De viktigaste internationella miljöavtalen samt deras mål och genomförande (uppdaterat ) Avtal Mål Genomförande

(1)

De viktigaste internationella miljöavtalen samt deras mål och genomförande (uppdaterat 23.8.2010)

År 2009 slutfördes åtgärderna för att sätta i kraft fyra konventioner eller ändringar av konventioner.¹

1 Miljöministeriets meddelande om ikraftträdande av ändring i bilaga III till Rotterdamkonventionen om förfarandet med förhandsgodkännande sedan information lämnats för vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel (FördragsS 24/2009), Republikens presidents förord- ning om sättande i kraft av överenskommelsen med Nordiska miljöfinansieringsbolaget och Nordiska Investeringsbanken om en projektberednings- fond inom aktionsplanen för Östersjön (FördragsS 55/2009), Republikens presidents förordning om sättande i kraft av protokollet om register över utsläpp och överföringar av föroreningar (FördragsS 58/2009) och Republikens presidents förordning om sättande i kraft av åtgärderna i bilaga V till miljöskyddsprotokollet till Antarktisfördraget (FördragsS 59/2009).

Avtal Mål Genomförande

Klimatförändringen

 FN:s ramkonvention om klimatförändringar 1992 (Rio de Janeiro), UNFCCC

 Kyotoprotokollet 1997

Att stabilisera halten av växthus- gaser i atmosfären så att den stannar på en trygg nivå.

I Kyotoprotokollet har industrilän- derna förbundit sig att fram till år 2012 minska sina utsläpp av växt- husgaser med totalt 5 % jämfört med nivån år 1990. Enligt EU:s interna bördefördelning ska Fin- land under åtagandeperioden 2008–2012 se till att utsläppen hålls på samma nivå som år 1990.

FN:s klimatkonvention godkändes år 1992 och trädde i kraft år 1994. Konventionen har ratificerats av 193 stater och EU.

Protokollet har ratificerats av 193 länder samt EU. Protokollet trädde i kraft 16.2.2005. År 2008 var utsläppen av växt- husgaser lite under nivån enligt grundåret 1990 i Kyotoprotokollet. Utsläppsuppgif- terna rapporterades till EU i januari 2010.

Förhandlingarna fortsätter i syfte att åstad- komma ett internationellt fördrag som gäll- er klimatkonventionssystemet efter år 2012.

Ämnen som förstör ozon- skiktet

 Wienkonventionen för skydd av ozonsiktet 1985 (Wien)

 Montrealprotokollet 1987

Att stoppa användningen av äm- nen som försvagar ozonskiktet i den övre atmosfären. Konventio- nen och protokollet behandlar utöver begränsning av använd- ningen av ämnen som försvagar ozonskiktet även skydd av och forskning om ozonskiktet.

Både Wienkonventionen och Montrealpro- tokollet har ratificerats av 195 länder och EU. Produktionen, konsumtionen, an- vändningen, importen och exporten av ämnen som försvagar ozonskiktet har begränsats dels genom EU förordningen 1005/2009, dels genom statsrådets beslut 262/1998.

År 2009 utreddes finansmöjligheterna hur man förstör avfall som beror på ämnen som försvagar ozonskiktet, arbetet fortsät- ter år 2010.

Vilda djur och växter

 Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter (CITES) 1973 (Washington)

Att reglera den internationella handeln med utrotningshotade arter och med produkter tillverka- de av sådana.

Konventionen har ratificerats av 175 län- der. EU är inte med, eftersom ändringen (gjord 1983) av konventionen för medlem- skap i en ekonomisk integrationsorganisa- tion inte är i kraft. Konventionen genom- förs med rådets förordning 338/97 och flera förordningar av kommissionen.

(2)

Biologisk mångfald

 Konventionen om biologisk mångfald 1992 (Rio de Ja- neiro), CBD

 Biosäkerhetsprotokollet 2000 (Cartagena)

Att den biologiska mångfalden hos jordens olika ekosystem, djur och växtarter och deras gener skyd- das och bevaras, att alla delar av denna mångfald nyttjas på ett hållbart sätt samt att nyttan av de genetiska resurserna fördelas rättvist.

Att säkra att de internationella transporterna av levande genmodifierade organismer (GMO) är trygg med tanke inte bara på den biologiska mångfalden utan också på människans hälsa.

Biodiversitetskonventionen har undertecknats av 167 länder och EU och ratificerats av 192 länder och EU. Finland ratificerade konventionen år 1994. I december 2006 godkände statsrådet en ny strategi för skydd och hållbart nyttjande av naturlig mångfald under åren 2006-2016 samt en nationell strategi och ett handlingsprogram för biologisk mångfald i Finland.

Finlands fjärde landrapport remitterades till CBD:s sekreteriat i juni 2009. Utvärdering- en av målet för år 2010 skall äga rum vid CBD:s partsmöte i oktober 2010. Det internationella systemet för nyttan och till- gången av de genetiska resurserna debat- teras under konventionen.

Cartagenaprotokollet trädde i kraft 11.9.2003. Det har ratificerats av 159 län- der och EU. Finland ratificerade protokollet 9.7.2004. EU:s och Finlands GMO-

lagstiftning täcker kraven enligt protokollet.

Farligt avfall

 Konventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och omhänder- tagande av riskavfall 1989 (Basel)

 Protokollet om ansvar och skadeståndsskyldighet 1999 (Basel)

Att hänsyn tas till miljön alltid när farligt avfall flyttas över statsgrän- ser, att avfallsmängderna minskas och att avfallet återvinns eller behandlas så nära platsen för dess uppkomst som möjligt.

Att den skadelidande ersätts för skador på egendom som orsakats av problemavfallstransporter och att miljön återställs.

Baselkonventionen har undertecknats av 52 länder och EU och den har ratificerats av 172 länder och EU. I och med konventionen har övervakningen av problemavfallstransporter förbättrats. År 1995 före- slogs det att konventionen ändras så att export av problemavfall från OECD-länder till andra länder förbjuds (förbudsändring).

Ändringen har ratificerats av 68 länder och EU. Ändringen inte är i kraft. Export av miljöfarligt avfall från industriländer till utvecklingsländer är förbjudet enligt Euro- paparlamentets och rådets förordning 1013/2006. Finland har deltagit i arbetet att förbättra utvecklingsländernas bered- skap att ta hand om farligt avfall.

Ansvars och skadeståndsskyldighetspro- tokollet har undertecknats av 13 länder, inte EU, och det har ratificerats av 10 län- der. Protokollet är ännu inte i kraft. Det behövs 20 ratificeringar för att protokollet skal träda i kraft. Finland har inte ratificerat protokollet.

Långlivade organiska före- ningar

 Stockholmskonventionen om långlivade organiska föreningar (POPs) 2001 (Stockholm)

Att dels upphöra med produktionen och användningen av tio be- kämpningsmedel och industrike- mikalier, dels begränsa utsläppen av dioxiner och furaner.

Konventionen trädde i kraft 17.5.2004.

Konventionen har undertecknats av 151 stater och EU och den har ratificerats av 171 länder och EU. Finland ratificerade konventionen 3.9.2002 och EU

16.11.2004. Inom EU har konventionen verkställts med Europaparlamentets och rådets förordning 850/2004.

Vid konventionens fjärde partsmöte 4.- 8.5.2009 lades ytterligare nio nya före- ningar till konventionen.

(3)

Handel med farliga kemikali- er

 Rotterdamkonventionen om förfarandet för ett för- handsgodkännande av farliga kemikalier och be- kämpningsmedel i internationell handel (PIC) (Rot- terdam, 1998)

Farliga kemikalier och bekämp- ningsmedel i konventionen får exporteras bara på förhandstill- stånd av importlandet. Ett land kan också vägra importera en kemikalie. Konventionen omfattar 40 kemikalier eller grupper av kemikalier, i 27.-31.10.2008 partsmötet lades den nyaste gruppen tributyltenn till konventionens bilaga III.

Konventionen har undertecknats av 72 länder och EU och den har ratificerats av 135 länder och EU. Finland ratificerade konventionen 4.6.2004 och EU

22.12.2002. Inom EU har konventionen verkställts med Europaparlamentets och rådets förordning 689/2008. De kemikalier som berörs av avtalet finns angivna i en förteckning som ingår i förordningens bilaga I. Förordningens bilaga I har uppda- terats två gånger år 2010 (15/2010) och (196/2010).

Tillgång till information, del- tagande

 Konvention om allmänhe- tens tillgång till miljöinfor- mation och deltagande i beslutsfattande på miljö- området samt rättslig prövning av miljöfrågor (Århus, 1998)

 Protokoll om ett register över utsläpp och överfö- ringar av föroreningar (PRTR) (Kiev, 2003)

Att garantera att vanliga männi- skor får tillgång till information om miljön. De ska också få vara med om att fatta beslut om miljön samt ha rätt att överklaga beslut i miljö- frågor.

Förbättrar tillgången till information med hjälp av ett integrerat utsläpps och överföringsregister.

Konventionen har ratificerats av 43 länder och EU. Finland ratificerade konventionen 1.9.2004 och EU 17.2.2005. Finlands lagstiftning täcker huvudsakligen kraven enligt konventionen. Den nationella rappor- ten om verkställande gjordes i december 2007. Konventionens ändring (artikel 6) om genmodifierade organismer har ratificerats av 25 länder och EU. Finland ratificerade ändringen 10.6.2008. I sommar 2009 beslöts att det skulle äga rum det extraordinära partsmötet år 2010 i vilket ska bildas arbetsgrupp (TF) för publikens deltagande i beslutsfattande.

PRTR-protokollet godkändes år 2003 och trädde i kraft 8.10.2009. Protokollet har undertecknats av 25 länder och EU. Inom EU har protokollet verkställts med Europa- parlamentets och rådets förordning 166/2006. Det första partsmötet hölls i Geneve 20.-22.4.2010.

Miljökonsekvensbedömning

 Konvention om bedömning av gränsöverskridande mil- jöpåverkan (Esbo, 1991)

 Protokoll om strategiska bedömningar (Kiev, 2003)

Att dels bedöma den skadliga gränsöverskridande miljöpåverkan som orsakas av projekt, dels före- bygga och begränsa skadorna innan beslut om projekten fattas.

Bedömning av miljöverkningarna och allmänhetens deltagande i beredningen av planer och pro- gram som sannolikt har betydan- de miljökonsekvenser och, i till- lämpliga delar, av verksamhets- principer och lagstiftning.

Konventionen trädde i kraft år 1997. Kon- ventionen har undertecknats av 29 länder och EU och den har ratificerats av 43 län- der och EU. Finland har tillämpat konventionen på 22 projekt och har 14 gånger varit part i objekt i slutet av år 2009.

Protokollet har undertecknats av 37 länder och EU och det har ratificerats av 18 län- der och EU. Finland ratificerade protokollet 18.4.2005. Protokollet trädde i kraft 11.7.2010.

(4)

Luftföroreningar

 Konventionen om långvä- ga gränsöverskridande luftföroreningar (Geneve, 1979)

Protokoll om åtagandena för minskning av utsläppen eller begränsning av användningen:

 Flyktiga organiska före- ningar (VOCs) (Geneve, 1991)

 Svavel (Oslo, 1994)

 Kväveoxider (Sofia, 1988)

 Tungmetaller (Århus, 1998)

 Långlivade organiska före- ningar (POPs) (Århus, 1998)

 Begränsning av de försu- rande, övergödslande och ozonpåverkande utsläppen i luftlagret närmast jorden (Göteborg, 1999)

Konventionen är ett av de viktigaste internationella miljöavtalen som skyddar miljön och männi- skors hälsa mot föroreningar som transporteras via luften över statsgränserna.

Att före år 1999 minska utsläppen av flyktiga organiska föreningar med 30 % jämfört med utsläppen år 1988.

Det långsiktiga målet är att sva- velnedfallen inte ska överstiga den kritiska belastningen i varje enskilt område. Finland förband sig att före år 2000 minska utsläp- pen med 80 procent jämfört med utsläppen år 1980.

I första skedet att allmänt stoppa utsläppen av kväveoxider. Det vanligaste referensåret är 1987.

Att minska utsläppen av kvicksilver, bly och kadmium till en nivå under 1990 års utsläppsnivå.

Att minska eller upphöra med användningen av långlivade organiska föreningar. Att minska ut- släppen av dioxin, furan och PAH-föreningar samt hexaklor- benzen (HCB) under nivån år 1994. År 2009 lades sju nya POP- ämnen till protokollet och gräns- värdet för dioxin och furan inom avfallsförbränning, sinterverk och ljusbågugnar i smältverk.

Att minska utsläppen av svavel, kväveoxider, ammoniak och flyktiga organiska föreningar (VOC) så att utsläppen fr.o.m. år 2010 be- stående ligger under de största tillåtna utsläppen enligt protokollet. Från år 2010 är Finlands ut- släpp av svavel högst 116 000 ton, av kväveoxider högst 170 000 ton, av flyktiga organiska före- ningar högst 130 000 ton och av ammoniak högst 31 000 ton.

År 1979 undertecknades konventionen av 31 länder och EU. Konventionen har ratificerats av 50 länder och EU. Finland ratificerade konventionen 15.4.1981.

Protokollet har ratificerats av 22 länder och EU och det har ratificerats av 24 länder. I Finland var utsläppen år 2008 48 procent mindre än år 1988.

Protokollet har undertecknats av 27 länder och EU och det har ratificerats av 28 län- der och EU. År 2006 var nivån på svavel- utsläppen från Finland 88 % lägre än år 1980.

Protokollet har undertecknats av 25 länder och det har ratificerats av 33 länder och EU. Före slutet av år 1994 förband Finland sig att frysa kväveoxidutsläppen på 1987 års nivå. År 2008 var Finlands utsläpp 42

% mindre än år 1987.

Protokollet trädde i kraft 29.12.2003. Det har undertecknats av 35 länder och EU och det har ratificerats av 28 länder och EU. Finland ratificerade protokollet 20.6.2000 och EU 3.5.2001. År 2008 var Finlands utsläpp av kvicksilver 27 %, kadmium 81 % och bly 94 % mindre än år 1990.

Protokollet trädde i kraft 23.10.2003. Det har undertecknats av 35 länder och EU och det har ratificerats av 28 länder och EU. Finland ratificerade protokollet 3.9.2002 och EU 30.4.2004. År 2008 var utsläppen av dioxin och furan 55 %, ut- släppen av PAH-föreningar 5 % och ut- släppen av HCB 35 % mindre än år 1994.

Protokollet trädde i kraft 17.5.2005. Det har undertecknats av 31 länder och ratificerats av 24 länder och EU. Finland ratificerade protokollet 23.12.2003 och EU 23.6.2003. År 2008 var Finlands utsläpp 70 100 svaveldioxid, 166 000 ton kväveox- id, 118 000 ton VOC och 37 300 ton am- moniak.

(5)

Skyddet av Östersjön

 Helsingforskonventionen om skydd av Östersjöom- rådets marina miljö 1992 och under konventionen:

 Östersjöprogrammet 1992

 Kommissionens för skydd av Östersjöns marina miljö (HELCOM) rekommendationer och ministerförklar- ingar samt åtgärdspro- grammet BSAP (Baltic Sea Action Plan) som godkän- des år 2007

Att förebygga och hindra ned- smutsningen av Östersjön för att främja dess ekologiska återhämt- ning och bevara dess ekologiska balans.

Att eliminera de värsta punktkäl- lorna och diffusa källorna som förorenar Östersjön.

Syftet med BSAP-programmet är att uppnå god status i Östersjön före år 2021. Programmet omfattar miljömål och åtgärder i syfte att bekämpa eutrofiering, minska skador och påföljder av skadliga ämnen och sjötrafik samt att bevara den marina biologiska

mångfalden.

Den nya konventionen trädde i kraft 17.1.2000. Ändringarna av bilagorna III och IV om att förebygga belastningen från lantbruket samt att arrangera mottagning av avfall från fartyg trädde i kraft

31.12.2000. Dessutom har ändringarna av bilaga IV om förebyggande av föroreningar som härstammar från fartyg trätt i kraft 1.12.2002, 1.7.2004 och bilaga III 15.11.2008.

Konventionen genomförs dels genom ett nationellt tillståndsförfarande, dels genom bilateralt och multilateralt samarbete, sär- skilt i närområdena. Fram till december 2009 hade 90 av de 163 värsta belastarna i Östersjöområdet eliminerats. En av Fin- lands hot spot finns kvar.

Kväveminskningen har inte uppnåtts. Be- lastningen från jordbruket har inte minskat enligt målet. Belastningsminskningen syns ännu inte i Östersjöns belastning. HEL- COM:s rekommendationer genomförs nationellt med stöd av statsrådets princip- beslut samt EU:s bestämmelser.

Implementeringen av BSAP rapporterades till ministermötet 20.5.2010.