Förvandlingen av fyra fabriksområden i Nacka

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Eva Dahlström Rittsél, Anna Ulfstrand

Title Förvandlingen av fyra fabriksområden i Nacka

Issue 63

Year of Publication 2012

Pages 8–25

ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

et ligger i industriområdens karaktär att vara föränderliga. Byggnader har byggts om och fått mer eller mindre perma- nenta tillägg. Industrier har flyttat när de har be- hövt expandera och områdena har omvandlats när byggnader och mark har tagits i anspråk av annan verksamhet. I slutet av 1800-talet, i takt med att kommunikationsmedlen utvecklades och innerstäderna blev allt mer tättbebyggda flyttade många industrier ut från stadskärnorna till närförorter. Speciellt attraktiva var de föror- ter som låg nära vatten eftersom sjötransporter långt in på 1900-talet stod för en stor andel av transporterna. För Stockholms del innebar det att många industrier som anlagts på malmarna under andra hälften av 1800-talet åren runt se- kelskiftet 1900 flyttade ut till förorter som Jär- fälla, Sundbyberg och Nacka. När industrierna ett sekel senare lades ner eller flyttades till andra platser i Sverige eller utomlands innebar det att områdena togs i bruk av andra verksamheter.

Platser skapas av människors aktiviteter, be- rättelser, minnen och känslor, men också av eko- nomiska och sociala villkor. När ett industriom- råde blir ett bostadsområde är det inte bara en omvandling av den fysiska miljön som sker. Det sker också en mer eller mindre genomgripande omkodning av områdets immateriella aspekter där upplevelse spelar en lika stor roll som det materiella. Tänkta målgrupper måste attraheras av platsen och i det arbetet har platsens historia visat sig vara ett verkningsfullt medel.

I den här artikeln ska vi belysa ett antal aspekter av sådana omvandlingsprocesser med exempel hämtade från fyra före detta industri- områden i Nacka kommun som nu är platser

för boende, konsumtion, arbete och kultur. Ut- gångspunkten är en undersökning utförd under åren 2007–2008 av Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms läns museum. Projektets syfte var att studera hur olika aktörer i omvand- lingsprocesserna hade förhållit sig till och an- vänt sig av områdenas industrihistoria.¹ Vi har velat studera hur olika aktörer — fastighetsägare, Nacka kommuns tjänstemän och politiker, den offentliga kulturmiljövården samt boende och verksamma i områdena har värderat och hante- rat industrimiljöerna och deras kulturhistoriska värde. Finns det uttryck för att synen på industri- arvet och dess värde har förändrats och vilka or- saker finns det i så fall till det? Undersökningen bygger på kommunala arkivhandlingar, fältstu- dier, fotodokumentationer samt intervjuer med aktörer i omvandlingsprocessen och personer som bor, arbetar eller driver mindre företag i områdena.

Fyra fabriksområden i Nacka

Det finns ett antal industriområden i Nacka kommun som omvandlats under de senaste de- cennierna. Vi valde att studera fyra områden som har omvandlades vid olika tidpunkter. Nacka strand som fram till omvandlingen på 1980-talet kallades Augustendal. Järla Sjö där planeringen av det nya området sträckte sig över flera decen- nier. Sickla köpkvarter på Atlas-Copcos tidigare fabriksområden som till skillnad från de andra tre inte bebyggts med bostadäder. Och slutli- gen Kvarnholmen där det nya Kvarnholmen i detta nu tar form. Samtliga områden ligger på Sicklaön som är den del av Nacka som ligger

Förvandlingen av fyra fabriksområden i Nacka

av Eva Dahlström Rittsél &Anna Ulfstrand

D

närmast Stockholms stad. Området är intressant eftersom där tidigare funnits flera stora industri- områden och närheten till Stockholm har gjort

— och gör — att det är attraktivt för exploatering.

Nacka strand

Under andra hälften av 1800-talet byggdes som- marvillor i området och vid sekelskiftet 1900 startade J.V. Svensson tillverkning av tändkulemo- torer i området. Under större delen av 1900-ta- let ägdes området av Philipssons Automobil som monterade importerade bilar. I början av 1980-talet inleddes omvandlingen när Nacka kommun kontaktade fastighetsägaren och pre- senterade sin vision om att bygga arbetsplatser av högsta kvalitet i området.²

Området ingår i det riksintresse för kulturmil- jövården som omfattar inloppet till Stockholm

där skärgårdslandskapet och industriområdena lyfts fram som väsentliga delar.³ Riksantikva- rieämbetet, Länsstyrelsen och Länsmuseet var kritiska till kommunens första planförslag som man menade innebar en alldeles för kraftig ex- ploatering för att kunna accepteras i riksintresse- området. Planen godkändes efter att fastighets- ägaren Arcona och kommunen arbetat om den och kompletterat arbetsplatserna med bostäder.

Redan i det första planförslaget skulle de flesta av de äldre industribyggnaderna bevaras och så har också skett.

Järla sjö

Den storskaliga industrietableringen i Järla hängde samman med att Saltsjöbanan byggdes i slutet av 1890-talet. De Lavals ångturbin förlade sin verksamhet till området där det sedan tidi-

figur 1. Sicklaön i Nacka ligger i Stockholms innerstads omedelbara närhet och vid inloppet till Stockholm. Sickla köp- kvarter och Järla Sjö ligger på öns södra sida medan Kvarnholmen och Nacka Strand ligger på öns norra kust. Karta från Länsstyrelsens WebbGis.

gare fanns en remfabrik och stannade där fram till 1960-talet. Gustav Dalén var också verksam i området några år runt 1910. Som mest arbetade ca 1 000 personer i Järla.

När Stal-Laval — som företaget då hette — hade upphört med produktion i området vid 1970-talets början utarbetade arkitekterna Erik och Tore Ahlsén ett planförslag åt Nacka kom- mun på fastighetsägarens Stockholm Saltsjön – Stal-Lava Turbin AB & Co:s initiativ.⁴

Förslaget gick ut på att bygga ett helt nytt företagscenter där all befintlig bebyggelse revs och ersattes med ny. Inga antikvariska remissin- stanser hade något att invända mot detta. Försla- get genomfördes dock aldrig. 1987 presenterade stadsarkitektkontoret ett nytt förslag framtaget av Megaron Arkitekter AB utifrån dåvarande fastighetsägarna Fabege och Diös intentioner med området.⁵ Då uppmärksammades några av industribyggnaderna som kulturhistoriskt vär- defulla och värda att bevara. Detta förslag kri-

tiserades av flera remissinstanser. Länsstyrelsen och Stockholms läns museum var kritiska till att ett så stort antal industribyggnader skulle rivas.

Än intensivare kritik kom från boende i grann- området som oroades av en ökad trafik.⁶ Deras kritik riktades även mot att det inte planerades bostäder och att kulturhistoriskt värdefulla bygg- nader skulle rivas. Först det tredje planförslaget förverkligades. Det innebar att området byggdes om till ett bostadsområde och att flera av de äldre industribyggnaderna sparades och återan- vändes. Järla sjö är idag framförallt ett bostads- område samlat kring de Lavals gamla fabriks- byggnader som nu till största delen inrymmer företaget Stockholm modecenter.

Sickla köpkvarter

Även det tredje studerade området etablerades som industriområde vid sekelskiftet 1900 då Atlas Diesel kom till platsen. Senare ombildades företaget till Atlas Copco och det expanderade figur 2. Nacka strand med J.V. Svensson bilfabrik i mitten omgiven av den nya storskaliga bebyggelsen. Till vänster arbetarbostäder. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008–0584.

successivt i området — inte minst under 1960- och 1970-talet då ca 2 000 människor arbetade där. Produktionen flyttades från området i slutet av 1980-talet, men Atlas Copcos huvudkontor finns fortfarande kvar på platsen som nu heter Sickla köpkvarter. Utvecklingen mot detaljhandel inleddes redan innan en ny detaljplan var antagen av kommunfullmäktige i Nacka då ett tillfälligt bygglov gavs för en stormarknad. När Nacka kommun hade inlett planarbetet köpte Ljungberggruppen, nuvarande Atrium–Ljungberg, området.⁷ De hade en tydlig vision för området som innebar att man ville eta- blera en handelsplats — eller ett köpkvarter som man föredrog att kalla det — som snarare skulle konkurrera med innerstadens gallerior än med andra stormarknader. Att bevara och utnyttja de befintliga industribyggnaderna blev en del av denna vision. Såväl kommunen som Ljungberg- gruppen var angelägna att området inte bara skulle innehålla en handelsplats. Genom att för-

lägga bibliotek, biograf, länsmuseum m.m. till Dieselverkstaden fick området en bredd i verk- samheter samtidigt som byggnaden kunde beva- ras. I området finns även arbetsplatser och 2009 invigdes M7 Kunskapsgallerian som inrymmer bland annat gymnasium och högskola.

Kvarnholmen

Det fjärde, och sista, området i studien är Kvarn- holmen som har fått sitt namn efter de kvarnar och den förädling av spannmål som ägt rum där. Den första kvarnen byggdes vid slutet av 1890-talet men området är framförallt känt för de funktionalistiska industribyggnader och bo- stadshus som KF:s arkitektkontor ritade från tidigt 1930-tal och fram till 1960-talet. Kvarnverk- samheten lades ner i början av 1990-talet och sedan dess har det funnits flera förslag på hur området skulle användas. Vid mitten av 1990-ta- let tillsatte utbildningsdepartementen en utred- ning om var en ny högskola i Stockholmsom- figur 3. Järla sjö från andra sidan sjön. Närmast vattnet ligger de nya bostadshusen medan fabriksbyggna- derna i rött tegel ligger högre upp. Den resliga skorstenen revs 2008. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008–0448.

rådet skulle förläggas.⁸ Kvarnholmen var under en period ett hett alternativ som förordades av bland andra utbildningsministern Per Unckel.

Efter regeringsskiftet 1994 valde dock den nya socialdemokratiska regeringen att förlägga den nya högskolan till Södertörn. Några år senare presenterade utbildningsdepartementen ett nytt förslag om högskoleetablering på Kvarnholmen.

Nu handlade det om att samla de konstnärliga högskolorna vilket dock stötte på patrull främst hos högskolorna själva som ansåg att Kvarnhol- men låg för långt bort.

Förslagen om högskoletableringar på Kvarn- holmen passade väl för fastighetsägarens KF fastig heters visioner för området och även kommunpolitiker i Nacka såg mycket positivt på dessa förslag. Då förslagen om att etablera högskoleutbildning till Kvarnholmen inte för- verkligades följde några år av avvaktan då KF fastigheter undersökte möjligheterna att ut- veckla området med blandad bebyggelse men med ett stort inslag av bostäder. Det förslag

som nu är på väg att realiseras genomförs av det 2006 bildade konsortiet Kvarnholmens ut- veckling AB (KUAB) som består av KF fastighe- ter och JM-bygg. I Nacka kommuns program för ny detaljplan av Kvarnholmen sägs att ”[M]

ålet är att skapa en stadsdel som tillfredsställer stadsmänniskans krav på variationsrik miljö och boendekvalitet, samt tjänstesektorns krav på en representativ och inspirerande miljö.”⁹ Där efter- strävs en blandning av bostäder, arbetsplatser, skolor och bra närservice. Drygt 2 000 lägenhe- ter ska byggas.

Omvandlingsprocessen

Kommunen har alltid en central roll när ett om- råde står inför en omvandling eftersom Sveriges kommuner har planmonopol vilket innebär att de styr över planläggningen och med lagens hjälp kan reglera hur marken används. Det är också kommunernas ansvar att plan- och bygglagen och andra förordningar följs. Inom en kommu- figur 4. Sickla köpkvarter Atlas-Copcos verkstadsbyggnader har bevarats med en del tilägg. Gatans sträckning och bredd är densamma som under industriepoken. Foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008–0241.

nal förvaltning verkar många olika professioner med olika arbetsuppgifter och förtroendevalda politiker av olika politisk färg påverkar verksam- heten. I de av oss studerade omvandlingspro- cesserna har det främst varit Nacka kommuns politiska ledning, stadsbyggnadsförvaltningen och i vissa fall även näringslivsfunktionen som har varit delaktiga. Kommun har också en kom- munantikvarie anställd med uppgift att bevaka förändringarna ur ett kulturmiljöperspektiv.

I de fall som vi har studerat har kommunen inte själva drivit på utvecklingen utan snarare sva- rat på de förslag som fastighetsägarna har pre- senterat. Ett undantag var inledningsskedet av Augustendals omvandling till Nacka strand där initiativet kom från kommunen. När planproces- sen väl kom igång förefaller dock fastighetsbola- get ha varit mest drivande även där. I detta fall fanns det en politisk oenighet som främst gällde fördelningen mellan arbetsplatser och bostäder.

Järla är det område där oenigheten var störst mellan å ena sidan fastighetsägarna och kom-

munpolitikerna i Nacka som ville omvandla om- rådet och antikvariska experter och myndigheter samt boende i området å den andra. Samtliga förslag som har presenterats har blivit mycket omdebatterade. Det rådde inte politisk enighet

— socialdemokrater, vänsterpartister och miljö- partister var i varierande grad kritiska till för- slagen. Även den allmänna opinionen — så som den uttrycktes i plansamråd och i lokalpressen — var periodvis starkt emot omvandlingsplanerna.

Även kommunens tjänstemän var kritiska och i arbetet med det förslag som kom att genomföras tog kommunantikvarien och planarkitekten strid för det de ansåg vara kulturhistoriskt värdefullt och lyckades också genomdriva en högre grad av bevarande än vad fastighetsägarna inlednings- vis önskade.

Även Atlas Copcos industriområdes omvand- ling till Sickla köpkvarter skedde utifrån fastig- hetsägarens visioner. Fastighetsägaren Ljung- berggruppen framhåller i olika sammanhang det goda och nära förhållande man hela tiden har figur 5. Kvarnholmen som den ses från Stockholms inlopp. Den stora silon är idag riven men en stor del av den övriga bebyggelsen bevaras och byggs om till bostäder. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008–0619.

haft till Nackas högsta kommunledningen. Att kommunen stöttade de visioner som fastighetsä- garna hade finns det ingen anledning att tvivla på. Förtroendet som växte fram mellan Ljung- berggruppen och Nacka kommun gjorde att kommunen till viss del kunde luta sig tillbaka.

Det faktum att Ljungberggruppen tidigt anlitade byggnadsantikvariska konsulter som sedan tidi- gare åtnjöt ett stort förtroende av kommunens tjänstemän stärkte kommunens uppfattning om seriositeten i fastighetsägarens vision om beva- rande. Kanske ledde konflikterna kring Järla till att såväl kommunen som fastighetsägaren för- höll sig på ett annat sätt när det var dags för denna omvandlingsprocess. Kommunen kom också att bli en stor hyresgäst hos Ljungberg- gruppen genom att välja att utveckla den gamla Dieselverkstaden till kulturhus med bibliotek och annan kommunal barn- och ungdomsverk- samhet.¹¹ Det förekom inte någon lokal opinion mot omvandlingen.

På Kvarnholmen har KF Fastigheter varit initiativtagare och drivande medan kommunens engagemang under årens lopp har varierat. För- slaget att etablera högskolor på Kvarnholmen var exempelvis något som kommunen lade ner mycket arbete på att försöka förverkliga men som inte lyckades. Under den period då vår undersökning pågick var det byggnadskonsor- tiet Kvarnholmen Utveckling AB (KUAB) som tillsammans med Nacka kommun drev omvand- lingsprocessen framåt.

Kommunens politiker och tjänstemän har haft olika åsikter om hur den befintliga bebyg- gelsen på Kvarnholmen ska användas, i vilken utsträckning den får förändras och vad som kan och bör bevaras. Det finns en oro för hur om- vandlingen kommer att påverka de boende på Kvarnholmen, men när vi avslutade vår studie hade någon opinion mot förslagen ännu inte hörts i någon större omfattning.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att i samtliga fall har fastighetsägarna och byggfö- retagen styrt omvandlingsprocessen även om kommunen har varit en viktig samarbetspart.

Runt om i landet finns det ett antal exempel på kommuner som har förvärvat industriområden när industriverksamheten har lagts ner.¹² Detta

förekommer i synnerhet på mindre orter där ett företag har haft en dominerande ställning.¹³ De områden vi har undersökt har däremot alla ägts och utvecklats av stora fastighetsbolag som där- med har haft en drivande roll i omvandlingen av områdena. Nacka kommun har aldrig förvärvat några fastigheter i dessa områden utan samar- betet med fastighetsägarna. Det är intressant att notera att det inte är helt enkelt att identifiera i vilken utsträckning kommunen har påverkat planförslagen. I vissa fall har det funnits konflik- ter mellan olika politiska partier, t.ex. gällande andelen bostäder respektive kontor och verk- samheter. I omvandlingsprocesserna i Järla sjö och Kvarnholmen har kommunens tjänstemän tagit strid för att en större andel av bebyggelsen ska bevaras vilket har påverkat de beslut som tagits av kommunens politiker. Nacka kommun har aldrig behövt använda sig av det kulturhisto- riska värdet eller industrihistorien för att hitta fastighetsägare som vill exploatera områdena — industriarvet har därför inte getts någon utveck- lingspotential som i orter med en mindre het fastighetsmarknad.

Kulturhistoriska värderingar

Från 1970-talet och framåt har intresset för indu- strins kulturarv successivt ökat i Sverige liksom i andra länder.¹⁴ Även de av oss studerade områ- dena följer tydligt den trenden.

I Järla var omvandlingsprocessen långdragen och såväl Länsstyrelsen som Länsmuseet läm- nade synpunkter vid flera tillfällen. I början av 1970-talet hade ingen någonting att invända mot det planförslag som Nacka kommun presente- rade som innebar att alla industribyggnader revs.

Inte heller då planen 1980 tillstyrktes av kommun- styrelsen tillmättes industribyggnaderna något kulturhistoriskt värde. Nästa gång omvandlingen av Järla var aktuell, 1989, var uppfattningen helt annorlunda. Då fastslog Länsstyrelsen att ”Järla industriområde utgör ett mycket väsentligt in- slag i Nackas bebyggelseutveckling och är också av stort industrihistoriskt intresse.”¹⁵

När det gäller Nacka strand och Kvarnhol- men har de antikvariska myndigheterna haft en starkare förhandlingsposition eftersom området

ligger inom ett riksintresse för kulturmiljövår- den. Stockholms läns museum, Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet riktade stark kritik mot kommunens första planförslag för Nacka strand vid mitten av 1980-talet. Det ledde till att planerna förändrades både när det gällde täthet och bebyggelsens höjd. De antikvariska instan- serna var eniga om områdets industrihistoriska värde och betonade att samtliga byggnader bor- de bevaras.

Ett viktigt kommunalt dokument som visar när industrihistoria formellt sett blev kulturarv i Nacka är det kulturmiljövårdsprogram som publicerades 1987. I programmet pekar Nacka kommun ut såväl Augustendal/Nacka strand som Järla och Kvarnholmen som kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Atlas Copcos område, som i slutet av 1980-talet fortfarande var en stor ar- betsplats, nämns dock endast kort i den del som beskriver Nackas industrihistoria.¹⁶

Under omvandlingsprocesserna har flera oli- ka kulturhistoriska värderingar av bebyggelsen i respektive område genomförts i vissa fall på uppdrag av fastighetsägarna i andra på kommu- nens initiativ. I de flesta fall anlitades fristående konsulter — antikvarier och arkitekter — för att värdera bebyggelsen.

Oavsett om de antikvariska experterna har varit privata konsulter eller kommunens egna antikvarie har de kulturhistoriska utredningarna och värderingarna från 1980-talet många likhe- ter. I fokus står byggnadernas arkitektur. Mest uppmärksamhet ägnas åt exteriörerna, deras utformning och material beskrivs utförligt. I de flesta fall värderas de äldsta och mest påkostat utformade byggnaderna högst medan yngre och enklare byggnader ges en lägre värdering.

Omvandlingsprocesserna för Kvarnholmen och Sickla köpkvarter kom igång först under 1990-talet. I samband med planarbetet har fastig- hetsägarna vid flera tillfällen anlitat antikvariska konsulter för att bedöma områdenas och de en- skilda byggnadernas kulturhistoriska värde. Atlas Copcos område har också värderats/inventerats av kommunantikvarien. Till skillnad från utred- ningarna från början av 1990-talet behandlar un- dersökningarna från senare delen av 1990-talet i högre grad de enskilda byggnaderna som delar

av en hel industrimiljö. Det medförde exempel- vis att yngre byggnader och en större andel av bebyggelsen av de antikvariska konsulterna till- mättes ett stort kulturhistoriskt värde. Det sam- manhang i vilket byggnaderna tillkommit i fick också större genomslag i de senare inventering- arna. Vi tolkar det som en förändring inom den antikvariska praktiken i synen på kulturarv i all- mänhet och industriarv i synnerhet. Ytterligare en förklaring kan vara att flertalet av de senare antikvariska arbetena har gjorts av samma anti- kvariska konsultbyrå, Nyrens antikvarier, och är därmed utförda efter samma värderingsmodell.

Samtliga antikvariska utredningar saknar ana- lyser av hur bebyggelsens funktion har påverkat utformningen samt vilken maskinell utrustning som använts. Det finns inte heller någon infor- mation om sociala aspekter av industrierna som produktionsmiljö, hur många som har arbetat på området, arbetskraftsinvandring etc.

De fristående antikvariska konsulterna har genom sina utredningar och bedömningar i re- gel haft stor betydelse för vad som har kommit att bevaras, eftersom de har varit grunden för de antikvariska myndigheternas synpunkter och beslut. Trots att de områden vi har studerat skil- jer sig mycket åt, både beträffande användning och beträffande utformning, har i samtliga fall en stor andel av de byggnader som tillskrivits ett högt kulturhistoriskt värde bevarats, om än på olika sätt. Det antikvariska inflytandet har med andra ord varit betydande när det gäller just be- varandet av byggnader.

Bevarande

I de fyra områden som diskuteras här har kul- turmiljövården således fått gehör för sina syn- punkter — även om det ibland inte har skett utan motstånd — och äldre industribyggnader har bevarats. Även om olika aktörer kan vara ense om att ett industriområde bör bevaras kan det naturligtvis råda vitt skilda åsikter om vad ett bevarande verkligen innebär. Är det byggna- den så som den såg ut när den byggdes som man vill bevara eller är det spåren efter de olika verksamheter som har ägt rum där? Ofta bevaras och återanvänds anläggningarnas huvudbyggna-

der medan enklare byggnader försvinner. Äldre byggnader bevaras i större utsträckning än yng- re. Det förekommer ytterst sällan att en kom- plett anläggning bevaras, ens i ett musealt sam- manhang, och i de fallen det har skett rör det sig om småskaliga miljöer. Olika förhållningssätt till bevarandet kan kopplas samman till diskus- sioner om historiebruk och det faktum att det förflutna oupphörligen används i olika samtida sammanhang och för olika syften.¹⁷

I både Nacka strand och i Järla sjö använ- des begrepp som industrikaraktär i positiv be- märkelse av arkitekter och fastighetsägare. Vad industrikaraktären består av är däremot ofta framställt i vaga ordalag. Industrin är något som ligger långt tillbaka i tiden och som man inte behöver eller kan förstå. Istället tonar bilden av en allmän teknik- och industrihistoria fram, utan kopplinga till råvaror, arbetskraft, produkter el- ler avsättningsmarknader

Den äldsta bebyggelsen är den som genom- gående har bevarats i störst omfattning. Genom att bevara de äldsta byggnaderna och genom att lyfta fram den äldsta historien skapas ett avstånd till den industriella verksamheten som ibland försvann för bara något decennier sedan.

Dessutom har den antikvariska praktiken främst intresserat sig för den äldsta bebyggelsen. Äldre bebyggelse har ofta ansetts vara mer värdefull än yngre och äldre byggnadsteknik och mate- rial bättre än moderna. Ofta väljer man att inte arbeta med bebyggelse som är yngre än 30–40 år. Flera författare har framhållit betydelsen av avstånd till den industriella verksamheten för att kunna uppskatta den.¹⁸

Det är vanligt att någon detalj av utrustning- en sparas. Redan vid sekelskiftet 1900 hände det att man lyfte ut en del av utrustningen från fabriken, placerade det utanför och lät det bli ett monument som påminde om tidigare verk- samhet i anläggningen.¹⁹ I de områden som vi har studerat finns exempel på att traverser har bevarats på ett liknande sätt. De hänger i taket och kan ge lokalen en industrikaraktär utan att vara i vägen för den nya verksamheten. Traver- ser har använts i många olika slags industrier och berättar därför mycket lite om den specifika verksamhet som har ägt rum där de hänger. De

kan snarare sägas representera industri i allmän- het och ger i industrihistoriska sammanhang samma autentiska eller symboliska upplevelse av ”gammalt” som en gammaldags gatlykta eller telefonkiosk. De påminner inte på ett tydligt sätt om de för platsen specifika förhållanden. De är snarare ett sätt att skapa distans än ett sätt att förmedla berättelser om platsen och de männi- skor som verkat där.

Under de decennier som vi har studerat går det att urskilja en förändring i hur industrimiljöer har värderats och hanterats. Under senare år har utvecklingen alltmer gått mot ett bevarande av industriområdenas struktur och helhetskaraktär istället för enskilda framstående byggnadsverk.

Industriella drag tillåts tala på ett mer avskalat och ursprungligt sätt. Ett sådant exempel är Sickla köpkvarter, där produktionshallarna från

figur 6. Traversen i de Lavals f.d. turbinhall i Järla påminner restaurangbesökarna idag om byggnadens historia innan Stockholms Modecenter etablerade sig där men berättar inte mycket om den tillverk- ning som bedrevs där. foto: Elisabeth Boogh, 2008.

Stockholms läns museum, Ldng2008–0543.

mitten av 1900-talet omvandlats till gallerior och områdets riktning längs Saltsjöbanans järnväg- spår är tydlig. Där har även yngre industribygg- nader tillmätts ett värde och återanvänts för nya ändamål på fastighetsägarnas initiativ. Strävan är att bevara delar som speglar industrins succes- siva framväxt och med autentiska referenser visa på den ständiga förändring som är representativ för just industriområden.

En förklaring till denna förändring kan vara de två decennier som skiljer områdenas omvand- ling åt. I dag har de flesta av oss en distans till den industriella produktionen som gör att vi lättare kan ta till oss och tilltalas av det som vi uppfattar som industrimiljöer än fallet var för några decennier sedan. Då var industrin direkt eller indirekt vardag för fler människor och nå- got som inte enbart sågs som något positivt utan förknippades med negativa aspekter som arbets- skador och miljöproblem.

En annan förklaring till det ökade intresset för industrimiljöer — och till en vidare och mer inkluderande syn på vad kulturarv är — kan vara att kulturarvet inte längre enbart är en fråga för de professionella inom kulturarvssektorn och deras inriktning mot vetenskapliga och juridiska bedömningar. Kulturarvet har också blivit en fråga för den s.k. upplevelseindustrin och en- treprenörer av olika slag som använder sig av kulturarvet för att skapa arbetstillfällen, locka kunder eller på annat sätt dra nytta av kulturar- vet.²⁰ Bland våra exempel märks det främst och tydligast i Sickla köpkvarter där t.ex. flera mark- nadsföringskampanjer tydligt använt sig av indu- strihistorien. Det finns lokala föreningar som arrangerar visningar och på så sätt använder och presenterar sin historia kopplad till områdena.

Även om olika historian således används av olika parter och för delvis olika syften sker det dock i regel helt åtskilt. Det är sällsynt att den pro- fessionella kulturmiljövården eller lokala ideella föreningar anlitas för marknadsföringskampan- jer och inte heller sinsemellan dessa två grupper sker något större samarbete. Även här är Sickla köpkvarter ett undantag där Stockholms läns museum under de senaste åren anlitats av Köp- kvarterens ägare.

Trots utvecklingen mot en mer nyanserad

syn på värdena i industriarvet och dess historia intar ekonomiska intressen och moderna krav på tillgänglighet och funktion en avgörande roll i omvandlingsprocesser. Exploatörens vision för området spelar vanligtvis en betydande roll för dess gestaltning. Den framträder tydligt när fastighetsägarna marknadsför platserna. I Nacka strand och Järla har industrihistorien framhållits som en viktig del av visionerna för områdena i omvandlingsskedet när fastighetsägarna beskrev projektet. Efter omvandlingen förlorade den historiska dimensionen dock i intresse. Istället är det vattennära läget något som t.ex. mäklare idag lyfter fram mer. Även i den pågående om- vandlingen av Kvarnholmen ges läget en starkare betoning i fastighetsägarnas marknadsföring än platsens industrihistoria. Sickla köpkvarter skil- jer sig därför från övriga studerade områden.

Här är industrihistorien det starkaste kortet i marknadsförarnas arbete med att profilera det nya området. I Sickla finns heller inget vatten- nära läge att referera till.

Gestaltning och platsskapande

Den bebyggelse som tillkommit i de tre områ- den som omvandlats förhåller sig på olika sätt till den äldre bebyggelsen. För besökare i Nacka strand och i viss mån även i Järla sjö kan det vara svårt att avläsa områdenas industrihistoria trots att en stor del av industrianläggningarna finns kvar. Här har nyexploateringen varit relativt stor och strukturer och rumsligheter har förändrats på ett markant sätt.

nacka strand

I omvandlingen av Nacka strand kring år 1990 värdesatte antikvariska experter och myndighe- ter samt i viss mån även fastighetsägarna bebyg- gelsens äldsta delar. Vissa utvalda objekt har fått bära minnet av en lång och händelserik indu- striepok. De införlivades i den nya miljön som kvalitativa inslag.

Ägarnas mål var att skapa ett attraktivt om- råde och till en början planerades det som ett arbetsplatsområde. Området gestaltades på ett sätt som kom att uppfattas som exklusivt, ex- empelvis satsade fastighetsbolaget Arcona stort

på konst i närmiljön. Det exklusiva anslaget i kombination med god service och goda kom- munikationer var ett sätt att konkurrera med innerstaden. Läget med utsikt över vattnet, Djur- gården och inloppet mot Stockholm var kvali- teter som antogs kompensera det relativt stora avståndet till Stockholms city. Bevarandet av de äldre industribyggnaderna kan ses som ett led i strävan efter det exklusiva, de ger området en unik prägel och karaktär.

Fastighetsägaren Arcona lät arkitekten Johan Nyrén gestalta Nacka strand runt 1990. Uppdra- get var att forma ett modernt kontorsområde och gestaltningen är framförallt modern även om vissa referenser till industriarkitektur är skönjbara. Industriverksamheten framhävs inte och industribyggnaderna är ibland skymda av de nya och betydligt större kontors- och bostads- husen. Det gör det svårt att upptäcka spåren av industriproduktionen och än svårare att förstå hur området en gång har sett ut och använts.

Att tillrättalägga närmiljön kan tolkas som ett sätt att markera avståndet till platsens historia.

Planteringar och stensättningar är återkomman- de inslag i Nacka strand som bryter med den produktionsmiljö som fanns där tidigare. Grep- pet att skapa en välordnad inramning till indu- strins bebyggelse känns igen från andra samtida omvandlingar från 1980-talet och kan jämföras med hur delar av industrilandskapet i Norrkö- ping och de fragment av äldre bebyggelse som finns kvar i Södra stationsområdet i Stockholm har hanterats.

järla

I Järla Sjö är industribyggnaderna mer synliga i området och de ger ett större platsskapande värde än i Nacka. I och med att den nya be- byggelsen i Järla har en mindre skala framträder industribyggnaderna tydligare, men även de nya byggnadernas placering ger de ursprungliga in- dustrianläggningarna en mer markerad position i området.

Det är endast industribyggnader tillkomna före 1950 som bevarats. På flera ställen har Järla Sjö samfällighetsförening tagit fram skyltar som berättar om hur byggnaderna har använts.

Främst är det områdets industri- och teknikhi-

storia och inte minst Gustaf Daléns och Gustaf de Lavals nationella och internationella bety- delse som lyfts fram. Av de många människor som verkade här under industriepoken och tiden därefter finns däremot inte många spår.

Det är en utvald och bearbetad historia som förmedlas.

Med hjälp av den äldre bevarade industri- bebyggelsen ville man i Järla ge den nybyggda småskaliga miljön autentisk småstadskaraktär.

”Järla har under en tioårsperiod förvandlats från ett ruffigt industriområde med tvivelaktigt rykte till ett prisbelönt, vackert och trivsamt bostads- område. Järla sjö rymmer också mycket historia, där det mesta som gått att bevara har bevarats”

kan man läsa i ett citat hämtat från den hem- sida som drivs av samfälligheten Järla sjö.²¹ När Småstadens arkitekter fick i uppdrag att utveckla området använde de sig av en stadsplanemodell;

småstaden som bland annat bygger på social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Enligt den- na modell medför en kombination av boende, arbetsplatser och handel att staden blir begriplig för dess invånare. Man föredrar bebyggelse ”i mänsklig skala; inte för stora kvarter och inte för höga hus” och, vilket är av speciellt intresse i detta sammanhang, man förordar att gamla minnesmärken bevaras och integreras i områ- det. Tanken är att historia förstärker platsens identitet och ger de boende och verksamma i området någonting att känna stolthet över. Idea- let innebär att det snarare är en generell idé om

”småstaden” som livsmiljö än platsens, det vill säga i det här fallet Järlas, specifika historia som är den främsta inspirationskällan. Småstadens arkitektur och stadsplaneideal har i olika sam- manhang beskrivits som en svensk version av det stadsplaneideal som kommit att kallas New Urbanism eller Neo-traditionalism. Nu ska det sägas att denna jämförelse inte håller hela vägen och grundarna av Småstadens Arkitekter vänder sig mot att bli beskrivna som en del av denna rörelse. Men reaktionen och kritiken mot den modernistiska arkitekturen och inte minst mot det stadsplaneideal som ledde till en funktions- uppdelning av staden är grundläggande för så- väl Småstadens Arkitekters idéer som för New Urbanismrörelsen. Om modernismen har ankla-

gats för att vara historielös omfamnar New Ur- banism-rörelsen tvärtom spåren av det förflutna.

I Järla Sjö fanns dessa spår på plats färdiga att renodlas och förstärkas. Spåren av det förflutna ska bidra till att ge den nya platsen en känsla av kontinuitet, vilket i sin tur förväntas leda till en känsla av samhörighet bland invånarna — en känsla av att leva på en särskild plats som inte är som alla andra ”vanliga” bostadsområden.

Det är intressant att notera att medan man i gestaltningen av Järlas utomhusmiljö använder sig av områdets historia för att skapa en ombo- nad och trygg småstadskänsla så anknyter interi- örerna i de bevarade industribyggnaderna med sina framträdande industrielement istället till en urban, och global, storstadsestetik, där industri- historien utgör ett miljöskapande inslag.

Företaget Stockholm Modecentrum, vars affärsidé är att hyra ut showrooms där mode- företag kan visa upp sina kollektioner för inkö- pare, låg till för några år sedan på Liljeholmen i södra Stockholm. Lokalerna byggdes i slutet av 1980-talet men i slutet av 1990 talet började de kännas omoderna eller ”för åttiotal”, som en medarbetare uttryckte saken. Det räckte inte längre att tillhandahålla praktiska lokaler. Man ville också ge sina besökare en upplevelse, och då är byggnaden och den miljö den erbjuder av stor betydelse. I Järla såg företaget potentialen i de gamla industrilokalerna och förstod att här skulle det finnas möjlighet att skapa ett nytt och spännande koncept. Arkitektkontoret Stra- tegisk Arkitektur skapade en miljö där den ”råa fabrikskänslan” skulle behållas. Om Liljeholms- lokalerna beskrevs som daterade och hopplöst ute, så framställdes de nya lokalerna tvärtom som moderna och samtidigt tidlösa. Lokalernas utformning ansluter till den estetik där begrepp som rå fabrik genom att kombineras med en modern inredningsarkitektur signalerar något nytt, ungdomligt, kreativt och spännande. Lun- daetnologen Robert Willim har träffande kallat denna form av estetisering av industriarvet för industrial cool.²² Han påpekar att det är först när industribyggnaden har förlorat sin ursprung- liga funktion, när tillverkningen har flyttat utom- lands, som detta arv kan omformas och esteti- seras. På samma sätt argumenterar sociologen

Sharon Zukin när hon beskriver hur industriom- råden och andra områden med låg status i New York omvandlats. När nya ekonomiskt starkare grupper bosätter sig i området försvinner den tidigare verksamheten och många gånger även de som bott i området.²³ Trots det marknads- förs och upplevs områdena som genuina och autentiska. Hon menar att betydelsen av vad au- tentiskt är idag ges betydelsen av en upplevelse som konsumeras och därmed också kan säljas till dem som betalar bäst.²⁴

På Modecentrets hemsida framhålls att arki- tekturen i de två byggnaderna som företaget dis- ponerar präglas av dess historia. Vi skulle dock vilja säga att det åter är en generell fabriks- eller industriestetik som lyfts fram. Vad som är speci- fikt för den turbin-, läder- och ättikstillverkning som har bedrivits på platsen är svårt att avläsa i miljön. För att använda Zukins resonemang om autenticitet skapas en upplevelse av en oproble-

figur 7. Stockholms Modecenter i f.d. Turbinhallen i Järla Sjö. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008–0536.

matisk och diffus industri utan några egentliga platsspecifika och särskiljande inslag.

sickla

I Sickla köpkvarter var Atrium–Ljungbergs mål- sättning att tillvarata fysiska värden från hela industriepoken påtaglig. En stor andel byggna- der finns kvar och stor hänsyn har tagits till den antikvariska undersökningen och värderingen. I detta område har nybyggnationen och gestalt- ningen av fastighetsägaren beskrivits som en för- ädling av den industrikaraktär som uppskattas gestaltningsmässigt, det vill säga tegel, järn och glas. Samtidigt är grundtanken att skapa samtida arkitektur som tydligt talar sitt eget språk och som i mötet med platsens kulturhistoria skapar nya värden. Genom det speciella urvalet av ka- raktärsskapande element sker en estetisering av området. Även de sentida industribyggnaderna gestaltas på ett sådant sätt att det tilltalande och känslan av gedigenhet kommer i förgrunden

Planformen för Sickla köpkarter är fortfa- rande i princip densamma som under industri- epoken, vilket är ett uttryck för ett medvetet bevarandearbete från såväl fastighetsägaren som de antikvarier som varit inblandade i omvand- lingsprocessen. Ytterliggare en anledning till den högre graden av bevarande i Sickla köpkvarter är att området inte har bebyggts med bostäder.

Det är helt enkelt lättare att återanvända verk- stadslokaler som affärslokaler, kontor och för kulturändamål än som bostäder.

Av de områden som ingick i studien är Sickla köpkvarter utan tvekan det där fastighetsägaren mest målmedvetet har använt områdets historia i sin marknadsföring. Att historien var en viktig pusselbit för hur området skulle kunna fungera kommersiellt insåg man redan från början. Ge- nom att kombinera arbetsplatser och kulturlo- kaler med shopping och inte minst genom att framhäva områdets historia kunde man mark- nadsföra det som någonting spännande och an- norlunda i förhållande till de många andra stora köpcentra som omger Stockholm. ”Vi vill skapa en känsla av unicitet”, berättade en av mark- nadsförarna vid Atrium–Ljungberg. Här, liksom i Järla Sjö, används de gamla tegelbyggnaderna för att skapa en känsla av kontinuitet och au-

tenticitet. Kanske är inte alltid tanken att åskåd- liggöra områdets industrihistoria. Tegelmurarna kan också användas för att skapa en känsla av

”mitt kvarter i stan” för att snarare knyta områ- det till Stockholms innerstad än till förorternas shoppingcentra. Därav kommer också namnet köpkvarter.

Atrium–Ljungberg är ingalunda ensamma om att tänka i dessa banor när det gäller att utveckla och marknadsföra en plats. På engel- ska använder man begreppen place branding och place marketing, vilket kan översättas med platsmarknadsföring.²⁵ Genom en noggrant pla- nerad marknadsföring vill man förmedla speci- fika bilder av en speciell plats eller ett område till utvalda målgrupper. För att ge ägaren största möjliga avkastning måste platsen säljas som ett ställe där det är bra att bo, trevligt att konsu- mera eller lockande att arbeta. En viktig del av en sådan marknadsföring kan vara tillgången till ett förflutet som kan renodlas och exponeras för att locka den tilltänkta målgruppen.²⁶ I Sickla köpkvarter har Atrium–Ljungberg haft som sitt främsta syfte att skapa något nytt, men som anknyter till platsens historia för att på så sätt marknadsföra den ”nygamla platsen”. I olika sammanhang framhålls att Sickla köpkvarter är en speciell plats. I området lever ”historier och själ”, ”sådant som vanligtvis får stryka på foten när de kommersiella krafterna får härja fritt”.

Andra river för att skapa nytt, men Atrium–

Ljungberg ”bevarar vårt arv och för det vidare”.²⁷ Företaget har också valt att behålla många av de namn som fanns redan på Atlas Copcos tid. Ännu minner platsnamn som Järnvägsgatan, Simbahuset och Siroccohuset om den gångna industrieran. Den stora öppna platsen utanför Dieselverkstaden heter Marcusplatsen efter Mar- cus Wallenberg, men vi kan nog ana en asso- ciation även till Marcusplatsen i Venedig. Det italienska temat är i själva verket mycket närva- rande i marknadsföringen av Sickla köpkvarter.

Under våren 2008 fick reklambyrån Zellout i uppdrag av Atrium–Ljungberg att ta fram in- spirationsskriften När italienarna kom hit, som senare under året delades ut i köpkvarteret. På framsidan poserar tre äldre män i vita skjortor, västar och hängslen framför Dieselverkstaden.

Läsaren får veta att de tre männen kom till Sve- rige efter kriget för att arbeta på Atlas Copco.

Det var inte det enda företaget som rekryterade italienska invandrare. I slutet av 1940-talet slöts ett avtal mellan svenska och italienska myndig- heter, och redan några månader senare anlände den första gruppen italienska arbetare till Sve- rige. Under samma period kom arbetare från Grekland, dåvarande Jugoslavien och flera andra länder, men den absolut största gruppen kom från våra nordiska grannländer, framförallt Fin- land. Av dessa andra immigrantgrupper finns idag inga spår i Sickla köpkvarter. Det är rimligt att anta att det varit lättare att skapa ett lockan- de och lättsamt kulturarv av områdets italienska historia. Med detta exempel vill vi varken för- ringa betydelsen av den italienska invandringen till Sickla eller fastighetsägarens genuina intresse av att lyfta fram områdets historia, men det är både intressant och viktigt att fundera på vad som väljs ut samtidigt som annat väljs bort.

I olika sammanhang har det påpekats att när det gäller industrihistoria är det vanligen de manliga industriarbetarnas och de stora innova-

törernas historia som står i fokus. Ett företag som Atlas Copco med flera tusen anställda hade naturligtvis också många andra kategorier anställda som till exempel städerskor, lönekon- torister, kvinnor som serverade mat i personal- matsalarna, men också män med yrken som chaufför, läkare och ingenjör. Av deras verksam- het finns inga spår.

Sammanfattning

De olika planförslag för omgestaltning av de fyra områden som studeras här har tillkommit vid olika tidpunkter med delvis olika ekonomi- ska förutsättningar i skilda konjunkturer. Även de naturgeografiska förutsättningarna skiljer sig åt mellan de olika områdena. Dessa faktorer har påverkat omvandlingsprocesserna och resul- taten. Bortsett från dessa olika grundförutsätt- ningar finns det såväl likheter som skillnader i de omvandlingsprocesser vi har studerat.

I mycket grova drag har omvandlingen av de fyra områdena följt samma mönster. Industrin har flyttat bort, under en mellanperiod före-

figur 8. Kring ett par bankomater i Sickla köpkvarter har citat från traversföraren Lambert Wahlbergs dagbok applicerats. Ett av de få tillfällen då det arbete som utförts på platsen lyfts fram. foto: Elisabeth Boogh, 2008.

Stockholms läns museum, Ldng 2008-0282.

kom annan verksamhet — mindre företag, lager, konstnärsateljéer och liknande. Slutligen skedde en genomgripande omvandling. I ett av fallen, Kvarnholmen, är omvandlingsprocessen ännu inte avslutad när detta skrivs våren 2012. I de fyra studerade områdena har framförallt fastig- hetsägarna varit styrande även om kommunen inledningsvis var drivande i Nacka strand. Fler- talet omvandlingar har genomgått ägarbyten un- der processen. I Sickla köpkvarter utmärker sig förloppet genom att de nya ägarna har haft en tydlig plan att omvandla området för en långsik- tig förvaltning.

Samtliga fyra områden i vår studie präglas av starka fastighetsägares tydliga och mark- nadsanpassade profiler och visioner. I dessa vi- sioner manifesteras industriepoken i olika hög grad och på något olika sätt. Såväl i den fysiska gestaltningen som i fastighetsägares och arki- tekters formuleringar betonas, som vi har sett, ett avstånd till industrihistorien. Den tidigare historien är något avlägset och obegripligt som skänker platsen autenticitet och karaktär snarare än den berättar något om en lokal och specifik historia.

När det gäller de kulturhistoriska värden som områdena tillskrivits av antikvariska experter och myndigheter speglar de fyra studerade områdena den generella utvecklingen av kulturmiljövården i Sverige under de senaste decennierna. Även om enstaka industrihistoriska lämningar upp- märksammats redan under det tidiga 1900-talet uppfattades vid mitten av 1970-talet inte industri- miljöer generellt som kulturhistoriskt värdefulla.

Under 1980-talet började dock ett intresse för i första hand de äldre industribyggnaderna att spira och när vi närmade oss sekelskiftet 2000 togs än större hänsyn till industrimiljön som hel- het. Bebyggelse från många olika tidsperioder sparades och ny bebyggelse anpassades till den struktur som funnits under industriepoken.

Med några få undantag har de byggnader som tillmätts ett högt kulturhistoriskt värde ock- så bevarats. De antikvariska myndigheterna har också i tämligen hög utsträckning fått gehör för sina synpunkter.

Den fysiska miljöns gestaltning i de fyra stu- derade områdena har starka gemensamma drag.

Oftast bevaras den äldsta bebyggelsen och den presenteras som något närmast exotiskt och tydligt avgränsat från dagens samhälle. Det är främst byggnadshistoriska och arkitekturhisto- riska aspekter som betonas medan människors verksamhet i industrierna ofta glöms bort. I den mån människor presenteras är det främst företagsledarna och i viss mån manliga industri- arbetare. Negativa aspekter av industrin som ar- betsmiljöproblem och konflikter lyser med sin frånvaro.

Någonting annat som genomgående glömts bort i de tre fysiskt genomförda omvandlingarna är mellanperioderna i industriområdenas histo- ria. Som fastighetsägare väljer man ut delar av historien som passar det tänkta sammanhanget eller stödjer utpekade syften. Mellanperioderna tillhör en del av historien som sällan är gångbar i den bild man vill förmedla.

I artikeln har vi diskuterat fyra områden som omvandlas, ett av dem — Kvarnholmen — är ännu inte färdigbyggt. I alla tre omgestaltade områden används allmänna industrisymboler, sekelskiftets tegelfasader ingår i de nya platsbild- ningarna och bevarade traverser hänger i taket långt ovanför nya affärer och restauranger som industriella urtidsödlor.

Ett resultat av detta projekt skulle kunna vara att man från kulturarvsinstitutionernas sida för- sökte förändra de underlag som tas fram. Det vore önskvärt att kulturhistoriska utredningar äg- nade mer utrymme åt att beskriva den verksam- het som har bedrivits på platsen — Hur många har arbetat? Vilka arbetsuppgifter har utförts och vilka har utfört dem? Vilken utrustning har använts? Hur har verksamheten förändrats? Det är också angeläget att försöka identifiera vad som är det specifika för just detta företag och denna plats. Dessa aspekter skulle också kunna påverka hur bebyggelsen värderas till exempel så att en byggnad som haft en central roll i produk- tionen eller varit viktig på något annat sätt ges ett högt värde och bevaras — även om det är en oansenlig byggnad.

Vår studie visar att under de decennier som vi studerat har intresset för bevarande av indu- strimiljöer ökat. Det går också att se att inte bara offentliga aktörer utan även de privata

fastig hetsägarna i allt större omfattning kommu- nicerar industrihistorien med presumtiva kunder och besökare av olika slag. Det är dock tydligt att de delar av historien som framhålls och pake- teras är de som de allra flesta kan uppskatta. Ge- nom att framhålla det tidsmässiga avståndet till den tid som byggnaderna representerar behöver vi inte konfronteras med de mindre behagliga sidorna av industrisamhället. Det är de gamla vackra tegelfasaderna, de stämningsskapande miljöerna, det märkliga och spännande som ska locka oss som boende eller konsumenter. Miljö- erna esteticeras och — om man så vill, reduceras eller domesticeras — blir i första hand vackra byggnader vars ursprungliga innehåll och funk- tion på platsen inte är så intressant.

Hur mycket man som besökare förstår av bevarade fabriker och strukturer är förstås bero- ende av förkunskaper och intresse. Det som vid första anblicken enbart förefaller trivsamt och exotiskt kan kanske väcka frågor som leder till en större förståelse för området och de männis- kor som verkat där.

eva dahlström rittsél är fil.dr i industrimin- nesforskning och teknikhistoria. Hon är verk- sam vid Enheten för kulturmiljö, Länsstyrelsen i Stockholms län.

eva.dahlstrom.rittsel@lansstyrelsen.se Länsstyrelsen

Box 22067 104 22 Stockholm

anna ulfstrand är fil.kand. i etnologi, utbildad fotograf och chef för Dokumentationsenheten, Stockholms stadsmuseum. Under arbetet inom projektet som artikeln bygger på var hon verk- sam vid Stockholms läns museum.

anna.ulfstrand@stockholm.se Stockholms stadsmuseum Ryssgården 1

116 45 Stockholm

Noter

1 Projektgruppen bestod av Elisabeth, Boogh, Hanna Gårdstedt, Cecilia Pantzar, Eva Dahlström Rittsél och Anna Ulfstrand. Arbetet redovisas i rapporten Förvand- lingen av fyra fabriksområden i Nacka: En dokumenta- tion av omvandlingsprocessen i fyra industriområden i Nacka kommun: Augustendal — Nacka strand, Järla

— Järla sjö, Atlas Copcoområdet — Sicka köpkvarter och Kvarnholmen 2009. Projektet presenterades också i en utställning på Stockholms läns museum hösten 2009 och i anslutning till den framställdes katalogen När lar- met tystnar: Omvandlingen av fyra fabriksområden i Nacka, 2009, Stockholms läns museum.

2 Nacka kommunarkiv, Detaljplan, Sicklaön, Nacka Strand 1983.

3 Riksantikvarieämbetet har ansvar för att besluta om om- råden av riksintresse för kulturmiljövården. Syftet är att nationella intressen ska hävdas i den kommunala fysiska planeringen och i andra beslut om markanvändning.

Områdena ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada de värden som är av riksintresse.

4 Nacka kommunarkiv, S309:1, D 128, Järla sjö.

5 Nacka kommunarkiv D 128, Startpromemoria för plan- arbete, 19871201.

6 Nacka kommunarkiv D 128, Samrådsredogörelse 19891006.

7 Nacka kommunarkiv, Detaljplan 274, Sickla köpkvarter.

8 Campus för mångfald 1993.

9 Kvarnholmen, Hästholmsundet, Östra gäddviken:

Program för detaljplaner, Nacka kommun, http://in- fobank.nacka.se/ext/bo_bygga/detaljplaner/projekt/

kvarnholmen/2program/planhandlingar/program_god- kant.pdf (2011-09-26).

10 Beskrivningen av omvandlingsprocesserna och deras konsekvenser bygger på planhandlingar från Nacka kommun och intervjuer med fastighetsägare, förvaltare och stadsarkitekt som framgår av källförteckningen. För utförligare referenser hänvisas till Förvandlingen av fyra fabriksområden i Nacka, 2009.

11 Intervjuer med Atrium Ljungbergs vd Anders Nylander 2008.

12 Isacson 2002, s. 95–108.

13 Anna Storm redogör t.ex. för hur Avesta kommun har agerat för att omvandla och utveckla industriområden i kommunen. Hope and Rust 2008, s. 64ff.

14 Alzén 1996; Dahlström 2001, s. 39–62.

15 Nacka kommunarkiv Dp128; Samrådsyttrande, Länssty- relsen i Stockholms län, 198903017.

16 Hammarlund-Larsson 1987, s. 46ff.

17 Aronsson 2004.

18 Zukin 1989, s. 59, 73; Willim 2008, s. 22, 123ff.

19 Nisser 1996, s. 73–82.

20 Pettersson 2007, s. 20f.

21 http://www.jarlasjo.se/omjarlasjoF.htm (090921).

22 Willim 2008.

23 Zukin 1989.

24 Zukin 2010, s. 3–29.

25 Olsson & Berglund 2009, s. 1–8.

26 Ek & Hultman 2007, s. 28f; Zukin 2010, s. 23ff.

27 När italienarna kom hit 2008.