Biodiversitet av evertebrater på vegetativa tak
Författare
Helene Sandberg
a06helsa@student.his.se Ekologiprogrammet HT06
Handledare Annie Jonsson annie.jonsson@his.se
Instutitionen för Vård & Natur Skövde
2
Abstract
In a city sometimes conflicts arise between either to save the species-rich vacant lots where many species thrive, or to build new buildings. Green roofs can then serve as a refuge for plants and animals that have had their natural habitat destroyed or diminished. Today we know too little about green roofs contribution to the biodiversity in the cities. We also know very little about how various types of vegetation on roof can increase biodiversity and its ability to attract different species.
The aim with this study was to examine how different types of vegetation on the roofs affect the biodiversity of the invertebrate and how species-composition and number of individuals differ between the roof- and groundlevel.
This study has been carried out on Augustenborg Botanical Roof Gardens in Malmo, and in an area about 1.5 kilometers away from Augustenborg. Three different types of vegetation on the roof and ground floor were selected: sedum- ruderal and grass. The sedum roof consists of a thin layer of soil where sedum species and mosses grow. Grass roof consists of a thicker layer of soil with different grasses and meadow plants. The ruderal roof consists of a thin layer of soil with plenty of rocks and gravel on top and the vegetation is varied and scarce.
Grass roof had the highest biodiversity and was also the roof with the highest number of species and individuals. The thick soil on this roof serves as protection against sun and heat, and allows species to lay eggs and to find food. The grassvegetation on the ground also contained the greatest number of species and individuals and had the highest biodiversity. This is explained by its thick soil substrate and that the area is covered with a large variety of both high-and low- growing plant species which provide shelter, shade and nectar for both mobile and non-mobile invertebrates.
The sedum roof has the lowest biodiversity and the highest eveness in abundance among species.
The combination of plantdiversity and thin soil layer allows just a small number of species to thrive on the roof. The invertebrates consists of mainly mobile species. Many of the species found depends on nectar and pollen as a foodsource, which is abundant on the roof from early summer and autumn when the sedum species are in bloom.
The ruderal roof is slightly different from the other roofs, the landscape is dry and scarce which makes it difficult for many species to survive. Ruderal roof have the least number of species and lowest biodiversity.
The results of this study indicate that the roof-design which houses the largest number of species and has the highest biodiversity is the grassroof. However, there was a variety of species found on sedum and ruderat-ceilings that were not found on the grass roof. A combination of all three roofs is therefore the best way to get the highest biodiversity possible.
3
Sammanfattning
I en stad uppstår det ibland konflikter mellan att antingen spara artrika ödetomter, där många arter trivs, eller att bygga nya byggnader. Vegetativa tak kan då fungera som refuger för växter och djur som fått sitt naturliga habitat förstört eller förminskats. Idag vet man dock alltför lite om vegetativa taks påverkan på bevarandet och ökandet av biodiversiteten i städer. Man vet också väldigt lite om hur olika vegetationstyper på tak kan öka biodiversiteten på dessa tak, samt takens förmåga att attrahera olika arter.
Syftet med denna studie har varit att undersöka hur olika vegetationstyper på tak påverkar den biologiska mångfalden av evertebrater och hur artsammansättningen och individantalet skiljer sig mellan de olika taken samt markplan.
Denna studie har genomförts på Augustenborg Botaniska Takträdgård i Malmö samt på en ödetomt ca 1,5km därifrån. Tre olika vegetationstyper på tak- och markplan har inventerats;
sedum, ruderat och gräs. Sedumtaket består av ett tunt jordlager där sedumarter (fetbladsväxter) och mossor växer. Grästaket består av ett tjockare jordlager med olika gräs- och ängsväxter.
Ruderattaket består av ett tunt jordlager med mycket sten och grus ovanpå, med växtlighet som är varierad och knapp.
Grästaket hade högst biodiversitet av taken och var också det tak med flest arter och individer.
Det tjocka jordsubstratet fungerar som ett skydd mot sol och värme samt gör det möjligt för vissa arter att lägga ägg och för näringssök. Flest arter och individer inventerades på gräsvegetationen på markplan och var det habitat på markplan med högst biodiversitet. Det tjocka jordsubstrat samt att området är täckt av en stor variation av både hög- och lågvuxna växtarter ger skydd, skugga och föda i form av pollen och nektar åt både mobila och icke mobila evertebrater.
Sedumtaket var det tak med lägst biodiversitet och högst jämvikt. Sedumtakets kombination av ensidigt växtdiversitet och tunt jordsubstrat gör att mindre antal arter trivs på taket. De
evertebrater som hittades bestod mestadels av mobila arter. Många av dessa arter är beroende av nektar och pollen som födointag, vilket det finns gott om på sedumtaket från försommaren och början av hösten när sedumarterna blommar.
Ruderattaket skiljer sig något från de andra taken och områdena på markplan, landskapet är torrt och knappt vilket gör det svårt för många arter att överleva. Av de vegetativa taken har detta tak minst jämvikt och lägst biodiversitet, det var även det tak med minst antal arter.
Resultaten av denna studie visar på att den takvegetation som hyser flest arter och individer samt har högst biodiversitet, är grästaket. Dock har andra arter hittats på sedum- och ruderattaken än på grästaket. De olika vegetativa taken kompletterar varandra alltså ur en biodiversitetssynvikel, eftersom de innehar en stor variation i artsammansättningen.
En kombination av alla tre tak är därför den bästa lösningen för att få en så blandad biodiversitet som möjligt.
4
Innehållsförteckning
1. Introduktion ... 5
1.1 Syfte ... 6
1.2 Historiebakgrund ... 6
1.3 Teknisk beskrivning av vegetativa tak ... 6
1.3.1 Extensiva tak ... 7
1.3.2 Intensiva tak ... 7
1.3.3 Semi-intensiva tak ... 8
1.4 Fördelar med vegetativa tak ... 8
1.5 Nackdelar med vegetativa tak ... 9
1.6 Beskrivning av sedum-, ruderat- och gräsvegetation på markplan ... 9
1.6.1 Sedummark ... 9
1.6.2 Ruderatmark ... 9
1.6.3 Gräsmarker/ängsmarker ... 10
1.7 Forskning kring vegetativa tak och biologisk mångfald... 10
2. Metod ... 11
2.1 Undersökningsområde ... 11
2.2 Undersökningsområdet på taken ... 13
2.3 Undersökningsområdet på markplan ... 13
2.4 Inventering ... 14
2.4.1 Fångstmetoder ... 15
2.5 Analys av insamlad data ... 16
3. Resultat ... 17
3.1 Evertebratförekomst på de olika vegetativa taken och markplan ... 17
3.2 Biologisk mångfald av evertebrater på de olika vegetativa taken och markplan ... 17
3.3 Effekten av olika takdesign på artsammansättningen ... 19
3.4 Takens attraktionskraft på sällsynta och hotade arter ... 25
4. Diskussion ... 25
4.1 Biologisk mångfald på de olika vegetativa taken ... 25
4.2 Biologisk mångfald på markplan ... 26
4.3 Skillnader och likheter mellan vegetationstyperna på tak och markplan ... 26
4.4 Effekten av olika takdesign på artsammansättningen ... 27
4.5 Takens attraktionsförmåga på sällsynta och hotade arter ... 28
4.6 Allmän diskussion ... 28
5. Slutsats ... 28
Tack ... 29
Referenser ... 29
5
1. Introduktion
Konceptet med vegetativa tak har blivit alltmer populärt i Skandinavien likaså på ställen runtom i världen, såsom London, Schweiz, Chicago och New York. Dock vet man alltför lite om
vegetativa taks påverkan på biodiversiteten i Skandinaviens städer. Man vet också väldigt lite om hur olika vegetationstyper kan öka biodiversiteten på dessa tak, samt takens förmåga att attrahera olika arter och om det är ett bra klimat för hotade arter (Green Roof 2008). Syftet med denna studie är att undersöka den biologiska mångfalden av evertebrater på olika vegetativa tak för att se om det skiljer sig mellan de olika vegetationstyperna, samt göra en jämförelse med markplan.
Det man vet är att vegetativa tak bland annat kan fungera som refuger för växter och djur (Kadas 2006, Brenneisen 2006), de har vattenreglerande effekter (en del vatten binds i jordskiktet och tas sedan upp av växterna eller avdunstar, resten av vattnet fördröjs vilket innebär ett utjämnat vattenflöde i förhållande till hårda takytor), renar luften från stoft- och dammpartiklar samt är bullerdämpande (Söderblom 1992, Gedge & Kadas 2005, Green Roof 2008). I vissa städer är dessa vegetativa tak det enda som finns kvar i form av naturligt habitat för vissa arter (Kadas 2006) och det uppstår ofta konflikter mellan att spara artrika ödetomter där många arter trivs, och att bygga nytt. Gamla industritomter och hamndistrikt försvinner allt fortare i dagens
stadsplanering. Vegetativa tak kan därför vara lösningen (Gedge & Kadas 2005, Kruuse &
Setterblad 2005) då taken fungerar som refuger för många arter.
Konstruktionen på taken är viktig för biodiversiteten; att man tar tillvara jord, sand och växter från intilliggande område för att få med så mycket lokal fauna till taken som möjligt (Brenneisen 2006, Gedge & Kadas 2005). Substratdjup och strukturdiversitet (substratdjup, stenar i olika storlekar och död ved) spelar också stor roll för biodiversiteten (Gedge & Kadas 2005). Dessa olika faktorer var något man tog i beaktande när ruderattaket anlades på Augustenborg Botaniska Takträdgård i Malmö 2004. Man använde så mycket obehandlat material, i form av framförallt kalksten, från hamnområdet i Malmö som möjligt för att få med lokala frön samt vissa enstaka evertebrater. Denna fröbank tillsammans med naturligt koloniserande arter från omgivningen har skapat det habitat som idag finns på taket. Tanken är att naturen ska vara med och forma
landskapet på taket. Förutom denna spontana kolonisation har man infört olika arter från industritomter runtom i Malmö (Kruuse & Setterblad 2005).
När det kommer till biologisk mångfald är ruderattak enligt Kruuse och Setterblad (2005)
enastående i jämförelse med sedumtak; speciellt när det handlar om växter, insekter och spindlar.
Taket består av stor texturvariation vilket innebär att många arter trivs där. Ruderattak är konstruerade för att arter ska kunna koloniseras av en större varietet av lokala växtarter, än till exmpel sedumtak som är konstruerat att exkludera andra växtarter än sedumarter. Det ofta kala landskapet på ruderattak gör det enklare för nya arter att kolonisera, de behöver inte konkurrera ut så många redan etablerade arter (Kruuse & Setterblad 2005).
Man kan likna vegetativa tak vid en mindre ö då den inte är lika lätt att kolonisera samt att storleken är mindre än habitat på marken. När det gäller öar finns det en välkänd ekologisk teori, kallad öbiogeografi, som säger att artantalet beror på yta och isolering från fastlandet. Det finns ett samband med storleken på ön och antalet arter, ju mindre ö desto mindre arter finns det (Stiling 2006). Vegetativa tak kan ses som mindre öar i stadsmiljö och är ofta en begränsning för gynnandet av vissa arter, en del arter är inte tillräckligt mobila och har därför ingen möjlighet att nå taken (Brenneisen 2003 & 2006) Arean kan också vara en missgynnad faktor för vissa arter som kräver stora ytor att röra sig på (Brenneisen 2006). Trots detta visar resultaten från studier
6
på att när organismerna väl lyckas nå taken, representerar det nya habitatet på taken ett värdefullt ersättande av habitatförlusten på marken (Brenneisen 2003).
I denna rapport redovisas resultaten från en inventering av evertebrater på Augustenborgs takträdgård i Malmö samt på en ödetomt ca 1,5km därifrån. Tre olika vegetationer på tak- och markplan har inventerades; sedum-, gräs- och ruderatvegetation.
1.1 Syfte
Syftet med denna studie är ta reda på följande:
1. Undersöka den biologiska mångfalden på olika vegetationstyper på tak och markplan.
2. Hur skiljer sig artsammansättningen mellan sedum- ruderat och grästak?
3. Hur skiljer sig artsammansättningen mellan tak och markplan?
4. Attraheras sällsynta och hotade arter till vegetationstaken?
1.2 Historiebakgrund
Vegetativa tak utvecklades i Tyskland på 1960-talet. Man blev i Berlin intresserade av tak med spontant uppkommen vegetation och började därefter designa så kallade ”gröna” tak. I början av 1980-talet upptäckta man takens förmåga att minska och fördröja dagvattenflöden och därmed minska problemen med översvämningar i byggnader samt stora vattenflöden i reningsverk, vid kraftigt regnoväder. Denna upptäckt av stormvattenreducering var en av faktorerna som ledde till att man började bygga vegetativa tak (Gedge & Kadas 2005).
Sverige har en lång tradition av att anlägga vegetativa tak. Grästorv användes under en period på många hus för att skydda takkonstruktionen, täta taken och för att isolera mot kyla. Efterhand uppkom idén om att skapa takträdgårdar med rekreativt syfte (Söderblom 1992). Malmö är den stad i Sverige där vegetativa tak har fått ett relativt starkt fäste. Man har bland annat upprustat bostadsområdet Augustenborg till en ekostad med vegetativa tak och i detta område ligger också Augustenborgs botaniska takträdgård, vilken är världens första botaniska takträdgård (Falk 2007).
1.3 Teknisk beskrivning av vegetativa tak
Vegetativa tak är en takyta täckt med ett jordlager samt växtlighet ovanpå. Det finns olika sorters vegetativa tak; extensiva, intensiva och semi-intensiva. Skillnaden beror på jordlagrets tjocklek.
Vegetativa tak består av antingen ett tjockt eller tunt jordlager, ibland med en skyddande rotbarriär och oftast med ett dräneringslager undertill (Green Roof 2008).
Vegetationstyp och takytans lutning är faktorer som påverkar när man ska bygga
takvegetationen. Takytans sol- och vindexponering samt växtzon är andra faktorer som man också måste ta hänsyn till (Vegtech 2009). Nedan redovisas de vegetativa takens uppbyggnad och på vilka tak de är tillämpliga.
7 1.3.1 Extensiva tak
Extensiva tak (Bild 1) har en vegetation som består av ett tunt jordlager med växtlighet på, som består av framförallt torktåliga arter som sedum- och mossarter (Green Roof 2008). Sedum är det latinska samlingsnamnet för en mängd olika fetknopps- och fetbladsarter. Tillsammans med vissa mossarter är de perfekta att utnyttja på takytor, eftersom de är mycket torktåliga och kan leva i mycket tunna och magra jordlager. Extensiva tak kräver en taklutning under 27 grader för att resultatet ska bli bra (Vegtech 2009). Extensiva tak klarar sig med det vattnet de får och kräver inte mer skötsel än en årlig kontroll samt begränsad näringstillförsel. Väger i vattenmättat tillstånd ca 50 kg/m2 (Green Roof 2008) och fungerar bäst som habitat för djur- och växtarter som har möjlighet att anpassa sig och utvecklas i extrema lokala miljöer samt är mobila (Brenneisen 2003).
Bild 1. Extensivt tak. Fotografi: Helene Sandberg 2009.
1.3.2 Intensiva tak
Intensiva tak har tjockare jordlager än extensiva tak och kräver lika mycket skötsel som en vanlig trädgård eller park, med bevattning och ogräsrensning. Intensiva tak kan bara anläggas på tak som klarar mycket vikt, då de väger ca 500 kg/m2 i vattenmättat tillstånd. Bild 2 visar på hur ett intensivt tak kan se ut (Green Roof 2008). Intensiva tak kräver en taklutning under 14° för att resultatet ska bli bra (Vegtech 2009).
Bild 2. Intensivt tak. Fotografi: Green Roof 2008.
8 1.3.3 Semi-intensiva tak
Bild 3. Ruderat tak (A), köksträdgård tak (B) och grästak (C). Fotografier: Green Roof 2008 (B) och Helene Sandberg 2009 (A & C).
Semi-intensivt tak består av ett 10-15cm tjockt jordlager med olika varianter av växtlighet och väger i vattenmättat tillstånd mellan 200-250kg/m2 (Green Roof 2008). Det finns olika varianter av semi-intensiva tak (Bild 3) och nedan följer exempel på dessa.
Ruderattak (Bild 3A) är uppbyggt av jord och grus med ett fåtal inslag av växtlighet. Dessa tak är uppbyggda med tanken att efterlikna en ödetomt/industriområde. På dessa tak finns det olika varianter; grus och sten i olika form och färg. Vatten hålls kvar i det cirka 20-40 cm tjocka grus- och jordlagret. Underhållet är lågt då växtligheten består av framförallt torktåliga växtarter, ofta olika varianter av ogräsarter (Green Roof 2008).
En annan variant är köksträdgårdar (Bild 3B) som består av växtplanteringar och kräver ogräsbekämpning och kontinuerlig bevattning. Väger ca 250kg/m2 i vattenmättat tillstånd (Green Roof 2008).
Grästak (Bild 3C) är en variant som påminner om en ängsmark. Består ofta av olika gräs- och ängsmarksarter och väger ca 250kg/m2 i vattenmättat tillstånd (Green Roof 2008).
1.4 Fördelar med vegetativa tak
Lagrar vatten och förhindrar översvämning vid intensiva regn (Oberndorfer 2007, Getter
& Rowe 2006, Green Roof 2008, Mentens et al. 2005). Lagringskapaciteten beror på typ av substrat, takets lutning, växtsammansättning samt regnfallsmönster (Dunnett &
Kingsbury 2004, Mentens et al. 2005, VanWowert et al 2005).
9
Vegetationen skyddar taket mot UV-strålning (Vegtech 2009) samt minskar
temperaturväxlingarna vilket ökar takets livslängd (Söderblom 1992, USEPA 2000). På vegetativa tak kan livslängden på takmembranet förlängas med mer än 20 år (USEPA 2000) och vissa vegetativa tak har hållit i 90 år utan att behöva repareras eller bytas ut (Porsche & Köhler 2003).
Takvegetation är bra för stadsmiljön då de är bullerdämpande (Dunnett & Kingsbury 2004, Lagström 2004, Söderblom 1992), skapar renare luft (Söderblom 1992, Bass &
Baskaran 2003) samt minskar den urbana stadstemperaturen (Bass et al. 2002).
Vegetativa tak ökar den biologiska mångfalden i staden. Taken blir till värdefulla refuger för vissa arter som annars har svårt att hitta passande habitat (Kadas 2006). Den
biologiska mångfalden har många olika värden; estetiska (naturområden har stor dragningskraft på turism och friluftsliv), praktiska (möjligheten att nyttja biologiska resurser), livsuppehållande (atmosfärens sammansättning, jordmånsbildning,
nederbörden och så vidare påverkas av den biologiska mångfalden) och etiska värden (ansvaret att bevara naturen intakt till nästkommande generationer) (Naturvårdsverket 1994).
1.5 Nackdelar med vegetativa tak
Kan vara en begränsning för gynnandet av vissa arter, vissa arter är inte tillräckligt mobila och har ingen möjlighet att nå taken (Brenneisen 2003, 2006)
Vissa arter kan inte anpassa sig till det speciella klimatet på taken. Maskar är ett exempel på detta, de missgynnas av det begränsade jordmånsdjupet. Blir det för varmt på taken har maskarna ingen möjlighet att leta sig så långt ner att de kyls av (Brenneisen 2006).
Arean kan vara en missgynnad faktor för vissa arter som kräver stora ytor att röra sig på (Brenneisen 2006).
Det finns sällan boplatser för fåglar, t.ex. träd (Brenneisen 2006).
När man bygger intensiva tak med tjockt membran bidrar det ofta till extra vikt på taken, och detta kräver bra och stabila byggnader som klarar av att hålla uppe mycket tyngd (Gedge & Kadas 2005).
Minskad belastning av avloppssystemet. En framtida besparing av vatten kan innebära att våra avlopp blir överdimensionerade och kan då behöva bytas ut då dagens avloppsrör kräver genomspolning av en stor mängd vatten (Stahre 2006).
1.6 Beskrivning av sedum-, ruderat- och gräsvegetation på markplan
1.6.1 Sedummark
Sedummarker finner man naturligt på öppen, torr och stenig mark samt på klippor och stenmurar.
Den torra och karga växtmiljön med minimal vattentillgång gör att sedumväxter och vissa mossor trivs bra. Mossor har en förmåga att återhämta sig efter perioder av torka och växer till även under de kalla årstiderna. Dessa egenskaper gör att sedum och mossor passar utmärkt som vegetativa tak (Miljönytta 2009).
1.6.2 Ruderatmark
Ruderatmarker är tillfälliga miljöer som försvinner när markanvändningen ändras. Det rör sig ofta om upplag av schaktmassor, jordhögar, eller områden i hamnar och kring industrier och
10
byggplatser (Gedge & Kadas 2005, Anderberg 2003). Marken består ofta av sand eller grus, där många insektsarter trivs då de gärna gräver bon och lever i sanden, t.ex. flera bin och steklar (Bergsten 2007). Marken har lågt näringsinnehåll och ett väldränerat substrat. På ruderatmarker hittar man framförallt ogräsarter samt arter som är tillfälliga inkomlingar i vårt land. Många arter är beroende av den typiska ruderatmarkerna som har bildats av kraftigt störningar såsom till exempel industriell exploatering (Ashing 2000). Förhållandena på ruderatmarker löper stor risk att förändras, då gamla hamnområden samt övergivna ödetomter omformas till byggnationer av olika slag och detta innebär att populationer av specifika ruderatmarks-arter kommer att
försvinna (Aronsson et al 1996).
1.6.3 Gräsmarker/ängsmarker
Ängsmarkerna är en av de artrikaste miljöerna i vårt land (Martinsson 1999). Tittar man bakåt i tiden har ängsmarker oftast blivit hävdade, och många växter och djur har kommit att bli direkt beroende av denna hävd. Den kalkrika och utmagrade jordmånen skapar förutsättningar för en stor artrikedom av växter och djur som är ovanliga i andra miljöer (Lexell 2009). Den
gräsmarkvegetation som undersökts i denna studie består av mager sandblandad jord och har de förutsättningar en äng bör ha för att inte bli överväxt av alltför näringsälskande växter, t.ex.
kraftiga ängsarter som hundkäx (Anthriscus sylvestris).
1.7 Forskning kring vegetativa tak och biologisk mångfald
I en studie gjord i Basel (Schweiz) av Brenneisen (2003) kom man fram till att det var flera olika kriterier som påverkar evertebratpopulationerna på vegetativa tak, och den viktigaste var
variationen på substratdjupet. Tunt substrat fungerade som habitat för ett flertal torrtåliga evertebrater medan djupare substrat kunde hålla mer fukt och fungerade då som habitat för arter som kräver mer olikartad vegetation. Genom att variera djupet skapades flera olika mikrohabitat vilket ökade biodiversiteten på taket.
Våt- och ängsmarkhabitat kan återskapas på tak och ett framgångsrikt exempel på detta är det 96-åriga vegetativa taket på vattenkraftanläggningen i Wollishofen, Zurich. Den huvudsakliga anledningen till installerandet av det vegetativa taket 1914 var inte av bevarandeorsak, utan det var att kyla ner byggnaden och vattnet inuti (Landolt 2001). Orkidéarten Orshis mori, som idag är utrotningshotad i Zurich, finns i ca 6000 exemplar på taken (LivingRoofs 2008). På dessa tak har man kunnat bevara biodiversiteten från de artrika ängs- och våtmarker som tidigare fanns i området, men som blev ersatta i jordbrukets och industrialiseringens spår. Dessa vegetativa tak fungerar idag som en refug för 175 arter, av dessa är 9 orkidéarter. Några av orkidéarterna är rödlistade och hotade enligt Artdatabanken (Landolt 2001). Det unika med detta tak är att det innehar hela växtsamhällen som också hittas på marknivån i omkringliggande område
(Brenneisen 2003). Eftersom takets vegetation hållits intakt under alla år är taket en viktig kvarvara från ängsmarker som tidigare var vanlig i Schweiz, men som för varje år blivit alltmer hotad av människans markanvändning (Landolt 2001).
Observationer från studier kring vegetativa tak har lett till en reglering av lagstiftning gällande bygg- och konstruktionslagar i Basel, Schweiz. Som en del i stadens arbete för att öka
biodiversiteten är det numera obligatoriskt att ha vegetativa tak på nybyggda hus med platta tak (Brenneisen S. 2006). På tak över 500m2 måste substratet bestå av naturligt substrat (jord, grus, sten) från den lokala omgivningen. Detta för att främja biodiversiteten samt påskynda
kolonisationen av lokala och vissa hotade arter (Brenneisen 2004, Gedge & Kadas 2005).
11
På Augustenborgsområdet, där denna studie genomförts, har tidigare fågel- och
insektsinventeringar gjorts. Undersökningar gjordes 2001-2003 av fåglar och insekter både på de vegetativa taken samt i Augustenborgs grönområden på marken (Ohlsson 2001, 2002 & 2003).
Inventeringen av insekter gav resultatet att sex olika insektsordningar påträffades: skalbaggar (Coleoptera), tvestjärtar (Dermaptera), halvvingar (Hemiptera), tvåvingar (Diptera), fjärilar (Lepidoptera), steklar (Hymenoptera) och hoppstjärtar (Collembola). Inom ordningen insekter dominerade framförallt Coleoptera med 22 arter och Hemiptera med 19 olika arter (Ohlsson 2001). I studien året därefter syntes en viss ökning av arter, totalt påträffades 89 olika arter av insekter vilket är en ökning med 14 arter. Samma insektsordningar påträffades också detta år, samma gäller även evertebrater. År 2002:s studie visade på en liten ökning av den biologiska diversiteten. Det var betydligt grönare i parken och dagvattenssystemet hade tagits i bruk, vilket kan vara en anledning till att fler arter påträffades. Detta trots årets värmebölja med torka.
Sedumtaken var de enda utav områdena på tak och markplan som verkar ha påverkats negativt av torkan (Ohlsson 2002). Året därpå hittades 9 nya insektsarter, 2 molluskarter samt 1 ny spindelart. Dessa 3 års studier visade på en mindre ökning av antalet arter och trots att antalet arter är lågt visar de arter som är välanpassade till den kärva och näringsfattiga miljön på taken på ett högt individantal. Antalet arter kan också öka med tiden. Att mycket förändrats i området under dessa 3 år kan vara en bidragande orsak till utebliven ökning av artantalet, då många arter föredrar stabila miljöer (Ohlsson 2004).
2. Metod
2.1 Undersökningsområde
Inventering av evertebrater har gjorts på Augustenborgs botaniska takträdgård i Malmö (Figur 1 och Bild 4) och på marknivå nedanför Augustenborgs takträdgård samt på ett ödetomt ca 1,5km därifrån. Fällorna sattes ut på de tre olika vegetationstyper på taken samt på markplan: sedum, ruderat och gräs (Bild 5). Undersökningsområdet har utgått från grästakets area då detta tak är minst. De olika taken och områdena på markplan har delats in vardera provrutor om 8x8m (64m2) där fällor satts ut, håvning och manuell fångst genomförts.
Den totala arean på habitaten på tak och markplan är följande: sedumtak – 576m2, ruderattak 128m2, grästak – 64m2, sedum markplan 72m2, ruderat markplan 540m2 och gräs markplan 540m2.
12
Bild 4: Malmö och Augustenborgsområdet. Den röda pilen visar Augustenborgs geografiska läge i Malmö.
Figur 1. Takytan över Augustenborgs botaniska takträdgård sedd ovanifrån. Siffrorna anger de olika typer av takdesign som valts ut för undersökning:
1. Sedumtak 2. Ruderaten 3. Grästak (Illustration: Helene Sandberg 2009)
13
2.2 Undersökningsområdet på taken
Sedumtaket består av bland annat sedumarter, mossor och lavar (Bild 5A, Bilaga 3). Exempel på arter är sedum (Sedum sp.), blek gräsmossa (Brachythecium albicans) och filtlav (Peltigera sp.).
Det tunna substratet gör att endast torktåliga arter klarar av att överleva där. Solinstrålningen är stark på en stor del av taket, förutom den delen där en mindre skorsten skuggar en mindre del av taket. Närings- och vattentillgång är varierad beroende på årstid, och har under
inventeringsperioden varit begränsad då större delen av sommaren bestod av torka.
Ruderattaket består av ett tunt jordlager med mycket sten och grus ovanpå, med växtlighet som är varierad och knapp (Bild 5B, Bilaga 3). Exempel på arter är blåeld (Echium vulgare), äkta johannesört (hypericum perforatum) och renfana (Tanacetum vulgare). Solinstrålningen är stark på hela taket och endast tre mindre vårtbjörkar skuggar en liten del av taket. Näringstillgången är knapp på grund av det tunna jordsubstratet.
Grästaket består av ett tjockare jordlager med olika gräs- och ängsväxter (Bild 5C, Bilaga 3).
Exempel på arter är prästkrage (Leucanthemum vulgare), renfana (Tanacetum vulgare) och rödklöver (Trifolium pratense). Då grästaket består av kullar är solinstrålningen varierande under dagen. Näringstillgången är högre på detta tak då det organiska materialet som faller ner på gräset bryts ner av nedbrytare i markens tjocka jordlager. Vattentillgången är större än de andra taken, då grästaket under de torraste sommarmånaderna blir bevattnat av personalen.
Bild 5. Sedumtak (A), ruderattak (B) och grästak (C). Fotografier: Helene Sandberg 2009.
2.3 Undersökningsområdet på markplan
Sedumvegetationen på markplan (Bild 6A, Bilaga 3) består av mestadels sedumarter, mossor och andra växtarter. Exempel på arter är sedum (Sedum sp.), blek gräsmossa (Brachythecium
albicans) och maskros (Taraxacum F). Sedumvegetationen är belägen precis nedanför
14
Augustenborgs botaniska takträdgård. Den inventerade sedumvegetationen är belägen vid en trafikled där ständig torka existerar och detta skapar en unik miljö för just sedumvegetationen som är extremt torktålig.
Ruderatvegetationen (Bild 6B, Bilaga 3) består av sandblandad jord med inslag av grus och sten.
Växtlighet är varierad men knapp. Exempel på arter är gråbo (Artemisia vulgaris), renfana (Tanacetum vulgare), skräppa (Rumex sp.) och dvärgsötväppling (Melitotus indicus).
Ruderatvegetationen är beläget ca 1,5 km från Augustenborgs botaniska takträdgård på en ödetomt.
Gräsvegetationen på markplan (Bild 6C, Bilaga 3) består av gräs- och ängsväxter. Exempel på arter är kanadensiskt gullris (Solidago canadensis), nyponros (Rosa sp.) och baldersbrå
(Tripleurospermum perforatum). Ruderatvegetationen är beläget ca 1,5 km från Augustenborgs botaniska takträdgård på en ödetomt.
Bild 6. Sedum (A. sedumvegetation nedanför Malmö Botaniska Takträdgård), ruderatmark (B.
ödetomt bestående av grus, stenar och mindre växtlighet, uppe t.h.) och gräsmark (C. ödetomt bestående av gräsvegetation, nere t.v.) Fotografier: Helene Sandberg 2009.
2.4 Inventering
Inventeringen har gjorts med hjälp av gulfällor, slaghåvning, fallfällor och manuell fångst.
Gulfällor och fallfällor (Bild 7 och 8) har satts ut på både tak och markplan, två stycken på varje typ av tak och markplan. Totalt sattes det ut tolv stycken gulfällor och tolv stycken fallfällor.
Fällor på markplan sattes ut nedanför Malmö Botaniska Takträdgård och på en ödetomt ca 0,5km därifrån (Bild 6). Under maj månad (v.19) och till början av september (v.39) vittjades fällorna, detta gjordes en gång per vecka. Slaghåvning och manuell fångst har också gjorts på alla tak och
15
markplan varje vecka. Evertebrater som fångats in har räknats och artbestämts till art, familj eller släkte.
2.4.1 Fångstmetoder
Slaghåvning
För att fånga arter som flyger har fjärilshåv och slaghåv använts. Håvning har gjorts hastigt genom örtfloran för att sedan vittjas. Slaghåvning har gjorts på alla tak och markplan har gjorts varje vecka, och fångsten har samlats in och artbestämts. Detta har skett under perioden v.19-39.
Gulskålar
Många insekter dras till gul färg, och därför har s.k. gulskålar (Bild 7) ställts ut (i form av gula tallrikar) på alla taken och på markplan. I skålarna har 1 tsk diskmedel, ¼ delar ättika och 3/4 delar vatten blandats som fångstvätska. Skålarna placerades i både skugg- och solläge och ~4 meter ifrån varandra. Gulfällorna är 16cm i diameter och 6cm djupa. På varje
undersökningsområde har två stycken gulfällor ställts ut. Gulfällorna vittjades varje vecka under perioden veckorna 19-39.
Bild 7: Gulskål ~16cm i diameter, 6cm djup (Fotografi: Helene Sandberg 2009).
Fallfällor
Fallfällor (Bild 8) har grävts ner på tak och markplan, dessa utgjordes av runda plastmuggar nedgrävda i marken så att kanten var i jämnhöjd med marknivån. I skålarna har 1 tsk diskmedel,
¼ delar ättika och 3/4 delar vatten blandats som fångstvätska. Fallfällorna placerades ca 4 meter ifrån varandra och var 6cm i diameter, 10cm djupa. Fallfällorna på sedumtaket skiljde sig något då takets substrat är tunnare, ca 4cm i diameter och 4cm djupa. På varje undersökningsområde har två stycken fallfällor ställts ut. Gulfällorna vittjades varje vecka under perioden veckorna 19- 39 .
Bild 8: Fallfälla ~6cm i diameter, 10cm djup (Fotografi: Helene Sandberg 2009).
Manuell fångst
16
Direktobservationer, handfångster t.ex. genom stenvändning har också använts. Varje tak och markplan har undersökts genom manuell fångst och detta genom att gå fram och tillbaka på undersökningsområdet och samla in evertebrater. Detta manuella insamlande har gjorts varje vecka under perioden veckorna 19-39.
2.5 Analys av insamlad data
För att beräkna evertebratdiversiteten på tak och markplan har tre diversitetsformler använts:
Shannon-Viener, Berger & Parker samt Simpsonsindex.
Shannon-Viener-index är hög om många arter finns och om flera arter är talrika, och diversiteteten är låg om få arter finns eller om få arter dominerar. Värdet för H ligger oftast mellan 1,0 – 6,0 och ju fler taxonomiska grupper och jämnare fördelning dem emellan desto högre värde för H (Stiling 1996). Berger & Parker och Simpsons är diversitetsindex som tar hänsyn till om det finns ett fåtal arter med många individer eller många arter med en någorlunda jämn fördelning. Om de andra arterna endast har ett fåtal individer så bör samhället inte betraktas ha hög diversitet.
pi*ln(pi)
H Shannon-Wiener diversitetsindex
pi= andelen individer av det totala antalet individer av art i
N DBP Nmax
Berger & Parker diversitetsindex.
Nmax= antal individer hos den vanligaste arter N= antal individer totalt
1
1
niN niNDS Simpsons diversitetsindex.
i=artens indexnr
ni= antal individer av art 1 N=totalt antal individer
För att få en mer illustrerad bild över arternas fördelning och relativa förekomst har ett Rank- Abundans-diagram gjorts (figur 5 och 6). Och för att få en uppfattning av hur jämnt fördelad artrikedomen är räknades jämnheten av individer bland arterna ut, med hjälp av Pielous jämnhetsindex. Ju mindre variation i ett samhälle desto högre är jämnhetsindex.
max H
J H Pielous jämnviktsindex.
S S
H S 1 ln
1ln
max
Det maximala värdet av H H= Shannon-WienerS= totala antalet arter
17
Medelvärde (medelindividantalet) och konfidensintervall räknades ut för evertebraterna på de olika vegetativa taken och på markplan.
3. Resultat
3.1 Evertebratförekomst på de olika vegetativa taken och markplan
Antalet individer som hittades var 531 på sedumtaket, 606 på ruderattaket, 620 på grästaket, 530 på sedumvegetationen på markplan, 461 på ruderatvegetationen och 687 på gräsvegetationen.
Det sammanlagda antalet arter av evertebrater som inventerades på de olika vegetativa taken var 184 arter, varav 127 olika familjer. På takplan hittades flest arter på gräsvegetationen, följt av sedum- och därefter ruderatvegetation. Även på markplan hittades flest arter på
gräsvegetationen, men fler arter hittades på ruderatvegetation än sedumvegetation (se tabell 1 och figur 3).
Figur 3: Antal arter per kvadratmeter på vegetativa tak och markplan.
3.2 Biologisk mångfald av evertebrater på de olika vegetativa taken och markplan
Resultaten av inventeringen visar på en skillnad i artantal mellan de olika taken samt mellan taken och markplan. Artantalet är något större på gräs- och ruderatvegetationen på markplan än på gräs- och ruderattaken. Dock är det tvärtom mellan sedumtaket och sedumvegetationen på markplan, där visar sedumtaket på ett högre artantal än på sedumvegetationen på markplan.
Ruderattaket var det tak som hade minst antal arter av de tre taken och grästaket var det tak med flest arter. Av de vegetativa taken är sedumtaket det med högst jämnhet och ruderattaket med minst jämnhet (se Tabell 1).
Biodiversitetsindex har räknats ut på de olika taken och markplan och för att ta hänsyn till arter med få individer har Shannon-Wiener-index använts. Man kan då utläsa att gräsvegetationen på
0,09
0,28
1,16
0,5
0,1
0,16
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1,2 1,4
Sedum Ruderat Gräs
Vegetativa tak Markplan Evertebratförekomst
Antalarter per kvadratmeter
18
markplan har högst diversitet, och ruderattaket har lägst diversitet (Tabell 1) av de jämförda vegetationstyperna på tak och markplan.
Gräsvegetationen på markplan är det habitat som har högst biodiversitet av de inventerade vegetatonstyperna på tak och markplan, enligt både Shannon-Wiener och Berger & Parkers diversitetsindex. Enligt Simpsons diversitetsindex är det ruderattaket som har högst diversitet.
Enligt Berger & Parker har sedumtaket lägst biodiversitet. Enligt Shannon-Weaver har ruderattaket lägst biodiversitet. Enligt Simpsons har grästaket lägst biodiversitet (Tabell 1).
Vid jämförelse mellan de olika vegetationstyperna på markplan ser man att ruderatvegetation har den lägsta biodiversiteten och gräsvegetationen högst, enligt Shannon-Wiener och Berger &
Parker. Enligt Simpsons har gräsvegetationen på markplan lägst biodiversitet och ruderatvegetationen högst biodiversitet (Tabell 1).
Sedumvegetationen på markplan och tak är de artsamhällen som har störst jämnhet av alla de undersökta områdena, enligt Pielous jämnhetsindex. Ruderatvegetationen på markplan och tak har lägst jämnhet (Tabell 1).
Vid en jämförelse mellan de olika taken är det grästaket som innehar den högsta biodiversiteten, enligt både biodiversitetsindexena Shannon-Wiener och Berger & Parker. Enligt Shannon- Wiener har ruderattaket lägst biodiversitet och enligt Berger & Parker har sedumtaket lägst biodiversitet (Tabell 1).
Sedumtak är en monokultur som består av ett väldigt ensidigt habitat med en låg växtdiversitet (Kadas 2005). Detta i kombination med ett tunt jordsubstrat gör att mindre antal arter trivs på taket. I denna studie visar resultaten på att sedumtaket har lägre biodiversitet än grästaket, men högre diversitet än ruderattaket enligt Shannon-Wiener och Simpsons. Enligt Berger & Parker har sedumtaket lägst biodiversitet av alla taken och detta förklaras av dess habitat som
missgynnar många arter. På samma sätt förklaras resultaten att gräsvegetationerna på tak och markplan har högst biodiversitet, detta beror främst på substratdjupet och dess varierade habitat vilket gynnar en större variation av evertebrater.
Tabell 1: Antal arter och individer, medelvärde (individer per m2), konfidensintervall och olika index över de olika vegetativa taken och områdena på markplan. Fetmarkerade värden betyder högst förekomst och/eller diversitet.
Sedumtak Ruderattak Grästak Sedummark Ruderatmark Gräsmark
Antal arter 54 36 74 39 58 85
Antal individer 531 606 620 530 461 687
Medelvärde 8,29 9,47 9,69 8,28 7,2 10,7
Pielous jämnhet 0,7 0,6 0,69 0,76 0,64 0,75
Shannon-Wiener 2,86 2,29 3,08 2,99 2,51 3,38
Simpsons 8,33 6,25 14,37 12,98 7,14 16,9
Berger&Parker 0,3 0,29 0,23 0,2 0,28 0,16
Medelantalet individer
8,29 ± 1,99 9,47 ± 1,43 9,69 ± 1,69 8,28 ± 1,57 7,2 ± 2,19 10,7 ± 1,25
Spindlar är viktiga då de fungerar som indikatorer på abundansen av arter i de lägre och högre tropiska nivåer. Spindlar visa ett brett utbud av födosökande strategier, som dikterar villkoren för vegetation och markstruktur (Gibson, Hambler & Brown, 1992). Denna ryggradslösa grupp är så
19
divers gällande krav på födosökning och livsmiljö att mätningar av spindelabundans och - förekomst är ett bra mått på att utröna det utvalda habitatets potential av biologisk mångfald (Kadas 2005). Detta kan fungera som ett alternativt mått gentemot vanliga diversitetsindex för att få ett hum om den biologiska mångfalden.
I denna undersökning hittades en stor varietet av olika spindlar (Tabell 2), och ruderatvegetationen på markplan hade flesta antal spindelarter totalt. Grästaket hade högst artantal av taken. Tabell 2 visar på att gräs- och ruderatvegetationen på markplan har störst potential att hysa störst biologisk mångfald, vilket grundar sig på spindelteorin beskriven ovan.
Grästaket är det tak med störst antal spindelarter och har därmed störst potential av taken att hysa störst biologisk mångfald.
Tabell 2: Antal spindelarter på de olika taken och på markplan.
Sedum Ruderat Gräs
Familj Tak Mark Tak Mark Tak Mark
Phalangidae, lockespindlar 1 1 2
Dictynidae, nätverkspindlar 1 1
Linyphiidae, mattvävarspindlar 1 2 1 3 1
Lycosidae, vargspindlar 1 1
Miturgidae, hoppspindlar 1 2 1 1
Salticidae, hoppspindlar 1
Thomisidae, krabbspindlar 3 2
Uloboridae, krusnätsspindlar 1 1
Zoridae, taggfotingar 1
Totalt antal arter 2 4 2 8 6 8
3.3 Effekten av olika takdesign på artsammansättningen
Under sommaren invaderades Skåne av sjuprickiga nyckelpigor (Coccinella septempunctata) i slutet av sommaren (Habul 2009, Larsson 2009) och detta syntes på inventeringsresultaten i denna studie. På taken var det flest nyckelpigor på sedumtaket, 9st, samt endast 1st vardera på ruderat- och grästaket. På marken var det jämnare fördelat med 13st på sedumvegetationen, 11st på ruderatvegetationen och 12st på gräsvegetationen (Bilaga 2). Innan juli-september hittades inga sjuprickiga nyckelpigor (Coccinella septempunctata). Sedumtaket var det tak med flest individer av sjuprickig nyckelpiga och också det tak med högst individförekomst av många arter av bladlöss (Tabell 3).
Tabell 3: Antal individer av bladlöss inventerade i Malmö 2009.
Sedum Ruderat Gräs
Art Mark Tak Mark Tak Mark Tak
Cinera pilicornis 18 7 43 55 7
Diploneura unicetalis 42 6 13 18 30
Euceraphis betulae 20 7 55 13 35 1
Macrosiphum rosae 19 3
Aphis fabae 50 199 89 108 55 23
20
Antal individer 88 274 193 192 108 61
Antal arter 3 5 4 5 3 4
Den absolut talrikaste arten på taken är rovkvalster (Parasitus fimetorum) som fanns i hela 175 exemplar på ruderattaket. Andra arter med högt individantal är svart trädgårdsmyra (Lasius niger) som hittades i 160 exemplar på ruderatvegetationen på markplan och 143 exemplar på grästaket. Andra arter med högt individantal är betlus (Aphis fabae) med 199 exemplar på sedumtaket och 108 exemplar på ruderattaket. Hornlockepindel (Phalangium opilio) hittades i 119 exemplar på gräsvegetationen på markplan och klotgråsugga (Armadillium vulgare) 123 exemplar på grästaket (Bilaga 1). Ruderattaket skiljer sig något från de andra taken och
områdena på markplan, det innehar ett fåtal arter med ett väldigt högt individantal och resten av arterna har få individer.
Vid jämförelse av de olika takens artfördelning och relativa förekomst ser man att den relativa förekomsten av arter skiljer sig emellan de olika taken och mellan de olika vegetationerna på markplan. I figur 5 och 6 illustreras detta med hjälp av rank-abundans-diagram. På sedumtaket förekommer arten betlus (Aphis fabae) i 199 exemplar, på ruderattaket rovkvalster (Parasitus fimetorum) i 172 exemplar och på grästaket förekommer svart trädgårdsmyra (Lasius niger) i 157 exemplar. På sedumvegetationen på markplan förekommer rovkvalster (Parasitus
fimetorum) i 81 exemplar, på ruderatvegetationen svart trädgårdsmyra (Lasius niger) i 140 exemplar och på gräsvegetationen lockespindlar (Phalangium opilio) i 119 exemplar. Svart trädgårdsmyra (Lasius niger) är den art som har störst relativ förekomst både på ruderattaket och också på ruderatvegetationen på markplan (Figur 5 och 6 och Bilaga 2). Man kan också se att svart trädgårdsmyra (Lasius niger) är den art förekommer mest frekvent om man ser till det sammanlagda antalet individer på alla tak och markplan tillsammans (Bilaga 2).
21
Figur 5: Rank-abundansdiagram över arternas fördelning och relativa förekomst på de olika habitaten på de vegetativa taken. X-axeln: arternas fördelning (de arter som det finns mest av längst till vänster). Y-axeln: andelen individer av det totala antalet arter. De arter med mest individer på varje tak är utskrivna i diagrammet.
172 140108
55 0
50 100 150
200
Ruderat
Tak
Proportionell abundans
Artgradering
199
42 0 50 100 150 200
Betbladlöss Hoppstjärtar Rovkvalster Bladlöss Bananflugor Rapsbaggar Björkbladl… Gallsteklar Sammetsk… Fjädermyg… Bredlårste… Trefåresst… Bladluslejo… Brokhopps… Dvärgsteklar Näbbskinn… Svängflugor Bladhornin… Fröskinnba… Gröna … Kortvingar Pysslingste… Rovflugor Skogsvärm… Spottstritar Trekantssp… Vedbaggst…
Sedum
TakProportionell abundans
Artgradering
157 123
38 0 50 100 150 200
Svarta … Puckelflugor Gråsuggor Dvärgstritar Husflugor Cikador Skogsglans… Storharkra… Blombaggar Skogsgråsu… Bananflugor Dvärgstritar Krabbspin… Stritsar Tambin Björkbladl… Bredlårste… Dubbelfoti… Fläcklunds… Kortvingar Krabbspin… Nätverkssp… Rosensteklar Sjuprickig … Stenhumlor Vivlar
Gräs
TakArtgradering
Proportionell abundans
22
Figur 6: Rank-abundansdiagram över arternas fördelning och relativa förekomst på de olika habitaten på markplan. X-axeln: arternas fördelning (de arter som det finns mest av längst till vänster). Y-axeln: andelen individer av det totala antalet arter. De arter med mest individer på varje markplan är utskrivna i diagrammet.
På ruderattaket samt ruderat- och gräsvegetationen inventerades ett flertal fjärilslarver av okänd art, vilket tyder på att habitatet är fördelaktigt då fjärilar under larvstadiet samlar in huvudparten av de proteiner som sedan omvandlas till reproduktionsprodukter (såsom ägg och ejakulat) och är därför under detta stadium beroende att ha nära tillgång till föda (Sandhall 1991,
Vetenskapsrådet 2002).
De olika vegetativa taken kompletterar varandra ur en biodiversitetssynvikel, eftersom de innehar en stor variation i artsammansättningen.
Sedumtaket har en stor fauna av framförallt mobila arter såsom flugor (Brachycera), humlor/bin (Apidae), bladlöss (Aphidoidea) myggor (Nematocera) och steklar (Hymenoptera) (Figur 7). Dessa arter är beroende av nektar och pollen som födointag vilket det finns gott om på sedumtaket från försommaren och början av hösten. Sedumtaket har en begränsad miljö med tunt jordsubstrat och lågvuxna växtarter där bara ett fåtal icke mobila arter trivs. Exempel på icke mobila arter som inventerats och förekommer frekvent på sedumtaket är hoppsjärtar
(Collembola) och kvalster (Acari).
154117
55 0
50 100 150 200
Svarta … Björkbladlöss Brokhoppst… Rullvivlar Hoppstjärtar Puckelflugor Rovkvalster Björkrullvivel Bladlusstekl… Husflugor Sorgmyggor Kortvingar Myllflugor Skogsflugor Bladloppor Brokparasit… Dvärgspindl… Fältrovskin… Fröskinnba… Gröna … Hoppstjärtar Kortvingar Nätverksspi… Pysslingste… Småharkra… Smalkantski… Stor … Taggspindlar Trefårestekl…
Ruderat
MarkProportionell abundans
Artgradering
8150 45 0
50 100 150
200
Sedum
MarkProportionell abundans
Artgradering
114 8174 55 0 100 200
Lockespin… Betbladlöss Öronvivlar Puckelflu… Sjuprickig … Rovkvalst… Svartstekl… Lockespin… Fältrovski… Lövflugor Bredlårst… Nyckelpig… Spyflugor Taggspin… Allmänna … Borrflugor Brokpara… Fjärilslarv… Husflugor Kortvingar Kvickbag… Myllflugor Pingborrar Röda … Snäckor Stenhuml… Trädgård… Vargspin…
Gräs
MarkProportionell abundans
Artgradering
23
På ruderattaket hittar man en större blandning av arter än på sedumtaket. Här kan man till exempel hitta fjärilar (Lepidoptera) och gråsuggor (Isopoda) som inte inventerades på sedumtaket. Andra organismgrupper där flera arter inventerades var bladlöss (Aphidoidea), flugor (Brachycera), hoppstjärtar (Collembola), myggor (Nematocera), skalbaggar (Coleoptera), steklar (Hymenoptera), stritar (Auchenorrhyncha) och tripsar(Thysanoptera).
En tydlig skillnad mellan de olika taken är att på grästaket inventerades flest icke mobila arter än på de andra taken. Exempel på icke mobila arter som inventerats är dubbelfotingar (Diplopoda), gråsuggor (Isopoda), daggmaskar (Lumbricidae), snäckor (Gastropoda) och spindlar (Archnida).
Grästaket har ett djupare jordsubstrat vilket gynnar fler och en större varietet av arter, och då framförallt dess ovan nämnda icke mobila arter. Många arter är känsliga för uttorkning och är därför beroende av fuktiga miljöer samt djupt jordsubstrat för sin överlevnad. Detta gäller bland annat gråsuggor, daggmaskar och dubbelfotingar vilka enbart hittades på grästaket där
jordsubstratet är tillräckligt djupt för att de ska trivas. Inventeringen visade att grästaket även hyser en stor mångfald av mobila arter såsom flugor (Brachycera), humlor/bin (Apidae), myggor (Nematocera), steklar (Hymenoptera), skalbaggar (Coleoptera) och stritar (Auchenorrhyncha) (Figur 7 och Bilaga 1).
Det finns också en tydlig likhet i artförekomst i olika organismgrupper mellan de olika taken.
Flugor (Brachycera), humlor/bin (Apidae), myggor (Nematocera), skalbaggar (Coleoptera) och steklar (Hymenoptera) är alla organismgrupper som inventerats i stort antal på alla tak. Detta beror på att de olika taken består av en stor variation av växtarter som lockar till sig dessa mobila arter. Dessa olika organismgrupper är heller inte beroende av substratdjup och fuktiga miljöer vilket gör att dem även påträffas i stort antal på både sedum- och ruderattaket.
Figur 7: Illustration över antalet arter i varje organismgrupp på de olika vegetativa taken.
De olika vegetationerna på markplan kompletterar varandra ur en biodiversitetssynvikel på samma sätt som på de vegetativa taken.
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 20
Bladloppor Bladlöss Dubbelfotingar Fjärilar Flugor Gråsuggor Hopprätvingar Hoppstjärtar Humlor/bin Kvalster Maskar Myggor Myror Skalbaggar Snäckor Spindlar Steklar Stritar Tripsar
Sedum Ruderat Gräs
Antal arter
Antal arter i varje organismgrupp på vegetativa tak
24
Sedumvegetationen har en stor fauna av framförallt flugor (Brachycera), myggor (Nematocera), steklar (Hymenoptera) och skalbaggar (Coleoptera) som alla har pollen och nektar som födointag (Figur 7). Vegetationen består som på sedumtaket av lågvuxna
sedumväxtarter, men har ett tjockare jordsubstrat än sedumtaket vilket gör att också arter som gråsuggor (Isopoda) som föredrar fuktiga miljöer, trivs bra här. Sedumvegetationen med dess olika blommande sedumarter är en miljö som ger födointag under hela säsongen, och det är mestadels mobila arter som trivs här.
På ruderatvegetationen inventerades framförallt mobila arter. Arter som inventerats i stort antal är skalbaggar (Coleoptera), flugor (Brachycera), myggor (Nematocera) och steklar
(Hymenoptera). Ruderatvegetationen på markplan består av sand, sten och grus vilket är förutsättning för många bi- och stekelarter för att kunna bygga bo. Vegetationen består av olika växtarter vilka fungerar som föda för många av de mobila arter som inventerats i området. Ett stort antal spindlar inventerades också, 8 olika arter.
Landskapet är torrt och kargt, vilket gör det svårt för vissa arter att överleva. Exempel på arter som inte inventerats är gråsuggor och daggmaskar, vilka båda är arter som kräver fuktiga miljöer för att överleva.
Gräsvegetationen var det tak där flest arter av olika organismgrupper inventerades. Detta beror på gräsvegetationens varierande och artrika habitat. Gräsvegetationen består av olika växter, gräs och örter vilka varierar med årstiderna. Detta drar till sig olika former insekter som är beroende av nektar och pollen som födointag. Många mobila organismgrupper som flugor, humlor/bin, myggor, skalbaggar och steklar inventerades på vegetationen. Gräsvegetationens har ett tjockt jordsubstrat samt en variation av växtarter vilket ger skydd och skugga. Detta lockar till sig organismgrupper som gråsuggor, gräshoppor, maskar och snäckor, som inventerades i ett flertal arter. På gräsvegetationen inventerades flest arter av framförallt flugor (Brachycera),
humlor/bin/getingar (Apidae), fjärilar (Lepidoptera), gräshoppor (Caelifera), daggmaskar (Lumbricidae), snäckor (Gastropoda), skalbaggar (Coleoptera) och steklar (Hymenoptera).
Vegetationen drar till sig en stor mångfald av arter, vilket beror på att habitatet har ett varierat landskap; tjockt jordsubstrat, låg- och högvuxna växtarter, sandblandad jord och en stor variation av växtarter med varierande blomningssäsong.
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 20
Bladloppor Bladlöss Dubbelfotingar Fjärilar Flugor Gråsuggor Gräshoppor Hoppstjärtar Humlor/bin/g… Kvalster Maskar Myggor Myror Skalbaggar Snäckor Spindlar Steklar Stritar Tripsar
Sedum Ruderat Gräs
Antal arterAntal arter
Antal arter i varje organismgrupp på markplan
