Strukturens frånvaro En essä om Louis Althussers strukturbegrepp

Henrik Sundberg C-uppsats, Filosofi

Södertörns Högskola, VT 06 Handledare: Fredrika Spindler

Strukturens frånvaro

En essä om Louis Althussers strukturbegrepp

The structure’s absence

An essay on Louis Althusser’s concept of structure

Innehåll

I. Inledning ________________________________________________________________ 3 II. Det vetenskapsteoretiska nyckelbegreppet i den marxistiska värdeteorin?____________ 4 III. Att konstruera begreppet för ”det ekonomiska”________________________________ 6 IV. Strukturens dubbla frånvaro ______________________________________________ 13 V. Strukturell kausalitet och teatermetaforen ____________________________________ 18 VI. ”Överbestämning” och den metonymiska figuren _____________________________ 24 VII. Metonymin i värdeformen _______________________________________________ 30 VIII. Avslutning ___________________________________________________________ 33 Litteratur_________________________________________________________________ 35

I. Inledning

Efter att ha utövat ett enormt inflytande över den västeuropeiska (marxistiska) samhällsvetenskapen och teoribildningen under 1960- och större delen av 70-talet dalade den marxistiske filosofen Louis Althussers (1918-1990) teoretiska och filosofiska stjärna väldigt fort, för att definitivt kraschlanda 1980 i och med det att han tillfälligt sinnesförvirrad ströp sin fru. Efter det blev han definitivt en ”död hund” – åtminstone till efter sin död, då hans personliga arkiv öppnades och ett förnyat intresse tog vid i förhållande till det omfattande, tidigare opublicerade material, som man hittade där.¹

Innan vi börjar på allvar vill jag anmärka att föreliggande arbete är ett bearbetat utsnitt från ett mer omfattande första utkast, som behandlar det sätt på vilket Althusser tar sig an filosofin som problem inom ramen för en marxistisk kontext. Detta innebär att framställningen på vissa punkter är något ”vass i kanterna”: läsaren träder hastigt in i problemets härd och kommer sedan ut på andra sidan (som egentligen är samma sida) på ett lika hastigt sätt. Uppsatsen består i en läsning av Althussers strukturbegrepp – en läsning utifrån vilken det av utrymmesskäl alltså inte kommer att vara möjligt att i detalj kunna visa fram tvetydigheten i detta begrepp och de dramatiska konsekvenserna detta har för det Althusserska projektet under den första delen av 1960-talet. Läsningen kommer att iscensättas genom en undersökning av delar av För Marx² samt Althussers bidrag till Att läsa Kapitalet³, med fokus på Althussers begrepp om strukturen och den därmed förknippade strukturella kausaliteten. För att underlätta begreppsligandet av strukturbegreppets effekter (strukturens hela existens består i dess effekter), samt för att visa något om relevansen av att som marxistiskt orienterad återvända till Althusser, kommer läsningen att sättas i arbete i förhållande till dels det marxistiska begreppet om samhällsformationen och dels Marx värdeteori.

Allt detta innebär att en avsevärd del av Althussers teoretiska projekt kommer att lämnas åt sidan (i synnerhet problemet med att producera begreppet för den marxistiska filosofin, den marxistiska filosofins objekt). Uppsatsens begränsade omfång medger vidare inte annat än

1 För en utmärkt exposé över Louis Althussers liv och leverne och en detaljerad genomgång av dennes

receptionshistoria, se Andersson, N: Tankens kraft? Louis Althussers filosofiska politik 1960-1978 (Arkiv, Lund 2001), vilken för övrigt är den enda längre, svenska studie över Althusser som publicerats till dags dato.

2 Althusser, L: För Marx, övers. Jan Stolpe (Cavefors, Staffanstorp 1968). Detta verk kommer i fortsättningen av refereras som FM

3 Althusser & Balibar: Att läsa Kapitalet I + II, övers. Jan Stolpe (Cavefors, Staffanstorp 1970). Detta verk kommer i fortsättningen att refereras som ALK I och ALK II. Både För Marx och Att läsa Kapitalet utkom första gången 1965. Att läsa Kapitalet utkom dock i en andra redigerad utgåva 1968 och det är på denna den svenska och de flesta andra översättningarna är baserade.

summariska hänvisningar till den uppsättning teoretiska personligheter mot och genom vilka Althusser läser Marx. Listan över vad och vilka det skulle vara tillfredställande att kunna ta i detaljerat beaktande kan naturligtvis göras väldigt lång: vi kan ta t.ex. Hegel, Feuerbach, Spinoza, eller ”strukturalismen” för att nämna några. Detta lämnas helt enkelt öppet för framtida studier.

II. Det vetenskapsteoretiska nyckelbegreppet i den marxistiska värdeteorin?

Althussers arbete med Marx är situerat i en väldigt sammansatt politisk konjunktur, och detta avspeglar sig i Althussers arbete på en rad olika sätt. I förhållande till detta skulle jag vilja hävda att man, för att kunna förstå vad som är i rörelse, måste förstå att Althusser filosoferar på grundval av ett ”inte”. Trots att han är helt absorberad av Marx, är Althusser, när det väl kommer till kritan, framförallt är upptagen med vad Marx inte är. Marx dialektik är inte Hegels; Marx objekt är inte de klassiska ekonomernas; Marx begreppsligande av strukturens förhållande till sina element kan inte tänkas enligt vare sig en transitiv eller expressiv modell för kausalitet; marxismen är inte en pragmatism; marxismen är inte en historicism. Jag skulle vilja hävda att detta är en av de främsta anledningarna till den tystnad som vi kommer att se prägla Althussers förhållande till strukturbegreppets positiva karaktäristika: Althusser försöker tänka samhällsformationen i termer av förhållandet mellan en struktur och dess element, framförallt eftersom han vill undvika två sätt att begreppsliga samhällsformationernas historiska sätt att vara – två sätt som präglat det marxistiska projektet genom historien: han vill tänka marxismen utan en teleologisk konception av samhällenas historicitet (alltså kommunismen i de kommunistiska samhällena som historiens slutpunkt) och utan en humanistisk-voluntaristisk (pluralistisk) konception av samhällenas historicitet (alltså att politisk-historisk förändring har sin absoluta grund i de enskilda människornas medvetanden och övertygelser, och att dessa är epistemologiskt självtillräckliga).

Av denna anledning är det kanske inte så konstigt, att Althusser kommer till slutsatsen att det begrepp hos Marx som gör att han definitivt inte är Hegel, inte är Ricardo etc., är ett begrepp som Marx producerat genom att inte-producera det. Hur kan detta vara möjligt? Att begreppet är producerat som inte-producerat betyder hos Althusser att Marx praktiserat detta begrepp – praktiserat det utan att ha haft möjlighet eller anledning att producera, eller framställa det i strikt teoretiska termer. För att kunna närma sig det som är producerat som inte-producerat måste Althusser utveckla en speciell metod för att hantera och identifiera detta

märkliga fenomen. Han gör detta genom att läsa Marx läsning av Ricardo i Kapitalets⁴ 17e kapitel, kapitlet om arbetslönen.

I detta kapitel läser Marx Ricardo och det sätt på vilket denne bestämmer ”arbetets värde”, och registrerar en märklig rörelse. Ricardo och de andra klassikerna⁵ utgick från frågan om ”arbetets värde”, och

[s]edan bestämde de detta värde genom värdet på de medel som är nödvändiga för att underhålla och reproducera arbetaren. Omedvetet kom den politiska ekonomin på så sätt att byta terräng genom att byta ut arbetets värde, som dittills varit det skenbara föremålet för deras undersökningar, mot arbetskraftens värde /…/.⁶

I denna passage registrerar Althusser att det inte är fråga om att Marx på ett ensidigt sätt har sett det som klassikerna inte kunde se – Marx har i själva verket sett det föremål som klassikerna samtidigt både kunde se och inte se. Det handlar alltså inte om att i första hand jämföra klassikernas teori med Marx egen teori, utan snarare att jämföra klassikerna med sig själva och därmed ”se vad den klassiska texten själv säger genom att inte säga det och inte säger genom att säga det.”⁷ Hos klassikerna finner Althusser att Marx finner en slags paradoxal fullkomlighet, paradoxal eftersom den som fullkomlighet uppbär ett tomrum, är ett symptom på en frånvaro. Althusser konstaterar följaktligen att ”[d]enna brist, som svaret har lokaliserat i själva detta svar till det omedelbara grannskapet till ordet ’arbete’, är ingenting annat än närvaron i svaret av frånvaron av dess fråga, dess uteblivna fråga.”⁸ Marx formulerar alltså den frånvarande fråga som omöjliggjorde att Ricardo skulle kunna begripa varuvärdenas förknippelse med arbetskraftens värde, och öppnar i och med detta ett nytt undersökningsfält.

4 Marx, K: Kapitalet I, övers. Ivan Bohman (A-Z Förlag, Lund 1997)

5 ”Klassikerna” eller ”de klassiska politiska ekonomerna” är en benämning som stammar från Marx, och betecknar den strömning inom den ekonomiska teorin som hade sitt ursprung i Frankrike med Boisguillebert (1646-1714) och Storbritannien med William Petty (1623-87) och Adam Smith (1723-1790), vilken som nådde sin högsta punkt i och med David Ricardo (1772-1823), vilken Marx beskriver som ”fulländare av den klassiska politiska ekonomin”. Se Marx, K: Till kritiken av den politiska ekonomin, övers. Bertil Wagner (Arbetarkultur, Stockholm 1970) s 55

6 Marx, K: Kapitalet I, cit. i ALK I 20f. Althusser gör på annat håll ett stort nummer av att Marx uttrycker den rörelse i vilken den politiska ekonomins objekt omedvetet förändras, dvs. det sätt på vilket problematiken omvälvs, i termer av ett byte av terräng. Ett problem är dock att han på denna punkt följer Roys franska

översättning, som Marx visserligen själv redigerade och godkände, men som i vissa avseenden skiljer sig ganska mycket från det tyska originalet. Ett sådant ställe är kapitel 17 och just terrängbytesmetaforen, som bara finns hos Roy och inte i den tyska texten. Den svenska översättningen av samma tyska passage lyder: ”Liksom för andra varor bestämdes detta värde i sin tur genom produktions-kostnaderna. Men vad är produktionskostnaden för arbetaren, dvs. kostnaden för att producera eller reproducera arbetaren själv? Omedvetet kom den politiska ekonomin att ta upp denna fråga i stället för den ursprungliga, som gällde produktionskostnaden för arbetet som sådant, ett problem med vilket man inte kom ur fläcken. Vad nationalekonomerna kallar arbetets värde, är därför i själva verket värdet av den arbetskraft /…/” Marx 1997: 470. Se även Marx & Engels: Werke 23 (Dietz, Berlin 1962), s 560f

7 ALK I 23

8 ALK I 24

Genom att vända denna läsart, som Althusser kallar symptomal läsning, mot Marx själv, och alltså vara uppmärksam på de fullkomligheter som i sin fullkomlighet i själva verket förkroppsligar en tystnad eller ett tomrum, som ”låter ihåligt”⁹, hoppas Althusser kunna begripa på vilket sätt som Marx inte är Ricardo och inte är Hegel. Det gäller alltså för Althusser att isolera en symptomal tystnad, ett fullkomligt svar som saknar sitt formulerade problem för att kunna begreppsliggöra det radikalt nya hos Marx. Althusser skriver:

Och om det nu är så att det säkert finns – vilket vi vågar påstå – ett viktigt svar hos Marx på en fråga som ingenstans ställs, nämligen det svar som Marx aldrig lyckas formulera annorledes än genom att mångfaldiga de bilder som är lämpliga för att återge den, svaret om ”Darstellung” och dess förvandlingar, så är det utan tvivel därför att Marx under den tid han levde inte förfogade över, och inte under sin livstid kunde skaffa sig förfogande över, det begrepp som är det adekvata för att tänka det som han producerade:

begreppet för en strukturs verkningssätt på sina element.¹⁰

Att formulera den fråga som är frånvarande i det svar Althusser finner i Darstellung, innebär att det blir möjligt att förstå och utarbeta det positiva begrepp som Darstellung tjänstgör istället för, och att det därmed blir möjligt att uppskatta det genuint nya i Marx praktiska upptäckt och därmed slutligen bestämma dess differentia specifica i förhållande till sina föregångare. Althusser företar sig därmed att läsa Kapitalet utifrån det problem som Marx förmodas praktisera utan att ställa som problem, frågan om ”med vilket begrepp kan man tänka bestämningen av antingen en struktur eller en del genom en struktur?”¹¹ Detta eftersom Althusser hävdar att begreppet ”’Darstellung’, det vetenskapsteoretiska nyckelbegreppet i den marxistiska värdeteorin, just har till uppgift att ange detta slag av närvaro som strukturen har i sina effekter, dvs. själva den strukturella kausaliteten.”¹² Innan vi kan ge oss i kast med strukturens begrepp som sådant måste vi undersöka vilken struktur det i första hand är frågan om.

III. Att konstruera begreppet för ”det ekonomiska”

Marx är inte direkt vidlyftig när det kommer till att diskutera sitt eget förhållande till sina föregångare. Detta är antagligen ett utslag av den hälsosamma misstänksamhet som präglar det marxistiska förhållandet till utsagor om sig själv¹³, men Althusser anför trots allt två

9 ALK I 34

10 ALK I 32f

11 ALK II 68

12 ALK II 68

13 Se Marx 1970, s 10. ”Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta

passager som får fungera som utgångspunkt för den mer omfattande analysen. Dessa två textavsnitt är ett av Marx brev till Engels¹⁴ och Randanmärkningar till Adolph Wagners lärobok i politisk ekonomi¹⁵. I båda dessa texter, som har ungefär 15 år mellan sig, är Marx tydlig med att det som bär upp hans vetenskapliga upptäckt är produktionen av en uppsättning begrepp som är lokaliserade kring frågan om värdet. Låt oss se vad Marx skriver i brevet:

Det bästa med min bok är: 1. (därpå beror all förståelse av fakta) den redan i första kapitlet framhävda dubbelkaraktären hos arbetet allteftersom det uttryckes i bruksvärde eller bytesvärde; 2. behandlingen av mervärdet oberoende av dess särskilda former som profit, ränta, jordränta etc. Särskilt i andra bandet kommer detta att visa sig. De olika formernas behandling i den klassiska ekonomin, som jämt och ständigt blandar ihop dem med den allmänna formen, är en verklig pytt i panna.¹⁶

Althusser pekar på denna passage eftersom den pekar på en väsentlig aspekt av Marx behandling av ekonomins begrepp: mervärdets begrepp behandlas oberoende av mervärdets olika existensformer (som t.ex. profit eller ränta). Detta har mer än en gång föranlett kritiska invändningar gentemot Marx ekonomiska teori, framförallt från ekonomiskt håll. Kärnan av argumentet, som kan se lite olika ut, är att de begrepp som Marx sätter i rörelse för att förklara och förstå ekonomiska fenomen i egentlig mening inte härrör från den ekonomiska verkligheten.¹⁷ Begreppen om värdet och mervärdet är lysande exempel på detta: det är hittills ingen som träffat på mervärde som sådant när de gjort affärer eller påträffat en rocks värde oaktat om de studerat den medelst mikroskop eller om den är så sliten att man ser genom de enskilda trådarna. Eftersom det inte på ett omedelbart sätt går att spåra mervärdet som sådant i den verklighet som uppfattas som ekonomisk blir domen att Marx sysslar med metafysik snarare än ekonomi. Althusser griper sig an denna fråga, inte för att återföra Marx teori på vare sig ekonomin eller metafysiken utan för att utröna hur det sätt som Marx bestämmer ekonomin skiljer sig från den klassiska ekonomins begrepp. Som ett första steg skärskådar Althusser den klassiska och neoklassiska ekonomins begrepp om det ekonomiska.

medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.”

14 Marx till Engels 24/8 1867; i Marx 1997: 686. Marx skrev detta brev i anslutning till att Kapitalets första upplaga korrekturlästs och var på väg till tryck.

15 Marx, K: Randanmärkningar till Adolph Wagners lärobok i politisk ekonomi; i Marx 1997: 720-731. Marx skrev randanmärkningarna 1881-82, vilka alltså är något av det allra sista han skrev innan liemannen ryckte honom hädan.

16 Marx till Engels 24/8 1867; i Kapitalet I: s 686

17 Det kan vara värt att anmärka att anledningen till denna utvikning om det ekonomiskas begrepp inte härrör från ett ensidigt intresse för det ekonomiska. För att åskådliggöra det sätt på vilken frågan om det ekonomiskas begrepp är intressant i ett filosofiskt sammanhang kan det vara informativt att peka på en analogi till Freuds intresse för ”drömarbetet”: det som intresserar oss här är inte det faktiska förhållandet i en eller annan ekonomi utan det ”begreppsarbete” som är i rörelse i bestämningen av det ekonomiska som ekonomiskt.

Althusser identifierar två epistemologiska sine qua non i den (neo)klassiska ekonomins förhållande till det ekonomiska. För det första är det ekonomiska i ekonomin något som på ett omedelbart sätt kan uppfattas. Ekonomiska fenomen är givna för direkt åskådning och som ekonomiska härrör de från ett slags homogent fält, ekonomin, på vilket olika fenomen är

”jämförbara, mätbara och sålunda kvantifierbara – tack vare den homogenitet som präglar deras existensfält”¹⁸. Denna första förutsättnings totala platthet har sedan sin symmetriska motsvarighet i ett djup, och detta djup är den aktör som befolkar och sätter detta fält: den ekonomiska människan – homo oeconomicus. Den ekonomiska människan antar funktionen av det ekonomiska rummets ursprung i det att hon är beskaffad med behov som föregriper och konstituerar det fält som rummet är. Althusser skriver:

Det innebär, att den klassiska ekonomin inte kan tänka de ekonomiska fakta såsom tillhörande det homogena rum där de med sin positivitet och sin mätbarhet hör hemma – annat än under förutsättningen att de också tillämpar en ”naiv” antropologi, som utpekar de ekonomiska subjekten och deras behov som grunden för alla de handlingar, varigenom de ekonomiska objekten produceras, fördelas, mottas och konsumeras.

/…/

Den för den politiska ekonomin egna teoretiska strukturen består alltså i det omedelbara och direkta förhållande som upprättas mellan ett homogent rum av givna fenomen och en ideologisk antropologi, som grundar den ekonomiska karaktären hos sitt rums fenomen på människan såsom subjekt med behov (homo oeconomicus).¹⁹

Althusser relativiserar alltså den omedelbara givenhet som tycks vidlåda de ekonomiska fenomenen i den klassiska konceptionen av det ekonomiska: den omedelbarhet och givenhet som tillkommer de ekonomiska fenomenen, kommer inte från själva de ekonomiska fenomenen – den ”upprättas” i den politiska ekonomins teoretiska struktur. Att uppfatta det studerade objektet i termer av objektets omedelbara givenhet är en egenskap som tillkommer vad Althusser kallar för ”den empiristiska kunskapsuppfattningen”, och innan vi återgår till Marx måste vi ta en liten omväg via Althussers epistemologi.

För Althusser utgör den empiristiska kunskapsuppfattningen en siren, vars lockrop lycktas snärja mången vetenskapsperson. Althusser menar att denna uppfattning omfattar både

”sensualistisk och rationalistisk empirism”, och exempel på sådana är empirismer är t.ex.

Lockes och Hegels filosofier.²⁰ Den stora förebråelse som Althusser riktar gentemot denna kunskapsuppfattning är att den inte förmodas upprätthålla någon skillnad mellan

18 ALK II 30

19 ALK II 31f

20 ALK 42 Det måste påpekas att ”den empiristiska kunskapsuppfattningen” är en tämligen abstrakt kategori. Det enda exempel Althusser lämnar på den faktiska existensen av en sådan är Michelangelos estetiska teori enligt vilken en skulptur framträder via destruktion av icke-formen i ett givet stenblock. Att Althusser vidare pekar ut Hegel som empirist är något uppseendeväckande, då Hegel ofta uppfattas som en radikal antiempirist.

kunskapsobjekt och verkligt objekt. Detta skulle vidare resultera i en situation där orten för kunskapen om ett givet objekt antingen förläggs till själva det verkliga objektet (sensualistisk empirism), eller att det verkliga objektet förläggs till kunskapen (rationalistisk emprism). I det första fallet existerar kunskapen om något som en sorts inre väsen eller essens i det faktiska föremålet i fråga, som en kärna av guld inom ett hölje av jord eller en kärna i ett skal, och förläggs i det andra fallet till det rena tänkandet där det verkliga objektets verkliga verklighet består i ett alltid-redan tänkt som utgör dess sanning och återaktualiseras i kunskapsakten.

Även om polerna är omvända i dessa två fall menar Althusser att de förenas i den symmetriska struktur som förhållandet mellan kunskapen och det verkliga objektet har: själva kunskapen är faktiskt närvarande i (det för utgångspunkten lämpliga registret av) verkligheten.

Detta förhållande kan även uttryckas som att den möjliga kunskapen om det verkliga objektet alltid är garanterad på grundval av en reciprocitet mellan kunskapssubjektet och det verkliga objekt mot vilken det riktas - däremellan existerar ett spegelförhållande där de bägge parterna tillsammans utgör ett helt.²¹

Mot detta ställer Althusser det i hans mening verkliga förhållandet mellan kunskapsobjekt och verkligt objekt: frånvaron av förhållande överhuvudtaget.

Kunskapsobjektet är ett objekt som bara existerar i tänkandet, och som sådant tillägnar²² det sig verkligheten på basis av den icke-överenstämmelse mellan tänkande och verklighet som sätter tänkande och verklighet som identiska med avseende på denna icke-identitet. Vad innebär då detta? Först och främst försöker Althusser upprätta denna absoluta skillnad som ett led i försöket att tänka förhållandet mellan verklighet och tänkande på ett sätt som inte sätter dem som ömsesidigt uteslutande instanser, och inte heller sätter det ena registret som det andra registrets sanning. Låt oss försöka få någon klarhet i detta genom att återrelatera till frågan om det ekonomiskas begrepp.

När Althusser försöker etablera en tydlig och begreppsligt grundlagd skillnad mellan det verkliga objektet och kunskapsobjektet vilar han tungt på ett postumt publicerat Marx- manuskript: ”Inledning till Till kritiken av den politiska ekonomin” från 1857.²³ I den tredje

21 Vi bör anmärka att det inte på något omedelbart sätt är klart huruvida Althussers kritik av den empiristiska kunskapsuppfattningen träffar sitt uttalade mål, och detta är speciellt så i förhållande till Hegel.

22 Formen för och innebörden av denna ”tillägnelse” [Aneignung] (begreppet kommer ursprungligen från Marx,

”Inledning till Till kritiken av den politiska ekonomin”) är på intet sätt given och utgör ett fundamentalt problem i Althussers tänkande under tiden för FM och ALK, där det fick formen av frågan om ”kunskapseffekten”. Här finns dock inte plats för en diskussion av detta tema.

23 Denna föreligger i svensk översättning i Marx 1970 s 229-264. Som läsare av Marx betraktad är det inte helt oproblematiskt att Althusser stöder sig på en så i sammanhanget marginell text: även om denna text är mycket intressant och är det enda längre textavsnitt där Marx explicit diskuterar metodologiska överväganden är det inte helt självklart att han sedan i t ex Kapitalet faktiskt går till väga på det sätt som han föreskriver i ”Inledning…”

från 1857. För en kritisk diskussion om Inledningens förhållande till Kapitalet, som står i dialog med Althussers

delen av detta ofullbordade manuskript, ”Den politiska ekonomins metod”, finns en av Marx mycket sällsynta meditationer över sin egen metod, rent utav den enda längre text på detta tema som finns bevarad för eftervärlden. Av denna anledning ägnar Althusser mycket uppmärksamhet åt en närläsning av denna del. I denna läsning identifierar Althusser i huvudsak tre epistemologiska postulat, vilka han plockar upp och gör till sina. Dessa är: i.) vetenskapen utgår alltid från, och producerar (nya) abstraktioner; ii.) vetenskapens objekt är alltid ett tänkt-konkret, i skarp kontrast till det konkret-verkliga, som ”existerar […] utanför huvudet som något självständigt”²⁴; iii.) kunskapsproduktionen försiggår helt och hållet i tänkandet, kunskapen är resultatet av tänkandet som ”bearbetandet eller omvandlingen av åskådning och föreställning till begrepp”²⁵.²⁶

Det att Althusser förlägger hela kunskapsarbetet till tänkandet tycks ge vid handen att det skulle vara fråga om ett rent transcendentalt subjekt eller någon form av absolut självmedvetande som tillägnar sig verkligheten på andens nivå. Och detta är Althusser väl medveten om. Därför behöver han precisera betydelsen av det ”tänkande” som det är frågan om. Althusser skriver:

Detta tänkande är det historiskt upprättade systemet hos en tankeapparat, som har sin grund i och är upprättad och ordnad i den naturliga och sociala verkligheten. Det definieras av det system av verkliga betingelser som – om jag nu vågar uttrycka det så – gör det till ett bestämt produktionssätt av kunskaper.

Som sådant konstitueras det av en struktur som kombinerar (”Verbindung”) det slags objekt (råmaterial), som det arbetar med, de teoretiska produktionsmedel, som det förfogar över (dess teori, metod och teknik, experimentell eller någon annan), och de historiska förhållanden (samtidigt teoretiska, ideologiska och sociala) i vilka det producerar.²⁷

Alla de bestämningar som konstituerar ”ett bestämt produktionssätt av kunskaper” måste hos Althusser vara förlagda till själva tänkandet, men detta betyder vidare att tänkandet inte kan vara ett rent tänkande, om man med rent tänkande förstår tänkandet som en självtillräcklig och verkligheten juridiskt överordnad sfär. Althussers ”tänkande” har alltså den paradoxala bestämningen att på en och samma gång vara helt och hållet i tänkandet, alltså i sig själv, samtidigt som det aldrig kan sammanfalla med sig själv i absolut mening. Här blir det kanske något klarare vad tänkandets och verklighetens identitet avseende deras icke-identitet kan tänkas innebära. När Althusser definierar tänkandet på ovanstående sätt försöker han istället för att förlägga skillnaden mellan tänkandet och verkligheten inom antingen tänkandet eller

läsning av ”Inledning…”, se: Echeverría, R: ”Critique of Marx’s 1857 Introduction”; i Rattansi, A (red.):

Ideology, Method, Marx (Routledge, London 1989), s 242-278

24 Marx 1970: 252

25 Ibid.

26 ALK I 113f

27 ALK I 52

verkligheten, sätta tänkandet och verkligheten på samma plan. Som sådana är dock tänkandet och verkligheten inte olika uttryck för detta plan: tänkandet och verkligheten har var för sig sin egen konsistens och sin egen logik men inte i absolut mening. De är identiska med avseende på det fält av icke-identitet som det gemensamma planet (som i själva verket är frånvaro av plan) utgör. Hur detta plan är konstituerat och de exakta formerna för kunskapsobjektets kognitiva tillägnelse av det verkliga objektet utgör ett omfattande problem i Althussers system, men vi har inte plats för att diskutera detta i detalj. Vi får istället helt kort nöja oss med att konstatera att Althusser skiljer mellan kunskapsobjekt och verkligt objekt, och att vetenskaperna, när de producerar kunskaper producerar kunskap om kunskapsobjektet och själva kunskapsobjektet på en och samma gång.

I förhållande till Althussers läsning av Marx läsning betyder detta att de klassiska ekonomerna i själva verket gör någonting annat än de tror att de gör i sin teoretiska praktik – de plockar upp de ekonomiska kategorierna och fenomenen som de finner dem och tror att de därmed undersöker verkligheten, det verkliga objektet, när de i själva verket undersöker, dvs.

är underordnade, det kunskapsobjekt som i själva verket är identiskt med deras ideologiska teoretiska praktik. När Marx griper sig an det ekonomiska i ekonomin går han tillväga på ett helt annorlunda sätt. Han tar nämligen inte spjärn mot de ekonomiska fenomenens omedelbara mätbarhet och en behovsdriven människa som grund, vilket Althusser visar med två exempel. För det första är Marx väldigt noggrann med att påpeka att huvuddelen av alla de varor som produceras i de kapitalistiska samhällena inte produceras för konsumenternas omedelbara förbrukning – den största delen av all produktion är produktion av produktionsmedel, dvs. reproduktionen av produktionen själv och dess förutsättningar, produktionsförhållandena. Vidare är människornas behov inte intressanta som sådana på ekonomins fält – ”de enda behov som spelar en ekonomisk roll är de behov som kan tillfredställas ekonomiskt: dessa behov definieras inte av den mänskliga naturen i allmänhet, utan av betalningsförmågan, dvs. den inkomstnivå som individerna förfogar över”²⁸. Från denna punkt visar Althusser att det skenbart omedelbara förhållandet mellan de ekonomiskt mänskliga behoven och de varor, de bruksvärden, som förmodas produceras för dessas tillfredställelse i själva verket leder till frågorna om dels produktivkrafternas nivå, och dels om produktionens samhälleliga förhållanden och former. Utifrån denna andra punkt visar det sig vidare att distributionen av bruksvärden, i enlighet med betalningsförmågan, även ger

28 ALK II 36f I denna passage kan vi se prov på Althussers teoretiska anti-humanism – det handlar inte om att förneka mänskligheten som sådan utan att acceptera den tragiska nödvändigheten i att i enlighet med det studerade objektets imperativ sätta människans mänsklighet inom parentes i analysen av de kapitalistiska samhällena.

upphov till en andra distribution, ”distributionen av människor i samhällsklasser vilka utövar en funktion i produktionsprocessen”²⁹.

Här kan vi återanknyta till frågan om förhållandet mellan kunskapsobjekt och verkligt objekt: när Marx går tillväga på ovanstående sätt gör han ingenting annat än producerar det ekonomiskas begrepp. Detta begrepp existerar i tänkandet, och är någonting helt annat än den

”verkliga” ekonomin, och här kan vi alltså förstå något om vad det innebär att kunskapsobjektet är skiljt från det verkliga objekt om vilket det är kunskap. Det ekonomiska hos ekonomin upphör att ha karaktären av givenhet – det ekonomiska måste tänkas som ekonomiskt utifrån sitt begrepp. Detta begrepp föreligger dock ingenstans, utan måste produceras i förhållande till den helhetsstruktur som samhället i fråga utgör, och Althusser pekar ut begreppet för denna helhetsstruktur i Marx begrepp produktionssätt.³⁰ Marx förfarande i produktionen av det ekonomiskas begrepp har enligt Althusser tre fundamentala konsekvenser för den politiska ekonomins objekt: för det första upphör det ekonomiska som samhällelig instans att ha karaktären av något omedelbart givet – det ekonomiskas begrepp måste bestämmas utifrån dess funktion inom den samhälleliga totalstrukturen; för det andra upphör den ”naiva” antropologin att ha en grundläggande funktion i den ekonomiska instansen, och därmed upphör det ekonomiska dessutom att anta karaktären av ett homogent, mätbart rum – det verkliga subjektet i ekonomin är i själva verket produktionsförhållandena (som, eftersom de är förhållanden inte kan tänkas som subjekt) och den ekonomiska instansens fenomens mätbarhet blir en funktion av den samhälleliga bestämningen genom produktionssättet av denna instans; slutligen för det tredje är det inte möjligt att tänka den bestämning som är i rörelse i den andra punkten i termer av en linjär kausalitet – ”[d]et krävs ett annat begrepp för att göra reda för denna nya form av kausalitet som erfordras för den nya definitionen av den politiska ekonomins objekt, av dess ’sammansatthet’, dvs. av dess specifika bestämning: bestämningen genom en struktur”³¹. Den struktur som det är frågan om är alltså i första hand produktionssättets förhållande till samhällsformationens instanser och vice versa, men låt oss innan vi tar oss an detta förhållande undersöka strukturen och den strukturella kausalitetens formella karaktäristika.

29 ALK II 38

30 För en althusseriansk genomgång av begreppet produktionssätt se Balibars uppsats ”Den historiska materialismens grundläggande begrepp” i ALK II s 84-242.

31 ALK II 62

IV. Strukturens dubbla frånvaro

Vi såg inledningsvis att det begrepp, som anger den specifikt strukturella kausaliteten, är närvarande som frånvarande i en annan närvaro i Marx teoretiska framställning, och att Althusser pekar ut denna andra närvaro som det tyska begreppet Darstellung. Althusser lämnar ingen direkt uttömmande förklaring till att han valt just Darstellung och ingen annan från den uppsättning av olika bilder som Marx använder sig av för att ange strukturens förhållande till sina element under de första 30 sidorna i Kapitalets första band. Althusser skriver:

Att vi har tagit upp just detta begrepp beror på att denna term samtidigt är den minst metaforiska och den som kommer närmast det begrepp som Marx syftar till när han på en gång vill ange strukturens närvaro och dess frånvaro, dvs. strukturens existens i sina effekter.³²

Strukturens existentiella modalitet karaktäriseras alltså av en samtidig närvaro och frånvaro, och att denna paradoxala status är synonym med att strukturen existerar i sina effekter. I inledningen hävdade jag att Althusser tänker på grundval av ett ”inte”, och innan vi kan börja närma oss innebörden i strukturens vara måste vi undersöka vad den strukturella kausaliteten inte är.

Althusser menar att det innan Marx fanns två huvudsakliga sätt att tänka kausala förhållanden: ”den ena modellen gäller en transitiv kausalitet av galileiskt och cartesianskt ursprung och den andra en ’expressiv’ eller uttryckande kausalitet av leibnizsk härkomst som upptagits av Hegel.”³³ Dessa motsvarar de två polerna inom den empiristiska kunskapsuppfattningen – den transitiva modellen motsvarar den sensualistiska empirismen och den expressiva modellen motsvara den rationalistiska empirismen.

I den transitiva, eller mekaniska, konceptionen av kausalitet tänks kausala förhållanden i termer av förhållanden mellan diskreta och självständiga entiteter som utövar en yttre bestämning gentemot varandra inom en homogen rymd. Den klassiska figuren för att beskriva denna typ av kausala förhållanden är biljardbordet, där den vita kulan sätts i rörelse för att sedan överföra sin kinetiska energi till de färgade kulor med vilka den kommer i kontakt.

Denna typ av kausal förklaringsmodell är i rörelse i den ”vulgärmarxistiska” konceptionen av förhållandet mellan bas och överbyggnad, som baserar sig på en läsning av förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin, och i synnerhet följande mening: ”[m]ed förändrandet av

32 ALK II 69

33 ALK II 72

den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.”³⁴ Förändringar i den ekonomiska basen orsakar på sikt motsvarande förändringar i överbyggnaden på ett mekaniskt sätt. Althussers slutgiltiga dom över den transitiva modellen för kausalitet är att den, eftersom ”den inte annat än till priset av våldsamma förvridningar (som man kan se i Descartes ’psykologi’ eller biologi) [kan] tänka helhetens inverkan på sina element”³⁵, inte är kompatibel med Marx teoretiska upptäckt som ju rör just förhållandet mellan helhet och element.³⁶

Den expressiva modellen för kausalitet är å andra sidan faktiskt kapabel att tänka förhållandet mellan helhet och element, ”men under den absoluta förutsättningen att helheten inte [är] en struktur”³⁷. Helheten förmodas i denna modell vara en andlig helhet, som är personligen närvarande i varje del, som därmed uttrycker helheten som sådan – helheten är helheten hos en grundläggande princip som är en, varför helheten måste vara homogen. Varje enskilt element är den grundläggande principens rena fenomen: fenomenens fenomenalitet bär med sig den helhet eller väsen som fenomenet är framträdelse för. En förändring i det globala väsendet medför därmed en förändring av alla lokala fenomen i enlighet med denna förändring. Även denna modell för kausalitet kan finna stöd i samma förord som den transitiva. Ett par meningar innan den ovan anförda skriver Marx:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.³⁸

Denna passage är en av de mest frekvent citerade från Marx hela författarskap, och jag har anfört den här för att visa något om vad som står på spel i frågan om kausalitet (och i

34 Marx 1970: 9; Marx & Engels: Werke 13 (Dietz, Berlin 1961): 10

35 ALK II 66

36 I den marxistiska teoretiska konjunkturen vid mitten av 60-talet i Frankrike fanns det inte några framträdande proponenter för denna typ av konception av kausala förhållanden, i varje fall inte några som Althusser bedömde som ”farliga”. De huvudsakliga teoretiska ”fienderna”, personifierade i Jean-Paul Sarte och Roger Garaudy, förfäktade i Althussers uppfattning istället olika former av ”expressiv kausalitet”, varför han egentligen inte har så mycket att säga angående den mekaniska eller transitiva modellen för kausalitet. Apropå detta skriver Fredric Jameson slående: ”Mekanisk kausalitet är därför inte främst ett begrepp som kan värderas utifrån sina egna villkor utan snarare en lag och ett underordnat system i vår egendomligt reifierade sociala och kulturella tillvaro.

/…/ Mot Althussers ideologianalys av den mekaniska kausalitetens ’begrepp’ måste därför invändas att denna otillfredsställande kategori inte bara är ett utslag av falskt medvetande eller ett missgrepp utan också ett symptom på ännu existerande objektiva kontradiktioner.” Jameson, F: Det politiska omedvetna, övers. Sara Danius et al (Symposion, Stehag 1994): 59f

37 ALK II 67

38 Marx 1970: 9, min kurs.

synnerhet den expressiva modellen). I en tolkning av denna passage som utgår från, eller kanske rent utav kommer fram till, en expressiv modell för kausalitet utgör totalitetens väsensmässiga enhet den motsättning som råder inom den ekonomiska basen – motsättningen mellan produktionsförhållanden (kapitalistklassens monopol avseende produktionsmedel) och produktivkrafter (produktionens samhälleliga organisation). Denna motsättning uttrycks sedan i en politisk och juridisk överbyggnad och ”specifika former av det samhälleliga medvetandet”. Därmed antar det samhälleliga medvetandet karaktären av en framträdelseform för den ekonomiska basens motsättning. Visserligen råder det inget tvivel om att ovan nämnda motsättning existerar och är bestämmande i sista instans även för Althusser, men utifrån hans Marxläsning betraktat är tolkningen av förhållandet mellan bas och överbyggnad i termer av uttryck förknippad med ett fundamentalt problem. Den kan nämligen bara etablera uttrycksförhållandet mellan bas och medvetande på grundval av den ekonomiska basens omedelbara givenhet och självtillräckliga existens. Därmed kommer den att behandla förhållandet mellan människornas medvetande och vara på följande sätt: ”det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras vara som bestämmer deras medvetande”. Den uppmärksamme noterar givetvis att denna formulering av förhållandet utelämnar en mycket viktig term. Marx kiasm är nämligen inte helt symetrisk:

det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, men det är samtidigt inte heller deras vara som bestämmer deras medvetande – Marx introducerar ytterligare en bestämning i den retoriska figurens andra led. Det som bestämmer människornas medvetande är nämligen ”deras samhälleliga vara”³⁹. Att det är det ”samhälleliga varat” som bestämmer människornas medvetande betyder att det samhälleliga medvetandets instans, som är en del av överbyggnaden, precis som ekonomins instans, bestäms som instans genom den samhälleliga helhetsstrukturen och inte genom ett entydigt uttrycksförhållande till den ekonomiska instansen. Frågan är då hur Althusser begreppsligar detta förhållande.

I förhållande till den snudd på messianska frenesi med vilken Althusser proklamerar det omvälvande begreppets förestående nedkomst i explicit form har han förvånansvärt lite att säga om det när sanningens ögonblick väl infinner sig, alldeles i slutet av hans längre bidrag till Att läsa Kapitalet. Under avdelningen ”Marx väldiga teoretiska revolution”, blir det slutligen dags att dra upp riktlinjerna kring det radikalt nya begrepp som Marx praktiserat men inte kunnat tänka som begrepp. Althusser skriver:

39 Ibid. Min kurs.

Strukturen är inte ett väsen som är yttre i förhållande till de ekonomiska fenomenen och kommer in och modifierar aspekten och formerna och förhållandena och inverkar på dem såsom frånvarande orsak – frånvarande därför att den är något yttre i förhållande till dem. Nej, orsakens frånvaro i strukturens

”metonymiska kausalitet” på sina effekter är inte resultatet av strukturens exterioritet i förhållande till de ekonomiska fenomenen; det är tvärtom själva formen för strukturens interioritet såsom struktur i sina effekter. Detta implicerar då att effekterna inte är yttre i förhållande till strukturen, inte är ett på förhand existerande objekt eller element eller rum som strukturen kommer att sätta sin prägel på: tvärtom implicerar det att strukturen är immanent i sina effekter, en orsak som är immanent i sina effekter i spinozistisk mening, att strukturens hela existens består i sina effekter, alltså att strukturen, som bara är en specifik kombination av sina egna element, ingenting är utanför sina effekter.⁴⁰

Detta är alltså slutklämmen på en lång och tung diskussion, och den lämnar läsaren knappast tillfredställd. Althusser går nämligen inte längre än så här, till en punkt där läsaren hade önskat att ett verk om, låt säga 200 sidor skulle ta vid. Även om denna passage pekar framåt, rör den sig inte omedelbart mot ett nytt, positivt begrepp för en strukturell modell för kausalitet. Jag påpekade ovan att det är oklart huruvida Althussers kritik av den empiristiska kunskapsuppfattningen träffar sitt mål, eller träffar något överhuvudtaget. Samma sak gäller även kritiken av den mekaniska och expressiva modellen för kausalitet, om än inte riktigt i samma utsträckning. Trots detta skulle jag vilja hävda att kritikerna, även om de inte på ett självklart sätt träffar sina mål, trots allt lämnar anvisningar om hur Althusser själv inte bör läsas. I tolkningen av denna täta passage föreslår jag därför att vi tar Althussers kritik av de andra kausalitetsformerna som stöd.

I den ovan citerade passagen använder Althusser inte mindre än tre olika figurer för att ange strukturens verkningssätt: i.) strukturen är en frånvarande orsak; ii.) som frånvarande orsak utövar strukturen en ”’metonymisk kausalitet’ på sina effekter”; iii.) strukturen är närvarande i sina effekter, vilket i slutändan är samma sak som att strukturens hela existens består i dess effekter. Låt oss gripa oss an detta genom att låta frågan om vad en ”metonymisk kausalitet” kan tänkas innebära hänga tills vidare⁴¹, och börja med att undersöka vad det innebär att strukturen är en frånvarande orsak, och är närvarande i sina effekter.

Om vi inledningsvis skulle föreställa oss strukturens förhållande till sina element i termer av en transitiv modell för kausala förhållanden, skulle strukturen alltså framstå som något begåvat med en självständig existens som sedan sätter sina element som sina element i en given sammansättning. Strukturens förhållande till sina element är enligt Althusser något annat, strukturen är nämligen som orsak frånvarande. Vad innebär då detta, att strukturen är en frånvarande orsak, som är frånvarande inte därför att den är yttre till de ekonomiska fenomenen? För att kunna greppa detta måste vi sätta denna existentiella modalitet i

40 ALK II 69f

41 Vi kommer att återkomma till den metonymiska figuren i del VI och VII

förhållande till den transitiva och den expressiva modellen för kausalitet. Ovan såg vi att den expressiva modellen enligt Althusser förlägger väsendet inuti verkligheten; fenomenet är förkroppsligandet av väsendet, är väsendet förkroppsligat. Ur detta perspektiv skulle alltså strukturen/väsendet vara frånvarande i förhållande till sina fenomen om det vore så att den inte vore närvarande som det uttryckta i själva fenomenet. Vidare kan vi konstatera att om strukturen vore något yttre i förhållande till fenomenen, och som verkade på dessa som ett något på ett något annat, skulle det vara fråga om en transitiv kausalitet. Därför är den enda modalitet som återstår närvaro i form av frånvaro, och i den strukturella modellen för kausalitet är orsakens frånvaro just ”själva formen för strukturens interioritet såsom struktur i sina effekter”.⁴²

Termerna för orsaksförhållandet ändras i och med detta och det rör sig varken om ett inre väsen som uttrycks i yttre fenomen eller en yttre entitet som bestämmer andra entiteter, en förändring som återspeglas i glidningen från ”fenomen” till ”element” och ”effekter”.

Frågan är dock, vilka är strukturens effekter egentligen? Om man inte läser den sista delen av passagen uppmärksamt är det lätt att tro att effekterna har tagit fenomenens plats i det kausala schemat, varpå allting blir struktur. I ekonomins exempel skulle detta innebära att alla ekonomiska fenomen rätt och slätt skulle vara identiska med, och vara strukturens kroppsliga framträdelseform, vilket uppenbarligen skulle vara oförenligt med den kritik som Althusser riktat mot denna typ av bestämning av strukturens ort. Vidare skulle en sådan läsning inte kunna upprätthålla den skillnad mellan kunskapsobjekt och verkligt objekt som Althusser kräver. Strukturen skulle bli verksam som struktur, som ett något, i verkligheten och därmed betinga att Althusser på något magiskt sätt kommit i omedelbar kontakt med denna. När Althusser skriver ”att strukturen, som bara är en specifik kombination av sina egna element, ingenting är utanför sina effekter” betyder detta att strukturen så som struktur inte existerar som sådan i verkligheten – strukturen existerar inte som struktur annat än som begrepp.

Även om detta klargör en hel del angående strukturens ontologiska och epistemologiska status kastar det inte direkt något ljus över de former av orsaksförhållanden som det är frågan om. Frågan är hur vi ska tolka strukturens ”metonymiska kausalitet på sina effekter”, alltså på vilket sätt det överhuvudtaget rör sig om ett orsaksförhållande om strukturen betraktad som orsak inte i existerar i strikt mening. För att få något slags svar på detta problem måste vi

42 På svenska låter det lite konstigt att tala om orsak och ”effekt” – vi är vana vid att benämna detta begreppspar orsak och verkan. Även om effekt och verkan kan vara synonymer uttömmer inte verkan det något vidare semantiska fält som svenskans effekt och franskans effet har. Att Stolpe här översätter fr. effet med effekt har att göra med att frågan om strukturens verkan, eller effekt, knyter an till en samhällseffekt och en kunskapseffekt, som vi dessvärre inte kommer kunna ägna någon större uppmärksamhet i detta arbete.

undersöka de två olika sätt som Althusser försöker praktisera detta begrepp – praktisera det med hjälp av en metafor och ett lånat begrepp.

V. Strukturell kausalitet och teatermetaforen

När det kommer till valet av Darstellung som den hos Marx privilegierade metaforen för att beskriva den strukturella kausaliteten kan vi nog lugnt anta att detta val var allt annat än ett sammanträffande. Låt oss till att börja med titta på det tyska ordets etymologi och svenska motsvarigheter.

Tyskans darstellen kan översättas till svenska på en rad olika sätt: representera, föreställa, framföra, och inte minst framställa, för att nämna några. I vårt sammanhang är antagligen det sistnämnda, ”framställa”, det alternativ som är det mest adekvata eftersom det delar dubbelbetydelsen av både skriftlig framställning och handgriplig produktion med det tyska ordet. Svenskans ”framställa” uttömmer dock inte helt och hållet det tyska ordets mycket rika semantiska omfång, vilket naturligtvis inte är något problem vore det inte för att Althusser vid ett flertal tillfällen anspelar på det tyska Darstellungs betydelse av teatraliskt framförande (som vi på svenska skulle kalla ”föreställning” eller ”framträdande”, varpå poängen skulle gå förlorad eftersom de båda redan är filosofiskt ”inmutade”), och gör återkommande bruk av teaterrelaterade metaforer. Dessa metaforer fyller två grundläggande och förknippade, men trots allt olika funktioner; dels att ange den suspekt självklara omedelbarhet som karaktäriserar ideologiska teoretiska framställningar,⁴³ och dels att ange strukturens förhållande till sina element och ge en förmedlad bild av den ideologiska positionens funktion. Den första aspekten är inte speciellt intressant i förhållande till vårt problem, så vi lämnar den därhän. Låt oss istället titta på några exempel på den andra aspekten.

Som vi har sett ovan är Althusser väldigt upptagen med vad Marx inte är. I detta sammanhang utgör det faktum att Marx använder sig av hegelianska formuleringar och begrepp ett hinder som Althusser på något sätt måste hantera. För att försöka tänka hur det kan komma sig att Marx gör bruk av begrepp och figurer hämtade från Hegel använder Althusser en bild. För att ange på vilket sätt närvaron av Darstellung pekar mot det

43 I dessa fall är det främst fråga om något som ”iscensätts” av någon (till skillnad från ett ”iscensättande” (mise en scène) som sådant). Denna någon är beskaffad med intressen och detta något är alltid en funktion av en (medveten eller omedveten) agenda, dvs. är ideologisk. Se ALK I 71f, 154, 182, ALK II 31

frånvarande begreppet för strukturens verkningssätt på sina element liknar han den teoretiska framställningen vid en teaterföreställning:

Kanske har man lov att tänka, att om Marx på vissa ställen spelar så bra med hegelianska formuleringar, så är spelet inte bara en elegant uppvisning eller en förlöjligande verksamhet, utan i ordets pregnanta mening ett verkligt drama som spelas upp, där gamla begrepp desperat spelar ett frånvarande begrepps roll – och detta frånvarande begrepp har inget namn – för att få fram det personligen på scenen, medan de i själva verket bara ”producerar” dess närvaro i sina misslyckanden, i klyftan mellan personerna och rollerna.⁴⁴

I denna passage fungerar alltså Darstellung både som ett gammalt begrepp som ”desperat spelar ett frånvarande begrepps roll” och hela det sammanhang som själva spelandet utgör. I det teatraliska framförandet ”produceras”, eller framställs, begreppet för den mekanism enligt vilken det nya begreppet är närvarande i det ställföreträdande, dvs. begreppet för denna produktion som sådan, endast på ett negativt sätt: genom det ställföreträdande begreppets tillkortakommande i förhållande till den i manus föreskrivna rollen kommer det nya begreppet att vara närvarande som frånvarande. I förhållande till det som blev sagt i föregående avsnitt måste vi dock fråga oss på vilket sätt det är möjligt att förstå manuskriptet i Althussers bild:

det är oklart om manuskriptets text och de därmed förknippade rollerna faktiskt föreligger innan själva uppförandet av det teaterstycke som är den teoretiska framställningen, eller inte.

Givet metaforen och hur teateruppsättningar går till i ”verkligheten” verkar faktiskt manuskriptet existera innan och som något utöver sina effekter i det teatraliska framförandet.

På denna punkt säger dock detta textstycke för lite för att kunna förpliktiga den ena eller den andra läsningen.

Som vi har sett är inte Althusser direkt vidlyftig när det kommer till att förklara hur och varför han kom att välja Darstellung – den lilla passage om frånvaro och närvaro och existens i sina effekter⁴⁵ som jag redan citerat är i stort sett det enda han har att komma med. Att läsa Kapitalet kom i två olika upplagor, en första 1965 och en bearbetad andra upplaga 1968, och det är den andra upplagan som den svenska översättningen är baserad på. Till den andra upplagan skedde vissa förändringar – tre av uppsatserna från första upplagan ströks helt och hållet och det gjordes vissa strykningar och tillägg till den text som blev kvar.⁴⁶ Althusser försäkrar dock i inledningen till andra upplagan att den ”strikt återger de teoretiska ståndpunkterna i den ursprungliga texten”⁴⁷. Althusser anger inte vilka ändringar som gjorts,

44 ALK I 33f

45 ALK II 69

46 Jaques Rancieres, Pierre Machereys och Roger Establets bidrag fick inte följa med till andra upplagan. Se Althusser, et al: Lire le Capital (PUF, Paris 1965).

47 ALK I 7

men en sak står klar, och det är att han i den första upplagans text kostade på sig en längre utvikning om Darstellung, och just om den teatraliska dimensionen av det tyska ordet.

Passagen som utelämnades i andra upplagan lyder som följer:

”Darstellung” signifies in German, among other things, theatrical representation, but the figure of theatrical representation adheres immediately to the sense conveyed by the word that signifies

“presentation”, “exhibition”, and, in its most profound root, “position of presence”, presence offered and visible. In order to express its specific nuance, it may be instructive to oppose “Darstellung” to

“Vorstellung”. In Vorstellung, one certainly has to do with a position, but one which is presented out front, which thus supposes something which is kept behind this pre-position, something which is represented by that which is kept out front, [represented] by its emissary: the Vorstellung. In Darstellung on the contrary, there is nothing behind: the very thing is there, “da”, presented [offerte] in the position of presence. The entire text of the play is thus there, presented [offert] in the presence of the representation (the Darstellung). But the presence of the entire play is not exhausted in the immediacy of the deeds or the words of the character: we “know” that it is the presence of a completed whole which lives in each moment and in each character, and in all the relations among the characters given in their personal presence. [It is] only to be grasped, however, as the presence of the whole, as the latent structure of the whole, in the whole, and only intuited [pressentie] in each element and in each role.⁴⁸

Inledningsvis kan vi anmärka att Althusser, genom att kontrastera Darstellung mot Vorstellung på ett implicit sätt aktualiserar Darstellungs filosofiska historia.⁴⁹ Vidare kan vi konstatera att det genom denna kontrast tycks klart att det som närvarandegörs i en Darstellung inte lämnar någon essentiell eller på annat sätt diskret frånsida – det som Darstellung ställer fram är där som själva framställandet och ingen annanstans. Så långt är det inga problem. Mer problematiskt blir det dock i de två sista meningarna – även om det inte finns någon frånsida till det som är där kan inte denna därvaro tänkas om de olika rollerna och replikerna: dessa uttömmer inte denna därvaro som sådan (i sin omedelbarhet) och därmed inte sin egen därhet. De olika karaktärerna och replikerna bär i själva verket på ”en fullbordad helhet” som lever i dem. Althussers namn på denna fullbordade helhet, som är

48 Althusser, et al: Lire le Capital II (PUF, Paris 1965): 170; Citerad i Sprinker, M: Imaginary relations (Verso, London 1987), s 291. Sprinker var såvitt jag vet den första ( åtminstone i den engelskspråkiga världen) att uppmärksamma denna skillnad mellan första och andra upplagan av Att läsa Kapitalet. Hans bok, som har undertiteln ”Aesthetics and ideology in the theory of historical materialism”, drar med utgångspunkt i Althusser upp riktlinjerna för en materialistisk estetik vilket förklarar hans intresse för de teaterrelaterade troperna. Boken är i många avseenden intressant men han tycks trots allt sakna en sensibilitet för implikationerna av strukturens latens, något som vi kommer att undersöka i det följande.

49 Detta förflutna är företrädesvis den tyska idealismen. Detta är ett mycket intressant spår som vi inte kommer att kunna ägna oss åt i denna uppsats annat än i denna anmärkning. Den främsta filosofiska referensen i sammanhanget borde vara till Kants tredje kritik, Kritik av omdömeskraften, och där i synnerhet frågan om den rörelse som sker i och med den sublima upplevelsen. I konfrontationen med det sublima åskådningsobjektet slår omöjligheten i att ordna intrycket (Vorstellung) enligt ett lämpligt schema och därmed omöjligheten att

framställa (darstellen) detta för förnuftet om till en framställning (Darstellung) av omöjligheten varpå den för tillfället lämpliga förnuftsidén blir ett möjligt omöjligt objekt för den sinnliga åskådningen. Denna dialektik liknar uppenbarligen den bild som Althusser använder för att beskriva hur de gamla begreppens otillräcklighet i förhållande till den roll de sätts att spela producerar det nya begreppets närvarande frånvaro. För en lacanianskt inspirerad läsning av Darstellung-begreppets filosofiska historia från Kant till Althusser, se Hartley, G: The abyss of representation (Duke, London 2003), I synnerhet kap 1-4.

närvarande i varje element och i varje roll, är ”latent struktur”. Som sådan kan denna bara greppas som det hela i det hela, och blott anas i elementen. Tycks inte detta reproducera de karaktäristika som Althusser tillskrev både den transitiva och den expressiva modellen för kausalitet, alltså just de karaktäristika som strukturen och den strukturella modellen för kausalitet inte kan ha? Den latenta strukturen är både helheten och yttre i förhållande till elementen, och det är svårt att föreställa sig denna på ett sätt där den inte i kausal mening föregriper sina element. Frågan är på vilket sätt det är strukturen som är latent i elementen och inte elementen som är latenta i strukturen? Om det är riktigt att Althusser ovan hävdade att strukturen inte existerar som struktur annat än som begrepp innebär detta att han här motsäger sig själv. Om den latenta strukturen, som helheten i helheten, verkligen är där är den inte längre på kunskapsobjektets, eller begreppets nivå.⁵⁰ Även om det är vanskligt att spekulera i varför denna passage utelämnades i Att läsa Kapitalets andra upplaga kan vi nog vid det här laget anta att problemet var det latenta i den latenta strukturen.⁵¹

Ett par sidor efter den ovan anförda passagen återkommer Althusser till Darstellung och teatermetaforen en sista gång. Detta är en nyckelpassage i Att läsa Kapitalets framställning – den utgör slutklämmen på hela Althussers bidrag och är något av ett försök att sammanfatta konsekvenserna av det teoretiska arbete som han gjort i denna bok. Som en kommentar till att Marx beskriver det kapitalistiska systemet som ”en mekanism, ett maskineri, en maskin, ett montage (Triebwerk, Mechanismus, Getriebe)” skriver Althusser:

[V]i står inför en annan bild, nästan ett nytt begrepp, och vi är slutgiltigt befriade från den fenomenella subjektivismens och den essentiella interioritetens empiristiska antinomier: vi står inför ett objektivt system som i sina mest konkreta bestämningar regleras av lagar för dess sammanfogning (montage) och dess maskineri, av specificeringarna av dess begrepp. Och nu kan vi dra oss till minnes den i högsta grad symptomatiska termen "Darstellung", föra ihop den med detta "maskineri" och ta det bokstavligt, såsom själva existensen av detta maskineri i dess effekter: existensformen hos denna iscensättning [mise en scène], denna teater som samtidigt är sin egen scen, sin egen text, sina egna skådespelare, denna teater vars åskådare bara kan vara - tillfälliga - åskådare därför att de först och främst tvingas vara dess

50 Ovan nämnda Hartley diskuterar de teaterrelaterade metaforerna i sin bok, han har rent utav ett helt kapitel som heter ”The theater of figural space” (kap. 6). Det är dock inte detta som är hans boks stryka – dess stryka är att han mig veterligen är den enda som på ett detaljerat sätt försökt knyta Althussers Darstellung-begrepp till Marx värdeteori. Detta gör han i form av en mycket elegant och suggestiv närläsning av första kapitlet i Kapitalets första band. Hartleys stora problem är dock att han helt och hållet lämnat Althussers diskussion om förhållandet mellan verkligt objekt och kunskapsobjekt därhän, varför inte heller han har någon sensibilitet för konsekvenserna av den latenta strukturen – han snarare omfamnar än problematiserar den och detta får ur ett althusserianskt perspektiv (ett perspektiv som han själv åberopar) våldsamma konsekvenser för hans läsning av Marx värdeform.

51 Även om denna läsning inte omedelbart vilar på det arbete som Warren Montag gjort angående förhållandet mellan första och andra utgåvan av Att läsa Kapitalet ligger den trots allt väldigt nära hans slutsatser. Montag är den som, åtminstone på ett tematiskt plan, öppnat upp frågan om den latenta strukturen hos Althusser, men har mig veterligen inte utvecklat denna öppning annat än i en kort och summarisk artikel. Se Montag, W:

”Althusser's Nominalism: Structure and Singularity 1962-1966”, i Rethinking Marxism 10:3 64-73

skådespelare, fångade av tvånget hos text och roller som de inte kan vara författare till, därför att det till själva sitt väsen är en teater utan författare.⁵²

Genom att föra samma två av Marx metaforer försöker Althusser för-stå och samtidigt ställa fram det som förmodas redan finnas där i Marx teoretiska verk: det maskineri som är det kapitalistiska systemet fattat i dess Darstellung gestaltas som en teater – och vilken teater sedan! Althussers marxistiska teater är inte något utöver sin iscensättning, sin mise en scène, vilket innebär att teatern som teater upplöses i, blir ingenting utöver sammansättningen av sin egen scen, sin egen text, sina egna skådespelare, och sina tillfälliga åskådare som är tillfälliga eftersom de tvingas vara dess skådespelare. Detta är en otroligt suggestiv och tät bild, så till den grad att den är tämligen dunkel. För att återkomma till frågan om manuskriptets status i förhållande till teaterns iscensättning kan vi konstatera att text och roller är något som inte helt uttöms av teaterns omedelbarhet, men vi får samtidigt en anvisning om textens författare.

Teaterns text och roller härrör inte från en författare – må det vara en Shakespeare, en Aischylos eller de som handgripligen är inblandade i uppsättningen – Althussers marxistiska teater är nämligen en teater utan författare.⁵³ Om vi betänker förhållandet mellan en författare och dennes text verkar det inte speciellt uppseendeväckande att påstå att texten har ett självständigt ”liv” som inte nödvändigtvis inbegriper författaren, dvs. att författaren trots att denne kan betraktas som textens orsak alltjämt inte är personligen närvarande i den. Men Althusser utesluter till och med den typen av förhållande mellan författare och teaterns text:

författaren är inte på semester, hans kontor är inte tomt eftersom det inte finns något sådant som författarens kontor. Författaren existerar inte, författaren har ingen plats som kan stå tom, men det finns alltjämt någon slags text. Det är som synes oklart hur vi bör förstå detta, men vi kan i varje fall konstatera att det verkar gå att läsa både i linje med föreställningen om teaterns text som en latent struktur samtidigt som det skulle vara möjligt att läsa förhållandet mellan uppförandet, teaterns text och den ickeexisterande författaren som att teaterns text inte existerar som text innan uppförandet, teaterns text existerar som en text innan uppförandet

52 ALK II 75f

53 Om nu teatern inte har någon författare, så hävdar Althusser att den i varje fall har en regissör. Denna regissör är produktionsförhållandena (just eftersom dessa är förhållanden menar Althusser att man inte kan tänka dessa i termer av ett subjekt vars intention grundar själva framförandet). Textstället i fråga lyder som följer: ”[Ä]r inte historien heltigenom ett ’mänskligt’ fenomen, och förklarar inte Marx med ett citat av Vico, att människorna kan känna historien därför att de helt och hållet har ’skapat’ den? Men denna ’självklarhet’ vilar på en egendomlig förutsättning: att historiens ’aktörer’ är författarna till dess text, subjekten för dess produktion. Men också denna förutsättning har hela styrkan av en ’självklarhet’, eftersom de konkreta människorna - tvärtemot vad teatern får oss att tro - i historien spelar roller som de har skapat. Det räcker att ta bort regissören för att skådespelaren- författaren skall se ut som en bror till Aristoteles gamla dröm: läkaren som botar sig själv; och för att produktionsförhållandena, som dock egentligen är historiens regissörer, skall reduceras till enkla mänskliga förhållanden.” ALK I 190f