas och hämtas från dagis, svärmor måste få hjälp. Biståndsbedömaren erbjuder hemtjänstinsat- ser för matleverans och städning var tredje vecka.

”Nej, det vill vi inte. Hon måste ha speciellt tillagad kost, hon skulle aldrig kunna äta den svenska maten. Då tar jag hellre pengarna!”

Vi börjar om från början. Förklarar än en gång hur rutinerna är för att få hemvårdsbidrag, att Fatimas behov är mer av social karaktär som vi inte betalar för.

Jag är där i egenskap av anhörigkonsulent, men känner att här kan inte jag heller gå in mycket och ”hjälpa”. Jag frågar om hur hon vill satsa på sitt liv, sin framtid. Hon vill såklart lära sig språket, men inte nu.

Fatima ropar på oss samtidigt och visar sina ben som är fulla av små blåmärken och försöker förklara att hon behöver väldigt mycket hjälp. När vi omigen frågar ifall hon kan tänka sig hjälp från hemtjänsten (Fanta tol- kar) skakar hon på huvudet – vilket betyder ett klart nej – och pekar på Fanta. ”Hon hjälper mig”.

När vi lämnar Fatimas lägenhet i sällskap av Fanta frågar vi om igen, om hon inte hellre vill gå i skolan. Svärmor kan hon hjälpa även efteråt, hon kan ju gå, ibland går hon till och med ut och promenerar.

”Nej, jag är tvungen att hjälpa henne, hon ringer jämt, hon är ensam och har ingen annan än mig.”

Fanta har det inte lätt. Att inte kunna språket gör att hon inte kan få något bra arbete. Det vet hon och det är därför det är så viktigt att kunna få en anställning som anhörigvårdare. Men hennes svärmor är inte såpass sjuk att hon kan få det beviljat.

Kvinnorna har bott i Sverige i fem år. Någonstans finns barnens pappa, bar-

nen är födda i Sverige. Men nu när han är borta finns det ingen annan,

varken för Fanta eller för Fatima. De har bara varandra, traditionellt måste

kvinnan ställa upp för sin svärmor. I hemlandet hade det blivit likadant fast

med den skillnaden att sannolikt fler kvinnor funnits i familjen, då månggifte

förekommer i Somalia.