EXAMENSARBETE
Asylsökandes möjligheter till meningsfulla aktiviteter
En kvalitativ studie
Malin Boström Elina Firouzfar
2015
Arbetsterapeutexamen Arbetsterapeut
Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap
Abstrakt
Syftet med studien var att beskriva möjligheten till meningsfulla aktiviteter för asylsökande i norra Sverige. För att studera detta genomfördes tio intervjuer med personer som tidigare har varit asylsökande. Fyra kvinnor och sex män i åldrarna 21- 47 år deltog, de kom ursprungligen från länderna: Afghanistan, Eritrea, Somalia och Syrien. Data analyserades med innehållsanalys och analysen visade tre kategorier: i) Platsens betydelse för att möjliggöra aktivitet, resultatet visade hur möjligheten till aktivitet påverkades av att leva och bo med andra asylsökande där den personliga sfären var obefintlig. ii) Hur aktivitet begränsas av att leva mellan två världar, deltagarna upplevde en stor förlust av aktiviteter och hade önskat att vara mer aktiva. iii) En önskan om att känna sig delaktig i samhällets aktiviteter, deltagarna visade drivkraft och viljan att kunna integreras i det svenska samhället, trots de begränsande möjligheterna i omgivningen.
Konklusionen av studien visar att resultatet bidrar med förståelse för upplevelsen av möjligheter till meningsfulla aktiviteter för asylsökande i norra Sverige. Även kunskaper som kan vara till gagn för såväl arbetsterapeuter som andra professioner för att kunna främja rätten- och möjligheten till meningsfulla aktiviteter för asylsökande.
Nyckelord: asylsökande, meningsfulla aktiviteter, rätten till aktivitet, arbetsterapi
Abstract
The aim of this study was to describe the possibilities of meaningful occupations performed by an asylum seeker in northen Sweden. To examine this, ten interviews were performed with persons who have previously been asylum seekers. Four women and six men, aged 21 to 47 participated and they originally came from; Afghanistan, Eritrea, Somalia, and Syria. Data was analyzed using content analysis, resulting in the following three categories; i) The significance of the place to enable occupation, possibilities for occupations were influenced by living with other asylum seekers, where the personal sphere was nonexistent. ii) How occupations are limited by living between two worlds, participants experienced a great loss of occupation (occupational deprivation) and wished to be more active.
iii) A desire to bee part of occupaitons in society, the results showed the participants' motivation and willingness to integrate into the Swedish society, despite the limited possibilities in the surrounding context. The results contribute to an understanding of the experience of the possibilities for meaningful occupations as an asylum seeker in northern Sweden. This knowledge can be of benefit to both occupational therapists, and other professions in order to promote the rights-, and the possibilities of meaningful occupations for asylum seekers.
Keywords: Asylum seekers, Meaningful occupations, Occupational justice, Occupational therapy
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Bakgrund ... 2
Arbetsterapi och hälsa ... 2
Rätten till aktivitet ... 2
Asylsökande i Sverige ... 4
Rätten till aktivitet och integration i samhället ... 5
Syfte ... 6
Metod ... 6
Design ... 6
Deltagare och urval ... 6
Procedur ... 7
Datainsamling ... 7
Dataanalys ... 8
Etiska aspekter ... 9
Resultat ... 10
Platsens betydelse för att möjliggöra aktivitet ... 10
Hur möjlighet till aktivitet påverkas av att leva mellan två världar ... 13
En önskan om att känna sig delaktig i samhällets aktiviteter ... 14
Diskussion ... 15
Resultatdiskussion ... 15
Metoddiskussion ... 19
Konklusion ... 20
Referensista ... 22
Bilaga 1 Informationsbrev ... 24
Bilaga 2 Informationsbrev ... 25
Bilaga 3 Intervjuguide ... 26
1
Inledning
Författarna till studien studerar sista terminen på arbetsterapeutprogrammet vid Luleå tekniska universitet. Under utbildningen har författarna utvecklat kunskap och kompetens om arbetsterapi vid traditionell rehabilitering men författarna har även diskuterat behovet av arbetsterapi på nya arenor i samhället. Under utbildningen har ett intresse och en nyfikenhet väckts hos författarna av att försöka förstå hur arbetsterapeuter kan bidra till att stärka rätten till aktivitet för olika grupper i samhället där arbetsterapeuter inte traditionellt arbetar.
Arbetsterapeuters kompetens börjar efterfrågas på nya arenor så som exempelvis i arbete med asylsökande, inom skola, arbetsförmedling och försäkringskassa. Författarna fattade intresse för asylsökandes situation då det är ett aktuellt ämne i dagen samhälle och författarna tror att det kommer behövas fler arbetsterapeuter inom detta område.
Antalet asylsökande i Sverige fördubblas (www.migrationsverket.se) och kunskaper om asylsökandes möjlighet till aktivitet är bristfälliga. Därför kommer författarna i detta examensarbete studera möjligheter till meningsfulla aktiviteter för asylsökande i Sverige.
Studien kommer spegla de asylsökandes egna berättelser och erfarenheter utifrån deras tid på asylboendet. Eftersom asylfrågor är ett aktuellt ämne i dagens samhälle anser författarna att det är extra viktigt att lyfta fram och belysa möjligheten till aktivitet för denna grupp av personer.
2
Bakgrund
Arbetsterapi och hälsa
Arbetsterapi har som mål att möjliggöra aktivitet utifrån vad personen vill genomföra samt stötta och motivera personen vid engagemang i aktiviteter. Arbetsterapeuten arbetar med utförandet av aktivitet och delaktighet i aktiviteter (Kielhofner, 2012). Inom arbetsterapi beskrivs vikten av att alla personer ska kunna vara aktiva och leva ett tillfredsställt liv efter sina egna förutsättningar och i kontexten personen befinner sig i (Fisher, 2009; Kielhofner, 2012; Whiteford, 2005). Hälsa är en grundläggande rättighet för alla i samhället och en förutsättning för att en person ska känna tillfredsställelse i vardagen (World Health Organization [WHO], 1998). Hälsa är också viktigt för en hållbar ekonomisk tillväxt för såväl personen som samhället. Hälsa definieras som harmoni eller ett tillfredsställande tillstånd där fysisk och psykisk hälsa, självskattad hälsa, tillhörighet- och samhörighets känsla och ekonomisk trygghet inkluderas (Hammel & Iwama, 2012).
Inom arbetsterapi finns en övertygelse om att engagemang i meningsfulla aktiviteter främjar hälsan. Deltagande i meningsfulla aktiviteter påverkar hälsan positivt både på individ- och samhällsnivå (Durocher, Gibson & Rappolt, 2013; Hammel, 2008). Däremot tydliggör Townsend och Wilcock (2004) att en meningsfull aktivitet för en person kanske inte är meningsfull för en annan. Det som personen värderar och tycker är meningsfullt att göra i samband med sina intressen påverkar vad personen sedan väljer att göra (Kielhofner, 2012).
För att uppnå hälsa bör det finnas en balans mellan en persons valfria aktiviteter och de obligatoriska aktiviteterna (Håkansson, Dahlin- Ivanoff & Sonn, 2006). Arbetsterapeuten ska se till personens värderingar, vad som är viktigt och meningsfullt att göra, vilka intressen som finns och hur personen uppfattar sina egna förmågor (Kielhofner, 2012). Aktivitet och personers engagemang i aktivitet är arbetsterapeutens unika fokusområde (Fisher, 2009).
Studier visar att hälsan minskar vid förlust av aktiviteter då personer antingen inte gör någonting alls under dagen eller fyller sin tid med aktiviteter som inte är engagerande (Sandkvist, Åkesson & Eklund, 2005).
Rätten till aktivitet
Rätten och möjligheten till aktivitet påverkar hälsan, möjlighet till social interaktion och personlig utveckling (Townsend & Wilcock, 2004; Whiteford, 2005). Aktivitet beskrivs som något en person vill, behöver eller måste göra oavsett politisk åsikt, sexuell läggning eller
3 fysisk/psykisk nedsättning (Wilcock & Townsend, 2009). Rätten till aktivitet är ett begrepp som beskriver personers rätt att delta, engagera sig i och utföra meningsfulla aktiviteter (Durocher et al., 2013; Hammel, 2008). Vad som är rättvis aktivitet förklarar Wilcock och Townsend (2009) kan variera beroende på personens karaktär, behov och förmåga. Kielhofner (2012) beskriver att personers olika socioekonomiska förutsättningar utifrån politiska beslut har en indirekt påverkan på möjlighet till aktivitet i samhället. Detta likt Hammel (2008) och Wilcock och Townsend (2009) som menar att det krävs ett engagemang från politikernas håll för att uppnå rättigheten till aktivitet och uppnå ett samhällsdeltagande i meningsfulla aktiviteter som skapar tillfredsställelse. Enligt World Federation of Occupational Therapists (WFOT, 2006) ska personen själv ha möjlighet att välja vilka aktiviteter som den vill och inte vill delta i. Alla ska också ha rätt till stöd vid aktivitetsutförande och rätten att genom deltagande i aktivitet bli en del av ett sammanhang och en del av samhället. Samhällets utformning påverkar delaktigheten hos alla personer vilket kan skapa orättvisor i aktivitet.
Detta inte minst för personer med funktionsnedsättning, psykiska besvär eller andra förhållanden som gör att personen inte kan vara lika delaktig i samhället (Durocher et al., 2013; Townsend & Wilcock, 2004). Aktivitetsmarginalisering, aktivitetsförlust, aktivitetssegregering, aktivitetsobalans och aktivitetsutanförskap är fem typer av aktivitetsorättvisor (Townsend & Wilcock, 2004).
Aktivitetsmarginalisering är ett socialt utanförskap genom att personer inte kan delta i aktiviteter på grund av de osynliga normerna och förväntningar som ställs på personen. Det kan exempelvis handla om vem som ska delta i aktiviteterna, när det ska göras, hur och varför (Townsend & Wilcock, 2004; Whiteford, 2005). Aktivitetsutanförskap är en känsla av bristande identitet, tomhet och meningslöshet under en längre tid. Aktivitetsutanförskap kan exempelvis bero på att personer har varit tvungna att fly sina hem och fått lämna sina tidigare kulturella sammanhang. Aktivitetsobalans kan handla om obalans på både individ- och samhällsnivå. Personer som engagerar sig i för få aktiviteter riskerar ohälsa på grund av att de inte får fysisk, mental och social stimulans. Men även för mycket aktiviteter hos en person kan leda till ohälsa. På samhällsnivå kan det handla om att vissa personer blir erbjuden flera arbeten på en gång medan en annan person inte blir erbjuden några alls eller endast ett fåtal (Townsend & Wilcock, 2004). Det finns ett begränsat utbud av aktiviteter som kan ge ett tillfredsställande liv för immigranter (Wilcock & Townsend, 2009). Det här kan leda till att personers identitet rubbas när dem inte längre kan identifiera sig i rollerna som de tidigare har haft, exempelvis förälder, vän eller kollega (Kielhofner, 2012). Townsend och Wilcock
4 (2004) beskriver aktivitetsförlust med ordet isolering och som det värsta straffet.
Aktivitetsförlust sker när personers möjligheter till att delta i aktiviteter blir begränsade.
Personer på exempelvis flyktingläger eller fångar i fängelse har en stor förståelse i begreppet aktivitetsförlust. Ett flyktingläger upprättas för personer som på grund av rädsla för sitt liv inte kan eller vill återvända till sitt hemland. Flyktinglägret är en tillfällig lösning i väntan på möjlighet att återvända till sitt hemland eller placering i ett tredje land (“Nationalencyklopedin”, 2015). Ofta blir personerna som bor i flyktingläger berövade sin möjlighet att utföra dagliga aktiviteter som är meningsfulla för dem, detta på grund av att det finns väldigt lite att göra på flyktinglägret (Wilcock & Townsend, 2009). WHO (1998) ger riktlinjer att huvudämnena i WHOs Europaregion bland annat är att främja och skydda hälsan hos personer under livet.
Asylsökande i Sverige
En asylsökande person är någon som har ansökt om internationellt uppehållstillstånd. Men en asylsökande kan även söka uppehållstillstånd för sin familjemedlem, som alltså inte behöver vara i det landet där uppehållstillstånd sökts (European Union [EU], 2014). I Lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (SFS 1994:137) används begreppet förläggning för att beskriva det asylboende som Migrationsverket tillhandahåller för asylsökande.
Migrationsverket använder begreppet boende för att beskriva samma typ av boendeform. De asylsökande bor på asylboendet under tiden de väntar på en asylutredning (www.migrationsverket.se). När det gäller boendeform används det alltså olika begrepp men författarna har valt att fortsättningsvis i denna studie använda ordet asylboende för att beskriva den boendeform Migrationsverket erbjuder de asylsökande i Sverige. I det erbjudna asylboendet får familjer egna möblerade rum men kan få dela asyllägenhet med andra familjer. Ensamkommande asylsökande kan dock få dela rum med andra ensamkommande.
Asylboenden som Migrationsverket tillhandahåller är oftast hus där alla i huset delar på utrymmen som exempelvis tvättstuga, matsal och uppehållsrum (www.migrationsverket.se).
De större anläggningarna med sovsalar som Migrationsverket erbjuder kommer författarna fortsättningsvis benämna asylsanläggning.
Migrationsverket har i normala fall som mål att asylsökande ska få ett beslut om asyl inom tre månader. Under åren 2012-2014 har antalet asylsökande i Sverige ökat från cirka 44 000 till cirka 81 000, det här leder till att Migrationsverkets väntetider ökar och att det tar längre tid för de asylsökande att få en asylutredning samt ett beslut (www.migrationsverket.se). I
5 samband med det ökande antalet asylsökande har Migrationsverket arbetat med att få större kunskap om vilka aktiviteter som kan föreslås till personer som är asylsökande i Sverige, det här för att öka psykiska hälsan hos de asylsökande. Inom Migrationsverket fanns år 2012 inga föreslagna aktiviteter eller någon samordning runt detta (EU, 2012). Personer som är asylsökande har en låg nivå av tillfredsställelse vad gäller dagliga aktiviteter. Det här på grund av att utbudet är begränsade och oftast är inget kopplat till deras tidigare dagliga aktiviteter (Morville, Erlandsson, Danneskiold-Samsøe, Amris & Eklund, 2015). Även om personer på asylboenden försöker fylla dagarna med aktiviteter upplevde de att det fanns en stor förlust av aktiviteter (Morville & Erlandsson, 2013).
Rätten till aktivitet och integration i samhället
Townsend och Wilcock (2004) anser att arbetsterapeuter i huvudsak arbetar med personers rätt till aktivitet i samhället för att personer inte ska bli begränsade att utföra och delta i vissa aktiviteter. Arbetsterapi skulle med fördel kunna erbjudas i samband med mottagandet av flyktingar då det arbetsterapeutiska perspektivet ska fokusera på hela personen och dess omgivning som en helhet (Whiteford, 2005). En flykting är en person som av rädsla för sitt liv på grund av förföljelse till följd av ras, religion, nationalitet, politiska åsikter eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp inte kan eller vill återvända till sitt ursprungsland (The UN Refugee Agency, 2010). Många flyr sina hem och hemland på grund av krig, politiska skiljaktigheter eller andra anledningar som omöjliggör ett tillfredsställt liv i hemlandet (Wilcock &
Townsend, 2009). Arbetsterapeuter som kommer i kontakt med flyktingar har skyldigheten att bistå med stöd och hjälp inom yrkets ramar genom att försöka få kunskap om vad dem tidigare har gjort och i vilken omgivande miljö (WFOT, 2006). Arbetsterapeuter bör arbeta med att lyfta fram rätten till aktivitet i det dagliga livet men också bidra till att minska utanförskap (Wilcock & Townsend, 2009). Varje person är unik, därför kan ingen standardiserad beskrivning ges för hur en arbetsterapeut ska motta flyktingar i praktiken (WFOT, 2006). För att lyckas integrera personer i det nya samhället som de kommer till krävs det att personerna lär sig det nya språket och att de ändrar delar av sin livsstil och kulturella uppfattningar (Giddens & Griffiths, 2007). Den egna inverkan och viljan att utföra en aktivitet är dock en viktig aspekt för hälsan som också måste tas hänsyn till (Townsend & Wilcock, 2004; Whiteford, 2005).
6 Sammanfattningsvis visar litteraturgenomgången att det finns bristfälliga kunskaper om asylsökandes möjlighet till aktivitet och att rätten till aktivitet påverkar människors vardag.
Det finns få studier som har studerat asylsökande utifrån ett arbetsterapeutiskt perspektiv vilket också är något som konstateras i en studie av Morville och Erlandsson (2013). Vad gäller dagliga aktiviteter finns det en låg tillfredsställelse hos personer som är asylsökande i Danmark (Morville et al., 2015). Med anledning av detta finns det behov av att beskriva om tidigare asylsökandes erfarenheter av möjligheten till meningsfulla aktiviteter i Sverige.
Denna kunskap kan vara till gagn för arbetsterapeuter för att kunna lyfta fram och marknadsföra betydelsen av arbetsterapeutisk kompetens för personer som är asylsökande i syfte att stärka rätten till meningsfulla aktiviteter. Vidare för personal som kommer i kontakt med asylsökande för att kunna främja deras rätt och möjligheter till meningsfulla aktiviteter i vardagen.
Syfte
Syftet med denna studie är att beskriva möjligheten till meningsfulla aktiviteter för asylsökande i norra Sverige.
Metod
Design
Studien är kvalitativ i sin ansats och baserades på individuella intervjuer. En kvalitativ studie syftar till att fånga deltagarnas upplevelser och erfarenheter av händelser. Som analysmetod användes innehållsanalys utifrån Lundman och Hällgren Granheim (2012) och författarna fokuserade på att fånga erfarenheten av möjligheten till meningsfulla aktiviteter för asylsökande.
Deltagare och urval
I studien deltog tio personer, fyra kvinnor och sex män i åldrarna 21 till 47 år där medelåldern var 33 år. Deltagarna hade erfarenheter från olika boendeformer så som asyllägenhet och asylanläggning. Medeltiden deltagarna bodde på asylboende var sex månader. Deltagarna kommer ursprungligen från Afghanistan, Eritrea, Somalia och Syrien. Författarna gjorde ett ändamålsenligt urval, vilket innebär att deltagarna rekryterades utifrån på förhand uppsatta kriterier för att på ett så bra sätt som möjligt kunna ge svar på studiens syfte (Hartman, 2004).
Inklusionskriterierna för studien var att deltagarna skulle ha bott på ett asylboende i Sverige.
7 Asylboendet skulle ha tillhanda givits av Migrationsverket. Deltagarna skulle även ha fått uppehållstillstånd i Sverige inom de senaste tre åren och kunna uttrycka sig och förstå svenska för att kunna föra ett samtal. Deltagarna skulle också vara mellan 21 till 65 år. Den lägre åldern valdes på grund av att deltagarna inte skulle ha kommit till Sverige som barn och den övre åldern valdes på grund av att deltagarna skulle vara i arbetsför ålder.
Exklusionskriterierna för studien var att deltagarna inte skulle ha någon fysisk funktionsnedsättning som påverkade deras aktivitetsförmåga.
Procedur
Författarna kontaktade Svenska för invandrare (SFI) i en kommun i norra Sverige via telefonsamtal för att få deras samtycke att boka in ett besök på skolan. Författarna skickade ett informationsbrev (bilaga1) till ledningen på SFI via e-post för att delge all information om studien. Vid första besöket på SFI informerade författarna eleverna muntligt om studien.
Informationsbrev (bilaga 2) lämnades till en klass för att göra det möjligt för de elever som var intresserade av att delta i studien att ta ett brev, 16 informationsbrev lämnades. Utifrån informationsbrevet kunde deltagarna kontakta författarna via svarsbrev för eventuellt deltagande eller få mer information om studien. Då inga svar hade inkommit efter en vecka genomfördes samma procedur på SFI i en annan kommun i norra Sverige, där lämnades 14 informationsbrev i en klass. Inga svar hade inkommit tio dagar senare och författarna valde på grund av tidsbrist att åka till en av skolorna och muntligt informera eleverna igen och frågade om intresse fanns. De som lämnade muntligt och skriftligt samtycke intervjuades vid samma tillfälle, totalt genomfördes sex intervjuer vid tillfället. Sju dagar senare inkom ett svarsbrev där deltagaren bad om mer information om studien. Via telefon fick deltagaren mer information om studien och valde sedan att delta, en intervju bokades in. Då författarna endast erhållit sju deltagare kontaktade dem en projektledare på Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) via telefon för att få samtycke till att tillfråga ytterligare deltagare. Härigenom kunde författarna ge information och rekrytera ytterligare tre deltagare, med vilka tid och plats för intervju bokades.
Datainsamling
Data samlades in via semistrukturerade intervjuer med utgångspunkt i öppna frågor som har utformats i en intervjuguide (bilaga 3). Utifrån de öppna frågorna kunde författarna sedan ställa följdfrågor för att få så detaljerad information som möjligt. Frågeområdena handlade om deltagarnas egna beskrivningar om tiden som asylsökande, vad de gjorde under dagarna och
8 vad de ville ha möjlighet att göra. Enligt Lundman och Hällgren Granheim (2012) är semistrukturerade intervjuer en lämplig metod för att ge deltagarna möjlighet att utifrån sina egna ord beskriva sina erfarenheter.
Intervjuerna genomfördes enskilt för att få så djup och innehållsrik information som möjligt.
Intervjuerna fördelades lika mellan författarna och genomfördes i en för deltagarna känd miljö i form av lokal på SFI eller en plats som deltagaren själv önskade för att kunna vara enskilt.
Varje deltagare deltog vid ett intervjutillfälle tillsammans med en av författarna och alla intervjuer spelades in via ljudfil. Intervjuerna varade cirka 18 minuter till 35 minuter.
Intervjuerna varierade i hur informationsrika de var, dock ansåg författarna att de efter tio intervjuer hade erhållit ett rikt material utifrån studiens syfte och avslutade då datainsamlingen.
Dataanalys
Författarna transkriberade alla intervjuer ordagrant samma dag eller dagen efter intervjun genomfördes. Transkriberingen gjordes av samma författare som genomförde intervjun.
Intervjuer bör transkriberas ordagrant i nära anslutning till intervjuerna (Rosberg, 2012). Vid en kvalitativ innehållsanalys bör författaren enligt Lundman och Hällgren Granheim (2012) ta ut meningsbärande enheter, kondensera meningsenheterna, göra koder och kategorier för att höja abstraktionsnivån. I den aktuella studien läste båda författarna igenom intervjuerna i syfte att bilda sig en uppfattning om texterna som helhet. Därefter togs meningsbärande enheter och kondenserade meningsenheter ut från varje intervju utifrån studiens syfte och dessa skrevs ned i marginalen på intervjuskrifterna. Därefter kodade författarna meningsenheterna i två av intervjuerna och diskuterade koderna med handledaren som genomfört samma procedur för att se om överensstämmelse fanns. Samma procedur skedde sedan med resterande intervjuer av de två författarna. Där texten kodats olika fördes dialog så att samstämmighet rådde. Exempel på koder som genererades var: gjorde ingenting på grund av att det var vinter, ingenting att göra i byn, ville studera för att kunna stanna. De olika koderna sammanfördes sedan i grupper utifrån likheter och olikheter och preliminära kategorier bildades. Exempel på en preliminär kategori var: att ta del av samhällets aktiviteter. Efter att ha diskuterat de preliminära kategorierna mellan författarna och i dialog med handledare mynnade analysen slutligen ut i tre kategorier som tillsammans ger en bild av hur möjligheten till meningsfulla aktiviteter erfars av asylsökande.
9 Etiska aspekter
Författarna lade stor vikt på att deltagarna skulle förstå informationen, därför skrevs informationsbrev på lättläst svenska då deltagarna inte har svenska som modersmål.
Deltagarna delgavs tydlig information om studiens syfte samt information om att deltagandet var frivilligt. Författarna fick godkännande av samtliga deltagare till att få genomföra en intervju och att få återkomma om det skulle finnas oklarheter i information då analysen genomfördes. Att återkomma blev dock inte nödvändigt. För en trovärdig studie med stark validitet är det av största vikt att materialet behandlas varsamt för att undvika feltolkningar eller att svaren förändras (Lundman & Hällgren Granheim, 2012). Författarna har därför inledningsvis försökt vara så textnära som möjligt i sin analys och försökt behålla deltagarnas ord och beskrivningar i så stor utsträckning som möjligt fram till de preliminära kategorierna.
En eventuell risk med studien var de språkliga skillnaderna mellan deltagarna och författarna på grund av olika modersmål som kan skapa missförstånd och missvisande data. En annan risk var att samtalet med författarna kunde väcka tankar hos deltagarna om det förflutna.
Eftersom en del intervjuer genomfördes på SFI har författarna varit noggrann med att beakta konfidentialitets kravet och försökt minimera risken att någon enskild person ska kunna kännas igen av andra i det färdiga materialet. Dock finns det utomstående personer som varit på intervjuplatserna då intervjuerna genomfördes som har sett en eller flera personer som deltog i studien. Alla deltagare har dock frivilligt valt att delta i studien. Författarna meddelade också deltagarna om möjligheten att avbryta medverkan när som helst utan att behöva ange skäl till detta.
Vinsten med denna studie är att få en djupare förståelse för erfarenheter av möjligheten till meningsfulla aktiviteter för personer som är asylsökande i norra Sverige. Denna kunskap kan vara till gagn för arbetsterapeuter och andra professioner som arbetar med asylsökande för att främja aktivitet. Antalet asylsökande i Sverige ökar (www.migrationsverket.se) och få studier som fokuserar på asylsökande finns (Morville & Erlandsson, 2013). Därför finns det behov av att beskriva tidigare asylsökandes erfarenheter av möjlighet till meningsfulla aktiviteter som asylsökande. Därmed gjordes bedömningen av författarna att nyttan med studien övervägde riskerna med att delta.
10
Resultat
Analys av insamlad data har utmynnat i tre kategorier “Platsens betydelse för att möjliggöra aktivitet”, “Hur möjlighet till aktivitet påverkas av att leva mellan två världar” och “En önskan om att känna sig delaktig i samhällets aktiviteter” Första kategorin av resultatet beskriver upplevelsen av att bo på asylboende i norra Sverige samt klimatets inverkan på möjligheten till aktivitet. Andra kategorin beskriver det konstanta tänkandet på familjen i hemlandet och ovissheten om uppehållstillståndets utfall. Den sista kategorin i resultatet beskriver viljan och drivet att integrera i det svenska samhället.
Platsens betydelse för att möjliggöra aktivitet
Denna kategori beskriver deltagarnas erfarenheter av hur möjligheter till meningsfulla aktiviteter var förenat med att bo på asylboende. Denna plats skapade både förutsättningar men utgjorde även hinder för deltagarnas möjligheter att utföra aktiviteter såväl på asylboendet som utanför, men också att kunna välja när aktiviteter skulle utföras. Att leva och bo tillsammans med andra personer som deltagarna själva inte valt hade en stor inverkan på möjligheter till aktivitet. Slutligen beskrivs hur klimatet begränsade utförandet av aktiviteter.
Analysen av data visar att deltagarna hade erfarenheter från olika typer av asylboenden vilket hade betydelse för deras möjligheter till aktiviteter. Deltagarna beskrev att de bodde antingen i asyllägenhet med flera andra eller på asylanläggning, vilket för många upplevdes som trångt.
Att tvingas leva och bo tillsammans med andra icke självvalda personer på asylboende påverkade deltagarnas möjligheter att utföra de aktiviteter som de önskade. Omständigheterna på asylboendena begränsade deras valmöjligheter att utföra de aktiviteter som dem ville utföra men också när dem ville utföra aktiviteterna. Exempelvis delades toaletter och kök, vilket inte bara påverkade möjligheterna att välja när de ville utföra aktiviteterna utan upplevdes även påfrestande och ohygieniskt. Majoriteten av deltagarna delade sovrum med flera personer vilket medförde att de inte hade någon privat sfär då det inte fanns några avgränsningar i rummet. Deltagarna beskrev asylboendena som kaosartade där det utspelades en maktkamp som hindrade möjligheten till aktivitet. En deltagare beskrev det så här:
“Det fanns sex sängar och sex personer… det var ingen gräns mellan oss det fanns alltså bara garderober... det fanns inga gränser i rummet, vi tittade bara på varandra och den som var starkast ägde lägenheten”
11 Bristen på en privat sfär beskrevs av deltagarna som ett stort hinder för möjligheten till meningsfulla aktiviteter. Förutom sovsalarna fanns endast kök eller matsal att tillgå vilket medförde att de som bodde tillsammans ständigt var nära inpå varandra. Alla deltagare uttryckte att bristen på den privata sfären inte bara hindrade möjligheten till aktivitet utan skapade även oro och andra problem. Det kunde exempelvis handla om svårigheten att vara privat vid telefonsamtal eller möjligheten att studera i lugn och ro. Genom att olika viljor gick isär och att det ständigt var människor i rörelse skapades en frustration över att inte kunna vila, studera eller vara privat på platsen där deltagarna bodde. Trots många kulturkrockar uttryckte dock deltagarna att det fanns en respekt för varandra vilket var viktigt för en någorlunda hanterlig vardag på asylboendet.
Möjligheter till aktivitet skiljde sig åt på många sätt mellan olika typer av asylboenden, inte minst möjligheterna vid matlagningssituationer. Deltagarna berättade om för- och nackdelar med att ha eget kök eller få maten serverad i matsal. Deltagarnas erfarenheter visar att de i vissa fall var tvungna att anpassa sig efter matsalens öppettider vilket begränsade valmöjligheterna att äta när de önskade. Många ansåg även att maten som serverades i matsalen var enformig och ohälsosam, däremot var gemenskapen i matsalen en positiv aspekt.
I de fall där deltagarna hade möjlighet att tillaga maten själv upplevde de en större frihet, både vad gäller att välja vad de ville äta men också när de ville inta olika måltider. När deltagarna hade möjlighet att laga mat i eget kök skapades också möjligheter för social samvaro och gemenskap på ett helt annat sätt. De hade då möjlighet att laga mat tillsammans med andra och bjuda varandra på middag. Att dela på utrymmen och förvaringsmöjligheter kunde dock skapa problem då köksredskap och matvaror blev stulna vilket ledde till att de asylsökande enligt deltagarna fick gömma sin mat och sina personliga saker under sina sängar. Detta ledde till att kläder och rummen började lukta mat och situationen blev ohygienisk.
Analysen av data visar hur deltagarnas dagliga rutiner på asylboendet bestod av att äta, sova, sitta och vänta. Bristen på möjlighet till meningsfulla aktiviteter bidrog till att deltagarna inte fick någon struktur på dagarna. De beskrev att det inte fanns något tillfredställande att göra.
De olika viljorna på asylboendena gick isär och utrymme för olikheter fanns inte. Detta medförde att deltagarna fick inrätta sig i en gemensam rutin och alla tvingades gå på samma schema vad gällde tider för olika aktiviteter som exempelvis gå till sängs eller att stiga upp på morgonen.
12 Även om möjligheter till meningsfulla aktiviteter begränsades av att bo på asylboende så beskrevs även platsen som en möjlighet och en resurs för aktiviteter. Många av de aktiviteter som var möjliga att utföra på asylboendet upplevdes som meningsfulla av deltagarna. Det handlade framförallt om aktiviteter som utfördes utanför själva boendet så som att spela fotboll, promenera, cykla eller gå till kyrkan vilket var sociala aktiviteter som skapade gemenskap bland de asylsökande. Dock fanns inte samma möjligheter för alla vilket hade att göra med var asylboendet var placerat i samhället. Vissa deltagare berättade att området de bodde på var litet vilket exempelvis hindrade deras möjlighet att ta längre promenader.
Asylboendets placering i samhället hade stor betydelse för deltagarnas möjligheter till meningsfulla aktiviteter. För de deltagare som bodde utanför staden begränsades möjligheten att vara aktiv och integrera med omgivningen på grund av de stora avstånden. De deltagare som bodde utanför centrum beskrev att det inte fanns mycket runt om kring asylboendet som exempelvis offentliga mötesplatser och affärer. Deltagarna begränsades av de bristfälliga transportmöjligheterna till och från centrum. Allmänna transporter gick bara vissa tider och dagar men det var också kostsamt att resa vilket gjorde att alla inte hade råd att åka med allmänna transportmedel. Detta medförde att deltagarna tvingades välja bort en del aktiviteter som de annars hade önskat att de kunde utföra, vilket illustreras av följande citat:
“... du måste stanna hemma så det var jobbigt, du kunde inte ens gå till kyrkan på söndag för att det inte gick någon buss på helgen”
Analysen av data visar att klimatets inverkan begränsade möjligheten att utföra meningsfulla aktiviteter i samhället. Många asylsökande kommer till Sverige utan kläder som lämpar sig för klimatet. Vidare visar resultatet att det var ovanan av kylan som begränsade utomhusvistelsen och därför valde vissa asylsökande att stanna kvar på asylboendet. En annan begränsning för att möjliggöra aktiviteter var att asylsökande inte har ett svenskt personnummer förrän uppehållstillståndet beviljats, på grund av detta fanns exempelvis inte möjligheten att införskaffa olika medlemskap så som ett gymkort. Förlusten av aktiviteter i samband med rollen som asylsökande resulterade i en stark önskan om att återta ett tillfredsställt aktivitetsliv. Ett ökat aktivitetsliv beskrev deltagarna hade underlättat tillvaron på asylboendet. Dock saknades förutsättningar eftersom information om möjligheter till aktiviteter var begränsad.
13 Hur möjlighet till aktivitet påverkas av att leva mellan två världar
Denna kategori beskriver hur det är att komma till Sverige som asylsökande. Hur deltagarnas tankar om familjen i hemlandet och ovissheten om uppehållstillståndet påverkade möjligheten till aktivitet. Vidare beskrivs att den långa väntan på beslutet om uppehållstillstånd sågs som påfrestande och ohälsosamt. Sorg över att inte ha familjen nära sig begränsade möjligheten att utöva meningsfulla aktiviteter, däremot beskrivs även hur aktiviteter kunde skingra tankarna.
Att lämna sitt liv och nätverk för att komma till ett nytt land begränsade möjligheten till aktivitet. Analysen av data visar att deltagarnas liv började om från noll genom att de lämnade sina hemländer på grund av säkerhetsproblem eller fattigdom. En del kom till Sverige tillsammans med familjen medan majoriteten anlände ensam. Hem, nätverk av familj, vänner och bekanta existerade plötsligt inte i det nya livet. Detta beskrevs av en deltagare på följande vis:
“... det jag hade i hemlandet fanns inte i Sverige… det enda som fanns i Sverige var säkerheten”
Deltagarnas möjlighet till aktivitet begränsades av stigmatisering i samhället. Analysena av data visade att de upplevde sig utpekade i staden och tillhörde varken det svenska samhället eller det tidigare tillhörda samhället. Exempelvis upplevde de sig behandlade på ett annat sätt än de personer som kommer från Sverige.
Inaktivitet begränsade också deltagarnas möjlighet till aktivitet genom att det gav utrymme till tankar om beslutet om uppehållstillstånd vilket utgjorde stress och oro som formade dagarna.
Ovissheten om framtiden och väntan på beslutet om uppehållstillstånd blev en begränsning att börja bygga upp sitt liv i Sverige. Detta ledde till att deltagarna upplevde det svårt att leva i nuet och utföra aktiviteter samt att dagarna upplevdes långa. Dagliga aktiviteter var enligt deltagarna meningsfullt vilket även innebar mindre utrymme till tankar om situationen de befann sig i, aktiviteter skingrar tankarna.
Att leva ett meningsfullt liv som asylsökande begränsades av ett konstant tänkande om familjens säkerhet i hemlandet och oro för vad som komma skall. Avstånden till familjen ledde till stress och stor skuld över att ha lämnat familjen i en svår och osäker situation. Då möjligheterna till aktiviteter var begränsade tog tankarna på barnen över och den ständiga
14 oron över hemsituationen präglade dagarna. Analysen av data visar att deltagarna ansåg att en samlad familj i Sverige eventuellt hade gett dem en mer meningsfull vardag med ett bättre välmående.
Kontakten med familjen möjliggjorde en mer meningsfull situation som asylsökande.
Analysen av data visar att det var betydelsefullt att ha någon form av kontakt med sin familj i hemlandet, exempelvis genom telefonsamtal, internet och sociala medier. Detta gjorde att distansen blev lättare att hantera. Dock fanns det inte möjlighet till bra internet på alla asylboenden vilket resulterade i begränsad kontakt med familj och vänner i hemlandet. Via internet fanns också möjlighet att uppdateras om situationen i hemlandet, vilket innebar mindre avskildhet från hemlandet. Önskan om att få möjlighet att träffa sin familj igen var stor hos alla deltagare.
En önskan om att känna sig delaktig i samhällets aktiviteter
I denna kategori beskrivs deltagarnas erfarenheter av integration i det svenska samhället för asylsökande. Viljan och drivet att lära sig svenska beskrivs och att studierna var en stor del av vardagen som asylsökande.
Möjligheten att integreras i det svenska samhället som asylsökande var begränsad på grund av språkförbistringar. Att umgås med svenska personer var en önskan för att fortare lära sig det svenska språket och bli en del i samhället. Att ta del av samhällsinformation var en svårighet då information till mestadels var skriven på svenska. Det fanns svårigheter att utföra aktiviteter som deltagarna ville utföra på grund av att språket begränsade dem vid exempelvis inhandling av mat. En förutsättning för att kommunicera och ta till sig samhällsinformation var enligt deltagarna att kunna det svenska språket vilket också leder till fortare etablering i samhället och skapar möjlighet till aktivitet.
Att studera det svenska språket var en önskan för att möjliggöra delaktighet i samhället.
Viljan att studera vid statlig och kommunal skola innan uppehållstillståndet beviljats fanns hos deltagarna men rätten till det saknades. Deltagarna beskrev en drivkraft för att möjliggöra studier i det svenska språket. Samhället erbjöd privata språkkurser för att ge asylsökande möjlighet att lära sig det svenska språket och etableras i samhället fortare. Informationen om språkkurserna framgick dock inte till alla asylsökande utan detta var något som muntligt överfördes mellan de asylsökande. Som asylsökande var det av stor vikt att ha möjligheten att
15 studera svenska och resultatet visar att deltagare som inte hade möjlighet att studera på privata språkkurser valde att studera på egen hand. Exempelvis genom att införskaffa ett bibliotekskort eller studera det svenska språket via internet.
Samhällets erbjudande av meningsfulla aktiviteter möjliggjorde en ökad delaktighet i samhället. Aktivitetsprojekt där aktiviteter som stickning i grupp för både kvinnor och män, uppehållsrum och datarum erbjöds av samhället. Även privatpersoner i samhället fanns som erbjöd friluftsaktiviteter, vilka upplevdes som meningsfulla för deltagarna. Ingångar skapades av samhället genom att få möjlighet att ta del av svenska traditioner så som midsommarfirande ordnat av kommunen. Vilket illustreras av följande citat:
“Särskilt bra var midsommar första gången för mig jag blev jätteglad när jag såg alla människor vara glada... alla sprang, spelade, lekte och sjöng det var jätteroligt”
Diskussion
Resultatdiskussion
Syftet med studien var att beskriva möjligheten till meningsfulla aktiviteter för asylsökande i norra Sverige, vilket resultatet visade flera aspekter av. Vidare visade resultatet hur asylboendet begränsade eller gav stöd till aktiviteter samt klimatets inverkan på utomhusvistelse. Även förlusten av tidigare roller och aktiviteter påverkade möjligheten till aktivitet för asylsökande. Resultatet beskrev vidare en otillfredsställd vardag för asylsökande på grund av för få aktiviteter. Slutligen visade resultatet en önskan om att integreras i det svenska samhället. Studiens resultat kommer utifrån olika referensramar i litteraturen diskuteras nedan.
Resultatet visade att deltagarna på grund av de trånga asylboendena upplevde problem och en ständig kamp om att få vara autonom. Detta indikerar på att deltagarna upplevde att kulturen som enligt Kielhofners (2012) teori kännetecknas av bland annat vedertagna sätt att göra olika aktiviteter med ett specifikt syfte, bidrog till att asylboendet ställde fler krav än det gavs stöd för den asylsökande att vara autonom. Vidare beskriver teorin att värderingar, normer och vanor som en grupp personer delar kan ses som en del av en kultur (Kielhofner, 2012).
Kampen om att kunna vara autonom på asylboendet påverkade den sociala miljön på ett sätt
16 deltagarna upplevde som negativt. Detta stärks av teorin som beskriver att aktivitetsmiljön i högsta grad är påverkad av sociala och kulturella faktorer (Kielhofner, 2012).
Asylboendets placering i samhället blev ett hinder för aktiviteter i vardagen då det var långt till centrum och transportmöjligheterna var begränsade. Det här går emot arbetsterapins fokus om att alla personer i samhället bör kunna vara aktiva och leva ett tillfredsställande liv i den miljö som de befinner sig i med deras egna förutsättningar (Fisher, 2009; Kielhofner, 2012;
Whiteford, 2005). För att öka delaktigheten och tillgängligheten för asylsökande i samhället kan arbetsterapeuter vid samhällsplanering i ett tidigt skede bidra med kunskaper om omgivningens inverkan på delaktighet i aktivitet. På detta sätt kan samhället arbeta preventivt med att underlätta asylsökandes situation i Sverige exempelvis vid placering av asylboenden i samhället.
Deltagarnas dagliga aktiviteter på asylboendet bestod till stor del av att sova, äta, sitta och vänta, vilket gav en upplevelse av brist på aktiviteter som var tillfredsställande och meningsfulla. Bristen på aktivitet minskade deltagarnas möjlighet att strukturera vardagen vilket enligt Durocher et al. (2013) och Hammel (2008) är en faktor som påverkar hälsan negativt. Deltagarna hade få aktiviteter som de kopplade till ett tillfredsställt aktivitetsliv vilket kan jämföras med Sandkvist et al. (2005) som menar att beroende på mängden engagerande aktiviteter påverkas personers hälsa. Härmed visas vikten av dagliga aktiviteter för att uppleva vardagen tillfredsställd vilket även stärks i teorin (Kielhofner, 2012). Ett fokus i arbetsterapi för en god hälsa är dagliga aktiviteter, därför är det av stor vikt att arbetsterapeuter vid arbete med asylsökande kan bidra med sin kompetens och vid interventioner ge möjlighet till meningsfulla- och dagliga aktiviteter (Morville, 2014). Till forskning och verksamma arbetsterapeuter kan den aktuella studien bidra till större förståelse för asylsökandes subjektiva upplevelse av aktivitet och deltagande i aktivitet.
Resultatet visade att klimatet begränsade möjligheterna till aktiviteter utomhus för de asylsökande. Dels var deltagarna inte van vid det kalla klimatet och dels hade de inte tillgång till varken kläder eller utrustning för aktiviteter utomhus på vintern. Härmed fanns uppenbara hinder relaterat till miljön vilket Kielhofner (2012) också beskriver i sin teori, att egenskaper i miljön påverkar vad en person väljer och har möjlighet att göra. Deltagarnas erfarenheter visade att det i många avseenden var kraven från klimatet, snarare än viljan till aktivitetsutförande som utgjorde hinder för deras möjligheter till meningsfulla aktiviteter.
17 Deltagarna upplevde sig inte ha möjlighet att vistas utanför asylboendet under vintertid när det var kallt och snö. Vidare lyfter teorin att personers vanor kan ha betydelse för möjligheter till aktivitet (Kielhofner, 2012) och i detta fall fanns inga etablerade vanor att utöva aktiviteter utomhus i vinterklimat. Härmed kan kraven i miljön bli för stora och begränsa personernas möjlighet till aktivitet. Arbetsterapeuter kan här bidra med kunskap om miljöns betydelse för möjlighet till aktivitet och även bidra till att hinder i miljön kan överkommas så att personer som är asylsökande får rätt förutsättningar för att kunna delta i aktiviteter även då det är vinter.
Att leva mellan två världar begränsade möjligheten att leva i nuet då deltagarna kände en stor sorg och skuld av att ha lämnat sin familj och sitt hemland. Stora delar av dagarna bestod av att ständig återkomma till tankar om familjen, vilket inskränkte på deras möjligheter att ta sig an aktiviteter. Förlust av sitt kontextuella sammanhang kan frambringa sorg och skuld vilket beskrivs i en studie med äldre emigranter av Lood, Häggblom-Kronlöf och Dellenborg (2014) som vidare förklarar att personer som har förlorat detta försöker bygga upp sitt liv i den nya kontexten. Vilket även resultatet i den aktuella studien visar att deltagarna hade en vilja till att bygga upp sitt liv i det svenska samhället. Vidare visade resultatet att deltagarna ständigt tänkte på familjen och hemsituationen vilket skapade oro och stress, däremot beskrev deltagarna att när de hade möjlighet att utföra aktiviteter skingrades tankarna. Detta stärks av en studie som indikerar att personer inte tänker lika mycket på jobbiga situationer de utsätts för om de har dagliga aktiviteter att utföra (Gupta & Sullivan, 2013).
Bristen på aktivitet tillsammans med stress och oro kan på grund av att personens livssituation förändras leda till depression och ohälsa. Detta tillsammans med otillfredsställda aktiviteter kan även leda till att den personliga utvecklingen stannar upp vilket påverkar välbefinnandet på fysiskt, psykiskt och socialt plan (Morville, 2014). Utifrån det här bör arbetsterapeuter som kommer i kontakt med personer som är asylsökande i arbetet beakta riskerna med inaktivitet för denna målgrupp. Det här genom kunskaper om aktiviteters påverkan på hälsan, vilket är ett fokus inom arbetsterapeutisk teori (Fisher, 2009; Kielhofner, 2012). Detta visar att arbetsterapeutiska kunskaper är relevant att inkludera vid arbete med asylsökande.
Vidare visade resultatet att förlusten och avsaknaden av aktiviteter var stor hos deltagarna. I resultatet beskrivs hur deltagarna försökte fylla dagarna med olika aktiviteter men trots det beskrevs en otillfredsställd vardag. Det här stärks även i en studie av Morville och Erlandsson
18 (2013) som visar att aktivitetsförlust kan uppstå trots att de asylsökande försöker fylla dagarna med aktiviteter. Att inte kunna utföra de aktiviteter som tidigare har varit en del av deltagarnas liv och bristen på aktivitet visade resultatet påverkade deras aktivitetsliv negativt.
Detta menar Durocher et al. (2013) och Townsend och Wilcock (2004) kan påverkas av samhällets uppbyggnad. Då majoriteten av deltagarna hade lämnat familj och vänner kvar i hemlandet upplevde deltagarna en stor tomhet och meningslöshet vilket Townsend och Wilcock (2004) beskriver tyder på ett aktivitetsutanförskap. Resultatet visade att deltagarna upplevde att de förlorade stora delar av sitt aktivitetsliv i och med rollen som asylsökande i Sverige. I det svenska samhället ställdes de inför ett nytt socialt sammanhang vilket också innebar nya roller och sociala normer, i det rådande sammanhanget kände deltagarna sig stigmatiserade. Det här är enligt Townsend och Wilcock (2004) och Whiteford (2005) en form av en orättvis aktivitet (Aktivitetsmarginalisering) som kan peka på ett socialt utanförskap på grund av de normer i samhället som ställer krav vilket inte alla personer i samhället kan uppfylla.
Deltagarna beskrev en stor önskan och drivkraft att studera det svenska språket och ta del av den svenska kulturen för att bli en del av det svenska samhället. De studerade på frivilliga språkkurser men en stor del av deras tid gick till att på asylboendet studera svenska på egen hand trots att de inte visste om de skulle få beviljat uppehållstillstånd eller inte. Detta visar starkt på deras egen drivkraft att vilja lära sig språket och därigenom få möjlighet att integreras i samhället. En viktig aspekt för personens utförande av aktiviteter är den egna viljan att delta i aktivitet (Townsend & Wilcock, 2004; Whiteford, 2005). En förutsättning för att kunna integreras i samhället är också enligt Giddens och Griffiths (2007) att ta del av den rådande kulturen. Resultatet visar att deltagarna trots ovissheten om uppehållstillståndets utfall påbörjade en personlig process för att underlätta integration i det svenska samhället.
Resultatet visade dock vidare att deltagarna behövde mer stöd som asylsökande för att uppleva en tillfredsställelse med möjligheterna till aktivitet för att integrera. Alla kommuner i Sverige har en skyldighet att bistå med stöd för att underlätta integreringen i det svenska samhället (www.regeringen.se). Arbetsterapeuten kan belysa rätten till aktivitet och på så sätt minska utanförskap (Townsend & Wilcock, 2004) och därmed kan asylsökande på kortare tid integreras i det svenska samhället.
För att möjliggöra ett samhällsdeltagande är tillgången till samhällsinformation betydelsefull.
Men på grund av språkförbistringar i det svenska språket tyder resultatet på att deltagarna inte
19 hade möjlighet att ta del av den information som gavs av samhället. Detta skapar ett socialt utanförskap som deltagarna hade en önskan om att bryta. Enligt Hammel (2008) och Wilcock och Townsend (2009) är det en skyldighet från politikernas håll och därmed samhällets uppgift att informera om möjligheten till aktiviteter i samhället vilket öppnar upp för samhällsdeltagande. Resultatet liknar också det som beskrivs i Townsend och Wilcocks (2004) studie att människor som isoleras från aktiviteter i samhället känner sig bestraffade.
Deltagarna i studien upplevde ingen samhörighet med invånarna i kommunen samt att de upplevde en bristfällig struktur i vardagen. Hammel och Iwama (2012) beskriver att hälsa bland annat är att känna tillfredsställelse med att inkluderas i ett sammanhang och känna samhörighet med andra samt att hälsa är viktigt för personlig tillväxt. Vidare beskrivs att personers hälsa även har en inverkan på den ekonomiska tillväxten på samhällsnivå. Jämfört med detta kan det antas att deltagarna under tiden som asylsökande hade en avstannad personlig utveckling och genom detta upplevde en bristande hälsa. Detta visar att arbetsterapeutens kunskaper om aktivitetsbalans och dess aktivitetsfokus kan vara till gagn för såväl de asylsökandes välmående som för samhällets ekonomiska tillväxt genom en mer välmående befolkning.
Metoddiskussion
Genom ett varierat urval av deltagare i förhållande till kön och ålder kunde en bred bild av erfarenheten av meningsfulla aktiviteter för asylsökande i Sverige fångas i studien. Efter tio intervjuer ansåg författarna sig ha erhållit ett rikt material, däremot var det problematiskt att till en början få deltagare till studien. Detta kan ha berott på att de potentiella deltagarna var avvaktande på grund av osäkerhet om studiens innehåll och valde att inte skicka in svarsbreven om eventuellt deltagande i studien. Rädslan att författarna var kopplade till Migrationsverket var något som togs upp ett flertal gånger vilket också kan ha påverkat viljan att medverka i studien. En annan orsak kan ha varit språkförbistringarna om tillvägagångssättet för att sända in svarsbrevet. Svar via e-post eller telefonsamtal tror författarna eventuellt hade kunnat leda till kortare svarstid och högre svarsfrekvens.
En eventuell brist med studien var att intervjuerna genomfördes på svenska vilket inte var deltagarnas modersmål, med detta riskeras att feltolkningar kan ha gjorts. Som ett inklusionskriterie valde författarna att deltagarna skulle kunna uttrycka sig och förstå det svenska språket för att kunna föra ett samtal. Vilket alla deltagare i studien kunde, dock upplevde författarna vid några tillfällen under intervjuerna svårigheter med att förstå eller bli
20 förstådd av deltagarna. Författarna har använt sig av citat från deltagarna, vilket enligt Lundman och Hällgren Granheim (2012) stärker studiens validitet. I resultatet har författarna valt att varsamt omvandla direktcitat till icke dialektal svenska för att ge läsarna en bättre uppfattning av deltagarens mening. Däremot har författarna beaktat riskerna med att lägg egna tolkningar och har därför till stor del låtit nyansen i citaten bestå genom att inte förändra deltagarnas syfte utan endast ändrat till en mer lättförståelig svenska.
Deltagarna som ställde upp i studien kan ha påverkat resultatets tillförlitlighet på grund av att de kan ha varit drivna och positiva som personer vilket också kan ha speglats i resultatet. För en studie med hög tillförlitlighet ska studiens metod genomgående vara beskrivet i detalj (Lundman & Hällgren Granheim, 2012) vilket författarna anser sig ha gjort i denna studie.
Även författarens egna idéer eller tolkningar kan vara en fallgrop (Lundman & Hällgren Granheim, 2012) vilket författarna i den aktuella studien har beaktat vid datainsamling och analys av data genom att föra regelbundna diskussioner med varandra.
Författarna har genomgående i studien haft en dialog med varandra samt i vissa fall med handledaren vilket har gett positiv effekt på studiens tillförlitlighet. En mer tillförlitlig studie skapas då författarna via dialog klargör sina ställningstaganden (Lundman & Hällgren Granheim, 2012). Författarna hade från början liten kunskap om asylsökandes situation i Sverige, vilket kan vara både till för- och nackdel i studien. De kunde vara öppna och flexibla i sin datainsamling, men samtidigt hade eventuellt större kunskap om ämnet medfört att lättare kunna ställa relevanta följdfrågor vid intervjuerna. Författarna sökte möjligheter till aktivitet för asylsökande men det framkom även begränsningar i aktivitet vilket till stor del har präglat studien. Författarnas arbetsterapiutbildning kan ha inverkat på resultatet i samband med tolkning av materialet. Detta genom deras förkunskaper om arbetsterapeutiska teorier och praktiska kunskaper inom arbetsterapi från verksamhetsförlagda utbildningar.
Konklusion
Sammanfattningsvis visar resultatet av denna studie att asylsökande i norra Sverige upplever sig begränsade i att kunna engagera sig i meningsfulla aktiviteter. Detta utifrån att de tvings bo tillsammans med flera andra icke självvalda personer på asylboende vilket påverkar deras privata sfär och möjligheter att välja när och hur de vill göra sina vardagliga aktiviteter såsom exempelvis att äta, studera eller sova. Vidare begränsas de asylsökande av att inte kunna delta i samhällets aktiviteter då de inte har ett personnummer, tillgång till transporter eller av det
21 kalla klimatet. Dock visar resultatet att möjligheter att engagera sig i meningsfulla aktiviteter var viktigt då aktiviter kunde skingra tankar och känslorna kopplade till deras hemland och familjen som fortfarande fanns kvar där. Det visade sig att kunna göra saker tillsammans med andra och få möjlighet att studera det svenska språket upplevdes som betydelsefullt och meningsfullt av deltagarna. Dessa resultat menar författarna kan bidra till att öka medvetenheten om asylsökandes situation och möjligheter till meningsfulla aktiviteter för asylsökande för både yrkesverksamma arbetsterapeuter och andra yrkesgrupper som arbetar med asylsökande. Författarna anser att studiens resultat kan överföras till andra personer som är asylsökande i Sverige. Studiens resultat kan implementeras i arbetsterapiverksamheter som är i kontakt med asylsökande genom att via arbetsterapeutiska interventioner skapa rutiner och en balanserad vardag och därmed förbättra de asylsökandes situation. Studiens resultat stärker också tidigare forskning om den subjektiva upplevelsen som asylsökande vid förlusten av aktiviteter. Däremot är det viktigt att vidare forskning kring detta område görs vilket även Morville och Erlandsson (2013) påpekar. För framtida studier föreslår författarna att större undersökningsgrupper används och att intervjuerna genomförs på deltagarnas modersmål för att undvika feltolkningar i större utsträckning. Författarna anser också att ytterligare studier rörande de asylsökandes möjlighet till utomhusvistelse vintertid är relevant att genomföra.
Detta eftersom variationen av klimatet i Sverige är stor och vinterklimat i norra Sverige kan vid ovana vara ett hinder vid aktivitetsutförande.
Tillkännagivanden
Först och främst vill vi tacka vår handledare Anneli Nyman som stöttat oss i arbetet med studien genom att dela med sig av sin kunskap och framfört värdefulla synpunkter. Vi vill även framföra vårt varma tack till svenska för invandrare (SFI) och personerna som bidragit med sina värdefulla erfarenheter vid intervjuerna, vilket har gjort det möjligt att genomföra denna studie.
22
Referenslista
Durocher, E., Gibson, B. E. & Rappolt, S. (2013). Occupational Justice: A Conceptual Review. Journal of Occupational Science, (ahead-of-print), 1-13.
doi:10.1080/14427591.2013.775692
European Union. 2012:05. Projekt medfinansierade av Europeiska flyktingfonden 2012: Aktiv förvarstid. Från http://www.migrationsverket.se/download/18.5e83388f141c
129ba6312ab9/1381926423882/projekt_erf_2012.pdf
European Union. 2014:15. Population and social conditions: Asylum applicants and first instance decisions on asylum applications: third quarter 2014. European Commission. Från http://ec.europa.eu/eurostat/documents/4168041/6404399/KS-QA-14-015-EN-
N.pdf/d46331bd-29aa-4fe7-9bb6-fc0a37bce9e1
Fisher, A G. (2009). Occupational Therapy Intervention Process Model - A model for planning and implementing top-down, client-centered and occupational-based interventions.
Three Star Press, Inc., Fort Colling, Colorado, USA.
Giddens, A. & Griffiths, S. (2007). Sociologi. (4., omarb. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Gupta, J., & Sullivan, C. (2013). The Central Role of Occupation in the Doing, Being and Belonging of Immigrant Women. Journal of Occupational Science, 20(1), 23-35
Hammell, K. W. (2008). Reflections on… well-being and occupational rights. Canadian Journal of Occupational Therapy, 75(1), 61-64. doi:10.2182
Hammell, K. R. W. & Iwama, M. K. (2012). Well-being and occupational rights: An
imperative for critical occupational therapy. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 19(5), 385-394. doi: 10.3109/11038128.2011.611821
Hartman, J. (2004). Vetenskapligt tänkande: från kunskapsteori till metodteori. (2., [utök. och kompletterade] uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Håkansson, C., Dahlin‐Ivanoff, S., & Sonn, U. (2006). Achieving balance in everyday life.
Journal of occupational Science, 13(1), 74-82
Kielhofner, G. (2012). Model of human occupation: teori och tillämpning. (1. uppl.) Lund:
Studentlitteratur.
Lood, Q., Häggblom Kronlöf, G., Dellenborg, L. (2014). Embraced by the past, hopeful for the future: meaning of health to ageing persons who have migrated from the Western Balkan region to Sweden. Ageing & Society, 2015 (1), 1-27. doi:10.1017/S0144686X1400155X Lundman, B. & Hällgren-Granheim, U. (2012). Kvalitativ innehållsanalys. I M. Granskär &
B. Höglund-Nielsen (red.), Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård (2.uppl., s. 159-172). Lund: Studentlitteratur.
Lundström, S. (2015). flyktingläger. Nationalencyklopedin. Hämtad 23 januari, 2015, från http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/flyktingläger
23 Morville, A. L. & Erlandsson, L. K. (2013). The Experience of Occupational Deprivation in an Asylum Centre: The Narratives of Three Men. Journal of Occupational Science, 20(3), 212-223
Morville, A. (2014). Daily occupations among asylum seekers: experience, performance and perception. Doktorsavhandling, Lunds Universitet, Medicinska fakulteten, 1652-8220; 37 Morville, A. L., Erlandsson, L. K., Danneskiold-Samsøe, B., Amris, K. & Eklund, M. (2015).
Satisfaction with daily occupations amongst asylum seekers in Denmark. Scandinavian journal of occupational therapy, 22(3), 207-215
Rosberg, S. (2012). Fenomenologi. I M. Granskär & B. Höglund-Nielsen (red.), Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård (2.uppl., s. 85-105). Lund: Studentlitteratur.
Sandqvist, G., Åkesson, A. & Eklund, M. (2005). Daily Occupations and Well-Being in Women With Limited Cutaneous Systemic Sclerosis. American Journal of Occupational Therapy, 59(4), 390-397.
SFS 1994:137. Lag om mottagande av asylsökande m.fl. Hämtad 29 januari, 2015, från riksdagen, http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-
Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-1994137-om-mottagande-a_sfs-1994-137/
The UN Refugee Agency (UNHCR). (2010). Convention and Protocol Relating to the Status of Refugees. Hämtad 12 december, 2014 från http://www.wfot.org/
Townsend, E. & Wilcock, A. A. (2004). Occupational justice and client-centred practice: A dialogue in progress. Canadian Journal of Occupational Therapy, 71(2), 75-87
Whiteford, G. (2005). Understanding the Occupational Deprivation of Refugees: A Case Study from Kosovo. Canadian Journal of Occupational Therapy, 72 (2) 78-88. doi:
10.1177/000841740507200202
Wilcock, A. & Townsend, E. (2009). Occupational justice. In E. B. Crepeau, E. S. Cohn, & B.
A. B. Schell (Eds.), Willard and Spackman’s occupational therapy (11th ed., 192-199).
Philadelphia, PA: Lippincott Williams & Wilkins.
World Federation of Occupational Therapists. (2006). Position Statement: Human Rights.
Hämtad 12 december, 2014 från http://www.wfot.org/ResourceCentre.aspx
World Health Organization. Regional Office for Europe (1998). Health 21: an introduction to the health for all policy framework for the WHO European region. Copenhagen: WHO, Regional Office for Europe
24
Bilaga 1 Informationsbrev
Informationsbrev till SFI
Detta är en förfrågan om tillåtelse att få komma och ge information vid ett undervisningstillfälle.
Vi är två arbetsterapeutstudenter som läser sista terminen på Luleå tekniska universitet.
Utbildningen avslutas med en kandidatuppsats där vi kommer att skriva om erfarenheten av möjligheter till att utföra meningsfulla aktiviteter på asylboende. Vi vill därför ha kontakt med personer som tidigare har bott på asylboende och har fått uppehållstillstånd i Sverige.
I vår studie riktar vi oss till personer mellan 21-65 år. De ska ha bott på ett asylboende i Sverige. Deltagarna ska ha fått uppehållstillstånd i Sverige inom det senaste tre åren. För att delta i studien ska deltagarna kunna uttrycka sig och förstå svenska för att kunna föra ett samtal.
Deltagande i studien är helt frivilligt och konfidentialitet garanteras det vill säga att ingen förutom vi kommer att känna igen personerna i den färdiga studien. De som väljer att delta i studien kommer att vara anonyma för er på SFI. I samband med att muntlig information ges i en eller flera klasser kommer vi lämnar ut informationsbrev och svarstalonger så att de personer som är intresserade kan ta ett exemplar själva när vi har gått. Deltagarna har möjlighet att tacka ja eller nej i svarsbrevet som skickas direkt till vår handledare på Luleå tekniska universitet, som ansvarar för att ge dem till oss.
Med vänliga hälsningar
Handledare:
Elina Firouzfar Malin Boström Anneli Nyman
arbetsterapeutstudent arbetsterapeutstudent Universitetslektor elifir-0@student.ltu.se malbos-0@student.ltu.se Anneli.Nyman@ltu.se
0920-49 10 00
25
Bilaga 2 Informationsbrev
Information och förfrågan om att delta i en studie
Erfarenheter från personer som har bott på asylboende i Sverige
Hej! Vi är två kvinnor som studerar sista terminen till arbetsterapeuter vid Luleå tekniska universitet. Alla arbetsterapeututbildningar avslutas med ett examensarbete. Vi vill ta del av personers erfarenheter av möjlighet till aktiviteter på asylboende i Sverige. Du får denna förfrågan att delta i studien eftersom du studerar vid Svenska för invandrare (SFI). Om du vill delta i studien kommer vi intervjua dig som har bott på ett asylboende i Sverige. Du kommer att få berätta om dina erfarenheter om aktiviteter på asylboendet. Du kommer att träffa en av oss och samtalet tar ungefär en timme. Vid vetenskapliga studier spelas samtalet in med ljudupptagning, vi hoppas det går bra för dig. Det kommer endast vara vi som lyssnar på inspelningen och vi som sedan skriver ut intervjun. Ljudupptagningen kommer sedan att raderas. Samtalet kommer vara i en lokal som du själv får välja, det kan vara på SFI. Vi vill ha kontakt med personer som är i åldern 21-65 år, som tidigare har bott på asylboende och har fått uppehållstillstånd i Sverige.
Vi kommer att intervjua flera personer och sammanställa materialet till ett examensarbete och publiceras på biblioteket på Luleå tekniska universitet. Vi som är författare till studien, vår handledare och examinatorn kommer läsa intervjun. Efter avslutad studie kommer allt insamlat material att förstöras. I vårt examensarbete kommer det inte framgå vem du är, ditt namn kommer inte att användas och ingen annan information som kan tala om vem du är kommer uppges. Du deltar i studien frivilligt och du kan när som helst avbryta ditt deltagande utan att förklara varför. Om du är intresserad av att vara med i vår studie, ber vi dig att fylla i svarsbrevet, sätta det i svarskuvertet och posta det i en gul brevlåda. Svarsbrevet är ordnat så att frimärke och adress inte behövs. Vi ber om ditt svar inom en vecka efter att du fått detta brev.
Vi kommer sedan kontakta dig via telefon eller e-post och ge dig mer information om studien.
De frågor vi kommer samtala om vid intervjun följer med detta brev, se bilaga 3.
Med vänliga hälsningar
Handledare:Elina Firouzfar Malin Boström Anneli Nyman
arbetsterapeutstudent arbetsterapeutstudent Universitetslektor elifir-0@student.ltu.se malbos-0@student.ltu.se Anneli.Nyman@ltu.se
0920-49 10 00
26
Bilaga 3 Intervjuguide
Intervjuguide
Bakgrunds information
1. Vad är din ålder?
2. Vilket är ditt kön?
3. Var kommer du från ursprungligen?
4. Hur länge bodde du på asylboendet?
Frågeguide
5. Berätta om asylboendet i relation till att utföra aktiviteter 6. Berätta om en vanlig dag när du bodde på asylboendet?
7. Berätta om vad du tyckte om att göra
8. Kunde du göra det aktiviteter du ville göra?
9. Fanns det aktiviteter du ville göra men inte hade möjlighet till?
