This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Montepuez har inte glömt
Valdag i Montepuez. Tidigt på morgonen går de röstande till vallokalerna. Sedan ligger gatorna stilla och öde, affärerna är igenbommade.
I november var det tre år år sedan den blodiga uppgörelsen mellan renamodemonstranter och polis i Montepuez. Under några få dagar dog då upp emot hundra människor.
Oppositionspartiet hade aldrig accepterat valförlusten 1999 och demonstrationer hade varit vanliga. Men just demonstrationen den nionde november 2000 urartade. Ett antal
demonstranter och poliser dödades innan militär inkallades för att reda upp situationen. Men det var efterspelet som skördade de flesta dödsoffren.
Militär och polis åkte runt i stadens utkanter för att leta upp och spärra in renamoanhängare.
Godtyckligt, enligt många, det spelade ingen roll om de tillhörde demonstrationståget eller inte - det räckte att vara känd som lierad med Renamo för att åka dit. 106 människor hämtades av polisen och fördes till häktet. Dörren stängdes och regeln föll ner. Bara tjugoen personer levde när dörren öppnades igen. Resten kvävdes till döds i de överfulla cellerna.
Men när jag exakt tre år senare besöker Montepuez är det lugnt och fridfullt. Trots att det är valdag och trots att det faktiskt varit någon mindre incident under valkampanjen. Men affärs- och restauranginnehavarna vågade inte ta några risker. För säkerhets skull hade de bommat igen och därmed framstod den lilla sovstaden Montepuez än mer öde och kal. Vore det inte för journalistdrevet som letade efter ett öppet ölhak eller några tonåringar som spelade basket var tystnaden och stillheten total.
Tidigare på morgonen begav jag mig till gymnasieskolan som nu fungerade som en av de fem röstlokalerna. Köerna var redan långa av kvinnor och män, men bara äldre eller medelålders, i väntan att få lägga sin röstsedel i urnan. Några ungdomar syntes inte till. I efterhand stod det klart att det var ett misstag att tro de flesta röstade. I Montepuez röstade färre än 40 procent - vilket ändå var en högre siffra än riksgenomsnittet. Istället berodde köerna på att de som bestämt sig för att rösta ville få det gjort på morgonen innan hettan blivit alltför påfrestande.
När jag återvände på eftermiddagen var det nästan folktomt och valförrättarna halvsov hängandes över röstborden.
Dagen innan hade jag åkt runt tillsammans med några av de internationella valobservatörerna som fanns på plats. De försökte göra sig så synliga som möjligt i staden och de försökte besöka frelimo- och renamoläger i lika hög utsträckning för att inte väcka upp ont blod hos endera parten.
Vid ett besök i en by alldeles i utkanten av staden mötte vi Renamos kandidat Luís Culaire.
Partiet övade inför röstningsproceduren dagen därpå. Det gällde ju att få de egna anhängarna att verkligen gå och rösta. Under tiden som observatörerna talade med Culaire gick jag runt och småpratade med de övriga. Novemberhändelserna 2000 var helt klart fortfarande ett blödande sår. Många hade förlorat släktingar eller vänner.
Själva våldets tragedi och det rättsliga efterspelet som lämnade mycket att önska (det var svårt att bevisa vem som gav order om att stänga in personerna eller vem som drog för regeln) gör det svårt för offrens familjer att glömma eller förlåta. Därför står Frelimo inte särskilt högt i kurs bland renamoanhängare i Montepuez. Det var ju det partiet som hade makten över både polis- och rättsinstanser.
Den norska valobservatören Einar Braathen, till vardags statsvetenskaplig forskare med moçambikisk politik som specialitet, menar att trots att Renamo traditionellt alltid varit starkare i de mellersta delerna av landet så är det här i norr som de är mest fanatiska. Vilket verkade stämma då jag vid par tillfällen under dagen hörde jag talas om drömmen om ett Stor- Moçambique som skulle inkludera Malawi samt delar av både Tanzania och Zimbabwe.
Sent på torsdagseftermiddagen, dagen efter valet, fick jag tag i den första preliminära rösträkningen. Frelimo hade vunnit stort. Överraskande stort enligt en del oberoende bedömare som utpekat Montepuez som en potentiell renamoseger. Av de 28 000
röstberättigade hade endast elva tusen valt att rösta, drygt 8 000 lade rösten på Frelimo medan 1 000 var blanka eller felaktiga. Resten gick till Renamo.
En timma senare intervjuade TVM Frelimos segrande kandidat, Rafael Correira, utanför bomullsfabriken där han arbetar vid sidan om politiken. Han tackade folket för stödet och lovade försöka leva upp till förväntningarna. Frelimokandidaten verkade riktigt trevlig och ödmjuk där på gräset i både sol- och kameraljus. Å andra sidan har en vinnare aldrig någon orsak att vara osympatisk. Men på min reporterkollegas fråga varför han trodde så få hade röstat svävade han på svaret. Det blev ett luddigt svar om arbetslöshet och politisk motvilja.
Men det lovade Correira och Frelimo att jobba på under den nya mandatperioden.
Frid och fröjd i Montepuez alltså. Så var det inte i Beira när jag kom dit nästan en vecka efter valet. Då var det fortfarande inte klart vem som vunnit. Eller rättare sagt, alla i Beira visste vilka som vunnit men detta hade inte tillkännagivits av oklara anledningar.
Beira är landets näst största stad efter Maputo och har alltid varit känt som litet av ett renamonäste. Men en del människor jag talade med menade att det snarare handlar om att vara i ständig opposition till den centrala makten än att tillhöra Renamo. Även under kolonialtiden gick Beira ofta emot vad salazarregimen i Portugal beslutade om och försökte revoltera. Dock för det mesta utan framgång. Därför var förhoppningarna höga inför detta val om att äntligen kunna bryta sig fri från Maputo.
Men när jag gick ner till valkommitténs byggnad mitt i stan rådde en tystlåten
upprorsstämning. Längs båda trottoarsidorna satt det människor som tydligt, men utan att vara högljudda, visade sitt missnöje mot de personer som gick in och ut ur valkontoret samt mot alla de poliser som var posterade runtomkring byggnaden.
Turerna var många och innehöll allt från låsta vallokaler till försvunna dokument. Slarvet (inte nödvändigtvis valfusk) just i Beira gjorde att alla med konspiratorisk läggning fick vatten på sin kvarn. Speciellt då med tanke på att Frelimo på många orter vann
jordskredssegrar och bara förlorade på tre platser i landet. Då var det lätt för en man som Amandio Sousa, som varit med om många politiska nederlag för Renamo, att misstänka att regeringspartiet myglat i resten av landet också.
- Alla vet att vi har vunnit. Vi kommer att stå utanför kontoret tills vi får segern bekräftad.
Men vi är inte som media beskriver oss utan civiliserade demokrater och håller oss därför lugna. Fast vi är rädda för att polisen kommer provocera fram något och sen lägga hela skulden på Renamo. Precis som de gjorde i Montepuez.
Andra menade att det var löjligt med utländska observatörer som var i staden under valdagen men sen åkte hem innan rösterna räknats och resultatet presenterats. Tidigare i Pemba hade jag träffat Björn Tidblom, en svensk EU-observatör, som talade om riskerna till valfusk.
- Under själva röstningen är jag tveksam till att det går att mixtra till något, likaså i efterhand
under räkningen. Däremot är det omöjligt för oss att veta vad som försiggick innan vi kom hit, vilka som blev valregisterade av de berättigade. Har det funnits oegentligheter så har det troligen varit med en selektiv röstregistrering.
Men sent på onsdagskvällen, precis en vecka efter valet, kunde Amandio Sousa och hans vänner lämna gatan och bege sig hem. Då blev det klart att Renamo vunnit egen majoritet i Beira. De sista siffrorna jag fick tag på avslöjade att Renamo fått drygt trettiotusen röster vilket var 7 000 fler än Frelimo. Förvånande nog uteblev glädjeruset. Förutom två pick- upbilar som körde runt i natten och tutade, var Beira lika lugnt som vanligt.
Men vad ska då hända i Beria med ett nytt politiskt styre? Fernando Mbararano, chef för Renamos sekreteriat i Sofala menar att det första som ska bekämpas är den höga
arbetslösheten.
- Vi behöver investeringar till Beira och nu med ett icke-kommunistiskt ledarskap kan vi locka hit europeiska och amerikanska företag. Nu ska vi se till att Beira blir den blomstrade stad som den har möjligheter till att bli.
Johan Sävström, Maputo
