Kinas nya sidenväg En teorikonsumerande fallstudie utifrån realism och liberalism

Kinas nya sidenväg

En teorikonsumerande fallstudie utifrån realism och liberalism

Författare: Christina Turesson

Kandidatuppsats

Abstract

This essay consists of a case study which examines China’s Belt and Road Initiative from two theoretical perspectives: realism and liberalism. The essay aims to

enhance the comprehension of the Belt and Road Initiative by providing a realistic as well as a liberal interpretation of the project, and then comparing them to point out similarities and differences between these views. The essay concludes that the theoretical perspectives here work complementary rather than contradictory, and that what is hard to explain with one theory, often can be explained by the other. A liberal perspective sees more opportunities with the project, whereas a realistic one sees more risks but also necessities. The important aspects of the project from a liberal perspective concludes to be increased trade, international cooperation and interdependence, which are considered as risks from a realistic perspective. The main advantage is to increase power and security and legitimize the rule of the Chinese communist party, realistically speaking. Realism and liberalism interpret the goal with the project differently as well. Whereas realism sees BRI as a bold foreign policy project which aims to help China gain power to become a superpower and defeat poverty in China, liberalism view BRI as a foreign policy infrastructure project, built on trade, international cooperation and linking the world together.

Nyckelord

Kina, Kinas nya Sidenväg, BRI, Belt and Road Initiative, One Belt One Road Initiative, Realism, Liberalism,

Innehållsförteckning

1 Inledning 1

1.1 Syfte och frågeställningar 1

1.2 Avgränsningar 1

1.3 Disposition 2

2 Tidigare forskning 2

3 Teori 4

3.1 Realism 4

3.2 Liberalism 5

3.3 Operationalisering 6

4 Metod och material 8

4.1 Metod 8

4.2 Validitet och reliabilitet 10

4.3 Definitioner 11

4.4 Material 12

4.5 Källkritik 13

5 Analys 14

5.1 Realism 14

5.1.1 Stater tävlar om makt och säkerhet utifrån egenintresse i ett

nollsummespel 14

5.1.2 En stat är ansvarig för sin egen överlevnad och kan inte lita på andra

stater utan måste hjälpa sig själva 16

5.1.3 Maktbalans och polaritet är det som stabiliserar det anarkiska

internationella systemet 18

5.2 Liberalism 19

5.2.1 Stater är olika och har olika mål, vilka kan förändras över tid 19 5.2.2 Internationellt samarbete skapar interdependens och bidrar till liberala värden såsom fred, välfärd och rättvisa 21 5.2.3 Det internationella systemet är ett plussummespel med absoluta

fördelar 22

6 Slutsatser 23

6.1 Vidare forskning 25

7 Referenser 26

7.1 Internetkällor 26

7.2 Tryckt litteratur 26

7.3 Vetenskapliga artiklar 27

Bilagor

Skriv in eventuella bilagor manuellt

1 Inledning

Kinas nya sidenväg, också kallat the Belt and Road Initiative (BRI)¹ är

världshistoriens största infrastrukturprojekt, och består av ett infrastruktursystem som ska förena öst och väst (Höjer 2020). Projektet, som blivit jämfört med Marshallplanen (se t.ex. Gao 2020) kommer formellt att inkludera 60 länder, och ta flera decennier att färdigställa (Ferdinand 2016). Kina framställer projektet som ett utvecklingsprojekt med avsikt att sprida ekonomiskt välstånd, fred och utveckling, men det finns också risker med projektet: att projektet inte blir lönsamt eller att projektet, som finansieras med stora kinesiska lån till utvecklingsländer, sätter länder i skuld till Kina som de aldrig kan betala tillbaka (Bohman 2018). Den nya sidenvägen ett mångfacetterat projekt som kan ses ur flera olika synvinklar, och förstås utifrån alla inblandade staters perspektiv. Att greppa en uppfattning om projektet kan således vara svårt. The Economist hävdar att projektet är så stort att det är meningslöst att hävda att man är för eller emot det (The Economist 2020).

Den här uppsatsen handlar om vad projektet innebär, hur man kan förstå det och hur man kan analysera det utifrån olika teoretiska perspektiv.

1.1 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens övergripande syfte är att öka förståelsen för Kinas nya sidenväg, och jämföra olika synsätt på projektet genom att analysera det ur olika teoretiska perspektiv. I den här studien kommer två grundläggande teoretiska perspektiv inom internationella relationer att appliceras på fallet: realism och liberalism. De

preciserade frågeställningarna som ska besvaras för att uppnå syftet är följande: Hur kan man förstå the Belt and Road Initiative utifrån ett realistiskt och ett liberalt perspektiv? Vilka likheter och skillnader finns det mellan en realistisk och en liberal syn på fallet?

1.2 Avgränsningar

Den här uppsatsen är avgränsad inom både fall och teori. Eftersom BRI är stort i både tid och rum, samt inte är färdigställt, kommer inte alla delar och berörda stater att täckas. Analysen kommer utgå ifrån projektets grundtanke och målbild, och för att exemplifiera påverkan på internationella relationer kommer relationer mellan Kina och grupper av stater att tas upp (t.ex. västerländska stater), men relationen mellan Kina och en enskild stat tas endast upp i avsikt att exemplifiera. Den digitala aspekten av projektet, som brukar kallas den digitala sidenvägen, kommer inte behandlas i den här uppsatsen, liksom Coronapandemins påverkan på BRI.

1 Observera att projektet kan kallas ”The Belt and Road Initiative”, ”Bri”, ”One belt One Rad Initiative” och ”Kinas nya sidenväg”, men att alla syftar till samma sak.

På det teoretiska planet handlar avgränsningarna om teoriernas inriktningar. Inom både realism och liberalism förekommer en mängd olika orienteringar. Denna uppsats kommer enbart att fokusera på de grundläggande dragen i teorierna, som de flesta inriktningar kan hålla med om. Uppsatsen kommer alltså inte applicera flera typer av realism och liberalism på fallet.

1.3 Disposition

Uppsatsen inleds med en introduktion till uppsatsämnet, en presentation av syfte och frågeställningar samt vilka avgränsningar som gjorts. I avsnitt två ges en

forskningsöversikt över vad man vet om BRI idag. Avsnitt 3 presenterar teorierna i tur och ordning, följt av avsnitt 3.3. som motiverar operationaliseringen och presenterar den i en tabell, som fungerar som analysschema. Avsnitt 4 presenterar den valda metoden och inkluderar en diskussion kring studiens validitet och reliabilitet, definitioner av nyckelbegrepp samt en presentation av det använda materialet samt en kort diskussion om källkritiska aspekter. Avsnitt 5 är uppsatsens analys- och diskussionsdel, där de operationaliserade teorierna appliceras på fallet.

Analysen är uppdelad i realism och liberalism, samt i de påståenden i

operationaliseringstabellen som tillhör respektive teori. I slutet av de båda teorierna finns en kort sammanfattning som ger en allmän uppfattning om en realistisk och en liberal syn på fallet. I avsnitt 6 presenteras uppsatsens slutsatser och besvarar de två frågeställningarna, och avslutas med förslag på vidare forskning. I avsnitt sju redovisas en förteckning över uppsatsens samtliga källor.

2 Tidigare forskning

Syftet med detta avsnitt är att ge en överblick över vad forskningen idag vet om BRI och ge exempel på forskningsrapporter som gjorts. Forskningen om BRI är nära sammankopplad med forskningen om Kinas utrikespolitik, där BRI har en stor del, och om Xi Jinping, Kinas president och projektets huvudperson. Forskningen är i stort sett överens om projektets risker och fördelar, samt att president Xi Jinping är en huvudaktör i BRI, som ibland kallas för Xi Jinpings väg. En del av de källor som kommer användas för denna forskningsöversikt återkommer sedan i material- och analysdelen. Detta eftersom analysdelen bygger på sekundärkällor, vilket i detta fall innebär tidigare forskning. Att inkludera de även i tidigare forskning kändes

relevant då de ger en bra bild både av BRI som helhet, och om forskningsdiskursen kring BRI.

Ferdinand (2016), docent i politik och internationella studier, skriver om hur Kinas utrikespolitik förändrats överlag under president Xi Jinping, där BRI är en viktig del. Han framhäver också potentiella risker projektet, som risken för politisk instabilitet i länder som Kina kommer behöva samarbete med, exempelvis länder i Mellanöstern eller Centralasien, att Kina dras in i pågående konflikter och tvingas

välja sida och att Kinas närvaro i grannregionerna kan skapa en oro över Beijings långsiktiga avsikter med projektet (Ferdinand 2016).

Huang (2016), professor vid Beijings universitet ser BRI som Kinas största internationella ekonomiska satsning, men anser att det för tidigt² att avgöra vad initiativet kommer få för konsekvenser och resultat. Huang betonar både projektets potential och risker, såsom att det kan förvandla underutvecklade regioner till nya ekonomiska marknader, men skapa konflikt mellan olika regimer (Huang 2016).

Bohman (2018), analytiker vid UI, menar att Kina framställer BRI som ett utvecklingsprojekt med avsikt att öka det ekonomiska välståndet, utveckling och fred. Dock finansierar inte Kina infrastrukturprojekten med bistånd, utan med lån till länderna där infrastrukturen ska byggas, som sedan ska betalas tillbaka till Kina (Bohman 2018).

BRI kallas ibland för Xi Jinpings väg, och han är projektets huvudfigur. Potentiella fördelar BRI kan föra med sig är sänkta transportkostnader och ökad handel. Länder som saknar kust kommer kunna integreras i världshandel, och överallt kommer fler arbetstillfällen att skapas. Fördelar för Kina är att de kan hålla stora statliga företag sysselsatta och bli av med den överkapacitet inom tungindustrin som skapats. Deras handel kommer öka ännu mer då de får tillgång till fler marknader, och de hoppas också kunna jämna ut ekonomiska skillnader inom landet. Ett mål med projektet är att säkra stabiliteten i västra Kina, ett annat att bli mindre beroende av amerikanska handelsvägar. Slutligen kan BRI också bidra till att marknadsföra Kinas politiska system i omvärlden (Bohman 2018).

Potentiella nackdelar är att Kina ibland bygger för att skapa arbetstillfällen och affärsverksamhet, och att alla projekt inte blir lönsamma, vilket även är fallet med BRI. Detta kan leda till att värdländer aldrig kan betala tillbaka sina lån till Kina.

Västerländska medier har kallat detta för skuldfällediplomati, då Kina får en hållhake på länder med obetalda kinesiska lån. Ytterligare nackdelar är projektets stora miljöpåverkan, samt att folk, regeringar, politiker och beslutsfattare i olika länder protesterat mot och stoppat vissa BRI-projekt. På ett internationellt plan känner sig USA hotad i sin roll som supermakt, EU är orolig för att projektet kommer splittra unionen och både Indien och Japan är negativt inställda till projektet (Bohman 2018).

Seniorforskaren Weissmann och UI-analytikern Rappe (2017) diskuterar Sveriges relation till initiativet och drar slutsatsen att BRI hittills inte påverkar Sverige i någon större grad, samt att den allmänna svenska inställningen är väldigt försiktig, men att det svenska intresset är oproportionerligt litet med tanke på hur mycket

2 Observera att artikeln är från 2016 och att jag inte vet om Huang fortfarande anser att det är för tidigt idag, 2020.

Sverige handlar med Kina. De argumenterar för att Sveriges regering och affärsliv borde bli mer aktiva angående BRI för att maximera de potentiella fördelar projektet innebära (Weissmann och Rappe 2017). Andra infallsvinklar på Kinas relationer med omvärlden har Ho som diskuterar Islam i framförallt Hongkong och kinesisk- islamska relationer, vilka påverkas av den nya silkesvägen (Ho 2013), och Chaziza som diskuterar Kinas involvering och ekonomiska relationer med Mellanöstern och Persiska viken, och betonar att den nya silkesvägen inte bara skulle expandera Kinas ekonomiska relationer med de stater som påverkas, utan även öka deras politiska relationer, vilka i sin tur kommer öka Kinas inflytande även i stater som traditionellt sett inte haft så mycket med Kina att göra (Chaziza 2020).

3 Teori

Detta avsnitt avser att presentera de teorier som analysen kommer utgå ifrån:

realism och liberalism, samt att operationalisera teorierna och presentera ett analysschema.

3.1 Realism

Realism är den dominerande teorin inom internationella relationer och syftar till att förklara världen såsom den är, inte såsom vi önskar att den vore (Dunne & Schmidt 2017). Makt är centralt (Hall 2009) och internationell politik beskriv som en ständig strävan efter makt, och en ständig risk för krig (Dunne & Schmidt 2017). Det internationella systemet är anarkiskt eftersom det inte finns någon övergripande internationell auktoritet (Hall 2009). Utgångspunkten är att stater, som är huvudaktören inom det internationella politiska systemet, tävlar om makt och säkerhet utifrån egenintresse genom två huvudverktyg: militär makt och diplomati (Snyder 2004). En skiljelinje handlar om huruvida stater är ”power maximizers”

eller ”security maximizers”, d.v.s. om en stats mål är att maximera sin makt eller sin säkerhet (Dunne & Schmidt 2017).

Hall tar upp tre centrala begrepp för att använda realism som perspektiv på internationella relationer: Säkerhetsdilemmat, maktbalans och polaritet.

Säkerhetsdilemmat handlar om kapprustning och bygger på att stater inte lita på varandra, och militär makt ses som ett centralt verktyg (Hall 2009). Detta är grunden till självhjälp, en fundamental princip inom realismen. Självhjälp innebär att varje stat är ansvariga för sin egen säkerhet och överlevnad, vilket man inte bör lägga i händerna på en annan stat eller internationell organisation, eftersom man inte kan vara säker på att man kan lita på dem. Om en stat tror att säkerheten är hotad bör man öka sin militära kapacitet, och om det inte är möjligt kvarstår att skapa militära allianser. Det internationella systemet ses som ett nollsummespel, vilket innebär att om en part får lite mer, är det någon annan part som får lite mindre (Dunne & Schmidt 2017). Därför är säkerhetsdilemmat ett dilemma, för att ”varje

stats försök att uppnå säkerhet minskar varje annan stats säkerhet. Staternas individuella säkerhet leder alltså till en kollektiv osäkerhet” (Hall 2009, s.40). Att internationellt samarbete är svårt att få till beror på att det internationella systemet är anarkiskt och präglas av självhjälp, man kan inte lita på andra stater. Det beror också på det ovan nämnda nollsummespelet och relativa fördelar. Ett exempel som illustrerar detta är att alla stater skulle vara rikare om man hade fri handel i hela världen, men att individuella stater eller grupper av stater blir ännu rikare genom att inte tillåta det (Dunne & Schmidt 2017).

Det internationella systemet präglas av en ständig risk för krig, som beror på att systemet är anarkiskt och att det alltså inte finns något som kan förhindra en stat från att anfalla en annan (Dunne & Schmidt 2017). Maktbalans uppstår när stater uppskattar att de har tillgång till ungefär lika mycket militära resurser och att ett krig dem emellan därför skulle vara alltför kostsamt. Maktbalans är det enda sättet att förhindra att säkerhetsdilemmat leder till ständigt krig enligt realismen (Hall 2009).

Polaritet avgör hur stabilt det internationella systemet blir, d.v.s. om det är fred eller krig. Man gör skillnad på unipolaritet, bipolaritet och multipolaritet där man ofta anser att ett bipolärt internationellt system, där det finns två supermakter som balanserar varandra, är den mest stabila formen. Den vanligaste formen är ett multipolärt system där tre eller flera stormakter är inblandade och balanserar eller bekrigar varandra i olika konstellationer. Unipolaritet, att det bara finns en supermakt, brukar klassas som farligt och instabilt och kommer enligt realismen ersättas av antingen bi- eller multipolaritet (Hall 2009).

3.2 Liberalism

Liberalismen är den andra av de dominerande teorierna inom internationella relationer, och kan på flera sätt ses som realismens alternativ. Teorin inkluderar både hur en stat ska agera inrikes och utrikes och har en normativ aspekt. Liberala värden inkluderar frihet, tolerans och konstitutionalism och innefattar rättigheter för såväl människor som stater (Dunne 2017). En grundläggande liberal tanke är internationellt samarbete, vilket enligt liberalismen kan leda till fred, tillväxt och frihet (Ericsson 2009). Fred kan stärkas genom demokratisk spridning, globala ekonomiska band och internationella organisationer (Snyder 2004). En viktig skillnad gentemot realismen är att liberalismen inte bara ser stater som betydande aktörerna i världspolitiken, utan även internationella organisationer, inomnationella intressegrupper och liknande. Det finns en ovilja inom liberalism att helt separera nationell och internationell politik (Ericsson 2009).

Ericsson tar upp tre huvudsakliga områden inom liberalismen: normer och rättigheter, interdependens och institutioner samt intressekonkurrens och utrikespolitik. Med normer och rättigheter avses liberala tankar såsom att alla människor har fri- och rättigheter som är universellt giltiga och att demokratier i grunden är fredliga. Liberalismens normativa sida förespråkar demokrati och

mänskliga rättigheter, och menar att det krävs institutionella lösningar för att kunna sprida demokrati och fungera ansvarsutkrävande. Dessa institutioner skulle kunna vara mellanstatliga (Ericsson 2009).

Interdependens är ett centralt begrepp inom liberalismen som handlar om att stater (och människor) är ömsesidigt beroende av varandra, och att detta beroende uppstår när stater utnyttjar komparativa fördelar. Utöver att stater behöver varandra och gör sig beroende av varandra genom olika typer av ekonomiskt samarbete eller allianser, sker detta när det handlar om globala problem såsom miljöfrågan eller pandemier.

Liberalismen ser det internationella systemet som ett plussummespel med komparativa fördelar, till skillnad från realismens nollsummespel med relativa fördelar. Ett plussummespel möjliggör att samarbete kan leda till ömsesidiga fördelar och vinster. Internationellt samarbete kompliceras av det faktum att stater inte litar på varandra, men liberalismen föreslår att detta kan lösas genom att samarbetet sker genom internationella organisationer, vilket gör att det får konsekvenser om en stat inte upprätthåller sin del av avtalet (Ericsson 2009).

Med intressekonkurrens och utrikespolitik syftar Ericsson på den liberala idéen att konkurrensen mellan de olika inrikespolitiska intressekonstellationerna påverkar hur stater agerar utrikespolitiskt. Inom liberalismen ses staten som en politisk

institution, vars politik beror på vilka intressegrupper som kontrollerar den. Detta kan också förklara varför stater har olika mål med sin utrikespolitik, och varför staters mål och intressen förändras över tid (Ericsson 2009). Dunne uttrycker det som att stater har olika karaktärsdrag, och att ”[T]he identity of the state determines its outward orientation” (Dunne 2017, s.117).

Avslutningsvis är teorin om den demokratiska freden en liberal teori som har undersökts och ifrågasatts mycket, men ett mönster genom historien som påvisats är att demokratier inte går i krig mot andra demokratier. Dock förekommer krig mellan demokratier och icke-demokratier, vilket gör att man inte kan påstå att demokratier är fredligare än icke-demokratier. Teorin om den demokratiska freden kan även bidra till att förklara varför demokratier samarbetar bra med varandra. Eftersom demokratier vet att om de samarbetar med en annan demokrati är risken väldigt liten att den staten attackerar dem, gör det inte lika mycket om den ena parten tjänar mer på samarbetet än den andra (Ericsson 2009).

3.3 Operationalisering

För att kunna applicera teorierna på fallet krävs en operationalisering, vilket innebär att de teoretiska definitionerna tilldelas operationella indikatorer. Att de

operationella indikatorerna stämmer bra överens med teorin är avgörande för uppsatsens validitet (Esaiasson et al 2017, s.57).

I det här fallet används övergripande perspektiv snarare än renodlade precisa teorier, och dessa perspektiv gör inte anspråk på att förklara enskilda, specifika händelser i detalj, utan syftar snarare till att ge en övergripande bild och förståelse för hur internationella relationer fungerar. Operationaliseringen kan göras på flera olika sätt, men här kommer en konkretisering av perspektiven att prioriteras. Här har de mest grundläggande antaganden från varje teori plockats ut och formulerats till ett tydligt påstående. I analysdelen kommer sedan dessa påståenden gås igenom ett och ett och analyseras med hjälp av operationaliseringen som syns i tabellen. Frågan som kommer ställas till varje påstående blir således: om detta påstående antas vara sant, vad får det för konsekvens i hur vi förstår fallet? På så vis kommer analysdelen mejsla fram en realistisk och en liberal syn på fallet. Slutsatsen som sedan kommer kunna dras är hur fallet kan förstås ur ett realistiskt och ett liberalt synsätt, vilket besvarar uppsatsens första frågeställning. Därefter kommer dessa synsätt kunna jämföras, vilket besvarar uppsatsens andra frågeställning, som fokuserar på likheter och skillnader mellan teoriernas olika syn på fallet.

De påståenden som tagits fram under operationaliseringsprocessen presenteras i nedanstående tabell tillsammans med en konkret förklaring över vad analysen under det påståendet kommer fokusera på. Tabellen kommer fungera som uppsatsens analysschema. Analysen kommer grunda sig i påståendena, som representerar teoriernas essens, men hela analysen kommer genomsyras av ett realistiskt och liberalt tänkande. Det innebär att punkter som inte explicit finns med i påståendena, såsom övergripande realistiska och liberala tankar och värderingar som presenterats tidigare i teoriavsnittet, kan inkluderas i analysen med tydliga motiveringar.

Påståendena har formulerats så nära de ursprungliga teorierna som möjligt och med ambitionen att vara så tydliga som möjligt, då tydliga teoretiska riktlinjer möjliggör för någon annan att reproducera studien med komplimenterande aspekter av fallet, eller ett annat fall i fokus.

Analysschema

Realism Operationalisering Liberalism Operationalisering Stater tävlar

om makt och säkerhet utifrån egenintresse i ett

nollsummespel

Fokus på vad Kinas egenintresse kan vara och vilken makt och säkerhet som ökas/minskar

Stater är olika och har olika mål, vilka kan förändras över tid

Fokus på Kinas mål och hur de

förändrats och vilket sätt olika stater ser på BRI

En stat är ansvarig för sin egen överlevnad och kan inte

Fokus på hur BRI kan bidra till Kina och

Kommunistpartiets överlevnad

Internationellt samarbete skapar

interdependens och bidrar till

Fokus på om BRI är fredsfrämjande eller ej och var interdependens uppstår

lita på andra stater utan måste hjälpa sig själv

liberala värden såsom fred, välfärd och rättvisa Maktbalans

och polaritet är det som stabiliserar det anarkiska internationella systemet

Fokus på hur BRI kan förändra maktbalansen och dagens unipolaritet

Det

internationella systemet är ett plussummespel med absoluta fördelar

Fokus på hur denna syn påverkar inställningen till internationellt samarbete, jämfört med nollsummespel

Tabell 1. Tabellen presenterar ett analysschema med de påståenden som formulerats utifrån teorierna, samt en kort beskrivning av hur de kommer appliceras på fallet.

4 Metod och material

Syftet med detta avsnitt är att presentera den valda metoden, diskutera studiens validitet och reliabilitet, presentera det viktigaste materialet samt framföra en kort diskussion om källkritik.

4.1 Metod

Denna uppsats är en teorikonsumerande fallstudie med fokus på Kinas nya sidenväg som fall och studieobjekt. Eftersom undersökningen bara innehåller ett fall och inte har några generaliserande ambitioner föll valet på en kvalitativ metod istället för en kvantitativ. Studien är således en fallstudie med enbart ett fall, och fallet i fokus.

Ett argument för att studien är teorikonsumerande istället för teoriprövande är att det är ett övergripande perspektiv som används istället för renodlade teorier, vilka inte kan förkastas eller bekräftas via empiri på samma sätt som teorier (Esaiasson et al 2017). En teoriprövande studie hade varit möjligt genom att operationalisera perspektiven till mer konkreta punkter som kan användas för att undersöka fallet och ställa sig frågan om teorierna lyckas eller misslyckas med att förklara fallet.

Denna studie fokuserar dock på fallet och inte teorierna, och de teoretiska

perspektiven används som verktyg för att göra detta. Fallet blir därmed primärt, och teorierna sekundära, varför en teorikonsumerande studie valts istället. Studien handlar alltså inte om att avgöra vilken av teorierna som ger bäst förklaring till fallet, utan om att jämföra på vilka olika sätt teorierna skulle förklara fallet. Någon värdering kring vilken teori som är ”bäst” kommer således inte göras.

Kännetecknande för en teorikonsumerande studie är att ett enskilt fall står i centrum och försöker förklaras av existerande teorier (Esaiasson et al 2017, s.42). I den här uppsatsen ligger fokus på fallet, och syftet med uppsatsen är att öka förståelsen för

fallet, inte att öka förståelsen för teorierna, även om det går lite hand i hand. Med denna motivering föll valet på att klassificera denna studie som teorikonsumerande.

Dock hade man kunnat göra en teoriprövande studie på samma ämne med få justeringar. Vidare konstaterar Esaiasson et al att gränsen mellan teoriprövande och teorikonsumerande studier inte är glasklar utan snarare en gradfråga (Esaiasson et al 2017, s.42), vilket bekräftar att det är rimligt att inte helt säkert veta var gränsen ska dras.

Uppsatsen undersöker bara ett fall och är således en fallstudie. En fördel med fallstudier är att de generellt sett är starka i de avseenden som statistiska metoder är svaga och ofta har en hög konceptuell giltighet (George & Bennet 2005, s.19). Dock har värdet i fallstudier med enbart ett fall ofta ifrågasatts (George & Bennet 2005, s.32), men det finns två argument för att denna studie är värdefull trots avsaknaden av ett andra fall: för det första innefattar den två teorier vilket adderar en jämförande aspekt i studie, om än på den teoretiska nivån istället för på fall-nivån. För det andra är fallet så pass stort att man kan dela in det i mindre fall och delar om så önskas eller anses nödvändigt.

Valet av fall är fundamentalt för en fallstudie, och fallets inom- och utomvetenskapliga relevans kommer nu att motiveras. Att fallet är

inomvetenskapligt relevant går att motivera genom att relatera det till tidigare forskning, vilket presenteras i avsnitt 2. Att det finns ett utbrett forskningsfält om Kina och den nya sidenvägen visar att fallet i fråga är statsvetenskapligt relevant.

Utöver det applicerar denna studie teorier som traditionellt använts mycket inom statsvetenskap och internationella relationer, och genom att applicera dessa på fallet bidrar den här studien med nya perspektiv på fallet, vilket ökar förståelsen. Mycket av forskningen idag fokuserar på specifika aspekter av fallet, såsom att analysera en specifik stats relation med Kina eller en specifik aspekt av BRI. Min studie är inte lika djupgående som dessa, utan bidrar istället med två övergripande perspektiv på fallet, vilket ökar förståelsen för BRI och är den här studiens syfte. Utöver detta bidrar studien till viss del till studier inom realism och liberalism. Genom att applicera de traditionella teorierna på ett nytt och aktuellt fall kan det bidra till att aktualisera teorierna.

Att fallet är utomvetenskapligt relevant handlar om att man kan påvisa att fallet är relevant för en eller flera samhällsfrågor (Esaiasson et al 2017, s.32). Både Kina som stat och detta specifika projekt med Kina som huvudsaklig aktör är kraftigt omdebatterat i media, då Kinas inflytande och makt ökar allt mer och påverkar hela världen. Kina är en auktoritär stats vars regim blivit alltmer repressiv på senare år, under ledning ax Xi Jinping (Freedom House 2020), och Kina kan indirekt påverka världens demokratisering i en negativ riktning (Nathan 2016, ss. 24-34).

Kinaexperten Adil Kaukenos påpekar att den nya sidenvägen inte bara är en väg, utan ett ”politiskt samarbete mellan Kina och de många länderna i området. Det handlar om både infrastruktur, finansiellt samarbete och humanitärt samarbete”

(Ritzén 2017). Utöver detta är projektet aktuellt då det inte är färdigställt utan pågår just nu, men också för att Corona-pandemin starkt påverkat projektet, framförallt på ett finansiellt och logistiskt plan (Studio ett 2020). Frågor som man kan diskutera kring projektet är exempelvis miljöaspekten, Kinas bakomliggande motiv, hur världshandeln kommer förändras, makt- och säkerhetsdimensioner och hur alla de länder som projektet byggs genom kommer påverkas. Den nya sidenvägen är således högst samhälleligt relevant.

4.2 Validitet och reliabilitet

Validitet handlar om att vi mäter det vi påstår att vi mäter. För att uppnå god validitet måste således operationaliseringen av teorierna stämma överens med de ursprungliga teorierna. Man gör skillnad på intern och extern validitet, där intern validitet avser giltiga slutsatser utifrån de analysenheter man studerat. Extern validitet avser möjligheten att generalisera slutsatserna från urvalet av analysenheter till en större population eller annan kontext (Esaiasson et al 2017, s.58-59).

Eftersom denna studie saknar generaliserande ambitioner behöver den bara ta hänsyn till den interna validiteten. Slutsatserna som dras utifrån det valda fallet ska således vara giltiga och välgrundade, men behöver inte vara applicerbara i någon annan kontext eller på något annat fall.

Man gör också skillnad på begreppsvaliditet och resultatsvaliditet, där begreppsvaliditeten handlar om frånvaron av systematiska fel samt att

operationaliseringen är utförd på ett sådant sätt att det inte är alltför långt avstånd mellan de ursprungliga teorierna och de operationella indikatorerna.

Resultatsvaliditet innebär att vi mäter det vi påstår att vi mäter, och uppnås genom god begreppsvaliditet, frånvaron av systematiska fel, och god reliabilitet, frånvaron av osystematiska fel (Esaiasson et al 2017, s.59-64).

Operationaliseringen, och således också begreppsvaliditeten, kan alltid ifrågasättas.

Om den är bristfällig eller felaktig blir felet systematiskt genom hela

undersökningen (Esaiasson et al 2017). Operationaliseringen i denna studie har tagit ner de övergripande teoretiska perspektiven till konkreta påståenden som kan appliceras på fallet. Trots detta ligger påståendena väldigt nära teorierna, vilket ökar begreppsvaliditeten. Dessutom bygger operationaliseringen på de nyckelbegrepp och fundamentala teoretiska antaganden som mejslats fram utifrån tre oberoende källor, vilka var och en sammanfattat perspektiven utifrån originaltexterna. Valet att använda sekundärkällor istället för primärkällor går att se både som att det höjer och sänker validiteten. Jag kommer argumentera för att det höjer den. Dels kan man anta att dessa tre oberoende källor, som finns närmare presenterade i teori- samt

materialavsnittet tillsammans konsumerat fler sekundär- men framförallt

primärkällor än vad jag hade kunnat göra inom uppsatsens tidsram. Vidare stämmer dessa tre källor väl överens med varandra om vad som är mest centralt i teorierna, vilket är vad operationaliseringen bygger på. Två av sekundärkällorna som använts

för teoriavsnittet används som kurslitteratur på universitet, och den tredje kommer från en väletablerad tidskrift. Återigen kan operationaliseringen alltid ifrågasättas, men i detta fall vill jag hävda att det i så fall är mer rimligt att förespråka ett annat tillvägagångssätt, att operationaliseringen inte borde tagit fram påståenden utan utformats på annat sätt, än att kritisera sanningshalten i operationaliseringen, då den står så pass nära de ursprungliga teoretiska definitionerna.

För att den slutgiltiga resultatvaliditeten ska vara god krävs, förutom god

begreppsvaliditet som ovanstående argument stödjer, även god reliabilitet. Jag anser att det är låg risk för dålig reliabilitet i denna studie då den baserar sig på material som går att läsa om och kontrollera flera gånger, och inte på exempelvis egna samtalsintervjuer där det finns risk för transkriberingsfel, eller en process av att föra in information i statistikprogram där slarvfel är lätt hänt. Därför anser jag att

resultatvaliditeten bör vara god i denna uppsats och inte fall för någon större kritik.

4.3 Definitioner

För att undvika otydlighet kommer centrala begrepp för den här uppsatsen (förståelse, hard power, soft power, supermakt och stormakt) att definieras nedan.

Observera att dessa begrepp är mångtydiga och således kan syfta på flertalet olika tillstånd. En längre diskussion kring begreppens betydelse har prioriterats bort och är inte nödvändigt för att uppfylla uppsatsens syfte. Notera därför att nedanstående definitioner är stipulativa för just den här uppsatsen.

Förståelse är ett viktigt begrepp att definiera i denna uppsats då det ingår i uppsatsens frågeställning. Definitionen som kommer användas är hämtad från Bjereld, Demker och Hinnfors artikel ”Problematiskt problem? Om den

vetenskapliga problemställningens plats i undervisning och forskning” och lyder:

”För att ha förstått en företeelse krävs det således att man kan beskriva, förklara och se konsekvenserna av företeelsen i fråga” (Bjereld et.al. 1999). Således kommer uppsatsen att fokusera på tre delar: att beskriva vad fallet innebär, att förklara fallet utifrån två perspektiv och att, eftersom fallet inte är färdigställt, ge förslag på möjliga konsekvenser utifrån de valda perspektiven.

Den definition av ”soft power” som den här uppsatsen kommer använda sig av är den definition Gao tillämpar i sin artikel ”Frames and facilitators by China in promoting the Belt and Road Initiative” från 2020. Gao skriver ”Soft power is the ability to shape the preferences of others through appeal and attraction. The currency of soft power is culture, political values, and foreign policies” (Gao 2020, s.128). Vidare skriver Gao att Xi Jinping yttrat att Kina bör öka sin soft power, och Gao förklarar att den kinesiska regeringen ser kinesisk kultur, språk, konst, musik, mat och traditionella högtider som verktyg för att öka deras soft power (Gao 2020)

Hard power handlar om militär makt, och är det som maktbegreppet traditionellt sett åsyftat. Hard power och soft power betraktas ofta som varandras motpoler.

Den här uppsatsens utgångspunkt är att världen idag har en supermakt³, USA, och flertalet stormakter, bl.a. Kina. Skillnaden på stormakt och supermakt är

omdiskuterad och det råder ingen konsensus. Huvudsaken här är att det är tydligt vad jag åsyftar när jag använder respektive begrepp. Jag har valt att använda Britannicas definition av supermakt (”superpower”). En supermakt innehar militär och/eller ekonomisk makt samt ett generellt inflytande som är överlägsen alla andra staters. En supermakt kan inte ignoreras i världspolitiken, och världsproblem går inte att lösa utan dess inblandning och samarbete. Oftast brukar man se militär makt som det viktigaste elementet för att skilja en supermakt från en stormakt, och då ingår t.ex. möjligheten att använda militära styrkor var som helst i världen, eller innehavandet av kärnvapen (Munro 2020). Jag använder begreppet som att det skulle kunna finnas fler än en supermakt, i vilket fall makten inte behöver vara överlägsen precis alla andras utan i så fall alla andras utom den/de andra supermakten/supermakterna.

En stormakt definierar jag helt enkelt som någon som har större ekonomisk och/eller militär makt samt mer generellt inflytande än de flesta stater, men som inte kan mäta sig med en supermakt. En stormakt definieras alltså i samma termer som en supermakt, men i mindre skala.

4.4 Material

Syftet med detta avsnitt är att presentera det material som ligger till grund för uppsatsens teori- och analysdel. Detta för att skapa en förståelse för varifrån informationen kommer och utifrån vad som analysen görs och slutsatser dras, men också för att det ska bli lättare att reproducera studien och för att öppna upp för eventuell kritik. Materialet för analysdelen har valts ut med fokus på de aspekter som analysen berör och som presenteras i operationaliseringen. Stora delar av materialet är inte relevant för det valda ämnet, varpå ett selektivt urval har gjorts.

Det kan röra sig om enskilda kapitel ur längre böcker, eller särskilda avsnitt ur längre artiklar.

För uppsatsens teoridel har huvudsakligen tre källor används, varav alla

sekundärkällor. Motivering för detta återfinns i uppsatsens metoddel om validitet och reliabilitet. Två av källorna är introduktionsböcker till ämnet internationella relationer, varav ett selektivt urval har gjorts till de kapitel som handlar om

3 Om en författare i en källa använt ordet ”stormakt” men uppenbart avsett det jag avser med min definition av ”supermakt” har jag valt att byta ut det mot supermakt i den här uppsatsen, för att undvika otydlighet och för att de stipulativa definitionerna av ”stormakt” och

”supermakt” ska användas konsekvent genom hela uppsatsen.

respektive teori. Böckerna det handlar om är The Gloablization of World Politics, med John Baylis, Steve Smith och Patricia Ownes som redaktörer, samt

Internationella relationer, med Jakob Gustavsson och Jonas Tallberg som redaktörer. Dessa böcker innehåller tydliga sammanfattningar av teorierna och används som kurslitteratur på universitet. Den tredje källan är Jack Snyders artikel från 2004, ”One World, Rival Theories”, publicerad i den väletablerade tidskriften Foreign Policy, som sammanfattar teorierna ur ett modernt perspektiv, både i text- och tabellform.

För analysdelen har flertalet källor använts, varav de viktigaste kommer presenteras närmare. Som grund för hur Kina framstället och marknadsför BRI kommer May Hongmei Gaos artikel ”Frames and Facilitators by China i Promoting the Belt and Road Initiative (BRI)” från 2020 att användas. Även definitionen av ”soft power” är hämtad från denna artikel. Gao är professor i kommunikation och Asienstudier vid Kennesaw State University i Atlanta.

En bok som använts för att förstå och sammanfatta Kinas utrikespolitik under olika moderna presidententer, vad Kina har för mål med den nuvarande utrikespolitik, där BRI är en stor del, samt skapa en grundläggande förståelse för president Xi Jinping är Kenny Browns Nya Kina – Allt du behöver veta om världens mäktigaste land från 2018. Kenny Brown är professor i Kinastudier och har tidigare varit professor i kinesisk statsvetenskap och författare till flertalet böcker och artiklar om Kina.

Som en grundläggande förståelse och överblick över hela projektet har Viking Bohmans ”Kinas nya sidenvägar – Århundradets projekt” från 2018 använts. Den sammanfattades även under rubriken ”tidigare forskning”, med syfte att även läsare som inte är bekanta med sidenvägen ska förstå och ha intresse av uppsatsen. Den har givits ut som ett nummer av Världspolitikens dagsfrågor, en tidskrift som ges ut av Utrikespolitiska institutet, ett oberoende institut för forskning och information om utrikespolitiska frågor. Bohman är analytiker vid utrikespolitiska institutets Asienprogram, och är inriktad på kinesisk utrikespolitik.

4.5 Källkritik

Uppsatsens analys- och teoridel är baserad på sekundärkällor som samlats in utifrån ett källkritiskt tänkande med grund i de källkritiska kriterierna, vilket är äkthet, oberoende, samtidighet och tendens (Esaiasson et al 2017, s.288). Fokus har legat på att använda så aktuella källor som möjligt, eftersom projektet utvecklas och

förändras allt eftersom, samt att använda böcker skrivna av forskare och författare som är etablerade inom det relevanta forskningsområdet, och att artiklarna är publicerade i välkända tidskrifter med gott rykte. Insamlingen av vetenskapliga artiklar har främst skett genom Linnéuniversitetets egen databas, då den innehåller material från etablerade och säkra källor. Jag har strävat efter en bred variation av

källor, vilket jag anser är särskilt viktigt vid användandet av sekundärkällor, och vid viktiga slutsatser försökt hitta två eller flera källor som oberoende av varandra kommit fram till eller påstår samma sak. Viktigt att poängtera är att jag endast kunnat tillgodogöra mig material på svenska och engelska, då jag inte behärskar kinesiska. Detta kan göra att jag missat relevanta källor, samt att många av mina källor har ett västerländskt perspektiv.

En kritik mot denna studie kan vara att enbart sekundärkällor konsulteras, men jag menar att det är dels är svårt att hitta officiella dokument från Kina, då det

exempelvis inte finns en officiell karta, en lista över BRI-projekt eller budget över BRI, vilket också många av sekundärkällorna vittnar om. Dels är mycket av det Kina publicerar offentligt och i kinesiska nyhetstidningar är också propaganda, och förmedlar endast den bild kommunistpartiet vill att man ska ha. Det är alltså inte så troligt att Kina skulle rapportera om eventuella misstag eller misslyckanden i samband med BRI. Jag bedömer det som tillförlitligt att använda flertalet källor av etablerade forskare och författare från olika universitet och länder och med lång erfarenhet av både Kina och BRI, så länge man har i åtanke att de flesta av dessa källor är skrivna ur ett västerländskt perspektiv.

5 Analys

5.1 Realism

5.1.1 Stater tävlar om makt och säkerhet utifrån egenintresse i ett nollsummespel

Här kommer jag först att analysera och diskutera vad Kinas egenintresse kan vara, för att sedan övergå till makt- och säkerhetsdimensionen av BRI. President Xi Jinping har själv sagt att några övergripande mål Kina har inför framtiden är att bli en supermakt, samt att utrota fattigdomen i Kina. Detta är en del av ”Xi Jinpings tänkande”, som tillsammans med BRI skrivits in i konstitutionen (Brown 2018).

Att just BRI är det utrikespolitiska projekt som lanserats och ska hjälpa Kina att sprida sina idéer i världen och bidra till att göra Kina till en supermakt, handlar enligt Brown om att marknadstillgång och starkare handelsförbindelser har varit det enklaste sättet för Kina att ”skapa en utåtblickande berättelse utan att gå in på tvistefrågor som säkerhet eller politiska allianser” (Brown 2018, s.81). Om man utgår ifrån att stater tävlar om makt och säkerhet är det ett strategiskt val av Kina att välja ett projekt som blir så pass stort, om något så okontroversiellt som möjligt.

En annan aspekt av Kinas egenintresse med BRI är att Kina med hjälp av bättre infrastruktursystem skulle få tillgång till viktiga resurser, såsom olja, via landvägen och därmed minska sitt beroende av amerikanskkontrollerade farleder i

Malackasundet som används idag (Brown 2018). Att detta är en fördel för Kina framhäver även Bohman (2018). Om BRI kan bidra till att Kina inte är beroende av enskilda stater, speciellt USA, för att tillgodogöra sig livsnödvändiga resurser skulle detta öka båda Kinas makt och säkerhet. Exemplet med Malackasundet är särskilt viktigt vid en eventuell konflikt med USA, då de inte längre kan blockera eller stänga av Kinas import av exempelvis olja.

Att bygga och etablera internationella relationer kan också vara i Kinas

egenintresse, även om det inte är det säkraste sättet att öka makt och säkerhet ur ett realistiskt perspektiv. Ett exempel som indikerar detta, utöver att BRI är ett

internationellt projekt som sträcker sig över hela världen, är att Brown uppger att Xi Jinping är den kinesiska president som rest längst och mest, samt att Kina aldrig tidigare haft lika många förbindelser med resten av världen som de har nu (Brown 2018).

Ytterligare ett mål med BRI för Kina är att jämna ut olikheter inrikes. BRI hjälper till att bygga ut infrastrukturen och öka den ekonomiska aktiviteten i de delar av Kina, framförallt de västra som varit mer eftersatta och haft en lägre ekonomisk tillväxt än övriga landet (Bohman 2018). Till detta adderar Brown att dessa delar präglats av bristfällig infrastruktur, samhällsservice, utbildning samt har flertalet miljö- och samhällsproblem, såsom korruption och separatistiska rörelser i Xinjiang och Tibet som vid vissa tillfälle övergått i terrorism (Brown 2018). Liberalismen särskiljer inte gärna på utrikes- och inrikespolitik, och det här kan fungera som ett exempel som påvisar hur det hänger samman, och hur den synen kan appliceras på Kina.

Stater tävlar om makt, och om Kina ska bli en supermakt behöver de öka sin makt.

Här krävs dock en distinktion mellan ”hard power” och ”soft power”. Kinas hard power, militära makt, kommer troligtvis inte förändras med hjälp av BRI, bortsett från att Kina potentiellt sett kan skaffa sig fler allierade, som i en väpnad konflikt kan hjälpa till att stärka Kinas militära makt. Detta skulle kunna vara möjligt både genom att skapa och stärka internationella relationer, men också genom att ha en hållhake på stater som står i skuld till Kina. Om Kina ökar sin makt genom BRI, är det främst ”soft power” som detta gäller. Aspekter av BRI som kan öka Kinas ”soft power” är exempelvis att Kina blir närvarande på fler marknader, gör flertalet stater beroende av kinesiska handelsvägar och sätter länder i skuld till Kina. Utöver det kan det handla om att Kinas rykte förbättras, att Kinas ekonomi stärks och att Kina utvecklar fler internationella relationer.

En skiljelinje inom den realistiska teorin är huruvida man tror att stater vill

maximera sin säkerhet eller sin makt. Jag kommer argumentera för att Kina tidigare velat maximera sin säkerhet, men att det har skett ett skifte som antyder att Kina gått över till att vilja maximera sin makt istället. Detta genom att titta på Kinas

utrikespolitik och hur den förändrats under olika presidenter. Ett konkret exempel på

skiftet i Kinas utrikespolitik är att utrikesministern gått från att vara en av de minst betydelsefulla personerna i partiet när Hu var president, till att idag inneha en högt uppsatt position (Brown 2018). Xi Jinping i egenskap av president har prioriterat och fokuserat mer på internationella relationer än hans föregångare. Kinas utrikespolitiska yttranden har gått från att framställa landet som litet och

marginaliserat, till att framställa det som att Kina kommer utvecklas till en fredlig supermakt och därmed bli centrum för en ny världsordning (Brown 2018).

Ferdinand (2016) sammanfattar Kinas utrikespolitik genom tiderna som slutet avvaktande. Man har agerat utifrån principen att observera, säkra sin ställning, inte visa upp sitt styre och sina förmågor utan hålla låg profil och bida sin tid, något som tidigare president Deng Xiaoping uppmuntrade till och som jag tolkar som security maximizing. Under Hu Jintao blev Kinas utrikespolitik något mer aktiv då de började bidra lite mer till FN:s arbete samt blev en huvudaktör inom BRIC⁴, men det är först under Xi Jinping som utrikespolitiken blivit aktiv på allvar och BRI har marknadsförts som ett projekt som kommer genomföras (Ferdinand 2016). Jag tolkar utrikespolitiken innan Xi Jinping som realistisk, och security maximizing, av anledningen att man ville bida sin tid, inte vara så intresserad av internationella relationer och internationellt samarbete och inte ville göra sig beroende av andra stater och på så vis ta risker. Det var viktigare med säkerhet än med makt.

Utrikespolitiken under Xi Jinping, där BRI är ett signaturprojekt, tolkar jag som ett steg mot en liberal utrikespolitik, som präglas av internationella relationer och internationellt samarbete, och som mer power maximizing än security maximizing.

Detta med tanke på att riskerna med Kinas utrikespolitik i allmänhet och med BRI i synnerhet blivit fler. Om det lyckas kommer dock Kinas makt och närvaro öka i omvärlden, framförallt på ett ekonomiskt och politiskt plan. Med detta sagt finns det aspekter av BRI som ökar säkerheten, och kan ses som realistiska inslag i projektet, även om realismen anser det riskfyllt med för mycket internationellt samarbete.

Majoriteten av BRI:s potentiella effekter är dock snarare power maximizing, och det är makt snarare än säkerhet som står i fokus.

5.1.2 En stat är ansvarig för sin egen överlevnad och kan inte lita på andra stater utan måste hjälpa sig själva

Detta realistiska påstående innebär att varje stat själv har ansvar för sin egen överlevnad, och att man måste garantera den genom själv-hjälp, man kan inte lägga den i händerna på någon annan stat. Utifrån denna aspekt följer en analys och diskussion av hur BRI kan bidra till kommunistpartiet och den kinesiska regimens överlevnad. Att kommunistpartiet överlever är i Kinas fall att likställa med att staten överlever, i alla fall om Kina ska överleva i den form Kina är idag.

4 Samlingsnamn för samarbetet mellan Brasilien, Ryssland, Indien och Kina (och numer även Sydafrika)

Här kan man ha säkerhetsaspekten från förra påståendet i åtanke, som handlar om att stabilisera Kina inrikes, då det är nödvändigt för att vidare garantera Kinas och kommunistpartiets överlevnad. Det bidrar till minskad splittring i samhället och ökad sammanhållning, men också ökad ekonomisk jämlikhet och visar att

kommunistpartiet bryr sig om hela Kina. Utöver det menar Nordin och Weissmann att BRI främjar två faktorer viktiga för fortsatt legitimering av kommunistpartiet och Kinas politiska system: ökad ekonomisk tillväxt och nationalism (Nordin och Weissmann 2018), vilket är ett annat exempel på hur BRI är bra även för Kinas inrikespolitik och Kinas politiska stabilitet inom landet.

Utöver att BRI ger ökad legitimitet till kommunistpartiet genom ökad ekonomisk tillväxt och nationalism, sker detta under en väldigt lämplig tidpunkt. När Donald Trump valdes till USA:s president 2016 förväntade man sig att han skulle tillämpa isolationism i utrikespolitiken, d.v.s. främst fokusera på landets inre angelägenheter.

Under samma tidsperiod har även EU:s interna problem blivit uppmärksammade i och med Storbritanniens Brexit. Detta skapade ett maktvakuum Kina kunde utnyttja, då två stora internationella aktörer lämnade plats för makt och agerande åt Kina.

Detta stärkte också den kinesiska regeringens hävdanden om att västerländsk liberal demokrati får negativa följder för landet, speciellt då båda händelserna avgjorde genom demokratiska folkomröstningar (Nordin och Weissmann 2018)

Vidare utvecklar Nordin och Weissmann: ”If the BRI enables the Chinese party state to position itself as the leader of a more stable, open and mutually beneficial international development than these western systems are perceived to offer, the CCP will further secure its rule through increased legitimacy or consent in the eyes of the domestic Chinese audience” (Nordin och Weissmann 2018, s.247). Om BRI blir ett lyckat projekt bidrar det till statens överlevnad, och kommunistpartiets legitimitet. Det i sin tur bidrar till det auktoritära systemets överlevnad.

Om man bortser från att kommunistpartiet troligtvis blir den största vinnaren om BRI visar sig effektivt och lyckat, är projektet riskfyllt ur ett realistiskt perspektiv, speciellt utifrån att man inte kan lita på andra stater och inte ska lägga sin säkerhet i deras händer. Detta på grund utav en ökad risk för konflikt, antingen med Kina direkt eller att Kina tvingas välja sida i en konflikt som egentligen berör andra parter. I BRI Kina måste samarbeta med en mängd olika stater, varav vissa som Kina sedan tidigare har kärva relationer med (t.ex. Indien som Kina har gränstvister med, se Brown 2018, s.82) och etablera lika många internationella relationer samt att det finns en risk för att Kina måste ta ställning/välja sida i internationella konflikter. Detta är en riskfylld och dålig idé ur ett realistiskt perspektiv. En aspekt av projektet som visar att Kina är medveten om riskerna och har gjort vissa

förebyggande åtgärder är att infrastrukturprojektet inte finansieras med bistånd utan med lån. Om vissa BRI-projekt inte visar sig lönsamma är finns det visserligen en risk att värdländerna inte kan betala tillbaka sina kinesiska lån, vilket innebär att

Kina inte får tillbaka sitt kapital, men de får en hållhake på de länder med obetalda lån. Om projektet blir lönsamt, får Kina tillbaka kapitalet de investerat.

Genomgående i den här uppsatsen har det tagits upp att projektet är riskfyllt, och att man ännu inte kan veta om projektet blir lyckat eller ej. Man kan således diskutera vilka de långsiktiga för- och nackdelarna skulle kunna vara, beroende på projektets utgång. Dock har projektet också direkta fördelar, såsom att Kina skapar

sysselsättning och blir av med överkapacitet inom tungindustrin (Bohman 2018), samt att Kina ökar sin närvaro i omvärlden och potentiellt förbättrar sitt rykte. Detta motiverar projektets risker till viss del, då man åtminstone fått ut något av det även om de skulle visa sig bli misslyckat längre fram.

Utvecklingsländer (i delar av Asien, Afrika och Latinamerika) har visat entusiasm för BRI medan utvecklade länder i Västeuropa, Nordamerika samt Japan främst visat sig misstänksamma inför projektet (Gao 2020). En tendens hos

utvecklingsländer är att de upplevt tidigare globaliseringsvågor som att de blivit bortglömda eller exploaterade. Kina säger att samarbetet med andra stater i samband med BRI ska bygga på ”mutual respect and trust”, vilket Gao menar är ett effektivt retoriskt sätt att locka samarbetspartners, och skriver ”Many developing nations in Asia, Africa and Latin America view China as a partner from the East, instead of a colonizer from the West” (Gao 2020, s.128). Ett konkret exempel är Nigeria, som litar på att Kina i ett samarbete respekterar deras självständighet och suveränitet, till skillnad från västvärlden. Västvärlden, å andra sidan, har ofta negativa fördomar om Kina, vilket kan förklara skepticismen inför projektet från många stater i västvärlden (Gao 2020).

5.1.3 Maktbalans och polaritet är det som stabiliserar det anarkiska internationella systemet

Här kommer jag fokusera på maktbalans och hur BRI kan påverka denna. Jag utgår från att dagens internationella system är unipolärt, med USA som ensam supermakt och med Kina som en mycket trolig supermakt i framtiden.

Om Kina ökar sin makt, i olika aspekter, och uppfyller sitt mål att bli en global stormakt, d.v.s. supermakt, kommer det ur det realistiska perspektivet att förändra världsordningen och polariteten. Ur ett realistiskt synsätt finns det minst två möjliga utgångar: Antingen kommer Kina byta ut USA som supermakt, och skapa en annan unipolaritet än den som råder nu, eller också kommer de sluta upp som en

supermakt som balanserar USA och skapa en bipolär världsordning. Realismen är av åsikten att en unipolär världsordning som den vi haft med USA är farlig och instabil och så småningom kommer ersättas av en bipolär eller multipolär

världsordning. Viktigt att poängtera är att uteslutande BRI inte kommer göra Kina till en supermakt, men definitivt har stor potential att bidra.

Den politiska maktbalansen i fallet Kina beror inte bara på om Kina blir en supermakt eller inte, utan också om att Kina kommer samarbeta med många stater som ligger geopolitiskt bra till. Det finns också potential att Kina i så fall ingår i allianser med dessa stater, och därmed ökar sin makt. Detta kan skifta maktbalansen i det internationella systemet om det blir så att stater som tidigare inte ”valt sida”

mellan USA och Kina, eller västvärlden och Asien om man så vill, börjar samarbete med Kina, eller om stater som traditionellt sett haft goda relationer med USA börjar involvera sig alltmer med Kina.

Utifrån realismen handlar detta inte att Kina får makt, utan om att de tar den, vilket innebär att någon annan förlorar den. Nordin och Weissmann menar att en del av denna makt kan komma från USA och Japan. Vidare påpekar det också att BRI tar sig in på marknader där Japan idag är närvarande och har intresse av att fortsatt vara, vilket skapar konkurrens mellan Japan och Kina (Nordin och Weissmann 2018). Det skulle kunna innebära att om Kina ökar sina chanser att bli en supermakt, eller lyckas bli en supermakt, minskar chanserna för andra potentiella kandidater att bli en supermakt. Om man ser på makt som att det totalt bara finns en viss mängd makt i världen, och Kina tar lite till och säkrar den, minskar det chansen för t.ex. EU eller andra stora aktörer som Japan, Indien och Ryssland att öka sin makt så pass mycket att en supermaktsstatus vore aktuellt.

Kina är en av världens största ekonomier idag och om BRI blir ett lyckat projekt kommer den öka än mer, vilket i sin tur kan förändra världsekonomin. Detta

kommer dels leda till att Kina blir rikare och att den ekonomiska ojämlikheten inom Kina minskar, dels till att världshandeln kommer öka, samt att Kina kommer bedriva handel med ännu fler stater. Utöver att en stark ekonomi ger en stat makt, kan även utökad handel göra det. Ett möjligt scenario är att man inte vill komma i konflikt med Kina för att man vill fortsätta handla med dem.

5.2 Liberalism

5.2.1 Stater är olika och har olika mål, vilka kan förändras över tid

Kina i allmänhet, och dess utrikespolitik i synnerhet, har förändrats mycket över tid.

Som argumentationen löd i realismens första påstående, kan man se Kinas utrikespolitik under president Xi Jinping som mer liberal, då den fokuserar på internationella relationer, ökad makt och ökad ekonomisk tillväxt. Kina fungerar alltså som ett gott exempel på det liberala antagandet att stater är olika, har olika mål samt att dessa förändras över tid. Kinas mål, som har förändrats under de olika presidenterna, är under Xi Jinping att bli en fredlig supermakt och att utrota fattigdomen i Kina. Liberalismen utgår inte från att alla stater strävar efter makt, men då Xi Jinping själv sagt att ett av Kinas mål är att bli en supermakt är det rimligt att anta att Kinas mål är att ha mer makt, även ur en liberal synvinkel.

Ett annat sätt att bedöma vad Kinas mål är att undersöka vad Kina har för mål och utmaningar, och anta att Kinas mål är att lösa just dessa problem. Nathan tar upp fyra huvudsakliga utmaningar för Kina: sin egen säkerhetssituation inom landet, relationer med angränsande länder som man har territoriella problem eller ansträngda relationer med, alternativt där de är risk för politisk instabilitet, risken för regionala kriser i området och att få tillgång till resurser och marknader över hela världen (Nathan 2016). Att förbättra säkerhetssituationen kan BRI bidra med.

Att Kina har ansträngda relationer med angränsande länder är ett problem och en utmaning för att BRI ska lyckas, men om man får till ett samarbete som båda parter är nöjda med har BRI potential att förbättra även den punkten. BRI bör inte ha någon inverkan på risken för regionala kriser i området, utan det är snarare en risk med BRI. Att lösa den fjärde utmaningen, tillgång till marknader och resurser, är det tydligaste och mest övergripande målet med BRI.

Man kan också analysera det här projektet ur andra inblandade staters egna perspektiv, och undersöka deras identiteter, egenintressen och mål, och hur de har förändrats, samt jämföra de med Kina, för att påvisa det liberala antagandet att stater är olika och har olika mål. Utifrån detta påstående, kommer olika länder också tolka BRI olika, ha olika relationer till Kina och ha olika mål. Allt detta påverkar

huruvida en stat är positivt eller negativt inställd till Kina. Beroende på vilka mål en stat har, på olika sätt kan man dra fördel/nackdel av BRI. Alla behöver således inte vara positiva (eller negativa) till BRI av samma anledning.

Länder utan utvecklad infrastruktur och utan tillgång till hamnar får en chans att integreras i världshandel och få ekonomi och medel till att utveckla landet, men risken finns att de hamnar i evig skuld till Kina om de inte kan betala tillbaka sina lån (Bohman 2018). Det är också utvecklingsländer som visat sig mer positiva till projektet (Gao 2020), vilket tagits upp tidigare.

Nordin och Weissmann (2018) skriver att den BRI:s stora vinnare är

kommunistpartiet i Kina, och att den stora förloraren spås vara USA och övriga länder som inte ingår i projektet. Varken USA eller övriga nord- och

sydamerikanska länder ingår i projektets ”rutter”, men har möjlighet att samarbeta med projektet ändå, bl.a. genom att bli investerare (Nordin och Weissmann 2018).

USA själva identifierar sig som supermakt, och världspolis, något som Kina hotar.

Oavsett om USA fortsätter vara supermakt eller inte, vill de inte att Kina sluter upp bakom dem. Det finns också en risk för USA att stater i närheten av Kina går över från att stötta USA till att stötta Kina i en bipolär världsordning, och att USA succesivt förlorar kontrollen över hela Asien (då till Kina och Ryssland). Som nämnts tidigare i denna uppsats kommer Kina inte längre vara beroende av amerikanska handelsvägar, vilket gör det svårare för USA att kontrollera Kina vid en eventuell konflikt. Detta borde gälla även för andra länder som kommer börja använda handelsvägar under kinesisk kontroll, rimligtvis istället för de nuvarande amerikanska.

5.2.2 Internationellt samarbete skapar interdependens och bidrar till liberala värden såsom fred, välfärd och rättvisa

Enligt liberalismen skapar internationellt samarbete interdependens, ömsesidigt beroende, vilket i sin tur verkar fredsfrämjande enligt tanken att två stater som både är beroende av varandra inte kommer kriga med varandra.

BRI skapar interdependens mellan Kina och andra stater bl.a. genom att inkludera handelsavtal och lån. Kina behöver helt enkelt samarbeta med de länder som BRI kommer gå igenom, där järnväg, hamnar och flygplatser ska byggas.

Byggnationerna finansieras mestadels med kinesiska lån, och även om man kan tänka sig att Kina som långivare är i en högre maktposition än ett litet land som låntagare, krävs det internationella samarbetet för att projektet ska kunna hända, och ett ömsesidigt, om än asymmetriskt, beroende kommer uppstå mellan långivare och låntagare. Framförallt är Kina beroende av att länder vill samarbeta överhuvudtaget.

Ur ett liberalt perspektiv finns det potential för BRI att verka fredsfrämjande, genom att knyta samman länder som tidigare inte varit ömsesidigt beroende. Dock, som resonerats kring i avsnittet om maktbalans, kan man se det antingen som att Kina balanserar upp USA i ett bipolärt system, vilket skulle göra projektet fredsfrämjande ur både ett liberalt och ett realistiskt perspektiv, eller som att Kina destabiliserar dagens system och därmed ger ökad risk till konflikt.

Jag vill addera ytterligare ett perspektiv till denna tankegång: teorin om den demokratiska freden. Kanske hade man sett projektet som betydligt mer tryggt och fredsfrämjande om Kina varit en demokrati, speciellt om de, tillsammans med USA, ska vara supermakter tillsammans. Däremot säger Kina själva att de vill bli en fredlig supermakt, och har inte varit i väpnad konflikt sedan 1979 och har inte visat intresse till att bli en världspolis i den mening USA har varit det (Brown 2018.) Kina har helt enkelt andra prioriteringar – suveränitet och respekt för länders styrelseskick prioriteras högre än att främja och sätta press på demokratisering och mänskliga rättigheter (Nathan 2016). Ett exempel på hur man på ett liberalt sätt kan se projektet som icke-fredsfrämjande är att Kina inte är demokratisk stat, och de visar dålig hänsyn mot mänskliga rättigheter. Projektet riskerar att marknadsföra Kinas auktoritära politiska system i omvärlden, vilket inte främjar välfärd och rättvisa (två andra liberala värden som tas upp i teoridelen), och inte heller fred sett till teorin om den demokratiska freden. Ett sätt, som Nathan tar upp, på vilket Kina kan bidra till mer auktoritära system eller minskad demokratisering utan att aktivt försöka avdemokratisera stater är att fungera som exempel på att man kan vara en auktoritär stat i en modern värld. Nathan skriver att ”The enterprise of democracy promotion has long benefited from the belief that democracy is the only form of regime compatible with modern society” (Nathan 2016, s.25).

5.2.3 Det internationella systemet är ett plussummespel med absoluta fördelar

Det är olika troligt för Kina att en stat tackar ja till samarbete, beroende på vilken syn på det internationella systemet den staten anammar. Om en stat applicerar den realistiska synen att det internationella systemet är ett nollsummespel med relativa fördelar kommer det bli svårt för Kina att få andra länder att samarbeta, eftersom det inte blir en fråga om hur båda parter (i en bilateral överenskommelse) kommer tjäna på samarbetet, utan en fråga om vem som tjänar mest. Det innebär att det alltid kommer finnas en förlorare. Stater som anammar denna syn kommer antagligen även vara negativt inställda till ett sådant här stort projekt i allmänhet, och inte heller vilja att Kina genomför detta samarbete med andra stater heller, då det kommer öka Kinas makt och säkerhet och därmed minska någon annan stats makt och säkerhet.

Huruvida det internationella systemet är ett plussummespel eller ett nollsummespel är inget den här uppsatsen tar ställning till. Däremot, vilket Gao tar upp, är det mer effektiv för Kina att marknadsföra BRI som ett plussummeprojekt, ett ”win-win”- samarbete, då det är ett mer attraktivt utgångsläge för att påbörja ett internationellt samarbete eller bygga internationella relationer (Gao 2020). Om en stat ser det internationella systemet som ett plussummespel är det större chans för Kina att få till ett samarbete med dem, och det är också större chans om Kina lyckas lägga fokus på ömsesidiga fördelar istället för relativa.

Denna syn på internationell politik innebär att ett internationellt samarbete inte behöver gå jämnt upp för att vara lönsamt. Även om projektet som helhet har fler fördelar för Kina än för en mindre stat, exempelvis Kazakstan, är det i sig inte en anledning för Kazakstan att inte samarbeta med Kina, så länge Kazakstan också får ut någon fördel av projektet. Ur ett realistiskt perspektiv kan ett asymmetriskt avtal vara anledning nog att tacka nej till ett samarbete.

En liberal syn på BRI medger att Kinas makt kommer öka, men att det inte behöver innebära att alla andra stater får mindre makt. Kinas ekonomi kommer öka, men även andra stater kommer tjäna ekonomiskt på BRI. Kina själv framställer projektet som fredsfrämjande, och ur ett liberalt perspektiv är det också det på många sätt, då projektet bygger på internationellt samarbete och interdependens.

Vidare kan utvecklingen bli att auktoritära stater hellre samarbetar med eller lånar pengar av Kina än något av västvärldens alternativ. Nathan skriver ”China views democracy promotion, human-rights diplomacy, humanitarian interventions, and the rise of international criminal law through the lens of strategic gain and loss – as efforts by western powers to weaken rivals and expand their own influence. To blunt these efforts, Beijing advocates the principles of sovereignty, noninterference, cultural pluralism and mutual respect” (Nathan 2016, s.25). Kina har en policy att vara neutrala till andra staters styrelseskick (Nathan 2016), och är på så sätt ett