’f 1'MAG.

K .

T O R Q U A T O T A S S O ’S

G E R U S A L E M M E L I B E R A T A ,

dfversatt och kommeuterad.

1. Delen.

som med vidtbcrömda Philos. Facultetens tillstånd

’f 1 '

MAG. CARL WILHELM BÖTTIGER

E. O. Adjunct » Tyska och Italienska Litteraturen

och

GUSTAF BÖTTIGER

a l W estm an lan d s och D ala L andskap

kommer att offentligen försvaras

på Gustavianska Lärosalen d. 2 3 Nov. 1 8 4 2

p . v. t. f. m.

. H 3 Ö I T T , U P S A L A

A Y a h l s t r ö m Ä L å s t b o m . 1 8 4 2 ,

/

H Ö G V Ä L B O R N E F R I H E R R E

WILHELM FREDRIK TER1EDEN

OCH

DESS FRIHERRINNA HÖGVÄLBORNA

« J A c p m t e m d e n

född TERSMEDEft

tillegaas dessa blad tacksamt ocb vördnadslullt

a f

G U STA F B O T T IG E R .

BEFRIADE JERISALIIM .

Svensk öfversättning

AF

C A R I. W IL H E L 1 K B O T T I G E R .

U P S A L A 1 8 4 2

W a l å l l t r O m A L å . t b o r a

L A

G E R U S A L E M M E L I B E R A T A.

C A N T O PHI MO.

D E T

B E F R I A D E J E R U S A L E M .

F Ö R 8 T A 8 À Y G E I X .

FÖKSTA SÅNGENS INNEHÅLL,

i

Ä m n e t f ö r Lei» E p o s slås an. 2 - 3 I n v o c a t i o n t ili S å n g g u d i n n a n . 4 - 8 D e d ica tio n t i l l A l f o n s I I , h e r t i g a f F e r ­ r a r a . G P o e m e t s b e r ä t t e l s e b e g y n n e r. G h r i s tn a Lärens vunna f ra u is teg , 7 - 1 0 G u d b l i c k a r n ed, och r a n s a k a r d e C h ris tn a h ö f - d i n g a r n a . 1 1 - 1 2 H a n s ä n d e r e n geln G a b r i e l m e d b u d s k a p till G o t t f r i d . 1 3 - 1 7 E n g e l n u t f ö r e r s i t t u p p d r a g . 1 8 - 2 0 G o t t ­ f r i d s a m m a n k a l l a r f u r s t a r n a , som infinna sig. 2 1 - 2 8 G o t t - f ri d s ta l till de m . 2 9 - 3 1 E r e m i t e n P e t r u s r å d e r till b ifall.

3 2 - 5 4 G o t t f r i d väljes t i l l h u fv u d a n fö r a r c och hyllas a f h ä ­ r e n . 3 3 H ä r e n f r a m t å g a r t ill m ö n strin g . 3 G IVy in v o c a tio n . 5 7 - 6 0 M ö n s t r i n g a f r y t te r i e t . G l - 6 4 M ö n s trin g a f fotfolket.

G 8 -G G G o t t f r i d g e r o r d r e s om u p p b r o t t. G 7 - 7 0 H n n s ä n d e r

e t t i l b u d t ill G r e k l a n d . 7 1 - 7 3 I l ä r e n b r y t e r o p p . 7 4 G o t t -

f rid s f ö r s i g t i g h e t s m å t t . 7 5 - 7 G T å g e t s lyckliga b ö rjan . 7 7 B e ­

sök a f t r o s f ö r v a n d t c r 1’r å n b e r g e t S e ir. 7 8 - 8 0 T å g e t f o r t ­

g å r u t e f t e r h a f s k u s t e n . Y m n ig tillförsel. 8 1 - 8 2 R y k l e t L a r

f ö r e g å tt d e C h r i s t n a . 8 3 - 8 9 A l a d i n . H ans g ry m h et och f r u k ­

t a n . 9 0 A l a d i n f ö r s t ä r k e r J e r u s a l e m s m u r a r .

4.

C a n to Vanni pietose, c’I Capitano Che ’l yran Sepolcro libero di Cristo.

M ollo egli opro col senno, e con la m ano, M olto s o f ì nel glorioso acquisto:

E invan VInferno a lui s’oppose, e invano S ’armo d ’A sia e di Libia il popol misto $ Che il Ciel gli die favore, e sotto ai santi Segni ridusse i suoi compagni erranti.

2 .

0 M usa tu , che di caduchi allori N on circondi la fronte in Elicona, M a su nel Cielo infra i beati cori I la i di stelle immortali aurea corona;

T u spira al petto mio celesti ardori, T u rischiara il mio canto, e tu perdona Se intesso fregi al ver, s’adorno in parte D ’altri diletti, che de’ tuoi, le carte.

3 .

S a i, che la corre il mondo, ove più versi D i sue dolcezze il lusinghier Parnaso, E che ’l vero condito in molli versi 1 più schivi allcttando ha persuaso.

Così all’ egro funcini porgiamo aspersi D i soave licor gli orli del vaso:

Succhi amari ingannato intanto ei beve,

E dall’ inganno suo vita riceve.

F Ö R S T A S Å N G K N .

1.

J a g sjunger fromma vupnen, sjunger Iljelten, Som grafven frälst, (ler Christus latles ned.

H an mycket verkade på helga (alfen,

Med kraft och klokhet: mycket han ock led.

Mot honom dro g , ur sammauresta tälten, En dubhcl verldsdcl u t, en Afgrund vred.

Förgäfves! — Himlen är hans sk\d<l och låter Hans riddare, de vilsna, samlas åter.

2

O Sångmö, d u , hvars panna ej med lager P å Flelicou förgängligt kransad ä r ,

M en, högt i skyn, hland sälla, himmelskt fager, Odödlig krans a f gyldne stjernor här!

Gjut himlnlågor i mitt b röst, gjut dager Uti min sång! F ö r lå t , om dikt jag har Rland sanning väfver in, och bladen skina A f andra smycken någon gång, än dina!

5 .

Du vet, att d i t helst löpa hopens vägar, Der af sin sölma mest Parnassen göt ; Att Sanningen, i vers insockrad, plägar Sig smeka in i de mest hårda sköt.

Sa sjuka barnet räcka vi den bägar, Hvars rand vi strukit med en vätska söt:

Det sväljer, villad t , dryckens bittra safter,

Och a f sin villa får del lif och krafter.

4

T u, magnanimo s i i fanno, il guai ritogli A l furor di fo rtuna, e guidi in porto M e peregrino errante, c fra gli scogli E fra Vomlc agitato, e guani assorto -, Queste mie carte in lieta fronte accogli, Che guasi in voto a te sacrate i’ porto.

Forse un d) f a , che la presaga penna Osi scriver di te guel ch’or 11 accenna.

E ben ragion (s’egli avverrà, che in pace I l buon popol di Cristo un ini a si veda, E con navi e cavalli al fero Trace Cerchi ritor la grande ingiusta preda) C h’a te lo scettro in terra, o se ti piace, E ’alto imperio de’ mari a te conceda.

Em ulo di Goffredo, i nostri carmi

Intanto ascolta, e t’apparecchia all’ armi.

(5.

Già ’l sesto anno volgea, eh’ in Oriente Passo il Campo cristiano all’ alta impresa;

E Nicea per assalto, e la potente Antiochia con arte uvea giti presa.

E ’avea poscia in battaglia incontro a gente D i Persia innumerabile difesa-,

E Tortosa espugnata: indi alla rea Stagion diè loco, e ’l novo anno attcndca.

7.

E ’l fine ornai di guel piovoso inverno, Che fea I’ armi cessar, lungc non era, Quando dall’ alto soglio il Padre Eterno, Ch’è nella parte più del d el sincera, E guanto è dalle stelle al basso inferno, Tanto è piìi in su della stellata sfera,

Gli occhi in giù volse, e in un sol punto, e in una

l i s t a miro ciò, eh’in se il mondo aduna.

Storsinnade Alfonsi ja g minns den gången, Då vreda hafvet våldsamt mot mig’ gick:

Dland våg och skär jag nära var förgången, Men ham n, men räddning, utaf Dig jag fick.

Då gjorde jag en löftes-ed: — tag Sången, D i g svors den då — tag den med vänlig blick ! En dag om Dig den h ö g t skall våga sjunga Hvad nu som aning dör på skaldens tunga.

ö.

Väl är det skäl (0111 fred det nånsin blifver Dland Christi folk, hans läras trogna vakt, Och skepp och härar återla med ifver Det r o f, som Thracern fräck sig underlagt) Väl är det skäl, att då åt D ig man gifver T ill lands, till sjös, befälets högsta makt.

Du Gottfrids like, lyssna undertiden Uppå min sång, och rusta Dig till strideu!

C.

De’11 har det sjette årets sol upprunnit, Se’n Ch rist na hären drog till Österns strid:

Med storm N icea, Antiochia vunnit Med list den baile inom ringa tid:

Den sista staden ock försvaras hunnit Mot skog a f P e rs e r, som höggs ner dervid.

Tortosa vanns 5 men l i d, med regn i spåren , Dröt in: man ger den plats, och väntar våren.

7 .

Och vintern, som kom vapnens blanka rader Alt sorglöst livila, vek alltre’n för V år, D å, från sin th ro n , den evige Allfader (Den throncn högst i klara himlar s lår, Sä högt uppöfver sljernors myriader, S0111 Afgrund lågt inunder dessa går)

D a , från sin thron, lian blicken nedåt vänder

Och i ett nu ser verldens alla länder.

M iro tutte le cose, ed in Sorta S ’ affisso poi nè’ principi cristiani;

E con (pici guardo suo, eli9 addentro spia N e l più secreto lor gli affetti umani, V ede Goffredo che scacciar desia D alla santa citta gli empj Pagani, E pien di f e , di zelo, ogni mortale G loria, imperio, tesor inette in non cale.

9.

M a vede in B aldoria cupido ingegno, Clt all9 umane grandezze intento aspira:

f e d e Tancredi aver la vita a sdegno $ Tanto un suo vano amor Vange e m artini:

E fondar Boemondo al nuovo regno Suo d?Antiochia alti principj mira, E leggi imporre, ed introdur costume, E d arti, e culto di verace Nume:

10.

E cotanto internarsi in tal pensiero,

C h’ultra impresa non par che più rammenti.

Scorge in Binalilo ed animo guerriero, E spirti di riposo impazienti',

N on cupidigia in lui d’oro o d’impero, M a d ’onor brame immoderate, ardenti.

Scorge, che dalla bocca intento pende

D i Guelfo, e i chiari antichi esempj apprende.

<1.

M a poi ch’ebbe di gucsti e d’altri cori Scorti gl’intimi sensi il B e del mondo, ( Inuma a se dagli angelici splendori G abriel, che ne’ primi era il secondo.

E tra Dio questi e Vanirne inùjliori Interprete fe d cl, nunzio giocondo:

Giù i decreti del d e l porta, ed al cielo

Diporta de' mortali i preghi c ’l zelo.

A l l t såg lian ; men sitt öga sist han fåste 1 Syrien vid korsets kämparad.

Med klick, som franger in i själens näste, Och läser hjertats hemligaste blad,

Han Gollfrid ser, den frommaste, den bäste, H u r varmt lian ålrår frälsa Christi stad, Och full af tro , af nit för himlens lära, F ö raktar gods och guld och makt och ära.

9.

Hos Balduin han röjer eldigt sinne, Som fiker efter mensklig storhets prakt:

Tancred åt lifvet leds. E tt kärleks minne Så kring hans själ har ångst och oro lagt.

I Antiochia Bohemund. Derinne

Han se r, hur denne stadgar mer sin m akt, Inlorer konst och sed och lag och kyrka, Der blott man får den sanna Guden dyrka.

! 0.

Han ser, hur denne härvid så sig dröjer, Att annat företag han tycks ha glömt. — E tt krigarbröst han hos Hinaldo röjer, Som slår af stridslust, älskar faran ömt.

Ej honom guld, ej honom makt, förnöjer, Men ä r a , ä r a , han omältlig drömt.

H ur varm på W e l f han lyssnar, och sig gläder Alt höra skildras store ättefader!

Ii.

Men se’n nu Gud i dessa hjertan alla

Har skönjt, livad innerst tänks och gömmes der, Han låter till sig engeln Gabriel kalla,

Som bland de öfversta den andre är:

Han — ljufligt värf ! — hvad Herran vill befalla, Som bud, som tolk, till fromma själar bär.

Ned bär han himlens bud till jordens söner,

Och återvänder se n med deras böner.

Disse al suo nunzio Dio: Goffredo trova, E in mio nome di lui: pereiih si cessa?

Perche la guerra ornai non si rinnova A liberar Gerusalemme oppressa?

Chiami i Duci a consiglio, e i tardi mova A l l ’ alta impresa: ei Capitan fin d’essa:

Io gai Veleggo, e ’l faran gli altri in te rn i, Gih suoi compagni, or suoi ministri in guerra.

i o .

Così parlagli, e Gabriel s’accinse Veloce ad eseguir l’imposte cose.

L a sua fortna invisibil d ’aria cinse, E d al senso mortai la sottopose:

Umane m em bra, aspetto untati si finse, M a di celeste maesta il compose.

T ra giovane e fanciullo età confine Prese, ed ortio di raggi il biondo crine.

i 4.

A l i bianche vestì, eh’ han d ’or le cime, Infaticabilmente agili e preste.

Fende i venti e le nubi, e va sublime Sovra la terra e sovra il mar con guestc.

Così vestito indirizzassi all’ ime P a rti del mondo il messaggier celeste.

P ria sul Libano monte ei si ritenne, E si librò sull’ adeguate penne.

Vò.

E ver le piagge di Tortosa poi Di ’izzo precipitando il volo in giù so.

Sorgeva il nuovo Sol dai lidi E oi,

P arte gih fu o r, ma ’l più nell’ onde chiuso;

E porgea mattutini i preghi suoi

Goffredo a D io, coni’ egli uvea per uso;

Quando a paro col S o l, ma piti lucente,

L ’Angelo gli apparì dall’ oriente.

13.

Sök Goti frid! sade Gud till engelu höga, Och i mitt namn spörj honom, hvartor man Med hri gets fortgång skyndar nu så Ioga, Ilvi man Jerusalem ej frälsa kan?

Till råds han samle Drottarna; de tröga Han mane på! — Vald är till Höfding h a n H ä r utaf mi g , på jord snart vald af liera, Hans likar förr, hans tjenare nu mera.

io.

Så talte h an, och Gabriel sig reder i hast alt fora ut, hvad ftlagdt var.

Sitt väsen, förr osynligt, han omhreder Med luftig klädnad, skönjbar lör en hvar:

E11 menskas blick, en menskas lemmar, leder, Med himmelskt majestät forsmält han har:

lla lft b a rn , halft yngling, synes han till åren, Och prvdt med strålar har han ljusa håren.

14.

Han hvita vingar ses pä skuldran sätta, Som silfver skinande, med gyldne rand:

Med dem han klyfver vind och sky, och lätta De hära honom öfver haf och land.

Så klädd, till låga jorden, mål for detta Hans budskap, sänks ur skyn han efterhand.

F ö rst öfver berget Libanon han svingar Och d röjer, vägande på jemna vingar.

i t i .

Men när han snart Tortosas slätter röner Midi under sig, han skjuter ner derpå. — Ny sol gick opp: en del re’n östern kröner, En större del göms än i böljor blå.

Och Goltlrid frambar sina morgonböner

— Hans fromma plägsed!— se! ur östern d å,

I bredd med soln, i glans, som mer dock blänker,

Den ljusa engrin för hans blick sig sänker.

E yli disse: Goffredo, ecco opportuna Gin la stat/ion, ch'ai guerreggiar s'aspetta:

Perche dunque trapor dimora alcuna A liberar Gerusalem soggetta?

T u i principi a consiglio ornai raguna, T u al fin dell’ opra i neghittosi affretta.

Dio per lor duce già t' elegge-, ed essi Sopporran volontarj a le se stessi.

1 7 .

Dio messaggier mi manda: io ti rivelo

L a sua mente in suo nome. Oh quanta spene A v e r d’alta vittoria, oh quanto zelo

D ell’ oste a te commessa or ti conviene!

Tacque, e sparito rivolo del cielo A lle parli pia eccelse e più serene.

Resta Goffredo ai detti, allo splendore, D ’occhi abbagliato, attonito di core.

18.

M a poi che si riscuote, e che discorre, Chi venne, chi m ando, che gli fu detto-, S e giìi bramava, or tutto arde d’imporre Pine alla guerra, ond’ egli e duce eletto.

N o n che l vedersi agli altri in d el preporre D ’ aura d ’ ambizion gli gonfi il petto j M a il suo voler pih nel voler s’ infiamma D el suo Signor, come favilla in fiamma.

19.

Dunque gli eroi compagni, i guai non lunge Erano sparsi, a ragù nursi invita.

Lettere a lettre, e messi a messi aggiunge:

Sempre al consiglio e la preghiera unita.

Ci'o, ch'alma generosa alletta e punge,

C iò , che pub risvegliar virtù sopita,

Tutto par che ritrovi, e in efficace

Modo l’adorna s\ , che sforza e piace.

ifl.

Oeli sade: ” Gottfrid! Vintern iir fori iden, Se soln, som väntats, skiner redan klart!

IIvi dröjer man då nu? Hvi nyttjas tiden Ej att Jerusalem befria snart?

Till råds du samle furstarna! Till striden, Till slut på verket, gif de tröga fart!

Dig Herran re’n till höfding valt, oeh dessa F ö r dig snart sjelfva böja villig hjessa.

17.

”Det Herran ä r, som sänder mig. Jag bringar Hans vilja Dig. Hvad hopp du hysa bör Om seger nu — ur skyn dess löfte klingar — Hvad nit for h ären, som du ställdes för!”

H är tyst b le f engeln, lyfte sina vingar, Flög hem , der ljuset himlen klarast gör;

Men full af undran öfver glansen, orden, Står hländad, häpen, Gottfrid qvar på jorden.

18.

D ock, när h a n , sansad, hunnit sig besinna, H v a rfrå n , hva rom oeh hvilkens rösten var, Om forr han önskat, nu han börjar brinna A f lust, alt ända få på kriget snar.

Ej som lian vore uppblåst af att finna, Hur honom Gud för andra föredrar;

Nej, men med Guds hans vilja smälter samman Allt mer oeh mer, som gnistan uti flamman.

19.

At hjeltarna, att de sig samla b ö r a , (Ej vidt de voro spridda) bud lian ger;

Och href på bref, oeh bud på bud nu föra Ilans maning kring. Han råder och han ber.

Allt livad en ädel själ kan sporra, rö ra,

Allt, hvaraf somnadt mod sig uppväckt se r,

Det tycks, han finner ut och så förstärker,

Att man ej tvånget, blott behaget, märker.

te n n e ro i D uci, e tjli tilt ri anco seguirò, E Roemondo sol (fui non convenne.

Parte /uor s* attendo, parte nel <firò E tra gli alberghi suoi Toriosa tenne.

I G randi dell* Esercito s* unirò (Glorioso Senato) in dì solenne.

Qui il pio Goffredo incomincio tra loro, Augusto in volto, ed in sennon sonoro:

2 1 .

Guerricr di D io , eh'a ristorare i danni Delta sua fede il R e del cielo elesse, /£ secavi fra Vanne e fra gV inganni Della terra e del mar vi scorse, e resse', Sì eh* abbiavi tante e tante in sì pochi anni Ribellanti provineie a lui sommesse,

E fr a le genti debellate e dome Stese Vinsegne sue vittrici e 7 nome',

2 2 .

Già non lasciammo i dolci pegni e 7 nido N ativo noi, se 7 creder mio non erra , N e la vita esponemmo al mare infido, E d ai perigli di lontana guerra, P er acquistar di breve suono un grido

Volgare, e posseder barbara terra',

Che proposto ci avremmo angusto e scarso P rem io, e in danno dell* alme il sangue sparso4 ,

2 3 .

M a fu de* pensier nostri ultimo segno Espugnar di Sion le nobil m ura,

E sottrarre i Cristiani al giogo indegno D i servitu così spiacente e dura,

Fondando in Palestina un nuovo regno, Ov* abbia la pietà sede sicura',

N e sia chi neghi al peregrin devoto

D* adorar la gran tomba, e sciorre il voto.

m

‘io.

Så furstarna (och deras kämpar vandra Med dem) dit komma, utom Bohrmund.

En del slog läger utanför: de andra Tortosa slöt inom sin egen rund.

Nu härens Store samlas med hvarandra P å festlig dag (ett värdigt rådsförbund !).

Här fromme Gottfrid hof sin släuima mäktig, Hans röst är klangfull, hans gestalt är präktig:

2t.

”J krigare, som himlens konung sänder Att bygga opp, hvad Otron rifvit ned, Och trygga förde öfver h af och länder, Bland svek och vapen, mången farlig le d 5 A tt re’n vi n u bragt åter i hans händer Så månget land, som afföll från sin ed, Och vi, bland slagna folk, bredt ut med ära Hans segrande standar, hans namn och lära.

2 2 .

” Ej blef väl — tror jag — af oss öfvergifvet Vårt hem, med mången älskad pant deri, Ej vågade på trolöst haf vi lifvel,

Ej krigets faror sökte Ijerran vi,

Blott att ett rykte få, som dunst fördrifvet, Blott af barbarers jord att herrar bli 5 Karg vore då den lön vi sökt, och illa Vi gjorde för vår själ alt bloden spilla.

2 3 .

”Nej, ytterst stod för edra, som for mina, F ö r allas tankar: ”fräls Jerusalem /”

De Christna, som i nesligt ok förtvina, I slafviskt tvång, vi ville rädda dem;

Ett rike grunda nytt i Palestina,

Der fromhet kunde ha ett säkert hem,

Och trygg sitt löfte lösa, hvila stafven,

Den pilgrim, som böjt knä vid helga grafven.

Dunque il fatto fin ora al rischio e molto, Più che molto al travaglio, all’ o/tor poco, N ulla al disegno, ove si ferm i, o volto Sia l’impeto dell’ «rmt in altro loco.

Che gioverà Vaver d'Europa accolto S i grande sforzo, e posto in A sia il foco, Quando siati poi di sì gran moti il fine N on fabbriche di regni, ma ruine?

2 ö.

N on edifica quei, che vuol gV imperi Su fondamenti fabbricar mondani, Ove ha pochi di patria, e f e stranieri, F ra gl’ infiniti popoli pagani’,

Ove ne’ Greci non convien che speri, E i favor d'Occidente ha sì lontani:

M a ben move ruine, orni’ egli oppresso S ol construtto un sepolcro abbia a se stesso.

2 6 .

T urchi, P ersi, Antiochia (illustre suono, E di nome magnifico, e di cose)

Opre nostre non già, ma del d e l dono F u ro , e vittorie fu r meravigliose.

O r , se da noi rivolte, e torte sono Contra quel fin , che 7 donator dispose,

Temo ceti p rivi, e favola alle genti Quel sì chiaro rimbombo alfin diventi.

2 7 .

A h non sia alcun, per D io , che sì graditi Doni in uso sì reo perda e diffonda : A quei, che sono alti principj orditi, D i tutta l'opra il filo, e’I fin risponda.

O ra, che i passi liberi e spediti,

O ra , che la stagione abbiavi seconda,

Che non corriamo alla citta, eh’e meta

D'agni nostra vittoria? e che pih 7 vieta?