Mr. Putin – Arkivman
Vladimir Putins syn på arkiv och arkivhandlingar
Av: Petter Berglund
Handledare: Emma Pihl SkoogSödertörns högskola | Institutionen för Historia och Samtidsstudier Kandidatuppsats 15 hp
Södertörns Högskola Alfred Nobels allé 7 14189 Huddinge Arkivvetenskap
Abstract
Researchers have referred to Vladimir Putin as a “History man”. It has been confirmed that he takes a great personal interest in history and frequently speaks about the topic. However, previous research has not taken account for how Putin gives his statements about history additional authority. One way in which he does this is by referring to archives and archival documents, thus giving his statements about history an additional aura of “truthfulness”. This essay aims to partially fill the gap in previous research by examining Putin’s statements about history and archives from a perspective of archival science by asking the following research questions: “How does Putin view archives and archival records?”, “What can archives be used for and what characteristics are they given by Putin?”. The theoretical and methodological basis for this essay is discourse analysis and Jörn Rüsen’s typology of historical narratives. By examining the discourses Vladimir Putin expresses and reproduces about archives insight has been gained into the way in which a prominent politician uses archives, how he views their function in society and what their characteristics are. As Vladimir Putin seemingly always speaks about archives in relation to history the latter could not be ignored, which is why Rüsens’ typology was used to examine what kind of historical narrative Putin expresses when speaking about archives. This analysis in this essay shows that Vladimir Putin has a strong belief in archives as mirrors of the past. According to the Russian President archives portray a completely accurate and unquestionable account for how history has unfolded. He dismisses any historical narrative that is not based on archival documents as politicized speculation. In Putin’s eyes archives also play a central role in preserving a common, national heritage for the entire Russian nation as a whole.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Syfte och frågeställning ... 3
1.2 Teori och metod ... 3
1.3 Forskningsläge ... 8
1.4 Material och avgränsningar ... 11
2. Undersökning ... 13
2.1 Andra världskriget ... 13
2.1.1 Möte med unga forskare och lärare i historia ... 13
2.1.2 Möte i diskussionsklubben ”Valdai” ... 17
2.1.3 Presidentens meddelande till den Federala Församlingen ... 18
2.1.4 The real lessons of the 75th Anniversary of World War 2 ... 20
2.1.5 På mötet med utskottet “Seger” upprepade V. Putin återigen oförsvarbarheten med att förfalska historien ... 28
2.2 Arkiv och minne ... 29
2.2.1 Telegram till kollektivet på Ryska statsarkivet för film- och fotodokument ... 29
2.2.2 Telegram till kollektivet på Ryska historiska statsarkivet ... 31
2.2.3 Telegram till medarbetare och veteraner på Ryska Federationens statsarkiv ... 33
3. Sammanfattning och slutdiskussion ... 34
1
1. Inledning
Uppsatsens titel är inspirerad av Fiona Hills och Clifford G. Gaddys bok Mr. Putin: Operative in the Kremlin om Vladimir Putin. Författarna ger, troligtvis med viss ironi, Vladimir Putin titeln ”History man” eller Historieman. De redogör för hur historia, i synnerhet Rysslands historia, har format den ryske presidentens synsätt på sitt eget lands och andra länders inrikes- och utrikespolitik. Dessutom diskuterar de hur det egna landets historia har använts av Putin som en del av en statsbyggnadsprocess. Utöver det beskriver de presidentens historiesyn.1
Som historieman har Putin vid många tillfällen uttalat sig om rysk historia i olika sammanhang. Det har i vissa fall skett på en internationell arena i artiklar som publicerats i engelskspråkiga tidningar. Oftast finns uttalandena dock utspridda över en mängd olika medier och sammanhang. Det är till exempel artiklar i ryskspråkiga tidningar, i intervjuer och i tal. Faktum är att historiemannen Putin talar väldigt ofta om historia. Forskning har visat att cirka 30% av alla hans tal och framträdanden handlar om det i någon form.2 Vilken relevans har då Putins frekventa utsagor om historia för en arkivvetenskaplig undersökning? Därför att det är i princip bara när Putin talar om historia som han också talar om den här uppsatsens övergripande ämne, det vill säga arkiv. Putins uttalanden om historia blir en naturlig utgångspunkt för den här uppsatsen som ämnar att just undersöka den ryske presidentens syn på arkiv och arkivhandlingar.
Utöver det, finns skäl att undersöka historia och historiebruk i en rysk kontext. Som exempel kan andra världskrigets skeenden och Sovjetunionens roll i det fortfarande vara ett delvis känsligt ämne i Ryssland, men också ett ämne som används för kontroll.3 Det kan illustreras med en lag som nyligen antagits i Ryssland där en paragraf i lagen kan straffa människor för att sprida ”lögner” om Sovjetunionens aktiviteter under kriget, så länge personen i fråga är medveten om att det handlar om ”lögner”.4 Vem som avgör vad som är lögner och inte är högst
otydligt i lagstiftningen. Mark Edele beskriver Vladimir Putin som en aktör som vill vara den objektiva beskyddaren av historia från skadliga lögner.5 Rimligtvis borde en sådan viktig aktör i Ryssland sätta tonen för vad som anses som ”lögner” relaterat till historien. Som Rysslands ledare under 20 års tid torde Putin ha stort inflytande över statliga institutioner, bland annat landets arkiv. Att ha kontroll över arkiven ger honom möjlighet att använda dem för att skildra
1 Hill & Gaddy G. 2013, s. 63–75 2 Malinova 2019, s. 96
3 Edele 2017, s. 94–95 4 Edele 2017, s. 95 5 Edele 2017, s. 94
2
en ”faktabaserad” historia om andra världskriget och andra händelser som är svåra eller i värsta fall straffbart att ifrågasätta.6 Därför är det av intresse att delvis undersöka presidentens historiesyn utifrån en arkivkontext om hur han ger sina historiska narrativ auktoritet. Det gör han bland annat genom att hänvisa till att de är baserad på arkiv, det vill säga fakta. Arkiv är ett sätt för Putin att legitimera sin historiesyn och i förlängningen sin egen makt.7
Det finns en uppsjö av vetenskapliga, populärvetenskapliga och journalistiska böcker och artiklar som berör Vladimir Putin. Bara genom en sökning i Libris finns hundratals böcker och artiklar om honom. Det finns också ett flertal böcker och artiklar som redogör för presidentens historiesyn. Däremot tycks det saknas undersökningar kring vad Putin utgår ifrån och hur han resonerar om historiska källors roll när han uttalar sig om historiska händelser och fenomen. Uppsatsen har för uppgift att delvis fylla den luckan genom att undersöka i vilka sammanhang och på vilket sätt Putin resonerar om historiska källor, i detta fall arkiv och arkivhandlingar.
Presidentens uttalanden om arkiv blir inte enbart tomma ord som endast är hans eget synsätt vilket inte har någon påverkan på en av samhället. Som politisk aktör kan han sätta tonen för vad som blir acceptabelt att säga inom de diskurser som finns i samhället.8 Det torde vara än
mer giltigt när en person som Putin, den mest centrala politiska aktören i Ryssland de senaste 20 åren och även en framstående aktör på den internationella arenan gör det. Andra politiska aktörer i samhället är uppmärksamma på vad som kan uttryckas inom diskursen och avviker inte kraftigt från den.9 Samtidigt är diskursen inte hämtad ur tomma intet. Det finns stöd för den i samhället, annars skulle dess anspråk på att vara den acceptabla diskursen vara svagt.10
Forskning om Vladimir Putin behandlar ofta hans auktoritära styre, den omfattande korruptionen i landet, hans roll som KGB-agent i Dresden på 1980-talet och liknande politiska eller statsvetenskapliga ämnen. Uppsatsen kan ses som ett inlägg med en annan vinkel i det redan breda forskningsområdet om den ryske presidenten. Undersökningen ämnar dessutom vara ett inlägg i ett övergripande arkivvetenskapligt sammanhang i den meningen att den ger en bild av hur politiska makthavare, i det här fallet Rysslands president, använder sig och kan använda sig av arkivhandlingar i ett politiskt sammanhang.
6 Schwartz & Cook 2002, s. 4 7 Schwartz & Cook 2002, s. 14 8 Malinova 2019, s. 87 9 Malinova 2019, s. 87 10 Malinova 2019, s. 88
3
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att analysera, dekonstruera och problematisera Vladimir Putins syn på arkiv och arkivhandlingar. Utgångspunkten för uppsatsen är diskursanalys som teori och metod. Uppsatsen kan ge insyn i ett mer övergripande ryskt förhållningssätt till arkiv och utöver det skildra hur framträdande politiker i allmänhet använder sig av arkiv och arkivhandlingar. Mer exakt hur de använder sig av diskurser om arkiv och arkivhandlingar i sina roller som politiker. Undersökningen ämnar dessutom illustrera vilken roll arkiv spelar för Putin i formandet och legitimerandet av hans egen historiesyn samt vilket värde han anser att arkiven har i en bredare samhällelig kontext. Däremot gör uppsatsen inget anspråk på att skildra en heltäckande bild av hur presidenten resonerar kring ämnet, den utgör bara en insyn i detta. Uppsatsens frågeställningar är därmed:
• Vilken syn har Vladimir Putin på arkiv och arkivhandlingar?
• Vad kan arkiv användas till och vilka egenskaper tilldelas de av Putin?
1.2 Teori och metod
Uppsatsens teoretiska och metodologiska utgångspunkt är diskursanalys. Den begränsar sig dock inte till någon exakt form av diskursanalys, till exempel psykologisk diskursanalys. Istället används en generaliserad form av diskursanalys som den beskrivs i litteratur. Diskursanalys beskrivs som ett analyssätt som inte kan skiljas åt teoretiskt och metodologiskt, även om andra teorier och metoder från en mängd discipliner kan införlivas i den.11 Eftersom teori och metod inte kan skiljas åt i en diskursanalys väljer jag att presentera teori och metod tillsammans. De båda delarna flyter i mångt och mycket samman.
Först är det nödvändigt att definiera vad en diskurs faktiskt är. Basdefinitionen, som jag utgår från i min uppsats, är att en diskurs är ”ett visst sätt att tala om och förstå världen (eller en aspekt av världen)”.12
Ett exempel för en diskurs är synsättet på arkiv- och arkivhandlingar under 1800-talet och början av 1900-talet. Kortfattat så var arkiv platser där historiskt material förvarades, en plats dit historikern kunde komma för att bedriva forskning och skildra historisk sanning. Arkivhandlingarna i sig var autentiska skildringar av ett förflutet vars sanningsbärande egenskaper sällan kunde ifrågasättas. Ett illustrerande exempel får vara den tongivande 1800-talshistorikern Rankes utsagor om att arkivhandlingar återspeglade historien ”som den faktiskt var”.13 Undantaget för möjligheten att ifrågasätta arkivhandlingar var när det kom till att
11 Jørgensen & Phillips 2002, s. 3–4 12Jørgensen & Phillips 2002, s. 1 13 Ridener 2009, s. 15 och 145
4
fastställa om arkivhandlingarna var äkta och inte regelrätta förfalskningar och därför oanvändbara för historisk forskning.14 Att föreslå att arkiv inte återspeglade en sann bild av historien var omöjligt eftersom synsättet på arkiv var objektivt.15 Men inte i den meningen att det var sant, utan objektivt som diskurs. Det innebär att diskursen är så pass vedertagen i samhället att ingen ifrågasätter den.16
Diskursanalys är en teori och metod som har många olika definitioner samt metodologiska och teoretiska utgångspunkter. Ett gemensamt drag för diskursanalyser är att vår tillgång till världen är genom språket och att världen är konstruerad av språket. Det innebär inte att det inte finns en värld full av fysiska objekt, men objekten i sig har ingen betydelse. Först när vi som människor tilldelar dem egenskaper och talar om dem får de betydelse.17 Ett exempel är en arkivhandling. I sig självt är det bara ett papper, ett objekt utan någon betydelse. Men när vi talar om en arkivhandling som ett bevis på att en transaktion ägt rum eller som ett bevis på att en historisk händelse utspelade sig på ett visst sätt så får objektet arkivhandling mening. Diskursanalysens uppgift är då att ta reda på hur diverse versioner av världen, objekt, händelser och liknande får betydelse i form av diskurser. Diskursanalys innefattar dessutom ett kritiskt förhållningssätt till undersökningsmaterialet och ämnar dekonstruera det.18
Rosalind Gill har identifierat fyra generella, framträdande teman som undersöks när en diskursanalys används. Det första temat är att diskursen i sig själv är ett tema och att undersökningsfokus ligger på den för att se hur den bildas. Det andra temat är att diskursen är ett sätt att bilda en specifik syn på den sociala verkligheten. Det tredje är ett redskap för att åstadkomma eller utföra handlingar. Det behöver inte vara en så pass konkret handling som att plocka upp en sten från marken. Handlingar kan också vara att skuldbelägga någon, förmedla ett visst synsätt eller att försöka övertyga någon med ett argument. Diskursen utgår från att det finns en önskan om att övertyga någon om något. När man använder sig av diskurser är det för att ”slå fast en version av världen när man ställs inför konkurrerande versioner”.19
I den här uppsatsen kommer jag att analysera vilka diskurser om arkiv- och arkivhandlingar Rysslands president Vladimir Putin uttrycker i källmaterialet. Det kommer göras genom att identifiera var i källmaterialet han gör det och plocka ut citat om ämnet, vilket också är uppsatsens huvudsakliga källmaterial. För att förstå varför Vladimir Putin uttalar sig om arkiv
14 Blouin JR. & Rosenberg 2011, s. 5–8 15 Jørgensen & Phillips 2002, s. 145 16 Jørgensen & Phillips 2002, s. 36–37 17 Jørgensen & Phillips 2002, s. 8–9 18 Börjesson 2003, s. 16
5
och arkivhandlingar är det dessutom av betydelse att citaten analyseras i sin kontext och inte helt avskilda från sitt sammanhang. Därför kommer jag att i uppsatsens undersökningsdel ge en överblick över sammanhanget som citaten är hämtade ifrån. Presidentens utsagor om arkiv och arkivhandlingar ger utrymme för en diskursanalys då han uppvisar en relativt bestämd bild av vilka han anser vara deras egenskaper. Diskursanalys ämnar främst att undersöka det som tas för givet i en diskurs, till exempel att arkivhandlingar inte kan återge något annat än en absolut sanning.20 Jag undersöker således hur Putin talar om arkiv, med vilka ord han beskriver dem med och i vilka sammanhang han gör det.
För att presentera ett mer tydligt och lätthanterligt schema som jag har i åtanke när jag genomför diskursanalysen väljer jag att delvis förhålla mig till en beskrivande punktlista som redogör för ett sätt som den kan bedrivas på. Undersökningen är däremot inte uppdelad efter punktlistan även om jag utgår ifrån den och tar fäste på alla 4 punkter i min analys. Marianne Jørgensen och Louise Phillips presenterar den i sin bok Discourse analysis as Theory and Method.
Diskursanalytikern tar enligt punktlistan fokus på:
• Aspekterna av världen som diskurserna tilldelar mening. • De specifika sätten som diskurserna tilldelar mening till objekt.
• De tillfällen där det finns en konflikt mellan olika representationer (diskurser). • De förståelser som naturaliseras i diskurserna som vedertagna beskrivningar (med
andra ord anses vara sanna eller rätta).21
Kommer jag då i min undersökning inte bara att ställa en ”egen” diskurs som jag som student i arkivvetenskap förhåller mig till, en diskurs som problematiserar arkiv och arkivhandlingar gentemot Putins syn på dem? Det stämmer delvis. Men diskursanalytikern är ofta kraftigt färgad av sitt eget sammanhang. Analytikerns diskurs om ämnet, i det här fallet om arkiv, sätter därmed gränserna för vad undersökningen kan komma fram till för resultat. Marianne Jørgensen och Louise Phillips hävdar att det inte nödvändigtvis blir ett problem eftersom det är oundvikligt i många sorters undersökningar. I synnerhet i sådana som använder sig av diskursanalys som analytiskt verktyg.22
Diskursanalytisk teori och metod betonar ofta att diskurser framkommer och reproduceras på ett mer allmänt sätt. Det finns ingen specifik aktör som sätter ramarna för, skapar och reproducerar en diskurs helt på egen hand. Den framträder istället på grund av ”historiskt och
20 Jørgensen & Phillips 2002, s. 21 21 Jørgensen & Phillips 2002, s. 145 22 Jørgensen & Phillips 2002, s. 22
6
kulturella regler”.23 Jag har i uppsatsen inga större invändningar mot detta, men analyserar inte
närmare någon slags bredare diskurs i till exempel Ryssland om arkiv, historia eller andra världskriget. Det är just den diskurs som Putin ger uttryck för som är av intresse. Jag anser att han är en viktig aktör för att sätta ramarna för vad som kan uttryckas inom diskursen med tanke på hans centrala roll i rysk politik de senaste 20 åren. Det är inte oväsentligt att analysera vem som får tala och vad denne säger. Det finns personer som har priviligierade roller i samhället, vilket ger deras utsagor större auktoritet än ”gemene mans”.24 Samtidigt anser jag inte att det är han som är ”upphovsman” till de diskurser han uttrycker. Viss litteratur om diskursanalys har betonat att undersökningen måste lägga sig på någon analytisk nivå, till exempel på en övergripande nivå för att se en större bild av diskurserna som finns i samhället eller på vad jag kallar en ”aktörs-nivå”. Jag har valt det sistnämnda.25
Eftersom det var tydligt från första början att Putins diskurser om arkiv är starkt kopplade till historia och historiebruk, upplevde jag det som nödvändigt att inte bortse från den aspekten i undersökningen. Därför har jag valt att använda historieprofessorn Jörn Rüsens typologi om historiska narrativ som ännu en teoretisk utgångspunkt i min undersökning. Typologin har använts för att undersöka inom vilket historiskt narrativ Putin rör sig när han talar om arkiv. Varje del av källmaterialet placeras inom något av de fyra narrativen. Ibland är gränserna mellan de historiska narrativen otydliga hos Putin och vissa av narrativen återfinns mycket sällan eller aldrig i presidentens utsagor.
Jörn Rüsen – Ett narrativ i fyra variationer
Jörn Rüsen menar att alla människor har ett historiskt medvetande. Vi blickar tillbaka på historien eller historiska händelser och knyter dem till nutida händelser eller till framtiden. På så sätt orienterar vi oss i verkligheten.26 Historia blir en referenspunkt som vi kan vända oss till för stöd när vi utför handlingar och reflekterar om den påverkan de har på framtiden. Ett historisk narrativ hjälper människan att blicka längre framåt än sin egen livstid. Livet tar förr eller senare slut, men historia hjälper människan att mentalt övervinna den dödlighet som är ett faktum.27
Narrativ kompetens kan beskrivas som människans förmåga att binda samman dåtid, nutid och framtid till en berättelse som man kan ta lärdom av eller använda sig av i vitt skilda
23 Börjesson 2003, s. 19 24 Börjesson 2003, s. 94 25 Börjesson 2003, s. 86 26 Rüsen 2004, s. 67 27 Rüsen 1987, s. 88
7
sammanhang.28 För att förstå historiska narrativ och historiemedvetande har Rüsen föreslagit en typologi av fyra delar. Han menar att forskare kan utgå ifrån den när de analyserar människors handlande och resonemang i olika situationer där historia refereras till.29
Narrativ 1. Den traditionella typen
Traditioner är oersättliga måttstockar för människans sätt att orientera sig i livet. De kopplar ihop specifika historiska händelser med hur en person bör handla i nuet. Traditioner påminner oss om vårt ursprung och kan ge direkta, konkreta exempel på hur vi bör agera. Detta är ett historiemedvetande som inte ifrågasätter historiska händelser eller deras användbarhet i nuet. Det traditionella historiemedvetandet är starkt kopplat till de lärdomar vi kan dra av historien, vilka kan användas i nuet eller för framtiden. Det är dock begränsande eftersom det kräver konkreta historiska exempel för att kunna användas.30
Narrativ 2. Den exemplariska typen
Det exemplariska narrativet är på många sätt likt det traditionella. Skillnaden är att det traditionella sättet kräver specifika händelser som referenspunkter för människor att resonera eller handla på ett visst sätt. Den exemplariska typen handlar däremot om vad jag väljer att kalla ”historisk allmängiltighet”. Det innebär att det inte krävs någon historisk händelse som referenspunkt. Historien används istället som en bildare av allmängiltiga regler som kan appliceras på nuet.31
Narrativ 3. Den kritiska typen
Det kritiska narrativet innebär att vi ifrågasätter historiens allmängiltighet och traditionernas möjlighet att leda oss i situationer som kräver att vi handlar. Det betyder dock inte att man förkastar historien, den förhåller man sig alltid till som historiemedveten människa. Istället ifrågasätts den. Det kan vara att en historisk händelse sägs vara en lögn, en myt eller kraftigt feltolkad och därför oanvändbar som måttstock för nuet. Alternativt att en historisk händelse eller ett skeende inte har någon giltighet eftersom den förlorat sin relevans för dagens samhälle. I det kritiska historiemedvetandet dekonstrueras historien och kopplingen mellan dåtid, nutid
28 Rüsen 1987, s. 89 29 Rüsen 2004, s. 79–80 30 Rüsen 2004, s. 71 och 73 31 Rüsen 2004, s. 73–74
8
och framtid bryts. Det är frigörande på så sätt att vi inte binder oss till historien som en självklar ledsagare i våra liv.32
Narrativ 4. Den genetiska typen
Ett sådant narrativ innebär att vi har ett relativt neutralt förhållningssätt till historien. Precis som i det kritiska narrativet förkastas inte historiska skeenden utan uppmärksammas som sådana att de varit relevanta vid en given tidpunkt. Däremot är historien kanske inte relevant i den meningen att det är möjligt att direkt använda historia som måttstock för nu- och framtid. Människan uppmärksammar historien men försöker att omvandla den för att passa ett modernt samhälle. Ett exempel som Rüsen själv ger är att en person inte kan gömma en brottsling och rädda denne på grund av att de historiskt är släkt med varandra, trots att detta är tradition i familjen. Däremot kan brottslingen hjälpas med ett juridiskt ombud. På så sätt ”skyddas” han från lagen, men det görs på ett sätt som är acceptabelt i ett modernt samhälle.33
1.3 Forskningsläge
Den här uppsatsen använder sig av två olika slag av tidigare forskning. Den ena undersöker arkiv och arkivhandlingar. Det är av intresse för den här uppsatsen att använda sig av sådan som uttalat problematiserar arkiv och arkivhandlingar. Det är en passande utgångspunkt eftersom Vladimir Putin i uttalanden återger en relativt bestämd syn på vilka egenskaper arkiv och arkivhandlingar har och vad de kan användas för. Eftersom diskursanalys är uttalat kritisk mot det som undersöks är det dessutom motiverat att använda sig av forskning av just den karaktären.
Den andra som använts i uppsatsen är sådan som undersökt Vladimir Putin eller Ryssland, även om de två flyter samman relativt ofta. Det blir sannolikt en oundviklig konsekvens av att Putin varit den centrala figuren i rysk politik under drygt 20 års tid. Eftersom Putin nästan uteslutande talar om arkiv samtidigt som historia så har det varit av stor vikt att använda forskning som undersökt presidentens historiesyn och användande av historia. Samma typ av forskning som dessutom undersöker en slags ”allmän” rysk historiesyn och historisk diskurs och hur dessa används i Ryssland har också varit av intresse för att sätta in Putins uttalanden om historia, arkiv och arkivhandlingar i ett större sammanhang. Det är en viktig aspekt eftersom presidenten rimligtvis inte gör sina uttalanden om historia, arkiv och arkivhandlingar i ett
32 Rüsen 2004, s. 74–76 33 Rüsen 2004, s. 76–78
9
vakuum. För att förtydliga den typ av forskning som använts är det motiverat att mer ingående presentera några utvalda verk inom de två forskningsområdena.
Ett centralt verk för den här uppsatsen är Francis X. Blouin JR:s och William G. Rosenbergs bok Processing the past: Contesting authority in history and the archives. Utgångspunkten för boken är hur arkivarier och historiker mindre och mindre tycks förstå varandras arbete i det moderna samhället. Författarna menar att arkivarier gått från att vara passiva väktare av historiskt material till att vara delaktiga i att skapa, förvalta och bevara arkivhandlingar i moderna organisationer.34 Historiker har gått från att enbart undersöka politiska institutioner och makthavare till en stor pluralism av undersökningsområden, och de har ofta sökt sig till källor utanför arkiven.35 Varken arkivarier eller historiker tycks ha hängt med i respektive yrkeskategoris utveckling.36 Det som är av störst vikt för den här uppsatsen är att författarna resonerar om hur arkivarier förhållit sig till historisk forskning och hur historiker förhållit sig till arkiv och arkivhandlingar genom åren, samt hur dagens förhållande mellan de två ser ut. Utöver det ger boken en inblick i ryska historikers förhållningssätt till arkiv.
John Rideners bok From Polders to Postmodernism: A Concise History of Archival Theory tar upp ungefär samma ämnen som Blouin och Rosenberg. Även Ridener har ett genomgående tema om historieforskningens roll i förhållande till arkiv och den påverkan historiker har på vilket material som bevaras. Ridener lägger betydande vikt vid vilken omfattning historiker påverkat arkiv och hur de använt dem. Det är centralt för den här uppsatsen eftersom Vladimir Putin i princip alltid gör en koppling mellan arkiv och historia.37 Författaren ger också en bild av hur problematiseringen av arkiv har skett från arkivariers och historikers sida samt hur forskare alltmer börjat ifrågasätta samhällets historieskrivning och dess källor.38 Ytterligare litteratur som behandlar samma ämne på ett relativt likartat sätt är också relevant för den här undersökningen.39
Därutöver användes flera andra verk. Gemensamt har de att de uttalat problematiserar arkivariers och arkivens roll i samhället. Det gör de bland annat genom att påvisa att arkivhandlingars bevisvärde, tvärt emot vedertagna diskurser om deras sanningsbärande egenskaper, ofta är relativt och till stor del beroende på hur handlingarna tolkas.40 Forskning
34 Blouin JR. & Rosenberg 2011, s. 33–48 35 Blouin JR. & Rosenberg 2011, s. 67–84 36 Blouin JR. & Rosenberg 2011, s. 85 och 90–91 37 Ridener 2009, s. 7
38 Ridener 2009, s. 101–141 och 143–161
39 The Archive(s) Is a Foreign Country: Historians, Archivists and the Changing Archival Landscape, Cook,
Terry 2011; Evidence, memory, identity and community: four shifting archival paradigms, Cook, Terry 2012
40 Let the Ghosts Speak: An Empirical Exploration of the “Nature” of the Record, Lemieux L, Victoria 2000;
10
som diskuterar hur arkivhandlingar blir ”historiska” handlingar och hur detta påverkar deras inflytande på forskning och bevarandet av dem är också relevant för den här undersökningen.41 Dessutom tar litteraturen upp hur arkivhandlingars autenticitet kan ifrågasättas och hur de historiskt har använts för att legitimera makt, samt att arkiven ofta innehåller en mångfald av sanningar.42
Forskning om Vladimir Putin och Ryssland är viktig för att sätta in Putins uttalanden om arkiv i ett större sammanhang. Då kopplingen mellan historia och arkiv har varit tydlig i Putins uttalanden om arkiv har det varit nödvändigt att använda litteratur som undersökt hans syn på historia och hur han använder sig av historia i sin retorik. Eftersom det är uttalanden som studeras så har det varit viktigt att använda litteratur som undersöker presidentens retorik. Det har bland annat Oksana Drozdova och Paul Robinson gjort i sin artikel A Study of Vladimir Putin’s Rhetoric. De menar att annan forskning ofta anklagat Putin för att inte vara ärlig i det han säger i sina framträdanden. Hans uttalanden är egentligen bara politiska och retoriska trick som används när det passar. Putin har helt enkelt ansetts vara en pragmatiker som anpassar sina diskurser efter det sammanhang han befinner sig i.43 Drozdova och Robinson hävdar tvärt om
att det han säger är ett uttryck för hans faktiska synsätt och därför bör tas på allvar och inte förkastas som oanvändbart för forskning om honom.44 Dessutom har författarna undersökt hur Putin använder historia och kultur i sin retorik och vilken betydelse det har.
I sin artikel Fighting Russia’s History Wars: Vladimir Putin and the Codification of World War II menar Mark Edele att Putin ofta finner sig inblandad i ”historiekrig” mot mer eller mindre odefinierade motståndare.45 Edele analyserar hur Putin använt sig av diskurser om andra världskriget i sin politiska karriär för att legitimera sitt styre genom att framhäva sig som uttolkare och förmedlare av den ”sanna” historien om världskriget.46 Författaren undersöker
också vad som kan respektive inte kan sägas inom de ryska diskurserna om kriget. Edele menar även att Putin använder sig av de ”rätta” diskurserna för att mobilisera människor mot oönskade grupper i samhället, till exempel de som förmår ifrågasätta den officiella diskursen om andra världskriget.47
41 The footprint and the stepping foot: archival records, evidence and time, Anderson, Kimberly 2013; Archives,
Records and Power: The Making of Modern Memory, Schwartz, Joan M. & Cook, Terry 2002
42 Truths in the archives, Starn, Randolph 2002 43 Drozdova & Robinson 2019, s. 2–3
44 Drozdova & Robinson 2019, s. 16 45 Edele 2017, s. 8
46 Edele 2017, s. 1 47 Edele 2017, s. 2–3
11
Annan forskning med liknande undersökningsområden har också använts i den här uppsatsen.48 För att förstå presidentens karaktär och hur Putin presenterat sig själv för den ryska allmänheten och omvärlden användes litteratur som undersöker de roller han förekommer i, till exempel hans roll som ”historieman”.49
1.4 Material och avgränsningar
Uppsatsens källmaterial består av uttalanden som Vladimir Putin gjort om arkiv och arkivhandlingar. De har återfunnits i artiklar, framträdanden, meddelanden samt informella och formella möten i vilka presidenten deltagit. Jag önskade undersöka sådana uttalanden som kommer direkt från honom och inte andrahandskällor. Som konsekvens har jag uteslutit tidningsartiklar i stil med ”Putin sade att arkiv är bra rapporterar nyhetsbyrån Russia Today”. Den avgränsningen valdes eftersom jag ville försäkra mig om att det var presidenten själv som uttalade sig. Däremot är det högst troligt att vissa av uttalandena inte kommer direkt från presidenten trots att de formellt bär hans signatur eller namn. Rimligtvis har Putin en stor presidentstab som sköter delar av arbetsuppgifterna medan presidenten endast godkänner vissa yttranden utan att själv ha gjort dem. Eftersom de ändå rimligtvis har presidentens godkännande att publiceras i någon form så anser jag att de faller inom ramen för att kunna anses vara ”ur hästens mun”.
För att samla in uppsatsens material har jag använt mig av två stora sökmotorer. Tidigt upptäckte jag att Putin i regel talar om arkiv i samband med att han talar om historia. Han är en president som ofta gör det sistnämnda. Därför var den naturliga utgångspunkten att börja i den änden, det vill säga att söka efter artiklar, framträdanden, meddelanden och formella och informella möten där Putin talar om historia. Det finns ingen samlad och lättillgänglig databas som innehåller alla Putins framträdanden och uttalanden. Därför har jag använt mig av vanliga sökmotorer. Det har varit Google och den ryska sökmotorn Yandex. Yandex kan kortfattat beskrivas som ett ryskt Google. Den ger ofta fler resultat än Google om sökningar görs på ryska. Sökorden som användes var alla kopplade till historia (samt arkiv, då det är centralt för uppsatsen) och en sökning med dem gjordes på engelska och ryska. Några av dem var Putin and history, Putin about history, Putin and the falsification of history, Putin and archives, Putin
48 The use of history in Russia 2000 – 2011: the Kremlin and the search for consensus, Lundby Gjerde, Kristian
2015; Constructing the “Usable Past”: the Evolution of the Official Historical Narrative in Post-Soviet Russia, Malinova, Olga 2019
12
and archival documents, Putin about archives, Putin about archival documents, Putin about historical truth, Putin and historical truth. Sökorden på ryska återfinns i fotnot.50
Sökorden visade sig vara effektiva då jag sammanlagt fick cirka 150 träffar på olika typer av material. Efter att ha gått igenom allt material, inklusive långa videoinspelningar från framträdanden så var däremot bara en bråkdel användbart. Det vill säga det material i vilket Putin på något vis talar om arkiv. Det handlar om ett informellt framträdande i form av en videoinspelning, tre meddelanden som skickats till arkivarier vid statliga arkiv, tre framträdanden från officiella sammanhang i video- eller textformat samt en längre engelskspråkig artikel skriven av Putin. Materialets tidsspann sträcker sig från 2006 till 2020. Den tidsperioden var inte ett medvetet val och var den tidsperiod som framträdde efter att materialet sammanställts.
Som redan nämnts finns det inget ”enkelt” sätt att lokalisera och identifiera det material som använts i den här uppsatsen, till exempel genom några snabba sökningar i en sammanställd databas av Putins alla framträdanden. Det material som valdes var i mångt och mycket det jag kunde finna med relativ lätthet utan att spendera alltför mycket tid på sökningar efter material, vilket skulle ha lett till att resterande delar av uppsatsen blivit lidande. En annan faktor till att just det här materialet valdes är att Putin i detta uppvisar en bestämd syn på vad arkiv är och vilka funktioner de har. Han uttrycker sig inte vagt i sammanhangen och därför är hans utsagor väl lämpade för en analys av hans syn på arkiv och arkivhandlingar.
Med det sagt fanns det fler uttalanden om arkiv från Putin. De var däremot i stort sett identiska med det som redan valts ut, varför de inte har tagits med i den här undersökningen. På grund av att de var i princip identiska så var min bedömning att de inte kunde bidra med något nytt att analysera. Att även inkludera och analysera dessa identiska uttalanden om arkiv skulle enbart innebära snarlika och mångfaldiga upprepningar i uppsatsen. Jag har identifierat delarna i materialet där Putin talar om arkiv och plockat ut de delarna som citat, vilket kommer vara uppsatsens främsta analysmaterial. Majoriteten av materialet är på originalspråket ryska som jag översatt till svenska. Att inkludera material som är på ryska och inte bara på engelska möjliggjorde en mer ingående analys eftersom mer material funnits att tillgå. Tack vare mina kunskaper i det ryska språket så har det varit möjligt att använda sådant material i den här uppsatsen.
50 Путин и история(Putin i istorija) , Путин об истории(Putin ob istorii), Путин и фальсификация
истории(Putin i fal’sifikatsija istorii), Путин и архивы(Putin i arhivy), Путин и архивные документы(Putin i arhivnye dokumenty), Путин об архивах(Putin ob arhivax), Путин об архивных документах(Putin ob
arhivnyh dokumentax), Путин об исторической правде(Putin ob istoricheskoj pravde), Путин и историческая правда(Putin i istoricheskaja pravda)
13
Översättningen från ryska språket till svenska har inte varit problematisk men resultatet av den kan framstå som något underligt. Detta eftersom jag valt att återge Putins uttalanden i princip ordagrant för att hans retorik skulle träda fram så tydligt som möjligt. Rysslands president använder sig ofta av gamla metaforer. Det kan vara skämt och uttryck från sovjettiden i vilken han växte upp. Dessa kan vara svårförståeliga och svåra att återge, inte bara för någon med annat modersmål än ryska utan även för presidentens egen krets.51 Presidentens utsagor kan även uppfattas som märkliga och inte statsmannamässiga på originalspråket ryska, vilket blir än tydligare när de översätts till svenska.
Uppsatsen ämnar inte klarlägga några sanningar om de historiska skeenden som Vladimir Putin ger uttryck för i samband med att han uttalar sig om arkiv och arkivhandlingar. Den kommer således inte att ifrågasätta eller argumentera med de delar av källmaterialet som berör historiska händelser, även om sådan information i källmaterialet är relevant och kommer att användas för att sätta in presidentens utsagor om arkiv i sin kontext. Inte heller är det meningen att uppsatsen ska utgöra en kritik av Vladimir Putins presidentskap, även om han är en politisk aktör som ofta kritiseras i Europa och Nordamerika.
Undersökningsdelen baseras på två övergripande teman som trätt fram efter en undersökning av Putins uttalanden. Det ena behandlar andra världskriget och det andra rör arkiv och minne. Dessa teman är inte fasta och flyter ofta samman hos Putin, men det finns en viss skiljelinje mellan dem, varför jag också valt att skilja dem åt under olika rubriker. Temana är skapade av mig med utgång i vad Putin talade eller skrev om i de olika sammanhangen. Källmaterialet är sedan indelat i egna underrubriker.
2. Undersökning
2.1 Andra världskriget
2.1.1 Möte med unga forskare och lärare i historia
Den femte november år 2014 mötte Putin unga forskare och lärare i historia. Presidenten verkar ha satt tonen för vad samtalet skulle handla om när han ägnade det mesta av sitt framträdande till att tala om museers ansvar för att förmedla historia. De spelar en viktig roll i kampen mot de som försöker omskriva historien samt ljuga om eller felrepresentera Rysslands historia.
14
Historia är en vetenskap och kan inte skrivas om, förutsatt att man förhåller sig seriöst till den som vetenskap menar Putin.52
Därefter följde en frågestund med presidenten. Under den här träffen talar Putin två gånger om arkiv. Den första gången han gör det får han en fråga om hur man kan stå emot förfalskningar av historien som ger en felaktig bild både i väst och Ryssland av andra världskrigets händelser och Sovjetunionens roll i det.53 Citatet är en del av svaret som Putin ger på frågan.
När vi inom och utom landet visar att vi har rätt, och att våra handlingar är rättvisa så förvärvar vi enorma mängder anhängare. Det är detsamma som med lagar: tusentals skriver dem, men miljontals tänker på hur man kan komma runt dem. Om vi presenterar vår position så här så kommer vi att vinna miljoner hjärtan och sinnen med den, och det kommer inifrån. Men för att göra det här så behöver vi självklart sådana seriösa undersökningar, seriösa arbeten, arbeten i arkiv med material.54
I det här citatet ger Putin sin syn på hur arkivhandlingar kan användas för att uppnå ett visst ändamål. Genom ”seriösa arbeten, arbeten i arkiv med material” kan man övertyga människor om något och vinna över dem till sin sida. Arkivmaterialet blir då ett praktiskt redskap som används för att handla. Målet med att ”förvärva enorma mängder anhängare” är däremot något diffust. Det kan tolkas som att presidenten försöker att stärka sin egen position eller sitt eget historiska narrativ gentemot något annat. Det vill säga ju fler människor som ansluter sig till narrativet desto starkare eller mer sant blir det.
Eftersom det enligt presidenten behövs ”seriösa arbeten, arbeten i arkiv med material” för att uppnå det målet så menar han rimligtvis att människor inte kan övertygas av narrativ som inte har en stark grund, det vill säga arkivhandlingar. Om grunden för ett historiskt narrativ inte är arkivhandlingar så anses det inte som giltigt, eller i varje fall inte ”seriöst”. Underförstått i det finns tankar om att arkiven är källor till sanning om historia. Han nämner däremot inte vilket material som kan användas, utan bara att det ska finnas i ett arkiv. Här ger Putin uttryck för en äldre syn på arkiv som innebar att de var platser dit forskare kunde komma för att utröna historien ”som den faktiskt var”. Arkivet blir nästan en slags mystisk, odefinierad och romantisk plats där historisk sanning i form av arkivhandlingar finns.55 Vilka handlingar som kan göra just det nämns inte, men det är tillräckligt att de befinner sig i arkivet för att ha just den egenskapen. Att en handling tillskrivs auktoritet genom att enbart finnas i ett arkiv är samtidigt
52 Möte med unga forskare och lärare i historia 2014, s. 2 53 Möte med unga forskare och lärare i historia 2014, s. 3–4 54 Putin 2014, s. 5
15
ett relativt vanligt sätt att se på saken.56 Putin och ryska historiker är inte ensamma om ett sådant synsätt, det är fortfarande relativt vanligt inom ”modern” historieforskning att ha den åsikten om arkiv.57
Här framträder en diskurs om arkivhandlingars sanningsbärande egenskaper. Eftersom de är bärare av sanning så kan de användas för att vinna över människor till den egna sidan, eller till det egna narrativet. De blir verktyg för detta. I sammanhanget är det värt att påpeka att Putin föddes år 1953 i Sankt Petersburg och har rimligtvis kraftigt färgats av sovjetisk historiografi som betonade arkivens egenskap av att återge historia ”så som den faktiskt var”.58
Det är möjligt att framföra att Putin erkänner att arkiv och makt är sammankopplade, vilket är en diskurs om arkiv som är vanlig i arkivvetenskaplig litteratur. Ett exempel på en forskare som ofta betonat makt i relation till och i arkiv är Terry Cook.59 Det är dock inte en problematiserande syn på arkiv och makt som Putin framför likt den som finns i Joan Schwartz’ och Terry Cooks artikel. Där för de fram vad jag anser vara relativt abstrakta tankar om makt och arkiv. En abstrakt tanke är att arkivarien har stort inflytande på vilket material som bevaras och således vilken historia som kan skrivas med hjälp av de arkivhandlingar som finns att tillgå.60 Istället blir arkiv i Putins diskurs om makt och arkiv snarare ett slags praktiskt verktyg som kan användas för konkreta ändamål.
Det är nödvändigt att påpeka att Putin i sammanhanget, om än inte direkt i citatet, talar om hur historia är en vetenskap som inte kan skrivas om, förutsatt att man förhållit sig vetenskapligt till materialet. Historia är dock en tolkande vetenskap och kan komma fram till olika resultat trots att samma material används. I ett vetenskapligt sammanhang är det vanligt att en teori ersätts av en annan och ett resultat likaså. Resultaten av forskning blir alltså inte givna för alltid, de är öppna för att förändras.61 Putins allmänna tankar är att vetenskap är statisk och inte förändras, förutsatt att ett vetenskapligt arbetssätt används på samma material.62 I det här fallet innebär det att hans inbillade eller icke inbillade motståndare egentligen borde ansluta sig till hans narrativ om historia, förutsatt att de undersöker arkivhandlingarna på ett ”seriöst” sätt. Det är i sammanhanget värt att föra fram att tidigare forskning hävdat att det synsätt som Putin
56 Blouin JR. & Rosenberg 2011, s. 19 57 Cook 2009, s. 8
58 Blouin JR. & Rosenberg 2011, s. 14 och 23–24 59 Schwartz & Cook 2002, s. 1
60 Schwartz & Cook 2002, s. 3 61 Edele 2017, s. 11
16
påvisar i förhållandet mellan arkiv, historisk forskning och vetenskaplighet ofta resulterat i forskning som producerar ett positivt narrativ om historien.63
Putin reproducerar en diskurs om arkiv som var aktuell under 1800-talet och även i början av 1900-talet. Historia är en vetenskap som producerar resultat som är ”vetenskapliga”, det vill säga att de inte kan ifrågasättas. Så länge forskningen är baserad på en seriös grund, med andra ord arkivhandlingar. I Putins diskurs om arkiv finns även tankar om att arkiven har makt. De kan användas som praktiska verktyg för att förmå andra att ansluta sig till det ”rätta” historiska narrativet.
Putin rör sig här inom ramarna för ett traditionellt historiskt narrativ eftersom han binder samman en konkret historisk händelse, andra världskriget, med nuet. Andra världskrigets händelser kan användas, förutsatt att de har en ”seriös” grund, till att förmå andra att förhålla sig mer sympatiskt till Ryssland. Presidenten har sedan länge varit något av en pragmatiker i förhållande till historia och ser historia mer som ett verktyg för att uppnå vissa mål än något annat.64
Under mötet med unga forskare och lärare i historia uttalar han sig ytterligare en gång om arkiv. Det citatet förmedlas nedan.
Och för detta behöver man bara ta reda på vissa saker: Hur många divisioner hade tyskarna på östfronten och hur många krigade på västfronten? Hur många stridsvagnar, artilleri, flygplan på östfronten och hur många på västfronten? Allt blir tydligt direkt, man måste bara säga något om det, upprepa det en gång till, räkna. Men för det måste man naturligtvis arbeta i arkiven.65
Hur många som deltog från Sovjetunionens sida på östfronten och hur många som deltog från de andra allierade på västfronten kan vara svårt att exakt avgöra med tanke på krigets enorma omfång. Däremot är det till synes inte svårt att ta reda på just det här, i alla fall enligt Putin. Det enda som krävs är bara att gå ner i arkiven och räkna, vilket ger en sann bild av antalet soldater och fordon som deltog. Genom att ta reda på det kan man alltså avgöra vem som bidrog mest till att besegra Nazityskland.
Här återfinns samma tankar som presidenten givit uttryckt för om arkiv. Det vill säga att arkiven kan blottlägga ”hur det faktiskt var”. Det krävs återigen inga specifika arkivhandlingar eller specifika arkiv för att uppnå detta. Det är tillräckligt att materialet man använder för att räkna befinner sig i ett arkiv för att det ska ha nog med auktoritet, oavsett vilka handlingar det handlar om.66 Mark Edele menar att Putins strategi att vara ospecifik när han talar om historiska
63 Ridener 2009, s. 46
64 Hill & Gaddy G. 2013, s. 74–75 65 Putin 2014, s. 18
17
händelser är fullt medveten, eftersom det försvårar för andra att kontrollera om hans utsagor stämmer.67 Han talar på ett liknande, ospecifikt sätt om arkiv. Rimligtvis finns sådant material i en stor mängd olika arkiv, både i Ryssland och utomlands. Det handlar troligtvis också om en, med tanke på krigets omfattning, enorm mängd handlingar. Hur det ska vara möjligt att bara ta alla dessa handlingar och räkna är otydligt.
Här återkommer diskursen om arkiv som inte möjliga att ifrågasätta. Det är, som sagt, bara att gå ner i arkivet och ”räkna” så får man en sann och korrekt bild av hur många soldater och pansarfordon vardera sida av de allierade bidrog med. Med andra ord får man då reda på vem som bidrog allra mest till att besegra Nazityskland. Putin håller sig fortsatt inom ramen för det traditionella historiska narrativet när han kopplar ett konkret skeende, andra världskriget, till nutid. Hos Putin fortsätter diskussionen om vem som bidrog mest till besegrandet av Nazityskland, cirka 70 år efter krigets slut. Det är inte märkligt att den diskussionen fortsätter hos Putin då han lagt mycket stor vikt vid just kriget och anser det vara ett narrativ som hela landets folk kan sluta upp bakom.68
2.1.2 Möte i diskussionsklubben ”Valdai”
Putin deltog i diskussionsklubben ”Valdai” som är en arena för diskussioner om inrikes- och utrikespolitik. Det var ett några timmar långt möte och presidenten fick frågan om Tysklands roll i att vårda den förgiftade ryske oppositionspolitikern Aleksei Navalny och hur man kan motverka det tyska narrativet om förgiftandet.69 Putin svarade kortfattat på frågan. Men som historieman gick han nästan omedelbart över till att resonera om andra världskriget, Sovjetunionen och Tysklands enande.70 Det här citatet är från den delen av svaret där han nämner arkiv.
Förresten, Sovjetunionen spelade en avgörande roll i enandet av Tyskland. Det var en avgörande roll. Några av era nuvarande allierade, Tysklands allierade, motsatte sig faktiskt Tysklands enande, vad de än säger. Vi vet det, det ligger fortfarande i arkiven hos oss.71
Vilken roll som Sovjetunionen spelade i enandet av Tyskland efter Berlinmurens fall är inte den här uppsatsens mål att utreda. Däremot är uttalandet ändå intressant för att illustrera förhållningssättet till rysk historia som finns hos Putin. Tidigt i hans presidentskap betonade
67 Edele 2017, s. 14
68 Malinova 2019, s. 92; Gjerde 2015, s. 158
69 Möte i diskussionsklubben ”Valdai” 2020, s. 38–39 70 Putin 2020, s. 39–41
18
han att man borde använda sig av det som bedöms vara historiens positiva sidor. Att tala om de mer negativa sidorna, till exempel Stalins stora utrensningar under 1937–1938, skulle inte leda till ett historisk narrativ som kunde ena Ryssland efter Sovjetunionens fall.72 Ovanstående citat är ett uttryck för just det. Att utmåla andra men odefinierade aktörer, som nu är allierade med Tyskland, som motståndare till landets enande tycks vara ett sätt att förstärka en sådan positiv historiebeskrivning som Putin upplever som användbar.
Hur kan han då veta att det här positiva narrativet stämmer överens med vad som hände? Eftersom ”det ligger fortfarande i arkiven hos oss”. Exakt vad det är som ligger i arkiven är otydligt, men i alla fall något som bekräftar presidentens utsagor. Här blir återigen arkivet en plats som innehåller sanning ”om hur det verkligen var”. Det finns inget behov att framföra några exakta citat från arkivhandlingar eller ens att hänvisa till några specifika handlingar. Det faktum att något befinner sig i arkivet är fullt tillräckligt för att det ska ge auktoritet. Man kan se uttalandet som att Vladimir Putin målar in sig i ett hörn. Om någon annan pekar på något som också ligger i arkivet som helt motsäger Putins narrativ blir situationen komplicerad. Vems arkiv har då det större anspråket på auktoritet, på att kunna redogöra för ”hur det verkligen var”?
Här återfinns en diskurs om arkivens sanningsbärande egenskaper. Om något ligger i arkivet är det sant, något mer krävs inte och det spelar ingen roll exakt vad som ligger i arkivet. Ett sådant uttalande om arkiv kan kopplas till ett traditionellt narrativ om historia. Arkivhandlingarna är kopplade till en konkret historisk händelse, de bekräftar den. Dessutom talar Putin om en nutida händelse, förgiftandet av en rysk oppositionspolitiker, och kopplar den händelsen, hur vagt sambandet än må vara, till Tysklands enande efter Berlinmurens fall.73
2.1.3 Presidentens meddelande till den Federala Församlingen
Rysslands president talar årligen inför alla deputerade från det ryska parlamentets två kammare. Presidenten talar om det inrikes- och utrikespolitiska läget som Ryssland befinner sig i. Som historieman kände sig Putin troligtvis manad att dessutom tala om historia. I samband med att han nämnde det Stora fosterländska kriget och att det är 75 år sedan de allierade besegrade Tyskland talade han även om arkiv.74 Den nionde maj benämner han som den största och heligaste högtiden i Ryssland.75 Nedan är citatet från den del där arkiv nämns av Putin.
72 Malinova 2019, s. 94–95 73 Rüsen 1987, s. 90
74 Presidentens meddelande till den Federala Församlingen 2020, s. 20 75 Presidentens meddelande till den Federala Församlingen 2020, s. 20
19
Vi är skyldiga att försvara minnet av Segern, vad säger vi annars till våra barn om lögn, som en infektion, kommer att spridas över hela världen? Oförskämda lögner, försök att stöpa om historien, måste vi motarbeta med fakta. I Ryssland kommer det största och mest fulländande komplexet av arkivdokument att skapas, video- och fotomaterial om Andra världskriget, tillgängliga för våra medborgare och hela världen. Ett sådant arbete är vår plikt och ansvar som segermakt för kommande generationer.76
Med ”Segern” avses i detta citat den seger som Sovjetunionen vann i det som i Ryssland benämns som ”Stora fosterländska kriget”. Det avser inte hela andra världskriget som pågick mellan 1939 och 1945, utan åren då Sovjetunionen var inblandad. Det vill säga mellan 1941 och 1945.77 Varför är då Putin mån om att försvara minnet av den här segern mot ”oförskämda lögner”? Efter Sovjetunionens sammanbrott gjordes flera försök att skapa ett politiskt användbart narrativ om den egna historien.
Att göra det i förhållande till sovjettiden visade sig vara svårt eftersom den innehöll många händelser som inte tycktes passa in i ett positivt narrativ.78 Ett exempel är det politiska förtryck
som många utsattes för, i synnerhet under Stalins tid vid makten. Sedan 1990-talet har denna seger varit en viktig del av ett narrativ med målet att ena ett relativt splittrat land. Det har varit ett narrativ som en större del av samhället har kunnat sluta upp bakom och en viktig grund för att bygga en modern rysk stat.79 Dessutom upplever Putin krigets händelser som högst personliga. Bland annat eftersom hans far deltog i det. Det är något han har gemensamt med en stor del av det egna landets befolkning.80 Ett positivt narrativ med brett folkligt stöd kan inte inrymma en mer nyanserad bild av kriget. I det positiva narrativet avfärdas andra narrativ som ger nyanserade bilder som enbart åsikter, inte fakta, och i vissa fall regelrätta lögner.81
För att motverka lögner som skadar det positiva narrativet måste man använda sig av fakta. Fakta är i det här fallet arkivhandlingar. Genom skapandet av en databas av arkivhandlingar som är tillgängliga för alla kan detta uppnås. Arkivhandlingarna ska på det viset ges möjligheten att tala för sig själva, vilket var ett vanligt förhållningssätt till dem under 1800-talet.82 Att skapa en sådan databas får dock anses som problematiskt av flera anledningar. Själva dess existens är inte nödvändigtvis det, men vilka arkivhandlingar som väljs för att representera fakta är det. Arkivhandlingarna kommer att bestå av ett urval som gjorts av till exempel en arkivarie eller en historiker, vilket gör att själva utgångspunkten för att de ska vara neutrala och enbart
76 Putin 2020, s. 20 77 Edele 2017, s. 95 78 Malinova 2019, s. 86–90
79 Malinova 2019, s. 96–97; Edele 2017, s. 7 80 Hill & Gaddy G. 2012, s. 76–77
81 Edele 2017, s. 7 och 10
20
presentera fakta om ”hur det verkligen var” i sig själv är problematisk.83 Eftersom Putin sätter tonen för vad som kan sägas inom diskursen anser jag det vara rimligt att anta att databasen inte kommer att innehålla några handlingar som inte förmedlar och förstärker hans egna, positiva narrativ om exempelvis kriget. I sammanhanget bör påpekas att databasen ska heta ”Память Народа(Pamjat’ Naroda)” vilket betyder ”folkets/nationens minne”. Med det i åtanke är kopplingen mellan arkiv och minne tydlig hos Putin. Databasen tycks närmast ska utgöra ett digitalt minnesmonument över andra världskriget. En viktig egenskap hos sådana monument är att de är selektiva i sin skildring av historien och bidrar till att förstärka ett redan etablerat historiskt narrativ.84
Diskursen om arkiv som bärare av historisk sanning finns även här. Arkiven ska få ”tala för sig själva” i den databas som presidenten ämnar skapa. Dessutom är arkiv ett slags skydd mot angrepp, en sköld som kan användas för att reflektera ”lögnerna”. Det är ett praktiskt redskap för vissa ändamål. Arkiv är också starkt kopplade till ett nationellt minne, vilket inte minst databasens valda namn antyder. Här rör sig Putin inom ett traditionellt historiskt narrativ. Andra världskriget kopplas till ”våra barn”, alltså framtiden. Dessutom uttrycker Putin ett exemplariskt narrativ i den meningen att ”nationens minne” ska visas upp i presidentens databas. Nationens minne är ett så pass allmängiltigt och odefinierat ting att det bör anses vara exemplariskt enligt Rüsens typologi.85
2.1.4 The real lessons of the 75
thAnniversary of World War 2
Det tillfälle då Putin sagt allra mest om arkiv i ett enda sammanhang är i hans artikel från sommaren år 2020. Den publicerades i den amerikanska tidningen The National Interest i samband med att år 2020 var ett jubileum. Det hade nu gått 75 år sedan Naziyskland kapitulerade. Putins artikel var en relativt lång redogörelse för vad han menar var Sovjetunionens roll i andra världskriget. Tyngdpunkten ligger samtidigt på icke-agressionsavtalet mellan Nazityskland och Sovjetunionen.86
Presidenten menar bland annat att Sovjetunionen var tvungen att sluta ett sådant avtal eftersom andra länder i väst redan gjort något liknande.87 Utöver det hävdar han att Sovjetunionen under 1930-talet försökt skapa en koalition med väst mot Nazityskland utan
83 Tesar 2015, s. 3
84 Blouin JR. & Rosenberg 2011, s. 107 85 Rüsen 2004, s. 73
86 Putin 2020, s. 5–6 87 Putin 2020, s. 10
21
resultat, på grund av västs illvilja mot Sovjetunionen.88 Han försöker också att motivera vissa händelser, till exempel Sovjetunionens ockupation av de baltiska länderna, som inte verkar passa in i det positiva narrativ som han i allmänhet strävar efter när han talar om historia.89 Utöver det är presidenten noga med att betona att Sovjetunionen spelade den största, mest avgörande rollen i att besegra Nazityskland.90
Det som står ut mest i den här artikeln, förutom de citat om arkiv som analyseras, är att Putin till skillnad från tidigare nu ofta hänvisar till mer konkreta dokument och citerar flitigt från dem.91 Det blir dock aldrig så konkreta referenser att han exakt nämner exakt varifrån de många citaten är hämtade. Det är dock ett sätt att stärka sitt eget narrativ, genom att referera till arkivhandlingar ger han sina argument styrka.92 Det blir ett sätt att visa att han inte bara plockar sina utsagor ur tomma intet, de har faktiskt en stabil grund. Han nämner arkiv flera gånger i sin artikel och jag har valt ut fyra citat för analys.
I den delen av artikeln som föregår det första citatet talar Putin om hur han och andra ledare från före detta sovjetiska republiker diskuterat andra världskriget och Sovjetunionens roll i detsamma. Putin hävdar att Europa och resten av världen blev mycket upprörda över det samtalet och visade detta med många emotionella utbrott, illa dolda osäkra och osäkra uttalanden, samt högljudda anklagelser.93
Acting out of habit, certain politicians rushed to claim that Russia was trying to rewrite history. However, they failed to rebut a single fact or refute a single argument. It is indeed difficult, if not impossible, to argue with the original documents that, by the way, can be found not only in the Russian, but also in the foreign archives.94
På vilket sätt de övriga anklagade Ryssland för att skriva om historien eller vilka de ens var är något otydligt i citatet och texten som föregår det. Vilka deras synpunkter eller argument var är också oklart. Det är en relativt bekväm position att argumentera mot, en ospecificerad motståndare med ospecificerade argument. Det enda som är säkert är att motståndarens argument inte har någon vikt. De har dock på något sätt ifrågasatt rysk historieskrivning, och i ”It is difficult, if not impossible, to argue with the original documents” finns ett anspråk på att den ryska historieskrivningen är baserad på arkivhandlingar och därför i princip omöjlig att ifrågasätta. Här använder sig Putin av en taktisk förhandsformulering i sin argumentation. Det
88 Putin 2020, s. 8 89 Putin 2020, s. 13
90 Putin 2020, s. 4, 9, 19–20 och 22
91 Några exempel på när han gör det finns på sida 6, 10 och 15 i artikeln 92 Blouin JR. & Rosenberg 2011, s. 64
93 Putin 2020, s. 4 94 Putin 2020, s. 4
22
innebär att det möjliga motargumentet avfärdas i samma stund som grundargumentet presenteras, vilket är ett sätt att formulera ett eget, övertygande argument.95
I det här konkreta fallet innebär det att man kan undersöka arkivhandlingarna, men att det i princip är omöjligt att ifrågasätta dem. Det är i sammanhanget värt att påpeka att tidigare forskning hävdat att Putin inte anser att historia är något som är värt att ifrågasätta. Historia ska istället användas för att bygga en stark stat och ena medborgarna kring ett positivt narrativ.96 Putin anspelar på att arkivhandlingar kan tala för sig själva och att det inte finns någon mening med att ifrågasätta dem. Paradoxalt nog talar han för arkiven istället för att låta dem själva tala. Kimberly Anderson har bland annat fört fram tankar om att tala för någon eller något oftast tystar objektet eller personen och därmed indirekt ifrågasätter deras potential att tala för sig själva.97
Till skillnad från vad som framkommer i tidigare utsagor om arkiv och arkivhandlingar öppnar dock Putin dörren för att det kanske är möjligt att argumentera med arkivhandlingarna, de är kanske inte alltid en bärare av absolut historisk sanning. Uttrycket ”to argue with the original documents” kan samtidigt uppfattas som märkligt. Det är alltså inte ett samtal mellan historiker som ska äga rum om hur handlingarna kan tolkas, utan ett ”samtal” med arkivhandlingar, ett objekt. Det verkar heller inte som att ett kritiskt samtal om eller med arkivhandlingarna ska ske, vilket skulle kunna öppna upp för att förstå sättet som de återger historien på.98 Det är en något märklig position eftersom förutsättningen för att lösa konflikter om historiska händelser torde vara att öppna upp för både en allmän och vetenskaplig diskussion om dem. Att bara hänvisa till fakta, i det här fallet består den av arkivhandlingar, stänger möjligheterna till en sådan diskussion.99 Däremot har tidigare forskning klassat historikers arbete i arkiv som ett ”samtal”. Med det menar man att en konversation med materialet förs, men den är ensidig i och med att forskaren enbart ställer frågor till materialet.100 Putin verkar mena att det inte finns någon anledning eller möjlighet att ifrågasätta deras allmänna sanningsbärande egenskap för historiska skeenden. Istället kan det uppfattas som att forskarna på ett diplomatiskt sätt likt det som var av stor vikt under 1800- och första hälften av 1900-talen ska undersöka om handlingarna faktiskt är vad de utger sig för att vara, att de inte är förfalskningar eller kopior.101
95 Bryman 2008, s. 481
96 Drozdova & Robinson 2019, s. 809 97 Anderson 2013, s. 367
98 Schwartz & Cook 2002, s. 12 99 Edele 2017, s. 10
100 Blouin JR. & Rosenberg 2011, s. 3 101 Cook 2009, s. 11–12
23
På ytan kan det uppfattas som ett ganska simpelt argument, att bara hänvisa till arkivhandlingar och avvisa alla historiska narrativ och forskning som inte helt överensstämmer med dem. Forskare har dock påpekat att Putins sätt att tala om historia och fakta är relativt sofistikerat. Arkivhandlingar har fortfarande stor auktoritet inom historieskrivning och i synnerhet hos en bredare allmänhet. Det krävs således en ganska hög nivå på motargumenten mot fakta (som i Putins fall jämställs med arkivhandlingar) för att de ska anses vara giltiga.102
Det som föregår det andra citatet är att Putin menar att det, på grund av andra länders upprörda reaktioner på uttalanden om andra världskriget från ryskt håll, finns anledning till att återvända till hur kriget startade.103
And like I said, it is crucial to rely exclusively on archive documents and contemporary evidence while avoiding any ideological or politicized speculations.104
Det är alltså av yttersta vikt att enbart använda sig av arkivhandlingar när man talar om historia. Att tala om historia utan en sådan grund är enbart politiska och ideologiska spekulationer. Vad som menas med ”contemporary evidence” är något oklart. Kan det till exempel vara samtida vittnesmål? Hur som helst öppnar däremot Putin kanske upp för att det inte är enbart arkivhandlingar som kan förmedla någon sanning om ”hur det faktiskt var”. Förutsatt att han inte avser samtida arkivhandlingar när han nämner ”contemporary evidence”. Arkivhandlingar kan också vara ”contemporary evidence” när de skapas i samband med arkivbildarens verksamhet utan en tanke på att de sedan kommer att bevaras i arkiv.105 Oavsett vad så är det troligtvis inte ett ifrågasättande av arkivhandlingars auktoritet från Putin.
Diskursen om att arkiv talar för sig själva och att de talar sanning återkommer ännu en gång. En skillnad i nyanser finns, här kanske också samtida bevis kan ge en sann bild av historien. Det stämmer inte riktigt överens med det som Putin tidigare sagt om bevis för historiska händelser, en mindre konflikt tycks finnas i diskursen. Det är dock vanligt att Putin är motsägelsefull när han talar om historia och att han motsäger både sig själv och sina ministrar.106 Ett exempel på det är att Stalin i Putins diskurs om andra världskriget kan vara en tyrann vid ett tillfälle och vid ett annat framställas som närmast en hjälte som Ryssland bör
102 Edele 2017, s. 14 103 Putin 2020, s. 4 104 Putin 2020, s. 4 105 Lemieux 2001, s. 93 106 Gjerde 2015, s. 159
24
tacka för segern i andra världskriget. Putins, eller Kremls (det vill säga den ryska statsapparaten), historiska narrativ beskrivs av Gjerde som ”konsekvent inkonsekvens”.107
Det som föregår det tredje citatet är att Putin menar att andra stater också hade diverse avtal med Nazityskland men att de föredrar att inte nämna det i efterhand. Andra stater gav direkt stöd till Nazitysklands behandling av judar eller så gjorde de det indirekt genom att inte agera.108
Besides, we do not know if there were any secret "protocols" or annexes to agreements of a number of countries with the Nazis. The only thing that is left to do is to take their word for it. In particular, materials pertaining to the secret Anglo-German talks still have not been declassified. Therefore, we urge all states to step up the process of making their archives public and publishing previously unknown documents of the war and pre-war periods – the way Russia has done it in recent years. In this context, we are ready for broad cooperation and joint research projects engaging historians.109
Här återvänder Putin ännu en gång till att arkivhandlingar ger en korrekt återspegling av historien. I det här citatet skymtar dock arkivens dubbelhet. Om man, som den ryske presidenten gör, anser att arkiv återger ”hur det verkligen var” kan de både skada och stärka det egna narrativet. Putin är misstänksam mot ett historiskt narrativ som inte kan styrkas av arkivhandlingar och misstänksam mot att arkiv hålls stängda. Som Putin säger, om arkiven är stängda kan vi bara ”take their word for it”. Människor är opålitliga, till skillnad från arkiv. Men människor har skapat arkiven, gör det inte att de då är komprometterade från första början? I sammanhanget bör sägas att det finns stora mängder arkiv i Ryssland, till exempel från de sovjetiska säkerhetstjänsterna sedan början av 1900-talet, som fortfarande inte öppnats.110 Detta trots att Sovjetunionen upplöstes för nästan 30 år sedan. Putins anspråk på att andra bör öppna upp sina arkiv för att visa ”hur det verkligen var” i historien blir då något svagare. Kanske innehåller de stängda ryska arkiven inte något revolutionerande. Men om arkiv öppnas upp förlorar man kontrollen över dem, och därmed också kontrollen över det historiska narrativet som bygger på arkivhandlingar.111
Putin ger det egna historiska narrativet ytterligare auktoritet genom att påpeka att Ryssland har öppnat upp många arkiv. Det är bekvämt att man i Ryssland öppnat arkiven men att det inte tycks ha påverkat det egna historiska narrativet på ett negativt sätt. Det är dock inte ovanligt att så är fallet, arkivens innehåll stärker ofta det etablerade narrativet eftersom narrativet från första början har sin grund i arkiven.112 Däremot är det inte givet att man undanhållit vissa
107 Gjerde 2015, s. 157–158 108 Putin 2020, s. 10 109 Putin 2020, s. 10
110 Blouin JR. & Rosenberg 2011, s. 168 111 Anderson 2013, s. 357
