Boplatsundersökningar i Santa Mariaflodens dalgång : ett arkeologiskt projekt kring uppkomst och utveckling av centra
Cornell, Per E.
Fornvännen 85, 293-302
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1990_293
Ingår i: samla.raa.se
Boplatsundersökningar i Santa Maria- flodens dalgång
Ett arkeologiskt projekt kring uppkomst och utveckling av centra Av Per Cornell
Cornell, P. 1990. Boplatsundersökningar i Santa Mariaflodens dalgång. Ett arkeologiskt projekt kring uppkomst och utveckling av centra. (Settlement site investigations in the Santa Maria valley. An archaeological project on the emergence of centres.) Fornvännen 85. Stockholm.
An archaeological project in the Santa Maria valley, N.W. Argentina, organized as a joint project between Swedish and Argentine archaeologists, is briefly described. Work is concentrated o n a supposed centre-site, El Pichao, which covers an area of at least 3 X 2 km. It may be preliminarily dated to c. 6 0 0 - 1 6 6 0 A.D. During lhe first field campaign, carried out in 1989, surveys were made and some tesl-trenches excavated.
Per Cornell, Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. Box 2 1 3 3 , S-403 13 Göteborg, Sweden.
Bakgrund till fältarbetet
Arkeologin är, som Carl-Axel Moberg ofta på- pekade, en vetenskap med ett globalt studie- fält. För att förstå det mänskliga samhället, dess mångfald och dess enhetlighet, räcker det inte att ägna sig åt material från en given region. Vi måste arbeta med bredare perspek- tiv.
Den amerikanska kontinenten före den eu- ropeiska kolonisationen är ett intressant verk- samhetsfält. Påverkan utifrån, från människor på andra kontinenter, kan ha förekommit, men har u n d e r alla omständigheter haft rela- tivt liten omfattning. Mötet med kolonisatö- rerna skapade också en unik historisk situa- tion. Den amerikanska kontinenten ger där- med på flera sätt ett värdefullt jämförelse- material.
Den andinska världen är naturgeografiskt mycket speciell med sina kraftiga variationer i naturmiljö och topografi. Inom det andinska området utgör nordvästra Argentina ett in- tressant gränsområde mot slätterna och regn- skogen i öster. Området har inte givits samma uppmärksamhet som t. ex. bergsområdet kring Cuzco i Peru, högslätten kring Titicaca-
sjön, eller den ökenlika kustremsan mot Stilla havet i norra Peru. Vidare visar nordvästra Argentina många kulturella och historiska särdrag som gör det särskilt intressant att ar- beta just i detta o m r å d e .
Uppkomst och utveckling av centra — en fallstu- die i Santa Marta-flodens dalgång, NV Argentina är ett arkeologiskt projekt som utvecklats i samarbete mellan Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet, Arkeologiska institu- tionen, Stockholms universitet, och Instituto de arqueologia vid det nationella universitetet i Tucumän. Svensk arkeologi har arbetat i Ar- gentina alltsedan sekelskiftet, och projektet har därför en äldre tradition att falla tillbaka på. Institutet i Tucumän grundlades på 1930- talet av Alfred Metraux, som delvis fått sin utbildning i Göteborg hos Erland Norden- skiöld på Etnografiska museet. Svensk-argen- tinaren Eric Boman h ö r d e till banbrytarna i NV Argentinas arkeologi vid sekelskiftet och Stig Rydén, ä n n u en av Nordenskiölds elever, genomförde viktiga fältundersökningar i om- rådet u n d e r 1930-talet.
Inom ramen för projektet kommer ett antal samhällsteoretiska problem kring uppkomst
Fornvännen 85 (1990)
och utveckling av centra att studeras. Genom hypotesprövningar utvecklas och värderas också ett antal arkeologiska metoder. Inten- siva studier av en utvald boplats kommer ock- så att fördjupa kunskapen om NV Argentinas e>ch särskilt Santa Maria-dalens förhistoria och materialets specifika karaktär. Projektet omfattar arkeologer från Argentina och Sve- rige och ger därigenom möjligheter till en fruktbar - men ibland också krävande - dia- log. Argentinsk arkeologi har idag stora pro- blem, bl. a. av finansiell art, och man väl- komnar hjälp utifrån, särskilt från små neu- trala länder. Projektet är mångvetenskapligt och innefattar även geologer och osteologer.
Vi har också en strävan att förankra vårt arbe- te hos lokalbefolkningen i det område, där vi arbetar, och det finns utvecklade planer att på sikt bygga u p p ett mindre, lokalt museum med bland annat material från projektets under- sökningar.
Centra
Projektet är inriktat mot kvalitativa problem kring uppkomst och utveckling av centra. Ett centrum bestäms i relation till sin omvärld, och här utgår vi från 1960- och 1970-talens fornminnesinventeringar i vårt studieområde, men dess speciella karaktär behöver inte ligga i att det är ett politiskt centrum. Ett c e n t r u m bestäms arkeologiskt enligt följande:
Centrum är en samling av bebyggdseenheler och andra konstruktioner av en viss omfattning och storlek som överstiger byarnas eller andra bebyggd- sekomplex omfattning i ell givet område under en given period. Ett centrum innehåller minst ett insti- tutionaliserat element av religiös eller profan karak- tär, som arkeologiskt kan registreras som fäst kon- struktion. Utöver institutionaliserade element inne- håller ett centrum alltid omfattande bosättning. Eu centrum kan vara av centralortskaraklär, men behö- ver inte vara det.
Projektets aWnvånna problem rör uppkomst och utveckling av centra i långtidsperspektiv. Vil- ken är den socio-ekonomiska innebörden av centra? Vilken är deras funktion? H u r föränd- ras de över tid? Vilka är de specifika dragen hos centra i studieområdet? Problematiken rör alltså främst ett centrum i sig, dess inre organisation (Cornell 1988; Origen y desarol- lo). Med hjälp av tidigare insamlat material
och parallellt pågående projekt kan vissa j ä m - förelser med andra anläggningar göras, och vårt material sättas i relation till annat mate- rial.
Museer och privatsamlingar
Det finns ett relativt stort material, huvudsak- ligen h ä r r ö r a n d e från gravar, i museer och privatsamlingar i och utanför Argentina, som insamlats i Santa Maria-flodens dalgång.
Tyvärr saknas i regel n ä r m a r e uppgifter kring proveniens och fyndsammanhang. Så är fallet med huvuddelen av de kring 30 gravurnor av så kallad Santa Maria-typ som förvaras i Göte- borgs etnografiska museum (Ortiz & Vazquez
1987). En stor del av materialet har tagits fram av gravplundrare, som arbetat direkt för antikvitetsmarknaden. Ett stort material, om- fattande omkring 3 000 gravar funna i bl. a.
Hualfin-dalen i delstaten Catamarca, som idag förvaras i museet i La Platå, framtogs u n d e r 1920-talet på u p p d r a g av en förmögen argen- tinare, Munez-Barreto. Arbetet i falt leddes av två ingenjörer, och dokumentationsnivån var för argentinska förhållanden mycket hög (se t. ex. Baldini & Albeck 1984). Detta helt unika material kan bli en viktig källa för statistiska analyser av gravmaterial inom ramen för det svensk-argentinska projektet.
Boplatsens belägenhet och naturgeografi Boplatsen El Pichao, som valts som huvudsak- ligt studieobjekt är belägen på 26°22' S, och 66° 1' V, på cirka 2 200 m böjd, i den nedre, dvs. norra, delen av Santa Maria-flodens dal- gång, i delstaten Tucumän (fig. 1). Dalgången är mycket torr och kan klassificeras som halvei- ken. I väster avgränsas den av väldiga andin- ska bergmassiv, Sierras Cajön de Quilmes, ett ofullständigt karterat område, med höjder u p p till 6 000 m och i öster av det bergsmassiv som bildar högplatån kring Taft, Cumbres Calchaquis (Cafayate We). Öster om denna högplatå tät ks sluttningarna av täta subtropi- ska skogar som nere på slätterna i öster avlö- ses av stäpper. Alla dessa naturgeografiska zoner kan man idag uppleva på en fyra—fem timmars bilresa från delstatshuvudstaden San Miguel de Tucumän på slätten till Santa Maria-flodens dalgång.
Fornvännen 85 (1990)
Boplatsundersökningar i Santa Mariaflodens dalgång 295
Mapi The Calchaqui Valleys
La Poma«
t Y - P u e r t a de Tastil
La Paya»
Famabalasto»'
SALTA
Embalse Cobré Corral
p Amaichas
„ Fuerte/" , "tjpl JOuemadcfC: Valle
jjarras ••
*Caspr»T »TAF I chan^)-> OEL
remcon v VALLF
/Oiico
•"Punta de 3alaslo
Modern town
Archaeological site
SAN IMGULL DE
TUCUMÄN
Fig. 1. Calchaqui-dalarna i nordvästra Argentina. Ringar an- ger arkeologiska fyndorter, fyr- kanter nuvarande tätorter. - The Calchaqui valleys.
Boplatsen El Pichao ligger i en alluvialkon ner mot floden Santa Maria. Skillnaderna i höjd mellan olika delar av boplatsområdet är avsevärda och kan uppgå till mer än 1 000 m.
Berggrunden består till övervägande del av metamorft omvandlade sura vulkaniska lavor.
I området finns också pegmatit och andra gra- nitiska derivat. Kvarts är vanligt förekomman- de i berggrund och block. I området förekom- mer också fyndigheter av glimmer (Galvän
1981). Bergen runt boplatsen är täckta av ett mer eller mindre tjockt lager av vittringspro- dukter. Erosionen är kraftig, framförallt till följd av tillfälligt förekommande våldsamma regn. Regnet åstadkommer också en omfat-
tande deposition, och skär ner fåror, arroyos, ofta rätt igenom boplatsområdet. Vegetatio- nen domineras av låga buskar, olika kaktusar- ter och enstaka låga träd (Morello 1958).
Boplatsen och den inledande inventeringen 1989 Boplatsen är stor och omfattar minst 2 x 3 km. Till dels är den kraftigt förstörd, framför- allt till följd av forsande vattenmasseir. Den nuvarande bebyggelsen, som delvis överlagrar boplatsen, tenderar idag att expandera vidare ut över fornlämningsområdet. Byns åkrar och gärden har byggts ut sedan 1960-talets slut, och en fotbollsplan har anlagts mitt i fornläm- ningsområdet. Flygbilder tagna vid slutet av
Fornvännen 85 (1990)
Ma
P 2 Colalao del Valle and El Pichao
appr N
Scale ca 1-30000
Fig. 2. Situationskarta med forn- lämningsområdet. Sektor- indelning markerad. - The site and its surroundings. Sketch map.
1960-talet visar, vid jämförelse med den nuva- rande byn, att expansionen är mycket påtag- lig. Omfattande gravplundring har också ska- dat boplatsen. Anläggningen är alltså hotad och arkeologiskt arbete på platsen får delvis karaktär av räddningsarbete. Dessutom har boplatsen knappast tidigare undersökts arkeo- logiskt. Endast två mycket korta inventeringar och en mycket liten utgrävning har utförts u n d e r 1980-talet (Albornoz & Albornoz 1985;
Magadan 1989). U n d e r våren 1989 genomför- des ett två månader långt fältarbete av den svensk-argentinska g r u p p e n , som kortfattat redovisas här. Arbetet hade karaktär av pilot- undersökning. Då boplatsen tidigare var i princip helt okänd, och de svenska deltagarna
inte tidigare arbetat i fält i området, var våra huvudsyften att lära känna boplatsen, och att undersöka möjligheterna att tillämpa vår teo- retiska apparat, samt att lära känna de konkre- ta fältarbetsförhållanden som gäller i områ- det. Efter denna pilotundersökning kan vi nu utveckla mer problemorienterade fältmeto- der.
Vid vår inledande inventering u n d e r våren 1989 undersöktes endast delar av den stora boplatsen. Den inventerade delen indelades i sektorer (fig. 2). Indelningen var endast av- sedd att underlätta det praktiska arbetet, men vissa mönster i fördelningen av fornlämnings- typer kunde urskiljas mellan sektorerna. Sek- tor II och III har en stark koncentration av
Fornvännen 85 (1990)
Boplatsundersökningar i Santa Mariaflodens dalgång 2 9 7
r~r
— w»it WaU t~S"S Deöris
O Sione/boUdec-srorx? farming p r i of construction Dwroiisricd w i l l
— . - Demolished wall
Fig. 3. Enhet 1, sektor III, plan. Ritning Lisbet Bengtsson. - Unit 1, sector III.
stora rektangulära rumsstrukturer på om- planen. Sektorerna IV o c h V innehåller kring 2 0 X 3 0 m i form av synliga stenmurar, främst terrasseringssystem. Sektor I innehål- om 2 till 3 meters bredd. En stor del av sektor ler lämningar av mycket speciell karaktär, II ä r förstörd genom anläggning av fotbolls- konstruktioner med stora block och av oklar
Um t s 1 and 2, french 2, sector I Vertieal section
CD G n y * Irowo MTHI - und wth gravM. *ont c l w t u l Dtlow 7S ci Ql 3rdvniti gr*y mt Mi - u n d tf rh T*"*1- V M" ctnrcoH ( j GrrpihbrrjwnMTth- i*nö u.th « I I indrjrjvrt.10"» t t n r t w l
® wr»!* urn! <• • tti rj-**el anJ (*wto*l C5 Light Orowfl s*nä. Qr»v*(. coHÉH. t * (
Fig. 4. Schakt 2, enhet 1 och 2, sektor III, profil. Ritning Staffan Anberg. - Trench 2, units 1 and 2, sector III, section.
2 0 - 9 0 8 6 4 4 Fornvännen 8 5 (1990)
Fig. 5.a. Keramikfragment, skala 1 : 2. Teckning Susana Sjödin, b, Obsidianspetsar, skala 1:1. Teckning Staf- fan Anberg. - Ceramic and obsidian fragments.
form. En större terrass kunde konstateras.
Ovanför sektorerna I - I V , vid foten av berget ligger ett flertal långsträckta terrasser i avsats- er. På terrasserna finns ett flertal rumskonst- ruktioner. Längre u p p längs sluttningen finns vissa långsträckta m u r a r och enstaka mindre terrasser. Sluttningen är mycket brant och täckt av rasmassor. Denna del benämnes sek- tor VI-X. Ovanför, dvs. väster om, d e n nutida byn El Pichao fortsätter boplatsen. I sektor XII påträffades stora rumskonstruktioner på- minnande om dem i sektor II och III. Inom boplatsen påträffades också ett antal gravfält, de flesta svårt plundrade. Sektor XI innehål- ler ett av dessa gravfält.
Datering
Ytsamlat och utgrävt keramiskt material ger en datering av boplatsområdet till 6 0 0 - 1 6 0 0
e.Kr., vid jämförelse med daterat material från andra boplatser och det kronologiska sy- stem som upprättats av Alberto Rex Gonzålez för dalgången Hualfin, belägen sydväst om Santa Maria-dalen (Gonzålez & Cowgill 1975).
Dateringen av boplatsen El Pichao är natur- ligtvis ännu mycket osäker och ungefärlig och måste stärkas med thermo-luminiscens- och C
1 4-dateringar.
Provschakt 1989
Rumsstruktur, sektor III. Inom en större- ruinsstruktur om cirka 2 0 X 3 0 m, belägen i sektor III och b e n ä m n d enhet 1, togs tre sök- schakt. Två av dessa beskrivs kortfattat nedan.
Ruinsstrukturen mättes u p p (fig. 3). Många
argentinska uppmätningar av rumsstrukturer
är relativt grova. Mätpunkter tas endast i
strukturernas hörn och möjligen vid öppning-
Fimwännen 85 (1990)
Boplatsundersökningar i Santa Mariaflodens dalgång 299 ar i murarna. Vår uppmätning utfördes med
enkla medel, kompass, måttband och avväg- ningsinstrument, men tar trots detta större hänsyn till strukturens oregelbundenheter.
Längs de breda murarna, u p p till 3 m tjocka, står på innersidan resta stenar i rader cirka 2 m från inuren. Till den större strukturen an- sluter ett antal mindre rum med förmedlande öppningar i muren.
Schakt 1, enhet 1, sektor III. Längs strukturens n o r r a sida upptogs fyra 1 X 1 m r u t o r invid de stora stenar som står resta på insidan längs rumsstrukturens mur. Syftet var främst att lära känna kulturlagrens karaktär eich att un- dersöka om det möjligen kunde finnas spår av stolpar invid stenblocken. J u a n B. Ambreisetti antog nämligen redan 1897 att dessa stora rumsstrukturer haft ett lågt tak invid m u r a r n a och en öppen taklös yta i mitten. De bärande stolparna skulle då varit stödda av de resta stenarna (Ambrosetti 1897). I vårt provschakt påträffades inga spår av stolpar. Ambrosettis hype>tes tycks inte hålla, åtminstone inte för just denna rumskonstruktion. I schaktet på-
träffades ca 30 cm u n d e r nuvarande markyta ett något hårdare jordlager, möjligen den ur- sprungliga golvytan. I lagren påträffades bl. a.
keramiskt material, kvarts och djurben.
Schakt 2, enhet 1 och 2, sektor III. Schaktet ledde från en mindre enhet ett par meter utanför södra sidan av enhet 1 och genom muren in i den senare. Detta schakt grävdes lill steril mark på 6 0 - 1 0 0 cm djup. I en ruta gick vi ner något djupare för att konstatera att vi säkert nått steril botten. På en annan plats, u n d e r m u r e n till den stora rumsstrukturen, fann vi en överlagrad m u r (fig. 4). Våra argen- tinska kolleger betraktade detta som en viktig upptäckt, eftersom sådan överlagring tidigare varit närmast okänd i NV Argentinas arkeolo- giska material.
Det arkeologiska materialet i detta schakt påminde om det i schakt 1. Vid den påbörjade analysen av keramik (fig. 5) från dessa schakt och av ytsamlat material kan vi redan nu kon- statera att den traditionella klassificeringen kan nyanseras. Vi har påträffat typer och attri-
Fig. 6. Gravkupolens yttre frilagt, sektor XI.
Grave dome exteriör, sector XI.
butkombinationer som inte tidigare nämnts i litteraturen.
Grävning av en gravkonstruktion i sektor XI. Vi placerade ett sökschakt invid plundrade gravar på ett gravfält och hade turen att i sydöstra änden påträffa en intakt grav.
Graven hade en slags sluten överkragad kupol över en rektangulär kista (fig. 6) och innehöll, förutom benmaterial, bl. a. keramik, glas- pärlor och någon obsidianspets. Benmateri- alet var inte fullständigt och bildade inga hela skelett eller kranier. Keramiken, glaspärlorna och ett fragment av j ä r n ger en datering till mellan 1550 och 1650. Utanför graven påträf- fades ett antal kärl och material som påminde om fynden i själva graven.
Boplatsen i sammanhang
Boplatsen El Pichao var givetvis inte isolerad.
För de sista faserna av bosättning, efter det att spanjorerna nått nuvarande nordvästra Ar- gentina har vi ett visst, om än begränsat, skriftligt material. Detta material indikerar alt Calchaqui-dalarna vid d e n n a tid inte var in- o r d n a d e i någon centraliserad maktapparat.
Varje bosättning hade ste>r självständighet,
även om de ofta hade mycket nära band till
sina närmsta grannar, ibland också gemen-
samma hövdingar. Större och mer eimfattande
allianssystem förekom också mellan bosätt-
ningar. Ana Maria Lorandi, en av Argentinas
viktigaste etnohisteniker för närvarande, ser
tre viktiga allianssystem i Calchaqui-dalarna
Förmannen 85 (1990)
u n d e r 1500- och 1600-talen. Alliansblocken skilde sig åt genom sina olika förhållningssätt till spanjorerna. Det nordligaste blocket, ofta kallat Pulares, accepterade snabbt spanjorer- na. Blocket söder om detta var Calchaqui, benämnt efter hövdingen i bosättningen i To- lombön. Inom detta allianssystem bekämpade man spanjorerna framgångsrikt ända fram till 1659. I detta block ingick sannolikt boplatsen El Pichao, som också gränsade till det allra sydligaste bleicket, ofta kallat Yocavil. Inom detta sydliga o m r å d e höll man ställningarna mot spanjorerna ända fram till 1664. U n d e r åren mellan 1659 och 1664 kom alliansbloc- ken Calchaqui och Yocavil i hård konflikt med varandra. Calchaqui kom då närmast att stödja spanjorerna (Lorandi & Boixadös 1989).
H a r dessa allianssystem också spelat en roll tidigare, före spanjorerna eller var de konstel- lationer som vi ser i det skriftliga materialet helt tillfälliga effekter av en historisk situa- tion? Det är en fråga vi inte kan besvara idag.
Materialet från våra undersökningar i El Pi- chao kan kontrasteras mot material från de längre söderut belägna boplatserna Fuerte Q u e m a d o (undersökt i början av 1980-talet) och Rincön Chico, där det idag pågår under- sökningar. Dessa två senare boplatser skall ha tillhört alliansblocket Yocavil. Problemen är främst kronologin, att klart urskilja olika faser i materialet. Även om vi lägger särskild vikt vid detta problem, är det inte säkert att våra kate- gorier eller undersökningsmetoder kan j ä m - föras med dem senn använts i t. ex. Fuerte Q u e m a d o . Vissa jämförelser b ö r dock gå att genomföra (Kriscautzky 1986; Tarragö 1988).
A rhetets fortsättning
Vid andra fältkampanjen, planerad till våren 1990, kominer arbetet att fortsätta med tre huvudinriktningar. Dels vill vi utvidga och för- djupa inventeringsarbetet i själva boplatsom- rådet och med sökschakt undersöka ytterliga- re ett antal anläggningstyper. Dels kommer vi att fortsätta med undersökningen av gravma- terial. Gravmaterialet skall tjäna som jämfö- relsematerial. De hypoteser som prövas mot själva boplatsmaterialet kommer också att
prövas mot gravmaterialet. Gravmaterial är en mycket speciell typ av material och dess inne- börd är långt ifrån klar. Slutligen kommer också undersökningarna av förhistorisk natur- miljö och kulturmiljö i området närmast kring boplatsen att intensifieras.
Inventeringen av boplatsområdet blir sär- skilt viktig. Generellt vill vi arbeta med ab- strakta formkategorier i inventeringen och undvika tolkning i första ledet. Vissa arbetshy- poteser är dock närmast nödvändiga för att inventera ett så komplext och omfattande ma- terial som detta. Det är mycket viktigt för projektets allmänna problemställning att kän- na befolkningens fördelning inom området åt- minstone i grova drag. Det blir därför särskilt viktigt att studera bostädernas fördelning inom området. Med ledning av sådana uppgif- ter kan vi jämföra olika bostäder inom områ- det och studera en möjlig differentiering, kan- ske en stratifiering inom boplatsen. Kriterier för sådana jämförelser kan då vara bostäder- nas storlek, byggnadsteknik och skillnader i inventarier (Smith 1987). Kronologin är givet- vis avgörande vid sådana analyser, liksom kun- skap om det arkeologiska materialets forme- ringsprocesser. Boplatsen är en komplex fornlämning, där förflyttningar i höjdled och sidled i oregelbundna mönster över tid kan åstadkomma ett mycket svårtolkat material.
Antalet påträffade stora rumsstrukturer (främst i sektorerna II, III och XII), är ca 30.
O m fler funnits u n d e r den nuvarande byn, blir det totala antalet ungefär 60, förutsatt att tätheten varit likartad i alla o m r å d e n med sto- ra rumsstrukturer. Antar vi att dessa rums- strukturer varit bostadsenheter, som argen- tinska arkeologer i tradition från Ambrosetti brukar göra, får vi räkna med relativt små g r u p p e r i varje enhet. O m de stora ytorna inte varit takbetäckta, och man har, mig veterligt, inte funnit några som helst spår av sådana stora takkonstruktioner, har endast de små anslutande r u m m e n varit bostäder i egentlig mening. Förutsätter vi samtidighet, och bort- ser från de komplexa formeringsprocesserna, och beräknar 20 personer för varje rums- struktur, en hög siffra för de relativt små ut- rymmen det är frågan om, får vi en befolkning om 2 0 X 6 0 , dvs. 1 200 individer. Minst hälf-
Fomvännen 85 (1990)
