BIBELSTUDIUM inför 2020 okt 25
Domkyrkopastoratet (publiceras på nätet) /
BJÖRN BÄCKERSTENDessa bibelstudier, samt en del andra texter om gudstjänstliv och kyrkopraxis, kommer att finnas tillgängliga över Domkyrkopastoratets hemsida och min Facebook-sida; sök på ”Aktiv Liturgi”.
Med vissa försiktighetsåtgärder är kyrkorna i Göteborg åter öppna för gudstjänster.
Håll dig uppdaterad om läget via hemsidor (och, i vissa fall annonser).
20:e söndagen efter heliga Trefaldighet
Liturgiskt
Söndagstemat är ”Att leva tillsammans”. I tidigare evangelieböcker var temat formulerat: Våra hem. Men dagens mer öppna formulering inkluderar ju även andra gemenskapsformer: den ensamstående (som ju likväl är relaterad till fler än sig själv), storfamiljen, kollektivet, kommuniteter och kloster, likaväl som byggen och samhället i stort.
Tredje årgångens texter. Grön liturgisk färg.
Första läsningen (GT): Tobits bok 10:7-13
Den vackra, men kanske rätt okända Tobits bok (i Tillägget till Gamla Testamentet) är inbjudande och värd att stanna inför.
Tobits bok (utspelar sig runt 700-talet f Kr) tecknar berättelsen om en judisk släkt som förts bort i fångenskap till Assyrien, dagens norra Irak.
Möjligen är boken en historisk skildring, mer sannolikt ett slags skönlitterär uppbyggelseberättelse om Guds ingripande och hjälp.
En av huvudpersonerna är ärkeängeln Raphael. Han sänds att vägleda Tobits son Tobias som kommer att gifta sig med släktingen Sara (som blivit änka). När Tobias och Sara återvänder till den gamle och blinde Tobit följer ängeln Raphael med och botar Tobit. Ärkeängeln (vars namn kan översättas Guds hjälp eller läkedom) avbildas därför ofta med ett krus med ögonsalva i handen.
Dagens läsning beskriver med gripande ord både hemlängtan,
familjetillhörighet och den inbördes kärleken, också mellan generationer.
Tobias svärföräldrar Raguel och Edna, håller båda två vackra avskedstal till Tobias och Sara; och avsnittet beskriver Tobias goda relation till sina hustrus familj.
Psaltarpsalmen: Psalt. 68:5-7
Psaltarpsalmen för denna söndag, att sjungas eller (växel-)läsas mellan de två första läsningarna, besjunger Guds ära, som ger ”…de ensamma ett hem”.
Kyrkan, Guds familj, som ett hem för människan är en viktig bild för den kyrkliga gemenskapen.
”Vi är inte en åsiktsgemenskap utan en bordsgemenskap” sa biskop Carl Axel Aurelius ofta i sin undervisning. Hemmet, den plats vi delar brödet och bordets gemenskap är en bra påminnelse om hurdant Kyrkans hem skulle vara: den tål olika åsikter och hållningar; den har dock sina gränser och ramar; och den möts runt det gemensamma måltidsbordet som är Herrens altare.
Psalmen besjunger också Gud som de faderlösas fader. Ett ord inte bara till tröst för den som saknar sina föräldrar utan också en profetisk anspelning på Kristus som är utan annan jordisk fader än sin fosterfar, den helige Josef, som av allt att döma dessutom dog ganska tidigt (mellan Jesu 12-års ålder och hans vuxenliv, då kan lämnade Nazareth i 25-30 års ålder).
På samma sätt kan vi läsa orden i v 6 om Gud som änkornas försvarare också som en anspelning på Guds moder Maria som tidigt blev änka; likväl som orden gäller alla som av sjukdom, olycka, krig och förföljelser tidigt förlorar sin
livspartner.
Att Herren ”rider på molnen” är en målande bild av honom som tronar i himmelen och råder över allt.
Orden: Gud är i sin heliga boning blir dessutom en bild för helgedomen,
kyrkhuset, som en den plats där han ”ger de ensamma ett hem och de fångna frihet…”. Ett kyrkorum där jag känner mig som hemma är viktigt!
Episteln: 2 Timotheosbrevet 1:3-5
Brevet ingår i den grupp av paulinska brev som brukar kallas ”Pastoralbreven, herde-breven” (1 och 2 Timotheosbreven samt Titusbrevet), dvs brev från en ledare (pastor) till en ledare (pastor) om
församlingsvårdande (pastorala) ting. Mer precist:
det ord S:t Paulus använder om sina brevmottagare
är epískopos, (grek. ’tillsynsman’); det låneord vi har i beteckningen biskop.
Både uppgiften och ämbetstiteln är alltså urkristna begrepp för ledaren i en lokal del av Kyrkan.
S:t Timotheos var son till en icke-kristen grekisk man, och till dennes hustru Eunike, en kristen judinna (Apg 16:1). Han blir nära medarbetare till S:t Paulus och biskop i Efesos. Minnesdag 26 januari.
Paulus uttrycker sin förbön för vännen och medarbetaren, och längtan efter att få träffa honom på nytt (v3-4).
Men aposteln börjar med att fastslå det viktiga sambandet, kontinuiteten, mellan den kristna tron och det judiska ursprunget (v 3, ”…jag liksom mina förfäder…”). Detta får dessutom sin personliga koppling till S:t Timotheos genom hans mor (Eunike) och mormodern Lois. Om dessa båda vet vi inte mycket, mer än att de var av judisk börd och messiastroende, kristna, i den allra första generationen. Och (vilket är viktigt mot bakgrund av denna söndags tema) här pekar aposteln på familjens och hemmets viktiga betydelse för att förmedla Kristus-tron vidare till kommande generationer.
Evangelium: Matteus 13:53-57
Jesus har just avslutat undervisning genom en serie liknelser (kap 13): om sådden och avkastningen som är så olika beroende på hur sädeskornen (Ordet)
”tagits emot”; om ogräset (synden/ondskan) som får växa mitt bland vetet till dess det är dags för skörd; om gudsriket som tycks så litet och svagt men - som kommer att växa sig stort (som senapskornet och jäs-medlet i en deg).
Jesus är på ”hemmaplan”, i trakyten av den stad där han växt upp och där hans släkt och familj var bosatt. På nytt en påminnelse om att Jesus är som en av oss; med mänskliga kontakter, släkt, familj, hembygd, och alla
”vanliga mänskliga sammanhang”.
Nu, när Jesus sammanfattat undervisningen lämnar han strax trakten kring Nazareth. Han konstaterar att i sin hembygd har en profet
mycket svårt att få gehör. Istället hade människorna ondgjort sin över att Jesus
”gjorde sig märkvärdig”. Vem trodde han att han var? Alla känner ju honom och hans familj: snickaren Josef, mamma Maria, halvsyskonen (eller kusinerna – man använde samma ord för båda släktförhållandena). Och istället för att lyssna, se och tro (för det fanns ju både mäktig undervisning, det erkände man, och stora under att notera) så vänder man honom ryggen.
Att samtala om:
# Känns det igen? Människor gör sig lätt ursäkter för att inte vilja tro och följa Jesus – även idag. Det verkar som om ”under och tecken” eller det faktum att man såg och mötte Jesus inte hjälper…
# Fundera kring olika former av ”hem-liknande” gemenskaper.
# Vad kännetecknar ett gott hem? Hur kan vi stärka familjerna?
# Hur kan vår lokala Kyrka bli mer av ett ”hem” för oss?
Under den kommande veckan:
Man kan notera följande minnesdagar under den kommande veckan som inleds med söndagen:
28/10 Apostlarna Simon och Judas; gemensamt firade som martyrdag med röd liturgisk färg.
Simon kallades även Seloten, ivraren eller Kananaios (”han från Kana i
Galileen”, troligen dock en feltolkning av namnet). Detta sistnämnda har gjort att flera av de östliga kyrkorna ser honom som brudgummen i berättelsen om bröllopet i Kana.
Seloterna: en (fanatisk, nationalistisk) grupp som strävade efter renlevnad;
motsatte sig den romerska ockupationen.
Han förkunnade evangeliet bl i Samarien, Persien och Egypten. Räknas som Jerusalems andre biskop. Led martyrdöden trol. 107. Attribut: en såg
(martyrredskapet).
Judas (i Matt 10:3 kallad Taddaios, och även Lebbeus i vissa handskrifter, och Jakobs son). Sannolikt författaren till Judas brev, och en av Jesu nära släktingar (och bror till aposteln Jakob d.y., halvbror eller kusin med Jesus). Han var en av de första som spred evangeliet till Armenien (dagsaktuellt hösten 2020 pga. det på nytt uppblossade kriget med Azerbajdzjan) och räknas som den Armeniska kyrkans skyddshelgon. Attribut: en påk/klubba (marterredskap).
31/10 – 2/11 Allhelgonahelgen. Denna helg är svår att tydligt ”bena ut” rent datum och kalendermässigt eftersom kalenderreformer i Sverige gjort att datum och almanacksbeteckningar varierat och flyttats.
Såhär: 1/11 är i Kyrkans kalender Alla Helgons dag; firad som sådan från 200/300-talet. Är en ”samlingsfest” för Kyrkans alla heliga, med eller utan kännedom om deras namn. Festen ”överlevde reformationen” och har firats såväl på ”rätt datum” (därför står beteckningen ”Allhelgonadagen” på detta datum i våra almanackor) som på nästkommande söndag, eller som nu att den firas (Kyrkoordningen 28:1) ”…lördagen som infaller under tiden den 31 oktober – 6 november”). Vit liturgisk färg.
Vidare: Från 1000-talet har 2/11 (under influens bl a från klostret Cîteaux, Frankrike) firats som ”Alla själars dag” för att på så sätt ge en dag för bön och uppmärksamhet kring alla våra döda, inte bara helgonen. I vår kyrka firad på söndagen efter Alla Helgons dag; men datumen kommee alltså att växla pga anvisningarna i Kyrkoordningen. Lämpligen svart eller violett liturgisk färg.
[Att dessutom kommersiella krafter, under senare decennier, lanserat den amerikanska seden att fira
”Halloween” i (o-)lämplig anslutning till denna helg komplicerar det hela ytterligare. Ordet är en anglifiering och sammandragning av ordet All-helgona-afton (eng. [All-]Hallows-Evening). En folklig fest kring de dödas minne som dyker upp i många (kristna) kulturer men som nu, i denna tappning, fått ett rent kommersiellt skräck- och dödstema.]
