S V E N S K T E O L O G I S K K V A R T A L S K R I F T
A r g ä n g 14
1 9 3
H Ä F T E iI N N E H Å L L
Sid.
Ar v i d Ru n e s t a m: Kring »ordningsteologiens» problem ...
Sv e n Kj ö l l e r s t r ö m: Böndagarna under reformationstidevarvet . . . . 24
Hj a l m a r Li n d r o t h: Teologi och v ä rd e r in g ... 44 F r å n d e n t e o l o g i s k a s a m t i d e n ... 68
T e o l o g i s k l i t t e r a t u r :
Fr i e d r i c h He i l e r: Die katholische Kirche des Ostens und Westens
I, av professor H j. L indroth ... 71
Em i l Br u n n e r: Die Kirchen, die Gruppenbewegung und die Kirche Jesu Christi, av professor Hj. L in d r o th ... 77
To m a s Ar v e d s o n: Das Mysterium Christi, av docent O. Linton .. 81
Ha n s Em i l We b e r: Reformation, Ortodoxie und Rationalismus I, 1, av docent M. Lindström ... 85 H. Søe : Erkendelsen og Virkeliggørelsen af det gode, av teol. kand.
G. W in g r e n ... 90
Gu s t a f Li n d b e r g: Kyrkans heliga år, av teol. kand. R. A skm ark 95 U r tidskrifterna 1 9 3 7 ... too
F r å n r e d a k t i o n e n ... 104
L U N D
C. W. K. G L E E R U P S F Ö R L A G
K R I N G » O R D N I N G S T E O L O G I E N S » P ROB L E M
O R D E T O C H T R O N SO M D R IF T R E G L E R A N D E O C H O R D N IN G S S K A P A N D E M A K T
AV BISKOP A R V ID R U N E S T AM., UPPSALA
I
en a rtik e l, b e titla d »O rdningsteologi», h a r jag tid ig are i d en n a tid sk rift 1 ta g it ställn in g till det inom evangelisk teologi p lö tslig t så a k tu e llt v o rd n a intresset fö r » o rd n in g arn a» .M in a rtik e l å b ero p ad e sig p å L u th er. O ch jag m enade, a tt h an s ta l om o rd n in g a rn a , v a rp å den n y a ty sk a »ordningsteologien» söker fa lla tillb a k a , fu llfö lje r h elt a n d ra intressen än den n äm n d a ty s k a teologien av idag. D en n a h a r b liv it in tresserad av o rd n in g a rn a , d ä r fö r a tt den ä r angelägen a tt teologiskt fö rsv a ra och h ä v d a en o r d ning: folkets och den n y a folkstatens. D en som em ellertid k ä n n e r dess an sp rå k och in ten tio n er, fö rstå r red an p å fö rh a n d , a tt d et skall e rb ju d a sv årig h eter a tt åbero p a L uthers u p p sk a ttn in g av den v ä rld s liga överheten fö r den n y a fo lk staten . O m jag skulle k o rt sam m an f a tta skillnaden m ellan L uthers och de m o d ern a ordningsteologernas s tå n d p u n k t i d e tta hänseende, skulle jag kan sk e k u n n a u ttry c k a den så: u n d er det a tt de senare med o rdningens (resp. o rd n an d ets) G u d v ilja stö d ja o rd n in g a rn a s v ik t och betydelse och av to n o m i, vill L u th e r lå ta de m ånga o rd n in g a rn a hänvisa till o rd n in g en (Friede, pax) såsom den n ärm aste m eningen m ed o rd n in g a rn a , fö r a tt y tte rs t lå ta även själva ordningen eller »freden» tjän a d e t o b eh in d rad e fö rk u n n a n d e t av evangelium . L uthers intresse fö r o rd n in g a rn a går inte u t p å a tt själv stän d ig g ö ra dem och i dem inneboende b u d , u ta n d et rö r sig i den m o tsa tta rik tn in g e n : a tt låta o rd n in g a rn a tjä n a ordn in g en och u n d e ro rd n a dem d en n a fö r a tt till sist lå ta själv a o rdningen tjä n a frälsningsm ålet.
O rd n in g a rn a äro till fö r ordningen. O ch o rd n in g en ä r en f ö ru t
sättn in g fö r O rd e ts fram g ån g srik a p re d ik an d e.
1 I andra häftet 1937.
4 A R V I D R U N E S T A M
M en vi fu n n o , a tt L u th er också k a n k a sta om b e tra k te lse sä ttet:
d e t är in te b a ra o rd n in g arn a som skapa o rd n in g ; O rd e t ä r själv t o rd n in g ssk ap an d e. J a , i själva v erk et ä r o rd n in g en eller fred en y tte rst, h ö rd e v i L u th e r säga, e tt resultat av d et r ä tta p red ik o ä m b e te t. O m o rd n in g a rn a skapa ordning, så är d e t y tte rs t in te i k r a f t av de i dem in h ä re n ta buden, u ta n i k ra ft av G uds o rd , som k o m m e r till ordningarna och sk ap ar hos den, som stå r i dem , tro , p å sam m a gång d e t sk än k er honom en kallelse. D. v. s. d e t ä r y tte rs t O rd e t och tron som sk ap a o rd n in g en . D ä rv id sättas inte o rd n in g a rn a u r k ra ft. Men de tr ä d a i tjä n s t hos och regleras av O rd e t och tro n .
Ja g fra m h ö ll i slutet av m in artik e l, a tt d et h ä r g äller a tt fö ra fråg an v id a re eller a tt söka kom m a frå g a n om fö rh å lla n d e t m ellan O r d e t-tro n å ena sidan och o rd n in g arn a å den a n d ra n ä rm a re in p å livet.
D e t gäller också, såsom vi skola fin n a, a tt ta g a ställn in g till fråg an om O rd e ts o ch trons fö rh ållan d e till v a ra n d ra i deras d riftre g le ra n d e och o rd n in g ssk ap an d e verksam het.
D en fö rs ta fråg an — om o rd n in g arn as fö rh å lla n d e till och reg
lering m ed elst O rd e t-tro n — k rä v e r, a tt b etrak telsen av o rd n in g a rn a
» u p p ifrå n » kom p letteras m ed en b etrak telse av dem » n erifrån » . D . v. s. h a v i fö ru t undersökt, v a d som gör en o rd n in g till o rd n in g eller ger en ord n in g ordningens nam n, h a vi fu n n it, a tt d e t ä r en o rd n in g s fö rm å g a a tt bid rag a till ordn in g en ö v e rh u v u d eller » freden», som ger d e n n am n et ordning, så gäller d e t nu a tt ge a k t p å d et f ö r h å lla n d e t, a t t det ges en m ångfald av o rd n in g a r och a tt o lik a m ä n s k liga d rifte r och k ra fte r äro m ed och k o n stitu e ra de o lik a o rd n in g a rn a , så a tt d e t a v den ena blir en äk ten sk ap ets o rd n in g , av den a n d ra en statens o rd n in g o. s. v. Vi föras m ed a n d ra o rd över till a n tro p o lo giska spörsm ål, så sant de olika o rd n in g a rn a tillk o m m it p å d e t sä tte t, a tt m ä n sk lig t natu rlig a k ra fte r av o lik a slag äro m ed och gestalta o rd n in g a rn a och ge dem deras k a ra k te ristisk a fo rm . K o m m a dessa i m ä n n isk an fö rh a n d e n v a ran d e n a tu rlig a d rifte r och behov, v ilk a m e d fo rm a o rd n in g arn a, det o rd n in g ssk ap an d e O rd e t och tro n till mötes? K a n O rd e t-tro n på något s ä tt » an k n y ta» till dem ? O ch i v ilk en u tsträck n in g ?
M ed d e n n a frågeställning föras vi också in p å den i ordnings- teologien d isk u te ra d e fråg an om syn d en och o rd n in g a rn a . O m o rd
K R I N G » O R D N 1 N G S T E O L O G I E N S » P R O B L E M 5
n in g a rn a k u n n a göra sin rik tig a tjä n st en d ast genom a tt O rd e t och tro n ko m m a till dem och reglera dem , h u r fö rh å lle r d et sig m ed o rd n in g a rn a u ta n d en n a reg u lato r? Ä ro de syndiga? O ch v a ri l i g g e r
a lltså synden i o rd n in g a rn a ? Ligger den i de m än sk lig a d rifte rn a : k ö n sd rifte n , som v a r it m ed och sk a p a t äk ten sk ap ets o rd n in g , led are- d rifte n , h jo rd d rifte n , u n d e rk a ste lse d riften , som v a rit m ed och sk a p a t staten s o rd n in g etc.? E ller ligger synden längre »in» i m än n isk an , resp.
ö v e r m än n isk an , i en d rifte rn a själva fö rstö ra n d e och desorganiserande m a k t?
D en evangeliska fö rk u n n elsen b o rd e m ed avseende p å d en n a sista frå g a inte b eh ö v a sv äv a p å m ålet. S ynden ligger enligt evangelisk å sk å d n in g in te i d rifte rn a själv a eller i d e t » n atu rlig a» . D en ligger v erk lig en län g re »in». D en ligger i o tro n , v a n tro n , själviskheten och den m a k t, som fö rm å r m än n isk an a tt v ä lja v a n tro n s och själv isk hetens väg. M en sy n d en uppenbarar sig i d riftliv e ts deran g erin g och k a o tisk a tills tå n d och d ärm ed även i ru b b n in g a rn a i ordningskosm os.
E n o rd n in g k a n fra m tr ä d a » fö rsto rad » eller » fö rm in sk ad » i v ik t och betydelse genom en ö v e rv ik t i den till g ru n d fö r densam m a liggande d rifte n ; den k a n sä tta a n d ra o rd n in g a r u r k r a f t genom a tt ö v e rta g a deras fu n k tio n e r (så g ö r den to ta la staten ), eller den k a n nödgas to le
re ra s u rro g a to rd n in g a r v id sid an av sig, om den själv icke fö rm å r ry m m a o n a tu rlig t fö rsto ra d e och själv sv åld ig a d rifts k ra v (de m o d ern a äk ten sk ap ssu rro g aten ).
M en m ed dessa satser h a r jag re d a n fö re g rip it den u tfö rlig a re fra m stä lln in g , som h ä r ä r p å sin plats. D e t gäller som sagt a tt v ä n d a sig till e tt stu d iu m av m än n isk an fö r a tt ko m m a u n d e r fu n d m ed o rd n in g a rn a och deras fö rh å lla n d e till O rd e t-tro n . O ch d e t ä r d ä rv id inte nog a tt sta n n a v id en »teologisk» b etrak telse av m än n isk an och k o n sta te ra , v ad hon ä r i G uds ta n k a r och bestäm m else. D et är n ö d v ä n d ig t a tt rä k n a m ed m än n isk an såd an hon är, d. v. s. m ed d et fa k tu m , a tt hon ä r en varelse av k ö tt och blod.
V i k u n n a s ta rta m ed en m y ck et lä ttillg ä n g lig b etrak telse. Synden uppenbarar sig, sade jag, som kaos eller a n a rk i i o rd n in g a rn a och i m änniskans d riftliv . E n d r if t k a n in ta g a en led an d e ställn in g i m ä n niskans to ta la liv. V id a re : O lik a d rifte r h a ö v e rta g e t hos o lik a m ä n niskor: hos den ene fö rv ä rv s d rifte n , hos en a n n a n m a k td rifte n , hos en
6 A R V I D R U N E S T A M
tred je den ero tisk -sex u ella d rifte n . D en u tp rä g la d e fö rv ärv sm än n isk an lå te r till sist alla liv sfu n k tio n e r tjä n a sitt fö rv ä rv ; p enningen griper in även p å hennes a n d lig a livsom råde och tv in g a r även de andliga k r a f te r och intressen h o n kan ha a tt v a ra m ed och tjä n a hennes led an d e liv sfu n k tio n . P ö r en ann an ä r m ak ten det högsta. M a k t
d rifte n s m än n isk a o f f r a r sum m or p å a tt få tillfre d sstä lla sin fåfän g a och lå te r även a n d ra d r if te r tjä n a d e tta syfte. D en u tp rä g la t ero tisk sexuella m ä n n isk an ser hela livets m ening i den erotisk-sexuella u p p levelsen och lå te r a llt m e d v e te t eller om edvetet tjä n a d e tta livsvärde;
d ä r h a r hon cen tru m i sitt liv.
V i fin n a så o lik a c e n tra eller »centraler» hos o lik a m än n isk o r. Men v a n lig a re är v ä l, a tt in o m en och sam m a m änniska själv o lik a cen tra k o n k u rre ra m ed v a r a n d r a om utry m m et. Vi äro p å en och sam m a gång fö rv ä rv sm ä n n isk o r, m a k tfå fä n g a n s m änniskor och erotisk-sexuella m än n isk o r. O ch vi v e ta kanske inte själva, om vi skulle tillfråg as, v ilk e t intresse som h a r ö v e rta g e t hos oss. D e strä v a alla tre, eller ännu fle ra än de n ä m n d a , a t t behålla översta rangplatsen.
V ad som ta rv a d e s v o re en d rifte rn a o tv e ty d ig t ö v e ro rd n a d ledande p rin c ip eller fu n k tio n , en verklig central m ed r ä tt och m y n d ig h e t a tt d irig e ra och a tt k rä v a de m ånga d riftern as underkastelse, en g ru n d fu n k tio n , som h ad e m ö jlig h et a tt sam la om kring sig de a n d ra livs
fu n k tio n e rn a eller d riftfu n k tio n e rn a och ge dem p lats och u try m m e a llt e fte r den betydelse och vik t, som tillkom m er v a r och en i in d iv i
dens to ta la liv. L iv sp ro b lem et fö r oss som enskilda är a tt sk ap a eller få sk a p a d en ordning in o m oss i de strid an d e liv sfu n k tio n ern as oordning och h o ta n d e fu llstä n d ig a kaos.
•Finns d et en såd an »central» eller c e n tralfu n k tio n i m änniskan?
F inns d e t m ö jlig h eter till en sådan hos varje m änniska? Finns det n å g o t m er än alla dessa stridiga d rifte r, som v ilja k a sta oss h it och d i t och fö rta g a oss stad g an i livet?
V i h ä n v isa k anske till intelligensen och säga, a tt den h a r u p p g iften a t t v a ra den led an d e o ch reglerande centralen i m än n isk an . M en vi v eta, a tt den icke sä k e rt fu n g erar som sådan. A lltfö r o fta h ä n d e r i stä lle t, a tt intelligensen ställer sig i den stark aste d rifte n s tjä n st och g å r dess ärenden. D e t m änniskan g ärn a v ill, d et de sta rk a begären
K R I N G »O R D N I N G S T E O L O G I E N S» P R O B L E M 7
e f te r tr a k ta , b lir g ä rn a även bestäm m an d e fö r intelligensens in rik tn in g . H o n lå te r sin ta n k e , k lo k h e t och b eräk n in g tjä n a d et å trå d d a m ålet.
N ä r k risten d o m en , r ä tt fö rstå d d , sv a ra r ja p å fråg an , om d et finns m ö jlig h eter till en led an d e och d irig eran d e c e n tra l hos m än n isk an , så h ä n v isa r d en a lltså in te m ed fö rtro e n d e till d e t å t sig sjä lv t eller åt d rif tm a k te r n a u tlä m n a d e fö rn u fte t. D e n h ä n v isa r till d et fö rh å lla n d e t, a t t m ä n n isk a n ä r sk ap ad till a tt stå i r a p p o rt m ed G u d och a tt G u d k a n hos henne u p p v ä c k a tro n s liv. I denna tro , sk ap ad genom d e n G uds m eddelelse till henne, som h e te r O rd e t, ligger den sökta
»cen tralen » i m än n isk an .
M en h ä rm e d h a r jag h ä n v isa t till e tt begrepp och e tt d a tu m , som in n e b ä r u to m o rd e n tlig a svårigheter. Ä r tro n v erk lig en n åg o n tin g så i m ä n n isk a n in g rip an d e, a tt den k a n b e tra k ta s som en » fu n k tio n » i hen n e eller re n t av som en c e n tra lfu n k tio n , o m k rin g v ilk e n alla ö v rig a liv sfu n k tio n e r skulle k u n n a sam las såsom o m k rin g e tt reglerande cen tru m ? Ä r icke d e tta en subjektivism , som gör fö r m y ck et av tro n , d e t ä r: av m än n isk an ? G å r d e t an a tt ta la p å d e tta sä tte t om den em p irisk e kristne?
M an sv a ra r k an sk e: N ej, om den em piriske k ristn e k a n m an inte ta la så, m en v ä l om den k ristn e »såsom sådan», om m änniskan, såd an hon ä r tä n k t och m enad av G u d , om m än n isk an i »teologisk»
bem ärkelse.
M en v id en såd an »teologisk» b etrak telse av m än n isk an , tä n k t såsom en den fu llk o m lig a tro n s m än n isk a, tyckes m an så lån g t a v lägsna sig frå n v erk lig h eten , a tt skildringen av en sådan » tro sfu n k - tio n eran d e» m än n isk a synes h a e tt g anska tv iv e la k tig t v ärd e. Ä r icke en n y k tra re b etrak telse a tt u r alla s y n p u n k te r fö red rag a? En n y k tra re b etrak telse, som rä k n a r m ed den b lo tt svaga och o fu llk o m lig a tro n och som alltså v ä l sn a ra st m åste in n eb ära, a tt d et ä r i O r d e t, som sk a p a r tro n , och icke i tro n själv, som sedligheten h a r sin »central»
och d ä r den o rd n in g a rn a k o n tro lle ra n d e och reglerande fa k to rn ligger?
V ilk e t väl då skulle b ety d a, a t t m an h elst alldeles b o rd e bortse frå n d e t su b jek tiv a eller i v a rje fa ll så reducera a n sp råk en p å tro n , a tt m a n alldeles av sto d e frå n a tt b e tra k ta den som » liv sfu n k tio n » , resp.
c e n tra l och led an d e liv sfu n k tio n .
8 A R V I D R U N E S T A M
D e t ä r sålu n d a trenne problem det h ä r ä r frå g a 0111: i. trons fö r
h ålla n d e till d e t o rd n in g arn a m ed k o n stitu eran d e d riftliv e t och d ä r
m ed till o rd n in g a rn a själva; 2. O rd ets fö rh å lla n d e till tro n eller tro n s
» fu n k tio n » och 3. O rdets »direkta» (av tro n s » fu n k tio n » o fö rm ed lad e) fö rh å lla n d e till d riftliv e t och o rd n in g arn a.
D e t säger sig självt, a tt det, särsk ilt i frå g a om d et a n d ra av n ä m n d a tre p ro b lem , h ä r k an bli frå g a b a ra om en y tte rs t sum m arisk behandling. Ja g nöjer m ig till en b ö rja n m ed a tt u ta n n ä rm are u t
red n in g fa stslå tre ting i frå g a om tro n eller tro n s » fu n k tio n » : 1. D et ä r fu llk o m lig t b e rä ttig a t a tt v a rn a fö r a tt ensidigt ta la om tro n s fu n k tion och fö r a t t fra m h ä v a tro sfu n k tio n en liksom p å O rd e ts b ekostnad.
E n såd an religiös subjektivism h äm n ar sig y tte rs t p å tro n själv och u n d e r
g rä v e r dess liv . F ö r den som så handskas m ed b lo tt tro n s »fu n k tio n » u ta n a t t sa m tid ig t h av a i sikte det O rd , p å v ilk e t tro n h ä n fö r sig och av v ilk e t d en lever, fö rfly k tig as lä tt tro n och upplöses fö r blicken i ren a in tet. 2. Å a n d ra sidan få r d et av n y k te rt verklighetssinne d ik te ra d e in tresset och den själav ård an d e m ån h eten om a tt fö r tro n s egen skull icke belasta tro n m ed fö r m ak tp å lig g a n d e u p p g ift, in te h in d ra oss såsom u p pm ärksam m a ia k tta g a re a v tro n s ra p p o rt m ed G u d a t t sö k a »överrum pla» den fö r u p p m ärk sam h eten eljest så lä tt fly k ta n d e tro n , ö v erru m p la den i dess fu n k tio n och se, h u r den u t
gör en bestäm m an d e eller m edbestäm m ande f a k to r i m änniskans liv . 3. Slutligen m åste d e t stå k la rt, a tt den tro sfu n k tio n , som p å d e tta sätte t, genom en närgången överrum pling, k a n ia k ttag as, ald rig ä r en ren eller fu llk o m lig tro u ta n endast liksom ger anvisning p å eller p e k a r m o t d en n a, och a tt d ä rfö r den ren a tro sfu n k tio n , som till
sin
a r t och sin reglerande förm åga studeras, ald rig k an fö ru tsä tta s i sin ren h et ex istera i den em piriska verkligheten. O vissheten om , till vilken g ra d tro n e m p irisk t sett verkligen ä r en reglerande fu n k tio n hos den k ristn e, f å r icke h in d ra oss a tt ia k tta g a och sk ild ra den sanna eller rena tro n i d en n a dess reglerande verksam het, m en icke heller a tt ge a k t p å, v ilk e n em pirisk roll en sådan » fu n k tio n » fa k tis k t k an spela.
H u r u sk all då den tro r ä tt tecknas, som sä tte r m å tt och gräns f ö r o rd n in g a rn a s an sp råk och reglerar d et d riftliv , som m e d k o n stitu e ra r o rd n in g a rn a ?
K R I N G » O R D N I N G S T E O L O G I E N S » P R O B L E M 9
V å r frå g a g äller den em piriske k ristn es sedlighet. V a d ä r det som u tm ä rk e r d en n a sedlighet? V a r h a r den sin ty n g d p u n k t? I det su b jek tiv a, i tro n , eller i det o b je k tiv a , O rd e t? B ety d er tro n så m y ck et i den kristn es liv, a tt m an k a n ta la om den som en sedlig
» fu n k tio n » i m än n isk an , eller ä r m än n isk an b a ra s. a. s. genom gångs- led fö r O rd e t, som liksom b a ra p asserar m ä n n isk an och ta r henne i sin tjä n s t b lo tt m edelst hennes und erk astelse och ly d n a d eller p å a n n a t frå n » tro sfu n k tio n en » sk ilja k tig t sätt?
T ill d e tta a lte rn a tiv k o m m er den tre d je m ö jlig h eten : Ligger sed
lighetens ty n g d p u n k t till sist kanske i de o b je k tiv a o rd n in g a r, som G u d sk ap at? B estår m än n isk an s sedlighet d ä ri, a tt h o n lo ja lt ingår i dem , »sakligt» in fo g a r sig i deras b u d och regler och ställer sig dem till e fterrättelse?
F ö r egen del h a r jag i d e tta d ilem m a ta g it m in tillf ly k t till ett begrepp, som v i m ö tte i d et sista av de s tä lld a tre alte rn a tiv e n och som u n d e r senare å r a llt o fta re sk y m ta t i o lik a sam m an h an g i den teologiska etiken. D e t är b eg rep p et saklighet. M ed v eten om risken i a tt a n v ä n d a » u tifrå n » lån ad e b egrepp fö r a tt u ttry c k a den k ristn a tro n s väsen och in n eh åll, h a r jag lik v äl fu n n it, a tt d e tta begrepp m ed fö rd el k a n a n v ä n d a s fö r a tt k la rg ö ra , v a d k risten tr o är, och fö r a tt a n g iv a, h u r den » k ristn a liv sfu n k tio n en » fö rh å lle r sig till a n d ra liv s
fu n k tio n e r och reg lerar dem eller rä tta re , h u r den k ristn a tro n sy fta r a tt k ris tn a alla liv sfu n k tio n e r och göra hela liv et till e tt u ttry c k fö r g u d sfö rh å lla n d e t, p å sam m a gång o rd e t saklighet ger viss anvisning på i o rd n in g a rn a och sak v ä rld e n själv a in neliggande fo rd rin g a r eller
» fö rv än tn in g ar» .
M en o rd e t sak lig h et är ett b e la sta t begrepp, m ed v ilk et m an inte få r h an d sk as o k ritisk t. D e t s k ifta r b etydelse e fte r den etik, som a n v ä n d e r det. D e t ä r tre såd a n a b e ty d elsesk iftn in g ar, jag h ä r vill fä sta u p p m ärk sam h eten p å . D en fö rsta ä r begreppets betydelse i den lu th ersk a kallelseetiken. N ä r d et d ä r om den k ristn e säges, a tt det av honom sedligt fo rd ra d e h elt en k elt är e tt sa k lig t fö rh ållan d e p å den p la ts, d ä r han s tå r i liv et, så ä r d ä rm e d v e rk lig e n u ttr y c k t hans cen trala sedliga fö rh å lla n d e och in g en tin g sedligt p e riferisk t. S a k lighet och k a lle lse tro h e t och tro och k ä rle k tä c k a v a ra n d ra i d et väsentliga eller äro o lik a u ttry c k fö r e tt och sam m a m änskliga fö r
1 0 A R V I D R U N E S T A M
h ålla n d e till G ud och hans skapade v ärld. A n n o rlu n d a fö rh åller der sig m ed begreppets betydelse, då det användes i en etik, som h y llar o rd n in g a rn a s »E igengesetzlichkeit», och få r u ttry c k a ly d n a d fö r och und erk astelse u n d e r de lag ar, som de olika m änskliga »egenlagmässiga»
o rd n in g a rn a fö re sk riv a . D e t kan då icke g ärn a fö rh in d ra s, a tt sed
ligheten a n ta r en dubbel form . L y d n ad en fö r o rd n in g arn as Eigen
g esetzlichkeit m åste näm ligen då i regel såsom m er p eriferisk skiljas frå n en ce n tra la re och personen egentligen angående sedlighet; det blir en dualism m ellan en högre personetik och en lägre ordnings- eller äm betsetik. M ellan dessa båd a betydelser hos o rd e t saklighet ligger p å n åg o t sätt, o k la rt till sin innebörd, saklighetsbegreppet hos t. ex.
K a r l B a r t h och E m i l B r u n n e r . N ä r K a r l B a r t h i sin u p p sa ts D e r C h ris t in der G esellschaft ta la r om den kristnes p lik te r i v ä rld e n såsom »schlichte S achlichkeit»,1 så kan d et m öjligen tolkas som lu th ersk k allelseetik, men n ä r E m i l B r u n n e r i D as G ebot u n d die O rd n u n g e n b eteck n ar den kristnes fö rh å lla n d e till o rd n in g arn a och deras Lex som saklighet, så är det av fram ställn in g en ty d lig t, a tt d e n n a leg alitet in te ä r identisk m ed eller sm älter in i den kristnes v erk lig a, c e n tra la k ristn a sedlighet.
D e t ä r sålu n d a, m ed hän sy n till denna b etydelseskiftning hos ordet saklighet, en viss risk a tt a n v ä n d a det. Icke desto m in d re erbjuder det, r ä t t a n v ä n t, sto ra fö rd e la r. D et m åste em ellertid frå n b ö rjan ty d lig are begränsas till sin in nebörd. O ch det to rd e bäst ske genom a tt av g rän sa d et frå n dess m otsats, jagiskhet.
J a g fö ljer v id denna m o tsättn in g m ellan saklighet och jagiskhet F r i t z K i i n k e l i hans arbete Einführung in die C harakterkunde.
J a g k a n h ä r icke u p p ta g a någon diskussion m ed K ü n k el angående frå g a n , i h u ru sto r u tsträ c k n in g hans an v än d n in g av term ern a jagisk
h e t och saklighet ä r tilläm p lig i en kristen etik. Jag lå n a r n ärm ast b lo tt själv a begreppen frå n honom fö r a tt därm ed »översätta» tron till en term inologi, som u ta n a tt fö rrå d a det fö r den k ristn a tron v äsen t
liga b ä ttre tjä n a r m itt n ä rv a ra n d e syfte: a tt visa tro n s reglerande fu n k tio n . Ja g v ill också p å fö rh a n d tillägga, a tt begreppen, fö r a tt fu llt try g g a s m o t m issu p p fa ttn in g , behövde en långt n o g g ran n are om gräns- ning, än v a d h ä r k a n ske.
1 Das W ort Gottes und die Theol., siebtes u. achtes Taus., 1929, s. j6.
K R I N G »O R D N I N G S T E O L O G I E N S » P R O B L E M
V a r je m än sk lig h an d lin g och v erk sam h et, in re eller y ttre , fra m springer y tte rs t u r e tt jag isk t eller u r e tt sa k lig t m o tiv . O m någon b lir sk ad ad u te p å g atan och ta r v a r h jä lp och en an n an sk y n d a r fram till hans u n d sä ttn in g , så k a n m o tiv e t till den an d res in g rip a n d e v a ra e tt av fö lja n d e tv å : det k an h e lt en k elt v a ra a t t b rin g a den n ö d ställd e h jä lp ; d et k a n v a ra denna sak som m o tiv e ra r h jä lp a k tio n e n och ingenting a n n a t. M en d et ö v e rsta m o tiv e t k a n också v a ra a tt genom ett b e h jä rta t in g rip an d e sk ö rd a e rk ä n n a n d e och beröm . D en tillsk y n d a n d e k an h a i sinnet, m e d v e te t eller o m ed v etet, a tt gagna sitt eget jag, n ä r h a n b rin g a r h jälp en , och i fö rsta ru m m e t avse a tt tillgodose dess k ra v . D e t ena ä r en saklig h ålln in g , d e t a n d ra en j a g i s k D e t gäiler alla m än sk lig a liv sfö rh å lla n d e n och v erk sam h eter. M an h a n d la r i e tt jag isk t eller i e tt sakligt sinne.
F råg an k a n resas, om m an m ed dessa beg rep p v u n n it så m ycket.
Ä ro h ärm ed icke tv å begrepp in fö rd a , som lik n a a n d ra d y lik a d ä r- u ti, a tt de i själv a v e rk e t h a b ra liten tillä m p n in g p å d et fa k tisk a livet? U ttry c k e r inte sakligheten e tt läge, som i v erk lig h eten icke ä r m änniskans u ta n G uds? K a n någ o n a n n an än G u d h a n d la sakligt?
O ch å a n d ra sidan jagiskheten: ä r m än n isk a n verk lig en u ta n fö r nåd en alltigenom jagisk? Finns det ingen saklighet d ä rfö ru ta n ? Ä r m ä n n i
skan u tan tro n h elt u tb lo tta d p å sakliga m o tiv ?
D et ä r frå g o r, som endast delvis k u n n a bli b esv arad e i det fö ljan d e;
h ä r gäller d et n ä rm a st a tt se till, om b eg rep p et saklighet lik v ä l icke kan h jälp a oss a tt k asta ljus ö v er frå g o rn a om tro n såsom sedlig cen tral- fu n k tio n och om o rd n in g a rn a s »E igengesetzlichkeit».
Jag isk h et föreligger i de m est sk ild a fo rm er. M an kan v ilja till
godose sig själv p å de m est o lik a sätt. D en a llv a rlig a ste form en av jagiskhet ä r em ellertid den m o ralisk -relig iö sa, den »from m a» jagisk
heten. D et ä r k a ra k te ristisk t b åd e fo r ev an g eliet och fö r L uthers re fo r
m ation, a tt d et ä r den n a fo rm av jag isk h et som särsk ilt angripes: a tt m an söker sitt hos G u d och vill u tn y ttja honom fö r sig och »göra sig» m ed sin fro m h e t in fö r m ä n n isk o rn a.
Saklighetens b egrepp u ttry c k e r f ö r tr ä f f lig t d et r ä tta k ristn a läget i m otsats till d en n a from hetens jagiska in ställn in g . Sakligheten säger, a tt d et i tro n icke ä r m itt tillgodoseende d et g äller; fastm er gäller det
1 E x e m p le t är K ü n k e ls.
1 2 A R V I I) R U N E S T A M
a tt ko m m a u t u r hela d etta fö rh å lla n d e , d ä r jaget ä r m ed elpunkten.
Såsom m o tsats till fariseism ens jag isk h et u ttry c k e r alltså sakligheten n ä rm a st e tt fö rh å lla n d e , i v ilk et jagiskheten i dess subtilaste och fö r
såtligaste fo rm ä r blo ttställd . »Sakligheten» p e k a r på h u r d ju p t jagiskheten ä r fö ra n k ra d i m änniskans n a tu r. D en säger: m itt i v å rt g u d sfö rh å lla n d e v ill jagiskheten göra sig g ällan d e. Ja g e t v ill tag a G u d i sin tjä n st, i stället fö r a tt G ud skulle få ta g a jaget i sin tjän st. D ä rfö r u ttry c k e r saklighet i fö rsta rum m et u p p lå te n h e t fö r G ud, a tt v a ra a v slöjad in fö r G u d , m ed sin o u tro tlig a jagiskhet, och a tt i denna u p p - lå te n h e t v a ra a n trä ffb a r för G uds fö rlåtelse, m edan m an än n u ä r syn d are. S akligheten innesluter p rim ä rt p a ra d o x a lite te n i a tt vi äro G u d behagliga — sakliga — m ed an v i än n u äro jagiska. Saklighet är a lltså i fö rsta rum m et a tt stå d ä r b lo tta d u ta n a tt h a n åg o t a tt sk y la sig m ed, u ta n något fö rsv a r fö r synden -jag isk h eten , u ta n n å g o t u r-sk u ld an d e. A tt befin n a sig i d et läget, in fö r G uds b a rm h ä rtig h e t, ä r a tt v a ra saklig. D e t finns in te t a n n a t fö rh å lla n d e in fö r den B arm h ä rtig e än d e tta , som ä r sakligt, eller san t, eller r ä tt å terg er v e rk lig heten. V a rje a n n a t fö rh ållan d e fö rstä lle r sakläget. D en saklighet, som ä r ö p p en h et, u p p lå te n h e t fö r G u d , liv i L juset, ä r d et k a ra k te ristisk a fö r tro n . I den ligger det to ta la b ero en d et av G uds b a rm h ä rtig h e t.
D e t ges i d e tta läge ingen an n an u tv ä g än överlåtelse, liksom den sak liga ö p p en h eten själv y tte rst ä r b etin g ad av överlåtelsen p å n åd och onåd.
M en o rd e t sak lig h et innesluter m er än d e tta ren t religiösa ö p p e n hets- och ö v erlåtelsefö rh ållan d e. D e t utsäg er, a tt den G u d , den kristn e h a r a tt g ö ra m ed, h a r som gåv a och u p p g ift en »sak» å t den som ö p p n a r sig fö r H a n s liv, och a tt den saklige in ta r ett r ä tt fö rh ållan d e till d e n n a sak. H a n in ta r icke ett jagiskt fö rh å lla n d e till sak u p p g iften . H a n u tn y ttja r icke saken fö r sig u ta n trä d e r i tjä n st hos saken, av G ud honom given.
Sakligheten u ttry c k e r alltså fö rträ fflig t, a tt fö rh å lla n d e t till G ud a ld rig ä r e tt » sa k fritt» g u d sfö rh ållan d e. G u d h a r a lltid en »sak», en u p p g ift, en kallelse, en anvisning p å n å g o t som skall göras å t den som ä r u p p lå te n fö r honom och ö v e rlå te r sig å t honom . Sakligheten ä r m än n isk an s sv a r p å och uppfyllelse av G uds kallelse. »Saken», k a lle l
sen, ä r ald rig n å g o t v id sidan av hennes g u d sfö rh ållan d e. Ställnings
K R I N G »O R D N I N G S T E O L O G I E N S>» P R O B L E M
ta g a n d e t till den ä r e tt m ed den sakliga u p p lå te n h e te n ö v e rh u v u d fö r G u d . M otsatsen ä r ö v e ra llt jagiskheten. N ä r den k ristn e trä d e r in fö r »saken» — p å en gång g åv a och u p p g ift — så ä r frå g a n icke den, h u r h an skall k u n n a begagna saken till sitt eget h ä v d a n d e , u ta n h u r h a n r ä tt skall k u n n a fu llg ö ra G uds fo rd rin g a r, som m ö ta honom i
»saken» och som ligga »i sakens n a tu r» .
»I sakens n a tu r» : d ä r m ö ta vi nu d et p ro b lem , v a ro m h ä r är fråg a.
T ä n k a vi efter, så h a r saklighetsbegreppet, såsom vi h ä r a n v ä n t d et, tv å betydelser, eller d et h ä m ta r sitt in n eh åll frå n tv å h åll. S ak lig h et b e ty d e r fö rst och frä m st frå n v a ro av jagiskhet i g rip en h et av och u p p lå te n h e t fö r sa k v ärld en s H e rre , i sanning, i o fö rs tä llt väsende, i fö rlå te lse tro och ö v erlåtelse och v illig h et a tt lyssna och ly d a och ta g a sig an
»saken». M en sak lig h et b e ty d e r också sa k k u n n ig h et och s a k rik tig t u p p fy lla n d e av fo rd rin g a r, som »ligga i sakens n a tu r» , av k ra v , som synas inneligga i saken själv. G u d gör d e t till »m in sak» a tt tag a m ig an en sak i han s p å en gång o rd n a d e och p å o rd n in g v ä n ta n d e v ä rld . H a n k a lla r m ig m ed och till en »kallelse», som re d a n före hans k a lla n d e av m ig in n eh åller — eller synes in n eh ålla — sina sak fo rd rin g a r. S ak lig h et fö ru ts ä tte r d ä rfö r eller in n eslu ter sa k k u n n ig het, fö rd ju p a n d e i saken själv och dess fo rd rin g a r. U ta n d e tta fö r
d ju p a n d e i sa k v ä rld e n och u tly ssn a n d e t a v dess fo rd rin g a r, kan det bli d å lig t stä llt m ed sakligheten. » T ro n s saklighet» k a n icke e rsä tta d e tta ö d m ju k a in fö rs ä tta n d e i saken själv och dess a n sp rå k p å a tt bli sak lig t b eh an d lad .
D e t ä r d ä ri v å r t p ro b lem ligger, a tt sakligheten h a r liksom en själv stän d ig k ä lla i sakens egna fo rd rin g a r, som om G u d h a d e a v h ä n t sig i någon m ån till saken själv, som h an räc k e r oss, sina saklighets- fo rd rin g a r p å oss. S a k lig h e tsfo rd rin g a rn a inneligga d ä r re d a n i hans o rd n a d e sak v ärld . D e t ä r d ä rfö r o rd n in g a rn a , v ilk a fra m fö r a llt fö r
m edla till oss »saken», synas k u n n a f ra m trä d a m ed a n sp rå k p å a tt v a ra själv stän d ig a b ä ra re av sedliga bud. B akom »saken» eller kallelsen står d ä r v äl a lltid i n ågon m ening en o rd n in g , som h jä lp e r m ig a tt göra k la rt, v a d saken ifrå g a in n eh åller fö r fo rd rin g a r p å mig. V å r sak lig het synes så bestå i a tt vi ly d a »ordningsreglerna».
Ä ro vi d ärm ed icke å te r i o rd n in g setik en eller i den av o rd n in g a r-
A R Y I D R U N E S T A M
nas »E igengesetzlichkeit» bestäm da etiken? E ller v ilk e t förhållande rå d e r m ellan sakligheten i dess fö rsta och dess a n d ra betydelse?
F ö r d e t fö rsta ä r a tt k o n statera, a tt sakligheten i ordets först
n äm n d a betydelse ä r av stö rsta v ik t fö r sakligheten i dess a n d ra be
tydelse, n äm ligen re d a n fö r lusten och förm ågan a tt r ä tt fö rd ju p a sig i sak v ärld en , fö r d e t ö d m ju k a lyssnandet till saken själv och dess fo rd rin g a r. D e t är, särsk ilt i fråga om vissa sakom råden, redan för u p p tä c k te n av saken och sa k fö rh å lla n d e t ifrå g a av största vik t, att jagiskhetens sk ä rv a av läg sn ats u r ögat. D ä rfö ru ta n u n d a n d ra g e r sig saken den seendes u p p m ä rk sa m h e t och intresse. Jag isk h eten sträv ar a tt göra m än n isk an v erk lig h etsb lin d fö r allt, som icke kan u tn y ttja s fö r jaget. F ö r d et a n d ra ä r sak k u n sk ap eller in fö rsä tta n d e i saken icke u ta n v id a re detsam m a som insikt i sa k fö rh ållan d en as och o rd n ingarnas sedliga bud. D e t ges m å h ä n d a även såd an a i sa k fö r
h ålla n d e n a eller o rd n in g a rn a själva im m an en ta »bud» som liksom v ä n ta p å a k tu aliserin g ; o lik a livsom råden in n eh ålla säk ert h ä ru tin n a n olik a ty d lig a »bud». M ån g a gånger få vi »slå o tå lig t p å livsm aterialet»
(N a th a n S öderblom ) fö r a tt få syn p å, v a d som skall göras. N ä rm a st ä r fö rtro g en h eten m ed saken em ellertid b lo tt in sik t i e tt sakm aterial, som själv icke u p p v isa r n å g ra bud u ta n istället v ä n ta r, a tt jag skall k o m m a till d et m e d b u d , m edelst v ilk a m a te ria le t skall användas.
S a k v ärld en in n eh åller m aterial, och v e rk ty g , m ed v ilk a m aterialet kar;
bearbetas. M en den in n eh åller icke a lltid b u d et, idén, m ålet och r ik t
ningen, e fte r v ilk a m a te ria le t skall gestaltas. Å tm instone k an det icke u ta n O rd e ts h jä lp utlyssnas. D en sa k v ä rld och o rd n in g , som heter d et ekonom iska livet, h a r visserligen sina »lagar». M en dessa laga'- äro icke själva det ekonom iska livets sedliga bud och reg u lato rer, utan själva m a te ria l och v e rk ty g fö r den idé och det m otiv, som skola b estäm m a penningens an v ä n d n in g och tag a själva de ekonom iska la g a rn a i sin tjän st.
Så v ä n ta sak v ä rld e n och o rd n in g a rn a ö v e rh u v u d y tte rst, tro ts fö r dem u tsta k a d e g ränser, tro ts även i dem inneliggande lagar, p å o rd er
» u tifrån » , p å » O rd » , som ko m m a till sak v ärld en i frå g a och be
stäm m a dess an v ä n d n in g .
D e t ä r till d en n a sak v ärld en s » v än tan p å order» den saklige skall fö rm ed la v ä n ta n s u p p fy llelse genom a tt avlyssna o rd ern i O rd e t, på
K R I N G »O R D N I N G S T E O L O G I E N S» P R O B L E M 15
sam m a gång h a n f ö r d ju p a r ■ sig i sak v ärld en . D e t ä r m. a. o. sak lig heten i o v an a n fö rd a d u b b la m ening som skall u tfö ra den reg leran d e och k o n tro lle ra n d e fu n k tio n , v ilk en sak v ärld en och o rd n in g a rn a m ed deras m a te ria l, v e rk ty g och lag ar v ä n ta på. H u r u m y ck et d en n a
» v än tan » in n eh åller av disposition, av inneboende no rm er, som b lo tt genom O rd e t-tro n k u n n a aktu aliseras, u n d a n d ra g e r sig väl i de flesta fall b ed ö m an d e och to rd e v a ra o lik a fö r olik a livssfärer. D et ä r m öjligt, a tt i d e tta stycke cn liv ssfär ta la r ett ty d lig a re sp råk än en an n an . D ä rp å k an jag h ä r icke ingå. V a d h ä r kan göras ä r en d ast a t t som slutsats av d et om tro n såsom saklighet sagda av g iv a e tt a llm ä n t sv ar p å frå g a n , h u ru v id a d et ges någon »central» eller c e n tra l
fu n k tio n hos m ä n n isk an , u tifrå n v ilken hennes ö v rig a liv sfu n k tio n e r k u n d e dirig eras eller o m k rin g v ilk en de k u n d e sam las till e tt o rd n a t helt. S v aret ä r n ä rm a st: M än n isk an står in te b a ra u n d e r en m å n g fa ld d rifte rs a n sp rå k och m a k tsp rå k . H o n stå r också i v a le t m ellan tv å , b lo tt tv å , m o ts a tta liv sin stä lln in g a r: saklighetens livsinställning, som icke är till eller m öjlig, u ta n a tt ho n ö p p n a t sig fö r sak v ärld en s b a rm h ärtig e H e rre , och jagiskhetens livsinställning, genom v ilk en hon en
d ast trä d e r i tjä n s t hos sig själv och u tn y ttja r a llt och alla fö r sina syften, d ärig en o m u n d e rg rä v a n d e sitt eget liv. D e t ä r det u r etisk sy n p u n k t g ru n d läg g an d e i den k ristn a a n tro p o lo g ien , d en n a ra d ik a la m otsats m ellan tv å , b lo tt tv å , liv sin ställn in g ar m itt i m ån g fald en d rifte r, som d ra g a å t o lik a h åll och vilja ta g a själva d et m änskliga in tellek tet och k lo k h eten i sin tjän st.
S v aret är b e ty d e lse fu llt, d ä rfö r a tt d et ä r av g ö ra n d e just fö r fö r
h å lla n d e t m ellan de m ån g a d riftfu n k tio n e rn a inom m änniskan och deras kam p eller sam spel, fö r v ilk en d era rik tn in g en hon b lir av g jo rd , fö r saklighetens eller fö r jagiskhetens. V äljer hon jagiskheten, b lir det kaos och a n a rk i i hennes d riftliv ; k an hon frig ö ras till saklighet, b lir d et o rd n in g och kosm os.
M ärk nu, a t t i den jagiska inställningens läge egentligen vilken som helst av d rifte rn a k a n svinga sig u p p till ö v ersta h e rra v ä ld e , ta g a ledningen och k o m m en d era de a n d ra . F ö rv ä rv s d rifte n k a n ta g a ö v e r
h an d och stry p a t. ex. d e t ero tisk a livets k ra v ; d et ero tisk a liv et k a n ta g a ledningen och lå ta fö rv ä rv s d rifte n och a n d ra d rifte r tjä n a sig.
D e t är fö r ö v rig t en k o m p lic e ra d sak och en m y ck et v ik tig u p p g ift
i 6 A R V I D R U N E S T A M
a tt u n d e rsö k a , h u r jagiskheten v a n stä lle r de o lik a d rifte rn a . I den sakliga inställn in g en s läge åter strä v a de o lik a d rifts fä re rn a a tt intaga den tjä n a n d e plats, som på någ o t s ä tt i sk ap elsen atu ren själv synes v a ra » fö ru tb estäm d » för v a r och en i d et helas kosm os. D et är fa k tis k t så, i den m å n saklighetens eller tro n s livsläge v erk lig en är förhanden.
D e t b lir en b råd sk a hos liv sfu n k tio n ern a a tt o rdna sig, a tt intaga v a r och en sin plats i ledet. D et ä r såsom d å i en o o rd n a d m ilitär m assa b e fä lh a v a re n kom m enderar u p p stä lln in g : v a rje m an uppsöker sin p la ts i ledet, tills hela exercisfältet fö re te r bilden av v älfo rm ad e k o lo n n er. Så strä v a de olika d riftfu n k tio n e rn a a tt u p p sö k a v a r och en sin p la ts, n ä r trons eller saklighetens liv sin ställn in g in trä tt. M an k a n se d e t ty d lig a st hos n y v ä c k ta m än n isk o r. D e t b lir e tt iv rig t frå g a n d e e fte r h u r de olika liv sfu n k tio n e rn a r ä t t skola ordnas. H u r skall jag r ä t t o rd n a m itt fö rv ärv sliv , r ä tt a n v ä n d a m in m a k tställn in g som ö v e ro rd n a d , r ä tt sköta den erotisk-sexuella d rifte n etc.? N å g o t m in d re ä n en tendens till såd an t o rd n a n d e ligger icke i den k ristn a tro n och sakligheten: den ä r en stän d ig n y an sats till en ord n in g s
kosm os i h e la m ån gfalden av d rifte r och k ra fte r i m änniskans b ro k ig a inre liv, h u r m ycket eller litet fa k tis k t re su lta t, som än kom m er till stå n d av d e n n a ansats.
D e tta ä r e tt em piriskt fak tu m . O ch d ä r d e tta fa k tu m icke ä r för h an d en , fö relig g er icke kristen tro . K risten tro ä r icke till u ta n en såd an stä n d ig nyansats till ordningskosm os. D ä r tro n g år tom gång v id sidan a v sakvärlden, icke in n eh åller ansatser till c e n tra lfu n k tio n i m å n g fald en d riftfu n k tio n e r, icke, om ock i all sk rö p lig h et, an g rip er ö v e r
v å ld frå n d riftfu n k tio n e rn a och s trä v a r a tt ta g a dem i sin tjä n st, d ä r tro n b liv it en liv sfu n k tio n bara v id sidan av de a n d ra , u ta n a tt be
rö ra dem , u ta n a tt oroa dem, u ta n strä v a n a tt led a dem , d ä r ä r tro n icke k riste n tro u ta n ett stycke jagiskhet b la n d a n n a n jagiskhet.
D e t ä r h ä r sakligheten-tron ovillk o rlig en b lir ly d n a d . L y d n a d fö r det sak b u d som inställer sig för den lyssnande. D en n a ly d n a d är o b e tin g a t n ö d v ä n d ig fö r trons fo rts a tta liv. D e t ögonblicket, då en
»sak» eller en »ledning» erbjuder sig i e tt in fö r G u d och hans sak v ä rld ö p p e t och lyssnande liv, är den k ritisk a p u n k te n i d e t m än n isk o liv et eller d e t k arak te ristisk t sedliga m o m en tet i d e t m änniskolivet.
I d et ö g o n b lick et står livet på spel.
K R I N G » O R D N I N G S T E O L O G I E N S» P R O B L E M 1 7
J a g sade o van, a tt hos den jagiska m än n isk a n och i den a n a rk i, som jag isk h eten sk ap ar, egentligen v ilk en som helst av d rifte rn a k an sv in g a sig u p p till ö v ersta h e rra v ä ld e. D e tta en en d a d rifts h e rra v ä ld e i en m än n isk a k an sedan u tb re d a sig ö v er en hel g ru p p av m ä n n isk o r och i viss m ån p rä g la en hel tid . D e t k a n bli till en däm onisk m a k t ö v e r d en n a g ru p p och den n a tid . D e t k a n g ru n d lä g g a en liv så sk å d n in g , en liv såsk åd n in g alltså i den ena eller a n d ra d riften s tecken.
En fö rs to ra d m a k t å t en d r if t k a n ge en o rd n in g , som fö r sin till
k o m st h a r a tt ta c k a d rifte n i frå g a , en n y fo rm eller en ny ställning i o rd n in g a rn a s sam m anhang. D e n k a n ge o rd n in g en en stö rre v ik t e lle r en m in d re, än den b o rd e äga. D en k a n fö rä n d ra hela stru k tu re n i en f ö ru t g ällan d e ordningskosm os, såsom v i n u se h ä n d a i frå g a om -statens o rd n in g i dess fö rh å lla n d e till a n d ra . H jo rd d rifte n s och u n d e r
k astelsed riften s fö rsto rin g h a r s k a p a t den to ta litä r a staten. T ill den g ra d ä ro o rd n in g a rn a till sin fo rm och sin ställn in g beroende av de m än sk lig a d rifte r och k ra fte r, som m e d k o n stitu e ra dem . O ch till den g ra d ä ro d rifte rn a i sin tu r u n d e rk a sta d e flu k tu a tio n e r båd e hos in d i
v id e n och i k o llek tiv et. D e t ä r dessa flu k tu a tio n e r i d rifte rn a som fö rk la ra fö rä n d rin g a rn a i ordningskosm os och de o lik a o rd n in g arn as o lik a m ak tstä lln in g i sk ild a tid er.
.Men a tt säga d e tta synes ju, en lig t d et föregående, också v a ra a tt säga, a t t fö rä n d rin g a rn a i ordningskosm os äro b e tin g ad e a v trons s ty rk a och fö rm åg a a tt reglera d riftfu n k tio n e rn a , av tro n s fö rm åg a a tt v e rk ligen b e v a ra kosm os i o rd n in g a rn a och fö rh in d ra kaos och a n a rk i.
E n d a st tro n k a n fö rh in d ra d riftd ä m o n ie n hos en sk ild a lik a v ä l som i hela m än n isk o g ru p p er och tid e r. E n d a st tro n s » c e n tra lfu n k tio n » k an reglera m änniskans och m ä n n isk o k o lle k tiv e ts ö v rig a liv sfu n k tio n er.
L aga, a tt trons liv lever s ta rk t hos de m ån g a enskilda; d ä rm e d är d e n reglerande c e n tra lfu n k tio n i v erk sam h et, som a v sig själv sk ap ar kosm os av kaos.
D e t ä r p å denna linje O x fo rd g ru p p rö re lse n i v å r tid a rb e ta r m ed sin s. k. k ristn a re v o lu tio n . F ö rv a n d la de en sk ild a m än n isk o rn a, och v ä rld e n skall fö rv an d las. D e t ges ingen a n n a n v äg fö r a tt fö rh in d ra k a ta stro fe n . S kapa en ny c e n tra l hos de en sk ild a m än n isk o rn a, en ny c e n tra l liv sfu n k tio n , och de y ttr e fö rh å lla n d e n a skola d ärm ed av sig
2
i 8 A R V I D R U N E S T A M
själv a o rd n a s: d e t skall av o ordningen b liv a o rd n in g och av o o rd n in g a rn a b liv a o rd n in g ar.
H ä r k o m m a nu em ellertid in v än d n in g ar, som på a llv a r a k tu ali
sera d e t o v a n a n ty d d a p ro b lem et om fö rh å lla n d e t m ellan tron och.
O rd e t och om O rd ets m öjliga fö rm åg a a tt reglera o rd n in g ar och d r if te r u ta n eller liksom m ed förbigående a v »trons fu n k tio n » .
P å den fö rk la rin g e n , a tt v ä rld e n k an fö rv a n d la s endast genom de en sk ild a m än n isk o rn as fö rv a n d lin g , svaras näm ligen p å goda grunder frå n a n n a t lä g e r: D et ä r u topi. Vill du v ä n ta m ed v ärldens fö rv a n d ling, tills d e enskilda m ä n n isk o rn a b liv it fö rv a n d la d e , f å r du v ä n ta i evighet. D els blir det sto ra fle rta le t a ld rig fö rv a n d la t till n y tt, sakligt, k ris te t liv. Dels blir, hos dem som verkligen bli födda p å n y tt, fö rv a n d lin g e n icke så fu llstän d ig , a tt d e t går a tt p å sådan g ru n d bygga u p p e tt n y tt sam hälle. D e t ä r u to p i, även om de k ristn a b lan d oss bleve lå n g t m er k ristn a , än v a d v ä rld e n h ittills f å tt b ev ittn a av k riste t liv b la n d m änniskor. N ej, skall v ä rld e n räddas, skall d e tta icke ske genom någon m än n isk o rn as » tro sfu n k tio n » , som skulle ku n n a bli en a v to n o m , c e n tra l led are i m ån g fald en sub jek tiv a liv sfu n k tio n er.
D e t f å r lov a t t gå p å en m era o b je k tiv väg, genom e tt m era d irek t, av » tro sfu n k tio n e n » oberoende in g rip an d e i liv sfö rh ållan d en a. T ro n m å, d ä r d en finns, k u n n a v a ra behjälplig, m en d et vill h an d g rip lig are re a lite te r till fö r a tt ä n d ra v ärld en .
U ta n f ö r k risten d o m en stående realistisk a ia k tta g a re m ena, aitt över
h u v u d k risten d o m en , d et m å v a ra » O rd et» eller »tron», sp elat och sp elar en u to m o rd e n tlig t liten roll i v ärld en s o rd n an d e och i över
gången frå n kaos till kosmos. D e t ä r k ä n t, h u r M a n d e v i l i e i sin fab el om b isam h ället gör gällande, a tt m änsklig själviskhet v a rit en.
v ik tig a re f a k to r i m änniskolivets o rd n a n d e än k ärlek och r ä ttf ä r d ig h e t.1 V a r sto d e vi u ta n den am bition och äv la n , som den m änskliga egoism en u tv e c k la r?
T a n k e n synes v ara bestickande. D et synes v a ra en u p p e n b a r fö r m ä te n h e t a t t frå n k riste t h åll göra gällande, a tt hum aniseringen a v d e t m o d e rn a sam h ället och rä ttfä rd ig h e tsta n k e n s seger i d et allm änna m e d v e ta n d e t b e trä ffa n d e de socialt säm st lo tta d e är e tt resultat av k risten d o m en . Ä r den icke fastm er en fö ljd av de b red a lagrens e n e r-
1 Se t. ex. K a r l V o r l ä n d e r , Von Machiavelli bis Lenin, 1925, s. 78 ff.
K R I N G » O R D N I N G S T E O L O G I E N S« P R O B L E M 1 9
giska s trä v a n a tt själv a sk a ffa sig sin r ä tt, m. a. o. ett resu ltat av den m än sk lig a själv h äv d elsen , egoismen?
D o ck to rd e d e t m ed r ä tta k u n n a göras g ällande, a tt kristendom en h a r sin d ry g a a n p a r t i den o m ta la d e hum aniseringen. I själva v erk et h a r d en n a k o m m it till stån d ta c k v are båd e k ristendom en och den m änskliga egoism en. D en rä ttfä rd ig h e tsid é , som trä n g t fram till seger i d e t m o d e rn a sam h ället, h a r säkerligen fö r sin tillv a ro a tt ta c k a k risten d o m en . M en d et ä r egendom ligt a tt ge a k t p å h u r den b a n a t sig v äg till seger. D e t ä r fö r oss k ris tn a in te t särsk ilt h ed ra n d e k ap itel.
D en h u m a n a re rä ttfä rd ig h e ts id é n h a r k a sta ts in i v ä rld e n av k riste n dom en. M en den h a r segrat, in te tack v a re de k ristn a , inte genom a tt m a jo rite te n k ristn a m ä n n isk o r fö rv e rk lig a d e k ristendom en och rä ttfä rd ig h e te n i sitt liv och så d ro g o a llt fle r m ed sig. U ta n den k ris tn a ta n k e n segrade p å d et sä tte t, a tt den m änskliga egoismen hos m assorna lad e beslag p å den och tv in g a d e fra m e tt stycke fö rv e rk ligande av den i sam h ället — och k u n d e göra det, tack vare det fö r
h å lla n d e t, a tt m ä n n isk o rn a in n erst inne erk ä n d e den och böjde sig fö r den. N ä rm a re b estäm t tillg ick d et som b e k a n t så, a tt m assorna fö r a t t h ä v d a sin r ä t t slöto sig sam m an och org an iserad e sina k ra fte r.
D en ena a rb e ta rg ru p p e n u p p h ö rd e a tt m ed o n d a ögon se, a tt den a n d ra fick d e t b ra. A rb e ta rn a fö rsto d o , a tt deras sak v a r gem ensam och a tt den ene arb e ta ren s b ästa i längden v a r den andres. D e t ä r m ed hän sy n till m o tiv en hos de ensk ild a i d en n a rörelse en b lan d n in g av osjälvisk s o lid a rite t och m ålm ed v eten självhävdelse, som k an inge åsk åd aren m o tsv a ra n d e b la n d a d e k än slo r. I sto rt sett h a r em ellertid rörelsen k a ra k tä re n av en väld ig , o rg an iserad självhävdelse. D e slöto sig sam m an fö r a tt sk a ffa sig stö rre m a k t i k am p en . M en m ärk , de ka lla d e d et in te m a k t, d e t de strä v a d e efter, u ta n de k a lla d e det r ä tt och rä ttfä rd ig h e t, de åb ero p ad e b u n d sfö rv a n tsk a p m ed rä ttfä rd ig heten . E ljest had e d e t b liv it d å lig t m ed sla g k ra fte n . V ilk e t b ety d er, a t t rä ttfä rd ig h e tsid é n in n erst inne, tro ts dess b ristan d e realiserande 1 m än n isk o v ä rld e n , v a r en m a k t, in fö r vilken m an fö ru tsa tte a tt m än n isk o r m åste böja sig och till v ilk en d et b e tra k ta d e s som sjä lv k la rt, a t t fo lk in te ville k o m m a i m o tsättn in g .
D e t är fö r de k ristn a i k y rk a n s h isto ria fö rö d m ju k a n d e , a tt en h u m a n a re rä ttfä rd ig h e tsid é s seger i v ä rld e n så lite t ä r re su ltatet av
2 0 A R V 1 D R D N E S T A M
deras, de k ristn as, liv och gärning och i så sto r u tsträ c k n in g vunnits m ed h jä lp av den sam lad e, organiserade egoistiska självhävdelsen hos de sto ra m assorna, som led o under o rä ttfä rd ig h e te n .
D e tta ä r u p p ly san d e fö r fö rh å lla n d e t m ellan O rd e t och tro n såsom
»fu n k tio n » . D e t ä r ett v äld ig t exem pel på h u r O rd e t ä r en m a k t som sk a p a r trots m ä n n isk o rn a , tro ts de k ristn a. Sedan en högre rä tt- fä rd ig h etsid é en gång m ed k r a f t slungats in i v ä rld e n , i O rd e t, så är den en m a k t, som v e t a t t sk a ffa sig v e rk ty g fö r a tt sä tta sig igenom, tro ts de k ristn as dåliga k risten d o m . N ä r det d ä rfö r i den u to m k ristn a litte ra tu re n u n d e rstu n d o m heter, a tt den m änskliga själviskheten och k am p en fö r tillv a ro n u t r ä t t a t lån g t m er k u ltu re llt, lå n g t m er fö r r ä t t fä rd ig h e te n i v ä rld e n ä n den k ristn a k ärleken, så ligger d ä ri både en sanning och en osanning. D et ä r sant, a tt d et de k ristn a m än n isk o rn a u tr ä tta t i v ä rld e n såsom n y a m änniskor fö r a tt h ö ja dess tillstå n d i k u ltu re llt och socialt avseende, ä r fö rsv in n an d e lite t i jäm förelse m ed d e t som fra m g å tt u r självhävdelsens ävlan. M en v a d m an förbiser är, a t t den själviska ä v la n själv i stor u tsträ c k n in g tv in g ats a tt tjä n a den rä ttfä rd ig h e ts - och hu m an itetsid é, som h a r sitt u rsp ru n g i evangeliet.
D en n y a h u m a n ite te n i v ä rld e n ä r i sista h a n d icke e tt egoismens verk u ta n e tt G u d s v e rk , som m åst begagna själva den m änskliga självisk
h eten fö r a tt h u m a n ise ra m änniskogem enskapen.
Så k an G u d k a sta in sitt O rd i m änniskolivets ä v lan och låta det h a sin v e rk a n till en om reglering av o rd n in g a rn a liksom m ed fö r b i
gående a v m än n isk o rn as subjektiva k ristn a liv eller » tro sfu n k tio n ».
D e t som ger O rd e ts n o rm insteg b la n d m änniskor är, synes diet, ingen fa k tisk , realiserad su b jek tiv kristendom , u ta n en egendom lig skam k ä n sla hos m än n isk o rn a , som fö rb ju d e r dem a tt gå em ot d e n insedda sanningen i den högre livsnorm , som en gång u p p e n b a ra ts. — D et ges t. o. m. inom in te rn a tio n e ll p o litik exem pel p å a tt staternas rep re se n ta n ter skä m m a s fö r a tt ta la em ot e tt fram k o m m et h um ant fö rslag och av d en n a anledning giva det sitt b ifall, tro ts a tt det n a tio n e lla intresse, de fö re trä d a , egentligen ålägger dem a tt m otsätta sig förslaget. Så k a n »O rdet» — en högre rättfä rd ig h e tsid é, som, en gång u p p e n b a ra d , a lltid föder en skam känsla, om den såras — b an a sig v äg m itt igenom in d iv id u ell och n atio n ell egoism och skapa
K R I N G »O R D N I N G S T E O L O G I E N S» P R O B L E M 2 1
eller o m sk ap a o rd n in g a r trots m än n isk o rn a , tro ts bristen p å realiserad su b jek tiv rä ttfä rd ig h e t.
M en å a n d ra sidan är fö rm å g a n hos d en n a u p p d a g a d e högre liv s
p rin c ip a tt g ö ra sig gällande och v ä c k a sk am k än sla beroende av a tt liv sp rin cip en ifrå g a verkligen hålles lev an d e och f o r tf a r a tt u p p e n b a ra sig b la n d m än n isk o rn a och icke »glöm m es» och skym m es. O ch d et ä r h ä r till sist även de få r ä tt, som ta la om de en sk ild a m ä n n isk o livens fö rv a n d lin g som v illk o r fö r v ä rld e n s fö rv a n d lin g och h a blick fö r särsk ilt »nyckelpersonernas» sto ra v ik t i d e tta sam m anhang. D e t v isar sig näm ligen, a tt den su b je k tiv t realiserade kristendom en och
» tro sfu n k tio n en » hos de få en sk ild a ä r en ab so lu t betingelse fö r ifrå g a v a ra n d e sk am känslas existens och re a k tio n sfö rm åg a. L åt u p p e n b a re l
sen av det högre, renare liv et u p p h ö ra a tt p å n y tt u p p e n b a ra sig i levande m än n isk o liv , lå t den b egravas u n d e r höga och sköna ord om en högre rä ttfä rd ig h e t och u n d e r e tt liv, som fö rn e k a r ordens k r a lt, och m än n isk o rn a skola i sitt in n e rsta a lltm e r dispensera sig frå n det som en gång v a r ev id en t sanning, u p p h ö ra a tt böja sig fö r det, de en gång in n e rst böjde sig fö r, och u p p h ö ra a tt reagera m ed skam kän sla m o t d et som en gång fra m sto d som skam ligt.
D e t ligger m yck en risk, m en också m ycken an led n in g till kristen optim ism i d e tta fö rh å lla n d e , a tt d et fa lle r såd an v ik t p å enskilda m änniskors fö rv a n d lin g till lev an d e, » fu n k tio n eran d e» k ristn a . A n ledning till m yck en optim ism , ty d e t ä r d e t m ärk lig a, a tt b a ra ett få ta l k ristn a, ja, b a ra en en d a k risten m än n isk a av tillräck lig andlig resning k an spela en a v g ö ran d e ro ll fö r v id m a k th å lla n d e t eller fö r
n y a n d e t och å te ru p p d a g a n d e t av den o m ta la d e högre liv sp rin cip en och livssanningen. E n enda person k a n bli bestäm m an d e fö r andan i en hel fo lk g ru p p eller k u ltu r, fö r kän slig h eten i de m o ralisk a v ä rd e rin g a rn a , fö r v ak en h eten och frisk h eten i den m o ralisk a reak tio n s fö rm åg an . E n v a r av oss k a n u r sin egen e rfa re n h e t eller kän n ed o m om historien h ä n v isa till såd an a personer, v ilk as b estäm m an d e in fly ta n d e p å g ällan d e v ä rd e rin g a r och fö rm åg an a tt h ålla »skam känslan»
v a k e n strä c k t sig v id a . D e h a u tö v a t sin m a k t, de h a b liv it bestäm m an d e fö r d riftliv e ts reglering, fö r o rd n in g a rn a s g estaltning, icke genom d et m ä rk lig a de u tr ä tta t, icke genom sina d ire k ta m ålm ed v etn a in g rip an d en i d e t sociala liv et till dess refo rm erin g . D e h a v e rk a t
2 2 A R V I D R U N E S T A M
re fo rm e ra n d e in d ire k t, de ha d ik te ra t m än n isk o rs innersta v ärd e rin g a r genom s itt personliga v ara, genom sin heliga sorglöshet snarare än genom sin sociala ak tiv ite t. — M änniskolivet, d et sociala och p olitiska liv et lik a v ä l som det p riv a ta , behöver icke m in d re en Frans av Assisi än en In nocentius den t r e d j e 1 — nam nen tä c k a natu rlig tv is e n d ast m y c k e t o fu llstä n d ig t de realiteter, v aro m h ä r ä r fråg a, och an g iv a n a tu rlig tv is endast o fu llk o m lig t de o lik a u tfo rm n in g a r, som den p åv isad e d ia le k tik e n m ellan en o b jektiv och en subjektiv väg fö r O rd e t k an e rh å lla . O u m b ärlig ast i v å rt släktes h isto ria som led stjärn o r på dess väg äro em ellertid de, som m ed sina egna liv, i sin sam ling p a d e t ena n ö d v ä n d ig a , etsa in i m änniskors m ed v etan d en »värdenas rä tta ra n g o rd n in g » .
S a m m a n fa ttn in g . En betraktelse av o rd n in g a rn a »n erifrån » ger v id h an d en , a t t o lik a m änskliga d rifte r ligga till g rund fö r och m edbe- stäm m a de o lik a o rd n in g arn a. F rågan ä r å ena sidan, om och h u r den a v » o rdningsteologerna» o m diskuterade sy n d en i o rd n in g a rn a sam m an
h än g er m ed d e tta fö rh ållan d e, å a n d ra sidan om n åg ra n a tu rlig a sed
liga b u d p å d e tta sätt im plicite bli m e d sa tta i resp. o rd n in g . Svare<- ä r: i. S y n d en ligger icke i o rd n in g arn a själv a eller i deras m er eller m in d re d riftm ä ssig a grund, men uppenbarar sig i d riftfu n k tio n e rn a s kaos, som sedan i sin tu r van ställer o rd n in g a rn a och av dem gör o o rd n in g a r; synden själv ligger i jagiskheten. 2. O rd n in g a rn a och den d r if t- och s a k v ä rld de representera äro inga av to n o m a, egenlagm ässiga sto rh eter, u ta n n ärm ast b lo tt m aterial och v e r k ty g , som v ä n ta på o rd e r och ledning »u tifrån » . F iu r m y ck et av sådan o rd e r och ledning som ligger p rc fo rm c rad , liksom v ä n ta n d e p å utlösning »inuti» den en
sk ild a o rd n in g en och d riftsfären , ä r icke g ärn a m öjligt a tt i varje fall fa ststä lla ; o lik a livsom råden torde h ä r ge o lik a ty d lig a svar. S äk ert är, a tt u ta n O rd e t och tro n äro de alla till sist redlösa och hotas de m ed o rd n in g sd äm o n i och o rd n in g san ark i. E n d ast O rd e t-tro n kan b rin g a liv sfu n k tio n e rn a och o rd n in g a rn a i deras rä tta , sakliga läge.
T ro n ä r icke kristen tro , om den icke in n eh åller en ansats till sådan
1 Sammanställningen Franciskus-Innocentius är hämtad från den amerikanske teologen R e i n h o l d N i e b u h r , vars båda arbeten Moral man and immoral society, 1932, och An interpretation of Christian ethics, 1936, från andra utgångspunkter och frågeställningar innehålla värdefulla bidrag till här behandlade tema.
K R I N G » O R D N I N G S T E O L O G I E N S» P R O B L E M 23
sak lig h et i de olika d rift- och liv ssfärern a, eller e tt försök a tt göra sig till c e n tra lfu n k tio n i m än n isk an , o m k rin g v ilk en hennes ö v rig a liv sfu n k tio n e r v ilja o rd n a sig såsom k rin g e tt led an d e centrum . T ro n som » liv sfu n k tio n » m o tv e rk a r så d et kaos i d riftliv e t, som h o ta r o r d ningskosm os m ed a n a rk i och däm oni. M en d e n n a »trosfunktionens»
o rd n a n d e fö rm åg a i d et m än sk lig a d riftliv e t, resp. ordningskosm os, ä r icke den en d a väg, p å v ilk en O rd e t in g rip e r o rd n a n d e i det m ä n sk liga liv et. D e t k a n också in g rip a d ire k t, liksom m ed förbigående av m än n isk o rn as tro sfu n k tio n . D en u p p e n b a ra d e sanningen, den evidenta högre liv sp rin cip en , som, en gång u p p e n b a ra d , av m än n isk an »igen- kännes» såsom sann och genom själva sin inneboende sanning ö v e r
b evisar henne om sin r ä tt, h a r en egendom lig fö rm åg a a tt sä tta sig igenom tro ts m ä n n isk o rn a, a tt re n t av ta g a själv a m än n isk o rn as egoism och självhävdelse i sin tjä n st och göra dem till sina v e rk ty g fö r sk ap an d e av b ä ttre o rd n in g och h u m a n a re fö rh å lla n d e n . Så »kring
går» O rd e t i sin o rd n in g ssk ap an d e v erk sa m h e t p å s ä tt och vis själva tro n . Å a n d ra sidan ä r d e n n a O rd e ts v e rk a n , m ed förbigående av k risten d o m en s su b jek tiv a fö rv e rk lig a n d e i de enskilda m änniskornas liv, beroende av a tt d et u p p e n b a ra d e högre liv e t och sanningen d ä ri verkligen f o r tf a r a t t v a ra u p p e n b a r och stå d ä r lev an d e fö r m ä n niskors ögon och f o r tf a r a t t v ä c k a skam känsla, d ä r den kränkes. M en den n a fo rts a tta u p p en b arelse av sanningen och O rd e ts fö rm åg a a tt överbevisa ä r fö r sin existens beroende av lev an d e enskilda k ristn a m än n isk o r, som v erk lig en lev an d eg ö ra k risten d o m en i sina egna liv.
S åd an a ensk ild a m ä n n isk o r av hög an d iig resning, som genom sitt väsen och v a r a k u n n a p rä g la an d an i en hel fo lk g ru p p och av g ö ran d e p å v e rk a en hel k u ltu rs ethos och sedliga re a k tio n sfö rm åg a, äro till sist den v ik tig aste betingelsen fö r o rdningens v id m a k th å lla n d e eller åte rstä lla n d e.
