För mer information om Eurosport, Tour de France och våra sändningar kontakta Eurosports pressavdelning:

(1)

Tour de France direkt på Eurosport och Eurosport HD

5 – 27 juli 2014

(2)

Tour de France 2014

Det är under Tour de France en cyklist uppnår legendarstatus. Eddy Merckx, Fausto Coppi, Bernard Hinault, Miguel Indurain och senast Chris Froome har alla rullat in på Champs Elysées iklädda den klassiska gula ledartröjan.

I år avgörs ”Le Grand Boucle” – ungefär "den stora öglan" eller "slingan" – för 101:a gången sedan premiären 1903. Som brukligt är de senaste åren äger starten, ”Le Grand Départ”, rum utanför Frankrikes gränser, närmare bestämt i England. Den 5 juli rullar klungan iväg från Leeds ut i Yorkshires hedlandskap för att 190,5 kilometer senare gå i mål i Harrogate. Cyklisterna passerar de följande dagarna York, Sheffield och Cambridge innan det brittiska äventyret avslutas i London. Cyklisterna flygs över till fransk mark och där den stora öglan träs runt Frankrike medsols utifrån den lyxiga badorten Le Touquet-Paris- Plage via Arenbergskogens fruktade gatstenar – hallå punkteringar och krascher! – Vogeserna, Alperna, den blåsiga Languedoc-regionen, Pyrenéerna och vingårdarna i Bergerac innan de tre veckor och 3 644 kilometer senare går i mål i Paris den 27 juli. Roberto Vacchi tror på en annorlunda och spännande upplaga:

”Jag gillar den start som är på årets Tour de France. Det kan hända mer än vad man tror på etapperna i England, ja den första veckan är superintressant med pavé-etappen den femte dagen (pavé = gatsten). Att det är lite annorlunda i Alperna, utan de mytomspunna bergen, känns kittlande. Sedan gillar jag att etapperna i Pyrenéerna är korta. Det kommer att explodera några dagar där.”

I fjol dominerade brittiska Sky-stallet Tour de France, för andra året i rad. Den här gången var det Chris Froome, tvåa bakom Bradley Wiggins i sammandraget 2012, som vann. Den i Kenya födde britten erövrade den gula ledartröjan på den åttonde etappen, för att därefter aldrig släppa den. Froome är favorit även i år men kommer få hård konkurrens av formstarke spanjoren Alberto Contador (Tinkoff-Saxo) och fjolårets Giro d’Italia-vinnare Vincenzo Nibali (Astana). Tävlingsledningen har i år skapat möjligheten för ett mycket jämnt lopp, med ett enda individuellt tempolopp som näst sista etapp, 26 juli. Om tempostarka Chris Froome inte redan leder sammandraget med flera minuter kan eftermiddagen bli en rejäl nagelbitare.

Tour de France handlar också om så mycket mer än det rent sportsliga. I Frankrike är loppet en nationalklenod och loppet är till viss del en tre veckor lång reklamfilm för landet. Vid sidan av det cyklisterna uträttar finns det många möjligheter till utflykter och sidospår – kultur, historia, arkitektur, mat, vin, naturen och så vidare.

För mer information om Eurosport, Tour de France och våra sändningar kontakta Eurosports pressavdelning:

Christopher Lembke: 08-50 66 10 12 / 0708-61 04 29 clembke@eurosport.com

Per Boström: 08-50 66 10 10 / 0708 21 10 59 pbostrom@eurosport.com

(3)

Tour de France på Eurosport

Eurosport har som vanligt en massiv täckning av världens största cykellopp. Över 80 timmar direktsänds från samtliga 21 etapper, plus intervjuer, nyheter samt det dagliga magasinet ”LeMond on tour” där trefaldige Tour de France-vinnaren Greg LeMond är programledare. Stora lopp kräver förstås sina kommentatorer och i vanlig ordning är det radarparet Roberto Vacchi och Anders Adamson som guidar genom Eurosports sändningar från Tour de France. Både Vacchi och Adamson bloggar även på eurosport.se, där läsarna även bjuds på nyheter, etappbeskrivningar, livekommentering, videoklipp samt Malena Johanssons cykelblogg.

Nytt för i år är också att eurosport.se har ett eget webb-tv-team på plats från och med den andra veckan.

Med Gusten Dahlin som programledare kommer man att följa tävlingen hack i häl och göra dagliga reportage om kulturen kring Tour de France.

Varje etapp LIVE & i HD

Eurosport direktsänder de tre sista timmarna av varje etapp, normalt från runt 14.00 till 17.45. Vissa bergsetapper sänds i sin helhet från start till målgång. Hela Touren går även att följa i HD-kvalitet på Eurosport HD samt online på Eurosport Player. Dessutom sänds även en lång sammanfattning av dagens etapp kvällstid på både Eurosport och Eurosport 2 – perfekt för den som inte har varit förutseende nog att ta semester under Tour de France.

(4)

Tour de France 2014 – snabba fakta

Upplaga: 101

Totallängd: 3 664 km Antal etapper: 21

Fördelning av etapper: 9 platta, 5 kuperade/lättare bergsetapper, 6 bergsetapper (5 målgångar uppför), 1 individuellt tempolopp

Längsta linjeetapp: 237, 5 km (etapp 16) Kortaste linjeetapp: 124,5 km (etapp 17)

Högsta punkt: Col d’Izoard (2 360 m ö h), etapp 14

Slutställning 2013

1. Chris Froome (GBR), Sky: 83 timmar, 56 min, 40 sek 2. Nairo Quintana (COL), Movistar: + 04,20

3. Joaquin Rodriguez (ESP), Katusha: +05,04

4. Alberto Contador (ESP), Team Saxo-Tinkoff: +06,27 5. Roman Kreuziger, (ESP), Tean Saxo-Tinkoff: +07,27

Bergsetapper 2014

Sex etapper i årets lopp klassas som hårda bergsetapper, nummer 10, 13, 14, 16, 17 och 18. Fem av dessa har målgång uppför. Dessutom förekommer fem kuperade/lättare bergsetapper.

Etapp 10: Mulhouse – La Planche de Belles Filles (161,5 km) Col du Firstplan (722 m ö h) – 8,3 km i 5,4% lutning (kategori 2) Petit Ballon (1 162 m ö h) – 9,3 km i 8,1% (kat. 1)

Col du Platzerwasel (1 193 m ö h) – 7,1 km i 8,4% (kat. 1) Col d’Oderen (884 m ö h) – 6,7 km i 6,1% (kat. 2)

Col des Chevrères (914) – 3,5 km i 9,5% (kat. 1)

La Planche des Belles Filles (1 035 m ö h) – 5,9 km i 8,5% (kat1) Målgång uppför Etapp 13: Saint-Étienne – Chamrousse (197,5 km)

Col de Palaquit (1 154 m ö h) – 14,1 km i 6, 1% (kat.1)

Montée de Chamrousse (1 730 m ö h) – 18,2 km i 7,3% (kat. HC) Målgång uppför Etapp 14: Grenoble – Risoul (177 km)

Col du Lautaret (2 058 m ö h) – 34 km i 3,9% (kat. 1) Col d’Izoard (2 360 m ö h) – 19 km i 6% (kat. HC)

Montée de Risoul (1 855 m ö h) – 12,6 km i 6,9% (kat. 1) Målgång uppför Etapp 16: Carcassonne – Bagnères-de-Luchon (237,5 km)

Col de Poertet-d’Aspet (1 069 m ö h) – 5,4 km i 6,9% (kat. 2) Port de Balès (1 755 m ö h) – 11,7 km i 7,7 % (kat. HC)

Etapp 17: Saint-Gaudens – Saint Lary Pla d’Adet (124,5 km) COl du Portillon (1 292 m ö h) – 8,3 km i 7,1% (kat. 1)

Col de Peyresourde (1 569 m ö h) – 13,2 km i 7% (kat. 1) Col de Val Louron-Azet (1 580 m ö h) – 7,4 km i 8,3% (kat.1)

Montée de Saint-Lary Pla d’Adet (1 680 m ö h) – 10,2 km i 8,3% (kat. HC) Målgång uppför Etapp 18: Pau – Hautacam (145,5 km)

Col du Tourmalet (2 115 m ö h) – 17,1 km i 7,3% (kat. HC)

Måntée du Hautacam (1 520 m ö h) – 13,6 km i 7,8% (kat. HC) Målgång uppför

Stigningarna i Tour de France klassas från kategori 4 upp till HC (hors catégorie – ”utanför kategorisering”), där HC är tuffast. Kategorin bestäms utifrån höjdskillnad, när på etappen berget kommer, hur pass bra och bred vägen är, snittlutning, längd och maxlutning. Här har vi endast tagit med stigningar från kategori 2 och uppåt.

(5)

Vad man tävlar om i Tour de France

Den allra största äran i Tour de France är naturligtvis att få bära den gula ledartröjan. Lyckas man behålla den hela vägen till Paris och vinna loppet får man 4,1 miljoner kronor för besväret. Den totala prissumman ligger på runt 20 miljoner euro.

Gul tröja (maillot jaune) – totalledaren på tid

Bärs av den cyklist som leder Tour de France med minst sammanlagd tid.

2012: Chris Froome (GBR), Sky Procycling

Vit tröja med röda prickar (maillot à pois rouges) – ledaren av bergstävlingen Bärs av den cyklist som tagit flest poäng vid de olika bergsprisen under etapperna.

2013: Nairo Quintana (COL), Movistar

Grön tröja (maillot vert) – ledaren av poängtävlingen Bärs av den cyklist som tagit flest poäng vid spurtpriserna.

2013: Peter Sagan (SVK), Liquigas-Cannondale

Vit tröja (maillot blanc) – ledaren av ungdomstävlingen

Bärs av den cyklist under 25 år som har bäst placering i sammandraget.

2013: Nairo Quintana (COL), Movistar

Det finns ytterligare två officiella tävlingar i Tour de France där ingen ledartröja delas ut: lagtävlingen och mest offensiva cyklist.

Lagen i Tour de France

22 lag har bjudits in att delta i Tour de France 2014, 18 av dessa är Pro Tour-lag och övriga fyra har fått wildcards. Varje lag kommer till start med nio cyklister vilket ger ett totalt startfält på 198 man.

Ag2r La Mondiale (FRA) Lampre-Merida (ITA) Astana Pro Team (KAZ) Lotto-Belisol (BEL) Belkin-Pro Cycling Team (NED) Movistar Team (ESP)

BMC Racing Team (USA) Omega Pharma-Quickstep (BEL) Bretagne – Seche Environnement (FRA) Orica Greenedge (AUS)

Cannondale (ITA) Team Europcar (FRA)

Cofidis (FRA) Team Giant-Shimano (HOL)

FDJ.fr (FRA) Team Netapp-Endura (GER)

Garmin-Sharp (USA) Team Sky (GBR)

IAM Cycling (SUI) Tinkoff-Saxo (DEN)

Katusha Team (RUS) Trek Factory Racing (USA)

(6)

Adamson: två favoriter och en utmanare

I Tour de France samlas världens bästa cyklister. Vissa tävlar om sammandraget, andra är specialiserade på tempo eller på att spurta hem etapper. Här presenterar Eurosports expertkommentator Anders Adamson sina favoriter att vinna 2014 års lopp:

Favoriter:

Chris Froome, Sky Född: 20 maj 1985 Land: Storbritannien Meriter i TdF: 1:a 2013

Alberto Contador, Tinkoff-Saxo Född: 6 december 1982

Land: Spanien

Meriter i TdF: 1:a 2007 och 2009 Utmanare:

Vincenzo Nibali, Astana Född: 14 november 1984 Land: Italien

Meriter i TdF: 3:a:2012

Adamson: "Contador är en 3-veckorsspecialist som aldrig har en dålig dag. Froome känns som att han just kan ha det – vilket vi såg i Critérium du Dauphine senast – men har en fördel i att han är en väldigt bra tempocyklist. Froome kan accelerera extremt mycket i bergen, där han kan rycka ifrån och trötta ut de andra topp 5-cyklisterna – förutom just Contador. Nibali är den enda som jag kan se utmana Froome och Contador. Italienaren är en oberäknelig cyklist som kan rycka precis närsomhelst. Mitt under en etapp eller i en nerförsbacke – han vågar förlora, till skillnad från de två andra som kör väldigt kontrollerat och aldrig chansar. Till Nibalis fördel är också att han har ett väldigt starkt lag, med Jakob Fuglesang och veteranen Michele Scarponi som kan hjälpa honom i bergen”.

(7)

(8)

Etapperna i Tour de France 2014

Lördag 5 juli

Etapp 1: Leeds - Harrogate (190,5 km)

För några hundra år sedan mötte engelska långbågar franska armborst närhelst de två länderna möttes i fält. I år tar England emot Frankrikes främsta sportevenemang med öppna armar, då Tour de France inleds med tre etapper på brittisk mark. Spektaklet tar sin början längs de krokiga vägarna i Yorkshires vackra hedlandskap, närmare bestämt från Leeds till Harrogate. Räkna med spänning direkt då den brittiske spurtspecialisten Mark Cavendish siktar på att erövra den gula ledartröjan inför sina landsmän.

Direkt på Eurosport och Eurosport 2: 12.00-17.30

Söndag 6 juli

Etapp 2: York - Sheffield (201 km)

Den engelska landsbygden är knappast känd för höga berg och djupa dalar, men dagens bansträckning bjuder inte på många flacka partier. Nio klättringar, i kombination med de farligt smala vägarna i Yorksire – det finns en orsak till att många jämför den andra etappen med vårklassikern Liège-Bastogne-Liège. Ingen kommer att vinna Tour de France på vägen mellan York och Sheffield men favoriterna kommer definitivt vara oroliga för att förlora loppet redan här.

Direkt på Eurosport och Eurosport HD: 12.30-17.30

Måndag 7 juli

Etapp 3: Cambridge - London (155 km)

Om den andra etappen var tuff för cyklisterna så blir den tredje något av en picknick. Ja, kanske inte för Mark Cavendish som nog gärna tar en eventuell andra etappseger i sin egen huvudstad – såvida inte Marcel Kittel (Giant-Shimano) snor den framför ögonen på britten som i Paris under avslutande etappen ifjol.

Tisdag 8 juli

Etapp 4: Le Touquet-Paris-Plage - Lille Métropole (163,5 km)

Flärdfulla badorten Le Touquet-Paris-Plage utgör starten för årets första etapp på fransk mark. Den här dagen bjuder på en tämligen flack historia som tar klungan mot sydost och staden Lille. Hugget som stucket om en utbrytning kan räcka hela vägen i mål eller om det blir ännu en spurtuppgörelse. Hos favoriterna lär tankarna ligga på morgondagens gatstenar.

Onsdag 9 juli

Etapp 5: Ypres - Arenberg Porte du Hainaut (155,5 km)

Årets första stora test består varken av en klättring, ett tempolopp eller starka kustvindar – på den femte etappen väntar 15 kilmoter av de brutala gatstenspartier som annars ingår i vårklassikern Paris-Roubaix. Räkna med att Froome, Contador och andra som kör för sammandraget är nervösa för krascher, kostsamma punkteringar och stumma armar som präglar ”L’Enfer du Nord” (”Helvetet i norr”), vilket Paris-Roubaix även kallas.

Torsdag 10 juli

Etapp 6: Arras - Reims (194 km)

Kanske en sista dag för spurtspecialisterna att samla poäng innan bergsmassivet Vogeserna. På första världskrigsklassisk mark – slaget om Sommes utspelades här – är sträckningen förvisso något kuperad, men det ska till en rejäl utbrytning för att inte Marcel Kittel, André Greipel och andra ska göra upp de sista hundra meterna inne i Reims.

(9)

Fredag 11 juli

Etapp 7: Épernay - Nancy (234,5 km)

Sista etappen innan bergen rullar klungan iväg över ”des caves de champagne”

(”champagnetunnlarna”) i Épernay, staden där husen Moët & Chandon och Pol Roger har sitt hem. Årets näst längsta etapp ser ut att bli riktigt spännande på slutet, då två stigningar öppnar för att klungans ”puncheurs” (explosiva cyklister som kör snabbt uppför kortare stigningar) kan ställa av spurtspecialisterna uppför. Läge för Cannondales Peter Sagan att visa upp sig?

Lördag 12 juli

Etapp 8: Tomblaine - Gérardmer La Mauselaine (161 km)

Äntligen berg! Vogeserna är ett bergsmassiv i sydöstra hörnet av Frankrike som först på senare år fått en självklar plats i Tour de France. Med Rhendalen som fond får bergsspecialisterna under den åttonde etappen en chans att glänsa i de tre avslutande stigningarna – förutsatt att de inte har släppt iväg några utbrytare under de första 13 milen.

Söndag 13 juli

Etapp 9: Gérardmer - Mulhouse (170 km)

Vincenzo Nibali är främsta favoriten bakom Chris Froome och Alberto Contador. Det här är italienarens chans att dra ifrån eller ta igen på sina huvudkonkurrenter. Känd för att vara mycket stark nerför har Nibali här sex kategoriserade klättringar, varav endast en är riktigt tuff. Men det kommer att krävas mycket av hans lag om de ska försvara en eventuell utbrytning de sista två, platta milen in mot målgången i Mulhouse, födelseort för Alfred Dreyfus (1859-1935).

Måndag 14 juli

Etapp 10: Mulhouse - La Planche des Belles Filles (161,5 km)

Tredje och sista dagen i Vogeserna bjuder på årets första riktigt hårda bergsetapp. Sex stigningar – varav fyra i kategori 1 – är med jämna mellanrum utspridda längs vägen.

Avslutningen uppför La Planche des Belles Filles, med en maxlutning på 20 procent, lär åtminstone glädja Chris Froome som vann motsvarande etapp för två år sedan. När röken lagt sig lär toppkandidaterna i sammandraget definitivt ha presenterat sig.

Tisdag 15 juli

Vilodag i Besançon

Onsdag 16 juli

Etapp 11: Besançon - Oyonnax (187,5 km)

Besonçon erövrades av Julius Caesar år 58 f.v.t. 2012 var det här som Bradley Wiggins vann tog ett fast grepp om den gula ledartröjan genom att vinna ett individuellt tempolopp. I år cyklas här en ganska kuperad etapp det åter kommer att stå mellan utbrytare och spurtspecialister. Froome och Contador bör ånyo vara vaksamma på att Nibali vill sticka iväg när det går nerför.

Torsdag 17 juli

Etapp 12: Bourg-en-Bresse - Saint-Étienne (185,5 km)

En sista tämligen lugn etapp där klungan först fram till foten av Alperna. Oddsen att Cavendish, Kittel och Greipel sitter lugnt i klungan fram till slutet är riktigt, riktigt låga.

Klättrarna kommer att spara energi inför de två kommande etapperna.

(10)

Fredag 18 juli

Etapp 13: Saint-Étienne - Chamrousse (197,5 km)

Alperna brukar vara en av de främsta skådeplatserna för bergsetapperna under Tour de France. Men i årets upplaga cyklas endast två etapper här. Den första ser kanske inte så farlig ut på pappret, men Col de Palaquit (kat. 1) efter 150 kilometer erbjuder både bergsspecialister och/eller en kaxig totalfavorit att sticka iväg på utbrytning. Är ingen avhängd inför avslutande bergsmålgången kan den 18,2 kilometer långa stigningen uppför Chamrousse bli en nagelbitare.

Lördag 19 juli

Etapp 14: Grenoble - Risoul (177 km)

Såja, dagens etapp bjuder på två klassiska Tour de France-klättringar i form av Col du Lautaret och Col d’Izoard (årets högsta punkt på 2 360 meter). De som vill eller måste utmana Chris Froome om den gula ledartröjan kommer försöka dra ifrån britten redan på Izoard för att ha en chans att komma först uppför avslutande stigningen uppför Risoul.

Söndag 20 juli

Etapp 15: Tallard - Nîmes (222 km)

Den andra veckan avrundas med en platt transportetapp som tar klungan från Alperna till Pyrenéerna. Upplagt för långa utbrytningar eller kanske en klungspurt – men inget är skrivet i sten. Etappen avgörs i den blåsigaste regionen i Frankrike (Languedoc), vilket verkligen kan påverka utgången om klungan splittras upp längs vägen.

Måndag 21 juli

Vilodag i Carcassonne

Tisdag 22 juli

Etapp 16: Carcassonne - Bagnères-de-Luchon (237,5 km)

Efter en välförtjänt vilodag är det nu dags för tre tuffa dagar i Pyrenéerna. Först ut är årets längsta etapp, där cyklisterna kommer att sitta i sadeln i mer än sex timmar. Svårigheterna kommer först efter drygt efter 204 kilometer då Port de Balès väntar – ett riktigt monster (kategori HC) – vars nerfart består av 27 kilometer mycket tekniskt krävande åkning, där det kan gå undan för totalfavoriten Nibali.

Onsdag 23 juli

Etapp 17: Saint-Gaudens - Saint-Lary Pla d'Adet (124,5 km)

Årets kortaste etapp kan märkligt nog bli både den hårdaste och mest avgörande. Under de sista 70 kilometerna väntar fyra rejäla stigningar – ingen ro, ingen vila. På cykelspråk kallas den hårdaste etappen för ”queen stage” – drottningetappen – men här kan den sista backen uppför Saint-Lary bli en enda lång kröning av en kung i gult.

Torsdag 24 juli

Etapp 18: Pau - Hautacam (145,5 km)

Sista dagen i Pyrenéerna bjuder på det mest nyttjade berget loppets historia: Col du Tourmalet. Den klassiska stigningen kommer redan efter 10 mil och bjuder in till en sista chans för utmanare i bergstävlingen och kanske även någon modig i striden om sammandraget. Det här är Vincenzo Nibalis sista möjlighet att vinna tid på de andra favoriterna då italienarens sämsta gren – tempolopp – väntar två dagar senare.

(11)

Fredag 25 juli

Etapp 19: Maubourguet Pays du Val d'Adour - Bergerac (208,5 km)

Med tre etapper kvar har favoriterna lördagens tempoetapp i sikte, medan spurtarna längtar efter äran att vinna söndagens allra sista spurt i Paris. Så denna nästan helt platta sträcka genom vingårdarna är som gjord för kaxiga utbrytningar av de som fortfarande har något kvar i benen och inte behöver spara sig till de två sista etapperna.

Lördag 26 juli

Etapp 20: Bergerac - Périgueux (individuellt tempo 54 km)

Årets enda tempolopp i Tour de France kan bli väldigt utslagsgivande – hela 54 kilometer lång och tämligen kuperad kan den näst sista etappen bli väldigt spännande. Kanske är det inte mer än rätt att toppcyklisterna går till en sista batalj på egen hand, utan hjälp från stallkamraterna. Efteråt vet vi definitivt vilka tre cyklister som kommer att stå på pallen i Paris.

Söndag 27 juli

Etapp 21: Évry - Paris Champs-Élysées (137,5 km)

Den sista etappen av Tour de France är tudelad – först en hyllningstur i makligt tempo, en kröningsceremoni till cykel där vinnaren skålar i champagne med sina stallkamrater på vägen in mot Paris stadskärna och Champs Élysées. Men väl där upphör firandet för en stund då tempot dras upp inför de nio rundorna på varvbana som bland annat passerar Place de la Concorde, Tuilierierna och Louvren. Utbrytningarna är många och våldsamma men etappen brukar ändå avslutas med en stor klungspurt där vinnaren ofta heter Mark Cavendish.

Tour de France

–

historia

1903 - starten

Precis som i fallet med Giro d’Italia finner man upprinnelsen till Tour de France i konkurrensen mellan två tidningar. 1903 var den franska sporttidningen L’Auto illa ute.

Konkurrenten Le Velo hade vunnit en varumärkestvist mot tidningen som var tvungen att korta sitt namn från L’Auto-velo till L’Auto. För att motverka effekterna av namnbytet kom L’Autos redaktör Henri Desgrange fram till att ett stort cykellopp skulle skapa uppmärksamhet och höja upplagorna.

Den 19 januari 1903 tillkännagavs planerna på ”Det största cykelloppet i hela världen”. Ett lopp mer än en månad långt: Paris till Lyon till Marseille till Toulouse till Bordeaux till Nantes till Paris. Anmälningsavgiften låg på 20 franc. En summa som tydligen var lite för saftig, en vecka innan den planerade starten 21 maj hade endast 15 cyklister anmält sig. Loppet sköts då upp till den 1 juli och den totala prissumman höjdes till 20 000 franc.

Tydligen var mer pengar den rätta melodin för snart hade ytterligare 60 cyklister anmält sig.

Starten sköts upp ytterligare en gång till den 19 juli, men när den förste vinnaren Maurice Garin hade gått i mål kunde man konstatera att den allra första upplagan av Tour de France hade blivit en stor succé.

Grundidén med loppet – att det skulle gå etappvis genom hela landet och att den totala tiden skulle räknas – har genomsyrat Tour de France från starten fram till nu. För att hålla uppe intresset kom Henri Desgrange även på idén att varje år ändra loppets rutt.

(12)

Det tog förstås några år för Tour de France att finna sitt rätta format. 1905 dök de första bergsetapperna upp medan längden på loppet successivt ökade, från premiärårets 2 428 km till över 4 000 och sedan över 5 000 kilometer.

10-talet: maillot jaune och Col du Tourmalet

1910 kördes för första gången en etapp i Pyrenéerna och året därpå korsade man Alperna – ett Tour de France utan dessa två beståndsdelar är otänkbart idag. Vid utbrottet av 1:a världskriget var Tour de France väletablerat som världens förnämsta cykellopp, något som det fyraåriga uppehållet (1915-1918) inte kunde rubba. Vid återkomsten 1919 presenterades den nyhet som snabbt kom att bli starkt förknippad med Tour de France: mitt under loppet infördes den gula ledartröjan – ”le maillot jaune” – för att publiken lättare skulle kunna se vilken cyklist som hade den totala ledningen.

20-talet: en svacka

Under 1920-talet fick Touren en liten kris. Loppet blir allt längre och 1927 är den totala distansen hela 5 745 km. Oftast lyckades endast runt en femtedel av de startande slutföra loppet. Dessutom hade franska cyklister svårt att vinna, i stället dominerade belgarna vilket påverkade intresset på hemmaplan.

30-talet: media gör intåg

1930 infördes nya regler som bland annat innebar att endast nationslag får delta, istället för lag kontrollerade av cykelfabrikanter som tidigare. Den totala distansen kortades och låg på runt 4 500 km. En mediakaravan som följde loppet på vägarna för att skapa intresse skapades och 1930 började de första radiosändningarna. 1934 kördes det första officiella tempoloppet.

40-talet: krigsuppehåll

1940 dog Tour de Frances skapare Henri Desrange. Den tyska ockupationsmakten försökte övertala hans efterträdare Jacques Goddet att genomföra loppet även under pågående världskrig men denne vägrade. Först 1947 återupptogs tävlingen. 1949 vann Gino Bartali Tour de France – 10 år efter hans första totalseger 1938, ett rekord som står sig än i dag.

1949 debuterade italienaren Fausto Coppi, en av de största cyklisterna genom tiderna, och vann direkt. Efter detta koncentrerade sig Coppi dock på det lopp som låg honom varmast om hjärtat som italienare: Giro d’Italia, och kom endast att vinna Tour de France ytterligare en gång, 1952.

50-talet: TV och L’Alpe d’Huez

1952 var det tv-premiär för Tour de France, och samma år ingick det kanske mest mytomspunna berget, L’Alpe d’Huez, för första gången. Mellan 1953 och 1955 blev fransmannen Lousion Bobet den förste att vinna Tour de France tre gånger i rad. Två år senare, 1957, segrar en annan fransman – Jacques Anquetil – loppet för första gången.

Anquetils storhetstid skulle dock komma under nästa decennium.

60-talet: Anquetil dominerar

Jacques Anquetil hade sin storhetstid i början av 1960-talet. Mellan 1961 och 1964 vann han Tour de France fyra gånger i rad och blev även den förste någonsin att nå fem totalsegrar.

Anquetils stora styrka var tempoloppen och fram till en viss Miguel Indurain gjorde entré på 90-talet var fransmannen ohotad som den bäste tempocyklisten i loppets historia. Under 60- talet drabbades Touren av en av dess största tragedier, då britten Tom Simpson dog av överansträngning på Mont Ventoux, detta efter att ha tagit amfetamin. Dödsfallet medförde att dopningstester införs året därpå. Vid decenniets slut presenterade sig nästa stora cyklist i Tour de France, då Eddy Merckx 1969 vann för första gången. Under 60-talet deltog även en svensk cyklist för första gången, Göran ”Ökenkungen” Karlsson, som körde Tour de France 1960.

(13)

70-talet: Kannibalen äter upp allt motstånd

Om 60-talet tillhörde Anquetil så blev belgaren Eddy ”kannibalen” Merckx kungen av 70- talet. Efter segern 1969 hann Merckx med tre till (70-72) innan Luis Ocana (ESP) bröt dynastin med en vinst. Merckx hade därmed tangerat rekordet på fyra segrar i rad och när han återigen vann 1974 blev han jämbördig med Anquetil på totalt fem segrar. Ytterligare en stor mästare slog igenom under 70-talet. Bernard Hinault (FRA) vann Tour de France två år i rad 1978-79 och mer skulle komma senare. Andra viktiga händelser under decenniet var införandet av bergstävlingen (med den rödprickiga bergströjan) och tävlingen för bästa unga cyklist (med den vita ledartröjan) 1975. Dessutom hölls den första prologen i form av ett tempolopp 1976.

80-talet: De sista franska hjältarna

Hinault avslutade 70-talet starkt med två raka segrar. 1980 tvingades han avbryta loppet på grund av skada. Därmed missade han chansen att bli historisk som den förste med fem segrar i rad och den ende med totalt sex segrar. Hinault gick nämligen vidare till att vinna både 1981-1982 och 1985. I luckan mellan segrarna 82 och 85 fick fransmännen en ny hjälte då Laurent Fignon vann två år i rad. I och med segern 1985 blev Bernard Hinault den siste fransmannen att vinna Tour de France fram till idag. För svensk del svarade Sven-Åke Nilsson för fina insatser då han 1980 blev sjua och året därpå åtta. Nilsson var för övrigt den förste svensk att cykla i en av de prestigefyllda ledartröjorna; den rödprickiga bergatröjan som han höll i två dagar.

90-talet: Indurain skapar historia

Spanjoren Miguel Indurain inledde 1990-talet med en 10:e plats men hans tid skulle komma.

Från 1991 till 1995 dominerade Indurain Tour de France totalt och blev den förste att vinna fem år i rad. Indurain var suverän på tempoåkning och kunde därefter kontrollera fältet i bergen. 1996 väntade sig alla att Indurain skulle bli förste man till sex segrar men en dansk vid namn Bjarne Riis snuvade honom på segern och en besviken Indurain drog sig tillbaka senare samma år efter att först ha vunnit OS-guld i Atlanta (2007 fråntogs Riis segern efter att ha erkänt EPO-dopning). Loppet drabbades av en stor tragedi 1995 då italienaren Fabio Casartelli kraschar på en utförslöpa i Pyrenéerna och senare dör av skadorna. 1998 skrevs svensk cykelhistoria då Magnus Bäckstedt blir den förste och hittills ende blågula cyklist att vinna en etapp.

1999-2005: Tour de Lance Den segrarlösa eran

1999 inleddes en vad som skulle visa sig mörk era i Tour de France, då amerikanen Lance Armstrong tog sin första seger. Detta följde amerikanen upp med ytterligare sex raka segrar, och passerade med råge Jacques Anquetils, Eddy Merckxs, Bernard Hinaults och Miguel Indurains tidigare rekord på fem totalsegrar. Men efter att Armstrong i januari 2013 erkände att han hade varit dopad – detta efter att under hela karriären förnekat alla dopingrykten – är han numer helt struken ur historieböckerna. Inga andra cyklister har tilldelats förstaplatserna i Tour de France, då de flesta närmast Armstrong i resultatlistorna också har ertappats med att ha dopat sig.

2006 - 2012: Fula favoriter, spansk och brittisk dominans

Tour de France har varit turbulent under de senaste tio åren. Favoriter har stängts av innan de ens kommit start – Ivan Basso och Jan Ullrich – eller kastats ut under pågående lopp – Alexander Vinokourov, Michael Rasmussen och Riccardo Riccò. Mellan 2006 och 2009 kom samtliga segrare från Spanien, varav Alberto Contador vann 2007 och 2009. De två senaste åren har brittiska Sky-stallet dominerat klungan totalt. 2012 vann Bradley Wiggins som förste britt någonsin Tour de France, med stallkamraten och landsmannen Christopher Froome som tvåa. Ifjol var det Froome som körde som kapten för Sky och motsvarade alla förväntningar – den gula ledartröjan erövrades efter den åttonde etappen och bars hela vägen till Paris.

(14)

Vinnare i Tour de France 1903 – 2013

1903 Maurice Garin (FRA) 1964 Jacques Anquetil (FRA) 1904 Henri Cornet (FRA) 1965 Felice Gimondi (ITA) 1905 Louis Trousselier (FRA) 1966 Lucien Aimar (FRA) 1906 René Pottier (FRA) 1967 Roger Pingeon (FRA) 1907 Lucien Petit-Breton (FRA) 1968 Jan Janssen (NED) 1908 Lucien Petit-Breton (FRA) 1969 Eddy Merckx (BEL) 1909 Francois Faber (LUX) 1970 Eddy Merckx (BEL) 1910 Octave Lapize (FRA) 1971 Eddy Merckx (BEL) 1911 Gustave Garrigou (FRA) 1972 Eddy Merckx (BEL) 1912 Odile Defraye (BEL) 1973 Luis Ocana (ESP) 1913 Philippe Thys (BEL) 1974 Eddy Merckx (BEL) 1914 Philippe Thys (BEL) 1975 Bernard Thevenet (FRA) 1919 Frimin Lambot (BEL) 1976 Lucien van Impe (BEL) 1920 Philippe Thys (BEL) 1977 Bernard Hinault (FRA) 1921 Léon Scieur (BEL) 1978 Bernard Thevenet (FRA) 1922 Frimin Lambot (BEL) 1979 Bernard Hinault (FRA) 1923 Henri Pelissier (FRA) 1980 Joop Zoetemelk (NED) 1924 Ottavio Bottecchia (ITA) 1981 Bernard Hinault (FRA) 1925 Ottavio Bottecchia (ITA) 1982 Bernard Hinault (FRA) 1926 Lucien Buysse (BEL) 1983 Laurent Fignon (FRA) 1927 Nicolas Frantz (LUX) 1984 Laurent Fignon (FRA) 1928 Nicolas Frantz (LUX) 1985 Bernard Hinault (FRA) 1929 Maurice de Waele (BEL) 1986 Greg Lemond (USA) 1930 André Leducq (FRA) 1987 Stephen Roche (IRL) 1931 Antonin Magne (FRA) 1988 Pedro Delgado (ESP) 1932 André Leducq (FRA) 1989 Greg Lemond (USA) 1933 Georges Speicher (FRA) 1990 Greg Lemond (USA) 1934 Antonin Magne (FRA) 1991 Miguel Indurain (ESP) 1935 Romain Maes (BEL)) 1992 Miguel Indurain (ESP) 1936 Sylvere Maes (BEL) 1993 Miguel Indurain (ESP) 1937 Roger Laperbie (FRA) 1994 Miguel Indurain (ESP) 1938 Gino Bartali (ITA) 1995 Miguel Indurain (ESP) 1939 Sylvere Maes (BEL) 1996 Bjarne Riis (DEN) 1947 Jean Robic (FRA) 1997 Jan Ullrich (GER) 1948 Gino Bartali (ITA) 1998 Marco Pantani (ITA)

1949 Fausto Coppi (ITA) 1999 -

1950 Ferdi Kubler (SWI) 2000 -

1951 Hugo Koblet (SWI) 2001 -

1952 Fausto Coppi (ITA) 2002 -

1953 Louison Bobet (FRA) 2003 -

1956 Roger Walkowiak (FRA) 2006 Oscar Perreiro (ESP) 1957 Jacques Anquetil (FRA) 2007 Alberto Contador (ESP) 1958 Charly Gaul (LUX) 2008 Carlos Sastre (ESP) 1959 Federico Bahamontes (ESP) 2009 Alberto Contador (ESP) 1960 Gastone Nencini (ITA) 2010 Andy Schleck (LUX) 1961 Jacques Anquetil (FRA) 2011 Cadel Evans (AUS) 1962 Jacques Anquetil (FRA) 2012 Bradley Wiggins (GBR) 1963 Jacques Anquetil (FRA) 2013 Christopher Froome (GBR) Not: Inget Tour de France genomfördes 1915-1918 samt 1940-1946 p g a de båda världskrigen.

(15)

Flest antal slutsegrar i Tour de France

Segrar Namn År

5 Jacques Anquetil (FRA) 1957, 1961, 1962, 1963, 1964 5 Eddy Merckx (BEL) 1969, 1970, 1971, 1972, 1974 5 Bernard Hinault (FRA) 1978, 1979, 1981, 1983, 1985 5 Miguel Indurain (ESP) 1991, 1992, 1993, 1994, 1995 3 Phillipe Thys (BEL) 1913, 1914, 1920

3 Louison Bobet (FRA) 1953, 1954, 1955 3 Greg Lemond (USA) 1986, 1989, 1990

Flest etappsegrar totalt

År Namn Antal etappsegrar

1969-1975 Eddy Merckx (BEL) 34

1978-1986 Bernard Hinault (FRA) 28

2008- Mark Cavendish (GBR) 25

1927-1935 André Leducq (FRA) 25

1953-1964 André Darrigade (FRA) 22

1924-1929 Nicolas Frantz (LUX) 20

1908-1914 Francois Faber (LUX) 19

1957-1964 Jacques Anquetil (FRA) 16 1976-1981 Freddy Maertens (BEL) 15

1937-1948 Gino Bartali (ITA) 12

1989-1995 Miguel Indurain (ESP) 12 1993-1999 Mario Cipollini (ITA) 12

1995-2002 Erik Zabel (GER) 12

1948-1955 Luison Bobet (FRA) 11

1955-1961 Charly Gaul (LUX) 11

Not: Om annat ej anges inkluderar detta även prologer och tidstempon

Antal slutsegrar per land

Antal Land

36 Frankrike

18 Belgien

12 Spanien

9 Italien

4 Luxemburg

3 USA

2 Schweiz, Holland, Storbritannien 1 Irland, Tyskland, Luxemburg, Australien

Bergspriset, ungdomstävlingen och poängtävlingen

Bergspriset (vit tröja med röda prickar)

1980 Raymond Martin (FRA) 1997 Richard Virenque (FRA) 1981 Lucien van Impe (BEL) 1998 Christophe Rinero (FRA) 1982 Bernard Vallet (FRA) 1999 Richard Virenque (FRA) 1983 Lucien van Impe (BEL) 2000 Santiago Botero (COL) 1984 Robert Millar (GBR) 2001 Laurent Jalabert (FRA) 1985 Luis Herrera (COL) 2002 Laurent Jalabert (FRA) 1986 Bernard Hinault (FRA) 2003 Richard Virenque (FRA) 1987 Luis Herrera (COL) 2004 Richard Virenque (FRA) 1988 Steven Rooks (NED) 2005 Michael Rasmussen (DEN) 1989 Gert-Jan Theunisse (NED) 2006 Michael Rasmussen (DEN) 1990 Daniel Claveyrolat (FRA) 2007 Mauricio Soler (COL)

(16)

1991 Claudio Chiapucci (ITA) 2008 Carlos Sastre (ESP) 1992 Claudio Chiapucci (ITA) 2009 Franco Pellizotti (ITA) 1993 Tony Rominger (SUI) 2010 Anthony Charteau (FRA) 1994 Richard Virenque (FRA) 2011 Samuel Sanchez (ESP) 1995 Richard Virenque (FRA) 2012 Thomas Voeckler (FRA) 1996 Richard Virenque (FRA) 2013 Nairo Quintana (COL)

Ungdomstävlingen (vita ungdomströjan återinfördes 2000)

2000 Francisco Mancebo (ESP) 2007 Alberto Contador (ESP) 2001 Oscar Sevilla (ESP) 2008 Andy Schleck (LUX) 2002 Ivan Basso (ITA) 2009 Andy Schleck (LUX) 2003 Denis Mentjov (RUS) 2010 Andy Schleck (LUX) 2004 Vladimir Karpets (RUS) 2011 Pierre Rolland (FRA) 2005 Jaroslav Popovitj (RUS) 2012 Tejay van Garderen (USA) 2006 Damiano Cunego (ITA) 2013 Nairo Quintana (COL)

Poängtävlingen (grön tröja)

1980 Rudy Pevenage (BEL) 1997 Erik Zabel (GER) 1981 Freddy Maertens (BEL) 1998 Erik Zabel (GER) 1982 Sean Kelly (IRL) 1999 Erik Zabel (GER) 1983 Sean Kelly (IRL) 2000 Erik Zabel (GER) 1984 Frank Hoste (BEL) 2001 Erik Zabel (GER) 1985 Sean Kelly (IRL) 2002 Robbie McEwen (AUS) 1986 Eric Vanderaerden (BEL) 2003 Baden Cooke (AUS) 1987 Jean-Paul van Poppel (NED) 2004 Robbie McEwen (AUS) 1988 Eddy Planckaert (BEL) 2005 Thor Hushovd (NOR) 1989 Sean Kelly (IRL) 2006 Robbie McEwen (AUS) 1990 Olaf Ludwig (GER) 2007 Tom Boonen (BEL) 1991 Djamolidine Abdoujaparov (UZB) 2008 Oscar Freire (ESP) 1992 Laurent Jalabert (FRA) 2009 Thor Hushovd (NOR) 1993 Djamolidine Abdoujaparov (UZB) 2010 Alessandro Petacchi (ITA) 1994 Djamolidine Abdoujaparov (UZB) 2011 Mark Cavendish (GBR) 1995 Laurent Jalabert (FRA) 2012 Peter Sagan (SVK) 1996 Erik Zabel (GER) 2013 Peter Sagan (SVK)