Från högläsning till Partybibbla?
En kvalitativ studie av folkbibliotekens arbete med deltagarkultur och ungdomsverksamhet
Malin Degerman
Biblioteks- och informationsvetenskap Sociologiska institutionen
Kandidatuppsats, 15 högskolepoäng Handledare: Ragnar Lundström Ht. 2019
Sammanfattning
Syftet med den här uppsatsen är att studera folkbibliotekets ungdomsverksamhet genom att undersöka dess arbete med deltagarkultur som arbetssätt. Med hjälp av semistrukturerade intervjuer intervjuas 6 yrkesverksamma personer som arbetar aktivt med ungdomar
och/eller deltagarkultur i folkbibliotekssammanhang.
I intervjuerna beskrivs folkbibliotekets verksamhet och roll i relation till ungdomar som otydligt definierat. Det råder även delade uppfattningar om vad som anses vara bibliotekets egentliga uppdrag. Både verksamhet med fokus på litteratur och informationssökning så väl som verksamhet med syfte att ge social samvaro och öka individens aktiva deltagande i kulturproduktion framhålls som en del i bibliotekets ungdomsverksamhet. Biblioteket som en aktör med ett socialt ansvar att erbjuda ungdomar en meningsfull fritid återkommer som tema i det empiriska materialet. Vidare framkommer att ungdomar vanligtvis inte ses som målgrupp för arbete med digital teknik, med resultatet att folkbiblioteket inte i någon större omfattning arbetar aktivt för att stärka individernas kompetens för att delta aktivt i digitala sammanhang.
Nyckelord: Folkbibliotek, ungdomsverksamhet, deltagarkultur, digitala medier
Innehåll
Sammanfattning ... 2
1 INLEDNING ... 5
1.1 Syfte och frågeställningar ... 7
1.2 Disposition ... 8
2 TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING ... 9
2.1 Folkbiblioteket ... 9
2.1.1 Diskurser om folkbiblioteket ... 11
2.2 Uppkomsten av deltagarkultur som begrepp ... 13
2.3 Deltagarkultur och biblioteken ... 15
3 METOD ... 17
3.1 Intervjun som metod ... 17
3.2 Avgränsningar och urval... 17
3.3 Tematisk analys ... 18
3.4 Metodreflektion och etiska överväganden ... 18
4 ANALYS ... 20
4.1 Ungdomar och folkbibliotek ... 20
4.2 En (bort-) prioriterad grupp? ... 21
4.3 Folkbibliotekets roll ... 24
4.4 Biblioteket som lokal eller verksamhet ... 25
4.5 En meningsfull fritid ... 26
4.6 Den digitala klyftan ... 27
4.7 Deltagarkultur ... 30
5 AVSLUTANDE DISKUSSION ... 33
5.1 Deltagarkulturen som metod ... 33
5.2 Att samlas runt ett intresse ... 33
5.3 Ungdomar har särskilda behov ... 34
5.4 Bibliotekets egentliga kärna ... 35
5.4.1 Den berättande diskursen ... 35
5.4.2 Allaktivitetsdiskursen och en meningsfull fritid ... 36
5.4.3 Den informationsförmedlande diskursen och den digitala klyftan ... 36
5.5 Begränsningar och vidare forskning ... 38
6 REFERENSER ... 39
Intervjuer ... 41
BILAGA: INTERVJUGUIDE ... 42
1 INLEDNING
I bibliotekslagen kan vi läsa att biblioteken ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla. För folkbiblioteket finns specifika krav som bland annat innefattar att särskilt främja läsning och tillgång till litteratur. Folkbiblioteket ska verka för att öka kunskapen om hur
informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Folkbiblioteket ska utöver detta ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning, bland annat genom att erbjuda litteratur utifrån deras behov och förutsättningar (SFS 2013:801).
Ungdomar är inte en grupp med en fastslagen definition. Rydsjö och Elf (2007, 23–24) menar att ungdomstiden inte nödvändigtvis är en ålder utan snarare en beskrivning om vad det innebär att vara ung i kulturell mening. Till detta räknar författarna till exempel livsstil och tillhörighet. Gränserna är flytande och flera olika begrepp och kategorier används. Men överlag, beskriver Rydsjö och Elf, kan man se en utveckling där unga studerar längre, bor hemma längre och blir ekonomiskt oberoende senare. Samtidigt ser de en utveckling då barn blir ungdomar tidigare i livet än vad som tidigare gällt.
Inom biblioteksverksamheten räknas ungdomar till gruppen barn, så som den ser ut enligt barnkonventionen. Ungdomstiden ses ibland som en period som överskrider 18-årsålder och räknas då vara mellan ca 10–20 år. Utöver detta talas det ibland även om unga vuxna som en grupp inom biblioteksverksamheten. Då kan spannet ligga omkring 16–25 år (ibid., 139).
Trots bibliotekslagens intention är ungdomar en grupp som folkbiblioteket idag har svårt att nå och som sällan prioriteras i verksamheten (Rydsjö & Elf 2007, 138–139). Hedemark (2018, 5) beskriver ungas position inom folkbiblioteket som komplicerat, de är för stora för
barnverksamhet men för unga för verksamheter utformade för vuxna. Unga tenderar också
själva att ha låga eller inga förväntningar på folkbibliotekets verksamhet. Rydsjö och Elf beskriver en bild av ungdomar som en svår grupp att nå, högljudda och störiga som har svårt att anpassa sig till miljön.
(…) några anser att bibliotek är till för alla, inga grupper ska särbehandlas, ungdomar kan finna något som intresserar dem i bibliotekets hela utbud. Andra menar att biblioteket fungerar för ungdomars skolarbete men om man vill att biblioteket ska betyda något mer för ungdomar så behövs särskilda insatser. En tredje grupp intar en mellanställning – de har försökt locka ungdomar till biblioteket men känner att de kört fast och vet inte hur de ska komma vidare (Rydsjö & Elf 2007, 139).
Enligt författarna råder det oenighet inom biblioteksväsendet om ungdomar är en grupp som man ska anpassa sig till, eller om ungdomar är en grupp som istället bör anpassa sig efter biblioteket.
Det pågår på många sätt en förändring i samhällslivet idag. Större fokus på individen, en förändrad dynamik i identitetsformering och ökad möjlighet till egna val och uttrycksformer kan sägas ha medfört en upplösning av den gemensamma kulturen i underkulturer, som förändrar samhällets struktur (Holmberg et al. 2009, 112). Vi kan idag lättare, genom egna val, tillhöra flera sammanhang samtidigt och lätt röra oss mellan dessa. Ny teknik gör det enkelt för oss att röra oss mellan medieplattformar och själva delta i den demokratiska debatten och det politiska livet (Jenkins 2017, 249). Den sociala samvaron utspelar sig inte längre uteslutande på offentliga platser i lokalsamhället, utan människor kan röra sig mellan olika sammanslutningar och communitys helt frikopplade från både rumsliga och tidsmässiga faktorer (Holmberg et al. 2009, 112–113).
Den nya samhällsutvecklingen har även medfört en förändrad syn på relationen mellan medieproducent och publik. Fokus har flyttats från att ensidigt studera
medieproducenternas sätt att hantera kulturellt innehåll till att intressera sig för vad
mottagarna gör med de kulturella texter de möter (Drothner et. al. 2006, 80–81). Fokus kom
istället att ligga på hur individer använder medier och hur medialt innehåll förmedlas mellan
användare. Under senare tid har synen på publiken förändrats ytterligare. Från att betraktas
som en passiv mottagare av kulturellt innehåll har publiken givits rollen som en
aktiv publik med förmåga till medskapande och omtolkning av medialt innehåll som kan användas till att själva forma egna kulturella sammanhang och identiteter (Deodato 2012, 736).
Dessa förändringar ger nya förutsättningar för hur information hanteras och hur kultur och litteratur används i samhället. Deltagarkultur kan sägas vara en kulturform som uppkommit i kölvattnet av de samhällsförändringar vi ser. Jag vill med min uppsats studera om
deltagarkultur är en kulturform som påverkar folkbibliotekets verksamhet och hur det i så fall kommer till uttryck. Uppsatsen kan tänkas vara intressant för personer som kommer i kontakt med ungdomar eller deltagarkultur inom folkbibliotekets verksamhet. Det finns idag forskning som beskriver deltagarkultur eller participatory culture inom ramen för bibliotek men fokus inom den forskningen ligger ofta på utformningen av digitala system och
användarvänliga digitala tjänster. Jag vill se hur kulturformen deltagarkultur kan påverka den konkreta ungdomsverksamheten och i förlängningen, bibliotekets roll i samhället.
1.1 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens syfte är att studera folkbibliotekets ungdomsverksamhet med fokus på deltagarkultur som arbetssätt. För att kunna studera detta har jag valt att genomföra kvalitativa intervjuer med personer som har praktisk erfarenhet av arbete med ungdomar i en biblioteksmiljö. Informanterna är yrkesverksamma i Norr- och Västerbotten. De aktuella forskningsfrågorna är:
●
Hur förhåller sig bibliotekarier som arbetar med ungdomsverksamhet till begreppet deltagarkultur?
●
Hur påverkar arbetet med deltagarkultur folkbibliotekets verksamhet och roll i samhället?
●
Vilka utmaningar beskriver bibliotekarier som arbetat med deltagarkultur inom
folkbibliotekets ungdomsverksamhet?
1.2 Disposition
I inledande kapitel klargörs uppsatsens syfte, frågeställning och disposition, här lyfts även några centrala begrepp som ungdomar och deltagarkultur. Därefter följer ett kapitel med uppsatsens teoretiska bakgrund. Kapitlet innehåller både en historisk översikt av
folkbibliotekets historia, satt i relation till uppsatsens centrala begrepp, samt ett teoretiskt
ramverk för att förstå empirin. I mitt metodkapitel lyfter jag de tillvägagångssätt jag använt
för att besvara mina frågeställningar. Jag beskriver också de svårigheter och utmaningar som
metoden medfört i ett reflekterande kapitel. I ett analyskapitel beskrivs de olika teman som
framkommit och kopplas till det teoretiska ramverket. I det sista kapitlet, redogör jag för
studiens resultat och diskuterar dessa på ett övergripande sätt. Här lyfter jag också
frågeställningar som skulle kunna vara intressanta att studera vidare i andra studier.
2 TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING
Syftet med kapitlet är att presentera det teoretiska ramverk som används för att analysera mitt empiriska material. Jag inleder med att kort beskriva folkbiblioteket och dess
ungdomsverksamhet för att sedan närmare beskriva deltagarkulturens uppkomst som begrepp.
2.1 Folkbiblioteket
Centralt för uppsatsen är folkbiblioteket och dess funktion i samhället. Utöver att utgöra en institution för böcker och litteratur kan folkbiblioteket sägas ha en större roll i medborgarnas vardag.
Teknikutveckling har ofta likställts med samhällsutveckling. Människors vardag är dock inte i första hand teknisk, utan handlar om relationsskapande, meningsskapande och byggande av förutsättningar för trygghet i oss själva som individer och som aktiva, delaktiga samhällsmedborgare. Det är mitt i denna vardag som vi finner folkbiblioteken. (Hansson 2005, 11)
I takt med samhällsförändringen från ett förindustriellt samhälle till ett kunskaps- eller informationssamhälle så förändras också kraven och förväntningarna på folkbiblioteket.
Folkbiblioteket är en av våra mest besökta offentliga institutioner, en institution med tydlig
koppling till lärande och utbildning. Men folkbiblioteket är också en kulturinstitution där
olika kulturformer, allt från tidningar, böcker och musik lånas ut men där även konserter,
utställningar och debatter kan hållas. Utöver detta får informationsteknologin en allt större
roll på biblioteken (Hansson 2005, 11). De tidiga folkbiblioteken har haft stor fokus på
litteratur och ofta med kyrklig anknytning. Fackföreningsrörelser och arbetarrörelsen har
också spelat en stor roll i utformningen av det svenska folkbiblioteket. I böcker och
utredningar från 1910-talet skrivs public library som idé fram och får fäste. Redan här
formuleras tanken om ett bibliotek för alla. Barnen får tidigt en central roll i folkbibliotekets
verksamhet (ibid., 20).
Under 1950-talet sker en förändring i folkbiblioteket och relationen till barn och ungdomar.
Här blir den uppsökande verksamheten viktigare och insatser som bokprat, frågesport och dans kunde förekomma för att nå ungdomar. Detta var en utveckling som vidgades fram till 1970-talet då biblioteken sågs som en radikal kulturinstitution (Hansson 2005, 23). Hansson jämför bibliotekariens roll internationellt med den roll som bibliotekarien haft i svenska folkbibliotek. Internationellt, beskriver Hansson, blir bibliotekarien ofta en missionär för bildning, böcker och kultur. Bibliotekarien blir med andra ord en företrädare för god smak och moral (ibid., 24–25). Hansson beskriver emellertid en skillnad i hur det nordiska och svenska folkbiblioteket utvecklas; här har fokus snarare landat på att göra biblioteket till bärare av kvalitetskultur, stimulerande läsning och kritiskt tänkande (ibid., 26).
Hansson beskriver hur det svenska folkbiblioteket, genom den kulturpolitiska utredningen 1974, utvecklas mot en arena där subkultur och alternativa kulturer kan utvecklas och frodas. Den kommersiella mainstream-kulturen blir istället det som utmålas som negativt (ibid., 26). I Sverige, finns dock inget inslag av censur från politiskt håll, här är det snarare bibliotekariens val och kontroll över bestånden som avgör om censur förekommer eller inte.
Användarna ges nu en allt större möjlighet att ge förslag till inköp och den centrala frågan för bibliotekarien blir istället vad biblioteket inte ska erbjuda. Hansson ser ytterligare en stor förändring i folkbibliotekets utformning med start i 1980-talet. Ett ökat marknadstänkande förändrar synen på biblioteket som alternativ kulturprofil och man talar istället om kunder som nyttjar bibliotekets tjänster likt en bokhandel (ibid., 29). Trots detta, menar Hansson, står folkbiblioteket kvar som en viktig markör för lokal identitet och som symbol för det fria ordet och demokrati.
Många aktiviteter på folkbibliotek idag har lång tradition; litteraturförmedling, bokprat, uppsökande verksamhet mm. Kulturförmedlande inslag finns på många bibliotek där till exempel utställningar, författarbesök och musikarrangemang ordnas.
Informationsförmedling är ett centralt inslag på biblioteken men begreppet är svårdefinierat
och anpassas efter lokala behov (ibid., 32). Utvecklingen av folkbibliotekets sociala roll är
något som Hansson ser som förändrat sedan 1970-talet. Hansson menar att en vidgning av
bibliotekets roll skett vilket medfört att folkbiblioteket öppnas som en plats dit människor
kan komma i fler syften än ett strikt informationssökande (Hansson 2005, 33). För det lokala biblioteket har ett viktigt arbete blivit att nå de innevånare som finns i området.
Genom att kombinera aktiviteter som är lokalt anpassade med ett aktivt beståndsarbete är det möjligt att presentera ett djup och en helhet kring ett tema eller ett ämne, något som forskare och bibliotekarier är överens om. Det har kommit att bli en huvuduppgift för folkbiblioteken i det senmoderna kunskapssamhället där förytligande och fragmentisering blivit det enda möjliga för många människor i deras vardag. (Hansson 2005, 34)
Biblioteket får en kombinerad roll av biblioteksarbete och vardagsrelaterade aktiviteter som rådgivning både kring fysiska och digitala resurser eller samhällsinformation. Arbetet med ungdomar har i och med detta kommit att innefatta både arbete med skönlitteratur och relevanta ämnen som berör ungdomarnas vardag (ibid., 34).
2.1.1 Diskurser om folkbiblioteket
Hedemark har studerat förändring i bilden av folkbiblioteket inom det biblioteks- och informationsvetenskapliga fältet, hon menar att den pedagogiska rollen växer och där folkbildningstraditionen är stark. Samtidigt framhåller hon att samhällsförändringar och nya medier skapat en situation där självbilden inte är helt given och folkbiblioteket har haft svårt att hitta sin identitet och roll i samhället (Hedemark 2009, 10). Hedemark studerar dock huvudsakligen hur biblioteket skildras i andra forum, där populärkultur, nyhetsmedia och andra offentliga samtal sätts i fokus (ibid., 10–11).
Hedemark analyserar utsagor om folkbiblioteket diskursanalytiskt. Med diskurs menar
Hedemark att det sätt vi använder språket blir ett sätt att organisera och konstruera vår
omvärld. När man analyserar dessa diskurser så studerar man vad som sägs om ett fenomen
samt hur det sägs (ibid., 29). Hon menar att diskurser till sin natur är föränderliga men att
vissa diskurser tenderar hålla en mer dominerande position även över tid (ibid., 149). I sin
studie identifierar hon i huvudsak tre diskurser. I detta sammanhang nämner hon främst det
hon kallar den “bokliga diskursen”. Den bokliga diskursen bygger på ett grundantagande att
bibliotekets roll är att främst företräda tryckta böcker av god kvalité. Den verksamhet som
ska bedrivas på biblioteket är följaktligen främst av litterär karaktär. I denna diskurs ser
Hedemark en bild som målas upp av biblioteket som bevarare av svenska minnen och
historia. Biblioteket blir därmed en källa för kulturarv och bibliotekarien blir dess förmedlare.
Biblioteket utgör, inom ramarna för diskursen, en motkraft till kommersiella intressen (Hedemark 2009, 149–150). Hedemark påtalar vidare att diskursen är kraftigt normativ, där viss litteratur ses som kvalitetslitteratur som ska prioriteras vid inköp. Bibliotekariens roll blir att hjälpa låntagaren att undvika omedvetna val som styr dem från kvalitetslitteraturen mot underhållningslitteratur.
Även om den bokliga diskursen varit dominerande från 1970-talet och framåt så pekar Hedemark på fler diskurser. En av dessa kallar hon “allaktivitetsdiskursen”. Denna diskurs ser hon huvudsakligen som aktuell under 1970-talet och den bygger på bilden av biblioteket som en institution med utrymme för andra aktiviteter än läsning och skönlitteratur. Här lyfter hon uppsökande verksamhet, teater, politiska debatter och diskotek (ibid., 151).
Centralt för diskursen är att biblioteket förväntas bära en aktivt kulturförmedlande roll, främst på det lokala planet. Bibliotekariens roll skildras som aktivt uppsökande snarare än att passivt invänta besökaren.
Under 1980-talet börjar spår synas av det som Hedemark kallar den
“informationsförmedlande diskursen”. Här framhålls att biblioteket inte ensidigt ska fokusera på tryckt material utan att information oavsett medieformat skall förmedlas.
Diskursen kan ses som en anpassning till ett nytt informationssamhälle och förändrar bilden av nya medier i bibliotekets verksamhet. Bibliotekariens roll fokuseras mot
kunskapsorganisation och teknisk kompetens. Inom denna diskurs finns inte längre samma fokus på litteratur och de normativa inslagen minskar. Det växer istället fram ett fokus på individen och dess personliga utveckling. Både i allaktivitetsdiskursen och
informationsförmedlingsdiskursen finns en breddning av bibliotekets roll och syn på vilka aktiviteter som ska finnas på ett bibliotek (ibid., 152). Hedemark menar att den
dominerande diskursen idag är den bokliga diskursen men att den informationsförmedlande
diskursen vinner mark.
2.2 Uppkomsten av deltagarkultur som begrepp
När man talar om deltagarkultur är det idag ofta i samband med digitala tekniker och sociala nätverk (Holmberg et al. 2009,114). Uttrycket aktualiserades av Jenkins redan 1992 när han försökte beskriva hur fans inom populärkultur förändrar sättet de interagerar med kulturella texter. Han beskriver att fans istället för att passivt konsumera dessa, aktivt omarbetar, mixar, bearbetar och delar texter på nya och oväntade sätt (Jenkins et al. 2014, 20). Detta innebär inte att aktivt deltagande eller deltagarkultur är en modern företeelse. det finns, genom historien, gott om exempel på deltagande som bygger på valfritt engagemang och gemensamt skapande. Politisk medborgarrättsaktivism är ett exempel på deltagarkulturer, som genom enskilda personers gemensamma engagemang lett till samhällsförändringar;
ideellt volontärarbete är också ett arbete som ofta syftar till att utveckla
medborgarsamhället (Holmberg et al. 2009,114). De gemenskaper eller nätverk som man deltar i av egen fri vilja, erbjuder individer något som de inte kan nå ensamma. Människor vill tillsammans. Behållningen av en sådan verksamhet består ofta i att hjälpa någon annan, det vill säga att själva verksamheten gagnar den deltagande individen (ibid., 114).
När Jenkins först använde begreppet Participatory culture var det för att förklara sociala praktiker i form av kulturproduktion och socialt utbyte i relation till andra åskådare (Jenkins et al. 2014, 20). Jenkins definierar deltagarkultur som en kultur som omfamnar värden som mångfald och demokrati i interaktionen mellan deltagare. Detta förutsätter, menar Jenkins, att vi är kapabla att fatta både individuella och kollektiva beslut och att vi har förmåga att uttrycka oss genom ett flertal olika praktiker och former (Jenkins et al. 2016, 2) Jenkins kopplar begreppen fan och fandom till deltagarkultur genom kopplingen mellan
kulturproduktion och socialt utbyte. Begreppet deltagarkultur har därefter utvecklats och vidgats och ingår i en bredare diskurs om hur publiker interagerar med och sprider medieformer (Jenkins et al. 2014, 20).
Vår utgångspunkt är inte att nya plattformar befriar människor från gamla begränsningar utan snarare att de digitala medierna med sina tekniska möjligheter kan fungera som en katalysator för nytänkande kring andra aspekter av kulturen, genom att fodra en ny syn på sociala relationer och på kulturellt och politiskt deltagande, en revidering av ekonomiska förutsättningar och en omläggning av rättsliga strukturer. (Jenkins et al. 2014, 20)
Vi kan idag se att samhället förändras genom en ökad globalisering och ett post-Fordiskt samhälle utvecklas. Tidigare fasta och stabila identitetsmarkörer förlorar i tyngd men där andra, valda gemenskaper kan komma att fylla en funktion i individens identitetsskapande (Gray et al. 2017, 11). I boken Bibliotek 2.0 studerar författarna dragkraften med virtuella gemenskaper, informationen har en central ställning i dessa sammanslutningar slår författarna fast. Det gemensamma skapandet som uppstår när olika medlemmar
undersöker, redigerar och tillför nya erfarenheter till ett verk, tillför ny information som både tillåter nya synvinklar. Erfarenheterna tillför något till verket men utgör också lärtillfällen och nya erfarenheter för deltagarna. När processen fungerar sker en dynamisk innovationsprocess i internetsammanslutningarna. Det förekommer ofta ett äkta socialt umgänge på plattformarna som knyter personer till dem, skapar nya sociala relationer samtidigt som befintliga relationer från den fysiska världen kan upprätthållas. Det är dock inte givet att alla trivs i dessa miljöer; vissa känner sig inte hemma i miljöerna, andra saknar till exempel socialt kapital som krävs för deltagande (Holmberg et al. 2009, 118–119). Den kreativa kraften och möjligheten att uttrycka sig beskriver författarna som centralt för individens deltagande. Jenkins vill dock göra skillnad på att interagera med plattformar och att vara aktivt deltagande:
(…), it is about being part of shared social practices, not just engaging with an online platform or piece of content. Looked at this way, participation doesn´t just mean being active, it is also about being part of a shared practice and culture (Jenkins et al. 2016, 10–11).
Det är användarna själva som avgör om deras nätanvändande ska vara deltagande eller inte.
Det internet medför är att skaparen av verken inte längre har en fullständig kontroll över verkens reproduktion. När läsare själv kan reproducera, distribuera och transformera verk så ifrågasätts åskådarkulturens hierarki och nya konsumtionsmönster uppstår. Jenkins
diskuterar även förutsättningar för deltagarkultur och framhåller att deltagarkultur flyttar maktfokus i mediala sammanhang men att det inte per automatik gör deltagarkultur
demokratiserande (ibid., 23). Att verkligen deltaga kräver mer än enbart tillgång till internet:
I would argue that true participation requires many qualities: agency, the ability to understand a social situation well enough to engage constructively, the skill to contribute effectively, connections with others to help build an audience, emotional resilience to handle negative feedback, and enough social status to speak without consequences. The barrier to participation is not the technology but the kinds of privilege that are often ignorned in meritocratic discourse. (Jenkins et al. 2016, 22)
Det är med andra ord mer än utrustning som behövs för att en person ska kunna sägas vara aktivt deltagande. Kunskap, förmåga att hantera en social situation och en önskan om att aktivt delta är faktorer som spelar in. Men även det känslomässiga kapitalet och status för att kunna hantera efterverkningar av deltagandet är viktiga.
2.3 Deltagarkultur och biblioteken
Deodato (2012, 742) menar att kunskap i grunden är konversation och att fokus bör ligga på just konversationen och bibliotekets möjlighet att främja konversation snarare än ensidigt på den teknologiska utvecklingen. Utifrån detta menar han att sedvanligt arbete vid bibliotek så som referensintervjuer, bokcirklar, föreläsningar med mera är exempel på hur konversation utgör en grund för kunskap inom biblioteksverksamhet.
Deodato resonerar utifrån ett grundantagande att bibliotek inte enbart organiserar kunskap utan att de också skapar den. Dessa konstruktioner bidrar till att skapa eller vidmakthålla vissa åsikter medan andra marginaliseras (ibid., 734). Han reflekterar vidare över hur den tekniska utvecklingen demokratiserat kulturen; detta genom att öka möjligheten för individer att själva skapa och dela sina verk med omvärlden. Han menar därför att
biblioteket kan använda deltagarkultur för att bryta sitt ”uppifrån och ner” perspektiv och istället bidra till att skapa utrymme för andra perspektiv. Han menar att information,
expertis och material idag lika gärna kan komma från låntagarna som från bibliotekets hyllor, vilket ställer krav på bibliotekarien att kunna skapa dialog och uppmuntra till aktivt
deltagande.
Deodato reflekterar vidare, med hjälp av Jenkins teorier, över hur den nya tekniken skapat
en miljö där tidigare kunskapshegemonier ifrågasätts och där låntagare och studenter inte
längre kan förlita sig på att biblioteket fungerar som grindvakt som kan avgöra vad som är värt att veta. Biblioteksanvändaren måste istället själv vara aktiv i processen. För att anpassa biblioteket till deltagarkulturen förordar Deodato ett socialkonstruktivistiskt förhållningssätt inom bibliotekspedagogiken. Studenter bör betraktas som aktiva deltagare med förmåga att skapa kunskap baserat på egna erfarenheter samt i relation till andra. Ett sådant
förhållningssätt kräver en förståelse för kontext, autenticitet och ideologiska undertoner. I arbete med medie- och informationskunnighet måste man förhålla sig till att det inte längre kan förväntas finnas ett rätt svar, utan en mängd komplexa lager av information att hantera.
Den digitala klyftan har med hjälp av internet blivit en deltagarklyfta där informations- kunnighet måste syfta till att rusta individer till ett aktivt deltagande. Bibliotekariens roll förskjuts därmed till att snarare likna en guide eller moderator för att bidra till att varje deltagare kan bidra till att utveckla den kollektiva förståelsen av ämnet. Bibliotekens roll blir därför inte bara att tillhandahålla medel för att skapa och dela digitalt innehåll utan att lära användare att använda verktygen och att förstå politisk och social kontext så som
lagstiftning kring upphovsrätt, sekretess och etik (ibid., 742).
3 METOD
I mitt metodkapitel ser jag närmare på intervjun som metod. Jag beskriver vilka
avgränsningar som gjorts samt går igenom hur urvalsprocessen gått till. Jag avslutar med en kort reflektion över svårigheter och problem som dykt upp under arbetets gång.
3.1 Intervjun som metod
Intervjun medför en unik möjlighet att ta del av en individs bild av det sociala sammanhang hen ingår i (Ahrne & Svensson 2018. 34). Eftersom jag i min studie önskar ta del av konkreta erfarenheter från den studerade verksamheten så utgör intervjun ett logiskt verktyg för detta. Wildemuth (2009, 232) rekommenderar att en intervjuguide utarbetas för att användas som stöd under intervjun vilket också genomförts. Jag har genomfört
semistrukturerade intervjuer med frågor baserade på mina forskningsfrågor. Styrkan med semistrukturerade intervjuer är att de på förhand planerade frågorna i stort endast fungerar som ett stöd; intervjuaren har därför frihet att anpassa sina frågor, samt att vid behov följa upp med följdfrågor för att fördjupa resonemang (ibid., 222). Jag har haft en ursprunglig intervjuguide som fungerat som bas i samtliga intervjuer. Denna har sedan anpassats utifrån informanternas yrkesbakgrund och roll i verksamheten för att säkerställa att de frågor jag ställer går att besvara av informanten.
Jag har huvudsakligen genomfört intervjuerna på informanternas arbetsplatser i
ett personligt möte. I ett fall har detta frångåtts av praktiska anledningar, informanten har då lämnat sina svar skriftligt. Intervjuerna har spelats in för att sedan transkriberas. För min analys har jag transkriberat intervjuerna ordagrant men valda excerpter har sedan i viss mån anpassats från talspråk till skriftspråk för att underlätta förståelsen.
3.2 Avgränsningar och urval
Studien fokuserar på folkbibliotek och dess ungdomsverksamhet. Jag har därför i första
hand studerat personal som är involverade i bibliotekets ungdomsverksamhet. För att få
kompletterande information har jag även kontaktat aktörer som samarbetar med bibliotek.
Detta eftersom deras roll i arbetet med deltagarkultur ofta lyfts fram som viktigt, av de intervjuade bibliotekarierna. Det medför att bibliotekarier som yrkesgrupp står i centrum men även andra yrkesgrupper och aktörer som verkar i nära samverkan med biblioteken har lyfts fram för att ge kompletterande inblickar. Jag har sökt upp bibliotek med projekt
fokuserade på deltagarkultur. Detta har skett både genom att jag aktivt sökt information om bibliotek i området, men även genom att jag inhämtat personliga rekommendationer och tips från informanter och andra personer jag kommit i kontakt med under arbetes gång, så kallad snöbollsurval (ibid., 121). Underlaget består av tre intervjuer med bibliotekarier (informant 1,2 samt 5), en parintervju med två samarbetspartners, båda aktiva inom
folkbildningen (Informant 3 och 4), samt en intervju som inhämtats skriftligt via mailkontakt med en bibliotekskonsulent (Informant 6).
3.3 Tematisk analys
Braun och Clarke (2006, 78–79) beskriver tematisk analys som en flexibel metod som erbjuder möjligheter att ge detaljerade men även komplexa beskrivningar av data. Syftet med metoden är att identifiera och analysera återkommande mönster i den data man arbetar med. Braun och Clarkes (ibid., 86) steg-för-stegmetod för tematisk analys har influerat arbetet med det empiriska materialet. Jag har efter transkribering av intervjuerna bearbetat intervjuerna i Open Code. Intervjuerna har vid upprepade tillfällen lästs igenom vilket medfört att ett antal återkommande teman noterats och antecknats. Syftet har varit att identifiera mönster, tankegångar och sätt att resonera hos informanterna. De mönster som identifierats har jag sedan organiserat i ett antal koder som sedan legat till grund för analysen. Exempel på koder som använts är: berättande i centrum, socialt ansvar, biblioteket som lokal eller verksamhet samt meningsfull fritid.
3.4 Metodreflektion och etiska överväganden
Jag har valt att vända mig till utvalda bibliotek med utgångspunkt i verksamhet de bedriver.
Det gör att resultatet inte kan ses helt rättvisande, det kan finnas många bibliotek, som
aldrig arbetat med eller reflekterat kring deltagarkultur i någon form, som inte representeras
i denna uppsats. I ett större projekt med mer tid till förfogande skulle ett större urval kunna
ge en bättre lägesbeskrivning av hur folkbibliotek förhåller sig till deltagarkultur. Jag har
kontaktat bibliotek på ett antal orter i både Norr- och Västerbotten, men jag har nästan uteslutande fått kontakt med representanter från två orter. De informanter jag talat med har vidare rekommenderat andra informanter i sin närhet vilket leder till att projektet koncentrerats något geografiskt.
I samband med intervjuerna har samtycke inhämtats från informanterna, de har fått
information om deras roll i uppsatsen samt deras rätt att avböja och avbryta sin medverkan.
Samtliga har informerats om att intervjuerna kommer att anonymiseras så långt det är möjligt. Information har dock lämnats om att fullständig anonymisering är svår eftersom identifierande information kan framkomma i intervjuerna. Informanterna har informerats om att intervjuerna enbart används i forskningssyfte och förvaras på ett säkert sätt (Vetenskapsrådet 2017).
En avvägning som blivit nödvändig är hur ortsnamn och geografisk information ska
presenteras i analysen. Dessa kan tänkas bidra till en identifiering av informanterna vilket vill undvikas så långt som möjligt. Samtidigt kan geografisk information ibland vara nödvändig för analysen då den tydliggör resonemang eller till och med tillföra något till resultatet.
Informanterna har gett tillstånd till att använda den information som lämnats i intervjuerna och har informerats om det komplicerade i att helt avanonymisera en intervju helt. Jag har utifrån detta valt att enbart ändra ortsnamn som lätt kan bidra till identifikation, som till exempel namn på det bibliotek som informanten arbetar på. Detta innebär inte att
identifikation är omöjligt, de projekt som biblioteken bedriver kan i sig kännas igen och leda till att en insatt person känner igen en informant.
Man måste också vara medveten om att intervjuarens egna förkunskaper och ageranden
påverkar hur till exempel frågor under en intervju utformas, något som måste hållas i åtanke
under analysen (Wildemuth 2009, 124–225). Jag har därför försökt vara uppmärksam på
passager i intervjuerna där mina frågor kan tänkas påverka informantens svar.
4 ANALYS
I analysen kopplar jag mitt empiriska material till de teorier och begrepp som introducerats i kapitel 3. Jag vill genom detta öppna för en övergripande och mer sammanhållen diskussion i nästkommande kapitel. Analysen är disponerad så att jag tematiskt går igenom några
områden som visat sig vara centrala i intervjuerna. Dessa är: Ungdomar och folkbibliotek, Folkbibliotekets roll, Den digitala klyftan och Deltagarkultur.
4.1 Ungdomar och folkbibliotek
En vanlig bild av ungdomar i biblioteksverksamheten är som en grupp som har svårt att anpassa sig och som stör ordningen (Rydsjö & Elf 2007, 139). Denna bild förekommer till viss del i intervjuerna. Informant 2, som arbetar på ett bibliotek dit många ungdomar hittar, beskriver att de ibland måste köras ut eftersom de stör övriga låntagare. Ett fåtal ungdomar hittar till biblioteket för att studera men överlag är det mest uppskattat att hänga och till exempel spela Fia med knuff. Informant 6, som arbetar med verksamhetsplanering som bibliotekskonsulent beskriver:
Lite kliché är det kanske, men det svåraste brukar vara att nå ut till dem, så det första man får göra är att tänka om vad gäller sina arbetssätt. Med yngre barn förlitar sig biblioteken i viss mån på skolan eller föräldrar, vilket inte alltid är lika bra ingång med ungdomar. Man får helt klart jobba med uppsökande med ungdomar och ofta fokusera på mindre grupper eller rent utav specifika personer. Som en bibliotekarie sagt: ”De kommer inte om du inte handgripligen sticker din flyer i deras hand och säger att du vill att de ska komma.” (Informant 6)
Citatet ovan antyder att biblioteken informanten jobbar mot gjort det medvetna valet att jobba uppsökande mot ungdomar, men gruppen är trots det svår att nå och kräver aktivt arbete. Ungdomar skiljer sig från barn genom att man inte kan förlita sig på aktörer i ungdomarnas närhet som föräldrar eller skola. Även informant 1, som arbetar på ett bibliotek i en mindre ort, uttrycker svårigheten att nå gruppen.
Men, alltså, här har det varit svårt. Jag har aldrig varit med om dess like personligen liksom.
Men jag tror att det är ju lite litet, liksom vi vill ju i sådana fall försöka få ett gäng ungdomar
intresserade och det kan ju vara svårt också för att det kan ju finnas specialintressen som bara en person tycker är intressant och det har varit svårt att försöka ragga ungdomar här faktiskt. Men jag tänker att det är väl ungdoms- … det här att ständigt liksom ”Kommer du ihåg, vi träffas nästa vecka?” Och sånt där. (Informant 1)
Att orten är liten påverkar kontakten med ungdomarna och gör svårigheterna tydligare, informanten tror till exempel inte att stadsbiblioteket i centralorten stöter på samma problem. Men ungdomar som grupp är ändå svårare att nå, man måste jobba aktivt, söka upp och påminna. I en av intervjuerna samtalade två representanter från
samarbetspartners, i detta fall studieförbund, och de har sett en förändring i samhället kring hur engagemang ser ut. Man samlas idag oftare kring intressen och inte lokalt förankrat kring en förening eller mötesplats. Vilket stämmer väl överens med de svårigheter informant 1 upplever i ett litet samhälle. Förskjutningen mot att vi idag möts runt gemensamma
intressen, återkommer bland annat hos Holmberg. Den visar på en förändring mot ett ökat deltagande i valda communitys och sammanhang som här kan sägas ha inverkan på
bibliotekens arbete (Holmberg et al. 2009, 118–119).
4.2 En (bort-) prioriterad grupp?
Hedemark (2018, 5) menar att gruppen ungdomar inte verkar vara i fas med biblioteken.
Bland informanterna framkommer bilden att ungdomar dels har andra behov än gruppen barn, dels att barn är den grupp som prioriteras när verksamheten planeras. Informant 2 beskriver att ingen på arbetsplatsen ansvarar direkt för gruppen ungdomar, bortsett från inköp, men att barn är en grupp man kan ha ett ansvar för. Även informant 2 beskriver en svårighet gällande programverksamheten för ungdomar:
Både faller de mellan stolarna ibland, när det alltså kommer, när det kommer till arrangemang på biblioteken. För antingen så tänker man barn. Det ska vara riktad barnteatrar, barn, alltså barnverksamhet. Eller, ja. Men till vuxna. Och jag tror att varför de faller mellan stolarna det är för att de är så svåra att nå. De är i sin lilla ungdomsbubbla med sina kompisar och då är kompisarna det viktigaste man har typ, för man känner sig oförstådd bland andra vuxna och sånt där. (Informant 1)
Informanten funderar på om det uppstått ett moment 22 i relationen till ungdomar.
Eftersom ungdomarna uteblir från programverksamheten så läggs ingen kraft på att locka
dem, och när ingen intressant programverksamhet riktas till ungdomarna så kommer de inte heller till biblioteket för att berätta vilken typ av verksamhet de skulle vilja se. Informant 1 ser flera anledningar till problemet. En av dessa är representation, något som kan ta sig uttryck på många olika sätt. Informant 1 beskriver till exempel bibliotekens arbete med sina samlingar i relation till grupper med olika intressen på biblioteket. Det krävs engagemang och tid men om biblioteken kan visa att de känner till och kan de områden som ungdomarna tycker är viktiga så vinner biblioteket förtroende.
Ja, jag tror det därför att i den här åldern så är man ganska snabb på att hitta, men alltså, små tecken och små symboler som betyder ganska mycket för dem. Alltså, bara att vi kan skylta alltså viss… en viss bok så är det liksom någon ungdom som ba ”Aha, har de koll på det?” Eller om vi märker dem på ett visst sätt eller har dem i en viss genre (…) ”Jaha, har de koll på det, det visste jag inte!” Ja, jag vet inte om du förstår hur jag menar, och liksom, det kan man göra med allt. Vi har ju, ja men regnbågsböcker och regnbågsbiblioteken och regnbågshyllor. Det har blivit jätte--- alltså jättemycket och om man har lite grann för ungdomar, alltså HBTQ ungdomar liksom ba ”För jag vet ju att ni på biblioteket bryr er!” Och det kan man ju göra med, alltså, massa saker. (Informant 1)
Informant 1 talar om de små symboler som kan visa att biblioteken bryr sig. Det kan tolkas som ett behov att känna sig representerade av institutionen. I excerpten lyfts exemplet regnbåghyllor som fallit väl ut i gruppen. Men för att nå ungdomar skulle detta kunna utvidgas till fler områden som är viktiga för ungdomar, som exempel lyfter informant 1 cosplay, arbete med serier, manga eller fanfiction. Även informant 2 talar om en diskrepans mellan bibliotek och unga. Hon återkommer vid flera tillfällen till att biblioteken ofta skapar aktiviteter utan förankring hos gruppen.
Jag vet inte. Därför måste vi fråga dem tänker jag. Vi kan inte göra det, vi kan inte hitta på.
”Åh, nu ska vi ha slöjd här inne, det är ingen som bryr sig i slöjd, det kommer ingen”. Alltså, det måste ju utgå från vad de vill göra och blir det så, ja, jag kan inte spå om det. Vi måste prata med dem. (Informant 2)
I excerpten bemöter Informant 2 samma problem som Informant 1. Det krävs en dialog för att veta vad som är viktigt för ungdomarna. Informant 5 arbetar på ett bibliotek där man valt att använda referensgrupper som en metod för att skapa dialog med ungdomar.
Referensgruppen startade som en öppen inbjudan till områdets unga, de som kom utgör en
grupp som tillsammans med 3 ansvariga bibliotekarier planerar aktiviteter till 3 träffar per termin. Informant 5 betonar vikten av att inte gissa sig fram utan att hålla sig uppdaterad om ungdomarnas intressen. Dels har arbetsgruppen läst in sig på området men de har
framförallt haft en dialog med ungdomarna. Resultatet har blivit ”Partybibblan” där den första aktiviteten gick ut på att träffas, trycka citat eller bilder på t-shirts och käka pizza tillsammans.
Så ”Partybibblan trycker t-shirts” det var första ordentliga träffen. Då lånade vi in en särskild skrivare där vi kunde skriva ut transfertryck som man stryker på en t-shirt. Vi köpte in tröjor, vi bjöd återigen på pizza. Hade som bara ett härligt häng, vad jag upplevde… Eller jag har upplevt hela tiden att de som kommer, de är himla nöjda, de sitter och trivs. (Informant 5)
Informant 5 berättar att biblioteket använder sig av det interaktiva verktyget menti.com för att kunna genomföra anonyma omröstningar och på så sätt garantera att ungdomarna vågar delta. Hedemark framhåller att ungdomar ofta inte för fram sina önskemål för att man inte tror att de hör hemma på ett bibliotek, men detta problem har man genom omröstningen och dialogen lyckats komma förbi, menar informant 5. Även informant 6 lyfter vikten av att fråga ungdomarna. Men hon vill även betona vikten av att fundera på det egna syftet med verksamheten: är det att bygga relation eller att få unga till biblioteket? Kräver
verksamheten fysisk närvaro eller kan det lika gärna ske digitalt?
Även om ungdomar som grupp beskrivs som svåra att nå och svåra att hantera inom
bibliotekets verksamhet så sker det med en acceptans och förståelse för gruppen. Ungdomar kan vara högljudda och störiga, men det beskrivs med en värme och en förståelse av att det är så det är att vara ung. Det hör till.
Ganska bra kan det fungera, jag tycker att de inte är omöjliga de som hänger här. Någon gång är det någon som spelar musik på mobilen. Ibland kan det räcka med att snegla dit så förstår de, någon hajjar till och så ”Hörrni!” Ibland ska de ju jäklas lite, så får det vara. (Informant 5)
De olika informanterna använder ord för att beskriva ungdomarna som ”en jobbig tid” eller
”kloka på sitt sätt” de befinner sig i en ”ungdomsbubbla” och har mycket att tänka på. Allt
detta separerar ungdomarna från både barn och vuxna och ger dem speciella behov. I intervjuerna framkommer en bild av att ungdomar som grupp kräver ett medvetet och riktat arbete för att få en verksamhet som tillgodoser deras behov.
4.3 Folkbibliotekets roll
Hedemark (2009, 10) beskriver att de förändringar som samhället genomgått har lett till att det svenska folkbiblioteket haft svårt att hitta sin roll och identitet. När Hedemark (2009, 149–150) identifierar ett antal diskurser kring det svenska folkbiblioteket ser hon den bokliga diskursen som tongivande men andra diskurser, som allaktivitetsdiskursen och den informationsförmedlande diskursen ges utrymme. Hedemark menar att den bokliga
diskursen är normativ och företräder en syn på biblioteket som företrädare för god litteratur och att bibliotekets roll är att främja verksamhet främst av litterär karaktär. I empirin
förekommer uttalanden som talar för att denna diskurs är tongivande men att andra bilder av bibliotekets roll utmanar denne. Dessa uttalanden förekommer ofta i samband med ett försök att ringa in vad ett bibliotek egentligen är. Informant 2 ser en svårighet i hur
bibliotekets roller ska balanseras så att alla grupper som besöker biblioteket kan få göra det de önskar göra på biblioteket. Frågan hon ställer sig är vilken typ av verksamhet man kan erbjuda utan att gå för långt från vad ett bibliotek egentligen är. Att ungdomar hänger i lokalen är i detta sammanhang problematiskt, eftersom det stör andra som vill ha lugn och ro när de läser eller studerar. Men det är uppenbart att ungdomar vill ha ut något annat av biblioteket och informanten framstår som kluven inför i vilken utsträckning det är möjligt att bredda verksamheten efter ungdomarnas intressen och samtidigt lyckas hålla fast vid det litterära som bibliotekets kärna.
Och de ville komma ut. Så de kom till Umedalen, Ersboda och oss och hade nycirkus. De hade konst/pysselbord, de hade. De hade slöjdbord och de hade graffitivägg ute. Och det är ju de som ska göra det, de är ju de som är experterna på det. Vi är ju ändå experter på texter och det sammanhanget. Så att jag tänkte att vi kan gärna ha alla de här grejerna på ett bibliotek men kanske vi ska.... det vi själva lägger ner våran... ja. Nu blir jag lite agitatorisk här, men alltså, det kan gärna få lov att vara högläsning eller prata om texter eller lässtunder och klubbar och hej å hå. (Informant 2)
Inom biblioteket ryms andra aktiviteter, slöjd, graffitti och pyssel men personalen bör ägna sig åt det som ett bibliotek egentligen är, det bibliotekarier är experter på. I sin
ungdomsverksamhet har informant 5 valt en liknande men bredare definition av vad som är bibliotekets roll. Här talar man istället om berättandet som en röd tråd. Berättandet är i huvudsak något som sker i form av ord och bokstäver men kan breddas utanför det bokliga.
Det finns önskemål från ungdomarna i referensgruppen att till exempel så lära sig att skriva fanfiction, något som informant 5 ser som en relevant uppgift för biblioteket.
Jag tror att skulle vi köra någon grej med fanfiction så skulle vi liksom bara vilja uppmuntra till nöjesskrivande, bara hitta glädjen. Återigen, det ska inte vara kravfyllt det vi gör, det ska inte handla om prestation, det ska bara ge en känsla av välbefinnande och.... Som ju i det långa loppet ändå leder till ökad språklig förmåga och... det finns mycket att vinna bara att ta ett lustfyllt grepp om berättandet. (Informant 5)
Berättandet är överlag den röda tråd som bibliotekarie vill hålla fast i med
referensgruppsarbetet. De har under terminen som gått arbetat med det tidigare nämnda T- shirt trycket, spoken word-framträdande med parallellt skapande av anteckningsböcker samt filmvisning. Informant 2 däremot ser filmvisning som uteslutet på ett bibliotek. Hon framhåller istället gärna högläsningen som aktivitet.
4.4 Biblioteket som lokal eller verksamhet
I empirin framkommer en delad bild av biblioteket: som både en lokal för ungdomar,
användare eller andra aktörer att nyttja för egen verksamhet men även som en kärna av
bibliotekets egentliga verksamhet. Rummet biblioteket och tanken om bibliotekets egentliga
roll verkar ibland separeras. Ett exempel på detta är föregående excerpt från informant 2
som lyfter att kulturskolan gärna kan komma till biblioteket och göra det de är bra på men
att personalen på biblioteket ska arbeta med det bibliotekarier gör bäst. Nämligen det
litterära arbetet. Samma bild framkommer när man studerar hur informanterna förhåller sig
till de ungdomar som faktiskt vistas i lokalen. Både informant 1 och 2 återkommer till att det
vistas ungdomar i lokalerna, de cirkulerar eller hänger där, men gruppen framhålls ändå som
svår att få till biblioteket. Personalen måste arbeta för att nå dem. Det är alltså inte
tillräckligt att ungdomarna finns i lokalen. Det är först när de interagerar med bibliotekets verksamhet, som de verkligen har kommit till biblioteket.
4.5 En meningsfull fritid
I intervjuerna framkommer en bild av att biblioteket som lokal aktör har ett ansvar i att arbeta med ungdomar som grupp. Detta ansvar härleds ofta till begreppet ”meningsfull fritid”. Meningsfull fritid kan i intervjuerna innebära allt från att ges möjligheten att ingå i ett sammanhang eller att få en frizon från stress och krav i skolan.
Nä, men, men som jobbandes på [aktuellt] bibliotek och jobba nära fritidsgården och se, se området varje dag så känner ju jag att vi inte kan, vi kan inte, inte jobba med dem. (…) vi måste vara en aktör på området som syns och finns och att de känner igen oss. Det behövs många vuxna. Och det är inte nödvändigtvis för att det är så särskilt utsatt här utan man skulle ha tänkt likadant på Grubbe och…. Om det var lika mycket ungdomar i omlopp på de här ställena. (Informant 2)
Hansson menar att en förändring skett i bibliotekets sociala roll sedan 1970-talet där bibliotekets roll vidgats till andra roller än enbart informationsbehov (Hansson. 2005. 32). I intervjuerna beskrivs bibliotekets sociala ansvar som att man bör utgöra en vuxen närvaro, en del i det lokala samhället som ungdomar känner igen. Det är ett ansvar som man inte kan vika från. Men en social roll är även att erbjuda en fritid som bryter av mot skolans
förväntningar och krav.
Ja men, meningsfull sysselsättning, vissa har ju fullt på agendan, de tränar fotboll eller var det är det går och tar teaterlektioner. Vissa har inte så mycket, de går i skolan, de går hem och känner sig allmänt november trötta. Det här är ju liksom, ja men kultur, det är att få vara i ett meningsfullt sammanhang med jämnåriga få lite nya idéer, så sitta och pyssla och bara göra.
Må bra. Lägga skolstressen åt sidan. Alltså jag tror på många sätt så kan det här bidra till någonting positivt. (informant 5)
Informant 5 ser i sitt arbete med referensgruppen möjligheten att få skämma bort sina
ungdomar som en bonus. Man vill inte enbart bidra till ökad läsförståelse eller ökad litterär
kunskap utan man ser andra funktioner som biblioteket kan fylla. Att erbjuda ett socialt
sammanhang genom att till exempel köpa in material till skapande, bjuda på pizza eller
bjuda in gäster som ungdomarna ser upp till är viktigt för verksamheten. Hansson (2005, 34) lyfter folkbibliotekets vidgade roll som en institution som inte enbart förväntas bidra med kunskap och information i samhället. Det finns också en social roll som biblioteket förväntas fylla. I flera av intervjuerna presenteras bilden av folkbiblioteket som en vuxen närvaro, en aktör som tillsammans med andra (så som skola, fritids och fritidsgårdar) bidrar med ett meningsfullt fritidsalternativ, där man kan ingå i ett positivt socialt sammanhang.
4.6 Den digitala klyftan
I intervjuerna framkommer en delad bild av digitala verktyg i arbetet. Å ena sidan är utbildning kring informationsteknologi något som framhålls som ett av bibliotekens stora arbetsområden; men det verkar huvudsakligen vara i relation till vuxna som detta arbete är centralt. Informanterna framhåller arbetet med att lära ut hur olika digitala verktyg används, till exempel att lära ut hur Eniro fungerar till äldre. Ungdomar däremot kan ofta redan det biblioteket lär ut och då blir det mer komplicerat. Här går också åsikterna isär, vissa
informanter ser en digital klyfta där vissa ungdomar helt enkelt inte har möjlighet att delta i communitys, skapa egen musik eller redigera filmer digitalt eftersom de saknar de
ekonomiska medlen och verktygen att göra detta. Andra anser att det inte finns en digital klyfta att tala om när det gäller ungdomar. Deodato (2012, 734) menar att den digitala klyftan idag till stor del minskar, avseende tillgången till digitala verktyg. Den klyftan som kvarstår är den som berör kunskap om hur verktygen används och att ta steget till att verkligen skapa innehåll online. Även Jenkins (2016, 11) betonar att det krävs mer än att enbart ha tillgång till en plattform för att kunna delta. Informant 4 diskuterar digitala verktyg utifrån sin roll på ett kulturhus där bland annat studios med inspelningsutrustning, mikrofoner för podcasts med mera finns tillgängligt. Hon ser tillgången till utrustning som viktigt ur olika perspektiv. Det handlar dels om att få en röst i samhället. Genom att lära sig tekniker som att spela in egen musik eller poddar, så ger man en möjlighet till en
förortsorganisering som innebär att man kan minska avståndet till makten. Informant 4 lyfter också den gemensamma tillgången till utrustning som viktigt ur ett annat perspektiv.
Att gemensamt ha tillgång till denna ger ungdomarna möjlighet att känna ansvaret för
utrustningen. Informanten beskriver att en utbildning hålls för alla som vill nyttja resurserna
och sedan får man möjlighet att själv nyttja studion.
(…) men det finns också en väldig kraft, att det blir mitt. Det är mitt två timmar varje vecka och det är bara jag som får vara där. Ja, jag tror också rent fysiskt, det är mitt rum, jag har fått tillgång till det. Jag kommer inte att förstöra det. Så jag tycker inte vi har de problemen. Vi har så mycket ändå, verksamhet, vi har så många som kommer in och växer så himla mycket genom att få göra. (…) (Informant 4)
Att erbjuda tillgång till dessa verktyg bygger alltså en känsla av ansvar som i sig får individen att växa. Det gemensamma ägandet av utrustningen ger också en möjlighet till kontaktytor mellan människor som i sig kan behövas för att navigera sin digitala omgivning. Mötet som uppstår mellan personer som kan samtala och utbyta erfarenheter tillför ytterligare en aspekt.
Så folk som inte alls jobbar med varandra annars kan ju ändå prata om de har kört fast eller om de är jättestolt över något de har gjort eller ja. Och det tänker jag ändå att möjligheten till den typen av möte faktiskt är ganska viktigt. Jag tror inte vi kan lägga över biblioteken på en sån här digital plattform på nätet och då är det lugnt. Jag tänker verkligen att nu om någonsin behöver både bibliotek och fysiska mötesplatser, för att kunna navigera i den data vi tar in som är digital och för att kunna hantera liksom den digitala så tror jag att vi verkligen måste ha en plats och en rot i världen på nåt vis, som är fysisk. En plattform. (Informant 4)
Det innebär att tillgången till utrustningen inte fullt ut räcker, mötet med andra tillför också kunskaper som inte går att ersätta genom att själv köpa utrustning. Men informant 4 ser också en vinst i att erbjuda en brygga mellan den digitala och den fysiska världen, en brygga som handlar mer om kunskap om vad det innebär att skapa digitalt, än tillgången till
verktygen. Att ha en fysisk mötesplats blir ett sätt för individer att lära sig och utbyta
erfarenheter om vad vi gör digitalt. Informant 5 är öppen för att arbeta med workshops eller
liknande verksamhet som berör deltagarkultur på internet men har ännu inte haft möjlighet
att sätta sig in i vilka utmaningar eller svårigheter det skulle kunna medföra. När Jenkins
(2014, 20) redogör för vilka egenskaper han menar krävs för att en person ska kunna delta
aktivt i digitala miljöer så framhåller han egenskaper som inte kan läras in på egen hand utan
som formas i sociala sammanhang. Frågan är om denna fysiska rot som informanten menar
att vi behöver, för att navigera i det digitala, kan jämställas med förmedlingen av dessa
kompetenser.
Biblioteket använder digitala verktyg i arbetet med ungdomar, i intervjuerna har till exempel menti.com lyfts. Programmeringsspråket Scratch är ett annat populärt verktyg. Men i vilken utsträckning biblioteket använder digitala verktyg för att nå ungdomar där de finns, varierar kraftigt mellan informanterna:
Informant: Men vi jobbar ju med det gemensamma bibliotekets hemsida. Minabibliotek.se.
Där kan man ju alltid slänga in arrangemang.
Intervjuare: Använder ungdomarna den sidan också?
Informant: Tveksamt. Men det skulle ju vara att ungdomarnas föräldrar i vissa fall ser det där eller att de kan få tips. (Informant 5)
Även informant 1 ser svårigheter. Men då främst i att ungdomar gärna söker sig bort från plattformar där vuxna tagit plats. Hon ser en risk i att om biblioteken till exempel tog plats på sociala medier som Snapchat eller tik tok så skulle ungdomarna snart välja att lämna plattformen. Informant 6, som arbetar i Norrbotten, har en helt annan bild av digitalt arbete mot ungdomar. Här bedrivs arbete både på större externa plattformar och den egna
plattformen polarbibblo.se. I kontakt med ungdomar annonserar man via Snapchat, Instagram och Goodreads. Man har även talat om att delta i skrivutmaningen NaNoWriMo som arrangeras årligen.
Det har mest skett i koppling till olika tävlingar, på polarbibblo.se och på Goodreads. Vi har någon gång lyft möjligheten till digitala skrivworkshops (främst riktat mot ungdomar), kanske i koppling till NaNoWriMo, men det hände aldrig. Det bästa exemplet vi har på det här är polarbibblo.se. (Informant 6)
En stor anledning till att personalen inte använder sociala medier eller andra verktyg, menar
informant 5, är tid. Som bibliotekarie har man så många andra ansvar att man måste välja
och prioritera. Risken att bli stående med ett instagramkonto som aldrig uppdateras lockar
inte. Det är, enligt informanterna, det tråkigaste som finns. Det framkommer dock en bild av
att informanterna inte är insatta i de miljöer som ungdomar befinner sig i. Informant 2
känner inte till begreppet fans och har inte någon bild om hur deltagarkultur i relation till
fans kan se ut. Informant 5 vill gärna arbeta med aktiviteter som fanfiction men har inte reflekterat över vilka utmaningar eller svårigheter som kan uppstå i de digitala miljöer där fanfiction delas.
4.7 Deltagarkultur
När informanterna diskuterar deltagarkultur och hur det används i verksamheten framgår det att deltagarkultur inte är en metod man valt aktivt för metodens skull utan snarare ett sätt att locka till engagemang och intresse. Deltagarkultur är alltså något som i någon omfattning påverkar samtliga teman jag presenterat i analysen. Här lyfter jag de teman som lyfts rörande deltagarkultur i sig.
Informant 2 är noga med att betona att aktivt deltagande inte är en metod som ålagts biblioteken att arbeta med, genom lagar eller styrdokument. När arrangemang av detta slag genomförs är det vanligtvis på bibliotekariernas initiativ. Det går att urskilja ett antal teman kring ämnet i intervjuerna. Dessa teman är att deltagarkultur är ett sätt att plocka upp intressen från gruppen, det är ett sätt att nå utsatta grupper och ett sätt att skapa gemenskap och sociala sammanhang. Holmberg et al. (2009, 112–113) betonar, som
tidigare nämnts, att ett lösare sammanhållet samhälle medför att vi enklare kan tillhöra olika sammanhang och enkelt röra oss mellan dessa. Jenkins menar att tekniken gör att social samvaro inte nödvändigtvis måste kopplas till geografiska eller tidsmässiga faktorer (Jenkins 2017, 249). I intervjuerna framkommer det på olika sätt. Informant 3 berättar om sin
upplevelse av kultur vid kulturhusets Klossen där intresse snarare än bostadsort är betydelsefullt.
Sen kan man också komma ihåg att folk träffas här i första hand kring något ämne. Det vill säga se barnteater, är folk från hela stan, jag känner folk från Umedalen som kommer hit med sina barn varje måndag. Spelkultur på onsdagar, kommer folk från hela stan. (…) Man samlas kring intresse och inte i första hand kring någonting som är lokalförankrat. (Informant 3)
I intervjuerna framkommer flera olika teman som man arbetat kring för att nå deltagare.
Exempel på detta är Harry Potter, Pokemon, skräck och Halloween, spelkultur och så vidare.
Valet av tema syftar ofta till att nå breda grupper och teman med potential till många olika aktiviteter så som, filmkvällar, fanfiction workshops med mera. Man arbetar också med aktivt deltagande för att nå utsatta grupper. Det kan vara ett sätt att stärka identiteten, minska utanförskap eller öka kunskaper så att man till exempel kan delta i politiskt liv:
Informant 3: Å andra sidan kan vi ta ”For the Culture”, som jag nämnde till dig, som då dök upp på [kulturhuset], som samlar också specifika grupper. Unga människor som är samhällsengagerade och som skriver poesi etc, etc.
Informant 4: Förortsorganisering handlar ju det om liksom, hur organiserar man förorterna så att man inte kommer för långt från makten. (Informant 3 och 4)
Informant 4 betonar vikten av att stärka ungdomar och utsatta grupper i sitt engagemang som ett sätt att minska utanförskap. I excerpten ovan nämns en specifik förening som biblioteken samarbetat med genom att till exempel plocka ihop litteratur och lämna till gruppen för att den ska kunna nyttjas vid träffar. Informant 5 berättar om liknande verksamhet bland annat genom att litteratur på liknande sätt plockats ihop till områdets fritidsgård, samt att man satt ihop en hylla på temat andra generationens invandrare, som man kallar ”Third culture kids” efter önskemål från ungdomar. Informant 5 berättar även om planer att arbeta deltagande kring HBTQ frågor. Ett projekt som man funderat kring är att samtala kring vem eller vilka ungdomarna ser som hjältar och utifrån detta låta ungdomarna skapa posters med bild eller text på temat. Deodato (2012, 742) lyfter vikten av att
bibliotekarien i sin bibliotekspedagogik håller ett socialkonstruktivistiskt förhållningsätt.
Detta genom att betrakta deltagarna som aktiva deltagare som skapar kunskaper och erfarenheter baserad på egna förkunskaper och relationen till andra. Kunskap blir på så sätt inte enbart något som tillhandahålls av biblioteket utan en konversation, något biblioteken i nämnda exempel uppnått genom att arbeta med deltagandekultur och dialog.
Deltagarkultur presenteras ofta som ett sätt att skapa gemenskap eller ett tryggt
sammanhang där en meningsfull fritid kan skapas. Biblioteken betonar kravlöshet, glädje och möjligheten att skapa en frizon från skolan där man kan göra roliga saker som i
förlängningen kan leda till något positivt.
Vi har inte gett dem förväntningarna utan det är bara ”Kom och var med i ett härligt sammanhang” och ja, men inse eller förstå att vi har en pengapott som är till för er, ba; ”Nu gör vi nåt bra av det tillsammans!” (Informant 5)
Så nej, Och tanken är ju inte att det ska vara…. Det ska inte alls upplevas som skola och liksom kravfyllt. Det som hinns med det hinns med men vi kommer säkert ha lite samtal under tiden så där. (Informant 5)
Men det vanligaste sättet att tala om och arbeta med deltagarkultur inom bibliotek är via skrivande. Skrivtävlingar, poesi, fanfiction workshops med mera är vanliga sätt att arbeta med deltagarkultur inom bibliotek. Det varierar mellan hur man arbetar med detta; på vissa bibliotek sker arbetet huvudsakligen på plats medan andra bibliotek arbetar kombinerat med digitala arbetssätt och fysiska möten. Skrivandet som ett litterärt arbete kanske kan förklara populariteten, men skrivandet fyller flera funktioner. Informant 6 beskriver en mångspråkig tävling. Tävlingen var utformad så att ungdomarna kunde sitta hemma och skriva men man hade även möjlighet att komma till biblioteket för att delta i
skrivarworkshops.
Syftet med tävlingen var att uppmuntra ungdomarnas skapande, men också att ge dem en röst där de kunde diskutera ämnen som de kände var aktuella för dem. Ett axplock bland ämnena som skrevs om är klimatångest, miljöförstöring, tidsresor, flyktingar, homosexualitet, cancerdiagnoser, självmord, e-sport och sorg. Särskilt klimatångesten och sociala frågor som flyktingpolitiken, mental ohälsa och fattigdom dök upp i flera. (Informant 6)
