This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Kvinnorna måste våga tala
Männens dominans, kvinnornas behov av mikrokrediter, hälsovård på landsbygden, skolfrågor, och lokal utveckling.
Det är några av de frågor som bybor och administratörer diskuterar när freden nu kommit till Angola och landet föds på nytt.
- Så här kan ni ju inte ha det, säger Fatima med eftertryck. Ni kvinnor måste organisera er, bilda en kvinnoförening.
Det är möte under ett träd i utkanten av samhället Dombe Grande. Vid horisonten reser sig de angolanska bergen ur den rödbruna jorden. Männen i en av byföreningarna och vi besökare sitter i en stor ring.
Vi går laget runt och var och en presenterar sig. Vi är tre svenskar, två moçambikier och en grupp angolaner från olika delar av landet. Några kvinnor från byn finns också med, men utanför ringen. Utan att delta, utan att få ta plats på samma villkor som männen.
En man förklarar att deras förening bland annat driver en mikrokreditfond som kvinnorna kan söka pengar ur. Fatima, som kommer från Malange och aldrig tidigare varit i Dombe, frågar vem som beslutar om krediterna. En av de äldre männen förklarar att det finns en särskild styrgrupp för detta. Nej, där ingår inga kvinnor, säger han.
Männen tar besluten
Lite dammiga och törstiga packar vi en stund senare in oss i minibussen och åker vidare. Med under dagen finns Regina Cefas, lärare och jordbrukare i Dombe Grande. Hon och Fatima finner omedelbart varandra. De har aldrig träffats förut men har genast mycket att diskutera.
Högt och lågt avhandlas medan vi skumpar fram genom majsodlingarna: Kvinnors rättigheter, behovet av organisering och metoder för att arbeta med lokal utveckling. Reginas nyfödda sover på ryggen.
- Det låter inte helt demokratiskt och rättvist. Om det bara är män som kan ta beslut om krediterna till er kvinnor så fortsätter ju förtrycket, säger Fatima bestämt.
Lorena från Moçambique lyssnar uppmärksamt. Hon arbetar i Maputo och är
jämställdhetsansvarig i en moçambikisk enskild organisation. Hon berättar för oss andra om liknande möten hon deltagit i på den moçambikiska landsbygden. Det handlar om att få kvinnor att våga tala och ta plats i diskussionerna, säger hon. Och om att få männen att ibland stå tillbaka, tänker jag.
Administratörernas öra
Nästa dag hör jag henne igen, Fatima. Under ett grupparbete på föreningen ADRAs och Afrikagruppernas gemensamma seminarium i Benguela formulerar hon sina tankar. Om medborgerliga rättigheter, organisering lokalt och vikten av att både kvinnor och män finns med där besluten tas. Tillsammans med de andra i sin grupp diskuterar hon hur behoven ser ut i de byar som finns längst ut i periferin.
Vad behövs på hälsoområdet? Vad behövs inom skolväsendet? Hur ser möjligheterna för ökad handel ut? Inte bara vägar och bättre transportvägar är nödvändigt, påpekar Fatima.
Kvinnor som arbetar med att sälja sina produkter saknar ofta närheten till en bank. Många har inte möjlighet att skaffa ett bankkonto ens när de har pengar att placera på ett sådant.
Fascinerad lyssnar jag på allt gruppen har att säga. Tiden rinner iväg och plötsligt ska de enas om vad de vill förmedla när det är dags för redovisning i storgrupp.
- Jag tycker vi ska utnyttja tillfället att prata om den offentliga servicen nu när vi har flera provinsadministratörer här på seminariet, säger Fatima. De kan gott få höra det här.
Hon får medhåll av de andra som liksom hon kommer från lokalsamhällen långt från de stora städerna.
- Dessutom är det bra att vi berättar vad vi lärt oss hittills. Andra byar som inte fått samma möjligheter kan lära av våra erfarenheter, tillägger hon.
Nutidshistoria skrivs
Seminariet pågår i tre dagar. Mitt i dessa diskussioner och erfarenhetsutbyten, såväl
organiserat under workshops och paneldebatter som mer informellt under pauser och luncher, blir jag medveten av vilken ynnest det är att få se och höra vad som händer. Med egna ögon och öron. Detta är ett land där det just nu skrivs nutidshistoria varje dag.
Orden må låta stora och högtidliga, men jag är efter dagarna i Benguela beredd att hålla med ADRAs grundare Fernando Pacheco:
- Angola är ett land som håller på att födas på nytt. Ett land i färd med att ta sina första steg på en ny väg. Det som händer ute på landsbygden inger mycket hopp.
Visst, det är en dammig och illa underhållen väg detta land färdas på. Full av gropar och raserade broar. Många minor lurar fortfarande i det höga gräset, men samtidigt är det en väg som kantas av enorma rikedomar och många skratt.
Emma Hernborg
